Västan om skog och östan om sjömil

Hur ofta blåser det så mycket att min mössa flyger av skallen och håller på att bli borta för gott? Hur ofta kommer det luddiga bomullstussar farande hundra meter genom luften? Hur ofta har den luften så bråttom att jag inte hör att ringa hem och berätta att jag fortfarande är torrskodd?

Aldrig.
Annars.

Min vän M har tagit mig med på expedition till en av Sveriges färskare öar. Färsk, eftersom kanalen som gjorde halvön till ö grävdes och sprängdes så sent som på 1930-talet. Stenindustrin i Bohuslän hade kraschat och arbetslösa stenhuggare behövde jobb. Dessutom fanns det liv att rädda.

I dag kan det färdas tusen båtar i Sotenkanalen en vanlig sommardag. Sode kanal säger de på trakten. Glada åt att de vilda vattnen vid Soteskär inte behöver skörda nya liv.

Snart ska jag börja ana den vildheten.

Allt går i cirklar
Men – vi är av grundlig sort M och jag. Därför börjar vi vårt bohuslänska besök på museet i Uddevalla. Där lär vi oss vilken stad i landet som kallas Kôrpehôla och bytt nationalitet sju gånger. Studerar vinhandlare Johnsons dyra konstsamling med både Marcus Larson och Bruno Liljefors, tittar på bilder från utgrävningarna efter resandefolket vid Bullaren och beundrar den historiska Bohustablån från stenålder till i dag. Här har aldrig historien stått stilla.

När vi äter lunch i museirestaurangen har den gamle mannen mitt emot oss vid bordet arbetat vid samma gruva som min svärfar och tävlat i orientering precis som vi. Det är en sådan dag. I kväll i vår hyrda stuga på Ramsviks Övergård ska vi summera dagen tillsammans med de två göteborgare vi delar fotoutflykten med. När jag berättar för M:s barndomsvän från Åmål att jag växte upp i Molkomstrakten ska han svara att:

– Molkom? Jag känner en kvinna därifrån. Hon heter…

Han känner min syster. Det är en sådan dag. Allt går i cirklar.

Väljer bort knäppta mössan
Lätt försenade lämnar vi den blåsiga kajkant där Bohusläns museum håller till, strävar bort till parkeringen och kliver in i bilen som snart stampar norrut i sydvästvinden. E6, Munkedal, in mot Lysekil, ut på Sotenäset, kryssar mot Kungshamn och Smögen, passerar svängbron över Sotenkanalen, stävar norrut mot Ramsvik. Vi ska träffa kamraterna vid hyrstugan. Nå, de är tidiga och har stuckit ut före oss. Klockan är redan två, vi har inte många timmars fotoljus på oss nu.

In i hyrstugan, fort på med fler lager kläder, vindtäta med, väljer mellan den knäppta militärmössan och yllemössan, tar den senare. Ut i bilen, rakt över vägen och ut på en småväg bort till parkeringen halvvägs ut mot Fykan och Sote bonde.

Ser att han pratar
Det blåser mer än jag känt på många år och när vi närmar oss husen intill Sveriges västra kant vid Fykan är det inget som hindrar vinden från Nordsjön. Min vän M pratar ibland ser jag, men jag hör inte ett ord. Vad är det för vitt som flyger i luften då och då? Det liknar fönstervadden vi hade i innanfönstren när jag var barn.

De andra tre är skickliga fotografer, själv knäpper jag mest med mobilen. Hemma väntar ett teleobjektiv som den kära vännen och jag ska ge varandra i julklapp, men dit är det flera veckor. Än har inte M och jag kommit ikapp göteborgarna men i sydväst ser vi berghällarna växa höga. Finslipade men höga. Där uppe någonstans är de.

Jag släpper honom före mig, stannar för att fotografera en brant med ett av husen i bakgrunden. Luften smakar salt, havet skrattar vilt, ett par korpar tränar flygakrobatik ovanför ett skär.

Det här du bloggarn, detta får du inte uppleva varje dag. Nu är du allt bra långt från dina sviktande skogsstigar på Grossbolstorp.

Hör en röst
Först är det slipade hällar och ett och annat snedblåst snår. Sedan klappersten med salt, därefter ännu mer klappersten. Till sist kommer jag till en trätrappa utan räcke. Klättrar uppför den, tittar för första gången på allvar ut mot väster. Nu hör jag till slut en röst. Det är poeten Göran Palm som viskar sin dikt Havet. Han deklamerar den i mitt högra öra, för det örat ligger mest i lä:

Jag står framför havet.
Där är det. Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

Nu var du lite elak, viskar jag tillbaka till min låtsaskompis Palm. Själv är jag mer imponerad. Fast på en punkt har du rätt. Då jag såg Mona Lisa första gången blev även jag besviken.

