”Vilda män med hemgjorda vapen”

Två nyheter har sysselsatt mig de senaste dagarna. Då är ändå ingen av dem riktigt ny, den ena är 60 000 år gammal.

Jag talar om Pilregnet & De tres gäng.

Snabb är jag inte. Denna bloggarskalle behöver tänka efter ibland och vissa tankar tar tid. Instinkten däremot är kvickare. Jag vet var jag hör, det sitter i ryggmärgen. Vi blev tidigt vaccinerade med respekt för folk som inte äger stora gårdar, inte skaffar tv eller personbil först av alla och inte har råd att köpa allt de ser.

Mitt folk. Min klass.

Den sista resten
Låt oss börja med berättelsen om öborna. Långt ute i Bengaliska viken, mellan Sri Lanka, Bangladesh och Indonesien bor de. Deras ö är en mil lång och lika hög över havet som toppen på mördarbacken på vårt elljusspår. Eller som nocken på vårt hus, jag har sett olika siffror. 122 eller 98 meter över havet.

Ön heter Norra Sentinel på kartorna. Den består av korallrev och sandstränder, innanför det 20 meter höga stup och innanför det skog. Större delen av ön består av tät skog.

Avståndet till närmaste större ö, Tarmugli, är tre landmil. Avståndet i tid till när sentineleserna första gången kom hit är 60 000 år, tror antropologerna. Så länge har de bott i sin övärld. De 150 – 400 invånarna är den sista resten av urinvånare.

Kom naken
Här bor ett envist folk, stönigt skulle vi säga på värmländska, som hållit ut sedan den första invandringen i Asien. De bor bara några mil från det vi kallar civilisationen men den vill de inte ha kontakt med. Uniformer avskyr de sedan de haft krigiska besök av både britter och japaner tidigare i historien.

Ska du närma dig ska du komma naken. Det hjälper inte ofta, det heller.

Deras yrke är jägare och samlare, många är också fiskare. Som vapen använder de pilbåge och spjut, med spetsar gjorda av plåt från strandade båtar. Tittar du på satellitbilder kan du inte se jordbruk någonstans. En källa påstår till och med att de inte gör upp eld. Nå, en annan skriver att när sjömän fick syn på ön år 1771, så var det på grund av eldar som lyste.

Än i dag förstår ingen utomstående deras språk och de förstår ingen annan.

Förakt från Marco Polo
Marco Polo passerade området och beskrev ögruppen Andamanernas invånare med förakt. ”Vilda, brutala”.

Femhundra år senare, 1771, kom en båt från East India Company förbi. Det var då besättningen såg ljus från eldar på stranden.

Sedan tycks ön bortglömd till år 1867, när ett indiskt skepp bröts sönder mot korallreven. 106 personer överlevde och byggde ett tillfälligt läger. Efter några dagar blev de attackerade. De lyckades stå emot den värsta slakten, men om de inte blivit räddade av en ångare från brittiska marinen hade troligen ingen i gruppen överlevt.

De kommande hundra åren lämnades Norra Sentinel i fred men ryktet om de aggressiva invånarna levde vidare.

Begravde gåvorna i sanden
På 1970-talet hade de flesta andra ursprungsfolk på ögruppen Andamanerna vant sig vid kontakter utifrån och blivit åtminstone delvis integrerade i det moderna samhället av indiska myndigheter. Dock inte sentineleserna.

1974 försökte en grupp antropologer, filmare, en fotograf och några beväpnade poliser bli vän med dem. Försöket misslyckades. I klassisk kolonial anda hade de tagit enkla gåvor med sig som de placerade på stranden: en docka, grytor och stekpannor, kokosnötter och en levande gris.

Filmregissören blev slagen och gruppen fick fly i all hast. På säkert avstånd till sjöss kunde de se hur sentineleserna kastade spjut på dockorna och grisen och begravde gåvorna i sanden.

”Vilda män med hemgjorda vapen”
1981 körde Primrose, ett lastfartyg från Panama, på grund i hård sjö utanför ön. Glädjen över att se land nästa morgon byttes i förskräckelse när besättningen såg en grupp öbor vifta med vapen mot båten. Ett nödanrop sändes ut:

”Vilda män, uppskattningsvis mer än 50 stycken, som bär olika hemgjorda vapen, håller på och gör i ordning två eller tre träbåtar”, skrev de i anropet. ”Vi befarar att de kommer att borda oss i solnedgången. Alla besättningsmäns liv är inte garanterade”.

Det tog en vecka innan besättningen på Primrose blev räddad av den indiska marinen.

Efter tjugo år
En antropolog lyckades ta fredlig kontakt med öborna 1991, när han var stationerad på ögruppen Andamanerna. Triloknath Pandit hade gjort ett antal besök vid Norra Sentinel under en tjugoårsperiod. Då hade han observerat män, kvinnor och barn på avstånd för att till sist lyckas interagera med invånarna den 4 januari 1991. Vid det tillfället tog en grupp sentinelesiska män fredlig kontakt med Pandit och hans kollegor och klättrade ombord på deras jolle, för att nyfiket känna på allting.

Pandit hade med sig kokosnötter som stammen tog emot. Deras språk var emellertid omöjligt för utomstående att förstå. Det är det fortfarande.

John vill frälsa dem alla
Hit bestämmer sig nu John Allen Chau att åka i november 2018. Han är en 27-årig amerikansk missionär som tycker att han måste frälsa denna jordklotets kanske mest isolerade folkgrupp.

Det går illa. Så fort Chau går i land spänner de sina bågar och skickar ett regn av pilar mot honom.

Han dör.

Förbjudet att närma sig ön
Sa jag att det är förbjudet att komma närmare Norra Sentinel än fem kilometer? Den indiska regeringen, som tycker att de styr över ön, vill skydda både öbor och oss andra. Paddlar du dit förkyld kan ditt virus slå ut hela stammen.

Om du hinner.

Sa jag att några fiskare som hjälpte John Allen Chau att ta sig dit nu är gripna för att de bröt mot besöksförbudet? Sista biten fick han paddla själv, men innan dess åkte han med dem. De såg honom dö.

Sa jag att de två förra inkräktarna som blev dödade på ön 2006 blev upphängda som fågelskrämmor på bambupålar? Om det nu var fåglar de skulle skrämma.

Sa jag att Chaus familj vill ha hem honom men att det förmodligen inte blir av. Han är svår att hämta.

Sa jag att polisen kallar det mord men att ingen lär bli dömd?

Har de rätt att försvara sig?
Detta är inget att skoja om. En dumdristig ung man vill pracka på ett 60 000-årigt folk sin trosuppfattning. En regering långt borta på andra sidan havet vill tro att den bestämmer. Där har du vad jag har grunnat över de senaste dagarna.

Har ett suveränt folk, självständigt sedan långt innan senaste istiden där jag bor, har det folket rätt att försvara sitt territorium? Har indiska myndigheter fattat rätt beslut, när de avstår från att blanda sig i invånarnas inre angelägenheter på Norra Sentinel?

Nog har de det?

Jag undrar så vad ön heter på sentinelesernas eget språk.

***

Anmärkning: Mina uppgifter om North Sentinel är hämtade från nätet och möjligheterna att kontrollera källorna är små. På den punkten är jag inte ensam. Antropologerna har inte haft möjlighet att ta DNA-prov på öborna, än mindre lära sig deras språk och kultur.

Läs mer: http://northsentinelisland.com (engelskspråkig webbplats om ön och dess historia).

### Jag skulle ha berättat om De tres gäng också, visst ja. Det får bli nästa gång. Jag har ett envist folk i Bengaliska viken att fundera över, ty jag känner viss respekt.
### Männen blir 150 centimeter långa. När de ser inkräktare närma sig, händer det att de ställer sig på huk i strandkanten, vänder ändan till och låtsas bajsa.
### Varför tänker jag på Facebook?

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 891. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Vi” bygger landet

Sverige har en (1) ort som heter Själv, sju (7) ställen som heter Ensamheten men femtiofyratusentjugonio (54 029) platser med vi i namnet.

Det låter som en tanke, en känsla.
Du och jag, alla vi. Ihop.

Kul.
Kult.

### Som förled kan Vi- ha tre olika betydelser, skriver Wikipedia och fortsätter:
### Det kan vara ett ursprungligt Vi-, som då betyder ”helig plats”, ”kultplats” eller ”offerplats”. Det kan också komma av ”vik” eller av fornsvenska ”vidher” ”skog”.
### I Värmland finns Ve med samma möjliga betydelse, berättar Institutet för språk och folkminnen.

Precis som jag trodde, när jag försökte knäppa kavajen sist: Jag är en vidher man.  Vidher. Ge mig en orange Helly Hansen.

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 890. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Ett rejält stavfel

Det är ett hårt jobb att vara ordningsman på nätet. För två år sedan upptäckte jag att den livligt trafikerade Karl IX:s gata i vår södra kranskommun blivit omdöpt av någon humorist på Google Maps. Södra Gata stod det.

”Södra Gata”?

Då lovade Karlstads kommun se till att det blev ändrat.
De skrev inte när.

Härom dagen upptäckte jag att det stod fel fortfarande. Jaså stavfel? tyckte kommunen när jag påminde. ”Stavfel”? För all del.
Allt ska en ordna själv.

Kom igen, dags för nya väderkvarnar. Tjohoo!

Före:

Efter:

### Jag är gammal SOS-operatör och kartnörd med livlig fantasi.
### Då finns det fullt av händelser man kan tänka sig skulle kunna inträffa, om vår vanligaste karta döper om en huvudgata.
### Det är den allvarliga sidan av saken. Bra att Google ändrade.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 878. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Fickan full med steg

– Titta så du inte har en app själv i din mobil, säger min vän H när vi träffas på gårdskonsert i väst.

– Den räknar dina steg.

Jag är skeptisk. Det är jag alltid när någon påstår att jag har en app som jag inte minns. Än mindre tror jag att jag aktiverat den för tre år sedan och att den sedan dess räknar varje steg jag tar med mobilen på fickan.

Men så är det, hon har rätt. Förra måndagen tog jag till exempel 9 091 steg. Mest efter gräsklipparen men inte bara.

Dag efter dag räknar han
Under konsertkvällen hann jag inte undersöka, vi skulle ju lyssna. När vi kom hem i mörka augustinatten hade jag desto mer tid. Jodå. Appen heter Hälsa och jag måste ha aktiverat den 2015 och sedan glömt alltihop. Dag efter dag stretar den på och räknar mina steg, utan att jag har en aning om det. Jag måste nog börja bära mobilen jämt.

Eller inte.

1 augusti: 4 962 steg.
2 augusti: 17 535.
28 juli 2017: 32 865.

Under fredagen på O-ringen i fjol gick jag alltså 24 kilometer i obanad västvärmländsk terräng, som kontrollvakt.
Den dagen minns jag. Kul!

Läs mer:
Årets klokaste skärmtidsregel

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 867. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Till frågan om en gräsmattas längd

Majsolen skiner och jag förstår att du undrar. Hur lång är egentligen en gräsmatta?

Nu kan det sägas. Hon är som ett längre elljusspår.

Grundforskning är viktig. Mänskligheten har rätt att få veta svaren på de stora frågorna. Här presenterar bloggen nu stolt ett stycke forskning på ren gräsrotsnivå. Det tog sin tid. Drygt en timme och fem minuter, men så blev resultatet bra också.

Svar: en gräsmatta är 2,84 kilometer lång vid en temperatur av plus 13 grader Celsius i skuggan. Fast – nu var det visserligen sol på klipparen, vilket bör noteras.

Hon tar 65 minuter och 5 sekunder.

Hon tar dessutom 625 kalorier med det normala gräsmattetempot 22 minuter och 54 sekunder per kilometer, dock 11:18 vid rörelse. Medelfart 2,6 kilometer i timmen.

Höjdskillnaden är 1 meter och medelpulsen är 138 slag per minut. Maxpuls 152.

Medelsteglängd 52 centimeter. Eller som vi brukar säga på Grossbolstorp:
– That’s one small step for man, one giant leap for mankind.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

En nära hälsning från 1760

Jag har släktforskat förut. I Sunne gick jag kurs med Vuxenskolan när två av deltagarna snabbt upptäckte att de var släkt. Han från Sunne, hon från Norge. De hade aldrig setts förut och hade ingen aning om släktskapet. Allt som krävdes var att de läste ett par husförhörslängder och födelseböcker.

Egentligen behövde jag inte fundera mer, de två gav det svar som är viktigast. Vi är alla släkt. En och annan medmänniska har inte förstått detta än, men även de främlingsfientliga kommer ursprungligen från Afrika och har utvandrat hit.

Det där sista är så roligt att jag får lust att pinka på mig.

Hur var det den förhoppningsfulle komikern sa i min tv en gång? ”Det är inte lätt att vara ståuppare där jag kommer ifrån. I Åmål har vi bara en svart person och ett skinnhuvud. En av varje. Och i Åmål är det samma person.”

Varannan hette Nils, varannan Erik
Sedan gick jag kurs igen för några vintrar sedan. Då kom jag en bit till på morfars sida. Det var där jag inte hade fått några uppgifter av släktforskarna bland släkt och vänner.

Svaret jag fann var att morfars förfäder hette Erik Nilsson och Nils Eriksson varannan generation på manssidan och att en av dem var plogsmed. Eftersom jag älskar kartor och noga studerade var deras Kulan och Sotbråten låg, började jag dessutom inse hemligheten bakom en av morfars särskilda kunskaper.

Den kunskapen tar vi en annan gång. Att hans föräldrar var upproriska till sinnet hittade jag också belägg för, en lång lista i en av husförhörslängderna från slutet av 1800-talet. Den väntar vi också med.

Forska hemifrån gratis
Saken är den att något hände den 1 februari i år. Plötsligt har vi fri och gratis tillgång till alla digitala arkiv hos Riksarkivet. Över 100 miljoner digitala arkivhandlingar, Sverige är verkligen fantastiskt.

Jag har länge varit på väg att börja släktforska igen. Inte för att min släkt är mer intressant än andra, men för att få några namn att hänga upp min historieläsning på. Vad gjorde en dagkarl under Trossnäs på 1800-talet? Vad gjorde en plogsmed? Varför finns det inte så mycket som en fornminnesanteckning från Kulan där morfar föddes?

Nu får jag ännu en påminnelse. Ja ja, jag får väl börja kolla då. Till våren ska jag gå till Kulan och undersöka platsen också.

”Är det direktsändning?”
Sedan sitter jag en halv natt och grottar ner mig i Nors församlings kyrkböcker. De tidiga böckerna brann på 1700-talet, jag vet, men än har jag kunskap att utvinna ur de böcker som inte brunnit.

Innan natten är alltför sen sitter jag här hemma med hälsning efter hälsning från 1700-talet i min dator. Det känns fantastiskt. Ibland är prästen på skrivhumör, ibland bluddrar han med gåspennan. Rakt in i min Macbook Air poppar skrivstilarna upp. ”Är det direktsändning?” skulle barnen ha sagt när de var små.

Vad morfars farfars far Erik som föddes 1760 skulle ha sagt vet jag inte.

Undrar hur mycket av släktens snickargener han bar på, den grabben? Nu klickar jag fram Lantmäteriverkets karta som också är gratis på nätet. Jaså där är Storliden, där ska Erik bo vid sekelskiftet.

Sitt sekelskifte.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vem bor i mitten?

Du vet hur det är. Det är inte ditt väder som bestämmer vad det ska stå i rubrikerna. Då får du lov att bo vid viktigare korsväg.

Viktor Root har hittat en sommardikt i högra termosfacket på sin stadsryggsäck:

Sanningen om tvnyheterna

När det duggregnar på Stureplan
blir det översvämning
i Aktuellt

När det kommer 47 millimeter i Rörbäcksnäs
å stora vägen spolas bort i Sunnemo
får vi se solbadare vid Rålambshovsparken

Det är för att vi ska veta
vår plats
Vi som bor väldigt långt bort

Viktor Root

 

Stureplan – öppen sten- och asfaltyta invid näringsställen, 430 kilometer sydost om Sveg.
Rörbäcksnäs – by i västra Dalarna.
Sunnemo – tätort i mellersta Värmland.
Rålambshovsparken –  gräsmatta vid bro, 240 kilometer öster om Karlskoga.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

I dag har jag bara en fråga:

Jag vet. Jag såg det också i går. Det finns en sjö utanför Björneborg som heter – Vätskavattnet.

Hur gick det till?

Sjöar vet jag något om hur de kommer till. Det beror på att vatten gillar att rinna neråt och ibland hinner det före sand, lera, morän och slikt, när naturen fyller igen de tomrum den avskyr.

Namngivning vet jag också något om. Sjön Kymmen kallas inte så för att den ligger i gamla finnskogar och att tio på finska heter kymmenen. Den fick troligen sitt namn för att den var körbar. ”Kömmen”. Sjön Fisklösen heter så för att det nappade dåligt där.

Men Vätskavattnet? Vad är det för en sludig björneborgare som har hittat på den sjöns namn?

En sorts dubbelnamn
Mycket vet vi om Vätskavattnet. Den ligger i Kristinehamns kommun och ingår i Göta älvs huvudavrinningsområde. Sjön ligger på 127,1 meter över havet och avvattnas av Sälsjöbäcken. Avrinningsområdet är 13,92 kvadratkilometer stort och består till 73 procent av skog. Vattnet rinner igenom fyra vattendrag innan det når havet efter 257 kilometer.

2013 kostade ett fiskekort för en dag 50 kronor om du ville fiska i Vätskavattnet. Då hade du chans på abborre, gädda och mört. Om dessa fanns i just Vätskavattnet eller i de andra nio vatten som också ingick i kortet berättar inte min webbträff.

Snälla, berätta!
Sjö och sjö förresten, själv är den 0,11 kvadratkilometer stor och har alltså det konstigaste namn jag vet på en vattensamling. Visserligen en sorts dubbelnamn vilket tilltalar den här karln. Men ändå.

Det vet vi väl att sjöar brukar bestå av vätska inuti? Inte kallar vi väl någon stad i Svealands inland för Stadstaden?

Om någon vet hur detta ortnamn kom till, berätta det för mig.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

En skärgård i språket

Det finns en ort i närheten av Kristinehamn. Den heter Björneborg på kartorna. Där har brottningen varit populär i långa tider.

Det finns en vägkorsning vid väg 26 där du kan svänga in mot detta Björneborg.

Det finns en dialekt med nära till ö:na.

Alltså trodde jag länge att björnöbörskörsbröttörö var mitt språks örikaste ord. Sju sydostvärmländska ön, snabbare än en halvnelson, tjohoo!

Jag hade fel. Just nu är vi uppe i tretton, en vän och jag. Eller blir det fjorton med den där föraren av brottarbussen som någon gärna vill hångla med kärt och ömsesidigt?

Björnöbörskörsbröttörförörförförölsöförsök.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

Västan om skog och östan om sjömil

Hur ofta blåser det så mycket att min mössa flyger av skallen och håller på att bli borta för gott? Hur ofta kommer det luddiga bomullstussar farande hundra meter genom luften? Hur ofta har den luften så bråttom att jag inte hör att ringa hem och berätta att jag fortfarande är torrskodd?

Aldrig.
Annars.

Min vän M har tagit mig med på expedition till en av Sveriges färskare öar. Färsk, eftersom kanalen som gjorde halvön till ö grävdes och sprängdes så sent som på 1930-talet. Stenindustrin i Bohuslän hade kraschat och arbetslösa stenhuggare behövde jobb. Dessutom fanns det liv att rädda.

I dag kan det färdas tusen båtar i Sotenkanalen en vanlig sommardag. Sode kanal säger de på trakten. Glada åt att de vilda vattnen vid Soteskär inte behöver skörda nya liv.

Snart ska jag börja ana den vildheten.

Allt går i cirklar
Men – vi är av grundlig sort M och jag. Därför börjar vi vårt bohuslänska besök på museet i Uddevalla. Där lär vi oss vilken stad i landet som kallas Kôrpehôla och bytt nationalitet sju gånger. Studerar vinhandlare Johnsons dyra konstsamling med både Marcus Larson och Bruno Liljefors, tittar på bilder från utgrävningarna efter resandefolket vid Bullaren och beundrar den historiska Bohustablån från stenålder till i dag. Här har aldrig historien stått stilla.

När vi äter lunch i museirestaurangen har den gamle mannen mitt emot oss vid bordet arbetat vid samma gruva som min svärfar och tävlat i orientering precis som vi. Det är en sådan dag. I kväll i vår hyrda stuga på Ramsviks Övergård ska vi summera dagen tillsammans med de två göteborgare vi delar fotoutflykten med. När jag berättar för M:s barndomsvän från Åmål att jag växte upp i Molkomstrakten ska han svara att:

– Molkom? Jag känner en kvinna därifrån. Hon heter…

Han känner min syster. Det är en sådan dag. Allt går i cirklar.

Väljer bort knäppta mössan
Lätt försenade lämnar vi den blåsiga kajkant där Bohusläns museum håller till, strävar bort till parkeringen och kliver in i bilen som snart stampar norrut i sydvästvinden. E6, Munkedal, in mot Lysekil, ut på Sotenäset, kryssar mot Kungshamn och Smögen, passerar svängbron över Sotenkanalen, stävar norrut mot Ramsvik. Vi ska träffa kamraterna vid hyrstugan. Nå, de är tidiga och har stuckit ut före oss. Klockan är redan två, vi har inte många timmars fotoljus på oss nu.

In i hyrstugan, fort på med fler lager kläder, vindtäta med, väljer mellan den knäppta militärmössan och yllemössan, tar den senare. Ut i bilen, rakt över vägen och ut på en småväg bort till parkeringen halvvägs ut mot Fykan och Sote bonde.

Ser att han pratar
Det blåser mer än jag känt på många år och när vi närmar oss husen intill Sveriges västra kant vid Fykan är det inget som hindrar vinden från Nordsjön. Min vän M pratar ibland ser jag, men jag hör inte ett ord. Vad är det för vitt som flyger i luften då och då? Det liknar fönstervadden vi hade i innanfönstren när jag var barn.

De andra tre är skickliga fotografer, själv knäpper jag mest med mobilen. Hemma väntar ett teleobjektiv som den kära vännen och jag ska ge varandra i julklapp, men dit är det flera veckor. Än har inte M och jag kommit ikapp göteborgarna men i sydväst ser vi berghällarna växa höga. Finslipade men höga. Där uppe någonstans är de.

Jag släpper honom före mig, stannar för att fotografera en brant med ett av husen i bakgrunden. Luften smakar salt, havet skrattar vilt, ett par korpar tränar flygakrobatik ovanför ett skär.

Det här du bloggarn, detta får du inte uppleva varje dag. Nu är du allt bra långt från dina sviktande skogsstigar på Grossbolstorp.

Hör en röst
Först är det slipade hällar och ett och annat snedblåst snår. Sedan klappersten med salt, därefter ännu mer klappersten. Till sist kommer jag till en trätrappa utan räcke. Klättrar uppför den, tittar för första gången på allvar ut mot väster. Nu hör jag till slut en röst. Det är poeten Göran Palm som viskar sin dikt Havet. Han deklamerar den i mitt högra öra, för det örat ligger mest i lä:

Jag står framför havet.
Där är det. Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

Nu var du lite elak, viskar jag tillbaka till min låtsaskompis Palm. Själv är jag mer imponerad. Fast på en punkt har du rätt. Då jag såg Mona Lisa första gången blev även jag besviken.

Min mössa flyger
När jag fortsätter uppför den slipade röda bohusgraniten kommer fler och fler bomullstussar farande. Det är lödder från sjön, inser jag nu. Precis när jag kommer upp så högt att vinden får tag ända bortifrån brittiska öarna flyger mössan av mig. Bara en idiot väljer bort den knäppta gröna öronlappsmössan en sådan här dag och sätter på sig en bullig och för stor stickad sak.

Tjohoo! Detta var skôj, men blås inte bort är du snäll. Då fryser jag skallen av mig.

Där går jag sedan med kameran i ena handen medan andra näven håller fast mössan på huvudet. Jädrar vad det blåser när det blåser, västan om skog och östan om sjömil.

Detta gör vi ôm.
Hallå! Var är ni?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)