Blöt ved och framåtanda

Sverige ska möta Italien i det fortsatta kvalet till fotbolls-VM och en kollega till en facebookvän har lovat i tidningen de jobbar på att om Sverige går till VM-slutspel ska min vän åka Vasaloppet. Fint när folk ställer upp för sina kolleger, nu slapp min vän lova själv.

Jonas Sjöstedt har tvålat till nye moderatledaren Kristersson i riksdagen, så det sjöng om det.

Häromdagen tyckte gps-klockan att jag sprang hennes snabbaste kilometer och engelska mil hittills.

I måndags var det Brittsommar i hela socknen och jag började såga upp spillvirket från sommarens takjobb. Det har legat bredvid vedskjulet och tittat på mig sedan i juni.

***

Det går framåt. Inte allt men en del går förbaske mig framåt.

Ved skapar värme fyra gånger. Eller är det fem?
Vad heter Vasaloppet på italienska?

### Just när jag skrivit detta ser jag på Facebook att han lovar cykla till Timbuktu om Sverige slår Italien.
### Den heta sommaren 1983 sprang jag och fotografen Christer Höglund genom Värmland för NWT:s räkning, från Långflon i norr till Stora torget i Karlstad.
### Timbuktu är en bit bort det med, precis som Stora torget. Respekt.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna i sociala medier)

Värmland runt på skördetröska

– Du strävar efter ständigt mindre upplagor… sa kollegan.

Platsen var FOJO i Kalmar, högskolans institution för fortbildning av journalister. Jag ledde kurs i Levande reportage och var som ofta yngst i klassrummet.

Visst låg det en del i vad han sa, den garvade kollegan från Göteborg. Status har jag sällan sneglat på, däremot på trivseln. Redaktionell avundsjuka är jag allergisk emot.

Bästa personaltidningen
Ett tag höll min forne arbetsgivare Värmlands Folkblad sig med en lördagsbilaga vid namn Hälja. Legenden Leif Kihlström var redaktör och jag en av krönikörerna.

Sedan slutade jag och bytte tidning. Men bytte snart igen. Då kom det en notis i Hälja, för journalister tycker om att ha koll på varandra. När jag jobbade på konkurrenten NWT brukade vi säga att just Hälja var vår bästa personaltidning.

Notisen dyker upp när jag dö’städar. Ett skojigt reportageuppslag, men varför sparar jag på sånt här?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson

Tycker inte om, tycker mycket om, tycker särskilt mycket om

En smart blogg bör handla om ett enda ämne och bara det. Samma sak gäller varje enstaka inlägg. Men vem har sagt att en måste vara smart?

Tre ämnen upptar mitt sinne dessa dagar. Hasse Alfredson, årtalet 1968 och svensk nyhetsvärdering.

Först nyhetsvärderingen. Den klassiska huvudregeln lyder människa-konflikt-närhet, plus att det som hänt ska ha hänt nyss eller allra helst hända nu, i direktsändning. Närheten är ofta geografisk men kan också vara kulturell. Det är därför en terrorhandling i Paris får större rubriker än en likadan i Istanbul. För att inte tala om hur en orkan med översvämningar i Florida får timvis med mer tid än en mångdubbelt värre mänsklig katastrof i Bangladesh och dess grannländer.

Om detta tycker jag inte.

Lärde svenska folket tänka kritiskt
Så till det berömda året 1968. Femtioårsjubileet tycks redan ha börjat, med böcker om den tiden och med allt fler artiklar som berättar att nästa år du, kommer det artiklar.

Nå, om denna milstolpe kan jag berätta, ty jag var med. I själva verket pågick upprorsåret 1968 ungefär mellan 1966 och 1974. Vår familjs småjordbruk blev bortrationaliserat på grund av jordbrukspolitiken, i Vietnam försökte imperialistiska krigsherrar från USA kuva ett fattigt bondefolk och i den svenska debatten ifrågasattes massor av gamla sanningar. Nyss hade vi fått en ungdomskultur, på musikens område stod striden kärv mellan ABBA-musiken och proggen. Allt detta påverkade den arge unge mannen som var jag. Lösningarna fanns i röda böcker och program och demonstrationstågen gick tätt på Karlstads gator. En härlig tid, fylld av framtidstro.

Efter några år insåg jag att en del av våra lösningar var alltför enkla och ibland odemokratiska – men ifrågasättandet har jag kvar. Allt är inte sant för att det kommer från maktens talarstolar.

Det är rätt att göra uppror, den tanken fick vi att slå rot hos svenska folket. Tänk kritiskt. I dag kan även svenska bönder och företagare tänka sig att gå ut på gator och torg och agitera och demonstrera. Den kritiska hållningen är ett arv från 1968. Året då solidaritet blev främsta honnörsordet.

Om det tycker jag. Mycket.

Första kravet på en komiker
Slutligen Hasse Alfredson som avled häromdagen. Det var en sorgens dag för alla oss som tycker om universalgeniet Hasse. Mästaren på allt från limerickar till sådär en 1 300 Lindemanska improvisationer. Revyer, romaner, filmer, skådespeleri – han behärskade så mycket. Karln som lärde oss att humor är en allvarlig sak och att första kravet på en god komiker är att han bör vara humanist och demokrat och ha en ryggrad. Du kan inte skoja åt alla håll, hur som helst. God satir ska riktas uppåt, vänder du den nedåt blir det folkförakt.

Det kom andra efter honom som saknade den ryggraden. Gudskelov har det dykt upp en och annan vettig arvtagare på senare år. Några av de klokare ståuppkomikerna.

Om Hasse tycker jag särskilt mycket.

### Vila i frid skriver jag inte, för jag tror inte på övernaturligheter. Jag känner inte många 68:or som gör det.
### Men stort tack för det du gjorde. Nu ska jag titta igen.

Tidningsklippet med Hasse Alfredsons dikt är
från Expressen den 7:e november 1973. Tack
Maria Robsahm som tog reda på datumet.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Ett gott råd i skogen

Nu vet kanske inte du var milbanan svänger in på en skogsväg? Där det är en större gräsyta framför bommen. Den som alltid är öppen numera men det kanske du inte heller vet?

Där får jag meddelandet.

Jag har varit i skogen och tagit in kontroller från vår mountainbikeorientering. Det är sådant man ska ha pensionärer med skogslust till.

Numera är jag inte helt tyst i skogen. I dag har jag visslat Internationalen. Inte jättehögt, bara så vildsvinen ska höra. Ibland sjöng jag refrängen där jag gick småstigarna fram bland Karl Johan och vilsna lingon.

Inte en aning hade jag om meddelandet jag skulle få.

Först hämtade jag 49:an borta vid den lilla blötmossen. Sedan 35:an vid kröken på den halvt igenslyade smalstigen. Hur kan någon cykla där? Sedan 36:an vid korset mellan milbanan och femman och därefter 39:an där vägen går till Ätterösera.

Efter de strävsamma vandringarna gick jag tillbaka till bilen mellan granarna, lade stolpar, skärmar och digitala dosor i skuffen. Startade bilen, siktade på skogsbilvägen – och fick meddelandet.

Oj. Tack!

Krokig grusväg
Nu vet du kanske inte exakt hur vägarna går från Ängbråten borta i skogen och hem till oss? De går genom glesbebodda trakter. De? Det finns bara en. En krokig grusväg förbi ett torp, ett torp till, en hästgård och två småställen. Sedan är det tunneln under stora vägen och ut på asfaltvägen som går till friluftsgården. Där ska jag svänga vänster om jag ska hem. Köra över ett krön genom skogen och glida in i tätorten.

Det vägvalet brukar jag göra. Ett mycket lätt val. Vi har ingen annan väg. Klockan är en minut över halv två och alla är på sina jobb.

Mobilens besked
Ta Grossbolstorp” står det i min mobil i skogsgläntan. ”Det är inte mycket trafik”.

Ett klokt råd. Det finns ingen annan väg, aldrig någon trafik heller. Men en kort ivrig stund får jag för mig att jag bor på Manhattan. Där är det mer körigt att plocka in kontroller har jag hört, särskilt sedan urbefolkningen sålde ön till holländarna.

Ta Grossbolstorp ber mobilen. Jag vet. Det gjorde vi redan 1983 och vi har inte ångrat oss. Blir det nå’n skillnad säger jag till. Tack ändå.

Jag kör mitt i vägen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

När nätets fiskemetoder retar gallfeber på en

Surfade som hastigast förbi ett nummer av amerikanska Sports Illustrated och sedan dess får jag dagliga vänförfrågningar från lättklädda damer.

Nu undrar jag: ni som säger att ni får samma fråga från amerikanska militärer, vad i all sin dar har ni surfat förbi?

Vi kanske borde försöka para ihop fejkdamerna och fuskmilitärerna med varandra i stället, så fredligt folk får vara ifred?

Vill begrava
Nå, det världsomspännande nätet har sina fiskemetoder. Ibland kan de reta gallfeber på både mig och andra. En vän, något äldre, får ständigt annonser från begravningsbyråföretaget Fonus i sitt flöde. Själv får jag lika ofta uppmaningen att starta eget, till och med när jag spelar sudoku.

Kan inte nån tala om för algoritmen att jag redan har en firma? Fick lov att starta den härom året för ett jobbs skull. I år har firman inga uppdrag noterade, jag har inte försökt ens, måste klippa gräset och plocka ur diskmaskinen först.

Fast det ska nätet strunta i.
Jag är kompledig.
100 procent.

Jädritt gôtt 🙂

Disken var det ja.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Sista semestern i familjen

Äta regionalt världsberömd räkmacka vid strandkanten på Värmskogs café: check.
Boka biljetter till årets föreställning med Västanå teater: check.
Äta, fika, prata och titta på konst vid Gamla kraftstationen i Deje: check.
Vara med och arrangera O-ringens femdagars i Arvika med omnejd: check.
Umgås med två yngre generationer i släkten: check.

Springa & cykla & plocka & klippa & trimma & måla & bada & läsa & kika & titta & lyssna & applådera: check.

Sitta på altanen och tindra med ögonen som om det inte alls var 50 år sen vi träffades: check.

Sista semestern? Ja, för nästa sommar tänkte vi båda vara pensionärer. Detta är genrepet. Rätt ofta har det gått riktigt bra.

Värst är alltid alla blogguppslag som dyker upp när en bestämt sig för att låta dig vila, lelle blogg.

Låta bli att skriva fast idé dök upp: check.

***

En sån sak som att Per Albin också lånade begreppet folkhem från en politisk motståndare, men han fyllde det med ett bra innehåll.

En sån sak som att det blev ett himla väsen när SOS Alarm fick Hesa Fredrik att tuta i Stockholm av misstag. Sånt ska det bli väsen om. Men varför frågade ingen journalist hur många tutor det finns i Sverige? Blir de färre och färre på många håll? Hur många svenskar kan höra dem? 50 procent?

En sån sak som denna ständiga åldersdiskriminering. När får vi se ett fotbollslag vandra in på planen med varsin pensionär i näven? Va?! Gör om, gör rätt. Det var ändå vi som uppfann centringen, träfinten, fiskliret, tv-räddningen, reprisen, det drettöliga studiosamtalet och vågen.

En sån sak som att… asch, dä kvetter. Nu vänder vi blad. I morgon blir det en riktigt pinsam text.

Tjohoo!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Sommarlov

Grossbolstorps kompani lovar ingenting bestämt. Men nu ska jag försöka vila ett tag från Facebook och blogg. Sista semestern i familjen firar vi hemma. Och med o-ringen & Västanå & Kraftstationen & stolpjakten & svamparna & hallonen & ongarna & löparskorna & nya cykelhjälmen.

Och den där efterrätten, du vet.

Trivs.

När tidningarna bytte sida

En gång fanns det fackliga reportrar på svenska länstidningar. Redaktionerna intresserade sig för hur folk hade det på jobbet.

I dag har näringslivsbilagorna tagit över.

Att detta är ett symptom på något har jag anat länge. Svenska Arbetsgivareföreningen (numera Svenskt Näringsliv)  har varit framgångsrik i den kamp om sinnena som den startade i början på 1970-talet.

I dag har hela vår politiska skala förflyttats åt höger. Vänsterpartiet är sossar, Socialdemokraterna ett mittenparti (säger Löfven) och resten ska vi inte tala på.

Gapande fågelholkar nästa höst?
Det händer att jag tror att redaktionernas beslut att avskaffa arbetsplatsreportaget är mer än symptom. Eller som krönikören Ulrika Knutson skriver i tidskriften Fokus:

”Vi vet alldeles för lite vad man snackar om på arbetsplatserna, på lunchrasten. Det är dags att ta reda på det. Låt oss hoppas att vi inte står gapande som fågelholkar 2018, när Sverige röstar nästa gång.”

Donald Trump fick så många röster för att han hade en annan bild av stämningarna i landet än den medierna visade. SD går framåt i Sverige för att de fångar tankar i folkdjupet som svenska medier ofta missar att berätta om.

Det är vad jag tror.

Missar de glömda
Att de etablerade partierna missar en massa människor som känner sig glömda och utanför är illa nog. Att medierna gör likadant är tragiskt.

Inte för att jag på minsta sätt vill försvara främlingsfientlighet och rasism. Men det är dags att journalister ger sig ut och försöker förstå.

Det finns en värld att förklara där ute, långt bortom entreprenörsmötena, varumärkeskampanjerna och vd-kontoren.

Ska vi förändra världen måste den först förklaras.

### Det är inte fel att skriva om hur svenska firmor går.
### Jag konstaterar bara att tidningarna bytt perspektiv i den klassiska konflikten mellan arbete och kapital.
### Det bytet visar hur de redaktionella beslutsfattarna tänker, instinktivt.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Skriva satir handlar om mod

(VF 27 juni 2019)

Vanliga vardagstexter är lätta att skriva och oförargliga att publicera. Du stöter dig inte med någon och inte en bokstav sticks.

Satirer är värre. De kräver visst mod och du tar en risk när du sticker ut hakan.

Hur var det poeten Nils Ferlin skrev? ”Ty dessa spjut som jag sträcker ut har genomborrat mej själv förut.” Precis så känns det varenda gång. Vissa av mina vänner påstår att jag har talang för att skriva elakt. Det må vara, men talang för att vara elak har jag inte.

Så fort du gör en text som avviker från det enkla, normala, ger du dig ut på slak lina. Det är fantastiskt när det lyckas men fallet, då du ramlar pladask, ligger bara en millimeter bort.

Fast – varför ska en alltid välja den enkla vägen? Vem har sagt att jag kom till världen för att bara producera promenadtexter? Lite sälta behövs det ibland.

Lät vreden svalna
Sagt och gjort, jag lät min vrede svalna och försökte vässa satiren. Bakgrunden är att makthavarna på trakten vill hägna in ett stycke friluftsparadis och bygga ett Muminland där, med dyrt inträde. Karlstads vackraste strandtomt vill de ta. Den som byggts av entusiaster och hittills varit gratis för oss alla, med Vänerutsikt, löpspår, motionscentral, familjebad, grillplatser och allt. Lugnet, lugnet.

Förslaget har upprört många, förening har bildats och facebookgruppen som vill rädda Skutberget har drygt 7 600 medlemmar. Kommunstyret med herr Nisser (M) i spetsen, och mina vänner (S) i släptåg, har fått massor av insändare, inlägg och mejl emot sig. Gnällspikar kallar de oss som vill förädla pärlan i stället för att låsa in henne.

Om detta skrev jag först en saga och sedan en till. Sträckte ut min upproriska haka mer än på länge.

Ont i mig
Först känns det som för Nils Ferlins igelkott, han med spjuten. Det gör ont i en själv.

Sedan kommer reaktionerna. Lysande, tycker en. Briljant, skriver en annan. Underbart, ropar en tredje. Hahaha! Najst! Tror till och med några av de folkvalda drar på smilbanden!

Då kommer kommentaren som bekräftar det jag redan visste om texter som sticker ut. Du tar alltid en risk med dem:

”… texten var tramsig och dåligt skriven. Konsten att ironisera är faktiskt ganska svår.”

Han vet det inte själv, men kommentaren bekräftar fint min tes. Den om risken. En text som vågar något törs också låta bli att göra alla nöjda. Skriva satir handlar om det modet.

Sen kan han ju ha rätt också.

### Länk till min första satir i ämnet: Drömmen om ett Nisserland
### Länk till satir nummer två: Nya talarkurser i stadshuset
### Båda publicerade i Värmlands Folkblad, 13:e respektive 27:e juni.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Ett grävjobb i Smålands Jerusalem

Jag är grävande reporter. Just nu gräver jag i högar med gamla tidningsklipp från Småland.

Det där året när polisen fick alkotest modell blås.

Detta skickar vi praktikanten på, måste Chefen och Chefens chef ha tänkt. Praktikanten var jag och hela tidningen hade glimten i ögat, fast den både var morgontidning och bodde bland frikyrkorna i Jönköping.

Polisen hade nyss fått alkotestare och börjat använda dem. Ett bra verktyg men fortfarande nytt och spännande. Just därför dök idén upp i Chefens skalle. Jag tror han knäppte med fingrarna också.

– Vi testar. Kan du åka fast om du tar nattvarden?

Värdig med vinet
En högst adekvat fråga på söndagarna i Småland, bedömdes det. Sagt och gjort, praktikanten fick uppdraget, lämplig präst kontaktades. Kyrkoherden var inte intresserad men berättade vilket vin som brukades. Lämplig polis var desto mer intresserad och kom upp på redaktionen på Klostergatan.

Min konfirmation låg bara tio år tillbaka i tiden och jag lyckades minnas både värdigheten och lämplig mängd vin. Klunk och blås, fotografen knäppte.

Inget utslag.

En klunk till då, ifall det är en glupsk åtnjutare av sakramentet.

Inget utslag.

Köp många!
Detta hade vi räknat ut i förväg. Vi kunde alltså lugna bilburna kyrkobesökare i södra Vätterbygden med omnejd. Den grävdelen var avklarad.

För att dryga ut texten och läsupplevelsen hade Chefen beordrat praktikanten att köpa punchpokaler också. Köp en rejäl påse, sa han. Du vet såna där rätt stora, större än praliner, som ser ut som pokaler. I stanniolpapper. Ta kvitto.

Jo, jag vet. Sötsliskiga med flytande punch inuti. Jag köpte tolv. Ät, sa Chefen.

Efter elva pokaler gav det utslag.

Jag har aldrig mer ätit någon punchpokal.

Hem Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra  (c) Sven-Ove Svensson