Till frågan om en gräsmattas längd

Majsolen skiner och jag förstår att du undrar. Hur lång är egentligen en gräsmatta?

Nu kan det sägas. Hon är som ett längre elljusspår.

Grundforskning är viktig. Mänskligheten har rätt att få veta svaren på de stora frågorna. Här presenterar bloggen nu stolt ett stycke forskning på ren gräsrotsnivå. Det tog sin tid. Drygt en timme och fem minuter, men så blev resultatet bra också.

Svar: en gräsmatta är 2,84 kilometer lång vid en temperatur av plus 13 grader Celsius i skuggan. Fast – nu var det visserligen sol på klipparen, vilket bör noteras.

Hon tar 65 minuter och 5 sekunder.

Hon tar dessutom 625 kalorier med det normala gräsmattetempot 22 minuter och 54 sekunder per kilometer, dock 11:18 vid rörelse. Medelfart 2,6 kilometer i timmen.

Höjdskillnaden är 1 meter och medelpulsen är 138 slag per minut. Maxpuls 152.

Medelsteglängd 52 centimeter. Eller som vi brukar säga på Grossbolstorp:
– That’s one small step for man, one giant leap for mankind.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

En nära hälsning från 1760

Jag har släktforskat förut. I Sunne gick jag kurs med Vuxenskolan när två av deltagarna snabbt upptäckte att de var släkt. Han från Sunne, hon från Norge. De hade aldrig setts förut och hade ingen aning om släktskapet. Allt som krävdes var att de läste ett par husförhörslängder och födelseböcker.

Egentligen behövde jag inte fundera mer, de två gav det svar som är viktigast. Vi är alla släkt. En och annan medmänniska har inte förstått detta än, men även de främlingsfientliga kommer ursprungligen från Afrika och har utvandrat hit.

Det där sista är så roligt att jag får lust att pinka på mig.

Hur var det den förhoppningsfulle komikern sa i min tv en gång? ”Det är inte lätt att vara ståuppare där jag kommer ifrån. I Åmål har vi bara en svart person och ett skinnhuvud. En av varje. Och i Åmål är det samma person.”

Varannan hette Nils, varannan Erik
Sedan gick jag kurs igen för några vintrar sedan. Då kom jag en bit till på morfars sida. Det var där jag inte hade fått några uppgifter av släktforskarna bland släkt och vänner.

Svaret jag fann var att morfars förfäder hette Erik Nilsson och Nils Eriksson varannan generation på manssidan och att en av dem var plogsmed. Eftersom jag älskar kartor och noga studerade var deras Kulan och Sotbråten låg, började jag dessutom inse hemligheten bakom en av morfars särskilda kunskaper.

Den kunskapen tar vi en annan gång. Att hans föräldrar var upproriska till sinnet hittade jag också belägg för, en lång lista i en av husförhörslängderna från slutet av 1800-talet. Den väntar vi också med.

Forska hemifrån gratis
Saken är den att något hände den 1 februari i år. Plötsligt har vi fri och gratis tillgång till alla digitala arkiv hos Riksarkivet. Över 100 miljoner digitala arkivhandlingar, Sverige är verkligen fantastiskt.

Jag har länge varit på väg att börja släktforska igen. Inte för att min släkt är mer intressant än andra, men för att få några namn att hänga upp min historieläsning på. Vad gjorde en dagkarl under Trossnäs på 1800-talet? Vad gjorde en plogsmed? Varför finns det inte så mycket som en fornminnesanteckning från Kulan där morfar föddes?

Nu får jag ännu en påminnelse. Ja ja, jag får väl börja kolla då. Till våren ska jag gå till Kulan och undersöka platsen också.

”Är det direktsändning?”
Sedan sitter jag en halv natt och grottar ner mig i Nors församlings kyrkböcker. De tidiga böckerna brann på 1700-talet, jag vet, men än har jag kunskap att utvinna ur de böcker som inte brunnit.

