Norsk korp skojar med naken dam

Han som försökte flyga genom rutan.

Har du också blivit skojad med av en stor svart fågel?
Det här är berättelsen om en som vet.

På vinterhalvåret tävlar vi i fågelmatarkryss med några vänner. Hur många arter ser vi nära matarna? Då är fönstren stängda och jag har ingen aning om hur vissa av dem låter, fast jag väl känner igen dem i kikaren.

På sommarhalvåret är det tvärtom. Då sover vi för öppet fönster och jag har ingen aning om hur de ser ut, de fåglar som jag hör.

Tyvärr är jag inte mystiker, jag är mer den vetgirige typen. Jag vill veta. Vem är du, lilla vän i skymning, nattmörker eller gryning? Är du en steglits? Klykstjärtad stormsvala? Vanlig grönsiska?

Helst en bra ramsa
Nå, vissa läten kan jag naturligtvis, fast det ofta krävs en tydlig fågelskådarramsa för att jag ska minnas. ”För-lov-ning, hurr-ra!” säger ringduvan, den ramsan har jag hittat på själv. Fattar du? Ring. Förlovning.

Då jag blev pensionär 2016 var en av punkterna på Att göra-listan att jag skulle lära mig ett nytt fågelläte varje år. Ett blygsamt mål. När jag nu börjar leta efter arter inser jag att jag faktiskt kan fler än jag tror.

Du som har ropat i kvarteret de senaste mornarna är en gröngöling.
Du som kommer på sällsynta besök är en tornseglare.
Du som är trädgårdens sinnatagg kallas nötväcka.

Den distinkta dunsen
Lätet vi hör när vi ligger och drar oss en morgon är det distinkta ljudet av en småfågel som flyger in i en ruta. Suck. Han försökte ta sig rakt genom balkongdörren. Det brukar sällan lyckas.

Varför känner jag igen den speciella dunsen men inte hans sång, stenknäcken? Nu sitter ungen på balkongtrallen och ser bortkommen ut. Bryr sig inte fast vi kommer nära.

Vi håller ut. Det gör han också. Efter 20 minuter går jag ut på balkongen igen. Då hajar han till, skakar rätt fjäderdräkten och flyger iväg under balkongräcket. Ut igen i stenknäckslivet.

Har vi stenknäck i kvarteret, det var skôj. Med den näbben knäcker du lätt kärnorna på körsbären vi sparat här och var. Varsågod, ät nu pôjk.

Undrar hur en körsbärskärna smakar i en fågeltrut?

Korpen talar fornnordiska
En annan tidig morgon ropar korpen. Är det fler än jag som tycker att han talar fornnordiska?
– Han är bra på att härmas, läser min fru i en frågesport hon testar på mig.
– Är han?

Då måste jag förstås leta. Korpen vet jag nog hur han låter. En löprunda följde han mig i flera kilometer, det var efter att jag läst någonstans att han samverkar med vargen. Nå, det kanske inte var den trovärdigaste källan men följde mig gjorde han, flygvirtuosen.

Jaså härmar han. Det trodde jag var starens specialitet.

Där stod hon, spritt naken
Nätet vet besked. Korpen är klok, det visste jag. Vilken kråkfågel är inte det? Han härmas, nu får jag det bekräftat av säkra källor. På ett annat ställe berättar en kvinna, jag hoppas så att det är sant:

Kvinnan bodde i Norge i ett hus mitt i skogen, långt från folk. Därför hade hon inte brytt sig om att sätta upp någon gardin på badrumsfönstret. En morgon stod hon spritt naken vid tvättstället.
– Då skrek plötsligt en röst (jag översätter till svenska): ”Hej, sötis! Är allt bra i dag?”.

Gissa om gardinen kom upp fort. Dagen därpå fick kvinnan samma kommentar igen. Men då såg hon att det var en korp som hälsade henne. Han satt på en gren i eken utanför och skrek, gång på gång.
– Hej sötis!

Korpen hade varit skadad tidigare och bott hos en familj i närheten, visade det sig. Det var den familjen som hade lärt honom snakke norsk.

### Undrar vad Hej sötis! heter på norska.
### Google Translate föreslår Hei søta!
### Tack, men jag vill höra det från en ravn. Sjung för mig, kôrp!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 094. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Varför 70 inte är det nya 50

Kära coronadagbok, tiden går. Snart kan vi alla se tecken på hur tålamodet börjar tryta.
Människan vill vara social.
Människan vill känna fysisk kontakt.

Det är inte ofta jag rör mig i stan till fots dessa dagar. När jag väl gör det får jag gå i slalom mellan grupper av tätvandrare på Drottninggatan. I entréerna till olika köpcentra gäller det att passa på när det blir en lucka mellan ut- och inpasserande. Att besöka en badplats är ett lotteri och bäst tur har den som söker sig till utkanten. I mitten är det trångt, om vädret är bra och folk är lediga.

Där har du några självupplevda iakttagelser. Då har jag inte nämnt hur illa det var i början, med den trånga gemensamma in- och utgången på Centralsjukhuset i Karlstad.

Otåligheten växer
Nå, det finns mycket som är bra också, folk som visst håller avstånd på både vandringsled och trottoar. Folk som ställer upp som volontärer och kör ut varor åt butikerna, folk som organiserar Skype- och Zoom-alternativ när möten måste hållas.

Men otåligheten växer. Jag ser det trytande tålamodet lite varstans. Det syns som sagt på badplatserna, det syns på Facebook. Nu börjar folk klaga. Idrottsrörelsen och kulturmänniskorna klagar. De som vill att vi ska bära mask klagar.

Självklart är föreningsmänniskor, kulturarbetare och andra bekymrade. Konstigt vore det annars. Vem vill inte gå på teater eller se internationell idrott – med publik – i tv?

Samtidigt är klagomålen ett tecken på just tappat tålamod.

Den late 25-åringen klarar sig bättre
Folk som är drygt 70 och friska klagar. De är piggare än mången depraverad ungdom, tycker vissa av dem. Kanske. Men är deras lungor och andra organ det? Hjälper det en äldre så mycket, att hon eller han springer tre gånger i veckan och nyss fått ner sitt BMI till 24,9, alltså ingen övervikt?

Jag är skeptisk.

Hur är det Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi, säger om 70-åringar som inte vill låtsas att de är äldre? De som hävdar att 70 är det nya 50, själva spelar de ju golf, reser och är fräscha.

Hon säger att det handlar om reservkapacitet i lungorna och blodomloppet. Även om du tycker att du har bättre kondis än en slö 25-åring, så klarar sig den late 25-åringen mycket bättre i en respirator än du. Det beror på hur bra hjärtat är och hur elastiska dina lungor är.

Detta märker du inte själv, säger Agnes Wold, men så är det. Du har mindre reserver och då klarar du intensivvård mycket mycket sämre.

Sådant går jag omkring och funderar på, medan forskarna jobbar vidare med vaccinet. Många håller ut och många är otåliga. All respekt för bådadera. Människan vill kramas, det är inte bara jag som vill det.

***

Nu får det räcka för i dag, kära Coronadagbok.
Kram senare!

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 2 089. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Fortsättning från i går: Så löser du sudoku digitalt

Hur du löser korsord och sudoku i digitala tidningar.
Källa: den kära vännen.

  1. Bläddra fram sidan med sudokun.
  2. Gör en skärmdump på sudokun.
  3. Klicka och öppna bilden men spara den inte.
  4. Titta under själva bilden. Där har du nu ett redigeringsverktyg.
  5. Med pennan kan du skriva i rutorna på bilden, med radergummit kan du radera.

Lycka till!

### Gårdagens inlägg:
Då löser hon digitalålderns svåraste gåta

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 2 083. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Varningslistan, 2 juli 2020

Enstaka ord

N-ordet
E-ordet
GW-ordet
C-ordet

Ett av dem använder jag aldrig, med all rätt. Två andra kränker folk med stark aversion mot rundstavar och eftertänksamt mummel. Det fjärde vill vi gärna få distans till snart.

Riskabla fraser

”Vila i frid” är en så rädd liten hälsning. Tror du verkligen att det finns en risk att den avlidne ska börja spöka? Det händer inte ofta här i socknen, vet du.

”En fräck stöld” är det konstigaste tidningsuttryck jag vet. Exakt vilka stölder är inte fräcka?

”Brandkåren var snabbt på plats”. Hur vet du det?

Dåligt namn på en lunchrätt just nu

Volymmål.


### Då ringer Telefonören. Det var länge sedan. Han har kommit på hur han ska spara tid och pengar, nu när vi ändå håller distansen.
– Hur då?
– Ja ha sluta’ mumma mig å bôrste tännera. Spar’ flere minuter om da’n. Å råvaror sen.
– Kam då?
– ”Kam”?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 079. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

En svängom från Jungfrudalen till Käring-Kul

Skuggan i forsen.

En del platser har sin egen magi. För mig är sjön Mangen en sådan, i kanten av Brattforsheden mellan Karlstad och Filipstad.
Nu har vi tagit en ordentlig svängom, hon och jag.

Mangen är speciell för mig på många sätt.

Här satt jag darrande på bryggkanten första kursdagen, medan simläraren förgäves försökte få mig att gå ut i vattnet på en decimeters djup. Jag hade nästan drunknat i stalldammen hemma på gården några månader tidigare. När jag låg i dammen och skrek trodde jag att jag skulle dö och såg mitt åttaåriga liv passera revy. Efter den händelsen var jag livrädd för vatten i flera år. Skamset vägrade jag bada fast lärarn ville så väl.

Här har jag cyklat och småningom åkt moped varenda meter sandig stig och småväg på tallmons södra kant.

Här hörde jag Satisfaction första gången och började ana att det var Stones och inte Beatles som var fräna. Det fanns en jukebox i ett litet hus bredvid entrén. Jag tyckte aldrig att jag hade råd att stoppa pengar i en sådan men det hade andra, gudskelov.

Här lärde jag mig orientera på mitt livs första moderna orienteringskarta, en bit bort.

Här fick jag ihop det med henne som jag älskar. Då var det andra gången vi hittade varandra, de där krångliga ungdomsmånaderna. Vi har förresten sprungit partävling i orientering tillsammans här vid sjön, långt senare. Klarar ditt äktenskap det testet klarar ni allt.

Här har jag badat som pojkvän, som pappa och som morfar, nu sedan vattnet blivit min vän. Allt som krävs är en tennisboll och lite tid så kommer jag i. Frusen men inte rädd.

Värmlands Riviera

Mangen, Mangenbaden.  ”Värmlands Riviera” skrev man i reklamen. Evigt lång sandstrand, lätt brunaktigt vatten, sandbotten, tallkottar och två kinesiska vindkraftverk på Tjurhöjden strax intill. Där har du min ungdoms sjö. Vindsnurrorna är från 2012, men ändå. Ingen människa blir imponerad när jag hävdar att maskinhusen i topp på verken väger 125 ton styck. Folk blir gärna blasé vid en riviera.

Hit har vi åkt denna lördag. För att vi kan, för att det är värmebölja och för att jag måste ge mänskligheten en chans till revansch efter mitt inlägg om en annan badplats på Facebook häromdagen:

Vi kommer hit tidigt, sandstranden är flera kilometer lång och jag tycker mig se att folk definierar sig som dödliga vid Mangen. Respekt, rejält fysiskt avstånd och kort socialt sådant. Det gillar jag. Hundar hålls i när vi passerar, folk ler och hälsar.

Vi går tills vi känner oss säkra, långt från bryggan och servicebyggnaden. Frun och dottern tänker bada, fika och äta medhavd lunch. Det tänker jag med men först har jag planerat ett litet stolleprov på lördagsförmiddagen.

Det är ändå bara 27 grader varmt, molnfritt och knapp styrfart för vindkraftverken. Mindre motvind finns inte.
Jag är ändå bara 69 år plus en vårtermin. Hur ungt är inte det?
Det är ändå bara en sjö. Hur svårt kan det vara?
Med andra ord: jag ska springa runt min tionde sjö i livet. Mangen. Tjohoo!

Blöt keps och blöt halsduk

Nysmord med solskyddsfaktor 50 både här och där (tack fru), klädd i nydoppad kepa och lika drypande blöt snusnäsduk och med vattenflaska och plastad karta i hand ger jag mig i väg österut. Klockan är 10.10, det är 27 grader varmt och allt är lugnt, allt är lugnt. På fötterna mina slitnare skor (bätterskorna är rädda för lingonris än), på överkroppen t-tröja av funktionsmaterial, på benen korta tajts, dito.

Backen upp tillbaka till parkeringen går lätt, efter lite sicksackande vid minigolfbanan hittar jag nästa orangemärkta stolpe och pinnar iväg längs en sviktande stig mot nordost. Varm, glad och tacksam.

Tallar, tallar, nässelfjärilar, tallar, rasbranter bredvid stigen strax ovanför sjön, vänligt par med schäfer som fattar varför jag harklar mig på 40 meters håll, tallar, tallar, sand. Så går det till. Löpningen blir till rena Freia Melkesjokoladen denna dag. Den Virker opplivende og bidrar til å bevare sinnets munterhet”.

Första sommarstugan vid sjökanten, där delar sig strax stigarna och jag håller på att följa Brattforsleden åt sydost först, men ångrar mig och tar stigen efter sjön. Snart är jag ute på en grusväg, förstärkt sedan kineserna kom antar jag. Efter en stund ser jag två vita 90 meters torn med vingar på. Rotorerna har en radie på 113 meter, med torn och ”vinge” blir högsta höjden 146 meter. En enda rotor (”vinge”) väger 70 ton.

När jag joggar förbi nedanför höjden är det bara ett av verken som rör sig nämnvärt. Vi pratar om en solvarm junidag 2020 med stilla vindar över fosterlandet. Vem behöver alltför mycket ström nu, när varenda cell i trakten värms upp av direktverkande solenergi?

Siffrorna anar jag inte nu, dem hittar jag efteråt. Just nu kommer det en makaonfjäril och fladdrar förbi i snabb takt, den anar jag desto bättre. Har jag någonsin sett en makaon förut? Det blir en till, strax norr om Mangen, men det vet jag inte än.

En huggorm!

Dricker vatten då och då.
Vänder kepan med skärmen bakåt för att skydda nacken.
Dricker, räknar ut hur mycket jag kan dricka per kilometer om det ska räcka varvet runt.
En stor lada i långsamt förfall nedanför vägen berättar att här har inte varit tät skog i alla tider. Här har varit åker och äng.
Hittar ännu ett motiv för min rullande fotoserie ”Kontorslandskap”. Ett jakttorn med enklare kontorsstol.

Läser kartan.
Kliver förbi ännu en av många vägbommar här på östra sidan om sjön.
Dricker en mycket liten klunk, hoppas jag räknat rätt nu.
Joggar på, läser kartan, tar en klunk, vrider rätt kepan allteftersom vägen svänger. Kommer ut på en större väg, vänder västerut, nu är nordspetsen passerad.
Ser en kopparödla, hoppar till först, tror det är en huggorm. Ser en huggorm, hoppar igen. Han drar huvudet bakåt, gör sig beredd.
Dricker en klunk, läser kartan.

Jag, inte ormen.

Vid Mångshyttan (som heter så därför att där en gång låg en masugn när Nyed var tätast i landet på järnbruk) kliver jag ner till sjön och blöter kepsen och snusnäsduken igen. Blötan svalkar skalle och nacke gôtt.
Vid Hyttälven (som heter så därför att det alltså låg en hytta just där Mangen avvattnas) tar jag ett av mitt livs bättre bilder. Din skugga i forsen fångar du inte ofta, bloggare.

En sensation jag inte känt på 56 år

Sedan springer jag fel, har tagit fel bro över älven och hamnar på ett risigt hygge där det är omöjligt att springa med mina korta bloggarben. Nå, kurskorrigering är jag van vid, vi är snart på banan igen. Mindre grusväg söderut.

Jag springer förbi skylten Lining-Kul men den med Käring-Kul hinner jag stanna och fotografera. Jungfrudalen med. Kul betyder kullen, om du inte visste det. Lining har jag aldrig hört förut, inte som del av ett värmländskt ortnamn. Jag misstänker att det är en järnvägsterm, för vägen är spikrak och här gick en gång järnvägen mellan Lindfors och Bosjön. 60 centimeter bred.

Dricker lite till. Hamnar på ännu ett hygge när kartan tycker jag ska hoppa över från körvägen till Vildmarksleden, här någon kilometer väster om sjön.

Det är en så särskild dag, när jag springer runt mina drömmars sjö. När sprang jag senast utan långbyxor i skogen, bland fullvuxen växtlighet? Kom igen fästingar, jag kan flyga, jag är inte rädd! Redan när jag klev ut på hygget med älgtornet på andra sidan Mangen bestämde jag mig. Vad är en sugen fästing coronasommarn 2020? Jämt ittnô, som vi nyedsulvar säger.

En särskild dag är det. I stekande sol och med lyckligt hjärta känner jag plötsligt en sensation som jag inte känt sedan barndomens 60-tal. Känslan av mjuka fina knähöga vippor som smeker mina bara vader och knän. Kruståtel, älskade kruståtel!

”Krustådan ätes icke ogerna af kreaturen och är ett bland de gräs, som på torra och magra ställen lemna ett isynnerhet för får brukbart bete. Den är ganska täck med sin fina, lättrörliga vippa och sina glänsande-rödaktiga, liksom lackerade, strån, hvilka stundom åt temligen stora sträckor låna sin glans; gräset är nemligen mycket sällskapligt.”

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman, 1868.

Sista biten kommer jag in i tätare skog igen, löper till och med på asplöv och björklöv. Snart skymtar jag sandstranden. Titta, där står det två som jag känner och de har vatten till axlarna. Förundrade över att Mangens småabborrar inte är rädda för folk.

– Fryser ni?
– Nej.
– Inte jag heller. Ska vi fika?

Jag glömmer visa dem utskriften från Fornsök. Det finns rester av en stenåldersboplats 100 meter västerut och två till efter stranden vi sitter vid.

– Nu badar vi.

### Jag vet att det står ”Mången” på kartan. Kanske var det någon hitrest militär kartritare för 300 år sedan som ville ha det så?
### Vi andra säger ”Mangen”.
### Det tänker vi fortsätta med.

Hem | Om mig Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 078. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Enögdhet och total ovilja att låta sin uppfattning utmanas

En krönikör i mitt husorgan beklagar sig över att gruppen ”Vi som stöttar Anders Tegnell” ständigt dyker upp i hans Facebookflöde. ”Man kan naturligtvis fråga sig varför vuxna människor går med i sådana grupper” tillägger han och konstaterar att gruppen är odelat positiv till Tegnell och hans myndighet.

Men – den är ju jag medlem i! Jag och 88 034 till. Är vi odelat positiva, vi? Kan gruppens medlemmar karaktäriseras av sin ”enögdhet och totala ovilja att låta sina uppfattningar konfronteras och utmanas”.

Götapetter. Är det en sådan typ jag har gått och blivit på gamla dar, bara för att jag tyckte det var tölitt med hetsen mot Tegnell? Då, innan han gick och blev folkkär.

Grävande undersökning i svart mobil
Har krönikören i den älskade tidningen rätt? Den saken finns det bara ett sätt att ta reda på, min käre Svensson. Du får göra en grävande undersökning. Sagt och gjort, jag gräver. Efter en stund har jag grävt fram gruppen ur min mobil. Den heter inte riktigt så som krönikören skrev (gruppen har med resten av FoHM i namnet också), men man ska inte vara petig.

Jag skrollar ner en bit, förbi de administrativa meddelandena. Det första inlägget ögonen fastnar på är en skämtteckning av den geniale prästen Kent Wisti:
Snart kommer folkhälsomyndighetens råd för sommaren.
– De borde då också dra de riktiga reglerna för kubb en gång för alla.

Nästa jag fastnar för är en bildinsändare av Karl Stefan Stål, Malmö. Två pingviner står och pratar:
– Finns det inget annat att prata om än corona?
– Jo vi kan prata om Anders Tegnell.

Därefter hittar jag ett mem med lila bakgrundsfärg och vit text:
FHM: håll avstånd, helst 2 meter mellan oss.
Hört av norrbottning: måste vi stå såå nära varann ??

En bit längre ner hittar jag filmen som gick och blev viral, med den söta lilla ödlan som tvättar händerna under en kran. Text: ”Kan jag så kan ni”.

Nämnde jag den här filmen som jag också fann i gruppen?

Den som sa’t han va’t
Självironi och distans till sig själv kallar jag sådant. Är inte det motsatsen till enögdhet? Nå, jag vet, perception är en svår sak. Då är selektiv perception mycket enklare. Du ser det du vill se.

Hur var det vi sa när vi var barn? ”Den som sa’t han va’t. Den som nämnde’t han klämde’t.”

Detta gäller förstås oss alla, vad vi än går och klämmer på om dagarna. Tjohoo.

### Tre saker påminns jag om hela tiden efter att ha gått med i Facebook:
### Hat föder hat.
### Skratt föder skratt. Dock har de som saknar humor utvecklat flock-immunitet. Dit räknar jag givetvis inte krönikörerna i min lokala favorittidning. 

***

Jaså, en annan är odelat positiv. Jag som en gång gjorde karriär i spalterna på att vara ettrig, kritisk och satirisk. Tänk hur det kan gå. Snart blir en väl religiös också:

Vi som dyrkar Värmlands Folkblad.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 070. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Om otydliga frågor på helgdagskvällar

Helgdagsafton och jag läser Olle Hammarlund. Hur vet gökungen att han är gök? frågar jag på Facebook, inspirerad av texten.
Min fråga fungerar sådär.

Olle Hammarlund var journalist. Efter succén med sin andra bok, Fårets gröna öga, 1967 blev han författare på heltid men dog bara några år senare. Bäst av hans essäsamlingar gillar jag Resan till paradiset. Fast nu har jag kommit till Fåröboken igen i min omläsning. Den handlar om familjen Hammarlunds sommarhus på Fårö och jag misstänker att boken bör ha fungerat som öns nationalepos. Det är den värd. En klok och levande skildring av kalkhuset på heden, av Fårös historia och av människorna på ön.

Väljer utseende efter bo
Det är i den jag hittar de intressanta och högst seriösa tankarna om göken:

”Sen ställer mina barn den oroande filosofiska frågan: vet han egentligen vem han är? Vet han överhuvudtaget att han är en gök?”

Först har gökhonan noga studerat vad det finns för bon att lägga sina ägg i. Sedan värper hon gråprickiga ägg om det är hos sädesärlan och blågröna om det är hos rödstjärten. En skicklig bedragare.

Hur känner de igen varandra?
”När alltså gökungen är kläckt, naken och blind men inte okunnig, sätter han ryggen mot värdfolkets egen avkomma, kläckt eller okläckt, och puffar styvsyskon efter styvsyskon över kanten. Fosterföräldrarna som av blind instinkt bara matar det största gapet gör inget för att rädda sina äktenskapliga barn. Till slut är den inneboende ensam kvar och äter allt hans värdfolk kan sträva samman. Han blir flygfärdig på tre veckor.”

”Han har aldrig sett sina föräldrar eller syskon, han borde i rimlighetens namn inte veta hur en gök ser ut.

Men i september (hans riktiga föräldrar for i juli) samlas dessa unga snyltare i skaror, hur de nu kan hitta och känna igen varandra, och drar söderut till Afrika.

Och till våren skall de, utvuxna och beslutsamma och styrda av instinkten, komma tillbaks till sina svenska gökhagar, hoa från väster och öster och söder och norr och para sig och distribuera ägg.”

För moderna ekologer (ja, han använder ordet ekologer år 1967) är detta bara ett biokemiskt problem och inte ett filosofiskt, misstänker Olle Hammarlund. Det misstänker jag också. Men ändå. Mitt i helgdagsaftonen kan jag inte låta bli att göra min notering i det sociala medium där pensionärer och annat löst folk flyter omkring. En textruta:

Ja, hur vet han?

Får skylla mig själv
Mitt inlägg fungerar sådär. Det är helgdagskväll och folk svarar skojfriskt, trots att frågan är synnerligen seriöst menad. Jag får skylla mig själv. En annan har ju skojat själv någon gång.

I diskussionen avslöjar jag min stora förundran inför gökungarnas förmåga. Förundran, bättre ord kommer jag inte på. En vänlig själ svarar att nåja, i så fall undran. Jag vidhåller förundran och fortsätter leta information om Olle Hammarlund på nätet. Där hittar jag en person som skrivit läsarbrev till författaren. Hammarlund svarade långt och intressant, berättar han. Bland annat skickade han med en aforism av James Thurber som brevmottagaren sedan gjort till sitt motto:

”Se inte bakom dig i vrede eller framför dig i fruktan men omkring dig i förundran.”

Jäspalt. Jag har hittat en tvillingsjäl. Han gillade storspoven också, Hammarlund. Nämnde jag det?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 069. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Semester i blå rummet med Bosse, Elmore och Olle

Tältprojektet är inställt. Som det ser ut nu är det inte lämpligt att resa runt inom Sverige heller i sommar. Då respekterar vi det.

Vi får göra som vi gjort en och annan lördag i vårt liv. Flytta ner till blå rummet. Den gästsängen är husets skönaste. Kanske tar vi med oss Bosse också.

Semester!

Jag anar att du inte känner Bosse. Du kanske tror att han kommer att bli femte hjulet under vagnen. Inte alls, inte våran Bosse. Saken är den att han är en bärbar högtalare. Bosse gillar blues och gitarrhjältar från 60-talet i senare inspelningar samt visor och kampsånger och allt möjligt.

Barbro Hörberg har han hittat igen. ”Ja hej…” är en nyupptäckt låt. Ulf Lundells ”Tranorna kommer”. ”Kosters klippor” med Totta Näslund och Josefin Nilsson. Allman Brothers konsert på Filmore East 1971. ”Dust my broom” med Elmore James förstås, den får vi aldrig glömma.

Böcker ska vi ha med på semestern. ”Osebol” av Marit Kapla, den hittar jag nya finställen i hela tiden. Werner Aspenström tror jag vi tar. Hur var det han skrev om fjärilen i isstacken?

Det fina med läsning är att jag så ofta har en favorit. Olle Hammarlund tipsade bibliotekarien i Sunne om för 40 år sedan, honom har jag nyss hittat i hyllan igen. ”Om konsten att cykla” i ”Resan till paradiset” från 1969, är det den bästa essä jag någonsin har läst?

Just nu är den det.
Olle tar vi med.

Kan vi inte äta tunnbröd med räkost som förr om åren när vi tältade? Sedan går vi ut ibland och cyklar en bit. Vi kan ha kaffe i termos och hembakta bullar. Jag läser kartan som en roman.
– Jo du vet, Grossbolstorp heter så därför att…

Så gör vi. När vi kommer hem dricker vi Pommac i badkaret, äter färska egna hallon, läser Vi-tidningen och spelar sudoku. Dom svåra sidorna.

– Bosse! Spela nåt fint. Har du Tom Petty? Eller ”Rättvikarnas gånglåt” med Kebnekaise? Sen vill vi höra skrothandlare Valfrid Lindeman.

Goa hallon förresten. Ingår påtår?

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 066. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vad har vi då kvar?

Tack, ni som såg till att jag fick skriva i två veckor på Sunnebloggen. Det har varit ett kärt uppdrag. Sunne gillar vi.

”Glöm bara inte att Teaterbiografen, biblioteket, Västanå Teater, Lars Anderssons romaner och Ingalena Klenells glaskonst också är livsviktiga. Kulturen är viktig. Kom ihåg vad Winston Churchill svarade när han fick kritik under andra världskriget, för att han lade så mycket pengar på kultur.

– Om vi drar ner på kulturen, vad har vi då kvar att försvara?”

Dagens inlägg, mitt sista på Sunnebloggen: – Hej själv, älskade Sunne!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 064. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Den instängde bloggarens rivstart

Läser en rubrik på nätet. Finansministern vill kunna rivstarta när krisen är över, säger hon.

Ja jädrar vilken fest det ska bli. Först ska jag gå på kafé. Sedan till biblioteket. Sedan ska jag krama första människan jag möter, helst nån jag känner.

Sedan blir det påtår, dä kvetter.

### Lästips under tiden:
Jag fortsätter att skriva på Sunnebloggen

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 060. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)