Min mössa flyger
När jag fortsätter uppför den slipade röda bohusgraniten kommer fler och fler bomullstussar farande. Det är lödder från sjön, inser jag nu. Precis när jag kommer upp så högt att vinden får tag ända bortifrån brittiska öarna flyger mössan av mig. Bara en idiot väljer bort den knäppta gröna öronlappsmössan en sådan här dag och sätter på sig en bullig och för stor stickad sak.

Tjohoo! Detta var skôj, men blås inte bort är du snäll. Då fryser jag skallen av mig.

Där går jag sedan med kameran i ena handen medan andra näven håller fast mössan på huvudet. Jädrar vad det blåser när det blåser, västan om skog och östan om sjömil.

Detta gör vi ôm.
Hallå! Var är ni?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Ska vi riva Stockholms slott?

Jag har mina böjelser. En av dem är att jag fascineras av alla som färdats före mig i skog och mark. Minsta stig kan sätta igång fantasin. Vem stegade upp den först? Myror? Rådjur? Våra nygamla kamrater vildgrisarna?

Minsta stenhög får mig att höra bronslurar. ”Brons”? Det ska uttalas ”bronsch” på det Sven Jerringska viset. Legendarisk pionjär i radion, för er som inte minns rösten.

När min vän M och jag fikade vid Ätterösera, våra två lokala gravhögar med utsikt över fågelsjön Norra Hyn, höll jag föredrag förstås. Det blir gärna så. Just när jag lyriskt förklarade att här har bronslurar hörts tuta en gång i tiden – bölade det till bortåt Ekenäs till.

Kamraten blev mycket imponerad. ”Det hade du tajmat bra. Vem är det som blåser i lur? ”.

Inte vet jag. Då bölade det en gång till. Vi vet fortfarande inte vad det var för kreatur som passade på att härma en lokal musiker från 1500-500 före Kristus.

Tredje graven
När jag kom hem hittade jag Fornsök. Riksantikvarieämbetets webbkarta med alla våra fornminnen inprickade. En fantastisk service. Nästa gång tvingade jag kamrat M tillbaka till trakterna kring Ätterösera. Jag hade hittat en stensättning från brons- eller järnåldern på webbkartan. Ingen hög skulle det vara, men dock en forngrav. En som folk verkar ha glömt.

Gps:en i min mobil visade oss till en grop. Grop? Inte begravde de sina herrar lågt den gången. Gravar ska ha utsikt. Se på Ätterösera, där har de haft socknens bästa utsikt i flera tusen år, även om furorna blivit aningen höga sedan kommunsammanslagningen.

Hur jag till slut fann den tredje graven har jag berättat förut:
Mysteriet med Graf III

 

Respekt inför jobbet
Så gick det med mitt stolta kartfynd. Hemkommen läste jag på fritexten i Fornsök. Jaha, graven ska ha utsikt över ett delvis igenväxt kalhygge. Var det inte det jag trodde. Nästa gång hittade jag stenarna. Järnålder eller bronsålder.

Den tidens folk måste också ha haft sin stig där motionärernas nyupptrampade trail- och reflexbana numera rusar nerför Skottaberget. Men de sprang här först.

Självklart känner jag respekt inför de två gravhögarna och min nyupptäckta, plattare stensättning. Respekt inför allt jobb bronsfolket måste ha haft med Ätterösera, även om det nu var stormän de begravde på utsiktsplatserna.

Roligt att jag hittat tredje graven. Hoppas hembygdsföreningen eller länsstyrelsen sätter upp en skylt om den.

N-ordet och Monitorn
Där någonstans får jag dagspolitiska problem vid min stensättning med de vindfällda furorna. För några år sedan tvingade Sveriges afroamerikaner Karlstads kommun att byta namn på det kvarter där Scandic Winn ligger. Kvarteret hade fått sitt namn 1866 – n-ordet, närmare bestämt – förmodligen till stöd för de nordamerikaner som slogs för att upphäva slaveriet. Varför skulle annars ett annat kvarter i centrala staden heta Monitorn?

Jag förstod varför kravet ställdes. Varför skulle jag motsätta mig det? Vem vill låta n-ordet leva, den gamla förklenande etiketten?

Samtidigt gnagde ett försiktigt tvivel. Det var den historieintresserade inom mig, han som tycker att vi inte ska riva hela vår historia. Inte alla barnhem, fästningar och monument bör förstöras. Världen har varit ett klassamhälle, minst sedan jordbrukarsamhället, och är full av symboler för forna och nuvarande överheter. Ätterösera, Stockholms slott, Egyptens pyramider och Taj Mahal.

Ska vi riva dom med? Vräka Karl IX-statyn i Klarälven, byta namn på Kungsgatan, Kristinehamn och Lappland? Jag är inte säker på att jag tycker det är en bra idé. Allt bör inte raderas.

Då är det ändå inte Sverige min fundering handlar om.
Men det har du ju redan förstått.

### Ser att Google maps har glömt att döpa om kvarteret med det kontroversiella namnet i Karlstad.
### Förändring tar tid.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Sista semestern i familjen

Äta regionalt världsberömd räkmacka vid strandkanten på Värmskogs café: check.
Boka biljetter till årets föreställning med Västanå teater: check.
Äta, fika, prata och titta på konst vid Gamla kraftstationen i Deje: check.
Vara med och arrangera O-ringens femdagars i Arvika med omnejd: check.
Umgås med två yngre generationer i släkten: check.

Springa & cykla & plocka & klippa & trimma & måla & bada & läsa & kika & titta & lyssna & applådera: check.

Sitta på altanen och tindra med ögonen som om det inte alls var 50 år sen vi träffades: check.

Sista semestern? Ja, för nästa sommar tänkte vi båda vara pensionärer. Detta är genrepet. Rätt ofta har det gått riktigt bra.

Värst är alltid alla blogguppslag som dyker upp när en bestämt sig för att låta dig vila, lelle blogg.

Låta bli att skriva fast idé dök upp: check.

***

En sån sak som att Per Albin också lånade begreppet folkhem från en politisk motståndare, men han fyllde det med ett bra innehåll.

En sån sak som att det blev ett himla väsen när SOS Alarm fick Hesa Fredrik att tuta i Stockholm av misstag. Sånt ska det bli väsen om. Men varför frågade ingen journalist hur många tutor det finns i Sverige? Blir de färre och färre på många håll? Hur många svenskar kan höra dem? 50 procent?

En sån sak som denna ständiga åldersdiskriminering. När får vi se ett fotbollslag vandra in på planen med varsin pensionär i näven? Va?! Gör om, gör rätt. Det var ändå vi som uppfann centringen, träfinten, fiskliret, tv-räddningen, reprisen, det drettöliga studiosamtalet och vågen.

En sån sak som att… asch, dä kvetter. Nu vänder vi blad. I morgon blir det en riktigt pinsam text.

Tjohoo!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Ett riktigt röj från 1287

”Varför” är ett bra ord för en gammal murvel. ”Därför” är genast svårare.

Detta är ett ortnamnsinlägg. Jag tror min far hade rätt.

Jag läser G M Sandins utmärkta sockenbok över Grava socken och Forshaga när tanken slår mig. Boken är intressant och jag lär mig mycket om min nygamla hembygd, som jag inte visste förut.

”Så länge barnet var odöpt släcktes inte ljusen i hemmet. Intet tvättvatten i vilket barnet tvättats, fick slås ut sedan solen gått ned och ej heller utefter väggen, utan mitt på gården. Utefter väggen kunde lätt något djur komma och dricka av detsamma och då skulle barnet få någon sjukdom, ofta ett ihållande lidande. Alltid skulle något av stål, såsom en stoppnål e. d. ligga på barnet före dopet till skydd mot troll och att bliva räddad mot bortbytingar.”

”Regelbundet varje höst kommo /…/ oftast från Dalarna, de s. k. skinnarna för att av de betade skinnen bereda fällar och pälsar. De voro vanligen tre till antalet. Då byns pojkar förberedde något spratt, sa de alltid: ’Vi ska vara tre som skinnare ä’.”

År 1713 var det så lite vatten i Klarälven, citerar han Erland von Hofsten, ”at man up i Grafwa sockn kunde här och ther kiöra med kiärra öfwer henne”.

Vägrade bära tiggarbrickan
”Då en fattig dräng och piga skulle gifta sig, erhöllo de rätt gå omkring i församlingen för att erhålla hjälp till bosättningen.”

Några var ännu fattigare. Från 1700-talet är den här protokollsanteckningen: ”…åtog sig skogvaktare Renhult att mot 4 skilling silvermynt st. förfärdiga 32 st. brickor, med det allra första, vilka på kläderna skola bäras” av socknens tiggare.

Det fungerade inte. 1784 konstaterar protokollet att de fattiga vägrar bära tiggarbrickorna.

Snö upp till tvättlinorna
Ändå är det inte där blicken stannar längst och pannan skrynklas mest. Det är när den kunnige arkivgrävaren Sandin går igenom gamla ortnamn i Grava. Närmare bestämt namnet Almar.

Där föddes jag år 1951, i den snörika månaden januari. Snögen nådde nästan upp till tvättlinorna, om jag ska tro mina föräldrar. Almar var kyrkans arrendegård som vi brukade. Strax intill bodde prästen (han från Tage Erlanders historia i tv, säger Bengt Alsterlind, men det är en annan historia).

Almar är den första gården som nämns i Grava socken. Första anteckningen är från 1287. Har den fått namnet av några träd? Nja, det tror inte lokalhistorikern Sandin och inte jag heller. Sandin tror att namnet är en sammansättning av ”all” och ”mar”, det sista är det samma som stenbunden mark. En stenig allmänning med andra ord.

Varför börja där i så fall?
Vänta lite nu. Skulle den första kända upptagna gården i socknen vara uppodlad på en allmänning med stenig skog? Varför i allsin dar börja där i så fall? Hur marigt kan det ha varit, på denna snälla potatisjord strax intill älven?

Kanske har Sandin och hembygdsföreningen rätt, jag är ingen expert. Folkentymologier ska en passa sig för. Ändå tillåter jag mig att tvivla. Förklaringen låter helt enkelt inte sannolik, när en varit med och plockat potatis, hässjat hö och täckdikat i den väna jorden där.

En muntlig tradition?
Då kommer ett ord för mig. Vad var det käre far brukade kalla Almar ibland, ordlekare som han var? ”Almere”. Jag har alltid trott att detta var ännu en av hans lekar med ord men tänk om det inte var det? Tänk om det var en muntlig tradition, via grannar som inte var lika nyinflyttade som vi?

Tänk om det var ”Almerud” pappas smeknamn betydde? Rud som i röjning, möjligen utförd av en röjare vid namn Almer.

Kartan och arkiven
Fler indicier ligger bara några klick bort. Först hittar jag Samuel Gustaf Hermelins karta över Värmland från 1808. Där skrivs gårdsnamnet Almerud. Nåja, kartritare har haft fel förr.

Sedan hittar jag en förteckning över hur namnet skrivits i olika uppteckningar under tidiga år. Det är boken Ortnamnen i Värmlands län, utgiven 1922, som räknar upp skrivsätten: Almary (1287), Almarum (1354), Almer (1540), Almaren(n) (1542-1590), Allmerwdh (1568), Almare (1600), Almar (1660), Almerud (1640), Almerud (1700-tal).

Jag tror pappa hade rätt. Almary? Anar du inte en röjning, snarare än en stenig allmänning där? Tror, sa jag.

”Varför” är alltid lättare än ”därför”.


Uppdatering 7 juli: under diskussionen på Facebook har jag i dag fått lära mig att rud-namnen brukar dyka upp senare. Något säkert svar på vad namnet Almar kommer från finns inte, men det lutar åt allmänningskog.

Kul, detta!


Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Bekännelser från en stolt stolpbärare

Återhämtning. Efter två dagar i o-ringenskogen är kroppen mör men själen kvillrar. Hur många idrottsarenor i landet har en ryttlande tornfalk i sitt luftrum? Hur många tävlingsbanor har plats för större hackspett, ekorre och tjäder? Eller alla dessa blommande Jungfru Marie nycklar. Tysta lyser de på stigarna där jag drar fram med min börda.

När jag är klar för dagen på onsdagen sitter hon i gruset på skogsbilvägen framför mig, tjäderhonan. Solen skiner, flugor och bromsar surrar och själv står jag stilla och bara njuter. Inte tänker en på hunger, slitna muskler och vätskebrist en sådan stund. Gör det du ska, kamrat tjäder. Jag har inte bråttom.

Nu ser hon mig, funderar en stund och småspringer in bakom ett snår. Västvärmlands backar och skogar har plats åt oss båda. Strax intill har en älg klivit över vägen, stora spår i mossan visar vart han skulle.

Vi bjuder tillbaka
Just då är jag så innerligt glad över svensk allemansrätt. Den låter mig inte äga skogen men naturupplevelsen får jag. Titta, där borta är en ekorre igen. Nyfiket glor han på ett stycke svettigt däggdjur med spett i näven. Människan.

Den här människan har slitit rejält i två dagar. Släpat kontrollstolpar och spett kilometervis över det berg lokalbefolkningen kallar fjäll. I ryggsäcken skruvdragare och en bräda till mått. Myggstiftet hjälper något, men sitta stilla i skogen och fika gick inte. För mycket flugor, knott och broms. Det fick bli en språngfika och dessemellan en klunk varmt vatten ur vikmuggen från regementet i Boden. I näven, bredvid stolparna, kartan med mina 17 kontroller. I andra handen kompassen och spettet.

Då och då fick jag knata tillbaka till stenen intill vändplanen, där jag gömt mitt upplag av meterlånga stolpar. Jag börjar snart kunna den här fina skogen med sina backar, branter, stenar, punkthöjder, stigar, kärr och löpbara lingonrismarker. Vecka 30 ska vi alla vara färdiga, var och en med sitt, då kommer världens största följe av orienterare hit. Vi vill tacka för sist och bjuda tillbaka.

Hoppas ni får samma sol och samma naturupplevelse, ni med, go’vänner.

1,4 liter grappo
Men i dag, i dag är det jag som vilar. Efter första stolputsättardagen drack jag en hel flaska grappo utanför Konsum i Koppom. Gudskelov att jag hade en torr t-tröja att byta till.

Jädrar vad trött jag är fortfarande.

Trivs.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

”Jag behöver fem kubikmil mörker”

Jag är en lat person.
Det har jag nytta av, vissa dagar.

Ibland tycker jag att jag har jobbat jämt. När jag hamnar bland främlingar blir jag imponerad själv, om jag råkar dra mitt CV lite försiktigt. Satt på larmcentralen när det var lugnt på småtimmarna innan hjärtinfarkterna och skrev glada kåserier till diverse tidningar och magasin. Högg sly innan dess, justerade tvåtumfyra, skrev om kommunfullmäktige och om taxar som adopterat kattungar, skojade om politik och provins vid konferenser, skrev dikter, krönikor och kortprosa och dessemellan fackliga läromedel och brandkunskapsskrifter, svarade arga 16-åringar som bussen åkt ifrån på Facebook.

… och ändå är jag en lat person. När jag nu lovat mig själv som pensionär att läsa minst en klassiker i månaden får det ofta bli teaterpjäser, för de böckerna är tunnare.

Replikerna, replikerna!
En sådan dag rycker jag i all hast Kristina Lugn från bibliotekshyllan. Stycket heter Nattorienterarna, ett ämne jag ser på med fruktan. Aldrig att du får ut mig för att tävla med pannlampa på, jag som springer så fel ibland redan i solljus.

En som inte springer fel är Kristina Lugn, (även om teaterpjäsen inte handlar om sport, förklarar förordet). Hur som helst berättar pjäsen om två kvinnor som råkar mötas i skogen med pannlampor på. Någon egentlig handling finns inte. Men replikerna, replikerna!

Efter en stund både gillar jag och tycker synd om Vera och Bricken där ute i skogen. De är lärare, framgår det, och inte särskilt överens, men nu måste de ju prata med varandra. Såhär till exempel:

VERA
Jag trodde att lokaltrafiken hade upphört nu.

BRICKEN
Jag är inte på väg till pendeltåget. Jag är ute och orienterar mig i livsfrågorna. Godnatt.

VERA
Godnatt.

BRICKEN
Jag har fortfarande inte vikt ihop kartan.

VERA
Du är nybörjare, eller hur?

BRICKEN
Jag börjar i mörker och ska utan tvekan sluta där.

VERA
Det är nog bäst att vi skiljs åt innan vi har lärt känna varandra så väl att vi måste tillkalla hjälp.

Varenda replikskifte är ett äventyr. Kristina Lugn måste ha haft frustande skoj när hon skrev stycket. Jag skulle ha velat sitta i publiken på Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm när Lena Endre och Pernilla August spelade de två kvinnorna.

VERA
Det tar flera år för en vänskap att utvecklas. Och jag har en deadline redan på tisdag. 

BRICKEN
Väninnor då?

VERA
Jag tycker inte om det där uttrycket ”väninnor”. Det reducerar begreppet ”vänskap”. Språkmissbruket här i landet börjar bli ett ännu större problem än systembolagets öppettider. Det blir inte mycket bevänt med min nattorientering så länge det här tjejsnacket pågår.

Jag behöver fem kubikmil mörker. Jag kräver fem kvadratmil ensamhet. Sedan ska jag kanske förklara för dig varför jag måste avskaffa ordet ”tidsfördriv”. Du klagar över döden och ändå är du skamlös nog att fördriva livstiden i stället för att använda den. Vad har du här i mörkret att göra?

BRICKEN
Jag tänkte bara föreslå att vi, i vår egenskap av medmänniskor, helt enkelt ska tända stormköket och sitta i mörkret och hålla varandras korsstygn sällskap en stund.

VERA
Jag vill inte göra dig besviken. Problemet med oss är att jag inte vill dig någonting alls. Jag hoppas att du inte blir sårad nu.

BRICKEN
Om det någonsin skulle uppstå ett vikariat i din vänskapskrets så står jag inte till förfogande. God natt.

VERA
God natt.

Väldigt mycket samtid, väldigt mycket blueskänsla, väldigt väldigt träffsäkert i de ibland skruvade formuleringarna.

VERA
Det enda jag med säkerhet vet om livet är att det inte är en av mina starka sidor.

BRICKEN
När man är rädd ska man ta ett steg framåt. Det är det enda som hjälper.

VERA
När man tror att man är fullständigt utmattad har man åttio procent av krafterna kvar. Det har jag läst i en handbok för pansartrupperna. Det är väldigt jobbigt att ha samlag. Man förbränner en massa fett.

BRICKEN
Vid stark ångest omvandlas tårarna till svett.

BRICKEN
Så fort jag har vant mig vid att vara gift med folk börjar de känna sig underlägsna. Och då blir de förstås det också. Så fort jag har vant mig vid en man förvandlas han till en ovana. Det finns inga riktiga hemvärnsmän nu för tiden. Det är ganska trist i det långa loppet. Hur långt ska jag behöva gå innan jag kommer till Fruängen?

VERA
Jag vet faktiskt inte. Sju gånger sjuttio nätter. Uppskattningsvis.

Min metod att plocka aningen slumpmässigt på bibliotekshyllan har fungerat en gång till.

Trivs.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Sjön som rann ut

Bilden från Knutstorpssjön, när vi fikar under den gamla vattenytan.

Veckans vandring, torsdag:

Bäverdamm från nutid och fortfarande några stubbar kvar från vintern 1782-83, där Vandraren och jag traskar fram i riset väster om Bakälven. I dag vallfärdar vi till den utrunna sjön Skålsjön på gränsen mellan Brunskog och Västra Ämtervik. Efter en kilometer hittar vi resterna av Nolby bruk.

Hammarn fick överges när kraftkällan försvann.

Göken gal, älg och rådjur har gått före oss på stigen och när vi fikar vid stranden av Knutstorpssjön simmar fyra storlommar obekymrat där ute. En av dem ropar vemodigt medan vi tuggar våra ostsmörgåsar och njuter av stillheten. Sjön framför oss blev kvar när resten rann ut för snart 235 år sedan.

Ett försiktigt regn följde oss i början av vandringen. Det var inte lika försiktigt i september 1782. Då, när bergsmekanikus Bengt Branzell, far till Gustav Frödings farmor, gav order till smederna att gräva ett dike över ändmoränen i söder, så inte dammen skulle sprängas.

På kvällen kunde de hoppa över diket, morgonen därpå satt de vid resterna och grät. Sjön hade grävt sig ut genom moränlagren med våldsam kraft, när den fick starthjälp. Någon kilometer nedströms fick folk gäddor i bakugnarna berättar sägnerna. Vid Bakälven byggdes långt senare en hälsobrunn, i träden hängde folk sina kryckor.

Efter vår rundvandring står vi vid utloppet och begrundar Skålsjöns kraft och smedernas öde. Runt omkring oss står kolveden tät.

Inte en enda hammare hörs dunka.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Springer i stenig vrå

Springer på gammal sjöbotten, mellan tvärbranta öar som blivit till skogsholmar när landet stigit ur havet. Som en dramatisk men nytorkad skärgård är Bohusläns kustsocknar. Vägen slingrar sig fram nedom bergsbranterna för att inte slösa på den goda jorden. Intill varje berg en mangårdsbyggnad, hur nu det ordet kom till.

Vrångebäck heter trakten där jag joggar fram med tunga steg. Halv sju på morgonen springer jag aldrig lätt, särskilt inte utan frukost och vätska. Det gör ingenting, solen håller på och tinar det frusna gräset, över min skalle glider en korp, en sånglärka hälsar bortifrån krokig åker och över havsviken till vänster flyger en skarv. Det sällskapet är jag inte van vid.

Sinnena viktigare än springet
Doftar havet? Inte än, men glittrar gör det nu när jag är framme. Nästan ingen vind, inte ett människoljud men gott om fåglalåt. En dopping dyker, några måsar klagar, en ensam häger tar sig över bergskammen på andra sidan Åbyfjorden med lugna mjuka vingslag. Ingen flyger som hägern.

Nu känner jag lukten, tång antar jag.

Jag börjar bli fullvuxen. Den här kroppen måste inte springa fort, det avgör jag själv. Just nu är det första maj och jag har ett kustlandskap att ta in. Då är sinnena viktigare än springet.

Orden blir fyrkantiga
Fråga mig om trä och skog, där har jag språket. Händer och skalle vet vad getdoning, talje, blandskog, fyrskäring, blädning, låga, kolbotten, fångstgrop, humus, hålträd, plywood, kantkvist, vindfälle, ädellövskog, rotskott, predator, rådjursstämpel, föryngring, drivningsväg och granskott är.

Och glänta.

Här vid havet blir tanken grumligare. Hur mycket är en beaufort? Hur mycket är fem? Vilken färg ger det på vågorna? Varför heter det kölsvin? Orden blir fyrkantiga. Varje varv med en båt närmast mystiskt. Stod det inte trankokerirester på kartan?

Mitt Sverige, mitt i vägen
Nå, även detta går att lära sig. Nu börjar kroppen bli varm, takten ökar. Vägen slingrar, den vrånga bäcken hittar jag inte men det är inte så viktigt. Ordet vrång är släkt med vränga och vrå, där trivs jag. Det finns ett Sverige där du för det mesta kan gå eller springa mitt i vägen.

Där har du mitt Sverige. Det är inte bättre än någon annan del av landet.
Men det är mitt.

### I eftermiddag ska vi maja vid Vrångebäcks badplats. Sockerdricka, tablettask, liten chokladbit.
### Är det 60:e gången jag majar? Havet ska ligga nästan blankt, ur leran intill strandlinjen ska det spruta upp vatten här och där, då och då. Små miniduschar rakt ur dyn.
### Musslor?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

– Du ljuger, din bofink

Vardagmorgon på Grossbolstorp. Vaknar halv sex, en grad kallt ute, två skator och en grönfink vid fågelmatningen, tio stolpar i garaget. Den matematiken rymmer förväntan. Medan jag slevar i mig min mellansvenska filmjölk sjunger Blind Willie McTell om hur drygt det blir att ta sig över Jordanfloden.

– Dryyygt?! fnyser grönfinken. Dryyygt? Härifrån och till Spanien och tillbaka, det är dryyygt.
– Du ljuger, din bofink. Du har bott i vår trädgård hela vintern.
– I år ja. Inte odlar du nån vresros för det. Odla vresros. Jag är grönfink har jag sagt. Vi får se ut hur som helst.

Dags att bära stolpar
Då stoppar jag kartan i benfickan och fyller bilskuffen med numrerade stolpar. Tio röda ringar på 10 000-delen vill ha varsin kodad stolpe av mig, helst korrekt placerade. Rätt stolpe bakom rätt jättekast. På lördag börjar stolpjakten, jag vet folk som längtar.

Spettet får ligga i baksätet som det brukar. Försiktigt spänner jag fast det med högra säkerhetsbältet, en ska vara rädd om sina vänner.

Dä’ möe deler på ett spett.

Vi dras till varann
Finns det över huvud taget ett pappersark i världen som sätter igång min fantasi så lätt som en välritad karta? Jag tror inte det. Vid första parkeringsfickan blir jag sittande en lång stund och läser stolpjaktskartan som en roman. Varför ligger det ett gränsröse just där, vad är det för gräns, vem ritade upp den, hur länge har stenen stått? Vem trampade upp stigen första gången, vad levde hon för liv? Det heter Råtorp där nere, är det samma rå? Varför har jag aldrig sett jättebranten vid stolpe 50 förr?

Om kroppsarbete i generationer fantiserar jag.
Om inlandsisens och vattnets slitage och transporter. Den transporten pågår än.
Om riksvägen som drogs om och bröt stillheten här 1984. Eller var det 1983?
Om Grossbolstorp som hade 55 invånare vid folkräkningen 1890. Platser där jag bott en längre tid brukar ha haft 55 medmänniskor den gången. Vi dras till varann.

Lika tungt i år
Först plockar jag fram spettet och stolpe 50. Medan en korp nyfiket glidflyger över trätopparna och värderar mig räknar jag ut säkraste vägen på kartan. Storstigen mot pulkakullen, sedan den smala stigen uppför backen mot hygget, till höger innan sankmarken, en stunds trixande mellan småstigar fram till den improviserade grillplatsen, därefter kompass nerför sluttningen.

Jädrar, den branten är stor.

Jodå, jag ser hur vildsvinen har rotat här med. Jadå, spettet är tungt i år också, det blir inte lättare. Vad gör en inte för det allmänna bästa? Det är så roligt med all uppskattning vi får, så fint att veta att över 400 personer brukar ge sig ut för att leta efter våra fasta stolpar en vanlig sommar. Till och med sedan Pokémon Go kom.

Jag bonkar ner stolpen framför branten och traskar tillbaka uppför sluttningen, ner igen på andra sidan och bort till bilen. Svettig på ryggen, bra, detta kan du notera som power walk i träningsdagboken, Svensson.

Stolpe med koden täckt av en handske.

Eliten ser mig
Det blir fyra stolpar till, innan turen är över. Mellan stenarna, Stenröset, Stenen och Punkthöjden. För säkerhets skull läser jag in mig med kompass från flera håll när det gäller stenen. Tur att ingen elitorienterare ser mig.

Förresten är det en skicklig en som ser mig. Korpen.
– Tack för sällskapet, svartfôggel. Nu går jag hem. Du får kalasa på nån annan.

### Matematik? Nej, Grossbol och Grossbolstorp har ingenting med gross (tolv dussin) att göra. Början på vårt ortnamn kommer av gråt. En äng som var svår att skörda.

Vi kanske skulle ta och skaffa vresros?

 

LÄSTIPS:
Det är dags för en ny ideologisk offensiv
– gårdagens avsnitt, nr 6 i bloggserien om det svenska klassamhället

En vandring 58 år bakåt i tiden

”Från trakterna av den svärjande kråkfågeln, ja närapå yrselns fader, till rena lösöret går promenaden. Kan bli bom, kan bli fallera”.

Så står det i inbjudan till min vän Vandraren. Det är tisdag och i dag är det min tur att hitta på färdplanen. Svärjande kråkfågeln klarade han redan kvällen innan. Edsgatan. Ett naturskönt område vid sjön Alstern norr om Karlstad. Uttalas Ed-skatan.

Så jobbar vi.

Den kära vännen skjutsar oss till startpunkten vid väg 63. Lindrågen står det på skylten västerut. En dråg är en sänka och ibland sankmark, läste jag i går. Ortnamnsforskarna tror att det finns lind med i historien också, inte lin som jag gissade. På kartan finns även ett Rördrågen i närheten. Plus platsen som jag ystert råkade kalla ”yrselns fader”.

En gång hade pappa en lumparkompis som bodde där. Vid inryckningen fick de frågan var de kom ifrån. Karln svarade ärligt, som du gärna gör vid din första militära uppställning:

– Skål, kapten!

Han höll på att hamna i buren.

Inskärning mellan höjder
Ortnamnet Skål har inget med något uppsluppet drickande att göra. Första gången gården nämns är på 1500-talet ser jag på nätet och namnet eventuellt fornsvenskt:

Namnet är möjligen det fsv. skardh ‘inskärning, skåra’, utvecklat på samma sätt som (fläsk-)sved av swardh o. d. Emellertid heter hård (fsv. hardh) i socknens dial. hal. Gården ligger i en inskärning mellan höjder.

Medan jag pekar bort mot Skål travar vi lindrågsvägen raskt västerut mot min barndom. Jag återkommer till den. Nu passerar vi gamla NKlJ-banan, numera asfalterad och populär cykelled. En stor svart katt granskar oss misstänksamt, gärdena blir till skog, i skogen räknar en gulsparv till sju.

Och än en gång till sex sjuuu.

Tvärs mellan dalgångarna
Det blåser småsurt och himlen är grå, men vi tröstar oss med det mantra vi alltid använder, även när det regnar storspik.

– Tur med vädret har vi.
– Vi får inte ge tappt.

I kikaren dyker en rovfågel upp på håll. Duvhökshane. En korp övar friflygning högt över Mosstorp, långt borta hör vi tranor. I själva verket sjuder luften av fågelläten och vår. En och annan bil reser österut mot lönearbete, skola och barnomsorg men vi är lediga denna förmiddag och traskar vidare.

Vägar i Värmland vill gärna gå i dalgångarna. Den här går på tvärs, mellan Klarälvens och Alsterns dalar, och därför har den fortfarande tätt mellan krökarna men glest mellan bilarna. Förra gången jag själv färdades här, hela sträckan, var i mars 1959.

Varje läte ett minne
Innan Lindrågen kommer vi riktigt nära de fyra tranorna. Värdiga som massajer kliver de omkring på åkern borta i dälpan, varje steg känns högtidligt. Till slut lättar de och trumpetar ut över halva Alster att det är två forshagingar som är ute och stör verksamheten i socknen.

En sånglärka tar över när tranorna sjungit färdigt. En flock vipor bidrar till vemodet inuti mig. Varenda läte hälsar från barndomen, de sitter inpräglade i mina hjärnvindlingar, skapar ro för själen och får mig att komma ihåg. Precis som tussilagona gjorde i skogsdiket vi passerade.

30 står det på en gammal bleknad vägskylt i vägkorset vid Lindrågen. ”Gäller även cykelåkning”. Då tar vi andra vägen.

Obligatoriskt vid varje fika
Bommen står kvar över körbanan, där Forshagas kommungräns går ner i ett V och vänder precis intill vägen. Nu är det inte trött asfalt längre, nu är det grusväg, närmast körväg. Granskogen är tät, vi passerar ett ensamt torp, det heter Bråten. De gör ofta det. En stund senare kliver vi in mellan träden och fikar på varsin stubbe. Kaffe, ostsmörgås och obligatorisk citronkaka och mandarin smakar bra i halvtid.

Vi strävar på som alltid. Vandraren försöker lära mig nya läten, det försöker jag med, allt medan jag mässar om sökningar jag gjort bland ortnamn och fornminnen. Kvarnbråten passeras, nu ser vi varifrån hästspåren kommer som vi följt.

Bommen som jag nämnde i inbjudan har vi alltså redan gått runt och förbi. Nu ser vi målet för vandringen bortanför nästa hästhage. ”Rena lösöret”? undrar kamraten. Ja, platsen heter Bohagen.

Så jobbar vi.

Tårar i ögonen
Strax därpå ser vi fyra sädesärlor på ett gärde, mina första för i år. Egentligen är tisdagsvandringen genom skogen klar där. Åtta kilometer med sjudande fågelliv, ett tussilagodike och många ljudminnen. Men det dröjer innan hans buss till Karlstad kommer och min hem till Forshaga, så vi fortsätter bort till Almar. Gården där jag bodde mina första åtta år. Vår lagård är butiker och lyxkrog nu och färjan över älven är nedlagd. Vi går ner till färjeläget i alla fall.

– När jag var barn luktade älven, säger jag. Det gör hon inte längre.

Tacka Forshagas reningsverk för det. Inte en bajskorv flyter förbi. Inte en kondom.

På vägen tillbaka går vi genom min barndoms skog, strax utanför vårt lilla hus öster om vägen. Tallarna står kvar. Då ser jag att det står en karl ute på gården. Valter, en av dem som tog över Almar efter oss.

Så kommer det sig att jag en stund senare sitter vid köksbordet i min barndoms hem. Förra gången jag var inne här i köket var i mars 1959.

Hoppas inte Valter märker att jag har tårar i ögonen en stund.
Hoppas han märker det.

### Varför jag färdades över skogen mellan Almar och Ulvsbyn förra gången, 1959? För att vi tog den genvägen med flyttlasset när vi flyttade.
### Då hade pappa kört lass efter lass med traktorn samma väg hela vintern.
### Men till slut tog vi lastbil. Jag hade nyss fyllt åtta och livet var ett äventyr.

Då med.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra