Hösten, vi två och vårt barrskogsbälte

Två minuter i åtta en morgon i september tar vi på vardagsskorna. I dag är det den kära vännens tur att leda vår vandring. Hon för oss mot grusvägen bortom riksväg 62, visar det sig.

Vi ska gå en timme varje morgon när vi inte är upptagna med annat. Det är sen gammalt. En vecka gammalt. Två medelålders plus kan väl också få ha stolta höstambitioner?

Själv skriver jag dessutom Att göra-listor, det är sen 1957:

Byt kanalpaket till tv:n
Läs bokcirkelboken igen
Leta cykelkontroller till nästa sommars stolpjakt
Recensera Anders Ajaxsons skrift om Munkfors och Ransäter 1954

I backen upp mot riksvägen varnar nötväckan, hon brukar göra det. Regnmoln drar förbi i väster, det är elva grader varmt och mornarna har börjat mörkna igen märkte vi när klockradion ringde.

Det är vi som går.
Det är tiden som kommer till oss.

Gärna villa men först en rejäl trädgårdsmöbel
När vi gått förbi tunneln och hästarna och svängt höger mot Ängbråten kommer vi till den igenväxta ängen. Där, mitt i alsnåret, hade någon ställt en färsk trädgårdsmöbel sist jag sprang förbi.

Nu har det hänt saker. Ängskanten är inte igenväxt längre. Här ligger grus, dränering och början till husgrund, där det bara var al och gräs för tre veckor sedan. En ny villa på gång.

Aldrig har vi sett en mellansvensk villaidyll växa fram i den ordningen. Solparasollet först, sedan första spadtaget. Vi älskar det.

En lärorik stund vid kontroll 38
Vi vandrar vidare längs grusvägen. Vid sista torpet tar vi åt vänster in på milbanan. Andningen börjar komma igång, min hosta har äntligen släppt. Ibland pratar vi, ibland går vi tysta. Lyssnar på skogen, lyssnar på våra egna tankar.

I söndags var det DM i orientering någon mil norrut i vårt barrskogsbälte. Hon gick fram och tillbaka med överdragskläder från start till mål, jag satte ut orange skärmar och digitala dosor till kontroller. Veckan innan hade vi provlöpning av banorna och då hade någon stulit en av mina kontrollställningar. Inte ett spår kvar av den, bara åkglada spår av en fyrhjuling.

– Jag stannar vid 38:an och vaktar när jag satt ut de andra, sa jag. Vi ska inte ha nån kontroll stulen under vår tävling.

Där stod jag sedan vid kontroll 38 (dikesslutet) bland trollsländor, mygg och älgflugor och studerade orienteringsvärmland. Snabba 14-åringar som nästan välte kontrollställningen när de rusade förbi och stämplade. Runda damer med svamp i plastfodralet till kartan. Förvirrade herrar som svängde fel först i stigkorset strax bredvid men kom tillbaka. Medelålders löpvilliga som hade mer bråttom.

Det blev rena medicinen. De två timmarna, drygt, stärkte mitt självförtroende som orienterare. Sällan har jag sett så många komma gående till en kontroll, sällan så många som sprungit en bit på en stig och vänt om.

En ledsen liten tjej visste inte var hon var, jag visade henne på kartan. En glad men lätt äcklad kille ville ha hjälp och pekade på nacken. Där satt tre envisa älgflugor som trodde att de hamnat hos ett hjortdjur. Har du haft tre älgflugor i nackhåret, så förstår du den killens bön på hjälp.

På hemvägen, med dosorna och skärmarna i ryggsäcken och handen full av ställningar, fick jag min belöning. Några kantareller fanns det kvar i John Bauerskogen.

Spår av egoism
Detta pratar vi om, när vi inte går tysta. Om extrapassen på forna jobbet hon har tackat ja till, om mitt möte dagen innan med stolpjaktsfolket och om träffen nästa dag med Föreningen för Värmlandslitteratur.

I det längsta försöker jag blunda för hästspåren i milbanan. En hästägare har varit okamratlig igen. Vi har bott här sedan 1983 men det är först under sista året som någon börjat träna med häst i motionsspåren. Trots att det är elakt. Trots att kommunen sagt till. Trots att det bryter mot lokala ordningsstadgan.

Egoismen breder ut sig.
Somliga har svårt med inlevelse och empati.

Vårdslöst, nära folk
Efter min förra löprunda i hästspåren skrev jag i en lokal grupp på Facebook.

Tråkigt att en person fortsätter köra med häst i milbanan vid Sisugården. Färska spår i dag igen. Om hon (?) inte bryr sig om kommunens lokala ordningsstadga så kunde hon (?) väl åtminstone fundera över folkvett och medmänsklig hänsyn. Suck.”

När jag talade med folk i idrottsklubbens styrelse visade det sig att kommunen hade pratat med en kvinna, efter att hon kört vårdslöst nära folk i banan. Dubbelt dålig hänsyn av henne. Det finns skäl till varför man inte ska köra med häst i de motionsbanor vi byggt upp tillsammans. Jag slutade den ledsna tråden på Facebook såhär:

”Forshaga med omnejd är stort nog för såväl skidåkare som motionslöpare och hästfolk. (Ibland är det ju dessutom samma folk. Vem gillar inte hästar). Mitt ödmjuka förslag är att ingen färdas med häst i motionsspåren i fortsättningen och ingen löpare springer i vägen för hästar på några travbanor 😉

Blånande barrskogsmil
Vi vandrar vidare, uppför backarna i femman (hästspår där med), står vid högsta punkten och ser mil efter mil av blånande barrskog, travar neråt mot friluftsgården, plockar några kantareller i en backe, kommer hem.

67 minuter.
På grannens tv-antenn sitter en skata och räknar oss.

### Var bor vi egentligen? När jag bytt t-tröja ägnar jag 37 och en halv minut åt att försöka ta reda på om vi lever på taigan eller ej. Svar: det är komplicerat.
### Den ena kartan tycker att vi hör till norra barrskogsbältet. Den andra kallar oss sydliga. En tryckt bok tycker att gränsen går vid Dalälven.
### Strunt i det. När jag skriver detta är alla träd jag ser där ute barrträd. Alla utom elva. Det går att gå i skogen från vår lekplats till Sibirien – och hela tiden binder denna skog en massa kol.

Tack för det. 

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 979. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Paris är värd en ostbit

– Å, ska ni till Paris? Vad spännande!
Hon var pensionerad småskollärare och tog upp oss någonstans i kanten av Kolding. Eller om det var Vejle.

Ett tag kändes det som om alla danska städer låg i en dal ner mot havet. Du fick lift till centrum och sedan fick du traska i uppförsbacke ut ur staden. Trask, trask, trask. Ibland var det folk före dig vid bästa liftarstället i utkanten. Då fick du ställa dig i kö.

”Du”? Vi, menar jag. Kamrat Q från Sundstagymnasiet och jag. Själv var jag 18 och hade ingen aning om att jag skulle blogga om saken 50 år och drygt en månad senare. Några dikter skulle det nog bli, det trodde jag.

Vid Kolding tog hon upp oss. Eller Vejle. Vi vägrade vara turister och hade varken kamera eller dagbok med. På fötterna Jesus-sandaler med remmar långt upp på vaderna. Hur orkade vi gå så långt med dom?

Inte alltför nyduschade
Tanten var snäll. Hon tyckte jag såg ung ut och konverserade mig glatt om franska ostar och Paris. I baksätet satt Q och halvsov, det var min tur att sitta bredvid föraren och vara trevlig.

Vi kom till Paris, det har jag berättat förut. Allt var möjligt, världen gick att förändra och i Danmark tog gamla tanter upp inte alltför nyduschade liftare, som om dessa tanter aldrig gjort annat.

– Vi ska sitta vid Triumfbågen och dricka rödvin.
– Köp en baguette och ost också, du ser mager ut, dräng.

Det gjorde vi.
Paris är värd en ostbit.

Från liftarmånaden 1969:
Den sanna historien om grisbilen i Tösse
Hittar min hungers smala grå gator
Möter en människa vid Montparnasse-Bienvenüe

### Det är inte bara Mats och min Grand Tour som firar 50-årsjubileum denna sommar.
### Nyss såg den kära vännen och jag filmen om lika jubilerande Woodstock.
### Allt är fortfarande möjligt.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 974. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Berättelsen om en släkts färd från Karelen till Orrholmen

Jag har vänner som skriver. En skriver dikter så änglarna gråter. En skriver essäer så jag känner mig lärdare än jag är värd. En tredje började med att vinna provinsen och Norden för sin poesi, nu finns han i fler och fler världsdelar. En fjärde författar fint så en glömmer att hans akvareller är ännu klokare. En femte berättar om fjärilar så bilderna smeker oss om kinderna.

(Klicka nu på länkarna, men kom strax tillbaka!).

Och så är det Janne. Jan Ollars. Han har skrivit den mest mångsidiga finnbygdsskildring jag läst och jag har läst många. Förordet berättar hur allt började:

”Varför bryr jag mig om detta? Jo, min morfars mormor föddes i Östmark. Som barn bodde hon i en jordkoja och visste vad det innebär att tvingas tigga för att överleva. Min bror och svägerska hade börjat släktforska och jag fick ta del av deras resultat. Jag sökte fler fakta för att kunna svara på frågorna om Varför och Hur?”.

Jans bok är nyutkommen. Titeln är Obygd, östmarksskojare, östmarksfinnar och allsköns mord och ohyggligheter? och underrubriken 500 år bland skogsfinnar, fryksdalingar och andra.

Den 418-sidiga släktkrönikan består av fyra lika viktiga delar, det är därför jag tycker den är mångsidig. Birgitta och Sten Ollars (och andras) släktforskning. Jans eget grävande i svedjefinskt leverne, folktro och lokalhistoria från Karelen och hit. Hans idoga letande efter bilder som kan berätta om tiden från 1400-tal och till nyss. Samt, och det gör boken dessutom skönlitterär: hans inlevelsefulla fiktiva monologer från de framforskade släktingarna.

Såhär kan en sådan monolog låta. Som alltid placerad till höger på uppslaget, mitt emot vänstersidans släktforskning och andra fakta.

”På tiggarvandring
1847

God dag i stugan. Har frun kanske något lite att avvara till en ensam mor med två små barn?… Fadern? Den ene försvann och betalar inte för sig. Den andra super och betalar inte för sig han heller. … Ja, visst borde en kvinna hålla på sig tills hon finner en man som tar ansvar. Men de oskyldiga barnen har inget ont gjort. … Nej, jag får ingen tjänst som piga nu med två små barn. Kerstin är fem och Kristina är två; seså, barn, hälsa på frun och nig så vackert! … Mjölk och bröd, jag tackar ödmjukast. Se så barn, ät nu vackert och tacka den vänliga frun så mycket. … Jo, det finns mycket att berätta från Östmark, det har frun rätt i. Jodå, jag såg översvämningen 44 med mina egna ögon. Allt spolades bort, hela bruket! Det var som ofattbart. … Javisst, konkurs blev det för patron, men det vet man ju att sådana klarar sig alltid. … Ja, vi hade missväxt 45 och så nu ännu en som tvingar ut en ensam mor på vägen. Nödhjälpen går till de äldsta och de lytta, inte till oss som kan gå på egna ben.”

Boken kompletteras med en lång personförteckning, diger källförteckning och många historiska dokument på gammelsvenska (översatta till modern svenska i en bilagedel).

Jag tycker om Jan Ollars bok. Den har lärt mig mycket nytt om svedjefinnarna och deras vedermödor, både när det fria svedjandet i utmarkerna gav dem bra skörd och när de senare fick det värre som kolare och annat.

Tiggandet vore värd sin egen historia, som det är gestaltat i boken. Det är inte alltför länge sedan som svenska medborgare tvingades ut på socknen för att tigga.

Läs och lär.

### Boken är utgiven via Books on Demand.
### Den finns på Bokus och går också att beställa direkt från Books on Demand.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 972. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Resan dit där folk hälsar

Jag borde berätta om en lyckad resa, för så var det.
Ändå tänker jag hela tiden på kvinnan i hotellreceptionen som gjorde mig svarslös.

Först borde jag skriva om hur vår resa med Inlandsbanan äntligen blev av. Vi for hela vägen från Mora till Gällivare och tillbaka. Avslutade med en förvånad genväg hem med obyråkratiskt tågstopp i Molkom (!) och tågresa genom både barndomsbygder och nutida grannbygder (Pannkakan i Deje) där sannerligen inga persontåg går mer. Egentligen.

Jag borde berätta om mitt livs godaste rårakor med fläsk och lingonsylt i Siljansfors när vi kom med bil på väg till Mora.

Jag borde berätta om tågvärdinnornas service ombord på Inlandsbanans rälsbussar:
– Älg höger!
– Reindeers to the left!
– Nu är vi strax framme vid Polcirkeln. Här stannar vi i fem minuter så ni kan gå ut och fotografera. (Efteråt fick vi certifikat på att vi passerat den nordliga cirkeln).
– Snart kommer vi till Åsarna. Där är det matuppehåll. Här är menyn, ifall ni vill beställa någonting, så ringer jag.
– Säg till när ni vill köpa souvenirer, godis eller fika ombord.

Sedan kunde jag skriva om räksmörgåsen på Frösön, promenaden i Östersund och den gestaltade historiska vandringen med agerande skådespelare på friluftsmuseet Jamtli. Hur jag efteråt stod tårögd inne i gröna vågen-torpet med alla FNL-affischerna, debattpocketböckerna och NJA-gruppen på vinyl i högtalarna. Deras miljövisa från 1970:  ”Men när röken från fabriken slår ner på chefens hatt, då får vi en miljödebatt”.

Jag borde berätta om hur 14 timmar på tåg från Östersund till Gällivare inte alls kändes långtråkiga. Om de grekiska kvinnorna som jag undervisade i frågor kring inlandsis och jättekast.
– Ser ni en stor sten i skogen här, så har isen brought it here. Varenda en.
– Du borde bli mentor.
– Nja.

Gällivare sedan, Gällivare, oj oj oj! Pensionat först, promenader sedan, spännande sightseeing till Malmberget där hela tätorten ska flyttas. Sju kilometer flytt av stora villor och flerfamiljshus, sök på youtube, det är fantastiska filmer. Midnattssolen borde jag berätta om. Byggkranarna i Gällivare, där arbetslösheten är nära noll.

Jag borde berätta om hur jag skulle springa upp på Dundret och glatt valde en skoterled med 25 centimeter högt lingonris som snart övergick i blötmyr men aldrig tog sig upp på fjället, för där är det skoterförbud. Nå, dagen därpå fick jag min revansch. Rätta leden går att gå med barnvagn, jädrigt fort nerför.

Jag borde berätta om bilen vi hyrde billigt i kanten av Gällivare.
– Den är väldigt populär.
När vi kom fram till bilen var den en mindre skåpbil, men va’ hundan, vi fick fyra dagar till priset av en och den var kul att köra.

Jag borde berätta om Jokkmokk och det fantastiska samemuseet. Om hur vi fick en lokförare och tågvärdinna att för första gången i deras liv stanna i Sandsjönäs. Om våra vänner som visade sin stuga i Gubbträsk och utsikten i Storuman. Om min träningsrunda på Björn Ferrys väg och uppför hans stigar.

Dunket från tåget också, glöm inte dunket (klicka, se & hör!). Även det borde jag skriva två lyckliga rader om.

Jag borde berätta om det kompakta hotellet i Östersund som ersatt personalen med en sms-kod. Avslutningsvis om hur folk hälsar på en på stan i Gällivare, Jokkmokk och Storuman. Tvärs över gatan hälsar de.

Gör mig svarslös
Absolut. Det är bara det att jag hela tiden kommer att tänka på kvinnan i den där hotellreceptionen, när hon gav oss hotellnyckeln. Jag råkade nämna att vi kom åkande från Värmland.

– Du, svarade kvinnan bakom disken. Jag har haft min beskärda del av värmlänningar.

Trött naken blick. Beskärda del.
Inte kan en svara på sånt.

 

 

 

 

 

 

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 963. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Du ledde vid fjärde kontrollen

 ”Det finns bara en regel: två fötter i luften samtidigt vid vissa tillfällen under förflyttning, oftast framåt. Allt annat är oviktigt.”

Comeback i orienteringen har jag gjort många gånger. I år med.

Nå, en seger i skolmästerskapen för Nyed i sjätte klass, en etappseger i klassen Herrar 40 år, nybörjare, vid O-ringen i Arboga 1991 och en förvånad vinst i klubbens jaktstarttävling med handikapp Först I Mål Vinner! härom året gör mig inte till mästare.

Dock är jag igång igen.

Det blir för lite löparprat i bloggen. Dumheterna i världen är för många, naturen för ljuvlig och alla andra infall för pockande. De tar utrymme från berättelserna om hur man sätter ena foten framför den andra och skuttar igång. Vänta, skrev jag inte en definition  av löpning för några år sedan?

”Det finns bara en regel: två fötter i luften samtidigt vid vissa tillfällen under förflyttning, oftast framåt. Allt annat är oviktigt.

Då är du löpare.

Nu kan en trestegshoppare Olsson från västkusten visserligen påstå att det han gör passar in på definitionen. Mitt svar är att tresteg och höjdhopp också är löpning. Dessa sysselsättningar är de dåligt uthålligas variant av den gamla fina grenen Korta lopp.”

Klicka på länken definition  nu. Det finns en rolig fortsättning som bygger på Lena M Johanssons skala med löpningens olika stadier, från Stenstod till Tokrusa.

Hämta goa rötter
Låt oss ta det från början. Jag är som alla andra. Denna kropp och bifogade hjärna är tänkt att användas av en jägare/samlare. Det är dit evolutionen hunnit med oss. Vi är gjorda för att jaga ren och hämta goa rötter på andra sidan bergen. Alltså mår vi bra av att röra på oss.

I vinter har jag mått bra tre gånger i veckan, rent löpmässigt. Strävat och hållit mitt 500-metersspår runt gärdet vid friluftsgården öppet, varv efter varv i djupare och djupare snö. Älskat snöpulsningen som ändå krävts, gillat den särskilt mycket när spåret drivit igen i vilda snönätter. Nog har mina gener jagat ren. Numera vägren, men dock en ren.

I vår har jag därefter slitit stig. Sorgmanteln och trädpiplärkan är fina springkamrater.

Vore jag 43 skulle jag sätta pers på Götajoggen i vår residensstad strax. Det är jag nu inte och joggen har ängsligt folk både döpt om och krympt. Dessutom trivs mina vader bäst där skogen susar, nu när snön har smält.

Sådant kan jag leva med.

En populär ny motion
I några år har den kära vännen och jag hjälpt till med stolpjakten. Vi är med och ordnar så kommuninnevånarna får en karta i brevlådan och kan leta fasta stolpkontroller fem och en halv månad mellan snösmältning och älgjakt. En populär historia som fått hundratals följare och dessutom får oss själva att röra på oss.

Stolparna ska ju ut och i höst ska de hem igen. Ibland behöver de letas reda på och sättas upp igen under sommaren, när skogsavverkningar eller klåfingrigt folk råkat komma åt dem.

I år kom jag på att börja leta stolpar själv, när de nu står där. De flesta har jag ändå inte satt ut och de som är mina egna har jag slitit mer med än någon annan. Det är värre göra att först hitta på var en stolpe ska stå på kartan, sedan rekognosera platsen i terränglådan och slutligen bonka ner den med slägghammaren. Andra stolpletare behöver ju inte bära dit vare sig hammare eller buntar med stolpar.

Det började alltså med att jag sprang omkring och rekognoserade stolpställen till Hitta ut!  som arrangemanget numera heter. Sedan sprang jag med kompass och karta i hand, när de väl satt ute. Hittade och registrerade i appen.

En jäkel på att tycka om
Då slog mig tanken att det är en orienteringsklubb jag är med i. Vi sysslar med orientering. Det är den roligaste sport jag vet, att utöva. Om den kärleken har jag skrivit det här och det här i vår. Kärleken är besvarad, fast jag inte fattat det. Jag råkar bara vara bättre på att tycka om än på att vara bättre än dom som också tycker om.

Så i vår har jag gjort comeback, mer på allvar. Sprungit alla värmländska tävlingar utom en, varit med på klubbens träningar, framför allt kutat själv med karta i hand, olika banor som jag hittat på mellan stolpar jag inte tidigare besökt.

Det har gått bättre och bättre. Efter ett tag är det som om åtminstone tillstymmelsen till rumsuppfattning och lokalsinne börjar gro i skallen på mig. Ett sånt där sinne som vet skillnad på hit och dit.

De har gjort oss till bärare
”Med karta i hand”? Ha! Nuförtiden springer vi omkring med en mindre sportbutik i hand, när vi ska till. Orienteringssporten har de döpt om till ol. Det betyder orienteringslöpning. Oss utövare har de gjort till bärare.

Allt detta ska du bära med dig, för att göra din förmiddag i ol-skogen riktigt lyckad, om du är som den här närsynte 68-åringen:

Gps-klocka på vänsterarmen (så du kan ta tid själv, vad nu det ska vara bra för).

Kompass i högernäven (så du vet var den magnetiska nordpolen just nu ligger, alltid bra att veta).

Hållare till kontrolldefinitioner på vänster arm (så du slipper titta på de som är tryckta på kartan och till exempel berättar att första kontrollen är en sten).

Den digitala stämlingspinnen på höger långfinger (så systemet vet när du varit vid alla kontroller och att du besökt dem i rätt ordning).

Förstoringsglas på vänster tumme (så du ser att det är en karta du har i handen).

Karta, noga hopvikt i vänster hand (så du faktiskt kan hitta en sten på ett berg i Ekshärad som du aldrig besökt förut).

Den magiska stenen
Det där sista är magiskt.

Det går att sätta en närsynt 68-åring i bil, förflytta honom till Ekshärad 81 kilometer längre norrut i Klarälvdalen, starta en klocka och skicka ut honom i vilt främmande skog och be honom hitta en meterhög sten han aldrig sett förut bortom en mosse han aldrig sprungit på förut, ovanpå ett berg han inte visste fanns. Och – han klarar det. Han som är jag. För det mesta hittar jag faktiskt stenbumlingen som legat där sedan inlandsisen och väntat på mig.

Den saken upphör aldrig att förvåna mig. Sist blev jag trea i min blandade klass, slagen med bara drygt en minut av en segrare som är 23 år yngre. Jag sa ju att jag har gjort comeback.

Skorna luktar skog och lycka.

### När du gått i mål sticker du pinnen i nästa digitala dosa.
### Ut kommer en pappersremsa med dina mellantider.
### Några timmar senare kan hela världen se på nätet att du ledde vid tredje och fjärde kontrollerna.

Vänta bara.
Nästa gång, då du.
 

Hem | Om mig |Löpning
Inlägg nr 1 954. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När jag äntligen fattar att kärleken är besvarad

Obesvarad kärlek skrev jag, om mitt förhållande till orienteringssporten. Då får jag svar på tal:

Obesvarad? Utan såna som du vore orienteringen bara en sport.

Naturligtvis har han rätt, min vän Tomas Nilsson i Arvika. Det är bara jag som inte har fattat det. OL-sporten älskar mig tillbaka, trots min plats i resultatlistorna. Hon och jag hör ihop och det finns massor av skäl till vår kärlek:

Att vi gör det i skogen, den som vi alla kommer ifrån.
Att vi kan höra fågelsång under tiden.
Att en har nåt så vackert som en karta i handen.
Att sporten varje gång påminner mig om vår kloka allemansrätt.
Att jag får springa på sviktande stigar.
Att jag än en gång får fundera över vem som gick först på dessa stigar och började skapa dem och över alla som därefter gått dem före mig. Eller sprungit.
Att vi rör oss bland terränglådans många kulturminnen som kolbottnar, stengärdsgårdar, jordkällare, stugruiner och gränsrösen.
Att vi har vårt eget kärlekens språk med hemliga hälsningar som ”gå fram-tid”, ”startpunkt”, ”branten, uppepå”, ”stenen, sydvästra”, ”näsan, nordvästra foten”, ”lilla naturliga gropen” och evigt unga ”berg i dagen”.

”Näsan, nordvästra foten”. Är inte det ett underbart uttryck som man bara måste älska?

Nu hör jag bofinksång igen.

Det är mitt folk
Min kärlek är besvarad, jag inser det nu. Orientering är när du tar en tredjedel folkvett, en tredjedel bondförnuft och en tredjedel demokrati och skakar om. För säkerhets skull gör du det i doftande skogsmiljö med ett gärde i närheten, fyllt av ryggsäckar med kaffetermosar, smörgåslådor och naturkärlek. Några av ryggsäckarna är av gulnad smärting, några av neonfärgad nylon. Här möts de.

Det där är jag. Ryggsäckarna är mitt folk. De obemannade hinkarna där man betalar för parkeringen är mitt folk. 70-åringen som diskuterar sitt vägval på kartan med 11-åringen, som vore de jämnåriga, de är mitt folk. Jag hör hemma där.

Jag hör hemma i en idrott där du inte kan hitta minsta kolapapper på målgärdet efteråt. Trots att vi var tvåtusen personer på gärdet för bara några timmar sedan, med kiosk och allt.

Vår stora paradox
Orienteringssportens stora paradox kommer jag på, när jag läser Tomas Nilssons svar. Detta att vi är klasslösa. Den saken har jag heller inte begripit förrän då.

Såhär är det. En gång pratade jag med en garvad sportjournalist från min favorittidning.
– Ni orienterare, sa han, ni har förbaske mig hur många klasser som helst. Det enda som fattas är en spermieklass. Men den kommer väl snart, den med.

Han var innerligt trött på alla våra resultatlistor med klasser för allt. Just då lät jag bli att berätta att jag en gång vann en femdagarsetapp i klassen Herrar 40 år, nybörjare.

Riddarhyttan, det var tider det.

Nå, våra kära sportskribenter ska inte bestämma hur vi ska organisera vår idrott. Det avgör vi själva. Alltså har vi klasser för varje åldersgrupp och två kön, för inskolningsbarn, nybörjare, folk som behöver följeslagare, folk som åker rullstol, motionärer och elit. På min tävling i lördags var vi 56 klasser, om jag räknar rätt.

Det är det som är paradoxen. Ty hur är det mitt gamla favorituttryck lyder, orden som beskriver det klasslösa samhället? ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.”

Precis så fungerar orienteringssporten. Precis som de orden. Det är därför den är mycket mer än en sport.

Tack Tomas, för att du fick mig att inse det.

### Förra inlägget i ämnet:
Träff med min obesvarade kärlek

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 945. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Träff med min obesvarade kärlek

Tänk om det finns fler obesvarade kärlekar i världen än besvarade. Vilken hemsk tanke.
Nu har jag varit hos min, den obesvarade.
Hon hälsar och ler.

Det var bra länge sedan, men nu ska det ske. Lördagsmorgonen är krispig, på Grossbolstorp har vi is på bilrutorna. Ryggsäcken är packad sedan i går kväll, även extratröja och förstoringsglas. Jag vaknar vid sextiden, pirrig, drygt en halvtimme före väckarklockan. Fyller termos och smörgåslåda och lägger ner dem också. Äter frukost, läser sådant som gubbar läser innan denna sortens kärleksmöten, känner hur det börjar vattnas i munnen. Sätter mig i bilen och kör söderut och därefter till höger ut på E18.

Vi ska ses strax bortom Segmon är det bestämt. Tallmossen heter platsen för vår date, jag hoppas så den blir ljuv.

Vår kära aschelvärmer
Berättade jag om ryggvärken? Hårt trädgårdsarbete och tungt bortbärande av kilovis med gamla löpartidskrifter ur garage litar på den late. I går hade jag lumbago tror Google, fast det undrar jag, men ont gjorde det och lika ont denna morgon. Lätt provlufs på villagolv gör sällan saken bättre. Någonstans i kanten av ländryggen sitter en lynnig jäkel och sticker mig med synål på oregelbundna tider. Jag masserar, stretchar, putar med magen och tar 400 milligram antiinflammatorisk värktablett men bäst nytta gör den tjeckiska metoden.

Har du aldrig hört talas om den? Det är enkelt. Du trycker på en knapp på en Skoda Octavia, då sätter han igång. Vår kära aschelvärmer. Vi tror i alla fall han heter så på gammeltjeckiska, mojängen som värmer både bilens och mitt säte tills ryggen mjuknar och sinnet smälter.

När jag kommit halvvägs är jag nästan bra. En får inte ge tappt, nu när solen skiner och vi har träff och allt.

Så säger de alltid
Jag svänger av europavägen, in på grusvägen och parkerar på ett gärde. Lägger 20 kronor i en hink för besväret, en vacker sed. Passerar den längsta toalettkö jag sett i april 2019 och slår mig ner. Smörgås, kaffe och struntprat med gamla vänner som berättar att de är otränade.

Det påstår de alltid, strax innan de ska till att bevisa motsatsen.

Jag överdrev förut, när jag påstod att vi hade träff. Sanningen är att jag kommer oanmäld. Alltså kliver jag fram till ett av tälten och anhåller om anmälan. De ber att få se min pinne, jag plockar fram den och allt är klart. Joggar lätt 500 meter över ett gärde, stannar i en skogskant och pinkar och knyter om skorna, det hör till ritualen. Kliver fram till ett snöre och vill komma in i gemenskapen. Det får jag. Strax därpå står jag bredvid en korg med kartor som ser intressanta ut.

Jag älskar kartor som ser intressanta ut.

Kroppen är ovan
Nu – börjar min oanmälda träff med kärleken. Jag joggar ivrigt längs en körväg till startpunkten, väljer väg under tiden och ökar takten. Första gången på allvar i år, då är det alltid ovant men snart känner kroppen och skallen att de vill åt samma håll som kartan pekar.

Tornet, nr 154. Tre minuter och tjugo sekunder är inte det bästa jag kan, men vi är på väg och rätt går vi, skallen och jag.

Så där håller det på sedan. Skogen är lättsprungen, bofinken sjunger, marken är ovanligt torr för en tävlingspremiär och förstoringsglaset med sin rem runt tummen gör sitt jobb på ett alldeles lysande sätt. Premiär! Jag ser både sten och stig på kartan, vimsar visserligen vid ett skogsdike på väg till stenen, nr 156, men en kan inte få allt.

Plötsligt kommer jag på mig med att smånynna bland alla löpande medmänniskor, denna perfekta dag för en säsongstart. Banan är härligt rytmisk, terrängen trivsamt omväxlande, missarna och löptakten fullt normala för en kass 68-åring och jag känner hur lyckan strömmar genom musklerna.

Hade jag ont i ryggen i går? Asch, det var väl inget för en gammal 68:a. Kamp lönar sig. Aschelvärmern for president. Tjohoo!

# Den obesvarade kärleken är som du förstår orienteringssporten. Det var en så fin dag vid målgärdet på gränsen mellan Grums och Säffle kommuner.
# Säg inget till nån, jag gick inte jämt gôrbra, men jag slog en som jag känner och fick stryk av en annan.
# I dag kom den obesvarade kärleken och jag en aaaningens aning närmare varandra. Jag börjar tro att hon förstår mig och vill starta om.

### Fortsättning, nästa inlägg:
När jag äntligen fattar att kärleken är besvarad

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 944. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Vilda män med hemgjorda vapen”

Två nyheter har sysselsatt mig de senaste dagarna. Då är ändå ingen av dem riktigt ny, den ena är 60 000 år gammal.

Jag talar om Pilregnet & De tres gäng.

Snabb är jag inte. Denna bloggarskalle behöver tänka efter ibland och vissa tankar tar tid. Instinkten däremot är kvickare. Jag vet var jag hör, det sitter i ryggmärgen. Vi blev tidigt vaccinerade med respekt för folk som inte äger stora gårdar, inte skaffar tv eller personbil först av alla och inte har råd att köpa allt de ser.

Mitt folk. Min klass.

Den sista resten
Låt oss börja med berättelsen om öborna. Långt ute i Bengaliska viken, mellan Sri Lanka, Bangladesh och Indonesien bor de. Deras ö är en mil lång och lika hög över havet som toppen på mördarbacken på vårt elljusspår. Eller som nocken på vårt hus, jag har sett olika siffror. 122 eller 98 meter över havet.

Ön heter Norra Sentinel på kartorna. Den består av korallrev och sandstränder, innanför det 20 meter höga stup och innanför det skog. Större delen av ön består av tät skog.

Avståndet till närmaste större ö, Tarmugli, är tre landmil. Avståndet i tid till när sentineleserna första gången kom hit är 60 000 år, tror antropologerna. Så länge har de bott i sin övärld. De 150 – 400 invånarna är den sista resten av urinvånare.

Kom naken
Här bor ett envist folk, stönigt skulle vi säga på värmländska, som hållit ut sedan den första invandringen i Asien. De bor bara några mil från det vi kallar civilisationen men den vill de inte ha kontakt med. Uniformer avskyr de sedan de haft krigiska besök av både britter och japaner tidigare i historien.

Ska du närma dig ska du komma naken. Det hjälper inte ofta, det heller.

Deras yrke är jägare och samlare, många är också fiskare. Som vapen använder de pilbåge och spjut, med spetsar gjorda av plåt från strandade båtar. Tittar du på satellitbilder kan du inte se jordbruk någonstans. En källa påstår till och med att de inte gör upp eld. Nå, en annan skriver att när sjömän fick syn på ön år 1771, så var det på grund av eldar som lyste.

Än i dag förstår ingen utomstående deras språk och de förstår ingen annan.

Förakt från Marco Polo
Marco Polo passerade området och beskrev ögruppen Andamanernas invånare med förakt. ”Vilda, brutala”.

Femhundra år senare, 1771, kom en båt från East India Company förbi. Det var då besättningen såg ljus från eldar på stranden.

Sedan tycks ön bortglömd till år 1867, när ett indiskt skepp bröts sönder mot korallreven. 106 personer överlevde och byggde ett tillfälligt läger. Efter några dagar blev de attackerade. De lyckades stå emot den värsta slakten, men om de inte blivit räddade av en ångare från brittiska marinen hade troligen ingen i gruppen överlevt.

De kommande hundra åren lämnades Norra Sentinel i fred men ryktet om de aggressiva invånarna levde vidare.

Begravde gåvorna i sanden
På 1970-talet hade de flesta andra ursprungsfolk på ögruppen Andamanerna vant sig vid kontakter utifrån och blivit åtminstone delvis integrerade i det moderna samhället av indiska myndigheter. Dock inte sentineleserna.

1974 försökte en grupp antropologer, filmare, en fotograf och några beväpnade poliser bli vän med dem. Försöket misslyckades. I klassisk kolonial anda hade de tagit enkla gåvor med sig som de placerade på stranden: en docka, grytor och stekpannor, kokosnötter och en levande gris.

Filmregissören blev slagen och gruppen fick fly i all hast. På säkert avstånd till sjöss kunde de se hur sentineleserna kastade spjut på dockorna och grisen och begravde gåvorna i sanden.

”Vilda män med hemgjorda vapen”
1981 körde Primrose, ett lastfartyg från Panama, på grund i hård sjö utanför ön. Glädjen över att se land nästa morgon byttes i förskräckelse när besättningen såg en grupp öbor vifta med vapen mot båten. Ett nödanrop sändes ut:

”Vilda män, uppskattningsvis mer än 50 stycken, som bär olika hemgjorda vapen, håller på och gör i ordning två eller tre träbåtar”, skrev de i anropet. ”Vi befarar att de kommer att borda oss i solnedgången. Alla besättningsmäns liv är inte garanterade”.

Det tog en vecka innan besättningen på Primrose blev räddad av den indiska marinen.

Efter tjugo år
En antropolog lyckades ta fredlig kontakt med öborna 1991, när han var stationerad på ögruppen Andamanerna. Triloknath Pandit hade gjort ett antal besök vid Norra Sentinel under en tjugoårsperiod. Då hade han observerat män, kvinnor och barn på avstånd för att till sist lyckas interagera med invånarna den 4 januari 1991. Vid det tillfället tog en grupp sentinelesiska män fredlig kontakt med Pandit och hans kollegor och klättrade ombord på deras jolle, för att nyfiket känna på allting.

Pandit hade med sig kokosnötter som stammen tog emot. Deras språk var emellertid omöjligt för utomstående att förstå. Det är det fortfarande.

John vill frälsa dem alla
Hit bestämmer sig nu John Allen Chau att åka i november 2018. Han är en 27-årig amerikansk missionär som tycker att han måste frälsa denna jordklotets kanske mest isolerade folkgrupp.

Det går illa. Så fort Chau går i land spänner de sina bågar och skickar ett regn av pilar mot honom.

Han dör.

Förbjudet att närma sig ön
Sa jag att det är förbjudet att komma närmare Norra Sentinel än fem kilometer? Den indiska regeringen, som tycker att de styr över ön, vill skydda både öbor och oss andra. Paddlar du dit förkyld kan ditt virus slå ut hela stammen.

Om du hinner.

Sa jag att några fiskare som hjälpte John Allen Chau att ta sig dit nu är gripna för att de bröt mot besöksförbudet? Sista biten fick han paddla själv, men innan dess åkte han med dem. De såg honom dö.

Sa jag att de två förra inkräktarna som blev dödade på ön 2006 blev upphängda som fågelskrämmor på bambupålar? Om det nu var fåglar de skulle skrämma.

Sa jag att Chaus familj vill ha hem honom men att det förmodligen inte blir av. Han är svår att hämta.

Sa jag att polisen kallar det mord men att ingen lär bli dömd?

Har de rätt att försvara sig?
Detta är inget att skoja om. En dumdristig ung man vill pracka på ett 60 000-årigt folk sin trosuppfattning. En regering långt borta på andra sidan havet vill tro att den bestämmer. Där har du vad jag har grunnat över de senaste dagarna.

Har ett suveränt folk, självständigt sedan långt innan senaste istiden där jag bor, har det folket rätt att försvara sitt territorium? Har indiska myndigheter fattat rätt beslut, när de avstår från att blanda sig i invånarnas inre angelägenheter på Norra Sentinel?

Nog har de det?

Jag undrar så vad ön heter på sentinelesernas eget språk.

***

Anmärkning: Mina uppgifter om North Sentinel är hämtade från nätet och möjligheterna att kontrollera källorna är små. På den punkten är jag inte ensam. Antropologerna har inte haft möjlighet att ta DNA-prov på öborna, än mindre lära sig deras språk och kultur.

Läs mer: http://northsentinelisland.com (engelskspråkig webbplats om ön och dess historia).

### Jag skulle ha berättat om De tres gäng också, visst ja. Det får bli nästa gång. Jag har ett envist folk i Bengaliska viken att fundera över, ty jag känner viss respekt.
### Männen blir 150 centimeter långa. När de ser inkräktare närma sig, händer det att de ställer sig på huk i strandkanten, vänder ändan till och låtsas bajsa.
### Varför tänker jag på Facebook?

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 891. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Vi” bygger landet

Sverige har en (1) ort som heter Själv, sju (7) ställen som heter Ensamheten men femtiofyratusentjugonio (54 029) platser med vi i namnet.

Det låter som en tanke, en känsla.
Du och jag, alla vi. Ihop.

Kul.
Kult.

### Som förled kan Vi- ha tre olika betydelser, skriver Wikipedia och fortsätter:
### Det kan vara ett ursprungligt Vi-, som då betyder ”helig plats”, ”kultplats” eller ”offerplats”. Det kan också komma av ”vik” eller av fornsvenska ”vidher” ”skog”.
### I Värmland finns Ve med samma möjliga betydelse, berättar Institutet för språk och folkminnen.

Precis som jag trodde, när jag försökte knäppa kavajen sist: Jag är en vidher man.  Vidher. Ge mig en orange Helly Hansen.

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 890. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Ett rejält stavfel

Det är ett hårt jobb att vara ordningsman på nätet. För två år sedan upptäckte jag att den livligt trafikerade Karl IX:s gata i vår södra kranskommun blivit omdöpt av någon humorist på Google Maps. Södra Gata stod det.

”Södra Gata”?

Då lovade Karlstads kommun se till att det blev ändrat.
De skrev inte när.

Härom dagen upptäckte jag att det stod fel fortfarande. Jaså stavfel? tyckte kommunen när jag påminde. ”Stavfel”? För all del.
Allt ska en ordna själv.

Kom igen, dags för nya väderkvarnar. Tjohoo!

Före:

Efter:

### Jag är gammal SOS-operatör och kartnörd med livlig fantasi.
### Då finns det fullt av händelser man kan tänka sig skulle kunna inträffa, om vår vanligaste karta döper om en huvudgata.
### Det är den allvarliga sidan av saken. Bra att Google ändrade.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 878. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)