När jag äntligen fattar att kärleken är besvarad

Obesvarad kärlek skrev jag, om mitt förhållande till orienteringssporten. Då får jag svar på tal:

Obesvarad? Utan såna som du vore orienteringen bara en sport.

Naturligtvis har han rätt, min vän Tomas Nilsson i Arvika. Det är bara jag som inte har fattat det. OL-sporten älskar mig tillbaka, trots min plats i resultatlistorna. Hon och jag hör ihop och det finns massor av skäl till vår kärlek:

Att vi gör det i skogen, den som vi alla kommer ifrån.
Att vi kan höra fågelsång under tiden.
Att en har nåt så vackert som en karta i handen.
Att sporten varje gång påminner mig om vår kloka allemansrätt.
Att jag får springa på sviktande stigar.
Att jag än en gång får fundera över vem som gick först på dessa stigar och började skapa dem och över alla som därefter gått dem före mig. Eller sprungit.
Att vi rör oss bland terränglådans många kulturminnen som kolbottnar, stengärdsgårdar, jordkällare, stugruiner och gränsrösen.
Att vi har vårt eget kärlekens språk med hemliga hälsningar som ”gå fram-tid”, ”startpunkt”, ”branten, uppepå”, ”stenen, sydvästra”, ”näsan, nordvästra foten”, ”lilla naturliga gropen” och evigt unga ”berg i dagen”.

”Näsan, nordvästra foten”. Är inte det ett underbart uttryck som man bara måste älska?

Nu hör jag bofinksång igen.

Det är mitt folk
Min kärlek är besvarad, jag inser det nu. Orientering är när du tar en tredjedel folkvett, en tredjedel bondförnuft och en tredjedel demokrati och skakar om. För säkerhets skull gör du det i doftande skogsmiljö med ett gärde i närheten, fyllt av ryggsäckar med kaffetermosar, smörgåslådor och naturkärlek. Några av ryggsäckarna är av gulnad smärting, några av neonfärgad nylon. Här möts de.

Det där är jag. Ryggsäckarna är mitt folk. De obemannade hinkarna där man betalar för parkeringen är mitt folk. 70-åringen som diskuterar sitt vägval på kartan med 11-åringen, som vore de jämnåriga, de är mitt folk. Jag hör hemma där.

Jag hör hemma i en idrott där du inte kan hitta minsta kolapapper på målgärdet efteråt. Trots att vi var tvåtusen personer på gärdet för bara några timmar sedan, med kiosk och allt.

Vår stora paradox
Orienteringssportens stora paradox kommer jag på, när jag läser Tomas Nilssons svar. Detta att vi är klasslösa. Den saken har jag heller inte begripit förrän då.

Såhär är det. En gång pratade jag med en garvad sportjournalist från min favorittidning.
– Ni orienterare, sa han, ni har förbaske mig hur många klasser som helst. Det enda som fattas är en spermieklass. Men den kommer väl snart, den med.

Han var innerligt trött på alla våra resultatlistor med klasser för allt. Just då lät jag bli att berätta att jag en gång vann en femdagarsetapp i klassen Herrar 40 år, nybörjare.

Riddarhyttan, det var tider det.

Nå, våra kära sportskribenter ska inte bestämma hur vi ska organisera vår idrott. Det avgör vi själva. Alltså har vi klasser för varje åldersgrupp och två kön, för inskolningsbarn, nybörjare, folk som behöver följeslagare, folk som åker rullstol, motionärer och elit. På min tävling i lördags var vi 56 klasser, om jag räknar rätt.

Det är det som är paradoxen. Ty hur är det mitt gamla favorituttryck lyder, orden som beskriver det klasslösa samhället? ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.”

Precis så fungerar orienteringssporten. Precis som de orden. Det är därför den är mycket mer än en sport.

Tack Tomas, för att du fick mig att inse det.

### Förra inlägget i ämnet:
Träff med min obesvarade kärlek

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 945. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Ego news, 40 år senare

Örådet röstar ut dig.

