Bôs eller ans, vilket väljer du?

– En trädgård ska se välvårdad och lite bôsig ut.
– Va’ sa du, sa du?
Det är det där och:et som förundrar. Jag har förvånat mig själv de senaste åren.

Vi tar det från början. Bôsig betyder skräpig, slarvig. Att jag ens använder det ordet i samband med vår trädgård visar att någonting har hänt.

Det började på helt annat vis.

Först bodde jag på bondgård med föräldrar och farföräldrar som såg till att slå dikesrenarna med lie när dessa blev för vildvuxna. De skulle aldrig ha kommit på tanken att låta jordbruksmaskiner stå ute och rosta. Plogfåror skulle vara raka, annars fick hela familjen skämmas. Två familjer fick skämmas.

Sedan hamnade vi i kedjehus med trädgård till. Prydligare, produktivare och mer kärleksfullt arbetsintensiv har aldrig en trädgård i Molkom varit. Pappa älskade det.

Pedanter?
Så, 1983, var det dags att skaffa hus till vår egen lilla familj. Jobben var krävande, diverse prioriterade fritidsintressen likaså och dit hörde inte trädgården. Inte för mig. Men en sak var självklar för den här sonen av en småbonde. Även om vi inte odlar mycket ska det vi gör vara prydligt.

– Är ni pedanter ni? undrade en arbetskamrat till frun, när hon såg hur vi trimmat gräset runt buskar och träd. Komposten såg mer ut som våra dagars odlingslådor än som en kompost.

Ordning rådde på fastigheten Grossbolstorp 1:67.

Åren gick. Ett tag blev vi ännu aktivare i föreningsliv, dessutom blev jag chef några år. En rolig tid men inte hann jag prioritera odlingar, hallonstöttning och perfekt kompostomsorg. Frun hann mer än vad jag mäktade med men min del blev försummad, sedd ur småbondeperspektiv. Ibland växte gräset decimeterhögt precis intill träden. Hu!

Parkering för plantor
Förändringen fortsatte. Ett år ställde den kära vännen en överbliven planta på komposten, när hon rensade hallonhäcken. Nästa år en till. Lite senare hamnade en sibirisk vallört i andra kanten, för att den är så fin. Strax därpå fick vår vän fjärilsfotografen oss att bli kompis med våra brännässlor. De är inte bara goda till soppa, de är värdväxter för många fjärilar med. Numera får även de stå kvar. Nämnde jag squashen som visat sig trivas på komposthögen?

Jodå, vi har ett stort ”kompoströr” strax intill. Det gav rik skörd i vår. Ett och annat skottkärrelass jord kan jag nog tvinga till mig ur själva komposthögen också, fast den mest är en vild odling numera.

Så kom 2019. Miljövänner har vi alltid varit men man kan ju klippa gräsmattan för det. Eller vänta nu, vart tredje vild biart i Sverige är hotad. Gör vi inget så riskerar vi att ännu fler humlor och bin försvinner.

Prunkade hej vilt
Då gjorde vi äng av bortre hörnet. En stor trekantig yta där teveronikor, smörblommor och andra vilda blommor riktigt prunkade kring våra två fruktträd. Blandgräset växte högt och i juli fick småbondesonen i mig leta fram lien. Allt medan bihotellen vi satt upp fått hyresgäster som gjorde oss lyckliga. Det gjorde öarna med prästkragar i den klippta gräsmattan med.

I år har jag fortsatt med att samla kvistar och ris i en hög i kanten av ängen. Där har kommit upp en invandrad hallonplanta också, som jag sparar. Han ska få syskon har jag tänkt.

Bin och humlor är fortsatt hotade. Men när jag skriver detta surrar det ivrigt om körsbärsträdet.

Bôs är det nya välansade.

### Lästips: Operation Rädda Bina 
### Mina trädgårdsfoton är från 22 juni i fjol.
### Klicka på länken nu.

Hem | Om mig Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 072. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Att undvika sociala kontakter – lektion 1

Sök kontakt med närmaste skog i stället

Fotografera blad som vill ut.

Välj väg varsin gång, där stigarna delar sig. Varje gång gör ni så. Vandrar du ensam, låt tärningen välja väg. Varje gång.

Ta bild på kullar och parallella linjer.

Träna din blick.

Försök gå nära årets första citronfjäril.
Nåja, han tyckte det var nära.

Fika.

Filma en bäck.

Gå hem.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 050. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Ett bedrövligt resultat för alla partier

Den viktigaste frågan vi har på Grossbolstorp, i riket och på klotet. Räddar vi inte klimatet är alla andra politiska strider meningslösa.

… och så litar inte svenska folket på partierna.

Förstå mig rätt. Det är inte folk det är fel på, det är partiernas förmåga att driva klimatfrågan och få de många att tro på sin lösning.

Det var några dagar sedan undersökningen kom och sedan dess har jag grunnat på den. 42 procent av socialdemokraternas och liberalernas väljare tror inte på det egna partiets lösning. 28 procent av vänsterpartiets tvivlar.

Läs själv på skärmdumpen. Resultatet är skrämmande.

### Skärmdump från den utmärkta nyhetsappen Omni.

Det är fantastiskt att en 15-årig skolflicka lyckades starta en klimatrörelse över hela jorden. Samtidigt ett bedrövligt misslyckande att våra svenska partiet inte förmått göra det samma i vårt land.

När får vi se statsministern sätta sig bredvid Greta Thunberg och hennes plakat? När ser vi politisk skolning och handling som betyder något? Utan livsdugligt klimat ingen mat, ingen stat, inget medmänskligt prat.

42 procent? En skamlig siffra.

### Detalj ur teckning av Karin Boye.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 964. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Resan dit där folk hälsar

Jag borde berätta om en lyckad resa, för så var det.
Ändå tänker jag hela tiden på kvinnan i hotellreceptionen som gjorde mig svarslös.

Först borde jag skriva om hur vår resa med Inlandsbanan äntligen blev av. Vi for hela vägen från Mora till Gällivare och tillbaka. Avslutade med en förvånad genväg hem med obyråkratiskt tågstopp i Molkom (!) och tågresa genom både barndomsbygder och nutida grannbygder (Pannkakan i Deje) där sannerligen inga persontåg går mer. Egentligen.

Jag borde berätta om mitt livs godaste rårakor med fläsk och lingonsylt i Siljansfors när vi kom med bil på väg till Mora.

Jag borde berätta om tågvärdinnornas service ombord på Inlandsbanans rälsbussar:
– Älg höger!
– Reindeers to the left!
– Nu är vi strax framme vid Polcirkeln. Här stannar vi i fem minuter så ni kan gå ut och fotografera. (Efteråt fick vi certifikat på att vi passerat den nordliga cirkeln).
– Snart kommer vi till Åsarna. Där är det matuppehåll. Här är menyn, ifall ni vill beställa någonting, så ringer jag.
– Säg till när ni vill köpa souvenirer, godis eller fika ombord.

Sedan kunde jag skriva om räksmörgåsen på Frösön, promenaden i Östersund och den gestaltade historiska vandringen med agerande skådespelare på friluftsmuseet Jamtli. Hur jag efteråt stod tårögd inne i gröna vågen-torpet med alla FNL-affischerna, debattpocketböckerna och NJA-gruppen på vinyl i högtalarna. Deras miljövisa från 1970:  ”Men när röken från fabriken slår ner på chefens hatt, då får vi en miljödebatt”.

Jag borde berätta om hur 14 timmar på tåg från Östersund till Gällivare inte alls kändes långtråkiga. Om de grekiska kvinnorna som jag undervisade i frågor kring inlandsis och jättekast.
– Ser ni en stor sten i skogen här, så har isen brought it here. Varenda en.
– Du borde bli mentor.
– Nja.

Gällivare sedan, Gällivare, oj oj oj! Pensionat först, promenader sedan, spännande sightseeing till Malmberget där hela tätorten ska flyttas. Sju kilometer flytt av stora villor och flerfamiljshus, sök på youtube, det är fantastiska filmer. Midnattssolen borde jag berätta om. Byggkranarna i Gällivare, där arbetslösheten är nära noll.

Jag borde berätta om hur jag skulle springa upp på Dundret och glatt valde en skoterled med 25 centimeter högt lingonris som snart övergick i blötmyr men aldrig tog sig upp på fjället, för där är det skoterförbud. Nå, dagen därpå fick jag min revansch. Rätta leden går att gå med barnvagn, jädrigt fort nerför.

Jag borde berätta om bilen vi hyrde billigt i kanten av Gällivare.
– Den är väldigt populär.
När vi kom fram till bilen var den en mindre skåpbil, men va’ hundan, vi fick fyra dagar till priset av en och den var kul att köra.

Jag borde berätta om Jokkmokk och det fantastiska samemuseet. Om hur vi fick en lokförare och tågvärdinna att för första gången i deras liv stanna i Sandsjönäs. Om våra vänner som visade sin stuga i Gubbträsk och utsikten i Storuman. Om min träningsrunda på Björn Ferrys väg och uppför hans stigar.

Dunket från tåget också, glöm inte dunket (klicka, se & hör!). Även det borde jag skriva två lyckliga rader om.

Jag borde berätta om det kompakta hotellet i Östersund som ersatt personalen med en sms-kod. Avslutningsvis om hur folk hälsar på en på stan i Gällivare, Jokkmokk och Storuman. Tvärs över gatan hälsar de.

Gör mig svarslös
Absolut. Det är bara det att jag hela tiden kommer att tänka på kvinnan i den där hotellreceptionen, när hon gav oss hotellnyckeln. Jag råkade nämna att vi kom åkande från Värmland.

– Du, svarade kvinnan bakom disken. Jag har haft min beskärda del av värmlänningar.

Trött naken blick. Beskärda del.
Inte kan en svara på sånt.

 

 

 

 

 

 

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 963. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar

Det är som om inlägget om Greta Thunberg pockar på att bli skrivet.

I sociala medier knackar stackars vilseförda människor ner sina vanföreställningar om att jordklotet är platt, att Australien inte finns och att vår statsminister vill ändra grundlagen så att han aldrig mer kan avsättas. Sådant tror de på och ägnar sina dagar på jorden åt.

Under tiden händer något annat i den verkliga världen. Överallt omkring oss håller klimatet på att bli varmare, år för år, grad för grad, värmerekord efter värmerekord. Polarisarna smälter, glaciärerna krymper, världshaven stiger och Sveriges bästa frukost-tv, Vasaloppet, kommer närmare och närmare sin sista målgång på grund av snöbrist. Sådant tror vetenskap och meteorologer på.

Själv är jag övertygad om att Australien finns och att kontinenten inte är inspelad i studio med inhyrda skådespelare. De svenska grundlagarna finns också och är svåra att ändra på. Bra. Problemet är att det är samma sak med naturlagarna. De är svåra att ändra. Värmer du upp vår planet grad för grad med röken från flygmaskiner, kolkraftverk, privatbilar och andra lortgaser så blir inte klotet plattare för det. Men varmare blir det. En grad varmare, två grader varmare, tre…

Då är du snart rökt själv.

Borde ha skrivit för länge sedan
Detta vet Greta Thunberg och därför tog hon sin skylt och gick och satte sig i augusti förra året. Skolstrejk för klimatet.

Jag borde ha skrivit om henne då. Jag borde ha skrivit när hon första gången läxade upp maktens höga herrar. Jag borde ha gjort ett inlägg när hon var med i Skavlan och visade än en gång hur kunnig och påläst hon är. Jag borde ha skrivit när hon var så lysande på idrottsgalan. Hon har ju humor också, jäntan.

Till sist dyker hon upp i en bok i mitt knä, utan att vare sig tecknare eller författare tänkt sig det. Johan Svedjedals fina biografi Den nya dagen gryr – Karin Boyes författarliv kom ut 2017, långt innan Greta gick och satte sig. Svedjedal har gjort ett stort jobb med att kartlägga Karin Boyes liv, rätta till tidigare levnadstecknares misstag och ge oss en ärlig bild av författaren som gav oss Kallocain och dikten om vägen som är mödan värd. Lika flitig och noga har han varit med illustrationerna. Vackra bilder på Boye, vardagsfoton, akvareller hon målat, facsimiler på manus, tidskriftslayouter och mycket annat. Det är där jag möter blicken igen.

Flätorna, mössan, blicken.

Karin Boye har själv gjort teckningen på sidan 300 i biografin. Klippet är från tidskriften Clarté och Svedjedal menar att teckningen ”gestaltar hur hennes vänsterradikalism tar två tankesteg – till feminismen och in i analysen av människors föreställningar och fantasier.”

Jag tror han har rätt men det är inte det som får mig att haja till. Det är tösen i främre raden, flickan med flätorna. Jäspalt va’ lik Greta Thunberg!

Då inser jag att jag nog får lov att skriva detta inlägg, när mitt dåliga samvete hittar tecken överallt.

Stort lass, liten tuva
Klimatet på jorden hotas av den pågående uppvärmningen. Rader av forskare har förklarat för oss vad som kommer att hända om klotet värms upp en grad, två grader, tre grader, fyra grader. Detta vet vi och tvivlar du, så fråga Greta Thunberg. Den medmänniskan är påläst.

Nej, det är inte klimatfakta mitt inlägg handlar om. Däremot om att allt är möjligt. Allt är förbaske mig möjligt. Du kan vara 15 år och påläst och en dag bestämma dig för att om ingen vuxen gör någonting så får du väl göra det själv då. Och så går du och sätter dig bredvid en skylt och ett halvår senare har den skylten synts över hela jorden, din röst har hörts över hela jorden och ditt budskap har fått tusen och åter tusen andra att göra precis som du. Agera.

En sak som jag lärde mig 1968 är att kamp lönar sig. Det lönar sig att kämpa, svenska folket fick ju tryckfrihet, vi fick ju demokrati, vi fick ju fackföreningar, vi fick semester, vi fick lag om medbestämmande i arbetslivet, vi fick slut på skogsbesprutningarna. Inget av det utan kamp.

Det är den lärdomen Greta Thunberg påminner oss om. Kamp lönar sig. Den lilla lilla tuvan kan stjälpa det stora lasset.

Nu ser jag hennes ögon igen. Klarsynta, pockande tittar de på oss alla. Jordklotets problem har hon genomskådat för länge sedan. Kärleken strömmar mot henne, men också hatet. Även det visste hon i förväg.

Tack för det du gör, Greta.

***

Till sist fem tips till dig som skickar hat till 16-åriga tjejer och tror att jorden är platt och lagom tempererad för all framtid:

### Fundera över ironin i när folk som bara gått i Livets Hårda Skola kräver att Greta minsann ska gå i skolan.
### Fundera över om det är sant att förkortningen asg inte bara betyder att man asgarvar (åt ironin ovan förslagsvis) utan att den också kan stå för anpassad skolgång.
### Fundera över om det är sant att Greta har sådan anpassad skolgång och att skolan gett henne tillstånd att sitta vid sin skylt på fredagarna, med en läsebok.
### Fundera över vad hennes mor skriver här (19 januari) om att föräldrarna avrådde från sittstrejken, eftersom det är deras ansvar att se till att hon går i skolan. ”Hon har ingen och har aldrig haft någon som ’står bakom’ henne. All planering gjorde hon helt själv.”
### Fundera över vilka flyktingströmmar du som klimatförnekare kommer att orsaka om du får som du vill.

Kram 

/Sven-Ove

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 929. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Gubben med klipp i steget

Det är hårda tider. Annie Lööf skickar kravlista som inte går att anta, Ernst Kirchsteigers alkoholfria glögg exploderar i vitrinskåpen, runt våra motionsspår på Grossbolstorps höjder tränar skogsmaskinerna intervall på gran och tall, glaciären vid Sylarna har kollapsat och borta vid Treriksröset går inte solen upp en enda gång till i år. Inte ner heller, ty det är redan gjort.

Då tar jag på underställ och löpoverall och leker att jag är 43 år igen och i toppform. Klafs klafs klafs låter det i dis och december när jag studsar ut på ängen ovanför vår gata. Stigen bort mot friluftsgårdens parkering är lika inbjudande småkrokig som när den först blev till, gps-klockan på armen berättar att hon tror det är uppför och vaderna hälsar att de är klena men inte tänker ge tappt i en sketen uppförslutning som inte ens syns.

Fast de går tungt.

Nu duggar det mer. Klafs klafs. Hur ska jag kunna förklara för någon löpresistent medmänniska vilken lycka detta är för mitt belöningscentrum? Hur ska någon kunna fatta vilken glädje dessa stumma, långsamma kliv över gräsbeklädd vall ger åt en skrynklig 67-åring, snart 68?

Hade de sett farfar jogga runt till ingen märkbar nytta vid min ålder, då hade nyedsborna skakat länge och allvarsamt på huvudet. Vi i familjen med.

Det är en glädje att få leva i en tid när snart ”treåriga” pensionärer slipper tänka på sin värdighet, åtminstone på den punkten. Kom igen, värsta backen på femman, här har du gôbben mä’ klepp i steget!

Klafs.

### Ernsts alkoholfria glögg.
### Serveras smällkall.
### Nu med visir.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 894. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

I dag fyller bloggen sju år

I dag fyller detta ställe på nätet sju år. Här är jubileumsskrift nummer tre. Tjugo tankar om skogen, samlade i ett häfte. Klicka på länken, läs och skriv gärna ut.

Tack alla ni som gått före mig på stigen.

I den gröna kyrkan – tjugo tankar om skogen

Det finns tre sorters kojor i skogen

En dag för sex år sedan får jag för mig att skriva ner mina tankar kring skogen. Snart flödar texterna, det är en sådan stund. Allt fanns oskrivet inom mig. Betraktelser växer fram om de som gått före mig på stigen, eftersom jag måste. Drygt 60 års vandringstankar vill ut.

Vi går inte ensamma.

Det finns tre sorters kojor, har min kusin lärt mig. Kojor på marken, kojor uppe i träd och kojor under jord. Det går att göra en som är vattentät, utan att använda ett enda verktyg.

I dag fyller Svenssons släng sju år. Stor blir aldrig bloggen, det vill jag inte, men hundratusentals besök är likafullt fantastiskt för en blyg 14-åring vid en krokig grusväg i värmländsk glesbygd. Så gammal var jag när pennan och papperet hittade mitt uttrycksbehov på allvar.

Sjuårsjubileet firar jag genom att samla olika bloggtexter i tre skrifter. Klicka, läs och skriv gärna ut för eget bruk.

Tack för att du besöker Svenssons släng, stort tack också för alla gillningar, kommentarer och delningar genom åren.

Trivs.

De två tidigare jubileumsskrifterna:
### Hur mycket hade mamma varit värd?
– femton favoriter från de sju åren

### Sanningen – 25 dikter från en bit in i skogen

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 887. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Hammaren och skäran i Södra Finnskoga

Åker tåg mellan oro och oro. Gamla män blir väl sådana.

Då kommer lugnet. Solen glittrar på de västra delarna, en firma bygger moduler, en kyrka på en höjd strävar med sitt.

Visserligen tror jag mer på människor som skapare men jag tycker om de där kyrkorna. Hoppfullt pekar de uppåt men i sina trädgårdar minns de oss levande. I Södra Finnskoga visade en stolt präst upp en gravsten med hammaren och skäran.

Varför gjorde han det? Fundera på saken.