Släng dig i väggen, Mockfjärdsrevolver

Fem saker jag lärt mig den hårda vägen de senaste fem dagarna:

1. Dra reven rätt på nya kastspöet

Det är inte helt lyckat att missa bygeln vid första försöket, jag vevar stolt men inget händer. Däremot vet jag att det är en fin syn för kamraterna när den här närsynte karlen slickar på reven och blundar med ena ögat för att trä reven genom första drygt centimeterstora ringen på spöet. Den bilden brukar de se på julafton, hör jag hur de tänker.

2. Knyta fast ett drag i änden på reven

Jo, det ska fästas i bortre änden, så mycket begriper jag. Inte hitre. Men hur knyta med dessa knubbiga skrivmaskinsfingrar så spinnaren trivs och stannar? Efter två dagars idogt arbete från två medföljande tålmodiga fiskdragspedagoger kan jag själv. Jag kan!

3. Ta på mig vadarstövlarna själv och vada ut i strida strömmar

Asch, det var väl inte så svårt? En annan har klätt sig själv i drygt 60 år, den här sparkdräkten är inte värre än många andra. Fyra millimeter tjock neopren med två nummer för stora stövlar fastsatta nertill sitter som en smäck på min smäckra kropp. Femundens vatten har bråttom till Forshaga, den kan en förstå, medan jag rör mig med millimeterkorta steg för glatta livet på än glattare stenbumlingar. Hela jag doftar gummifetischist, hur gick det till?

4. Stå ut med blickarna när jag halar in vår första fångst

Han är lite slö först men jag känner hur jag får honom på kroken. Sedan gör han desto mer motstånd när jag ska bärga honom. Harr? Öring? Nej, men ett fint exemplar av sjunkved. När jag publicerar reseledarens bild (se ovan) på Instagram tycker en kamrat att det ser ut som Mockfjärdsrevolvern. Förbaske mig har han inte rätt.

5. Känna igen ett tydligt höstregn

Nu är jag hemma sedan ett tag. I kylskåpet ligger en kaka melkesjokolade med den fina norska inskriptionen Virker opplivende og bidrar til at bevare sindets munterhet”. Bättre kan det inte sägas, varje resa till grannlandet i väster virker på den måten.

De senaste dagarna är det väderforskning jag ägnar mig åt. Fortfarande bärgar jag rejäla trästycken, nu till skogs. Där är det inget stilla vårregn som fyller min tillvaro. Det smattrar inte, åskar inte, vräker inte ner hektolitervis. Det är bara ett fint och tydligt exemplar av Oktoberregn Som Gör Att Du Måste Ha Regnkläderna På Dig Och Därför Blir Blöt Inifrån Istället När Du Hämtar In Kontrollstolpar Från Friskvårdssatsningen Friska Forshaga.

Jag älskar det regnet.
Viljan vinner och jag älskar det.
Vatten är nyttigt. Vi människor består till 60 procent av vatten.

Vi är som hittills ofångade harrar varenda en. Släng dig i väggen, Mockfjärdsrevolver.

Mobilfoto i västligt grannland:
Anders Eriksson

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Marken fryser till is

Det är synd om Mårran.

***

Den som säger ”förändra” menar ibland ”försämra”. Konsten är att lära sig inse när han menar vad. Och vem han själv är, som säger det.

Plötsligt hör du vad han egentligen påstår. ”Folk måste våga bli lite mer försämringsbenägna”.

Det måste vi inte alls.

***

Det är synd om Mårran, denna ensamma vandrare.
Marken fryser till is där hon drar fram.

(c) Sven-Ove Svensson

Sista semestern i familjen

Äta regionalt världsberömd räkmacka vid strandkanten på Värmskogs café: check.
Boka biljetter till årets föreställning med Västanå teater: check.
Äta, fika, prata och titta på konst vid Gamla kraftstationen i Deje: check.
Vara med och arrangera O-ringens femdagars i Arvika med omnejd: check.
Umgås med två yngre generationer i släkten: check.

Springa & cykla & plocka & klippa & trimma & måla & bada & läsa & kika & titta & lyssna & applådera: check.

Sitta på altanen och tindra med ögonen som om det inte alls var 50 år sen vi träffades: check.

Sista semestern? Ja, för nästa sommar tänkte vi båda vara pensionärer. Detta är genrepet. Rätt ofta har det gått riktigt bra.

Värst är alltid alla blogguppslag som dyker upp när en bestämt sig för att låta dig vila, lelle blogg.

