Mina löparguruer: Närvarande löpning

”Mindfulness eller medveten närvaro, är en metod som används för att hantera allt från stress till ångest. I samband med löpträning kan mindfulness vara ett sätt att träna på konsten att springa fokuserat och närvarande – utan att vara på väg någonstans”.

Nej, ångest känner jag ingen, men visst är jag stressad ibland. Det är det ena. Det andra är att jag är sunt misstänksam mot självfixartrender som heter någonting på amerikanska. Hellre rationell tanke än andetro och flum.

Där har du utgångspunkterna.

Dock är jag inte envisare än att jag provar ibland. Internet, Facebook och blogg är ju amerikanska begrepp som den här rationella typen tycker är både kul och nyttiga. Så varför inte detta?

Mindfulness för löpare
Citatet ovan är från svenska Runner’s Worlds februarinummer. Det handlar om mindfulness för löpare. Såhär kan jag träna hemma, innan jag gör det vid löpning, tycker skribenten Oskar Lundgren.

Andningsmeditation
”VAD ÄR DET? Andningen är ett utmärkt ’ankare’ för uppmärksamheten då den är starkt kopplad till våra känslor. När vi springer är andningen också direkt kopplad till graden av ansträngning. Detta innebär att vi kan lära oss mycket om oss själva genom att studera våra andetag.

SÅ GÖR DU! Sitt på kanten av en stol eller i en bekväm fåtölj, med ryggen någorlunda upprätt och med en hållning som inger en känsla av värdighet och avkoppling. Lägg märke till hur det känns att bara sitta där utan att göra någonting i några sekunder. Försök sedan få kontakt med känslan av hur dina andetag rör sig ut och in ur kroppen.

Välj ut en punkt där andetagen känns tydligt, till exempel vid näsborrarna, uppe i bröstkorgen eller nere i magtrakten. Bestäm dig för att rikta din uppmärksamhet mot just denna punkt och försök hålla kvar uppmärksamheten där. Efter en kort stund kommer du att upptäcka att något annat fångat din uppmärksamhet. När detta händer noterar du bara vad det är, sedan återför du uppmärksamheten, vänligt men bestämt, till det pågående andetaget.

Det här kräver övning och det hjälper inte att vara hård mot sig själv, att värdera eller döma – var bara öppen för det som sker. Genom att upprepa denna procedur gång på gång får ’uppmärksamhetsmuskeln’ sin träning.”

Gående och springande meditation
”VAD ÄR DET? På retreat brukar sittande meditation varvas med perioder av gående meditation. Just gående meditation är en utmärkt övergång mellan sittande övningar och mindful löpning.

SÅ GÖR DU! Samla dig en kort stund genom att öva lite andningsmeditation (se ovan), gärna medan du står helt stilla. Börja sedan att gå riktigt långsamt. Försök nu att förankra din uppmärksamhet i fotsulorna. Där finner du sinnesförnimmelser från kontakten med underlaget och känslan av att fötterna landar, balanserar, lyfts och landar osv. Instruktionerna är sedan desamma som för andningsmeditationen, förutom att den punkt som vi gång på gång återför vår bångstyriga uppmärksamhet till är fotsulorna. Efter en kort (eller lång) period av långsamt gående är det bara att varsamt öka farten och så gott du kan vila med uppmärksamheten nere i fotsulorna. Vill du ägna stora delar av löprundan till mindfulnessträning kan det vara till god hjälp att växla mellan stillastående, långsamt gående och sedan löpning i olika hastigheter.”

Tränar vid frukostbordet
Sunt skeptisk men öppen ger jag det ett ärligt försök vid frukostbordet. Det är inte så svårt. Andningspunkten hittar jag strax under hakan. Känns bekant.

En timme senare är det dags för söndagens milrunda längs stigar och gångbanor i ett snöigt Forshaga. ”And-ning, and-ning, and-ning” tänker jag, lugnt koncentrerad på en punkt mellan hjärta och haka. ”And-ning, and-ning, and-ning”.

Ganska länge håller jag tanken närvarande innan två skällande hundar och en domherre i ett träd stjäl uppmärksamheten. Nerför backen mot köpingen provar jag den springande meditationen. ”Foten, foten, foten” viskar den inre rösten medan löpglädjen börjar fylla bröstet. En varm, skön känsla. ”Foten, foten, foten”…

Utan att veta
Jo, de känns bekanta, både andningsövningen och den när man förankrar uppmärksamheten i fotsulorna. Jag har använt mig av båda rätt ofta sedan 1980, utan att ha en aning om att det var mindfulness jag sysslade med.

Löpningen i sig är avstressande, det vet alla som då och då sysslar med lugn, lång ensamlöpning. Själv har jag aldrig kommit stressad hem efter en sådan runda.

Kalla det gärna mindfulness, de där övningarna, det har jag inget emot. Visst förhöjer de närvaron och koncentrationen på själva löpupplevelsen. Jag kommer att fortsätta att träna min närvarokänsla.

Sedan är det en annan sak att jag gärna vill lyssna på fågelsången, se naturens skiftningar, känna dofterna och tänka mina fria, ostressade tankar också, under löppassen. Låta hjärnan syssla med annat än mitt eget ego. Tankens flykt är min metod mellan fot- & flåskoncentrationen.

Det ena utesluter inte det andra.

Mina löparguruer: Kvinnorevolution och närvarolöpning

Nils Lodins livsverk, löpartidningen Springtime, numera svenska Runner’s World, har följt mig i många år. Inspiratör, tipsare om och testare av utrustning, tränare. Allt det och mycket mer har tidningen varit för mig. Det är den än. Ivrigt slukar jag krönikörer som Rune Larsson och Jonas Colting och läsarrapporter om lopp och lyckor.

Under tiden när Claes Åkeson var chefredaktör blev tidningen en aning för elitinriktad för min smak, precis som hans krönikor är, men jag förstår ju att även sådant har läsare.

Februarinumret har mycket av det jag gillar (bland annat ett tema om halvmarathon), men två av reportagen läser jag med särskild glädje. Det ena om när kvinnorna tog sig rätten att springa långt. Kvinnorevolutionen. Det andra om mindfulness för löpare. Självklarhet respektive flum, kan man tycka.

Livmodern kunde trilla ut
Det var Kathrine Switzer som 1967 fullföljde Boston Marathon som första kvinna med nummerlapp. Trots att det var förbjudet för kvinnor och trots att propagandan sa att livmodern kunde trilla ut. Bilden av funktionären som försökte stoppa den tävlande ”K. V. Switzer” i bylsig träningsoverall efter tre kilometer finns kvar. Han lyckades inte, men det gjorde Kathrine och kvinnorna som kom efter.

(Hon skrev alltså ”K. V. Switzer” när hon anmälde sig, inte ”KS” som det står i artikeln).

Reportaget berättar också om de sex kvinnor som satte sig på startlinjen till New York Marathon och demonstrerade för 40 år sedan. De vann de med.

En fråga som ställs i reportaget handlar om dagens arrangemang: varför ska halva befolkningen ”dras med epitetet tjej, färgen rosa och lopp inriktade på trivsel”? Svara på det, arrangörer.

Får skinnet att knottras
Mindfulness för löpare? Redan ordet får mitt skinn att knottras, som om det handlade om att tända rökelse och tro på Aftonbladets horoskop.

Det gör det inte.

Läs artikeln och döm själv. Jag tänker faktiskt prova. Löpning och lycka vet jag mycket om, men kan jag öka min närvarokänsla i springandet, så varför inte? Misstänker att jag återkommer till detta.

Mina löparguruer: Rune Larsson

Vi har en mytologisk figur i vår familj. Han har funnits sedan barnen var små:

– Vem har gjort det? frågade barnen.
– Rune Larsson, svarade jag.

Jag har inte tänkt mycket på det utan bara pratat på och numera är det barnbarnen jag lär det mytiska namnet. Så har en ultralöpare från Trollhättan blivit en alldeles egen hemlig Mållgan i en familj från Forshaga.

”Nästan som han finns på riktigt”
Häromdagen fick jag mejl från ena dottern. Pappa, det är nästan som att han finns på riktigt, nu har jag träffat en person som heter så. Gissa om jag blev full i skratt.

Aj du, är det den bilden ni har fått, att Rune är påhittad. Jag skickar henne genast länken till Rune Larssons webbplats och till en artikel som berättar om hans tunga meriter som löpare och föredragshållare.

Karln finns. Det berodde väl antagligen på den där meritlistan att jag började svara ”det har Rune Larsson gjort” när ungarna frågade om något. Han har ju gjort så mycket som egentligen nästan inte går. Fastän det inte var honom som person jag tänkte på när fantasifiguren hittades på.

Sprungit tvärs över Amerika med en babyjogger. Rott över Atlanten med trasig avsaltare. Fått ett infall och löpt hem från ett träningsläger i Portugal. Hållit några av de klokaste och roligaste föredrag jag hört. Skrivit läsvärda krönikor om allt från dansskräck till hur man slaktar en löparsko. Skokirurgi som han kallar det.

Han finns.

Marathon var för kort
Rune Larsson föddes den 11 maj 1956 och växte upp i trakterna av Sjuntorp utanför Trollhättan. Redan som barn upptäckte han att det var roligt att springa. När han var 16 år gjorde han sin första mara på tiden 3:04:24. 1981 i Boston kom det personliga rekordet, 2:18:38. Så här skriver han själv:

När jag var åtta år och såg hur Abebe Bikila vann maratonloppet i Olympiaden i Tokyo bestämde jag mig för att bli maratonlöpare. Men samtidigt fattade jag att det borde gå att springa ännu längre än maraton. Samtidigt kom beslutet att springa så långt det gick. Mina långa lopp är alltså en pojkdröm som gått i uppfyllelse. Inte illa!

Det var ju det att han tyckte marathonsträckan var för kort. Runes talang passade bättre för längre sträckor. Så blev han också den förste svenske ultralöpare som noterade internationellt erkända resultat.

Runes mål: att få åka ambulans
Ett av långloppen han kom att älska var det 246 kilometer långa Spartathlon. Spartathlon är ett ultramarathonlopp från Aten till Sparta. Det bygger på legenden om Feidippides som sägs ha sprungit sträckan innan slaget vid Marathon år 490 före Kristus, för att hämta hjälp. En och en halv dag ska det ha tagit honom. Därför sattes maxtiden till 36 timmar, vilket inte är mycket i den backiga banan.

Rune vann loppet 1987, 1988 och 1993. Honom tog det som bäst 24 timmar 41 minuter och 46 sekunder. På sin webbplats www.loparlarsson.se ger han råd till dig som funderar på att ställa upp. Råd, baserade på hans egna tio lopp längs banan. Ett av de mentala råden är att sätta ett tydligt mål. Själv sätter han sjukhuset i Sparta och ambulansfärden dit från mållinjen som sitt mål:

Set a clear goal.  The goal should be related to Sparta.  I used to have the Sparta Hospital as my goal.  If I ran hard enough, I would be taken by ambulance to the hospital, where the doctor and nurses would give me the best care a collapsed runner could ask for.  When I got exhausted towards the end of the race, I enjoyed the sensation, because it was a clear sign that I was on my way to being worthy an ambulance ride after touching the statue of King Leonidas.

Flera rekord från 1986 står sig
Själv besökte jag Vänersborg för många år sedan, för att skriva i löpartidningen Runners World om tiomilaloppet i Skräcklanparken. Det var löparklubben TV-88 som arrangerade, tävlingsledare var Rune, trots att han deltog själv i loppet. I nästan en hel arbetsdag kunde jag se svenska, tyska och andra löpare mala runt den drygt sex kilometer långa banan i den vackra parken intill Vänern. Vid varje varvning passerade de genom ett tält där det serverades mat och dryck.

En person hördes hela tiden. Rune Larsson som ivrigt konverserade löparna han för stunden sprang tillsammans med. Pratade, åt och sprang, det var vad han gjorde, till synes oberörd.

Vänta, var det inte han som ensam sprang alla sträckorna när Värmlandsstafetten arrangerades, från Arvika till Sunne, Munkfors och Karlstad? Jo, visst var det Rune.

I tjugotvå år stod sig hans svenska rekord på 100 kilometer. 6 timmar 43 minuter och 36 sekunder. Hans nordiska rekord på 24 timmars löpning från 1986, håller än. 262 640 meter hann han på ett dygn. Samma år satte han också svensk rekord på 48 timmars löpning. 373 798 meter. Även det gäller än i dag.

Det är inte en tillfällighet att han har kallats ultralöpningens fader i Sverige.

Tog av ryggsäcken, startade gräsklipparen
Mer fakta om min favoritultralöpare: Han har vandrat Sverige från norr till söder i tre etapper, ensampaddlat i kanadensare från Härjedalsfjällen till Skagerack samt från
Trollhättan till Åbo och klättrat upp på Sydamerikas högsta berg Aconcagua, 6 962 meter över havet.

Han fick Svenska Roddförbundets pris Årets roddare 2001 för att han och Niclas Mårdfelt rodde från Teneriffa till Barbados på 95 dagar. 2004 fick han tidningen Outsides pris Årets äventyrare, efter att ha sprungit tvärs över hela Amerika från San Diego till Sandy Hook. 6,4 mils löpning per dag utan annan support än den han själv fraktade med i sin trehjuliga babyjogger. 2007 blev han utsedd till Årets talare av Talarforum.

År 2011 sprang han och Susanne Johansson 400 mil hem från ett träningsläger i Monte Gordo i Portugal. Direkt när han kom hem hängde han av sig ryggsäcken och klippte gräsmattan. Det behövdes.

Dikten till den döda haren
En gång stod vi på scenen efter varandra vid en friskvårdsmässa i Sunne. Jag fick höra en synnerligen flitig löpare som inte var ett dugg extrem i själv inställningen till det han håller på med. Det var där han blev min guru.

– Man måste ha lika stor distans till det man gör som sträckan är som man löper.

– Ska jag springa tio mil och det är en rundbana så kanske det ligger en död hare efter banan. Då försöker jag hitta på en dikt till den där haren och så läser jag den varje gång jag passerar honom. Det är han värd.

Några år senare var Rune Larsson och pratade i vår egen löparklubb, SISU Forshaga SK. Vi visste förstås vilka löparmeriter han hade, men att han var en så begåvad talare var det inte alla som kände till. Resolut demonstrerade han hur man slaktar en löparsko tills bara det nödvändiga blir kvar. Långt innan tåsko- och barfotalöparvågen for över världen for Rune runt och förklarade för alla som ville höra vilken onödig dämpning han tycker moderna löparskor står för. Fötter ska lära sig att bygga upp sina muskler och ligament, inte skyddas från det.

Fördelen med det 101 mil långa loppet mellan Sydney och Melbourne i Australien är att det pågår i en vecka. Då behöver man inte ha någon klocka med sig. Det räcker med almanacka.

Vad har du för träningsupplägg? frågade en av mina löparvänner i klubben.

– Det har jag inget, svarade Rune. Jo vänta förresten, jag brukar försöka lägga in en rejäl förkylning varje höst.

 

 

Se och hör Rune.
Skratta, tänka, springa och hitta på små dikter under tiden. Skratta åt sig själv, inte minst. Det är sådant som gör att Rune Larsson hamnar på pallen bland mina tre främsta löpinspiratörer genom tiderna. Springa finns det många som kan.

Här håller han föredrag i UR, klicka på länken:

Rune Larsson föreläser i tv. Myter om maten: – Man måste inte ladda med spagetti. Han springer flera mil varje dag och har vunnit lopp proppmätt på smörgåstårta, sill eller rostbiff, medan de han sprang om gick på pastafestival kvällen före.”

Övriga avsnitt i serien  Mina löparguruer.

Mina löparguruer: ”Den bästa löparen lämnar inga spår”

När jag har sprungit ett långt, härligt avslappnat långpass vill jag genast göra om det, en gång till. När jag har läst Born to run vill jag genast läsa om den. Så då gör jag det.

Inte långpasset, där brukar hjärnan bromsa, men boken slukar jag på nytt. Den finns som pocket i en livsmedelsbutik nära två av barnbarnen. Efter tre sidor kan jag inte begripa varför jag väntat så länge med att börja plöja den.

Är det här min nya löparbibel? Jag är inte överens om allt – vem har någonsin varit det med en bibel – men den har gett mig en fin läsupplevelse och gott om ny och välbehövlig löpinspiration.

Världens bästa, mest hemlighetsfulla löpare
Berättelsen börjar med att författaren Christopher McDougall kuskar runt i Sierra Madre i norra Mexico på jakt efter en löpande ”vålnad” som heter Caballo Blanco, Vita hästen. I en dåligt upplyst lobby på ett slitet hotell i utkanten av en dammig ökenstad hittar han honom.

Vissa påstår att Caballo Blanco var på flykt när han kom till trakten. Andra har hört att han var boxare och hoppade av efter att ha slagit ihjäl en motståndare i ringen. Han hade kommit till Mexico för många år sedan och tagit sig långt in i den vilda, ogenomträngliga Barrancas del Cobre – Kopparkanjonen – där han levde med tarahumarafolket. Det friskaste och fredligaste folket på jorden, historiens främsta löpare.

På riktigt långa distanser kan ingen slå dem. De vinner mot kapplöpningshästar och de vinner mot olympiska marathonlöpare. Ytterst få utomstående har sett dem i aktion, men historierna har sipprat ut från kanjonen i århundraden.

En forskningsresande såg dem fånga en hjort med bara händerna, efter att ha tröttat ut den. En annan äventyrare behövde tio timmar på ryggen på en mulåsna för att ta sig uppför ett berg i kanjonen, där tarahumaralöparna sprang upp på 90 minuter. De gör en fenomenal energidryck, de bor på klippavsatser som få har besökt, de gillar inte beröring av främmande människor men är fridfullare än de flesta.

 

På något sätt hade Caballo Blanco tagit sig fram till det inre av kanjonen och blivit accepterad. Snart lärde han sig deras båda främsta konster: extrem uthållighet och att bildligt talat kunna göra sig osynliga.

Hot mot skotillverkarna
För författaren Christopher McDougall startade alltihop med att han fick ont i foten när han sprang. När berättelsen är slut har han blivit bra i foten och skrivit barfotalöpningens bibel. (Som visserligen borde ha fått en svensk titel, vad är det för fel på Född att springa?). Den här boken är det. En bibel. Skofabrikanten Nike och andra måste ha upplevt den som ett stort hot.

McDougall och hans profeter i boken tycker nämligen att den alltför skyddande moderna löparskon orsakar en felaktig löpstil och därmed många av våra löparskador. Vi landar för mycket på hälarna.

På vägen dit har McDougall sett ett foto av en mycket snabb man klädd i en mycket kort kjol, fått höra om ett mord på nära håll, lärt sig frukta Sierra Madres knarkligor och fått träffa en enarmad man med en färskostburk fastspänd på huvudet.

”Jag träffade en vacker blondin som jobbade som skogvaktare och som fann sin frälsning i att kasta av sig kläderna och springa runt naken i Idahos skogar, och en ung surfarbrud i flätor som sprang rakt ut i öknen, rakt mot döden. En talangfull ung löpare skulle dö. Två andra skulle nätt och jämnt undkomma med livet i behåll.

Jag fortsatte söka och träffade på Barfota-Batman … Naked Guy … sanfolket från Kalahariöknen … en man som opererat bort sina egna tånaglar … en sekt som hängav sig åt långdistanslöpning och sexpartyn … vildmannen i Blue Ridge Mountains … och till sist, det uråldriga tarahumarafolket och dess skugglike lärjunge, Caballo Blanco.”

 

Intresserad? Jag säger ju att boken är en upplevelse.

Varför springer jag?
I dag är löpningen en av Sveriges bredare folkrörelser. Det går i vågor, så har det alltid varit, men just nu är det många som anmäler sig till de olika motionsloppen igen. Som alltid kommer då en våg av löparböcker, för oss som behöver boklig inspiration mellan löppassen.

Den här bästsäljaren har redan fått många svenskar att börja springa barfota – eller med ”barfotaskor” – och fler lär det bli.

I boken ställer författaren sig den fråga som många av oss förr eller senare ställer sig. Varför springer jag? Han ställer den till tarahumaras, han ställer den till forskare och han ställer den till olika profiler inom långdistanslöpningen. Svaret är enkelt. Vi är födda till att springa.

Boken är ett underhållande, tänkvärt och inspirerande reportage. Roligt att läsa om ultraloppet i ödemarken som Caballo Blanco bjuder in till, redan förberedelserna är mer äventyrliga än vid något annat långlopp jag känner till. Själva tävlingen ska vi inte tala om. Den lever vidare, läser jag på nätet.

Tunna sulor ändrar löpstilen
Den bästa löparen lämnar inga spår”. Vad menar McDougall med det citatet från Lao Tzu? Läs Born to run så förstår du.

Personligen tänker jag inte börja springa barfota i skogar och på gångvägar kring Grossbolstorp efter detta. Riktigt så romantisk är jag inte. Ändå tror jag det ligger mycket i vad tarahumaras tunna remsandaler gör för deras löpstil. Ska vi inte ta en liten barfotarunda på gräsmattan i alla fall?

Kom igen fötter, ni är fria!
Vi ska inte flytta till någon kanjon väster om Kil. Vi ska bara prova lite.

 

LÄST: Born to run. Jakten på löpningens själ. Christopher McDougall. (Bra översättning: Johan Nilsson).
LÄNKAR: Författarens blogg, bland annat om Caballo Blancos fortsatta ultramarathon i Barranco del Cobre.
– Barfota-Ted knyter tarahumarasandal.
– Serien Mina löparguruer.
– Hollywoodstjärna klar för Born to run-filmen.

Mina löparguruer: Erik Bengtson

När jag hade sprungit 16 gånger tyckte jag det var dags med en belöning. En löparbok, precis som om jag vore en riktig joggare. För säkerhets skull skrev jag det i boken också: Gåva till mig själv.

Den 4 augusti 1980 hade jag alltså tränat 16 pass. Hur många gånger i veckan? Jag minns inte, måste leta fram träningsdagboken. Skrev jag dagbok i början? Första gången var hemsk, det minns jag. Du tror alltid att du fortfarande är precis så vältränad som när du var ung och idrottade eller som i lumpen, när du var bland de bättre på kompaniet, men den självbilden ljuger.

Nypremiären var vid hembygdsgården i Sunne, jag orkade springa några hundra meter, sedan gick jag, sedan sprang jag några hundra meter, sedan gick jag uppför en backe, sedan sprang jag hem, för på gator finns det publik.

Barn och dårar …
Det var löparvåg i världen. Allt hade börjat i Amerika, nu var vågen kommen till Sverige. Snart skulle det komma joggare lufsande i grå bomullsoverall med huva i varenda film och tv-serie vi såg. Till och med Lyrikvännen skickade ut en poet för att jogga i en självupplevd rapport.

Erik gav ut flera löparböcker. Gåvan till mig själv var den andra han skrivit. Marathon. En bok för barn och dårar, Lidingölöpare och poeter. Redan titeln var värd långt mer än mina träningspass.

Vi var lite stolta, vi som hade haft honom som lärare på Sundstagymnasiet i Karlstad. Vår Erik var en av dem som sett till att vågen kommit hit. Även för honom började det med en tung rusch, när han trodde att han fortfarande var i form, citatet är ur boken:

”Jag tror jag kommer ihåg hur alltihop började. Det var en söndag i januari. Jag hade tagit en tur ut i skogen med bilen, en gammal folkvagn med något fel på värmesystemet.

Jag parkerade intill snökanten på en mötesplats och klev ur. På andra sidan en svacka med middagssol höjde sig en kulle med blå skugga och gles granskog. Det kunde vara etthundrafemtio meter. Jag beslöt springa dit och tillbaka för att få upp värmen.

Jag rultade iväg, i duffel och stövlar, stel och påbyltad. Mitt i det svaga motlutet var jag plötsligt alldeles slut. Jag fick gå tillbaka.

Det stod klart för mig: inte en fotbollssäsong till, inte ens i B-laget. Jag skulle inte komma igång en gång till. Jag var i alla fall över 30.

Så började det.”

Alle löse går om!
Du vet hur det är med lärare. Är du 60 år som jag, så har du haft några stycken. Några halvbra, några bra, några ännu bättre, ett par riktigt dåliga – och några som har präglat dig.

Erik Bengtson är av det senare slaget. Vi gick på Sundstagymnasiet, det var år då auktoriteter skulle vältas och fanor fladdras, men Erik lät sig inte vältas. Därtill älskade vi honom för mycket, den akademiskt torrhumoristiske degerforsaren som skrev romaner och som spelade fotboll fast han fyllt 30. Hans lektioner i svenska och historia ville jag inte missa.

Annars missade vi gärna rätt många lektioner, mina vänner och jag, ty vi hade ett elevråd och en världsrevolution att sköta. Det gick skapligt med elevrådet, men sämre med världen. Den är orättvis än.

Åren gick, efter några år på ett justerverk (och ännu en lärare för livet) kom jag in på journalisthögskolan och hamnade på tidning i Småland. En dag lägger kulturchefen en färsk bok på mitt skrivbord. Recensera den här, Sven-Ove. Det är nån värmlänning som skriver om Degerfors IF, fotbollslaget du vet.

Recensionen ledde till ett talesätt på Smålands Folkblad sedan: ”Alle löse går om!” Jag hade refererat historien om Skjorta Bergström. Målvakten i Degerfors som efter en fantomräddning kunde få för sig att rulla ut bollen tillbaka till motståndaren som nyss skjutit. Alle löse går om.

En bra bok, Heja röda vita laget. Men mycket löpning var det inte i den, trots att Erik Bengtsson faktiskt börjat springa då.

Prova själv, vet jag!
Det är en särskild sak med forna halvlovande terränglöpare och halvdana skidåkare, som läser om en ny löparvåg i alla tidningar de läser. Till och med reportagen de själva gör, handlar om detta joggande och lidingölöpande och vasaloppsåkande och sakta men säkert även marathonlöpande. Kort sagt, det som knäckte mig var en entusiast i grannskapet där vi bodde i Huskvarna. Han var ivrigt engagerad i friluftsgården Öxnegården och ansåg bestämt att jag borde börja springa igen.

– Du har ju gjort det förr, Svensson.

Förr, det var längesedan det. ”Ja, men du kan väl ställa upp i Skärstadloppet i alla fall? Träna vid Öxnegården och sedan provar du loppet. Sedan är du i gång”.

Visst. Det kan jag väl.

Populariserade joggingen
Diplomet från IK Vista har jag kvar än. ”… för fullföljande av Skärstad-Loppet” står det. 32 minuter 47 sekunder.  Egentligen bevisade det kuperade sexkilometersloppet bara en sak för mig, och det visste jag innan. Att kondition är färskvara. Kära nån, Svensson, du är 25 år, du har inte tränat på nio år och bara sprungit två gånger sedan lumpen för fem år sedan. Du ska inte orka.

– Ja, men tiden. Är jag så kass?

Fler och fler joggingartiklar, fler och fler filmscener med joggande amerikaner. Här och där en krönika av Erik Bengtson, vår vän från Sundsta. Han hade kommit lite längre nu, noterat Degerfors IF:s första klubbrekord i marathon, skrev i en löpartidning som hette Springtime och sågs träna var och varannan dag på I2-området i Karlstad, där jag själv ålat min magra kropp medels hasning för inte så länge sedan. Över huvud taget fortsatte han att popularisera joggingen i Sverige och lärde oss dessutom stava marathon med th, klassiker som han var.

1977 kom Eriks första löparbok. Diktsamlingen Pep Talk.  ”Är de här dikterna dåliga vet jag receptet: jag ökar på min veckoranson 5-10 mil” skrev han på baksidan av boken. Du kanske skulle göra det, antydde jag i recensionen i Smålands Folkblad. Det var orättvist skrivet, men jag levde fortfarande kvar i 68-rörelsens något fyrkantiga syn på kulturens balans mellan form och innehåll.

Alla dikter som skrivs måste inte förändra världen, men recensenten i mig trodde det. I själva verket är boken fortfarande bra, när jag nu plockar fram den ur bokhyllan. Praktiskt taget varenda dikt hade kommit till under Eriks långa rundor i I2-terrängen. Då hinner man tänka.

”En dröm kan ha tyngd.
Ändå
faller den inte.

Den bara ger fan
i Newton.”

Hans mest poetiska löparbok
Trots det tycker jag att 1979 års bok är hans mest poetiska löparbok. Marathon. En bok för barn och dårar, Lidingölöpare och poeter. Om poetens uppgift är att förklara världen, så var det precis vad den löpande adjunkten från Degerfors och Karlstad gjorde.

”Jag har, i all min privata ofullkomlighet, upplevt några dagar, några få ögonblick när himlen bokstavligen har öppnat sig, när jag plötsligt, för att låna den brittiske häcklöparen David Hemerys beskrivning av sitt guldlopp på världsrekordtid i Mexico 1968, befann mig i ett tillstånd av ’total kontroll, vilket förde över i absolut frihet’. Vid ett tillfälle, en juniförmiddag för ett par år sedan, sprang jag en mil på en tid som jag inte ens har varit i närheten av när jag har tränat intervaller och sprungit samma sträcka i 1000-metersavsnitt. Det var inget fel på klockan och avståndet stämmer, det vet jag. Vem det var som befann sig i min kropp och sprang den här milen på huvudsakligen grusväg under 34 minuter, vet jag däremot inte.”

”Monotonin som frihetens förutsättning: kilometer blir mil, dagar blir veckor, veckorna månader. Det här är jag, tänker jag. Jag är mig själv, äntligen är jag mig själv. Mina penslar har torkat. Men långsamt löstes de upp igen. Det är i vattenfärger som jag målar. Men jag målar.”

Finns det förresten en bättre bild av långlöparens beroende och besatthet, än berättelsen (vid ett annat tillfälle) om hur han sprang flera mil i korridorerna runt Sundstagymnasiets kringbyggda gård, den där vinterhelgen när det var så kallt i Karlstad att det inte gick att springa utomhus för Erik ens?

Sådana är alla riktiga löpare, oavsett om vi springer fort eller bara gärna. Besatta, beroende, fantasifulla, koncentrerade blir vi. Fråga en av oss som blir skadad och inte kan springa på några veckor. Fråga vad vi tänker på, dag och natt.

Löpning.

Klart han sprang korridorerna runt, tills städerskorna klagade på fotavtryck i kurvorna. Springer man sexton mil i veckan, kräver det en och annan korridorhelg när kylan rasar ner över landet.

Springa till Kalifornien
1980 kom nästa löparbok, en trivsamt besatt berättelse det med. California – here I come! handlar om hans försök att springa över hela den nordamerikanska kontinenten. Det går så där med projektet, eftersom hans följebilsförare får spader och hoppar av, en efter en. Erik själv står ut, men på slutet får han både springa och sedan springa tillbaka och hämta följebilen. Vid ett tillfälle hamnar han mitt i starten för ett marathonlopp. Det ska åt rätt håll, så han anmäler sig och fullföljer. Efteråt är han den ende som måste springa lika långt tillbaka och hämta sin egen bil.

Där ungefär har han övertygat mig. En sådan människa vill jag bli. Kanske inte springa över hela USA, förmodligen inte springa marathon så fort som han – men dock springa. En dag köper jag ett par billiga joggingskor i sportaffären i Sunne och ger mig ut. Få se nu, finns det inte ett elljusspår vid hembygdsgården?

Min främste inspiratör
Det har inte släppt sedan dess, suget. Gudarna ska veta att jag varit skadad i både knä och rygg och fått göra långa uppehåll, alldeles för långa. Men varje gång har jag kommit tillbaka och aldrig har jag gett upp.

Det beror på ett bra belöningscentrum i min hjärna och på att människan är gjord för att jaga fram på en savann. Men det beror förbaske mig på den löpande, tänkande och skrivande adjunkten Erik Bengtson från Sundstagymnasiet också.

Han, som jag beundrar så när jag intervjuar honom för NWT några år senare, när han springer Erik Bengtson Race. Varje klass på Sundsta springer stafett runt Sundstatjärn, själv springer han hela tiden. Jämnt som en klocka, varv efter varv efter varv…

Han, som hela tiden sitter på mina axlar när jag själv börjar skriva krönikor i Springtime, Skogssport och Värmlands Folkblad.

Han, som när vi möter honom på gymnasieklassernas jubileumsträff härom året minns varenda en av oss till namnet. ”Sven-Ove, du hade fyra i historia och femma i svenska. Inger, du hade femma i historia. Er dotter heter Klara, hon är egentligen humanist och inte naturvetare som hon själv tror”.

För mig finns det ingen bättre löparguru än Erik Bengtson. Ingen har inspirerat mig mer, ingen har berättat så mycket om kolhydratladdning, träningsmetoder, stämningen innan start, rusningen när startskottet går, gamla svenska löparoriginal – eller om envishet, eftertänksamhet och långlöparensamhet som han.

Ingenting är omöjligt. Ingenting.
Erik skulle bara inte ställa sig i tv och gapa om saken.

 

Mina löparguruer: Astrid Lindgren

Finns det någon som bättre har förstått begreppet homo ludens än hon? Den lekande människan, den höll Astrid Lindgren vid liv så länge hon levde. Barnet inom henne blinkar åt oss i nästan varenda mening. Dessutom kunde hon skriva om de mest allvarsamma ting på ett sätt, så att till och med en vuxen förstod.

Vår familj är som många andra familjer, där några var barn på femtiotalet och några var det på 80-talet. Astrid Lindgren finns i vårt språk. Jag tror det fortsätter med nya generationer förresten, det har inte slutat än. Hon pratar inuti oss.

Denna dagen ett liv. Voffor gör ho på detta viset? Han fattas mig. En lagom tjock man i sina bästa år. Jag gör så att blommorna blommar. Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll.

Annars är man en liten lort
Sådana uttryck har vi hur många som helst och vi använder dem ofta utan att ens tänka på var de kommer ifrån. Det är bara Shakespeare och Bibeln som haft samma inflytande på språket och tanken.

”Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan.”

Ronjas sätt att akta sig
Astrid hade sitt eget sätt att akta sig på, utan att överbeskydda. Bränt barn skyr inte elden, det visste hon mycket väl:

”Och under dagar som kom gjorde Ronja inget annat än aktade sej för det som var farligt och övade sig att inte vara rädd. Trilla i älven skulle hon akta sej för, hade Mattis sagt, därför skuttade hon med liv och lust på de hala stenarna vid älvkanten, där det brusade som allra värst. Inte kunde hon gå borta i skogen och akta sej för att trilla i älven.”

Det här citatet vet jag stämmer även på vissa 60-åriga farbröder, för jag har varit en av dessa båda många gånger:

”När två pojkar av samma skrot och korn möts så tänds det liksom ett ljus i deras ögon.”

Löparguru av två skäl
Allt det där är säkert bra, tänker du nu. Men hur kommer det sig att denna blogg tar med Astrid Lindgren i en serie om löparguruer?

Jag har två goda skäl till det:

Den lekande människan, homo ludens. Det är klart att det är en lek, en nödvändig lek visserligen, när 60-åriga farbröder drar på sig löparskor en söndagmorgon, när vi kunde ligga kvar i sänghalmen på hustruns arm och lyssna på Mannheimer och Tengby på radion. Sådant leksinne handlar hela hennes författarskap om och det inspirerar.

Det bästa uttrycket för löplust som någonsin skrivits. ”Bena blir fulla med spring”, bättre kan den inte uttryckas. Den där känslan vi har, när vi tänker på löpning och det börjar vattnas i munnen och benen omedvetet börjar böja sig i knävecken, i löpliknande rörelser, och vi får en inre bild av backarna bortom Haget eller rakan på Mölndalsvägen eller Bodenvägen, eller var vi nu har våra drömmar.

Satte ord på lusten
Bena blir fulla med spring. Löpartidningen Springtime ändrade det till ”fulla av spring” i rubriken en gång, när jag skrev en krönika om saken. Av? Det är det enda jag inte riktigt förlåtit den redaktionen, som annars är en förträfflig samling människor.

Tack Astrid, för att du satte ord på en av de bättre känslorna en människas kropp kan uppleva. Nu ska jag ge mig ut i skogarna runt Forshaga och akta mig för att bli övertränad, frostskadad, fotledsvrickad samt anfallen av en galen älg.

Skorna luktar skog och lycka.

Mina löparguruer: Nils Lodin

En kväll träffar jag en karl på en workshop i Värmland. Första uppgiften: skriv ner tre egenskaper som du skulle beskriva dig själv med vid en anställningsintervju. Du får inte använda klyschor som ärlig och kreativ.

På min lapp står det snart: Stönig (värmländska för envis), Kort stubin, Humoristisk. Då skäms jag redan för det sista, ty sådan är jag uppfostrad. På min bordsgrannes lapp står det God soldat, Engagerad … och längre hinner vi inte förklara för varandra, för nu berättar han om sin vikt.

– 2007 var jag så överviktig, att när jag knöt skosnörena fick jag alltid ta mig en funderare över om det inte var nåt annat jag borde göra på samma gång. När jag ändå var där nere…

Nu ser han ut som vilken smärt motionär som helst i medelåldern. God soldat betyder inte att han är militär, men däremot att när han får en uppgift så genomför han den. Det var det han gjorde med sin vikt.

– Jag sa till en bekant att det här får vi göra någonting åt.

Kort sagt, de bestämde sig för att springa ett marathonlopp tillsammans två år senare. New York Marathon, det ansåg de vara marornas mara. Skulle de ändå springa 42 kilometer och 195 meter så skulle det vara den.

– Första träningspasset orkade jag 500 meter. Sedan var jag helt slut, svetten rann och jag hade en förfärlig andhämtning. Pulsen rusade …

Vi är många som känner igen den situationen. Så har det varit för många av oss, även vi som inte var överviktiga när vi började.

Skriv en text till bilden
En kväll, många år tidigare, ringde min telefon.

– Hej, jag har hört att du är löpare och kan skriva. Vill du skriva en grej i Springtime? Jag har en fin bild på en löpare i vacker natur som vi tänkte du skulle fixa en text till. Ett par matsedlar eller nåt.

Matsedlar är journalistspråk från skrivmaskinens dagar och betyder manuspapper. Mackor sa vi, när vi ville vara riktigt fräna. Den här artikeln är på fyra och en halv matsedlar.

Sedan beskrev han bilden. En löpare som med sviktande steg tog en runda i svensk fjällnatur. Jag fick inte ens fotot skickat till mig. Han beskrev det. Löpare i förgrunden, fjäll i bakgrunden. Sedan lade han på, jag tog ett djupt andetag och skrev ner all min kärlek till motionslöpning i fri svensk natur. Artikeln kom in, redaktören hörde av sig och tyckte det var en fin text, särskilt som jag inte ens hade sett färgfotot innan jag skrev.

Att det var ett test förstod jag. Sådana utmaningar måste du bara anta, annars är du inte lika stönig som folk tror.

En legend i luren
Det var Nils Lodin som hade ringt. Legendarisk grundare av och chefredaktör för tidningen Springtime, den som senare bytte namn till Runners World Sverige.

Han hade fått mitt namn av en gemensam bekant. Det är jag Lars Longueville, den gången utbildningsledare på högskolan i Kalmar, evigt tacksam för. Nils och jag hade varit där vid varsitt tillfälle och fortbildat journalister i sådant som Lars ansåg att vi behärskade.

Historien om löpartidningen Springtime började en sommardag 1982. Nils Lodin mötte en man vid namn Lasse Vesterlund. Nils var galen i att springa och ville starta en löpartidning. Lasse hade ett tryckeri.

– Trycka på kredit? Gärna, sa den ene optimisten till den andre.

Lodin sade upp sig från Aftonbladet, där han arbetat i 17 år, och startade sin tidning. Chefens ord var att materialet skulle räcka till tre nummer, sedan var han välkommen tillbaka.

Det blev många hundra nummer och loppet går vidare. Springtime startade med noll kronor i kassan, fast branschen den gången ansåg att du måste ha minst tre miljoner i startkapital, om ditt tidningsäventyr skulle lyckas. Totalt hade man genom diverse utskick fått ihop 800 prenumeranter.

Första numret innehöll ett kändisreportage med Björn Ulvaeus, den löpande ABBA-medlemmen som sprungit Stockholm Marathon på bra tid. Omslagsreportaget handlade om Leif Skogland, 33-årig brevbärare från Bengtsfors som aldrig varit utomlands när han började träna marathon. Nu var han en garvad resenär som varit på Honolulu, i Paris, Aten, London, Oslo och New York för att kuta långt.

Löparskola, berättelse om Gunder Hägg, träningsråd, läkarspalt, kolumnister som Lasse Strömstedt, Per Eric Nordquist, Ulf Wickbom och Anne-Marie Nenzell. Det ingick också i premiärnumret. Bland mycket annat.

– Vi sålde 3 000 lösnummer, berättar Nils Lodin. Det räckte naturligtvis inte på långa vägar. Livet var länge ganska kärvt.

Inspirerat generationer av löpare
Men upplagan växte. I december 1987 var den uppe i drygt 23 000 exemplar. Sedan gick löparvågen tillbaka och företagsklimatet blev hårt. Då inledde Springtime sitt samarbete med den amerikanska förlagan Runners World. Det som till sist ledde till namnbyte och tillgång till massor av amerikanskt material.

– Vi tycker att resultatet blivit en tilltalande mix.

Det tycker den här läsaren med, även om de amerikanska lånen till en början var väl övertydliga. År efter år har Nils tidning inspirerat löpare. Elit, likaväl som 5-minutersmotionärer, eller ännu långsammare med för den delen.

När jag själv var som mest ryggdrabbad under långa år i början av 2000-talet var det en stor tröst att ha Runners World Sverige liggande på nattduksbordet. Om jag inte kunde springa själv, ville jag åtminstone läsa om de lyckliga individer som kunde det. De som sprang i mitt ställe.

De långsammas röst
Jodå. Jag fick fortsätta efter den första artikeln om fjällöparen. I många år skrev jag krönikor under vinjetten Motionären i Springtime. Både Nils Lodin och jag tyckte att det behövdes en representant för oss som inte springer så fort också, bland alla proffsiga träningsråd och kolumner av löpande hjältar som Rune Larsson och Kjell-Erik Ståhl.

Det är jag som sagt tacksam för. Har du hela tiden en löparkrönika som måste skrivas, då får du se till att springa också, så du har någonting att berätta. Springa lopp, träffa andra löpare, göra dina träningspass i regn och dis, inte bara när solen skiner och det är medvind på riksväg 62.

Nils Lodin är verkligen en löparguru för mig. Hans 235 ledare har inspirerat, hans tidning har både försörjt mig (en aning) och ryckt upp mig. Som vi säger på facebook:

Gillar!

Läs Runners World du också. Läs gärna Nils Lodins bok ”En löpares funderingar – 26 år med Springtime och Runners World”. Där finns merparten av de där 235 ledarartiklarna med. Den från nummer 4 år 2006 slutar så här:

”Även om vi tror oss vara fridsamma varelser, så spelar adrenalinet en viktig roll i våra liv.

Ofta känner vi oss oroliga utan att riktigt veta varför.

Då heter receptet: Ut och spring!

Att det hjälper vet vi alla.”

Kommer överens
Workshopen i Sunne om onsdagskvällen fortsätter. Stönig, God soldat. Mannen intill mig vid bordet och jag kommer bra överens. Vi vet att den envisheten och den förmågan att genomföra det vi föresatt oss är bra egenskaper, inte bara i våra båda yrken. De är nödvändiga om du ska klara en mara också. Särskilt om du gör det ganska långsamt, som vi båda.

– Det är väl ingen sak att springa marathon på 2.03, säger vi till varandra. Då är det värre för oss som håller på ett tag.

Jag hoppas så att han läser Runners World.

 

Mina löparguruer: Ardy Friedberg

En av de mer udda löpteoretiker jag stött på är Ardy Friedberg. Ändå var det han och hans bok Träna för maraton som slutligen fick mig att våga springa mitt första marathonlopp. Jag hade trott att jag måste springa värsta långpassen på flera mil varje helg och samla smärtsamt många kilometer varje vecka och ägna vintrarna åt än värre självplågning och förbereda mig i flera år innan det var lovligt att anmäla sig och kolhydratladda måste man göra inför loppet, bland annat genom tömning, och…

Förenkla, förenkla! tyckte även Friedberg.Det måste du inte alls, skrev Ardy Friedberg. Så ska det inte behöva vara om du är en någorlunda medelmåttig motionär med någorlunda normala ambitioner. Själv hade han två huvudprinciper:

1. Träna dig i att springa länge, räkna inte kilometer.

2. Jaga inte tider, håll ditt eget tempo.

Nu, en lördag 28 år senare, plockar jag fram hans bok ur bokhyllan. De senaste åren har det hänt att jag gett bort böcker till diverse välgörenhetsbutiker när hyllorna blivit för trånga, men den här är kult och får inte lämna huset.

Inte för oss med måttlig fart
I kapitlet jag slår upp berättar Friedberg om sin första mara. Loppet kändes misslyckat, trots att han gjort allt rätt enligt den tidens tränarfilosofi:

”När jag ser tillbaka på min träning /… / kan jag inte låta bli att tycka att de böcker och artiklar som skrivits av ’experter’ inte är gjorda för dem som har sprungit regelbundet i måttlig fart och just bestämt sig för att springa ett maratonlopp. Så gott som alla dessa böcker är skrivna för löpare som har siktet inställt på att göra loppet på 2.30 eller 3 timmar, inte för den stora majoriteten löpare som kommer i mål på 3.45 eller 4 timmar. Den enda givande läsning jag kan komma ihåg var skriven av dr George Sheehan – och hans text innehöll mera psykologi och uppmuntran än fysiologi.”

Det är mycket lättare att träna kroppen än själen, skriver Friedberg och fortsätter:

”Det finns träningsböcker som hävdar att man måste ha minst ett års löpträning bakom sig innan man kan ställa upp i ett maratonlopp, andra påstår att man behöver två år eller mer. Det är en mycket konservativ inställning men helt acceptabel om man kan vänta så länge. Löpning är en så pass individuell sport att det inte kan finnas några orubbliga regler”.

Ett halvår räcker
Jag sitter i badkaret efter en regnblåsig runda vid friluftsgården och fortsätter bläddra i boken. Försiktigt så den inte blir blöt.

Nu minns jag känslan, när jag insåg att här fanns en löparfilosofi som skulle fungera för mig. Jag som inte hade tänkt gå i mål på drygt två timmar, men gärna klara en mara och må bra under tiden. Ardy Friedberg tyckte inte alls att jag skulle behöva träna i flera år för att nå dit. Inte med mina ambitioner. Jag var ju redan i gång.

”Det är fullt möjligt för en vältränad idrottsman att hårdträna löpning i 2-3 månader och sedan göra ett hyfsat maratonlopp. Tyvärr är de flesta av oss inte vältränade när vi börjar långlöpa och därför är en sådan snabbträning inget att rekommendera. Men om du däremot har sprungit 15-30 km i veckan under några månader, kan du mycket väl börja fundera på att springa ditt första maraton om 6-7 månader och lägga upp ett träningsprogram.”

Förenkla, förenkla
Redan där föll jag för min nye väns tankar. Vem hade inte sett alla dessa krångliga träningsprogram. Här var en som tänkte annorlunda.

”Henry David Thoreau har faktiskt sagt det bäst: ’Våra liv plottras bort på småsaker… Förenkla, förenkla.’ Man kan ju tycka att distanslöpning som är en av de minst komplicerade av alla idrotter också borde vara lättast att beskriva, och att träningsprogrammen borde vara lätta att följa. Inte då. De flesta böcker om löpning, särskilt då maratonlöpning, är så svårtillgängliga, innehåller så komplicerade instruktioner och skapar så mycket mystik runt själva sporten att en genomsnittlig löpare ger upp utan att ens starta i ett lopp.”

”Vissa träningsprogram är så komplicerade att man nästan inte kan gå hemifrån utan att ha en kopia av anvisningarna fastnålad på bröstet.”

”Tränare /… / har lyft träningens metoder till de dunklaste höjder.”

Minuter, inte mil
Ardy Friedbergs idé var att det inte var antalet träningsmil som var viktiga. Det var tiden.

”Om du springer 200 eller 100 mil för att förbereda dig för ditt första maraton är mindre viktigt än att du lägger ner tid ute på vägarna. Du måste klara av att springa ungefär fyra timmar för att klara ett maratonlopp, och det har inte så mycket att göra med hur långt du springer som man skulle kunna tro. Om du skaffar dig en vana att kunna springa länge, kan du också springa långa sträckor.”

Säkert finns det rationellare sätt att träna, det begrep jag redan då. Han hade förresten avsnitt om både styrketräning och om cykling och simning som alternativ träning, och mycket annat. Men det var enkelheten jag gillade.

På fem månader skulle en van men medelmåttig motionär som jag kunna springa en mara, skrev Friedberg. Löpning  fem dagar i veckan. 70 minuter första veckan, därefter 75, 85, 95, 135, 160, 200, 220, 220, 235, 255, 275, 275, 285, 120, 165, 320, 335, 390, 330, 225 och tävlingsveckan högst 55 minuter. Sista två dagarna skulle vara träningsfria.

Jaha. Inte värre. Med mina fem minuter per kilometer såg det inte alltför blodigt ut.

Sprang genom Värmland
Anteckningarna finns kvar. Jag följde schemat ganska bra, även om jag skam till sägandes räknade om hans minuter till kilometer. Mitt i träningsperioden kom dessutom ett nyttigt reportageuppdrag som jag hittat på själv. Fotografen Christer Höglund och jag sprang från Långflon i nordligaste Värmland till Stora torget i Karlstad och skrev om det i den stora länstidningen, där vi arbetade. Ibland gick vi.

Tjugoåtta kilometer till fots om dagen på brinnande arbetstid i tio dagar. Sämre uppdrag har jag haft.

Starta inte för fort
Den 17 september 1983 gick starten. Platsen var klassiska Slottsskogsvallen i Göteborg och benen pirrade av löplust då starten höjde pistolen. Hur var det Friedberg skrev? ”När startskottet går rusar tätgruppen i väg och…”. Jo tack, men inte jag. Det misstaget hade jag gjort tillräckligt många gånger vid kortare lopp.

Håll dig till planen. Ta det lugnt. Följ ditt eget tempo.

42 kilometer och 195 meter senare visste jag svaret. Ardy Friedbergs metod hade fungerat. Till nästa gång skulle jag lyssna på andra löparprofeter, men det visste jag inte nu. Jag visste bara att jag hade satt upp ett mål som några år tidigare hade verkat omöjligt – och nu hade jag nått mitt mål. Jag hade klarat en mara, ett helt långt marathonlopp.

Skorna luktade stad och lycka.