Jag tågar för morfar på 1 maj

Ja, jag demonstrerar på 1 maj i år också. Än sitter det en krigsherre i Kreml, än smälter våra glaciärer, än går det 71 undersköterskelöner på en svensk börs-vd:s inkomst. Fortfarande finns det krafter som vill locka in oss i NATO, införa marknadshyror och behålla en skola som ger miljarder i vinst.

En skola ska inte tjäna pengar, den ska tjäna folket.

Min morfar föddes på ett litet torp norr om Trossnäs som hette Kulan. Där härskar skogen nu, ser jag på Lantmäteriets flygfoto. Han hette Fritiof och blev snickare, facklig pionjär dessutom. Hans pappa Erik var dagkarl, Erik och hans fru Karolina var metodister och hade gått ur Svenska kyrkan. I kyrkboken har prästen samlat dem och deras meningsfränder på en egen sida för avvikare. Självtänkare.

Det är med stolthet jag skriver detta. Jag tänker på metodisterna som bildade eget och lärde sig tillämpa demokrati när församlingen skulle skötas. Sitta ordförande, sköta ekonomin, skriva protokoll. Där började ett nytt land byggas. Jag tänker på sonen deras, Fritiof med släktens snickartummar, min morfar som var med och startade fackförening för Karlstads byggnadsarbetare. Där föddes också något nytt.

Jag tänker på landet de byggde. Det är skog över Kulan i dag men demokratin har vi kvar och facket behövs mer än någonsin.

 1 maj var en högtid för morfar. Då fick mamma och hennes syskon i Bofasterud rårört ägg. Platsen där de växte upp hette Torpet, enligt släkthistorien köpt under krisåret 1917 när det inte fanns mat att köpa i stan fast morfar hade lön.

Du häller en äggula och mycket socker i ett dricksglas och sedan rör du ivrigt för hand med tesked tills alltihop är ljusgult, luftigt och gôrgôtt. Morfar kallade det äggröra, det gör även vi för seden lever kvar. Vi syskon fick också äggröra när vi var små. Det fick mina barn med.

Jag tågar för morfar i år. För demokratins och solidaritetens pionjärer, för mångfald, jämställdhet och jämlikhet. Än är demokratin inte färdig, än finns det dretstövlar som tar sig rätten att bli krigsherrar.

Numera går jag med Vänsterpartiet och känner fortsatt solidaritet både med de forna protokollskrivarna i Nor och pionjären i Bofasterud med snickartummarna.

Efteråt går vi ut i skogen och majar. Ska vi inte ta och leta reda på Kulan?

SVEN-OVE SVENSSON
Forshaga

Debattartikel i Värmlands Folkblad 29 april 2022.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 217. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Knäna darrade när folk tittade på mig

I början när jag talade offentligt hade jag handskrivna manus. Det var inte så ofta. Jag har skrivit på maskin sedan jag var 16 men de bokstäverna var för små.

Nu för tiden står jag där med 15 punkters Times New Roman i näven eller på bordet framför mig. Stor stil. Då kan jag koncentrera mig på publiken, inte på papperet.

Rampfebern behöver jag inte koncentrera mig på. Den klarar sig fint ändå.

Teg i många år
Historien om mitt offentliga talande har jag skrivit om förr. Jag teg i många år. Nej, inte i bänken i skolan, inte på skolgården heller. Det var när fröknar och andra ville ställa mig framför de andras blickar jag tackade nej.

Visst, det blev några korta verser i diverse luciatablåer och några skolpjäser i låg- och mellanstadiet. Då hade jag ju åtminstone en roll att gömma mig bakom. Krokrot eller nämndemannen i Examen i Ruskaby skola, se där några av världsdramatikens giganter som jag gestaltat på darriga ben.

Texten kunde jag. Det var att framstöta den som var problemet. ”Ja, mina barn och även åhörare…”.

Varför darrade knän och röst när alla tittade på mig? Varför reagerar vi så? Jag pratade ju ivrigt annars, när jag såg folk på ryggen. Varför vågade jag nästan aldrig ställa mig framför dem i gymnasiet?

Livsfarlig för mig själv
Den verkliga träningen kom på Jära folkhögskola några år senare. Den skolformen har hjälpt mången pirrig ung dam och man. Själv hamnade jag i elevkårsstyrelsen just när skolan höll på att gå i konkurs. Då pratade vi. Stormöte efter stormöte med elevkåren mejslade fram linjen som skulle rädda läsåret för oss, innan nedläggningen. En av utmejslarna var jag själv. 

Då var inte tid att tänka på rampfeber.

När mina första egna böcker blivit tryckta lyckades vännen i Rallarros-redaktionen, Bengt Berg, få mig att läsa högt på både stadsbibliotek och proggkrog i Göteborg. På Pustervikskällaren älskade jag det men när Rallarros lite senare uppträdde i Storfors och Kristinehamn visste jag knappt vad jag sa i det paralyserade mellanpratet. Livsfarlig för mig själv när jag gick ifrån manus.

Den bästa belöningen
Vilket år det vände vet jag inte. Det tog tid.  Snälla människor ringde och engagerade mig som underhållare ibland, huvudtalare ibland och kursledare ibland. Som mest var jag ute tre gånger i veckan, tack vare att folk sett och hört mina krönikor i lokala P4, TV4 och Värmlands Folkblad. Jag hade kraftfull rampfeber varje gång men nu hade ångesten börjat gå över efter 15 sekunder eller så.

Knepet var att få folk att skratta i början.
Det gav självförtroende.

Jag har stolpar eller manus i näven eller på bordet framför mig än i dag, men numera känner jag mig trygg även när jag går ifrån manus. Anteckningarna innehållet ofta en och annan ordlek och exakt, noga uttänkt formulering. Då behöver jag papperet som grund. Särskilt eftersom varje framträdande brukar vara nytt, det är sällan samma program två gånger i rad.

En sak har varit lika i alla år. Om framträdandet varit någorlunda långt och om det har gått någorlunda bra – då är jag hög på endorfiner i flera timmar efteråt.

Det är lika bra som ett träningspass.

LÄNK
Hur du talar inför folk
(Ett inlägg från november 2017)

LÄNK
Bengt fick dra mig av scenen på Rôva

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 210. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Mina samlade dagliga tankar i januari

Här är de samlade. Mina egna dagliga tankar på Facebook under januari 2022. Från kondition till klassamhälle, klimat, krampauser och kvinnopensioner.

Thinkstreak: 1.

Thinkstreak 2:
Dessa år när negativt är positivt och distans är kärlek.

Tankedag 3:
Kondition är fötter som vill i väg och lungor som håller med.  

Tankedag 4:
En bra text är tid som suckar och ler.

Tankedag 5: 
Läser bok från 1943, lär mig nytt ord.
Kryckeståt.

Tankedag 6:
”Dä’ inte borte, dä som rinner ur näsa ner i mun.”

Tankedag 7:
Klassamhälle är statistik som börjar tröttna.

Tankedag 8:
Bra radio är bilder som har så bråttom att de bara syns inuti.

Tankedag 9:
Tiden och skrattet är goda systrar.
Tajming deras mellannamn.

Tankedag 10:
Pessimism är för veklingar.

Tankedag 11:
Cynism är posörens långsamma självmord på fantasin.

Tankedag 12:
Bara den modige tror på morgondagen.

Tankedag 13:
Fantasi är den snabbaste vägen mellan två punkter.

Tankedag 14:
Tänk att också armbågen och krampausen kunde vara kärlek.

Tankedag 15:
Man får inte ge tappt.

Tankedag 16:
”Fattig var far min men inte åt han möss.”

Thinkstreak 17:
Kulturen måste få stryka mothårs ibland.
Du ska inte spinna hela tiden.

Tankedag 18:
När kulturen snor värvning är kriget nära.
Gå inte ärenden.

Tankedag 19:
Statistik är tid som någon tagit.

Tankedag 20:
Rikedom är andras muskler som gråter.

Tankedag 21:
Det är skamligt att kvinnor har så låg pension efter ett arbetsliv.

Dagens tanke, 22:
Ett bra sätt att komma överens på 
är att prata med varandra.

Tankedag 23:
Jag tycker om människor.
Många av mina bästa vänner har varit just människor.

Dagens tanke, 24:
Hatets storebror är fördomen.
Sladdbarnet heter Våld.

Tankedag 25:
SD kan inte svara på hur många av deras riksdagsmän som är rätt vaccinerade.

Tankedag 26:
När inte Liberalerna hette Liberalerna var de det.

Tankedag 27:
Vad väger en dröm?

Min tanke, 28:
Varför saknar artiklar om humor så ofta distans till sig själv?

Tankedag 29:
Väder är klimat som har bråttom.

Tankedag 30:
Ett jordklot har alltid ett klimat.
Välj vilket.

Thinkstreak 31:
Tänk själv. Glöm inte drömma.
Tanken kommer ur materia men kan vända en värld.

Mest nöjd 3 januari
Det var en egen fundering om dagen (plus två lånade värmländska ordspråk, de med citattecken runt). Nu avslutar jag den lekfulla övningen. 

Mest nöjd är jag med tanken jag tänkte ut till den 3 januari. Minst nöjd är jag med namnet Thinkstreak. Det kom sig av att många löparvänner sprang varje dag, Runstreak.

Glöm inte drömma.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 208. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Vi vandrare

Inlandsisen vandrade in.
Värmen vandrade in.
Tövädret vandrade in.
Jägarna/samlarna vandrade in.
Språket.
Jordbrukarna vandrade in.
Stigbygeln, väskan och elddonet vandrade in.

Svedjefinnarna vandrade in.
Näverskon.
Många industriarbetare vandrade in.
Släkten Bernadotte vandrade in.
Släkten Kirchsteiger vandrade in.
Armand Duplantis.
Jultomten, kristendomen och ishockeyn vandrade in.

Mobiltelefonen, ledlampan, Kalle Ankas jul,
Bruce Springsteens musik och asfalten vandrade in.
Orden kaffe, språk och humor vandrade in.

Vi människor kom strax efter inlandsisen.
Vi är alla invandrare.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 199. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Gudskelov för moln över sydvästra Svealand

Söndag, i ansiktet flagnar skinnet.
Jo jag vet, det finns folk som tycker att du som krönikör ska dra en skarp gräns mellan det personliga och det privata.
Gör det själv, får du se hur lätt det är när skinnet brinner.

Det var fina somrar på 1960-talet. Jag hann knappt cykla bort till Mosaren och magister Häverts simkurs, på grund av allt höhässjande. Detta är alltså bokstavligen sant, sjön låg sju kilometer bort medan högärdet låg på andra sidan vägen. 

– Du får stanna hemma i dag och hjälpa till och hässja, sa min snälle far som visste vad familjen behövde prioritera. Det valet gällde även familjens tolvåring.

De finns på bild än, våra hässjor. Går jag in på Lantmäteriets karta på nätet och väljer flygfoto från 1960 så står de där fortfarande och minns. Räknar jag noga ser jag tio stycken på gärdet bort mot Stormossen.

Alla mossar i Värmland hette så på den tiden.

Oskyddade dagar
Fina somrar var det. Att hässja är nödvändigt, att simma behöver du sällan kunna på fastigheten Ängebäckstorp 1:3. Ingen människa hade hört talas om ”solskyddsfaktor”. Jag brände upp mig, kort sagt.

När hösten kom var det röda ansiktet någorlunda härdat och fötterna var det definitivt. Då gick jag glatt barfota i stubbåkern, vare sig det behövdes eller inte.

I december 2021 får jag betala för de där oskyddade dagarna i solskenet under 60-talssomrarna. Det var inte så klokt att gå utan solhatt i stekhet sol med detta känsliga skinn. Inte begrep vi det.

Ytliga solskador hos ljushyllta
Jag är på besök på Hudavdelningen på sjukhuset i stan och ska ta bort några hudutväxter i ansiktet, när de gör en helkroppskoll av mitt känsliga skinn. 
– Har du solat i solarium? frågar doktorn.
– Aldrig.
– Har du solbränt dig så du fått blåsor?
– I ansiktet?
– Ja, där.
– Inte sen jag var barn.

Sedan berättar jag inlevelsefullt om barndomens högärden, om nya släpräfsan till traktorn och om kaggen med svagdricka vi alltid beställde då. Doktorn lyssnar inte så mycket på det. Han tänker mest på val av behandling. Aktiniska keratoser är ytliga solskador i hudens yttre lager. Mycket vanliga hos den vuxna, ljushyllta befolkningen i Sverige. Det ser de hela tiden, han och hans kollegor. 

Obehandlade kan våra solskador utvecklas till skivepitelcancer.

Salvan from hell
Första salvan blir jag inte särskilt röd av. Framför allt blir inte resultatet tillräckligt bra. Då får jag en ny salva några månader senare. Tolak, salvan from hell. 

Låt mig inte trötta ut med detaljer, låt mig bara konstatera att efter fjorton dagar svider skinnet i ansiktet. Svider, bränner, värker, kliar. Så småningom utvecklar jag skorpor som senare flagnar.

När det är som värst svider det redan av vatten, då jag försöker svalka mig. En natt ligger jag med fryspåse mot pannan och kinderna. Intressant.

Det är bättre nu. Fram trädde ett rött skinn slätt som en barnrumpa, just nu flagnar även det. Jag har inte varit utomhus i solsken på flera veckor. Gudskelov för moln över sydvästra Svealand. Mulet är det nya vackra.

Mulet och en vacker solhatt.
Eller rullgardiner.

### Höhässjorna på den nedre bilden har jag varit med och hässjat.
### Högerkinden på den övre bilden (selfien) är min, fotograferad med mobil för någon vecka sedan. 

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 196. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Jag tycker om människor

Jag tycker om människor. Det har jag vetat länge.

Jag tycker om farmor och han som var ordförande i första idrottsföreningen och han som var vår lärare i femman och lärde mig älska kartor och EWK som visade mig svälten i tredje världen och svenska kalhyggens ödslighet med sina teckningar och Karl Marx som lärde mig att vi bara fick betalt för var tredje bräda vi kapade på sågen och Nils Ferlin för barfotabarnet och Gustaf Fröding för den gamla goda tiden som inte var så god och Karin Boye för knopparna och Kerstin Thorvall för det mest förbjudna och Selma Lagerlöf, alltid min älskade kloka Selma Lagerlöf, och Moa Martinsson och min svensklärare på Åsvallaskolan som lovade mig skriva fritt när de andra skrev uppsats och han på gymnasiet som också lät mig hållas med bokstävlarna och Gösta på sågen som lärde mig lägga jämnkant på virkespaketen och skratta på allvar och dom härliga radikala tjejerna i FNL-gruppen och dom enskilda personer som blev mina bästa vänner inom idrotten, elevrådet, Clarté, SSU Haga-Annedal, Smålands Folkblad, Sunne Miljögrupp, Värmländska Författarsällskapet, SOS-centralen, Räddningsverket och Värmlandstrafik samt alla som sett till att jag fått skriva krönikor och sedan komma och prata allvar med glimten i ögat och alla skrivarkurselever och duktiga arbetskamrater och konkurrenter och spännande grannar och er på Facebook som jag blivit nära vän med fast vi aldrig träffats och ni som tycker som jag i politiken och ni som inte riktigt tycker som jag men går att prata med i alla fall och mamma och pappa och syskonen och han, den rättvisaste jag träffat, och hon som jag älskar och våra barn och deras barn och resten av släkten och Nooshi Dadgostar och Jonas Sjöstedt och Bengt Göransson och Mikael Wiehe och Woody Guthrie och Joe Hill och ultralöparen Rune Larsson och Werner Aspenström och Astrid Lindgren och Laleh och Bengt Cidden Andersson och fotbollslandslaget (särskilt damerna) och Tove Alexandersson i skogen, Torbjörn Nilsson på planen, Ingemar Unge i spalterna, Kjell Eriksson i böckerna, Lars Lerin i akvarellerna och ni i Deje som jobbar med landets första fritidsbank och du som hittade på Fritidsbanken och gubbarna jag babblar med på måndagarna och de jag vandrar med på torsdagarna och alla styrelserna och båda bokcirklarna och dom goa slitvargarna jag fick vara chef över och Gösta på sågen, nämnde jag honom?

Det är många jag inte nämnt. A som mitt land tvingade flytta till Österrike i går. M som brukar sitta utanför Konsum med sin mugg. Kamraterna som lärde mig surfa på nätet och Claes Eriksson och han som lärde mig åka nerför stången på St. John’s East brandstation i Brooklyn.

Jag tycker om människor.
Människor och fåglar.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 187. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Vad hände med ett av världens mest tidningsläsande folk?

”Ja, men man når ju inte ungdomarna.”
Den myten hör jag oftare och oftare.

Del 1

Så här är det. Jag är en aning aktiv inom idrotten, ännu mer verksam inom kulturen och ytterligare något mer sysselsatt inom politiken. På olika sätt. Ibland babblar jag, ibland springer jag och sätter ut kontroller, ibland skriver jag på diverse håll, recenserar böcker eller går på möten.

Då händer det att jag funderar över hur man ska nå ut till folk. Hur får vi ut vår information till orienterare, till folk som gillar att läsa böcker eller till medborgare som gärna vill krympa de två K:na: klyftorna och klimatförstöringen.

90 procent läste tidning
Förr var det lättare. Det gällde bara att annonsera eller få tidningarna att skriva. Lyckades du med det så var saken klar. 1971 var det 90 procent av svenskarna som läste en tidning på vardagarna. 1988 var det nära 85 procent. 

År, då vi i Värmland kunde säga att länstidningarna Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen i princip nådde värmlänningarna. 1983 hade VF 30 000 i upplaga och NWT 76 000. Svenskarna var ett av världens mest tidningsläsande folk.

Sedan kom internet. I fjol var det bara 43 procent som prenumererade på en dagstidning (digitala prenumerationer inräknade). VF har 11 900 i prenumererad upplaga (varav 400 digitala ex.) NWT 40 900. Aftonbladets pappersupplaga har krympt från 500 000 till 76 000.

Det lärde folk att läsa gratis
Vi har ingen samlad offentlighet på samma sätt som förr. Den är splittrad. Inte ens hälften håller sig med dagstidning i hushållet. Då blir också granskningen av samhället sämre. Det är visserligen många som besöker tidningarnas webbplatser, men då surfar du mellan enstaka mer uppseendeväckande artiklar som redaktionerna lagt ut. Du missar den lilla artikeln, smala insändaren och många annonser.

Ordet surfar är egentligen missvisande. Jag tycker snarare att vi jumpar. 
Du jumpar mellan enstaka isflak.

Risken blir större och större att demokratin trillar i och drunknar.

### När tidningarna började lägga ut sina huvudnyheter gratis hände något. De lärde folk att bli gratisläsare.
### Under tiden tog jättar som Facebook och Google över miljarder av svenska dagstidningars annonsintäkter varje år.
### Skrivande och fotograferande journalister fick gå, lokalredaktören, den spännande layouten och goda tidningsbilden blev utrotningshotade arter och prenumeranterna flydde.

En myt
– Vänta nu, glömmer inte farbror de sociala medierna? 
– Lugn.
– Fast du når ju inte ungdomarna med Facebook heller.
– Det där är en myt. Lugn, jag kommer till dom.

I nästa inlägg.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 181. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Att jag aldrig lär mig

Svårbegriplig bild.

Ibland får man skylla sig själv.
Förlåt om jag lurades. Det var inte min mening.

Humor är inte bara färskvara, den är individuell också. Ibland kan det dessutom vara så att det nästan bara är du själv som skrattar eftersom du gjort skämtet obegripligt.

Detta hände mig härom dagen. Vi hade köpt ny dammsugare när vår gamla gick sönder. Då slog det mig att den var märkvärdigt lik en robotgräsklippare.

Alltså ställde jag ut den nya i kanten på ängen som vi odlar på vår tomt och tog en bild. Därefter skrev jag en hastig text och lade ut. För den som inte är specialintresserad av robotgräsklippare var bilden svår att tolka, fast inte fattade jag det.

Vissa av mina vänner blev lurade, vilket inte var så konstigt. För detta ber jag om ursäkt.

En skärgård av prästkragar
Vi har inte köpt robot. Vi vill inte ha en slät gräsmatta. Jag sparar fler och fler öar av först vitsippor, senare prästkragar och annat där en robot skulle rakat rent. Stubbar får stå kvar och långsamt bli hem för det myllrande livet.

Ängen blir tre år i dagarna. Där tittar just nu teveronikorna som allra blåögdast på oss. I bortre hörnet har jag börjat släppa fram ett hallonsnår, fast vi redan har två hallonhäckar och ett snår. Bihotellet vid verandan har rekordmånga gäster och komposten håller gruppsamtal med alla möjliga arter.

Att jag aldrig lär mig.
Suck.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 157. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Norsk korp skojar med naken dam

Han som försökte flyga genom rutan.

Har du också blivit skojad med av en stor svart fågel?
Det här är berättelsen om en som vet.

På vinterhalvåret tävlar vi i fågelmatarkryss med några vänner. Hur många arter ser vi nära matarna? Då är fönstren stängda och jag har ingen aning om hur vissa av dem låter, fast jag väl känner igen dem i kikaren.

På sommarhalvåret är det tvärtom. Då sover vi för öppet fönster och jag har ingen aning om hur de ser ut, de fåglar som jag hör.

Tyvärr är jag inte mystiker, jag är mer den vetgirige typen. Jag vill veta. Vem är du, lilla vän i skymning, nattmörker eller gryning? Är du en steglits? Klykstjärtad stormsvala? Vanlig grönsiska?

Helst en bra ramsa
Nå, vissa läten kan jag naturligtvis, fast det ofta krävs en tydlig fågelskådarramsa för att jag ska minnas. ”För-lov-ning, hurr-ra!” säger ringduvan, den ramsan har jag hittat på själv. Fattar du? Ring. Förlovning.

Då jag blev pensionär 2016 var en av punkterna på Att göra-listan att jag skulle lära mig ett nytt fågelläte varje år. Ett blygsamt mål. När jag nu börjar leta efter arter inser jag att jag faktiskt kan fler än jag tror.

Du som har ropat i kvarteret de senaste mornarna är en gröngöling.
Du som kommer på sällsynta besök är en tornseglare.
Du som är trädgårdens sinnatagg kallas nötväcka.

Den distinkta dunsen
Lätet vi hör när vi ligger och drar oss en morgon är det distinkta ljudet av en småfågel som flyger in i en ruta. Suck. Han försökte ta sig rakt genom balkongdörren. Det brukar sällan lyckas.

Varför känner jag igen den speciella dunsen men inte hans sång, stenknäcken? Nu sitter ungen på balkongtrallen och ser bortkommen ut. Bryr sig inte fast vi kommer nära.

Vi håller ut. Det gör han också. Efter 20 minuter går jag ut på balkongen igen. Då hajar han till, skakar rätt fjäderdräkten och flyger iväg under balkongräcket. Ut igen i stenknäckslivet.

Har vi stenknäck i kvarteret, det var skôj. Med den näbben knäcker du lätt kärnorna på körsbären vi sparat här och var. Varsågod, ät nu pôjk.

Undrar hur en körsbärskärna smakar i en fågeltrut?

Korpen talar fornnordiska
En annan tidig morgon ropar korpen. Är det fler än jag som tycker att han talar fornnordiska?
– Han är bra på att härmas, läser min fru i en frågesport hon testar på mig.
– Är han?

Då måste jag förstås leta. Korpen vet jag nog hur han låter. En löprunda följde han mig i flera kilometer, det var efter att jag läst någonstans att han samverkar med vargen. Nå, det kanske inte var den trovärdigaste källan men följde mig gjorde han, flygvirtuosen.

Jaså härmar han. Det trodde jag var starens specialitet.

Där stod hon, spritt naken
Nätet vet besked. Korpen är klok, det visste jag. Vilken kråkfågel är inte det? Han härmas, nu får jag det bekräftat av säkra källor. På ett annat ställe berättar en kvinna, jag hoppas så att det är sant:

Kvinnan bodde i Norge i ett hus mitt i skogen, långt från folk. Därför hade hon inte brytt sig om att sätta upp någon gardin på badrumsfönstret. En morgon stod hon spritt naken vid tvättstället.
– Då skrek plötsligt en röst (jag översätter till svenska): ”Hej, sötis! Är allt bra i dag?”.

Gissa om gardinen kom upp fort. Dagen därpå fick kvinnan samma kommentar igen. Men då såg hon att det var en korp som hälsade henne. Han satt på en gren i eken utanför och skrek, gång på gång.
– Hej sötis!

Korpen hade varit skadad tidigare och bott hos en familj i närheten, visade det sig. Det var den familjen som hade lärt honom snakke norsk.

### Undrar vad Hej sötis! heter på norska.
### Google Translate föreslår Hei søta!
### Tack, men jag vill höra det från en ravn. Sjung för mig, kôrp!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 094. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).