I reklamen sitter en tant och skyller på barnbarnen, när hon sörplar i sig deras yoghurt.

Godhet har blivit ett skällsord, selfiepinnen är vår tids första maj-plakat, pensionen har blivit en aktieportfölj och sjukvårdskön är förvandlad till en privat Smita före-försäkring.

Jotack, den lyckades fint, kampanjen Satsa på dig själv från 1979. Riva ner går fort.

Nu stiger havet och Kebnekaise smälter.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 1 943. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Manustvätt på Inläggsbanken

Det finns bara två sorters flyktingkriser. Den förfärliga för de som tvingas fly. Den pinsamma för de som förnekar gammal fin svensk gästfrihet.

***

Ju yngre motorman desto högre brummar brummet.
(Gammalt asfaltdjungelordspråk)

***

Privata sektorns byråkrati: Klubben väntar leverans av vårens stolpjaktkartor. Fraktfirman vägrar lämna på hemadress.

En dag på friluftsgårdens parkering? Nja.

***

Hur var det vi sa? ”Det privata är politiskt.”
Den senaste tiden har jag sysslat mycket med politik.

***

”Trevlig helg” – det kan du väl inte säga till mig? Jag är pensionär och ledig jämt.

Jag vill ha trevlig vardag.

Använda

Till sist en hälsning från Siri

# Jag skulle aldrig gå med på Facebook, tänkte jag. Länge.
# Sedan upptäckte jag att formen passade mig. I det stora och det lilla.
# Här ovan är några exempel från verksta’n. På allvar, på lek och mitt emellan.

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 1 940. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Världens vågor

Tes.

TES: Först var det vänstervåg. Debattböcker, inspiratörer, demonstrationer. ”Satsa på solidaritet”.
Grupper bodde i kollektiv, delade ut flygblad för att göra världen rättvis.

ANTITES: Då svarade högern. Debattböcker, inspiratörer, demonstrationer. ”Satsa på dig själv”.
Individer plutade med munnen i speglar, tog kort på det och delade.

FÖRSLAG TILL SYNTES: ”Ett solidariskt kollektiv blir starkt när det tillåter individen att vara individ. Inom kollektivet”.

Nog med förslag?
Ordet är fritt.

Om mig Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 937. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Första konsumstämman med digital falukorv

I helgen var vi på Konsumstämma. Nästan. Dem har vi gått på sedan 1975. Fast i år var det ingen vanlig stämma och det muttrade jag om i fjol, när jag fick höra talas om nyordningen.

Såhär är det: traditionell Konsumstämma är ett lokalt möte kring din butik (och någon mer butik om ni har fler på orten). Dit går du för att få ekonomisk rapport, komma med synpunkter och välja ombud. Dessutom fikar ni, får en falukorv och blir underhållna. De som kommer är i allmänhet pensionärer och bara några få av er yttrar sig.

Demokratiskt? Absolut. Perfekt? Nåja.

Väljer våra ombud digitalt
I år är allt ändrat. Ingen stämma – men däremot medlemsdag i vår butik på lördagen. Då får vi börja rösta digitalt på ägarombud till Coop Värmlands centrala föreningsstämma. Omröstningen pågår en vecka, både i butik och på webb.

Vi traskar ner till vår butik, efter att ha läst på webben vilka de sex kandidaterna är och vilka tre av dem valberedningen föreslår. Bokslutet har vi läst om i tidningen och studerat på nätet. Coop Värmland har en marknadsandel på 46 procent.

Nej, vi är inte ett dugg präktiga, bara måna om butiken vi äger.

Hinner prata med dem
När vi tittar in är alla de föreslagna där, utom en. Lokale chefen är också på plats, liksom Coop Värmlands fastighetschef. Vi pratar Konsum med dem allihop, bjuds på korv och bröd och efter det fika, pratar Konsumkort och medlemskap. Många har varit här och träffat kandidaterna, framför allt många fler yngre än på en vanlig stämma. Här kan vi dessutom prata med dem i lugn och ro, det hann vi aldrig på de forna stämmorna.

Efter att vi skämtat och pratat allvar med kandidater och andra går min fru till den stora butiksskärmen de kallar medlemspunkten, för att logga in och rösta. Själv är jag bara ”hängmedlem” upptäcker jag. Det får vi ändra på till nästa år, karlar ska också ha rösträtt, vi skriver ändå 2000-tal.

Vore vi inte datorvana skulle vi ha fått hjälp med hur man drar kortet och loggar in. Sedan är omröstningen på skärmen självinstruerande.

Falukorv får vi ingen. Vi får 4 000 poäng efter att ha röstat. Det räcker till en – falukorv.

Jag har slutat
Demokratiskt? Ja. Perfekt? Nåja. Bättre än de vanliga stämmorna? Åtminstone på några punkter:

1. Vi hinner prata med kandidater, butikschef och fastighetschef i lugn och ro, öga mot öga. Det kunde vi aldrig på stämmorna.

2. Nu når det betydligt fler och inte minst många fler yngre människor än de vanliga konsumstämmerävarna. Medlemsdagen varar ju klockan 10.00-16.00.

3. Omröstningen pågår i flera dagar. Missade du stämman förr, så hade du ingen chans att vara med och välja.

Jag har slutat muttra.

### Den som inte har någon dator eller smartphone då, och inte kan läsa på coopvarmland.se och Facebook om medlemsdagen? Svar: inbjudan fanns även i vårt lokala annonsblad (se bilden ovan).
### Jamen hur kan du rösta om du inte har dator eller klokmobil? Svar: på butiksskärmen, medlemspunkten. Medlemskort har du och när de visat dig hur du loggar in är det lätt att be dem gå undan, så du kan rösta.
### Saknar du inte underhållningen? Uppriktigt sagt nej. Då har jag ändå varit underhållare själv en gång, på en stämma.
### Är det inte bra när folk kan träffas, ansikte mot ansikte?

Jo.

Om mig | Krönikor kring kooperationens historia
Inlägg nr 1 936. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Bloggare startar gårdsmejeri på Grossbolstorp

1.
När jag vaknade i morse höll jag som bäst på att starta mejeri. Vad exakt betyder en sådan dröm?

Hade det inte varit enklare att skaffa kor i så fall? Hellre än att börja lära en massa damer att försöka känna skillnad på smaken på olika mjölksorter i randiga paket? Där satt de i sin förtvivlan och tyckte att allt vi experimenterade fram smakade lika.

Jag som är gjord av filmjölk och smörgås.

2.
Drömtydning är inte mitt intresse. Jag vet att vi människor drömmer när vi sover men själv minns jag sällan mina drömmar.

Innan jag vaknar ordentligt är minnet vitt. Som mössorna på mjölkproverskorna i långa rader. Som 3-procentsfilen i deras provglas.

Var fick jag den påhittade bilden ifrån?

3.
Drömmer sånt jag minns gör jag på dagtid. Det har jag gjort i alla tider. Stolta drömmar, där jag tar emot olympiskt guld i terränglöpning (ja, den grenen finns i dagdröms-OS).

Google-kunskap: terränglöpning stod på OS-programmet 1912, 1920 och 1924. De första två gångerna tog svenskar silver.

Pirriga drömmar där jag står på scenen och läser ur min bästsäljande succéroman från värmländsk glesbygd.

Google-kunskap: 2017 gavs det ut 15 302 böcker i Sverige. 37 procent av dem skönlitterära. 59 procent av dem svenska originalmanus. Då var inte allt romaner och allt inte för vuxna.

Egen räkneövning: 5 662 skönlitterära, 3 341 originalmanus, det vill säga 10 om dagen.

Suktande drömmar, då jag ser en havsörn i vårt paradisäppelträd.

Egen kunskap: havsörnar föredrar fisk framför små röda grossbolstorpsfrukter.

4.
… och då säger jag si, och då händer det och det, och då säger jag så …

Givetvis vet jag precis vad jag ska säga när stipendienämnder, Svenska spel, BirdLife Sverige och Olympiska kommittén ringer.

– Trivs.

5.
Käre läsare, du är möjligen inte intresserad av några liter färsk fil, direkt från ett gårdsmejeri på Grossbolstorps höjder? Rena drömmjölken ska du veta.

Vi har 3 procents fett och 1,5 procents fett. Tror vi. Samt en sort som man vaknar bra på.

Köp.

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 935. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Bryt ihop, bryt upp & gå vidare

Det är klart att det är kul när en karl med 29 000 följare på twitter ställer en kritisk fråga till Karin Boye. Eftersom han tror att hon lever.

Kul och tragiskt.
I april 1941 var det inte polisen som fann henne.

Nu har i alla fall denne polis ”Peppe” funnit henne i form av en skulptur vid en gata i Göteborg och bett denna poetskulptur så mycket om ursäkt.

Det är också kul.
Klart slut.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 1 932. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Gubben i baracken

Alla människor har samma människovärde.
Även den som bor i en barack är värd vår respekt. Det kunde ha varit du eller jag.

Om du får ett förtroendeuppdrag ska du sköta det så bra du kan. Det lärde mig min mamma och det var klokt sagt. Alltså letar jag ivrigt efter bilder från tiden som journalist. Mitt barnbarn Ludvig vill att jag kommer till hans femteklass och berättar hur det är att vara journalist och då gäller det att vara förberedd. Sådana förtroenden ska man ta på allvar.

Mitt i bunten av foton ligger den. Bilden på mig och en människa jag intervjuade, någonstans i en skogskant mellan Småland och Västergötland.

– Det är en gubbe som bor i en byggbarack, sa chefen på tidningen där jag jobbade. Ett original. Åk dit och gör ett reportage. Ta mycket bilder.

Efter att ha letat ett bra tag där grusvägarna slutar hittar fotografen och jag baracken i kanten av en skog. Vi knackar på barackdörren, presenterar oss, han hälsar välkommen och vi får vår intervju. Original har jag träffat förr, på landet där jag själv växte upp. Vi brukar förstå varandra. Det finns ovanliga människor överallt. Jag tycker om dem.

Fotografen tar hemma hos-bilder inne i baracken. Elström har de, gubben och hans sju inneboende, det vill säga de två hundarna och fem hönsen. Hundarna bor under hans säng och hönsen sover i överslafen.

– Vill ni ha ägg, frågar gubben.

Det är de äggen jag står och håller i på bilden. Journalister ska inte ta emot mutor men du säger inte nej till en snäll men fattig farbror i en barack, som bara menar väl.

– Tänk om det var den maten han skulle ha ätit i dag som vi fick, säger fotografen när vi sitter i bilen på väg tillbaka till Jönköping och redaktionen. Fast en fattar ju varför han kallas Hunnegubben.

Hela baracken luktade hönsskit. Hundarna var trevliga.

***

Det blir en bra artikel. Folk pratar om reportaget nästa dag. ”Men Gud, bor han med fem höns?”.

Själv tar Hunnegubben mopeden till Mullsjö och köper tidningen. Några dagar senare kommer han upp på redaktionen och tackar mig. Hissen i tidningshuset luktar hönsskit i flera timmar efteråt, klagar mina arbetskamrater.

Det är väl inte så konstigt, säger jag. Han har inte råd med villa eller lägenhet. Han har ingen dusch.

***

Nu – är det 2019 igen. 43 år efteråt. Här sitter jag och tittar på fotografiet på den unge journalisten som är jag och på den snälle gubben som just har gett bort den enda maten han hade, den dagen.

– Titta, viskar en röst på min högra axel. Kolla ordentligt på fotot. Vad ser du?

– Jag ser två ganska lika personer, viskar jag tillbaka. Den unge bär träskor för att det är modernt bland journalister i hans ålder 1976. Den gamle bär träskor för att han inte har råd med några dyra skor.

– Titta på kläderna, titta hur dom två ser ut, viskar rösten. Ser du hur lika dom är. Den ene har haft tur och fått jobb, den andre har haft otur och är arbetslös. Bägge tycker om djur och dom gillar varandra. Och ägg.

Alla människor är lika mycket värda.

Sven-Ove Svensson
(Foto: Smålands Folkblad)

### Krönika jag skrev som avslutning till ett föredrag i mitt barnbarns femteklass om hur det är att vara journalist.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 930. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar

Det är som om inlägget om Greta Thunberg pockar på att bli skrivet.

I sociala medier knackar stackars vilseförda människor ner sina vanföreställningar om att jordklotet är platt, att Australien inte finns och att vår statsminister vill ändra grundlagen så att han aldrig mer kan avsättas. Sådant tror de på och ägnar sina dagar på jorden åt.

Under tiden händer något annat i den verkliga världen. Överallt omkring oss håller klimatet på att bli varmare, år för år, grad för grad, värmerekord efter värmerekord. Polarisarna smälter, glaciärerna krymper, världshaven stiger och Sveriges bästa frukost-tv, Vasaloppet, kommer närmare och närmare sin sista målgång på grund av snöbrist. Sådant tror vetenskap och meteorologer på.

Själv är jag övertygad om att Australien finns och att kontinenten inte är inspelad i studio med inhyrda skådespelare. De svenska grundlagarna finns också och är svåra att ändra på. Bra. Problemet är att det är samma sak med naturlagarna. De är svåra att ändra. Värmer du upp vår planet grad för grad med röken från flygmaskiner, kolkraftverk, privatbilar och andra lortgaser så blir inte klotet plattare för det. Men varmare blir det. En grad varmare, två grader varmare, tre…

Då är du snart rökt själv.

Borde ha skrivit för länge sedan
Detta vet Greta Thunberg och därför tog hon sin skylt och gick och satte sig i augusti förra året. Skolstrejk för klimatet.

Jag borde ha skrivit om henne då. Jag borde ha skrivit när hon första gången läxade upp maktens höga herrar. Jag borde ha gjort ett inlägg när hon var med i Skavlan och visade än en gång hur kunnig och påläst hon är. Jag borde ha skrivit när hon var så lysande på idrottsgalan. Hon har ju humor också, jäntan.

Till sist dyker hon upp i en bok i mitt knä, utan att vare sig tecknare eller författare tänkt sig det. Johan Svedjedals fina biografi Den nya dagen gryr – Karin Boyes författarliv kom ut 2017, långt innan Greta gick och satte sig. Svedjedal har gjort ett stort jobb med att kartlägga Karin Boyes liv, rätta till tidigare levnadstecknares misstag och ge oss en ärlig bild av författaren som gav oss Kallocain och dikten om vägen som är mödan värd. Lika flitig och noga har han varit med illustrationerna. Vackra bilder på Boye, vardagsfoton, akvareller hon målat, facsimiler på manus, tidskriftslayouter och mycket annat. Det är där jag möter blicken igen.

Flätorna, mössan, blicken.

Karin Boye har själv gjort teckningen på sidan 300 i biografin. Klippet är från tidskriften Clarté och Svedjedal menar att teckningen ”gestaltar hur hennes vänsterradikalism tar två tankesteg – till feminismen och in i analysen av människors föreställningar och fantasier.”

Jag tror han har rätt men det är inte det som får mig att haja till. Det är tösen i främre raden, flickan med flätorna. Jäspalt va’ lik Greta Thunberg!

Då inser jag att jag nog får lov att skriva detta inlägg, när mitt dåliga samvete hittar tecken överallt.

Stort lass, liten tuva
Klimatet på jorden hotas av den pågående uppvärmningen. Rader av forskare har förklarat för oss vad som kommer att hända om klotet värms upp en grad, två grader, tre grader, fyra grader. Detta vet vi och tvivlar du, så fråga Greta Thunberg. Den medmänniskan är påläst.

Nej, det är inte klimatfakta mitt inlägg handlar om. Däremot om att allt är möjligt. Allt är förbaske mig möjligt. Du kan vara 15 år och påläst och en dag bestämma dig för att om ingen vuxen gör någonting så får du väl göra det själv då. Och så går du och sätter dig bredvid en skylt och ett halvår senare har den skylten synts över hela jorden, din röst har hörts över hela jorden och ditt budskap har fått tusen och åter tusen andra att göra precis som du. Agera.

En sak som jag lärde mig 1968 är att kamp lönar sig. Det lönar sig att kämpa, svenska folket fick ju tryckfrihet, vi fick ju demokrati, vi fick ju fackföreningar, vi fick semester, vi fick lag om medbestämmande i arbetslivet, vi fick slut på skogsbesprutningarna. Inget av det utan kamp.

Det är den lärdomen Greta Thunberg påminner oss om. Kamp lönar sig. Den lilla lilla tuvan kan stjälpa det stora lasset.

Nu ser jag hennes ögon igen. Klarsynta, pockande tittar de på oss alla. Jordklotets problem har hon genomskådat för länge sedan. Kärleken strömmar mot henne, men också hatet. Även det visste hon i förväg.

Tack för det du gör, Greta.

***

Till sist fem tips till dig som skickar hat till 16-åriga tjejer och tror att jorden är platt och lagom tempererad för all framtid:

### Fundera över ironin i när folk som bara gått i Livets Hårda Skola kräver att Greta minsann ska gå i skolan.
### Fundera över om det är sant att förkortningen asg inte bara betyder att man asgarvar (åt ironin ovan förslagsvis) utan att den också kan stå för anpassad skolgång.
### Fundera över om det är sant att Greta har sådan anpassad skolgång och att skolan gett henne tillstånd att sitta vid sin skylt på fredagarna, med en läsebok.
### Fundera över vad hennes mor skriver här (19 januari) om att föräldrarna avrådde från sittstrejken, eftersom det är deras ansvar att se till att hon går i skolan. ”Hon har ingen och har aldrig haft någon som ’står bakom’ henne. All planering gjorde hon helt själv.”
### Fundera över vilka flyktingströmmar du som klimatförnekare kommer att orsaka om du får som du vill.

Kram 

/Sven-Ove

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 929. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Den framsynte herr Lidner och isbjörnarna

Minns du Bengt Lidner? Han som hade en så trög skalle innan han fick sin lidnerska knäpp, påstod han. Nyss blev Lidner mer aktuell än på 226 år.

Saken är den att människan håller på och förstör klimatet, inte bara för sig själv som art, utan också för isbjörnen. Isen smälter.

Nu kommer larmrapporter från den ryska ögruppen Novaja Zemlja, där människorna råkat ut för en massinvasion. Ett dussin arga isbjörnar har gått i land och tvingat sig in i folks hem och hus i området. Ryska myndigheter funderar som bäst på hur de ska lösa konflikten mellan människa, isbjörn och isbrist.

Skyldig naturen
Bengt Lidner (1757-1793) skrev en dikt där Novaja Zemlja nämns, även om han stavade det annorlunda. Jag har tagit hans mest berömda strof och bara bytt ut ordet usling mot isbjörn. Resultatet känns kusligt aktuellt:

»På Nova Semblas fjäll, i Ceylons brända dalar,
var helst en isbjörn finns, är han min vän, min bror.
Då jag hans öde hör, med tårar jag betalar
den skatt, jag skyldig är, natur, dig, allas mor!”

Om mig Sju års klåda
Inlägg nr 1 922. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)