Låta bli att skriva fast idé dök upp: check.

***

En sån sak som att Per Albin också lånade begreppet folkhem från en politisk motståndare, men han fyllde det med ett bra innehåll.

En sån sak som att det blev ett himla väsen när SOS Alarm fick Hesa Fredrik att tuta i Stockholm av misstag. Sånt ska det bli väsen om. Men varför frågade ingen journalist hur många tutor det finns i Sverige? Blir de färre och färre på många håll? Hur många svenskar kan höra dem? 50 procent?

En sån sak som denna ständiga åldersdiskriminering. När får vi se ett fotbollslag vandra in på planen med varsin pensionär i näven? Va?! Gör om, gör rätt. Det var ändå vi som uppfann centringen, träfinten, fiskliret, tv-räddningen, reprisen, det drettöliga studiosamtalet och vågen.

En sån sak som att… asch, dä kvetter. Nu vänder vi blad. I morgon blir det en riktigt pinsam text.

Tjohoo!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Bekännelser från en stolt stolpbärare

Återhämtning. Efter två dagar i o-ringenskogen är kroppen mör men själen kvillrar. Hur många idrottsarenor i landet har en ryttlande tornfalk i sitt luftrum? Hur många tävlingsbanor har plats för större hackspett, ekorre och tjäder? Eller alla dessa blommande Jungfru Marie nycklar. Tysta lyser de på stigarna där jag drar fram med min börda.

När jag är klar för dagen på onsdagen sitter hon i gruset på skogsbilvägen framför mig, tjäderhonan. Solen skiner, flugor och bromsar surrar och själv står jag stilla och bara njuter. Inte tänker en på hunger, slitna muskler och vätskebrist en sådan stund. Gör det du ska, kamrat tjäder. Jag har inte bråttom.

Nu ser hon mig, funderar en stund och småspringer in bakom ett snår. Västvärmlands backar och skogar har plats åt oss båda. Strax intill har en älg klivit över vägen, stora spår i mossan visar vart han skulle.

Vi bjuder tillbaka
Just då är jag så innerligt glad över svensk allemansrätt. Den låter mig inte äga skogen men naturupplevelsen får jag. Titta, där borta är en ekorre igen. Nyfiket glor han på ett stycke svettigt däggdjur med spett i näven. Människan.

Den här människan har slitit rejält i två dagar. Släpat kontrollstolpar och spett kilometervis över det berg lokalbefolkningen kallar fjäll. I ryggsäcken skruvdragare och en bräda till mått. Myggstiftet hjälper något, men sitta stilla i skogen och fika gick inte. För mycket flugor, knott och broms. Det fick bli en språngfika och dessemellan en klunk varmt vatten ur vikmuggen från regementet i Boden. I näven, bredvid stolparna, kartan med mina 17 kontroller. I andra handen kompassen och spettet.

Då och då fick jag knata tillbaka till stenen intill vändplanen, där jag gömt mitt upplag av meterlånga stolpar. Jag börjar snart kunna den här fina skogen med sina backar, branter, stenar, punkthöjder, stigar, kärr och löpbara lingonrismarker. Vecka 30 ska vi alla vara färdiga, var och en med sitt, då kommer världens största följe av orienterare hit. Vi vill tacka för sist och bjuda tillbaka.

Hoppas ni får samma sol och samma naturupplevelse, ni med, go’vänner.

1,4 liter grappo
Men i dag, i dag är det jag som vilar. Efter första stolputsättardagen drack jag en hel flaska grappo utanför Konsum i Koppom. Gudskelov att jag hade en torr t-tröja att byta till.

Jädrar vad trött jag är fortfarande.

Trivs.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Stolt och ledsen bland medlevare och piggögda vänner

Maj är en härligt intensiv månad, det tycker jag om. Göken kommer, flugsnappare och andra har högsäsong och björkarna byter grön nyans mest varje timme. Kommer det ett blygt vårregn så kan det nästan höras hur allt växer efteråt.

Grönskan är inte blyg längre.

Solen värmer, lufthavet är en symfoniorkester och marken en stor barnkammare. Jag törs knappt gå på gräsmattan, för alla spännande individer som också bor här, fast banken tror att det är den och vi som äger tomten.

Det är inte bara vår villatomt som lever. Den här tiden bor det medlevare i byggnaderna med. Getingar, talgoxar och inte minst citronfjärilar som nyss vaknat efter att ha övervintrat i vedskjul och förråd. Hur kan en fjäril klara våra minusgrader? De är blekare än sina blivande barn när de vaknar, men sugna på att göra nya fjärilar.

Detta har vi kämpat oss till
En sådan majdag är det när jag går över skolgården till vårt Lärcenter. Uppe i en sal ska jag prata svensk tryckfrihet och fri press tillsammans med ännu en grupp invandrare. I dag är alla från Syrien, alla har uppehållstillstånd men en del skamligt korta sådana.

Svalorna seglar utanför fönstret och här inne står jag och berättar om den demokrati som svenska folket kämpat sig till. Om Tryckfrihetsförordningen från mitten av 1700-talet, om meddelarfrihet, källskydd, offentlighetsprincip och vår ack så kantiga nyhetsvärdering. Varför får en bomb i Manchester större uppmärksamhet än en likadan i Istanbul? Förklara principen kan jag i sömnen, men försvara den alltid? Människa, kulturell och geografisk närhet, konflikt och att det ska ha hänt nyss eller nu direkt. Verktyget är enkelt men ibland blir tillämpningen fyrkantig.

Friheten – men också ansvaret – när jag säger att media får avbilda profeten Muhammed men inte nödvändigtvis måste göra det, bara för att det står dem fritt.

Frihet och byråkrati
Efteråt tränar vi på att skriva insändare tillsammans. Det är en övning, betonar jag gång på gång. Det är en övning. Ni får skicka in detta till tidningarna, men ni måste inte.

Med tolkens hjälp lotsar vi dem med varsam hand genom skrivandet, allt medan besvärlighet efter besvärlighet rullar fram på wordfilen vi projicerar på väggen.

– Det är en övning. Vi publicerar ingenting, det avgör ni…

Därför kan jag inte berätta mer här. Men likaväl som jag var stolt över vår svenska tryckfrihet nyss blir jag beklämd över våra syriers möten med svensk byråkrati. Fri svensk press har mycket att gräva i, när det gäller hur vi krånglar till den integration som mina piggögda vänner kämpar så ivrigt för.

Du skulle bara veta
Svalorna seglar, grönskan blir grönare, livet bultar i varenda vrå av min hembygd.

– Du har mycket att vara tacksam för, din pratkvarn, säger en sädesärla som trippar förbi när jag går hem. Du skulle bara veta hur det är ställt på en del andra håll i världen.

Tack, jag vet.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Alla dessa som är så rädda för förändring

Jag tänker på att vi borde sluta utse vår statschef i sänghalmen, nu när demokratin är uppfunnen.
Monarkister är så förändringsobenägna.

Jag tänker på att vi borde börja dela på de jobb som behöver göras och gå ner till sex timmars arbetsdag, nu när vi uppfunnit maskinen.
Arbetsköpare är så förändringsobenägna.

Jag tänker på att om vi vill ha en union mellan våra länder bör alla ha samma nivå på ekonomin och demokratin. Innan de får gå med.
EU-vänner är så förändringsobenägna.

Jag tänker på att sedan bör medlemsländerna närma sig minsta överstatlighet på samma sätt som två kelsjuka igelkottar som ska para sig. Jääädrigt försiktigt.
EU-vänner är så förändringsobenägna.

Jag tänker på att världen är orättvis. De få som äger det mesta vill inte dela med sig.
Förmöget folk är så förändringsobenägna.

Klyftorna, klassföraktet, klimatet
Låt oss alltså börja förändringen där: klyftorna, klassföraktet. Klimatet också, glöm inte klimatet. Låt oss alla bli förunderligt förändringsbenägna. Det är fortfarande rätt att göra uppror.

Annars gör överheten snart en ny kung i halmen.

### Länk: Klyftorna växer
– en bloggserie om det svenska klassamhället

En vandring 58 år bakåt i tiden

”Från trakterna av den svärjande kråkfågeln, ja närapå yrselns fader, till rena lösöret går promenaden. Kan bli bom, kan bli fallera”.

Så står det i inbjudan till min vän Vandraren. Det är tisdag och i dag är det min tur att hitta på färdplanen. Svärjande kråkfågeln klarade han redan kvällen innan. Edsgatan. Ett naturskönt område vid sjön Alstern norr om Karlstad. Uttalas Ed-skatan.

Så jobbar vi.

Den kära vännen skjutsar oss till startpunkten vid väg 63. Lindrågen står det på skylten västerut. En dråg är en sänka och ibland sankmark, läste jag i går. Ortnamnsforskarna tror att det finns lind med i historien också, inte lin som jag gissade. På kartan finns även ett Rördrågen i närheten. Plus platsen som jag ystert råkade kalla ”yrselns fader”.

