Den dumma liknelsen om grisen

När jag var ung på livet var det populärt att använda en liknelse om grisen. Vissa människor var som grisar, sa vi. Han äter, skiter, sover och mår hela tiden bra. Obekymrad om allt annat i värld och omgivning.

Jag var son till en grisfarmare i liten skala och borde vetat bättre.

Nog tyckte grisen om när pappa gav honom namn och kliade honom bakom öronen. Nog var svinet både klokt och socialt.

Om våra grisar hade sömnlösa nätter vet jag inte men visst såg vi ledsna kultingar ibland.

Kloka, renliga och sociala.

Byter dygnsrytm
I dag vet jag bättre, för jag har kommit att studera vildsvinens spår i markerna. Respekt är vad jag känner numera för både vilda och tama svin.

Böcker och spår berättar om vildgrisar som byter dygnsrytm om de blir störda på dagen. Då har du sannerligen god omvärldsbevakning. Jägare berättar om flockar där ungdjuren blir halvt anarkistiska om någon av misstag råkar skjuta modersuggan. När matriarken inte längre håller reda på dem blir det ingen ordning på flocken och vildingarna börjar leta föda i både trädgårdar och på åkrar. Ibland under full mänsklig insyn.

Kloka, organiserade varelser är de när de får leva sina liv. Berättar självklart för alla de andra var maten finns. Håller sig lika självklart undan min blick, även de stunder då jag ser att spåren är färska.

Inga ”grisar”
Jag tycker om de där djuren. Inte är de några ”grisar”. Det finns ett syfte även med den obligatoriska sölgropen. ”Nerdreta so vill ha en mä sej” säger det gamla talesättet här på trakten. Numera förstår jag det bättre. De sölar egentligen inte, allt är till nytta, också sölgropen.

Jag tror till och med att den är trevlig. Lerbad, någon?

Vi kan få sällskap.

### Lästips: Vildsvin: beteende och jakt av Mikael Tham (slutsåld, låna den på ditt bibliotek).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Det blir rundgång i min skalle

En gång kände jag en gammal kvinna i Fryksdalen.

I barndomen blev hon bortauktionerad till den familj i socknen som erbjöd sig att ta hand om henne för lägst ersättning.

Nu sitter jag i den stora ladan på den rika gården i Rottneros, där hon arbetade så många år efteråt som fattig lantarbetare.

Den är teaterlada nu, med rätta berömd i hela Norden.

I pjäsen – i ladan där hon slet – ska just nio föräldralösa barn auktioneras ut, till de i socknen som betalar minst.

Rundgång blir det. Det är som om Selma Lagerlöfs saga och sanningen drar fingerkrok inom mig.

Jag tänker på sockenbarnet jag kände, på fattiga och rika i Fryksdalen, Sverige och världen. På klyftorna som bara ökat sedan jag sista gången pratade med den gamla lantarbeterskan.

Under tiden fortsätter pjäsen. Ser du hur barnen håller varandras händer?

På översta bilden: fattighjon 1913.
Fotograf okänd, Nordiska Museet

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Sanningen om vildgrisen

50 år tog det mej å hitte
mitt bäste kantarellställe
Vildgrisen fann’et på en enda da’

Nu är alle mine svamper borte
Hele tiden
Di plocker på natta

Iblann vill ja inte
att djur ska va kloke
å särskilt inte solidariske
Di berätter för varann var svampen finns

Så grisige är aldrig vi.

Viktor Root

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Vad gör geniet till geni?

Träffar vänner från en tid när världen var enklare att förstå. Pratar tänkande, diskuterar en man som fyller 200 år nästa år.

Ett geni, säger någon. Säkert. Men hur definierar vi geniet? Vad är det för skillnad på dem?

Vetenskapliga genier vet jag inte mycket om. Däremot känner jag till några konstnärliga sådana. En har jag samarbetat med. Han kan ta en tjock lunta med fakta och komprimera den till två geniala repliker och en teckning. Tillsammans får de oss att skratta och fatta.

I den ordningen.

Uppslagsboken säger att ett geni är en person med ovanligt rika förståndsgåvor. Det är förstås sant. Min erfarenhet är att de också har nära till barnet inom sig och till leken. De har distans och vågar skratta åt sig själva. Ta ett modigt steg utanför det förväntade.

Min geniale bekant heter Robert. När han är som bäst ler gudarna. Vi andra med.

Jag vet att geni är ett begrepp från 1800-talets romantik. Än sen då? Ibland vill jag vara romantiker. Fortsätt förklara världen på allvar och med ett leende, Robert.

(Teckning: Robert Nyberg)

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Bekännelse från en samtida fladdrare

Jag fladdrar för mycket. Då blir en aldrig expert på någonting.

Jag läser lite dikter, lite essäer, lite faktaböcker, lite romaner, lite kriminalberättelser och orienterar lite grand, joggar lite, plockar lite hallon, målar lite hus, tittar lite på fotboll, släktforskar en aning, filar lite på den eviga romanen, försöker vara lite lustig, skriver lite seriöst på bloggen, umgås med två yngre generationer lite grand, gubbvandrar lite om onsdagarna, samtalar lite i diskussionsgrupp om måndagarna, cyklar till biblioteket och lånar lite klassiker, gärna teaterpjäser, studerar lite lokal kulturhistoria, tittar lite på fåglar, sitter i skogen och fikar lite, ställer ut lite stolpjaktsstolpar som jag hittat på var de ska stå, räknar ut lite grand hur världsproblemen ska lösas, facebookar antirasistiskt lite, skriver lite insändare mot Skutbergets muminfiering, diskar lite, plockar lite, letar lite efter kantareller, dödstädar lite, skrattar lite med den kära vännen, kramas lite. Skrattar lite till.

Jädrar vad jag trivs.

### Fast som kontrollvakt på O-ringens femdagars i Arvika gick jag ner tre kilo på en vecka.
### Ett annat år sprang jag alla gator i kommunen.
### Ibland får lite-människan i mig lite ledigt.

Lite såhär är en annan.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Vargen, fästingen, vildgrisen och min personliga pinsamhet

Det här är en pinsam text. Läs inte den. Gör nåt roligt i stället. Annars kan du bli rädd. Det är jag. I alla fall lite.

Allt började på 1980-talet. Då, när de första vargarna dök upp i norra Värmland. Hurra! skrek jag, som är varm naturvän och tycker ulv är en naturlig del av den svenska faunan. Arbetskamrater till mig tillbringade många arbetstimmar med att försöka fotografera den grå.

Sedan slumpade det sig så att en helt annan fotokunnig person lyckades ta första bilden på insändardebatternas huvudfigur, strax utanför Kil. Jag var inte rädd.

I samma veva lyckades ett och annat vildsvin ”rymma” ur hägnet vid en viltköttsrestaurang i nordväst. I tanken satte vi redaktörer roade citationstecken runt ”rymma”, men rädd var jag inte.

Ännu lite senare hade vi i familjen skaffat älskade utekatter och upptäckte enstaka fästingar bakom öronen på dem ibland. Jag var inte rädd.

Inte samma skog
Åren gick. Vargarna gjorde det som vargar är bäst på, nämligen att göra nya vargar. Fästingarna gjorde liknande övningar, vildgrisarna med. Det var ett jädra parande i skog och mark.

Sex är en vacker sak, naturen är grann och grisar, ulvar och fästingar brukar tända på likasinnade som vill.

Vargar kom, fästingar kom och fick slagkraftiga sjukdomar att sprida, pigga jägare satte ut nya grisar i skogen.

En dag var min del av taigabältet inte sig likt.

Klart jag läste på
Nu är jag en noggrann jäkel. Naturligtvis läste jag på. Ulvar är rädda för människor, deras mat består av älg och andra jägarvillebråd. Fästingarnas TBE kan man vaccinera sig mot och borrelian går att bota, bara du ser upp i tid. De ska inte ens skruvas bort, dra rakt ut. Kleta inte med nåt, då tömmer de bara ut mer smitta. Vildsvin gillar oss inte heller och blir nattdjur om de lär sig att människan stör dem om dagarna.

Bra. Jag har inte ändrat mig om de tre djuren, de bor här de med och gör nytta alla tre, möjligen med undantag för fästingen. Vem lever på den?

Rädd?
Nu kommer det pinsamma strax. Han spred sig ju vargen. De spred sig ju svinen. Till och med den fästingburna TBE-smittan närmar sig våra marker. Inte lägger jag mig på rygg på första bästa sommaräng i dag och räknar moln, fast jag fått fjärde sprutan och nästan aldrig hittat blodsugaren på min skogsvana kropp.

Respekt.
Rädd, skulle rubrikskrivarna skriva.

Varg har jag aldrig sett, men väl hans spår. Han är nära nu, den grå. Jag vet att han inte rör folk, ändå ser jag mig över axeln när jag fikar på en stubbe mitt ute i allemansrätten. Rätt åt en sydvärmlänning, hör jag röster fnittra, norrifrån. Rätt åt dig, du som skojade så med oss.

Onödig respekt för ulven?
Rädd skulle Expressen skriva.

Låt bli mina svampar!
Grisarna är också 500 meter från vårt enkla hem. Högst. Folk har ju matat dem, då växer stammen snabbt. Jag ser hur de rotat i marken överallt i vår tätortsnära skog. Till och med mitt eget bästa kantarellställe ger de sig på, dessa kloka djur. Ge hundan i mina svampar!

Inte går jag rakt genom värsta snåren på alla hyggen i dag, som förr. Det kan ju ligga 20 vildsvin och sova där. Galtarnas betar kan vara 30 centimeter och jag äger varken skyddsbyxor eller gevär.

Jag älskar jägare men är för darrhänt och närsynt skytt själv, lärde jag mig i lumpen. Skadskjuta mina medlevare i skogen vill jag inte.

Respekt.
Och rädd.

Död varg glömmer
Vad gör vi nu åt detta? Ja, fästingarna är en aning svårjagade har jag förstått. Vaccinera dig, svenska folk, subventionera sprutan, svenska landsting. Den är för dyr nu, även samhällsekonomiskt.

Vargen bör jagas i rimlig utsträckning och under ordnade former. Skjut då för farao inte hela revir, spara några individer som lär sig bli räddare för människan. Död varg minns inte mycket.

Vildsvinen bör jagas effektivare, vi har för många. Om nordvärmlänningarna fnittrar åt mig i vargfrågan så tillåter jag mig att le ödmjukt åt svenska jägare ifråga om grisarna. Vargen är inplanterad, muttrar ni. Det tvivlar jag starkt på, nog kan en varg ta sig från Finland och hit. Men fundera på vem som satte ut vildgrisarna i våra skogar. Inte var det vi vapenlösa.

…och ändå vill jag se dem
Hur många vildsvin behöver ett land, för att de, jordbruket och vi andra ska fortsätta att må bra? Fundera på saken. Snart finns de på Tingvallaön i Karlstads centrum. Då blir det väsen.

Fast – jag vill gärna se dem med, någon enstaka gång, precis som jag vill se vargen. Då ska jag säga som pappa när han skojade kärt med mor min:

– Du ser näre ut på bra hôll.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Senaste nytt från robotgräsklipparfotbollen

Det har varit tyst ett tag på den internationella scenen kring robotgräsklipparfotbollen. Sportsligt sett, vill säga. Vi har haft problem med ledningen. Mutor.

Serielunken har inte haft några problem. Flera gånger har det blivit mål i svenska matcher. Då är det ändå en tålamodssport, ska du veta. Lunk är en underdrift. Robotgräsklippare gillar gåfotboll och metodisk speluppbyggnad. Vore det Facebook skulle vi kalla det algoritm, nu kallar vi det att täcka ytor.

Ingen robotgräsklippare tittar boll. Bollen är det sista hen glor på. Ytan är allt.

Tids nog kommer första tillslaget. Ibland dröjer det bara några dygn.

Fotnot: bilden är från vinterns försäsongsträning.
I
vår sport kör vi kalenderår.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Om en skulle göra en Aurell?

Jag funderar på att göra en Tage Aurell. Börja skriva ordknappa berättelser? Knappast, men däremot försöka såga upp virket utanför vedboden enligt hans metod. En sågar tre drag, sedan pratar en länge med första bästa medmänniska som passerar.

Tre drag igen.
Ny pratstund på femton minuter.

M-u-n-t-l-i-g ordknapphet fanns inte hos Aurell, så varför skulle jag tiga?

Har ni mycket mördarsniglar hos er, vårt rekord i sommar är 35 stycken, det är ju inte så farligt, hallon har vi men blåbären i skogen var rätt torra sist vi var ute och kantarellerna hade grisarna tagit, Sverige måste börja göra mål men hon Lindahl är jädrigt säker, undrar hur det ska gå för Mallbacken nu, nej jag vill verkligen inte offra friluftsparadiset Skutberget till nån Mammonpark, det är inget ont i folkomröstningar de där gångerna när partierna hamnat på kant med allmänna opinionen, vanliga allmänna val är känslosamma de med, har du ätit nån räkmacka i Värmskog i sommar, själv tog jag 150 gram, cyklar lite grand, försöker komma igång med löpningen också, ont om svalor i sommar, inte mycket mygg heller.

Tre drag igen.
Nytt prat.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Flyttkarlarna på penningsäcken

Vi medborgare har räddat bankerna i landet med miljarder och åter miljarder när de haft det svårt. Inte fick vi de pengarna tillbaka när de kom sig och började göra storvinster igen.

Vi bankkunder har räddat bankerna i landet, genom att börja sköta deras arbete åt dem hemifrån vid våra datorer och mobiler. Inte fick vi någon höjd ränta för det. Ränta? Hahahahahahahaha.

Vi bankkunder finns i hela landet, längs europavägar och riksvägar men också vid en massa fina grusvägar. Inte fick vi behålla bankkontoren i våra små och medelstora kommuner för det.

Ibland får jag en sådan oemotståndlig lust att ta ut alla mina skulder från banken och skänka dem till någon annan.

### Ibland får jag dessutom en oemotståndlig lust att avreglera mig på de politiker och företagsledare som bestämt att det ska vara såhär på ett annat samhälleligt serviceområde: ”när hennes medicin hamnade fel fick hon nog

Uppdatering, någon timme senare vid cykelutflykt ner till centrum: Kassaskåpsflytt. Banken flyr vår kommun.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Bildtelefoner, flygbilar och solidaritet

Mobilselfie.

På 60-talet när vi fantiserade om framtidens teknik var det mest bildtelefoner och flygande bilar vi såg framför oss.

Omöjligt förstås men ändå. En får väl leka med tanken?

Nu är vi där. På 30 år har vi gått från gôrdyra, fast monterade biltelefoner i flerkilosklassen till fickmobiler med direktsändning inuti sig. När jag ligger på morgonkudden och är som mest rufsig i ansiktet ringer en älskad vän, långt härifrån, och vill visa upp sitt livs första lösa tand. Stolt vickar handen tanden i direktsändning på min skärm. Vete hundan hur det går till, inte ens sladd har lur’n och nuförtiden är det inte Televerket som äger den.

– Nämen! Va’ stor du har blitt! Ska vi sätta en metrev i tanden och i dörrhandtaget?

Ju större ungarna blev desto mindre blev luren. Först försvann nummerskivan och ersattes av knappar, sedan kunde vi plötsligt skicka bokstäver med lur’n, därefter hamnade tangenterna bakom glas och ram.

Hur vet skärmen vilken bokstav jag menar? Det här knubbiga långfingret…

Telefonen kan allt
Inte hade vi trott att telefonen skulle bli skrivmaskin, arkiv, upplysningscentral, väckarklocka, påminnelseur, karta, kamera, almanacka, kom ihåg-lista, spelleksak, telefonkatalog, bank- och postkontor och en massa annat. Eller att största problemet med den skulle bli när minnet blev fullt eller när täckningen var klen vid kontroll 114 under etapp fyra på femdagars.

– Telefon långt borta i skogen? Nämen geddäj!

– Ringa varje dag? Du skôjer.

Flyga ovan grantopparna
Flygande bil har vi ingen än, vår Skoda håller sig snällt på marken. Men härom kvällen såg jag en karl på tv, som flög obehindrat. Han hade gjort sig en drönare i folkstorlek. Zapp zapp zapp, så flög han i grantoppshöjd. Hit och dit.

Bildtelefon: check.
Flygande bilar: check.

Den andra utopin
Vi fantiserade om samhället också. Det skulle bli mer demokratiskt, solidariskt och jämlikt, drömde vi. Klyftorna skulle bort och demokratin skulle vandra in innanför fabriksgrindarna.

Har även den utopin blivit verklighet? Knappast. Finge jag välja tog jag hellre det framsteget, än den sladdlösa bildtelefonen och människodrönaren.

Mycket hellre.
Varenda dag.

### Detta inlägg är skrivet på en telefon.
### Sedan har en synkroniserad datamaskin hittat det i luften och skickat det vidare, så du kan hitta det i din luft.
### Enda problemet var att jag inte kunde komma på något bra sätt att fotografera lurskärmen med telefonen.

Vänta, nu kom jag på ett.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson