Mina fem måsten

Andas, äta, kramas, skratta – och skriva. Så ser mina måsten ut. Den kvintetten blev min.

När jag var 20 år hade jag en bok som förklarade allt. Det gör ingen bok längre. Man får läsa många böcker, lyssna mycket – och tänka själv. Solidaritet, tänker jag, det är en bra början.

Jämfört med dinosaurierna som levde i 180 miljoner år är människan en evolutionens sommarkatt, skrev Andrev Walden härom dagen. För 50 år sedan var vi många som blev revolutionens sommarkatter, tänkte jag när jag såg hans träffande uttryck.

Nå, vår bok hade ett fel som var viktigare än de andra. Synen på demokratin.

Det undviker jag skickligt
Ett måste är det, skrivandet. Det fick bli en blogg och ett Facebookkonto. I båda fallen undviker jag skickligt att nå ut alltför brett. Inte för att jag inte kan knepen, (nåja…) men för att den stora upplagan inte är lika viktig som det lugna samtalet mellan eftertänksamma vänner. Vi som vet vad vi vill och på vems sida vi står i klassamhället Världen, men som tillåter oss lyssna i alla fall.

När jag har bråttom mitt i eftertänksamheten blir det Facebook. Det är en lycka när jag någon gång är nöjd med en textruta där och det dessutom verkar som om jag nått fram till någon. Kanske till smilgropen, glöm inte mitt fjärde måste.

När jag inte har bråttom blir det bloggen. Ett otidsenligt sätt att publicera sig, jag vet. Vad bryr sig dinosaurierna om det?

Jag har förresten ett måste till.

 

### Några textrutor från januari:

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 915. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vill en uppgiven Löfven använda V som dörrmatta?

Språkkrav för nya medborgare. Slopad värnskatt. Sämre anställningsskydd. Fri hyressättning i nybyggda lägenheter. Fritt fram för höga privata vinster i välfärden. Sänkta arbetsgivaravgifter. Breddat RUT-avdrag. Privata alternativ till arbetsförmedlingen.  Asylsökande som ordnar eget boende i utsatta områden kan nekas dagersättning.

Där har du några punkter i överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet. För säkerhets skull kastar de i ansiktet på Vänsterpartiet  att partiet ”inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.”

Ett Vänsterparti man alltså är beroende av, för att regeringen Löfven över huvud taget ska kunna bli av.

Vänsterpartiet som dörrmatta?
En ledare i tidningen Flamman skriver om överenskommelsen: Dörrmattor finns på IKEA

”Arbetsförmedlingen ska läggas ner, LAS ska luckras upp ytterligare, kollektivavtalslösa företag ska stödjas, det blir fri hyressättning på all nyproduktion i hyresbeståndet, skatter ska sänkas. Man ska avskaffa arbetslöshetsunderstödet till långtidsarbetslösa och skicka dem till socialen istället, A-kassan ska sänkas, RUT-bidraget ska tredubblas och riskkapitalet får vad som än händer fortsätta profitera på skattepengar. Vad vi ser i 72-punktslistan är tillsammans med Reinfeldts yxande på arbetsrätten den största systemförändringen sedan 1991.”

Lutar sig mot uppgivenheten
Daniel Suhonen, socialdemokratisk chef för den fackliga tankesmedjan Katalys, skriver i en debattartikel i DN: Nu blir Sverige ett land utan politisk vänster

”Ett huvudproblem med att Social­demokraterna nu går med på en högerorienterad regeringsplattform är att den lutar sig mot uppgivenheten. Partiets ledning tycks anse att socialdemokratin inte under överskådlig tid har någon möjlighet att vinna en majoritet för en egen politik. Det är denna felaktiga analys som leder till det allvarliga historiska missgrepp som överenskommelsen med den nyliberala högern innebär.”

”Med en betydligt mer offensiv fördelningspolitik kan socialdemokratin få ett avsevärt starkare stöd. Men det kräver att man bryter med nyliberalismen, inte underkastar sig den. Medan en förskräckande lång rad socialdemokratiska partier klappat ihop finns det två som går tydligt mot strömmen. Portugals socialistparti och Storbritanniens Labourparti har bägge, det första i regeringsställning och det senare i opposition, avvisat nyliberalismen och når resultat kring 40 procent.” 

Usel fördelningspolitik
Pernilla Ericson, ledarskribent i Aftonbladet: Ett högt pris för Löfvens regering

”Desto svårare blir det för den nya regeringen Löfven, som måste leda landet, med alla eftergifter till ett mer otryggt Sverige. Förankringen inom S har förmodligen gett upphov till konvulsioner, fördelningspolitiken i detta är usel, särskilt i kombination med M-KD-budgeten. Uppluckrad arbetsrätt, språkkrav, slopad värnskatt, urholkad a-kassa, dyrare hyresrätter, mer åt de som har mest.

I nästa vecka får vi troligen en ny regering. Men till ett högt pris.”

Hoppas de att L säger nej?
Här kan du läsa hela överenskommelsen: https://www.mp.se/sites/default/files/plattform.pdf

När jag skriver detta pågår diskussionen om Löfven som statsminister vid liberalernas partiråd. Jag misstänker att en och annan i Vänsterpartiets ledning hoppas på ett nej.

Det skulle jag göra.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 912. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Mästerskapet den kloke aldrig vill vinna

– fundering över vad som följde på kampanjen Satsa på dig själv, näthatets introduktion och de första trollens födelse

Det är alltid lättare för en otrevlig att bli bäst på att vara otrevlig.
Det är alltid lättare för en hatare att hata hårdast.
Det är alltid lättare för ett nättroll att behärska trollrollen värst.

Försök inte tävla, du glade. Försök inte bli likadan, du snälle. Tävla aldrig med folk som föraktar människor.

Det är alltid lättare för egoisten att vara egoist.

### Bli aldrig likadan.
### Det är häftigt med medmänsklighet.
### Satsa på de många, inte på de få.

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 909. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Nymoderatska nyspråket mot nya höjder

Säga vad man vill om Sverigedemokraterna. Men det händer faktiskt att de utesluter den politiker som råkar säga vad de innerst inne tycker.

Det är mer än man kan säga om moderaterna. Såhär tycker tydligen de, innerst inne:

(Tweet på från den ledande m-riksdagsmannen och röstmagneten HB, efter att han börjat tweeta igen).

### Fotot från skogen ovan har inget samband med den moderata tweeten. Skägglav kräver frisk luft för att trivas.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 905. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Vilda män med hemgjorda vapen”

Två nyheter har sysselsatt mig de senaste dagarna. Då är ändå ingen av dem riktigt ny, den ena är 60 000 år gammal.

Jag talar om Pilregnet & De tres gäng.

Snabb är jag inte. Denna bloggarskalle behöver tänka efter ibland och vissa tankar tar tid. Instinkten däremot är kvickare. Jag vet var jag hör, det sitter i ryggmärgen. Vi blev tidigt vaccinerade med respekt för folk som inte äger stora gårdar, inte skaffar tv eller personbil först av alla och inte har råd att köpa allt de ser.

Mitt folk. Min klass.

Den sista resten
Låt oss börja med berättelsen om öborna. Långt ute i Bengaliska viken, mellan Sri Lanka, Bangladesh och Indonesien bor de. Deras ö är en mil lång och lika hög över havet som toppen på mördarbacken på vårt elljusspår. Eller som nocken på vårt hus, jag har sett olika siffror. 122 eller 98 meter över havet.

Ön heter Norra Sentinel på kartorna. Den består av korallrev och sandstränder, innanför det 20 meter höga stup och innanför det skog. Större delen av ön består av tät skog.

Avståndet till närmaste större ö, Tarmugli, är tre landmil. Avståndet i tid till när sentineleserna första gången kom hit är 60 000 år, tror antropologerna. Så länge har de bott i sin övärld. De 150 – 400 invånarna är den sista resten av urinvånare.

Kom naken
Här bor ett envist folk, stönigt skulle vi säga på värmländska, som hållit ut sedan den första invandringen i Asien. De bor bara några mil från det vi kallar civilisationen men den vill de inte ha kontakt med. Uniformer avskyr de sedan de haft krigiska besök av både britter och japaner tidigare i historien.

Ska du närma dig ska du komma naken. Det hjälper inte ofta, det heller.

Deras yrke är jägare och samlare, många är också fiskare. Som vapen använder de pilbåge och spjut, med spetsar gjorda av plåt från strandade båtar. Tittar du på satellitbilder kan du inte se jordbruk någonstans. En källa påstår till och med att de inte gör upp eld. Nå, en annan skriver att när sjömän fick syn på ön år 1771, så var det på grund av eldar som lyste.

Än i dag förstår ingen utomstående deras språk och de förstår ingen annan.

Förakt från Marco Polo
Marco Polo passerade området och beskrev ögruppen Andamanernas invånare med förakt. ”Vilda, brutala”.

Femhundra år senare, 1771, kom en båt från East India Company förbi. Det var då besättningen såg ljus från eldar på stranden.

Sedan tycks ön bortglömd till år 1867, när ett indiskt skepp bröts sönder mot korallreven. 106 personer överlevde och byggde ett tillfälligt läger. Efter några dagar blev de attackerade. De lyckades stå emot den värsta slakten, men om de inte blivit räddade av en ångare från brittiska marinen hade troligen ingen i gruppen överlevt.

De kommande hundra åren lämnades Norra Sentinel i fred men ryktet om de aggressiva invånarna levde vidare.

Begravde gåvorna i sanden
På 1970-talet hade de flesta andra ursprungsfolk på ögruppen Andamanerna vant sig vid kontakter utifrån och blivit åtminstone delvis integrerade i det moderna samhället av indiska myndigheter. Dock inte sentineleserna.

1974 försökte en grupp antropologer, filmare, en fotograf och några beväpnade poliser bli vän med dem. Försöket misslyckades. I klassisk kolonial anda hade de tagit enkla gåvor med sig som de placerade på stranden: en docka, grytor och stekpannor, kokosnötter och en levande gris.

Filmregissören blev slagen och gruppen fick fly i all hast. På säkert avstånd till sjöss kunde de se hur sentineleserna kastade spjut på dockorna och grisen och begravde gåvorna i sanden.

”Vilda män med hemgjorda vapen”
1981 körde Primrose, ett lastfartyg från Panama, på grund i hård sjö utanför ön. Glädjen över att se land nästa morgon byttes i förskräckelse när besättningen såg en grupp öbor vifta med vapen mot båten. Ett nödanrop sändes ut:

”Vilda män, uppskattningsvis mer än 50 stycken, som bär olika hemgjorda vapen, håller på och gör i ordning två eller tre träbåtar”, skrev de i anropet. ”Vi befarar att de kommer att borda oss i solnedgången. Alla besättningsmäns liv är inte garanterade”.

Det tog en vecka innan besättningen på Primrose blev räddad av den indiska marinen.

Efter tjugo år
En antropolog lyckades ta fredlig kontakt med öborna 1991, när han var stationerad på ögruppen Andamanerna. Triloknath Pandit hade gjort ett antal besök vid Norra Sentinel under en tjugoårsperiod. Då hade han observerat män, kvinnor och barn på avstånd för att till sist lyckas interagera med invånarna den 4 januari 1991. Vid det tillfället tog en grupp sentinelesiska män fredlig kontakt med Pandit och hans kollegor och klättrade ombord på deras jolle, för att nyfiket känna på allting.

Pandit hade med sig kokosnötter som stammen tog emot. Deras språk var emellertid omöjligt för utomstående att förstå. Det är det fortfarande.

John vill frälsa dem alla
Hit bestämmer sig nu John Allen Chau att åka i november 2018. Han är en 27-årig amerikansk missionär som tycker att han måste frälsa denna jordklotets kanske mest isolerade folkgrupp.

Det går illa. Så fort Chau går i land spänner de sina bågar och skickar ett regn av pilar mot honom.

Han dör.

Förbjudet att närma sig ön
Sa jag att det är förbjudet att komma närmare Norra Sentinel än fem kilometer? Den indiska regeringen, som tycker att de styr över ön, vill skydda både öbor och oss andra. Paddlar du dit förkyld kan ditt virus slå ut hela stammen.

Om du hinner.

Sa jag att några fiskare som hjälpte John Allen Chau att ta sig dit nu är gripna för att de bröt mot besöksförbudet? Sista biten fick han paddla själv, men innan dess åkte han med dem. De såg honom dö.

Sa jag att de två förra inkräktarna som blev dödade på ön 2006 blev upphängda som fågelskrämmor på bambupålar? Om det nu var fåglar de skulle skrämma.

Sa jag att Chaus familj vill ha hem honom men att det förmodligen inte blir av. Han är svår att hämta.

Sa jag att polisen kallar det mord men att ingen lär bli dömd?

Har de rätt att försvara sig?
Detta är inget att skoja om. En dumdristig ung man vill pracka på ett 60 000-årigt folk sin trosuppfattning. En regering långt borta på andra sidan havet vill tro att den bestämmer. Där har du vad jag har grunnat över de senaste dagarna.

Har ett suveränt folk, självständigt sedan långt innan senaste istiden där jag bor, har det folket rätt att försvara sitt territorium? Har indiska myndigheter fattat rätt beslut, när de avstår från att blanda sig i invånarnas inre angelägenheter på Norra Sentinel?

Nog har de det?

Jag undrar så vad ön heter på sentinelesernas eget språk.

***

Anmärkning: Mina uppgifter om North Sentinel är hämtade från nätet och möjligheterna att kontrollera källorna är små. På den punkten är jag inte ensam. Antropologerna har inte haft möjlighet att ta DNA-prov på öborna, än mindre lära sig deras språk och kultur.

Läs mer: http://northsentinelisland.com (engelskspråkig webbplats om ön och dess historia).

### Jag skulle ha berättat om De tres gäng också, visst ja. Det får bli nästa gång. Jag har ett envist folk i Bengaliska viken att fundera över, ty jag känner viss respekt.
### Männen blir 150 centimeter långa. När de ser inkräktare närma sig, händer det att de ställer sig på huk i strandkanten, vänder ändan till och låtsas bajsa.
### Varför tänker jag på Facebook?

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 891. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

För stor kanon

Ibland behöver jag lyssna på klokt folk. Då går jag till Ingemar Unge och hans handbok Skriva kåseri.

Den boken är full av språkliga matnyttigheter, även för den skribent som aldrig tänker skriva ett enda kåseri i sitt liv.

Prova om du kan stryka alla onyttiga småord.
Försök ta bort alla ord som ber om ursäkt, det brukar göra texten starkare.
Ordet kåseri får aldrig förekomma i ett kåseri.
Utropstecken ska användas när någon vrålar.

Det där var fritt ur minnet. Detta femte råd är det inte:

”En sak får däremot definitivt inte förekomma i ett kåseri och det är personlig bitterhet. En kåsör må slå sig på tummen och dratta på ändan spalt upp och spalt ner, men personligt gnäll och voj är inte något som prenumeranten har betalt för att möta. Tvärtom, läsaren har rätt att kräva att i något avseende bli uppiggad, uppretad, förbannad eller åtminstone förvånad; det är inte missmod kåsören ska ingjuta utan kamplystnad och djeflar anamma. Adrenalinförhöjningen går utmärkt att kombinera med flatskrattet och till och med leendet.

Humör, kort sagt, humör och temperament.

En kåsör måste med andra ord noga hålla gränsen klar mellan personligt och privat och göra skillnad på något som kan vara allmängiltigt intressant och sådant som luktar personlig fiendskap.

Därför tillåts inte kåsören att av personliga skäl angripa en snäsig expedit, en oförskämd bibliotekarie, om något sådant kan tänkas, eller en bufflig taxichaufför: en dagstidning är en alldeles för stor kanon för sådan skärmytsling.”

Alldeles för stor kanon.
Det är klokt sagt.

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 888. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Apropå veckans profet

12 livsregler

1/ Skratta minst tre gånger om dagen ihop med den du älskar.
2/ Se på en fågel, ett moln eller ett träd när du äter frukost.
3/ Var ute minst en timme om dagen.
4/ Läs högt för ett barn.
5/ Duka av efter dig även om din mamma jobbar här.
6/ Åk buss när du kan, bil när du måste.
7/ Var gästfri, mobba ingen, det kunde ha varit du.
8/ Läs minst en klassiker i månaden.
9/ Förvåna dig själv.
10/ Var inte rädd för främlingar.
11/ Hjälp mikroorganismerna att göra mer jord.
12/ Tro inte automatiskt på veckans profet.

Sven-Ove Svensson

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 884. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Då glimmar det till ett tag i ögat på den sjuke mannen”

En dag får jag ett tidningsklipp i min hand. Signaturen Åbergsson är på resereportage i Värmland för Dagens Nyheters räkning. Nu färdas han från Arvika till Filipstad. Ett av fotona visar en mager gammal man som inte tycker kor är så dumma som folk tror.

Den mannen är inte vilken veterinär som helst.

Åbergssons text från söndagen den 2 september 1951 är rapsodisk och bitvis tunn. Jo, jag känner igen problemet, vem har inte varit på snabbtur med pennan i hand. I Mangskog vill han träffa författaren Tage Aurell men denne är inte hemma, Rottneros park har ju de flesta redan hälsat på så den hoppar han över, i Sunne träffar han lokalhistorikern Nathan Hedin och historieberättaren Karl Söderlind, i Torsby råkar han stöta på poeten Axel Frithiofson från Lekvattnet, i Hagfors hänger IF Viking på tork efter senaste matchen ”- ja, skjortorna, byxorna och långstrumporna, förstås”. Allt går både fort och rappt.

Hemma hos ex-führern
Artikeln är rejält baktung. Sista anhalten innan Filipstad är Molkom, där händer det. Åbergsson träffar Birger Furugård, veterinären som en gång ville bli Sveriges Führer.

”När vi över övre Mellerud och Deje kommit dit ner tittar vi opp i en gård mittemot mejeriet. Vi är hos Birger Furugård, ja, ni kommer väl ihåg veterinären från Deje, som stövlade in på Auditorium som svensk Führer för en femton år sen och efter högt föredöme dundrade så det ekade under taket? Här sitter nu en i förtid åldrad och bruten man framför oss, nyss uppstigen från sjukbädden. En lågmäld, stilla människa, som berättar om trav och hästar och kor och en veterinärs vedermödor i ett stort distrikt. Långa resor i smällkalla vintrar med kroppsligt påfrestande förrättningar i stall och lagårdar har tagit knäcken på honom. Men det har funnits glädjeämnen också. Som t. ex. när man gått över en gård med en husbonn och hört hästarna gnägga belåtet från stallet när de känt igen hans tramp. Ingen kan missta sig på gnägget: om han är en god husbonde eller ej – men i Birger Furugårds distrikt har det bara funnits goda husbönder. Så är det en sak till som varit skönt att veta: veterinärens patienter ljuger aldrig, de är inte inbillningssjuka. För övrigt fattar de bra vad man säger till dem, korna också. Det är alldeles fel när folk tror att de är dumma, ånej, de är inte dumma – och så har de charm, konstaterar veterinären i Molkom, emeritus nu sen nyåret.

Som vi sitter där och pratar med honom så halkar vi efter allt travet och alla hästarna och korna naturligtvis in på den förfärliga politiken. Då glimmar det till ett tag i ögat på den sjuke mannen framför oss, men han höjer inte rösten. Han kan inte se annat än att utvecklingen gett Hitler rätt: att västmakterna ’nu fullföljer hans ensamma kamp mot bolsjevismen’. Nå, det var väl ändå lite annat också, hr Furugård?

– Jo, jag vet det, där fanns nog en del jag inte tyckte om, i mitt yrke blir man ingen vän av grymheter, men men…

Ex-Führern har inte övertygats om att det funnits några gaskamrar, vill inte tro det, och vad Belsen beträffar, så är han benfast övertygad om att de utmärglade fångarna där hade amerikanerna att tacka för att de inte fick någon mat. Om inte amerikanerna bombat tillfartsvägarna…

Det är på samma gång fantastiskt och gripande och rörande att se honom sitta där och gengångaraktigt lägga ut texten. Fantastiskt när man drar sig till minnes att den här mannen en gång trodde sig vara den som skulle frälsa landet och faktiskt fick en del folk tro att han var det. Gripande och rörande, därför har man ett bestämt intryck av att den gamle veterinären – vilkens högsta glädje är att fara ner till travet i Färjestaden, där han kan träffa gamla klienter – i grund och botten tydligen är en hjärtans hygglig och beskedlig människa, fastan han råkade ha oturen hamna i en tid med alldeles speciella faror för enkelspårigt folk.

Vi har fått något att grunna på under den bit av vägen vi har kvar innan vi är framme i Filipstad.”

Där slutar reportaget.

Historiskt dokument
Övre Ullerud döper skribenten till övre Mellerud, Färjestad får heta Färjestaden, det är irriterande skönhetsfel, och då har jag inte sagt något om intervjuoffrets syn på gaskamrar och läger eller den avslutande överslätningen. De är förstås värre. Ändå blir socialdemokraten och forne vänsterradikalen Rydqvists intervju med den skröplige veterinären i Molkom till ett historiskt dokument, i allt sitt elände.

En av Furugårds sista intervjuer.

### Mannen bakom signaturen Åbergsson var Oscar Rydqvist. Vid sidan av journalistiken skrev han manus till många populära svenska filmer och författade både barn- och fackböcker. Dessutom hittade han på flera av karaktärerna i Grönköping.
### Såhär skriver Svenskt Biografiskt Lexikon om honom: ”Under signaturen Åbergsson var R under mellankrigstiden den folkkäre reportern som DN skickade för att skildra stora inrikes evenemang, en viktig uppgift före etermediernas genombrott. Särskilt följde han Gustav V och Per Albin Hansson i spåren. Med sin demokratiska och lätt respektlösa ton bidrog R till att minska det tidigare stora avståndet mellan styrande och styrda, han ’log ihjäl fördomarna’ (Lagercrantz 1953). Framställningssättet, som snabbt blev ett ideal för yngre journalister, var i hög grad präglat av filmen med korta skarpt belysande repliker och snabba växlingar mellan svepande översikter och intima närbilder.”
### ”Log ihjäl fördomarna”. Det är ett bra betyg även om han inte levde upp till det här.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 879. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Intermezzo

Konstigt. Nu har jag spelat Mahler en lång stund och samtidigt prasslat med traktens höstlöv, gamla manus från Smålands Folkblad 1976 samt en påse delvis uppätet godis.

Inte det minska råkurr på hela Grossbolstorp.

Mahler han maler.
Frid.

Klippet från Sydsvenskan.se
den 12 oktober 2018.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 877. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Inte mer vetenskapligt än horoskop

 En oktoberkväll far jag till stan för att lyssna på Dan Larhammar. Han talar hos Humanisterna och Karlstads Bokcafé om nobelpris och vetenskap. Pseudovetenskap med ska det visa sig, när han kommer in på bestsellern ”Omgiven av idioter”.

Stan är trött och disig. Föredraget precis tvärtom.

Dan Larhammar är uppväxt i Grythyttan, gick i gymnasiet i Filipstad och blev professor i molekylär cellbiologi vid Uppsala universitet. Han forskar på signalämnen och hormoner i hjärnan med särskild inriktning på farmakologi och evolution.

2007 blev han invald i Kungliga Vetenskapsakademien och från 1 juli i år är han dess preses, dvs ordförande. Tidigare var Dan ordförande i föreningen Vetenskap och Folkbildning och har gjort sig känd som en kritiker av pseudovetenskap, när han granskat alternativmedicin och kreationism.

Högst tre per pris
Själv är jag aningen sliten efter en dag bland hyggen och tangentbord. Den tröttheten är snabbt bortglömd när Dan Larhammar börjar gå igenom vilka som får årets nobelpris i fysik, kemi och medicin. Sakta börjar vi förstå betydelsen av just deras forskning, samtidigt som han lär oss mer om det hemliga men intensiva detektivarbetet när rätt pristagare ska sållas fram.

De får inte vara fler än tre, för övrigt. En grupp på fyra kan inte få nobelpriset.

– Vilken framtida upptäckt skulle du vilja se fick priset i framtiden?
– Den som förklarar medvetandet.

När föredraget går mot sitt slut undrar Dan Larhammar om vi vill att han ska säga något om pseudovetenskap också?

Ja tack.

Resistenta bakterier
Som den farmakolog han är skåpar han raskt ut homeopatin, akupunkturen och det invärtes bruket av kolloidalt silver. De saknar vetenskaplig grund.

– När det gäller det kolloidala silvret gör bruket dessutom att vi håller på att få bakterier som är resistenta.

Det sista är absolut inte bra. Ämnet används utvärtes när sjukvården behandlar svåra brännskador.

Bygger på övergivna idéer
Längst ner på powerpointen över pseudovetenskaperna har han skrivit ”Omgiven av idioter”.

– Vilka av er har läst den boken? frågar han.
Några få få räcker upp handen.

– Bra. Den saknar också vetenskaplig grund. Boken bygger på åsikter från 1920-talet som psykologer och andra övergett för länge sedan.

Detta hindrar inte att den blivit en bestseller och att massor av företag håller kurser och konferenser utifrån bokens teser. Författaren reser Sverige runt och håller föredrag om de fyra påstådda människotyperna och deras respektive färg.

– Läs Madelene Pollnows artikel Omgiven av idioti i tidskriften Filter i stället, uppmanar Dan Larhammar oss.

”Hans metod är ett luftslott”
Efter frågestunden går jag med betydligt lättare steg genom Karlstad. Väl hemkommen klickar jag fram artikeln i Filter. Det går inte. Den är låst. Någon dag senare har jag ärende till stan igen, läser avrättningen av bestsellern på biblioteket och fotograferar av texten, sida för sida. Åker hem, skriver ut, läser om med överstrykningspennan i hand.

Snart ännu lättare till sinnet.

”Han hävdar att man vetenskapligt kan sortera alla människor i olika färger – och att detta underlättar vår kommunikation. Forskningen säger precis tvärtom.”

 ”I boken introduceras de olika färgernas typiska egenskaper. En röd persons mest framträdande drag är att vara drivande, ambitiös, viljestark och tävlingsinriktad. De gula beskrivs som entusiastiska, utåtriktade, charmiga och kreativa. De gröna är vänliga, pålitliga, tålmodiga och hänsynsfulla, medan de blå är logiska, anspråkslösa, försiktiga och noggranna. Genom att hålla utkik efter de här personlighetsdragen kan man diagnosticera sin omgivning och rätta sin kommunikation därefter. Exempelvis bör man tänka på att uttrycka sig kortfattat och effektivt till en röd person, medan man alltid ska fråga en grön person hur helgen har varit innan man kommer fram till sitt verkliga ärende.”

”Har man någon erfarenhet av att läsa akademiska texter är det uppenbart vad som saknas här: referenser. Trots att Thomas Erikson upprepade gånger säger att hans metod bygger på vetenskap består källhänvisningarna oftast av slängiga påståenden som ’det finns en studie’ eller ’viss forskning kallar detta’.”

”- Det är väldigt skickligt paketerat. En jättesnygg produkt. Men sanningen är att det inte är mer vetenskapligt än horoskop.”

”Han har tagit någonting som är extremt löst baserat på forskning och pimpat det med egna anekdoter och erfarenheter. Hade han sålt lika bra om han var ärlig med det? Nej, det tror jag inte.”

”I stället för att se människors personligheter för vad de är – mångfacetterade och föränderliga – leder kategoriseringen till en mer stereotyp och snäv blick på omgivningen.”

”Thomas Eriksons metod har visat sig vara ett luftslott. /…” Det finns över huvud taget ingen vetenskaplig grund. Snarare går metoden emot vad forskarna säger om såväl kommunikation och personlighetsanalys som teambuilding.”

Dagen därpå är artikeln i Filter öppen även för oss ickeprenumeranter. Tack för det. Klicka vänner, klicka och läs!

### Madelene Pollnow: Omgiven av idioti (tidskriften Filter, 16 juli 2018)
### Dan Larhammar: Vårt behov av fakta är omättligt  (Uppsala universitet, 30 november 2016)

Fotot på Dan Larhammar har Markus Marketic tagit.
Föredraget arrangerades av Humanisterna och Karlstads
Bokcafé. Här är bokcaféets program.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 876. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)