En gång hade pappa en lumparkompis som bodde där. Vid inryckningen fick de frågan var de kom ifrån. Karln svarade ärligt, som du gärna gör vid din första militära uppställning:

– Skål, kapten!

Han höll på att hamna i buren.

Inskärning mellan höjder
Ortnamnet Skål har inget med något uppsluppet drickande att göra. Första gången gården nämns är på 1500-talet ser jag på nätet och namnet eventuellt fornsvenskt:

Namnet är möjligen det fsv. skardh ‘inskärning, skåra’, utvecklat på samma sätt som (fläsk-)sved av swardh o. d. Emellertid heter hård (fsv. hardh) i socknens dial. hal. Gården ligger i en inskärning mellan höjder.

Medan jag pekar bort mot Skål travar vi lindrågsvägen raskt västerut mot min barndom. Jag återkommer till den. Nu passerar vi gamla NKlJ-banan, numera asfalterad och populär cykelled. En stor svart katt granskar oss misstänksamt, gärdena blir till skog, i skogen räknar en gulsparv till sju.

Och än en gång till sex sjuuu.

Tvärs mellan dalgångarna
Det blåser småsurt och himlen är grå, men vi tröstar oss med det mantra vi alltid använder, även när det regnar storspik.

– Tur med vädret har vi.
– Vi får inte ge tappt.

I kikaren dyker en rovfågel upp på håll. Duvhökshane. En korp övar friflygning högt över Mosstorp, långt borta hör vi tranor. I själva verket sjuder luften av fågelläten och vår. En och annan bil reser österut mot lönearbete, skola och barnomsorg men vi är lediga denna förmiddag och traskar vidare.

Vägar i Värmland vill gärna gå i dalgångarna. Den här går på tvärs, mellan Klarälvens och Alsterns dalar, och därför har den fortfarande tätt mellan krökarna men glest mellan bilarna. Förra gången jag själv färdades här, hela sträckan, var i mars 1959.

Varje läte ett minne
Innan Lindrågen kommer vi riktigt nära de fyra tranorna. Värdiga som massajer kliver de omkring på åkern borta i dälpan, varje steg känns högtidligt. Till slut lättar de och trumpetar ut över halva Alster att det är två forshagingar som är ute och stör verksamheten i socknen.

En sånglärka tar över när tranorna sjungit färdigt. En flock vipor bidrar till vemodet inuti mig. Varenda läte hälsar från barndomen, de sitter inpräglade i mina hjärnvindlingar, skapar ro för själen och får mig att komma ihåg. Precis som tussilagona gjorde i skogsdiket vi passerade.

30 står det på en gammal bleknad vägskylt i vägkorset vid Lindrågen. ”Gäller även cykelåkning”. Då tar vi andra vägen.

Obligatoriskt vid varje fika
Bommen står kvar över körbanan, där Forshagas kommungräns går ner i ett V och vänder precis intill vägen. Nu är det inte trött asfalt längre, nu är det grusväg, närmast körväg. Granskogen är tät, vi passerar ett ensamt torp, det heter Bråten. De gör ofta det. En stund senare kliver vi in mellan träden och fikar på varsin stubbe. Kaffe, ostsmörgås och obligatorisk citronkaka och mandarin smakar bra i halvtid.

Vi strävar på som alltid. Vandraren försöker lära mig nya läten, det försöker jag med, allt medan jag mässar om sökningar jag gjort bland ortnamn och fornminnen. Kvarnbråten passeras, nu ser vi varifrån hästspåren kommer som vi följt.

Bommen som jag nämnde i inbjudan har vi alltså redan gått runt och förbi. Nu ser vi målet för vandringen bortanför nästa hästhage. ”Rena lösöret”? undrar kamraten. Ja, platsen heter Bohagen.

Så jobbar vi.

Tårar i ögonen
Strax därpå ser vi fyra sädesärlor på ett gärde, mina första för i år. Egentligen är tisdagsvandringen genom skogen klar där. Åtta kilometer med sjudande fågelliv, ett tussilagodike och många ljudminnen. Men det dröjer innan hans buss till Karlstad kommer och min hem till Forshaga, så vi fortsätter bort till Almar. Gården där jag bodde mina första åtta år. Vår lagård är butiker och lyxkrog nu och färjan över älven är nedlagd. Vi går ner till färjeläget i alla fall.

– När jag var barn luktade älven, säger jag. Det gör hon inte längre.

Tacka Forshagas reningsverk för det. Inte en bajskorv flyter förbi. Inte en kondom.

På vägen tillbaka går vi genom min barndoms skog, strax utanför vårt lilla hus öster om vägen. Tallarna står kvar. Då ser jag att det står en karl ute på gården. Valter, en av dem som tog över Almar efter oss.

Så kommer det sig att jag en stund senare sitter vid köksbordet i min barndoms hem. Förra gången jag var inne här i köket var i mars 1959.

Hoppas inte Valter märker att jag har tårar i ögonen en stund.
Hoppas han märker det.

### Varför jag färdades över skogen mellan Almar och Ulvsbyn förra gången, 1959? För att vi tog den genvägen med flyttlasset när vi flyttade.
### Då hade pappa kört lass efter lass med traktorn samma väg hela vintern.
### Men till slut tog vi lastbil. Jag hade nyss fyllt åtta och livet var ett äventyr.

Då med.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Mitt i brådskan händer det

Jag lever mitt liv glupskt. Skulle det springas i Värmland sprang jag hela vägen från Långflon till Stora torget. Skulle det jobbas på tidning i länet jobbade jag på alla. Klämde in lokalradion och lokala TV4 med, som frilans, när jag ändå var igång. Skulle det löpas gatlopp i min kommuns tätorter sprang jag varenda gata, noga bokfört på karta. Det var då jag i förbigående uppfann träningstermen gatuplock. En annan höst gick jag till fots hem från jobbet, 21 kilometer, i vit skjorta och attachéportfölj, den eftermiddagen jag blev förbannad på bussbolaget.

Snabbast tom tallrik, där har du mig. Fort gjort, fort vidare i tanken. Breda drag med penseln.

Glôpen heter det på mitt modersmål. ”Glupsk, stor i maten, girig” förklarar dialektordboken ordet. Sådana som jag äter inte, vi ”smäller i ôss”. Glupskheten låter värre på dialekt (fast girig är jag inte).

När upplevelsen kommer
… och ändå. Då och då kommer upplevelsen som gör även mig till eftertänksam konnässör.

Trädpiplärkans sångflykt, första gången hon hörs igen.
Stjärtmesarnas snabba genomresa vid hampfröautomaten.
Keith Richards gitarr i låten Dust My Broom tillsammans med gruppen Faces.
Några känsligt förtätade diktrader av min facebookvän Sam Carlqvist.
Det blå ljuset en kvillrande kväll i mars. Första tussilagon, tofsvipan och sånglärkan.

Kanske krävs det en vardagsglupskhet för att verkligen uppskatta vackerheten i det lilla, när den dyker upp och vill fara fort förbi?

Mitt i brådskan stannar tiden till.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Vi bakspårar i flera kilometer

Först kommer det ett kufiskt mejl. Jag blir hämtad måndag 07.45 står det. ”Resan går mot startpunkt där det är 90 grader. Vandring sker längs S-å och vi passerar B-by med spökambitioner. Här härjade en gång ulven. På sluttampen får vi knapra på vörten. Gångtid 2,5 timme. Medtag fika.”

Inget konstigt med det meddelandet. Det är så det brukar låta när vi bjuder in varandra, Vandraren och jag. Den här gången är det hans tur. Gissningsleken i förväg är en del av upplevelsen.

Jag lägger pannan i fyra veck och klickar fram kartan på skärmen. By med spökambitioner, den var lätt. Startpunkt 90 grader, hmm, han måste mena en bastu. Klick klick, surf surf, inte hittar jag någon bastu hos det byalaget. S-ån heter Skymmelån, det namnet finns det bara ett av i hela landet. Knapra på vörten? Vi ska alltså vandra nära Västra Örten sista biten.

När jag hittar vägen längs sjön så upptäcker jag startpunkten med. Strax intill Södra Hällekilsättern svänger landsvägen 90 grader, som grusvägar gärna gör mellan Örtensjöar och hyperitberg. Där!

Fördärvarbacken blir brantare
Fem över halv åtta står jag redan färdig på min garageuppfart med ryggsäcken laddad. Två smörgåsar (ost och skinka), kaffetermos, vikmugg, två clementiner, sittunderlag, kikare, mobiltelefon, kontanter och bankomatkort. Allt du behöver för ett enkelt liv i skogarna kring Butorp.

Vandraren kommer och kör oss från Forshaga till Deje och Mölnbacka. Nedanför herrgården svänger vi norrut mot Genbäcken. Här är det fortfarande is på vägen och vitt i markerna trots några plusgrader. Fördärvarbacken blir brantare när den är hal och utanför bilrutan passerar Torsberget, Korpberget, Lyckan, Skovelåsen och Edebysätern.

Det är säterland vi hamnat i, precis som jag trodde. Mycket riktigt, när vägen svänger 90 bromsar han från 60 till 0 och parkerar.

Ingen vanlig hund
Vi har en dröm. Vi vill se vildsvin. Det kommer inte att lyckas i dag heller. Varg då? ”Här härjade en gång ulven” skrev inbjudan. Som om inte jag skulle minnas vad idrottsföreningen i Butorp hette. Ulven. Klubbens tyngdlyftare Bosse ”Butorparn” Svensson tävlade i landslaget för drygt 50 år sedan.

När vi kliver ur bilen finns flera vargobservationer från trakten noterade på webbplatsen Skandobs, men det vet jag inte än. De fördelar sig nära Skymmelåns krokiga dalgång från nordväst till norr och nedströms hit, det vet jag heller inte.

Jag vet bara att jag står i snön, ett par meter in på körvägen mot Hällekilssättern, och att mina vandrarkängor är elva centimeter breda. Hundspåren bredvid högerfoten är lika långa som kängan är bred.

Detta kan inte vara några hundspår. Tror du det, Vandrare, tror du på hund?

Ne-ij.

Bästa fyndet
En enda gång har jag sett vargspår förut. Det var ett par översnöade fät vid friluftsgården hemma. Nu är jag långt hemifrån och här är det färskvara vi talar om.

Rutten har min kamrat bestämt för länge sedan. Då anade han inte att vi skulle få sällskap av ett kraftfullt vargspår. I flera kilometer bakspårar vi ulven, medan bilvägen övergår i stig och korparna ropar i den planterade granskogen bredvid Skymmelåns meanderslingor. Vid ruinerna av Skomakartorpet fortsätter spåret, vid resterna av Jan Perssättern likaså. Granskogen är djup. Det där djuret har inte haft sällskap av någon människa, allt vi ser är ett älgspår åt andra hållet. Detta måste vara en Butorpsulv.

Bästa fyndet i vinter.
Äntligen!

### Vi fortsätter i flera timmar till, skådar meståg och spillkråkor och beundrar den häftigaste hyperitbranten i kommunen, passerar Butorps put and take-fiskeställe, fikar, lyssnar på smältvattenbäckar och vandrar allt raskare hemåt igen genom Översockna.
### Vid husruinen Nabben ”bodde här en tid lärare L. M. Palmkvist”.
### Gullhättkullen är ett så vackert namn.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Tycker du om djur men inte om människor?

skarmavbild-2017-01-02-kl-16-17-26

Vår familj har nästan alltid haft katter och älskat dem. När jag var barn bodde vi på en liten bondgård där i stort sett vartenda kreatur hade namn och blev kliat bakom öronen. Vi tyckte om djur, det gjorde alla våra grannar.

Det var så vi såg på livet.

Sedan dess har jag svårt för folk som gillar djur men inte människor. Räcker inte din kärlek till båda är du inte mycket till människa.

Därför är det bedrövligt hur den unge eftersöksjägaren i Kil utanför Karlstad blivit utsatt, nu igen. Det är dessutom illa att Naturskyddsföreningen och andra liknande organisationer inte tar avstånd från våldet, vad jag kan se.

Jag är medlem i föreningen men håller på att tröttna, i takt med att den vägrar ta sitt ansvar.

Överfallen, bilen bränd
Häromdagen blev den unge mannen överfallen och nedslagen utanför sin bostad. Innan dess fick han sin bil vandaliserad. För ett år sedan blev han mordhotad och han har fått ta emot många andra hot per telefon. En tidigare bil blev först repad och fick framrutan krossad, senare eldades den upp.

Allt för att han genomförde sitt uppdrag från oss andra och avlivade en trafikskadad varg för ett år sedan. Befriade den från smärta och framtida svält.

Allt för att någon eller några inte läst sin läxa, den om människosynen men också om djurvården. Den dag våra eftersöksjägare slutar städa upp efter trafiken kommer Sveriges skogar att vimla av trafikskadade älgar, rådjur, vildsvin och rådjur.

De djuren kommer att lida.
De kommer inte att få någon lindring.

Skamligt.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra