Ett anspråksfullt förslag

Nu är det okänd mark. Jag har aldrig skrivit något tvåtusenförsta inlägg förut. Får man lägga ett förslag?

Lyssna på Greta Thunberg.
Åk buss när du kan. Eller tåg. Eller cykel. Gå går också bra.
Minska klyftorna, ingen börs-vd är värd 71,2 städerskor.
Skratta så ofta du kan, sök skrattet.
Gå ut i friska luften.

Nu.

Tack för ordet.

### Lästips när du kommer in:
Måste vi vara besvikna?
Skäms på dig överklass!

Om mig Sju års klåda Skrivet
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna) 

Bilfri dag bland dynamiska dubbar, pizzakonstnärer och en pyramid

Lördag, stadstur. Vi tar bussen för att vi kan och för att vi bör. Själv har jag köpt ett mystiskt flexkort som ger mig 10 resdagar inom 60 dagar i vår kommun och ett antal grannkommuner. Med seniorrabatt. Åker jag nog mycket bär sig de 586 kronorna även ekonomiskt. Den kära vännens resa betalar jag med reskassa på Värmlandskortet, då kostar stadsresan 64 kronor i stället för 75.

Dyrt ändå, jag vet. Hon ska ju hem också, hade jag tänkt.
Om politikerna ville det de säger att de vill så vore det billigare.

Vi har en hel lista med uträttningar. Den näst viktigaste först. Icebug. Eftersom detta är en personlig men inte privat text tänker jag inte berätta varför, men vi har insett att vi måste skaffa bättre halkskydd.

Där sitter jag sedan i sportbutiken och provar. 17 dynamiska dubbar i karbidstål, man tackar. Lämpliga även för asfaltlöpning, som det trots allt blir ibland även på vintern. Dynamiska? Hur då? Som flexkortet?

Dubbarna jobbar individuellt och är inte helt fixerade. När kroppsvikt adderas i steget trycks dubbarna in mot sulans yta. Hur långt de trycks in beror på hur kraftigt foten sätts i och vilket underlag det gäller. Denna dynamiska funktion tillåter dubbarna att anpassa sig till vilket underlag som helst och ger bästa möjliga grepp på allt från torr asfalt, till blött trä och ren is.

Alltid på nattduksbordet första natten
Sporthandlaren vet inte att jag älskar vinterlöpning, helst snöpulsning, men att jag tröttnat på att köpa nya broddar stup i kvarten när jag slitit ut gummibanden. Sådär som det blir när kroppsvikt adderas. En del vintrar blir det ett väldigt adderande.

Jo, nu vet han det. 79 kilo. Vem är inte dynamisk en lördagsförmidda’ i stan? Snart kan han skicka med oss en kartong med dubbade kängor till den kära vännen också och varsitt par yllestrumpor som han vill att vi skaffar.

Absolut. Fram med yllet, det är lönehelg. Undrar hur många par löparskor jag köpt i min dar? Löparskor som jag punkterat, slitit ut utifrån, slitit ut inifrån, snedslitit i hälen, dyngat ner nå’t så himla gôtt. Löparskor som luktat illa efter blöta skogsturer (gäller de flesta) och fått rekonditioneras med tepåsar inuti. Löparskor som hållit i evigheter och fått bli orienterarskor efter något år. Löparskor som står på altanen och längtar efter trädgårdsarbete åtminstone. Löparskor som gett mig skavsår på hälen, tappade tånaglar – och alltid denna lycka.

Vi är inte hemma än, men den kära vännen och jag vet vad som väntar i kväll. Då kommer det att stå ett par nya springskor på mitt nattduksbord. Jag vill känna doften, vi behöver komma i fas med varandra, skorna och jag. Så har vi alltid gjort sedan jag var 13 och pappa köpte spikskor till examen fast vi knappt hade råd, för att jag hade varit duktig i skolan.

Det finns ritualer en inte ändrar på.

Den sista institutionen
Karlstad har gott om bra gallerier, vi hinner med fem stycken. Bäst gillar vi Stefan MÅS Perssons kluriga stadsmiljöer och Mattias Karlssons eftertänksamma skogsbilder, fotograferade och framkallade med gammal lugn analog teknik. Mest diskussion blir det kring Dr Crix pizzabilder, inspirerade av hans hemort Hagfors.

När mycken service och statlig verksamhet försvinner i svenska småstäder och småorter, då vet vi att åtminstone en institution blir kvar. Pizzeriorna. Hur många Hagfors har vet jag inte men i vårt Forshaga har vi en per 1 500 invånare i centralorten. Det blir några stycken.

Bilen som överrock
14.00 är det dags för dagens viktigaste programpunkt, om springskor och konstnärer ursäktar. Miljöskribenten Fredrik Holms föredrag hos Karlstads Bokcafé på Gjuteriet. Vi är tidiga och fikar i förväg. I sista minuten väller det in rätt mycket folk i kafélokalen.

Vänd pyramiden heter Fredriks nya bok, med underrubriken Planera för en hållbar mobilitet.

Han är inte bara god skribent, han kan tala intressant också. Efter hand fylls noteringarna på i min mobil:

Ca 7000 döda för tidigt, luftmiljön, hälften pga bilarna.
150 miljarder/år i värdeminskning bilar Sverige.
Alltid minst var sjunde parkeringsruta ledig i Karlstad.
De flesta bilresor kortare än 3 kilometer.
70 procent av bilresorna OK men 25 procent av svenskarna använder bilen som en överrock.
Dags att ändra instruktionen för Trafikverket, måste inte bara bygga.

Vänd pyramiden i trafikplaneringen betyder att fotgängaren borde komma i första rummet, menar Fredrik Holm. En planering som konsekvent sätter fotgängarna först, därefter kollektivtrafiken, cykeln och bilen, leder till levande, trygga och välmående tätorter. Det har mängder med städer världen över redan visat.

Efteråt går vi på restaurang.
Går, sa jag.

Om mig | Sju års klådaSkrivet
Inlägg nr 1 998. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna) 

Den vansinniga splittringen

Jag sitter på bussen och skriver detta. Bussen är gul och utanför rodnar hösten. Runt omkring bland stolsraderna pågår samtal i lugn och ro. Andra surfar via bussens nät, några sover.

Glesbygden rusar förbi utanför rutan. Det är som om inget klimat i världen var hotat, som om ingen polaris smalt och juli 2019 inte alls var den varmaste julimånaden människan mätt upp på jordklotet.

Ändå är det så. Värmen stiger, isarna smälter – och själv sitter jag på lösningen. En del av den. Det gör vi alla här ombord.

En bra kollektivtrafik vore en del av lösningen.

Får smyga mig på’n
Det är klart det är kul med bilar. Vår är denimblå och drar 0,35 liter milen när han är på det humöret. Stor skuff och lättstartad så en får smyga sig på’n.

Nyss fyllde mitt körkort 50 år. Jag har två felparkeringar på de åren, inga andra prickar. Det får en vara nöjd med. (Jädra Filaregatan!). Peppar peppar ta i trä.

Men en sak har jag gjort hela tiden. Dyngat ner. Släppt ut avgaser.

Olika biljetter överallt
Vi borde gå ihop mer om vi ska rädda klotet. Vi borde resa 50 personer i ett fordon i stället för en och en i 50 olika. Där det går. Vi borde gå mer och cykla mer, där det går. Vet du förresten att du blir friskare om du åker kollektivt? Du rör dig ju gärna för egen maskin då, till och från hållplatsen.

Nu råkar jag ha viss sakkunskap om kollektivtrafik, eftersom jag åkt buss på egen hand sedan 1958 och jobbat med frågorna i drygt 17 år.

Min åsikt är att det är vansinne med den splittring som finns inom kollektivtrafiken. Varför ska varje län eller region ha sina priser? Varför alla dessa olika biljettsystem, appar och maskiner? Varför ser reglerna för buss- och tågresor i ett län ut som en mindre lagbok? Varför är de dessutom olika överallt? De också.

Varför måste man vara halvt jurist och datanörd för att skaffa information om en resa över en länsgräns?

Kan man betala med kort ombord i Göteborg?

Sänk biljettpriset kraftigt
Gör om. Ge oss enhetliga, enkla priser, maskiner och kort. Billiga priser, det mår miljön bra av. Det är ingen naturlag att hälften av resan ska betalas av skattebetalarna. Varför just hälften? Varför inte 75 procent eller 100? Det kommer klotet att gilla.

Jag har mer åsikter än så, men vi kan stanna där så länge.

Nu är jag alldeles strax framme. Pling!

### I morgon eftermiddag ska jag iväg och lyssna på Fredrik Holm. Han har skrivit en bok om miljövänliga resor.
### Gjuteriet Karlstad, 14.00. Fri entré.
### Kom gärna. Ta bussen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 996. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Måste vi vara besvikna?

Finns det över huvud taget en lösning på urbaniseringens ena problem?

Glesbygdens samlade besvikelse.

En lördagseftermiddag hösten 1968 sitter jag på en röd GDG-buss på stora vägen in mot stan. Mitt emellan Molkom och Alster får chauffören vänta en stund extra. Borta i skogsbrynet kommer sju personer springande. De vinkar febrilt att de vill med. Springer och springer och vinkar.

Ibland finner en blyg 17-åring från landet orden. Högt ropar jag så hela bussen hör:

– Dä’ flykten från landsbygden!

Ett milt fnitter sprider sig mellan sätena. De har hört uttrycket förr. Det är den tiden.

Det är det än.

Snart bara fotoalbumen
Idag bor 87 procent av oss svenskar i stan eller tätorten. 60-talets granplanterade åkrar börjar avverkas nu men åkrar blir de aldrig mer.

Den är förstås global, urbaniseringen. Från min privata horisont i ungdomen handlar den om nedlagda granngårdar, auktioner, avstånd till kompisar.

I den litterära dokumentären Osebol av Marit Kapla handlar den om att skolungdomarna måste flytta hemifrån för att bussarna går för tidigt. Om bron över älven som fick stängas när storsamhället vägrade laga den.

Åker jag runt i mitt landskap, en bit bortom de asfalterade trottoarerna, minns jag fortfarande den forna lanthandeln, macken, postkontoret, polisstationen. Snart är det bara fotoalbumen som minns.

Förr blev de raggare
Författaren Kjell Erikssons senaste deckare handlar om detta. Inte minst om reaktionen på förändringen. Han skildrar besvikelsen. Den förstår jag. När staten lägger ner sin service i de små tätorterna drabbas landsbygden med. Han skildrar reaktionen, den som i boken ”Den skrattande hazaren” leder till nedbränd flyktingförläggning och död.

Sidan 187:
”Nu var hon där igen, på landsbygden, i periferin, men det hade hänt mycket på fyrtio år. Jord. Odling. Mjölk. Det var ord som kom för henne. Hon förstod att nynazisterna fiskade i dessa vatten. Drömmen om idyllen, det rena Sverige, med höskörd och hässjor, en fungerande landsbygd med social och kommersiell service som var värd namnet, det trygga Sverige, det Sverige som oåterkalleligen var borta.”

Sidan 121:
”’Förr blev såna som han raggare, nu blir de nazister’”.

Störst bland svenska män
Är detta oundvikligt? Måste det invandrarfientliga partiet fortsätta växa på svensk landsbygd? Kan vi inte fortsätta att ha ett samhällskontrakt? Går det inte att kombinera motorintresse med solidaritet, den krokiga grusvägen med varm medmänsklighet?

Går gör det nog men just nu är SD störst bland svenska män, berättar opinionsundersökningarna.

”Förr blev såna som han raggare, nu blir de nazister”.

Vanlig mänsklig strävan?
Urbaniseringen är oundviklig säger mig röst efter röst, i tal och skrift. Människan har alltid strävat efter att effektivisera. Det är effektivare att samla många barn i en storskola än 17 barn i ett och samma klassrum fast vi var fyra klasser, som i min gamla B-skola. Storgårdar är rationellare än småjordbruk. Industrier tjänar mer pengar när de är stora än när de är små. Fjärrvärme åt många i stora nära hus drar mindre bränsle än om vi fördelar oss på några vedkaminer per ensligt beläget hus.

Kanske är allt det där sant.

”Radikaliseringen” går att undvika
Reaktionen är inte oundviklig. Den som många med ett missbrukat ord kallar ”radikalisering”.

Problemet är förstås urbaniseringen i sig. Givetvis går den att bromsa, att något motverka. I digitala tider måste inte alla sitta på kontoret i stan varje dag. Vi är några som upptäckt det, tack, forne chefen. Givetvis går det att starta verksamheter utanför 50-skyltarna.

Framförallt handlar det om politisk vilja. Det är korkat att bygga upp hela stadsdelar med folk som inte kan svenska och inte har jobb. Det är idiotiskt att staten abdikerar och lämnar stora delar av landet åt sitt öde.

Det var riktigt, riktigt idiotiskt att släppa etableringen av flyktingförläggningar fri 2015.

Fråga Filipstad.

… och jag vet att det finns fler motkrafter och motargument mot urbanisering och stordrift. Här är några få ledord: närodlat, Sveriges självförsörjningsgrad, stordriftsnackdelar, bete ger öppna landskap, de långväga transporternas utsläpp, naturens skönhet, skogens lugn, den lilla ortens samhörighet.

Det finns argument.
Det saknas politik.

### Lösningen är komplicerad, i den mån den finns.
### Den börjar i slaget om LO-medlemmarna och de motorintresserade männen på landet.
### Fast då måste arbetarrörelsen bli en arbetarrörelse igen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 984. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Hösten, vi två och vårt barrskogsbälte

Två minuter i åtta en morgon i september tar vi på vardagsskorna. I dag är det den kära vännens tur att leda vår vandring. Hon för oss mot grusvägen bortom riksväg 62, visar det sig.

Vi ska gå en timme varje morgon när vi inte är upptagna med annat. Det är sen gammalt. En vecka gammalt. Två medelålders plus kan väl också få ha stolta höstambitioner?

Själv skriver jag dessutom Att göra-listor, det är sen 1957:

Byt kanalpaket till tv:n
Läs bokcirkelboken igen
Leta cykelkontroller till nästa sommars stolpjakt
Recensera Anders Ajaxsons skrift om Munkfors och Ransäter 1954

I backen upp mot riksvägen varnar nötväckan, hon brukar göra det. Regnmoln drar förbi i väster, det är elva grader varmt och mornarna har börjat mörkna igen märkte vi när klockradion ringde.

Det är vi som går.
Det är tiden som kommer till oss.

Gärna villa men först en rejäl trädgårdsmöbel
När vi gått förbi tunneln och hästarna och svängt höger mot Ängbråten kommer vi till den igenväxta ängen. Där, mitt i alsnåret, hade någon ställt en färsk trädgårdsmöbel sist jag sprang förbi.

Nu har det hänt saker. Ängskanten är inte igenväxt längre. Här ligger grus, dränering och början till husgrund, där det bara var al och gräs för tre veckor sedan. En ny villa på gång.

Aldrig har vi sett en mellansvensk villaidyll växa fram i den ordningen. Solparasollet först, sedan första spadtaget. Vi älskar det.

En lärorik stund vid kontroll 38
Vi vandrar vidare längs grusvägen. Vid sista torpet tar vi åt vänster in på milbanan. Andningen börjar komma igång, min hosta har äntligen släppt. Ibland pratar vi, ibland går vi tysta. Lyssnar på skogen, lyssnar på våra egna tankar.

I söndags var det DM i orientering någon mil norrut i vårt barrskogsbälte. Hon gick fram och tillbaka med överdragskläder från start till mål, jag satte ut orange skärmar och digitala dosor till kontroller. Veckan innan hade vi provlöpning av banorna och då hade någon stulit en av mina kontrollställningar. Inte ett spår kvar av den, bara åkglada spår av en fyrhjuling.

– Jag stannar vid 38:an och vaktar när jag satt ut de andra, sa jag. Vi ska inte ha nån kontroll stulen under vår tävling.

Där stod jag sedan vid kontroll 38 (dikesslutet) bland trollsländor, mygg och älgflugor och studerade orienteringsvärmland. Snabba 14-åringar som nästan välte kontrollställningen när de rusade förbi och stämplade. Runda damer med svamp i plastfodralet till kartan. Förvirrade herrar som svängde fel först i stigkorset strax bredvid men kom tillbaka. Medelålders löpvilliga som hade mer bråttom.

Det blev rena medicinen. De två timmarna, drygt, stärkte mitt självförtroende som orienterare. Sällan har jag sett så många komma gående till en kontroll, sällan så många som sprungit en bit på en stig och vänt om.

En ledsen liten tjej visste inte var hon var, jag visade henne på kartan. En glad men lätt äcklad kille ville ha hjälp och pekade på nacken. Där satt tre envisa älgflugor som trodde att de hamnat hos ett hjortdjur. Har du haft tre älgflugor i nackhåret, så förstår du den killens bön på hjälp.

På hemvägen, med dosorna och skärmarna i ryggsäcken och handen full av ställningar, fick jag min belöning. Några kantareller fanns det kvar i John Bauerskogen.

Spår av egoism
Detta pratar vi om, när vi inte går tysta. Om extrapassen på forna jobbet hon har tackat ja till, om mitt möte dagen innan med stolpjaktsfolket och om träffen nästa dag med Föreningen för Värmlandslitteratur.

I det längsta försöker jag blunda för hästspåren i milbanan. En hästägare har varit okamratlig igen. Vi har bott här sedan 1983 men det är först under sista året som någon börjat träna med häst i motionsspåren. Trots att det är elakt. Trots att kommunen sagt till. Trots att det bryter mot lokala ordningsstadgan.

Egoismen breder ut sig.
Somliga har svårt med inlevelse och empati.

Vårdslöst, nära folk
Efter min förra löprunda i hästspåren skrev jag i en lokal grupp på Facebook.

Tråkigt att en person fortsätter köra med häst i milbanan vid Sisugården. Färska spår i dag igen. Om hon (?) inte bryr sig om kommunens lokala ordningsstadga så kunde hon (?) väl åtminstone fundera över folkvett och medmänsklig hänsyn. Suck.”

När jag talade med folk i idrottsklubbens styrelse visade det sig att kommunen hade pratat med en kvinna, efter att hon kört vårdslöst nära folk i banan. Dubbelt dålig hänsyn av henne. Det finns skäl till varför man inte ska köra med häst i de motionsbanor vi byggt upp tillsammans. Jag slutade den ledsna tråden på Facebook såhär:

”Forshaga med omnejd är stort nog för såväl skidåkare som motionslöpare och hästfolk. (Ibland är det ju dessutom samma folk. Vem gillar inte hästar). Mitt ödmjuka förslag är att ingen färdas med häst i motionsspåren i fortsättningen och ingen löpare springer i vägen för hästar på några travbanor 😉

Blånande barrskogsmil
Vi vandrar vidare, uppför backarna i femman (hästspår där med), står vid högsta punkten och ser mil efter mil av blånande barrskog, travar neråt mot friluftsgården, plockar några kantareller i en backe, kommer hem.

67 minuter.
På grannens tv-antenn sitter en skata och räknar oss.

### Var bor vi egentligen? När jag bytt t-tröja ägnar jag 37 och en halv minut åt att försöka ta reda på om vi lever på taigan eller ej. Svar: det är komplicerat.
### Den ena kartan tycker att vi hör till norra barrskogsbältet. Den andra kallar oss sydliga. En tryckt bok tycker att gränsen går vid Dalälven.
### Strunt i det. När jag skriver detta är alla träd jag ser där ute barrträd. Alla utom elva. Det går att gå i skogen från vår lekplats till Sibirien – och hela tiden binder denna skog en massa kol.

Tack för det. 

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 979. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Ett bedrövligt resultat för alla partier

Den viktigaste frågan vi har på Grossbolstorp, i riket och på klotet. Räddar vi inte klimatet är alla andra politiska strider meningslösa.

… och så litar inte svenska folket på partierna.

Förstå mig rätt. Det är inte folk det är fel på, det är partiernas förmåga att driva klimatfrågan och få de många att tro på sin lösning.

Det var några dagar sedan undersökningen kom och sedan dess har jag grunnat på den. 42 procent av socialdemokraternas och liberalernas väljare tror inte på det egna partiets lösning. 28 procent av vänsterpartiets tvivlar.

Läs själv på skärmdumpen. Resultatet är skrämmande.

### Skärmdump från den utmärkta nyhetsappen Omni.

Det är fantastiskt att en 15-årig skolflicka lyckades starta en klimatrörelse över hela jorden. Samtidigt ett bedrövligt misslyckande att våra svenska partiet inte förmått göra det samma i vårt land.

När får vi se statsministern sätta sig bredvid Greta Thunberg och hennes plakat? När ser vi politisk skolning och handling som betyder något? Utan livsdugligt klimat ingen mat, ingen stat, inget medmänskligt prat.

42 procent? En skamlig siffra.

### Detalj ur teckning av Karin Boye.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 964. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vår sommaräng med hotellgäster

Vi har öppnat hotell. Hittills har vi tio hyresgäster. Konstigt folk, alla har egen mat med sig.

Det är vildbin det handlar om. Utan pollinatörer blir mänskligheten utan mat och själva blir vi dessutom utan blommor, frukt och bär. Så vill vi inte ha det.

I många år har jag sparat en och annan ö med prästkragar när jag klippt gräsmattan. I år gick jag all in och sparade dubbelt så många och drygt det.

– Ska vi inte ha en äng också?
– Jo det ska vi.

En stor trekant i nordvästra tomthörnet, kring fruktträden, fick förbli oklippt. Tjugofem kvadratmeter, möjligen något mer. Dessutom rev vi upp grästorven på fyra ställen och sådde ängsblommor.

Det hade vi knappast behövt. Ganska snart var ängen blå av teveronikor, gul av smörblommor, vit av grässtjärnblomster och grön av diverse gräs vi inte visste fanns. Det vajar i blåsten, tillsammans med massor av prästkragar som slog ut lite senare. Däremellan brunört och vitklöver.

Nu undrar jag bara om jag ska få lien vass nog i juli när ängen ska slås.

Under tiden kommer bi efter bi och lägger ägg och mat i de båda bihotellen, innan de murar igen hålen åt den blivande larven. Ett bi har för säkerhets skull murat med små gruskorn, rätt långt in i bamburöret.

Den transporten skulle jag ha velat se.

### Komposten har blivit fjärilarnas. Den vimlar av hitflyttade tistelfjärilar i vallörten och nässlorna.
### Trevligt folk de med, snabbflygarna.

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 960. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Guds barnbarn och fjärilsbusken

Någon gång ska jag försöka reda ut begreppet Guds barnbarn med mig själv.
Under tiden sker saker i vår trädgård, som verkar ha med saken att göra.

Asch, vi tar det direkt. När jag söker på ”Guds barnbarn” svarar nätet att det är människor som vuxit upp i kristna hem men som aktivt vänt sig bort från religionen.

Just så har jag själv använt uttrycket. De som inte gjorde likadant. De som ibland liknar en och annan lärarunge du minns, vilken hade värst problem av oss alla med disciplinen. Trots pappa magistern. Eller det självtänkande barnet i varje orienterarfamilj, vilket absolut inte vill följa med ut i skogen på heldag bland oranga skärmar och kalla utomhusduschar varje helg, vår och höst.

Börjar du förstå att det är en metafor jag talar om? Trotsarna. De som gick en annan väg.

Borde lyssnat på pappa
Tolka inte detta alltför dramatiskt nu, pappa och jag hade en varm relation. Men när det gällde hans fenomenala förmåga att hitta svamp och odla trädgård, där var jag sval för egen del. Guds barnbarn. Visst beundrade jag hans förmåga men jag hade inget intresse av att gå vidare i samma spår.

Det får jag lida för nu, när jag sakta börjat ta vid i kantarellmarkerna. Tänk om jag bara hade haft vett att följa med käre far åtminstone en tur i skogen och lärt mig hans bästa svampställen. Värmskog är stort.

Operation Bin & Fjärilar
Hans trädgård prunkade. Det gör sannerligen inte vår, vi har haft andra intressen som tagit tid. För honom var det en fortsättning på småbrukarlivsstilen och mer än så. För mig var det som att vara barn till en kändis. De väljer gärna en annan bana.

Nå, den här våren har jag fått sköta en del av vårbruket. Rensat bort gammalt visset, fyllt komposthög och -rör och kört bort en del. Satt krattan i jord som reder sig. Kört första turen med gräsklipparen.

Det går sakta men det går framåt. Kantarellställena rotar visserligen vildsvinen upp, det problemet hade aldrig pappa. Men vi ger inte tappt, kom igen ”sommarkantareller”!

Under tiden går vi vidare med Operation Bin & Fjärilar. Budlejorna, oreganon, lavendeln och hängsälgen har blivit succéer bland yrfäna. Komposthögen som delvis fick bli hallonfall och nässelsnår likaså.

Det befriade området i nordväst
Nu kör vi etapp tre och gör äng av nordvästra hörnet. Gräsklipparen såg riktigt förvånad ut, när jag gick en vid sväng runt fruktträden och lät bli att klippa där.

Vänta, bihotell har vi glömt.

### På väl valda ställen släpper jag fram maskrosorna för pollinatörernas skull också.
### Jag är förvånad själv.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 950. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar

Det är som om inlägget om Greta Thunberg pockar på att bli skrivet.

I sociala medier knackar stackars vilseförda människor ner sina vanföreställningar om att jordklotet är platt, att Australien inte finns och att vår statsminister vill ändra grundlagen så att han aldrig mer kan avsättas. Sådant tror de på och ägnar sina dagar på jorden åt.

Under tiden händer något annat i den verkliga världen. Överallt omkring oss håller klimatet på att bli varmare, år för år, grad för grad, värmerekord efter värmerekord. Polarisarna smälter, glaciärerna krymper, världshaven stiger och Sveriges bästa frukost-tv, Vasaloppet, kommer närmare och närmare sin sista målgång på grund av snöbrist. Sådant tror vetenskap och meteorologer på.

Själv är jag övertygad om att Australien finns och att kontinenten inte är inspelad i studio med inhyrda skådespelare. De svenska grundlagarna finns också och är svåra att ändra på. Bra. Problemet är att det är samma sak med naturlagarna. De är svåra att ändra. Värmer du upp vår planet grad för grad med röken från flygmaskiner, kolkraftverk, privatbilar och andra lortgaser så blir inte klotet plattare för det. Men varmare blir det. En grad varmare, två grader varmare, tre…

Då är du snart rökt själv.

Borde ha skrivit för länge sedan
Detta vet Greta Thunberg och därför tog hon sin skylt och gick och satte sig i augusti förra året. Skolstrejk för klimatet.

Jag borde ha skrivit om henne då. Jag borde ha skrivit när hon första gången läxade upp maktens höga herrar. Jag borde ha gjort ett inlägg när hon var med i Skavlan och visade än en gång hur kunnig och påläst hon är. Jag borde ha skrivit när hon var så lysande på idrottsgalan. Hon har ju humor också, jäntan.

Till sist dyker hon upp i en bok i mitt knä, utan att vare sig tecknare eller författare tänkt sig det. Johan Svedjedals fina biografi Den nya dagen gryr – Karin Boyes författarliv kom ut 2017, långt innan Greta gick och satte sig. Svedjedal har gjort ett stort jobb med att kartlägga Karin Boyes liv, rätta till tidigare levnadstecknares misstag och ge oss en ärlig bild av författaren som gav oss Kallocain och dikten om vägen som är mödan värd. Lika flitig och noga har han varit med illustrationerna. Vackra bilder på Boye, vardagsfoton, akvareller hon målat, facsimiler på manus, tidskriftslayouter och mycket annat. Det är där jag möter blicken igen.

Flätorna, mössan, blicken.

Karin Boye har själv gjort teckningen på sidan 300 i biografin. Klippet är från tidskriften Clarté och Svedjedal menar att teckningen ”gestaltar hur hennes vänsterradikalism tar två tankesteg – till feminismen och in i analysen av människors föreställningar och fantasier.”

Jag tror han har rätt men det är inte det som får mig att haja till. Det är tösen i främre raden, flickan med flätorna. Jäspalt va’ lik Greta Thunberg!

Då inser jag att jag nog får lov att skriva detta inlägg, när mitt dåliga samvete hittar tecken överallt.

Stort lass, liten tuva
Klimatet på jorden hotas av den pågående uppvärmningen. Rader av forskare har förklarat för oss vad som kommer att hända om klotet värms upp en grad, två grader, tre grader, fyra grader. Detta vet vi och tvivlar du, så fråga Greta Thunberg. Den medmänniskan är påläst.

Nej, det är inte klimatfakta mitt inlägg handlar om. Däremot om att allt är möjligt. Allt är förbaske mig möjligt. Du kan vara 15 år och påläst och en dag bestämma dig för att om ingen vuxen gör någonting så får du väl göra det själv då. Och så går du och sätter dig bredvid en skylt och ett halvår senare har den skylten synts över hela jorden, din röst har hörts över hela jorden och ditt budskap har fått tusen och åter tusen andra att göra precis som du. Agera.

En sak som jag lärde mig 1968 är att kamp lönar sig. Det lönar sig att kämpa, svenska folket fick ju tryckfrihet, vi fick ju demokrati, vi fick ju fackföreningar, vi fick semester, vi fick lag om medbestämmande i arbetslivet, vi fick slut på skogsbesprutningarna. Inget av det utan kamp.

Det är den lärdomen Greta Thunberg påminner oss om. Kamp lönar sig. Den lilla lilla tuvan kan stjälpa det stora lasset.

Nu ser jag hennes ögon igen. Klarsynta, pockande tittar de på oss alla. Jordklotets problem har hon genomskådat för länge sedan. Kärleken strömmar mot henne, men också hatet. Även det visste hon i förväg.

Tack för det du gör, Greta.

***

Till sist fem tips till dig som skickar hat till 16-åriga tjejer och tror att jorden är platt och lagom tempererad för all framtid:

### Fundera över ironin i när folk som bara gått i Livets Hårda Skola kräver att Greta minsann ska gå i skolan.
### Fundera över om det är sant att förkortningen asg inte bara betyder att man asgarvar (åt ironin ovan förslagsvis) utan att den också kan stå för anpassad skolgång.
### Fundera över om det är sant att Greta har sådan anpassad skolgång och att skolan gett henne tillstånd att sitta vid sin skylt på fredagarna, med en läsebok.
### Fundera över vad hennes mor skriver här (19 januari) om att föräldrarna avrådde från sittstrejken, eftersom det är deras ansvar att se till att hon går i skolan. ”Hon har ingen och har aldrig haft någon som ’står bakom’ henne. All planering gjorde hon helt själv.”
### Fundera över vilka flyktingströmmar du som klimatförnekare kommer att orsaka om du får som du vill.

Kram 

/Sven-Ove

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 929. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Den framsynte herr Lidner och isbjörnarna

Minns du Bengt Lidner? Han som hade en så trög skalle innan han fick sin lidnerska knäpp, påstod han. Nyss blev Lidner mer aktuell än på 226 år.

Saken är den att människan håller på och förstör klimatet, inte bara för sig själv som art, utan också för isbjörnen. Isen smälter.

Nu kommer larmrapporter från den ryska ögruppen Novaja Zemlja, där människorna råkat ut för en massinvasion. Ett dussin arga isbjörnar har gått i land och tvingat sig in i folks hem och hus i området. Ryska myndigheter funderar som bäst på hur de ska lösa konflikten mellan människa, isbjörn och isbrist.

Skyldig naturen
Bengt Lidner (1757-1793) skrev en dikt där Novaja Zemlja nämns, även om han stavade det annorlunda. Jag har tagit hans mest berömda strof och bara bytt ut ordet usling mot isbjörn. Resultatet känns kusligt aktuellt:

»På Nova Semblas fjäll, i Ceylons brända dalar,
var helst en isbjörn finns, är han min vän, min bror.
Då jag hans öde hör, med tårar jag betalar
den skatt, jag skyldig är, natur, dig, allas mor!”

Om mig Sju års klåda
Inlägg nr 1 922. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)