Innan natten är alltför sen sitter jag här hemma med hälsning efter hälsning från 1700-talet i min dator. Det känns fantastiskt. Ibland är prästen på skrivhumör, ibland bluddrar han med gåspennan. Rakt in i min Macbook Air poppar skrivstilarna upp. ”Är det direktsändning?” skulle barnen ha sagt när de var små.

Vad morfars farfars far Erik som föddes 1760 skulle ha sagt vet jag inte.

Undrar hur mycket av släktens snickargener han bar på, den grabben? Nu klickar jag fram Lantmäteriverkets karta som också är gratis på nätet. Jaså där är Storliden, där ska Erik bo vid sekelskiftet.

Sitt sekelskifte.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vem bor i mitten?

Du vet hur det är. Det är inte ditt väder som bestämmer vad det ska stå i rubrikerna. Då får du lov att bo vid viktigare korsväg.

Viktor Root har hittat en sommardikt i högra termosfacket på sin stadsryggsäck:

Sanningen om tvnyheterna

När det duggregnar på Stureplan
blir det översvämning
i Aktuellt

När det kommer 47 millimeter i Rörbäcksnäs
å stora vägen spolas bort i Sunnemo
får vi se solbadare vid Rålambshovsparken

Det är för att vi ska veta
vår plats
Vi som bor väldigt långt bort

Viktor Root

 

Stureplan – öppen sten- och asfaltyta invid näringsställen, 430 kilometer sydost om Sveg.
Rörbäcksnäs – by i västra Dalarna.
Sunnemo – tätort i mellersta Värmland.
Rålambshovsparken –  gräsmatta vid bro, 240 kilometer öster om Karlskoga.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

I dag har jag bara en fråga:

Jag vet. Jag såg det också i går. Det finns en sjö utanför Björneborg som heter – Vätskavattnet.

Hur gick det till?

Sjöar vet jag något om hur de kommer till. Det beror på att vatten gillar att rinna neråt och ibland hinner det före sand, lera, morän och slikt, när naturen fyller igen de tomrum den avskyr.

Namngivning vet jag också något om. Sjön Kymmen kallas inte så för att den ligger i gamla finnskogar och att tio på finska heter kymmenen. Den fick troligen sitt namn för att den var körbar. ”Kömmen”. Sjön Fisklösen heter så för att det nappade dåligt där.

Men Vätskavattnet? Vad är det för en sludig björneborgare som har hittat på den sjöns namn?

En sorts dubbelnamn
Mycket vet vi om Vätskavattnet. Den ligger i Kristinehamns kommun och ingår i Göta älvs huvudavrinningsområde. Sjön ligger på 127,1 meter över havet och avvattnas av Sälsjöbäcken. Avrinningsområdet är 13,92 kvadratkilometer stort och består till 73 procent av skog. Vattnet rinner igenom fyra vattendrag innan det når havet efter 257 kilometer.

2013 kostade ett fiskekort för en dag 50 kronor om du ville fiska i Vätskavattnet. Då hade du chans på abborre, gädda och mört. Om dessa fanns i just Vätskavattnet eller i de andra nio vatten som också ingick i kortet berättar inte min webbträff.

Snälla, berätta!
Sjö och sjö förresten, själv är den 0,11 kvadratkilometer stor och har alltså det konstigaste namn jag vet på en vattensamling. Visserligen en sorts dubbelnamn vilket tilltalar den här karln. Men ändå.

Det vet vi väl att sjöar brukar bestå av vätska inuti? Inte kallar vi väl någon stad i Svealands inland för Stadstaden?

Om någon vet hur detta ortnamn kom till, berätta det för mig.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

En skärgård i språket

Det finns en ort i närheten av Kristinehamn. Den heter Björneborg på kartorna. Där har brottningen varit populär i långa tider.

Det finns en vägkorsning vid väg 26 där du kan svänga in mot detta Björneborg.

Det finns en dialekt med nära till ö:na.

Alltså trodde jag länge att björnöbörskörsbröttörö var mitt språks örikaste ord. Sju sydostvärmländska ön, snabbare än en halvnelson, tjohoo!

Jag hade fel. Just nu är vi uppe i tretton, en vän och jag. Eller blir det fjorton med den där föraren av brottarbussen som någon gärna vill hångla med kärt och ömsesidigt?

Björnöbörskörsbröttörförörförförölsöförsök.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

Västan om skog och östan om sjömil

Hur ofta blåser det så mycket att min mössa flyger av skallen och håller på att bli borta för gott? Hur ofta kommer det luddiga bomullstussar farande hundra meter genom luften? Hur ofta har den luften så bråttom att jag inte hör att ringa hem och berätta att jag fortfarande är torrskodd?

Aldrig.
Annars.

Min vän M har tagit mig med på expedition till en av Sveriges färskare öar. Färsk, eftersom kanalen som gjorde halvön till ö grävdes och sprängdes så sent som på 1930-talet. Stenindustrin i Bohuslän hade kraschat och arbetslösa stenhuggare behövde jobb. Dessutom fanns det liv att rädda.

I dag kan det färdas tusen båtar i Sotenkanalen en vanlig sommardag. Sode kanal säger de på trakten. Glada åt att de vilda vattnen vid Soteskär inte behöver skörda nya liv.

Snart ska jag börja ana den vildheten.

Allt går i cirklar
Men – vi är av grundlig sort M och jag. Därför börjar vi vårt bohuslänska besök på museet i Uddevalla. Där lär vi oss vilken stad i landet som kallas Kôrpehôla och bytt nationalitet sju gånger. Studerar vinhandlare Johnsons dyra konstsamling med både Marcus Larson och Bruno Liljefors, tittar på bilder från utgrävningarna efter resandefolket vid Bullaren och beundrar den historiska Bohustablån från stenålder till i dag. Här har aldrig historien stått stilla.

När vi äter lunch i museirestaurangen har den gamle mannen mitt emot oss vid bordet arbetat vid samma gruva som min svärfar och tävlat i orientering precis som vi. Det är en sådan dag. I kväll i vår hyrda stuga på Ramsviks Övergård ska vi summera dagen tillsammans med de två göteborgare vi delar fotoutflykten med. När jag berättar för M:s barndomsvän från Åmål att jag växte upp i Molkomstrakten ska han svara att:

– Molkom? Jag känner en kvinna därifrån. Hon heter…

Han känner min syster. Det är en sådan dag. Allt går i cirklar.

Väljer bort knäppta mössan
Lätt försenade lämnar vi den blåsiga kajkant där Bohusläns museum håller till, strävar bort till parkeringen och kliver in i bilen som snart stampar norrut i sydvästvinden. E6, Munkedal, in mot Lysekil, ut på Sotenäset, kryssar mot Kungshamn och Smögen, passerar svängbron över Sotenkanalen, stävar norrut mot Ramsvik. Vi ska träffa kamraterna vid hyrstugan. Nå, de är tidiga och har stuckit ut före oss. Klockan är redan två, vi har inte många timmars fotoljus på oss nu.

In i hyrstugan, fort på med fler lager kläder, vindtäta med, väljer mellan den knäppta militärmössan och yllemössan, tar den senare. Ut i bilen, rakt över vägen och ut på en småväg bort till parkeringen halvvägs ut mot Fykan och Sote bonde.

Ser att han pratar
Det blåser mer än jag känt på många år och när vi närmar oss husen intill Sveriges västra kant vid Fykan är det inget som hindrar vinden från Nordsjön. Min vän M pratar ibland ser jag, men jag hör inte ett ord. Vad är det för vitt som flyger i luften då och då? Det liknar fönstervadden vi hade i innanfönstren när jag var barn.

De andra tre är skickliga fotografer, själv knäpper jag mest med mobilen. Hemma väntar ett teleobjektiv som den kära vännen och jag ska ge varandra i julklapp, men dit är det flera veckor. Än har inte M och jag kommit ikapp göteborgarna men i sydväst ser vi berghällarna växa höga. Finslipade men höga. Där uppe någonstans är de.

Jag släpper honom före mig, stannar för att fotografera en brant med ett av husen i bakgrunden. Luften smakar salt, havet skrattar vilt, ett par korpar tränar flygakrobatik ovanför ett skär.

Det här du bloggarn, detta får du inte uppleva varje dag. Nu är du allt bra långt från dina sviktande skogsstigar på Grossbolstorp.

Hör en röst
Först är det slipade hällar och ett och annat snedblåst snår. Sedan klappersten med salt, därefter ännu mer klappersten. Till sist kommer jag till en trätrappa utan räcke. Klättrar uppför den, tittar för första gången på allvar ut mot väster. Nu hör jag till slut en röst. Det är poeten Göran Palm som viskar sin dikt Havet. Han deklamerar den i mitt högra öra, för det örat ligger mest i lä:

Jag står framför havet.
Där är det. Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

Nu var du lite elak, viskar jag tillbaka till min låtsaskompis Palm. Själv är jag mer imponerad. Fast på en punkt har du rätt. Då jag såg Mona Lisa första gången blev även jag besviken.

Min mössa flyger
När jag fortsätter uppför den slipade röda bohusgraniten kommer fler och fler bomullstussar farande. Det är lödder från sjön, inser jag nu. Precis när jag kommer upp så högt att vinden får tag ända bortifrån brittiska öarna flyger mössan av mig. Bara en idiot väljer bort den knäppta gröna öronlappsmössan en sådan här dag och sätter på sig en bullig och för stor stickad sak.

Tjohoo! Detta var skôj, men blås inte bort är du snäll. Då fryser jag skallen av mig.

Där går jag sedan med kameran i ena handen medan andra näven håller fast mössan på huvudet. Jädrar vad det blåser när det blåser, västan om skog och östan om sjömil.

Detta gör vi ôm.
Hallå! Var är ni?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Ska vi riva Stockholms slott?

Jag har mina böjelser. En av dem är att jag fascineras av alla som färdats före mig i skog och mark. Minsta stig kan sätta igång fantasin. Vem stegade upp den först? Myror? Rådjur? Våra nygamla kamrater vildgrisarna?

Minsta stenhög får mig att höra bronslurar. ”Brons”? Det ska uttalas ”bronsch” på det Sven Jerringska viset. Legendarisk pionjär i radion, för er som inte minns rösten.

När min vän M och jag fikade vid Ätterösera, våra två lokala gravhögar med utsikt över fågelsjön Norra Hyn, höll jag föredrag förstås. Det blir gärna så. Just när jag lyriskt förklarade att här har bronslurar hörts tuta en gång i tiden – bölade det till bortåt Ekenäs till.

Kamraten blev mycket imponerad. ”Det hade du tajmat bra. Vem är det som blåser i lur? ”.

Inte vet jag. Då bölade det en gång till. Vi vet fortfarande inte vad det var för kreatur som passade på att härma en lokal musiker från 1500-500 före Kristus.

Tredje graven
När jag kom hem hittade jag Fornsök. Riksantikvarieämbetets webbkarta med alla våra fornminnen inprickade. En fantastisk service. Nästa gång tvingade jag kamrat M tillbaka till trakterna kring Ätterösera. Jag hade hittat en stensättning från brons- eller järnåldern på webbkartan. Ingen hög skulle det vara, men dock en forngrav. En som folk verkar ha glömt.

Gps:en i min mobil visade oss till en grop. Grop? Inte begravde de sina herrar lågt den gången. Gravar ska ha utsikt. Se på Ätterösera, där har de haft socknens bästa utsikt i flera tusen år, även om furorna blivit aningen höga sedan kommunsammanslagningen.

Hur jag till slut fann den tredje graven har jag berättat förut:
Mysteriet med Graf III

 

Respekt inför jobbet
Så gick det med mitt stolta kartfynd. Hemkommen läste jag på fritexten i Fornsök. Jaha, graven ska ha utsikt över ett delvis igenväxt kalhygge. Var det inte det jag trodde. Nästa gång hittade jag stenarna. Järnålder eller bronsålder.

Den tidens folk måste också ha haft sin stig där motionärernas nyupptrampade trail- och reflexbana numera rusar nerför Skottaberget. Men de sprang här först.

Självklart känner jag respekt inför de två gravhögarna och min nyupptäckta, plattare stensättning. Respekt inför allt jobb bronsfolket måste ha haft med Ätterösera, även om det nu var stormän de begravde på utsiktsplatserna.

Roligt att jag hittat tredje graven. Hoppas hembygdsföreningen eller länsstyrelsen sätter upp en skylt om den.

N-ordet och Monitorn
Där någonstans får jag dagspolitiska problem vid min stensättning med de vindfällda furorna. För några år sedan tvingade Sveriges afroamerikaner Karlstads kommun att byta namn på det kvarter där Scandic Winn ligger. Kvarteret hade fått sitt namn 1866 – n-ordet, närmare bestämt – förmodligen till stöd för de nordamerikaner som slogs för att upphäva slaveriet. Varför skulle annars ett annat kvarter i centrala staden heta Monitorn?

Jag förstod varför kravet ställdes. Varför skulle jag motsätta mig det? Vem vill låta n-ordet leva, den gamla förklenande etiketten?

Samtidigt gnagde ett försiktigt tvivel. Det var den historieintresserade inom mig, han som tycker att vi inte ska riva hela vår historia. Inte alla barnhem, fästningar och monument bör förstöras. Världen har varit ett klassamhälle, minst sedan jordbrukarsamhället, och är full av symboler för forna och nuvarande överheter. Ätterösera, Stockholms slott, Egyptens pyramider och Taj Mahal.

Ska vi riva dom med? Vräka Karl IX-statyn i Klarälven, byta namn på Kungsgatan, Kristinehamn och Lappland? Jag är inte säker på att jag tycker det är en bra idé. Allt bör inte raderas.

Då är det ändå inte Sverige min fundering handlar om.
Men det har du ju redan förstått.

### Ser att Google maps har glömt att döpa om kvarteret med det kontroversiella namnet i Karlstad.
### Förändring tar tid.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Sista semestern i familjen

Äta regionalt världsberömd räkmacka vid strandkanten på Värmskogs café: check.
Boka biljetter till årets föreställning med Västanå teater: check.
Äta, fika, prata och titta på konst vid Gamla kraftstationen i Deje: check.
Vara med och arrangera O-ringens femdagars i Arvika med omnejd: check.
Umgås med två yngre generationer i släkten: check.

Springa & cykla & plocka & klippa & trimma & måla & bada & läsa & kika & titta & lyssna & applådera: check.

Sitta på altanen och tindra med ögonen som om det inte alls var 50 år sen vi träffades: check.

Sista semestern? Ja, för nästa sommar tänkte vi båda vara pensionärer. Detta är genrepet. Rätt ofta har det gått riktigt bra.

Värst är alltid alla blogguppslag som dyker upp när en bestämt sig för att låta dig vila, lelle blogg.

Låta bli att skriva fast idé dök upp: check.

***

En sån sak som att Per Albin också lånade begreppet folkhem från en politisk motståndare, men han fyllde det med ett bra innehåll.

En sån sak som att det blev ett himla väsen när SOS Alarm fick Hesa Fredrik att tuta i Stockholm av misstag. Sånt ska det bli väsen om. Men varför frågade ingen journalist hur många tutor det finns i Sverige? Blir de färre och färre på många håll? Hur många svenskar kan höra dem? 50 procent?

En sån sak som denna ständiga åldersdiskriminering. När får vi se ett fotbollslag vandra in på planen med varsin pensionär i näven? Va?! Gör om, gör rätt. Det var ändå vi som uppfann centringen, träfinten, fiskliret, tv-räddningen, reprisen, det drettöliga studiosamtalet och vågen.

En sån sak som att… asch, dä kvetter. Nu vänder vi blad. I morgon blir det en riktigt pinsam text.

Tjohoo!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Ett riktigt röj från 1287

”Varför” är ett bra ord för en gammal murvel. ”Därför” är genast svårare.

Detta är ett ortnamnsinlägg. Jag tror min far hade rätt.

Jag läser G M Sandins utmärkta sockenbok över Grava socken och Forshaga när tanken slår mig. Boken är intressant och jag lär mig mycket om min nygamla hembygd, som jag inte visste förut.

”Så länge barnet var odöpt släcktes inte ljusen i hemmet. Intet tvättvatten i vilket barnet tvättats, fick slås ut sedan solen gått ned och ej heller utefter väggen, utan mitt på gården. Utefter väggen kunde lätt något djur komma och dricka av detsamma och då skulle barnet få någon sjukdom, ofta ett ihållande lidande. Alltid skulle något av stål, såsom en stoppnål e. d. ligga på barnet före dopet till skydd mot troll och att bliva räddad mot bortbytingar.”

”Regelbundet varje höst kommo /…/ oftast från Dalarna, de s. k. skinnarna för att av de betade skinnen bereda fällar och pälsar. De voro vanligen tre till antalet. Då byns pojkar förberedde något spratt, sa de alltid: ’Vi ska vara tre som skinnare ä’.”

År 1713 var det så lite vatten i Klarälven, citerar han Erland von Hofsten, ”at man up i Grafwa sockn kunde här och ther kiöra med kiärra öfwer henne”.

Vägrade bära tiggarbrickan
”Då en fattig dräng och piga skulle gifta sig, erhöllo de rätt gå omkring i församlingen för att erhålla hjälp till bosättningen.”

Några var ännu fattigare. Från 1700-talet är den här protokollsanteckningen: ”…åtog sig skogvaktare Renhult att mot 4 skilling silvermynt st. förfärdiga 32 st. brickor, med det allra första, vilka på kläderna skola bäras” av socknens tiggare.

Det fungerade inte. 1784 konstaterar protokollet att de fattiga vägrar bära tiggarbrickorna.

Snö upp till tvättlinorna
Ändå är det inte där blicken stannar längst och pannan skrynklas mest. Det är när den kunnige arkivgrävaren Sandin går igenom gamla ortnamn i Grava. Närmare bestämt namnet Almar.

Där föddes jag år 1951, i den snörika månaden januari. Snögen nådde nästan upp till tvättlinorna, om jag ska tro mina föräldrar. Almar var kyrkans arrendegård som vi brukade. Strax intill bodde prästen (han från Tage Erlanders historia i tv, säger Bengt Alsterlind, men det är en annan historia).

Almar är den första gården som nämns i Grava socken. Första anteckningen är från 1287. Har den fått namnet av några träd? Nja, det tror inte lokalhistorikern Sandin och inte jag heller. Sandin tror att namnet är en sammansättning av ”all” och ”mar”, det sista är det samma som stenbunden mark. En stenig allmänning med andra ord.

Varför börja där i så fall?
Vänta lite nu. Skulle den första kända upptagna gården i socknen vara uppodlad på en allmänning med stenig skog? Varför i allsin dar börja där i så fall? Hur marigt kan det ha varit, på denna snälla potatisjord strax intill älven?

Kanske har Sandin och hembygdsföreningen rätt, jag är ingen expert. Folkentymologier ska en passa sig för. Ändå tillåter jag mig att tvivla. Förklaringen låter helt enkelt inte sannolik, när en varit med och plockat potatis, hässjat hö och täckdikat i den väna jorden där.

En muntlig tradition?
Då kommer ett ord för mig. Vad var det käre far brukade kalla Almar ibland, ordlekare som han var? ”Almere”. Jag har alltid trott att detta var ännu en av hans lekar med ord men tänk om det inte var det? Tänk om det var en muntlig tradition, via grannar som inte var lika nyinflyttade som vi?

Tänk om det var ”Almerud” pappas smeknamn betydde? Rud som i röjning, möjligen utförd av en röjare vid namn Almer.

Kartan och arkiven
Fler indicier ligger bara några klick bort. Först hittar jag Samuel Gustaf Hermelins karta över Värmland från 1808. Där skrivs gårdsnamnet Almerud. Nåja, kartritare har haft fel förr.

Sedan hittar jag en förteckning över hur namnet skrivits i olika uppteckningar under tidiga år. Det är boken Ortnamnen i Värmlands län, utgiven 1922, som räknar upp skrivsätten: Almary (1287), Almarum (1354), Almer (1540), Almaren(n) (1542-1590), Allmerwdh (1568), Almare (1600), Almar (1660), Almerud (1640), Almerud (1700-tal).

Jag tror pappa hade rätt. Almary? Anar du inte en röjning, snarare än en stenig allmänning där? Tror, sa jag.

”Varför” är alltid lättare än ”därför”.


Uppdatering 7 juli: under diskussionen på Facebook har jag i dag fått lära mig att rud-namnen brukar dyka upp senare. Något säkert svar på vad namnet Almar kommer från finns inte, men det lutar åt allmänningskog.

Kul, detta!


Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Bekännelser från en stolt stolpbärare

Återhämtning. Efter två dagar i o-ringenskogen är kroppen mör men själen kvillrar. Hur många idrottsarenor i landet har en ryttlande tornfalk i sitt luftrum? Hur många tävlingsbanor har plats för större hackspett, ekorre och tjäder? Eller alla dessa blommande Jungfru Marie nycklar. Tysta lyser de på stigarna där jag drar fram med min börda.

När jag är klar för dagen på onsdagen sitter hon i gruset på skogsbilvägen framför mig, tjäderhonan. Solen skiner, flugor och bromsar surrar och själv står jag stilla och bara njuter. Inte tänker en på hunger, slitna muskler och vätskebrist en sådan stund. Gör det du ska, kamrat tjäder. Jag har inte bråttom.

Nu ser hon mig, funderar en stund och småspringer in bakom ett snår. Västvärmlands backar och skogar har plats åt oss båda. Strax intill har en älg klivit över vägen, stora spår i mossan visar vart han skulle.

Vi bjuder tillbaka
Just då är jag så innerligt glad över svensk allemansrätt. Den låter mig inte äga skogen men naturupplevelsen får jag. Titta, där borta är en ekorre igen. Nyfiket glor han på ett stycke svettigt däggdjur med spett i näven. Människan.

Den här människan har slitit rejält i två dagar. Släpat kontrollstolpar och spett kilometervis över det berg lokalbefolkningen kallar fjäll. I ryggsäcken skruvdragare och en bräda till mått. Myggstiftet hjälper något, men sitta stilla i skogen och fika gick inte. För mycket flugor, knott och broms. Det fick bli en språngfika och dessemellan en klunk varmt vatten ur vikmuggen från regementet i Boden. I näven, bredvid stolparna, kartan med mina 17 kontroller. I andra handen kompassen och spettet.

Då och då fick jag knata tillbaka till stenen intill vändplanen, där jag gömt mitt upplag av meterlånga stolpar. Jag börjar snart kunna den här fina skogen med sina backar, branter, stenar, punkthöjder, stigar, kärr och löpbara lingonrismarker. Vecka 30 ska vi alla vara färdiga, var och en med sitt, då kommer världens största följe av orienterare hit. Vi vill tacka för sist och bjuda tillbaka.

Hoppas ni får samma sol och samma naturupplevelse, ni med, go’vänner.

1,4 liter grappo
Men i dag, i dag är det jag som vilar. Efter första stolputsättardagen drack jag en hel flaska grappo utanför Konsum i Koppom. Gudskelov att jag hade en torr t-tröja att byta till.

Jädrar vad trött jag är fortfarande.

Trivs.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson