De långa kalsongernas natt

Snart kommer de långa kalsongernas natt, skriver en vän, ty så sa hennes pappa.

Vänta, det sa ju min också. Var fick våra fäder det uttrycket ifrån?

Nu hör det till saken att jag gillar vintern. November har också sin charm för en njutande självplågare med löparskor. Nå, mitt andra intresse är bokstäver, ord och uttryck. Hur kan det komma sig att ett så speciellt uttryck sätter sig tillrätta i folkmun?

Vi googlar förstås, både hon och jag. 72 200 träffar tyder på att vi förmodligen har vintrar ibland i detta land. Då snävar jag in sökningen en aning och se: nu vet jag vem som hittade på det.

Klicka och lyssna. Du behöver inte ens lyssna på kupletten som John Elfström sjunger, om du inte beundrar hans sångförmåga. Svaret kommer redan i presentationen.

Ett bra uttryck är det. Vart tog förresten alla kamelhårskalsonger vägen? Nuförtiden ser jag dem aldrig i någon annons.

Lyssna nu: De långa kalsongernas natt

### Lorens Marmstedt var regissör, manusförfattare och filmproducent.
### Gösta Stevens var journalist, manusförfattare, regissör, sångtextförfattare och översättare.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Sista semestern i familjen

Äta regionalt världsberömd räkmacka vid strandkanten på Värmskogs café: check.
Boka biljetter till årets föreställning med Västanå teater: check.
Äta, fika, prata och titta på konst vid Gamla kraftstationen i Deje: check.
Vara med och arrangera O-ringens femdagars i Arvika med omnejd: check.
Umgås med två yngre generationer i släkten: check.

Springa & cykla & plocka & klippa & trimma & måla & bada & läsa & kika & titta & lyssna & applådera: check.

Sitta på altanen och tindra med ögonen som om det inte alls var 50 år sen vi träffades: check.

Sista semestern? Ja, för nästa sommar tänkte vi båda vara pensionärer. Detta är genrepet. Rätt ofta har det gått riktigt bra.

Värst är alltid alla blogguppslag som dyker upp när en bestämt sig för att låta dig vila, lelle blogg.

Låta bli att skriva fast idé dök upp: check.

***

En sån sak som att Per Albin också lånade begreppet folkhem från en politisk motståndare, men han fyllde det med ett bra innehåll.

En sån sak som att det blev ett himla väsen när SOS Alarm fick Hesa Fredrik att tuta i Stockholm av misstag. Sånt ska det bli väsen om. Men varför frågade ingen journalist hur många tutor det finns i Sverige? Blir de färre och färre på många håll? Hur många svenskar kan höra dem? 50 procent?

En sån sak som denna ständiga åldersdiskriminering. När får vi se ett fotbollslag vandra in på planen med varsin pensionär i näven? Va?! Gör om, gör rätt. Det var ändå vi som uppfann centringen, träfinten, fiskliret, tv-räddningen, reprisen, det drettöliga studiosamtalet och vågen.

En sån sak som att… asch, dä kvetter. Nu vänder vi blad. I morgon blir det en riktigt pinsam text.

Tjohoo!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Stolt och ledsen bland medlevare och piggögda vänner

Maj är en härligt intensiv månad, det tycker jag om. Göken kommer, flugsnappare och andra har högsäsong och björkarna byter grön nyans mest varje timme. Kommer det ett blygt vårregn så kan det nästan höras hur allt växer efteråt.

Grönskan är inte blyg längre.

Solen värmer, lufthavet är en symfoniorkester och marken en stor barnkammare. Jag törs knappt gå på gräsmattan, för alla spännande individer som också bor här, fast banken tror att det är den och vi som äger tomten.

Det är inte bara vår villatomt som lever. Den här tiden bor det medlevare i byggnaderna med. Getingar, talgoxar och inte minst citronfjärilar som nyss vaknat efter att ha övervintrat i vedskjul och förråd. Hur kan en fjäril klara våra minusgrader? De är blekare än sina blivande barn när de vaknar, men sugna på att göra nya fjärilar.

Detta har vi kämpat oss till
En sådan majdag är det när jag går över skolgården till vårt Lärcenter. Uppe i en sal ska jag prata svensk tryckfrihet och fri press tillsammans med ännu en grupp invandrare. I dag är alla från Syrien, alla har uppehållstillstånd men en del skamligt korta sådana.

Svalorna seglar utanför fönstret och här inne står jag och berättar om den demokrati som svenska folket kämpat sig till. Om Tryckfrihetsförordningen från mitten av 1700-talet, om meddelarfrihet, källskydd, offentlighetsprincip och vår ack så kantiga nyhetsvärdering. Varför får en bomb i Manchester större uppmärksamhet än en likadan i Istanbul? Förklara principen kan jag i sömnen, men försvara den alltid? Människa, kulturell och geografisk närhet, konflikt och att det ska ha hänt nyss eller nu direkt. Verktyget är enkelt men ibland blir tillämpningen fyrkantig.

Friheten – men också ansvaret – när jag säger att media får avbilda profeten Muhammed men inte nödvändigtvis måste göra det, bara för att det står dem fritt.

Frihet och byråkrati
Efteråt tränar vi på att skriva insändare tillsammans. Det är en övning, betonar jag gång på gång. Det är en övning. Ni får skicka in detta till tidningarna, men ni måste inte.

Med tolkens hjälp lotsar vi dem med varsam hand genom skrivandet, allt medan besvärlighet efter besvärlighet rullar fram på wordfilen vi projicerar på väggen.

– Det är en övning. Vi publicerar ingenting, det avgör ni…

Därför kan jag inte berätta mer här. Men likaväl som jag var stolt över vår svenska tryckfrihet nyss blir jag beklämd över våra syriers möten med svensk byråkrati. Fri svensk press har mycket att gräva i, när det gäller hur vi krånglar till den integration som mina piggögda vänner kämpar så ivrigt för.

Du skulle bara veta
Svalorna seglar, grönskan blir grönare, livet bultar i varenda vrå av min hembygd.

– Du har mycket att vara tacksam för, din pratkvarn, säger en sädesärla som trippar förbi när jag går hem. Du skulle bara veta hur det är ställt på en del andra håll i världen.

Tack, jag vet.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Sanning, lögn och pilska sädesärlor

Kommer för tidigt till ett seminarium på vårt närmaste universitet. Sant eller falskt är temat, ett viktigt ämne i dessa tider när allt som blir viralt inte nödvändigtvis är lögn. Inte allt – men mycket är ljug.

Förr fattade somliga skribenter ibland fel. Nu fattar de väldigt väl hur fel den är, Den Feta Lögnen de sprider.

Vissa av dem.

Där ärlorna vippa
En timme för tidig är jag och lättlunchen redan förtärd. Då går jag ut i solen på campus och lyssnar till hoppfulla röster, drygt fyra decennier yngre än min.

– Komplexitet, säger en röst.

– Typ ett gäng 40-åriga gubbar, säger en annan.

När jag fortsätter mot kanten av skogen strävar blåbärsris, vippar ärlor och kvittrar rödhake.

Inte en enda lögn
Här bland granarna finns inga fake news, allt är på riktigt. Ingen äter lättlunch, ingen behöver namnbricka, ingen testar ljudet ett-två-tre.

Gissa vad jag gör. Jag tror du anar det. Jag går för att se var stigen tar vägen. På riktigt. Jag måste ingenting.

Namnlappen har jag i fickan.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Kära kommun, är jag ikapp nu?

traktorgatan

Berättelsen om en värk, ett mutter och ett nytt stolt gatuplock.

Måndag, solsken och fyra grader kallt. Medan talgoxar och grönfinkar äter mellanmål i vårt paradisäppelträd ägnar jag mig åt viktiga pensionärsgöromål. Spelar sudoku i mobilen och läser nyheter på Facebook. Någon råkar vara på Kuba när kubanerna samlas i massor för att sörja Fidel, någon kämpar med att tillverka vita blodkroppar, någon skriver dikt om stiltjens dagar. I tanken finns jag vid deras sida, var och en.

Nu blev det nästan rekord i sudokun.
Äter lördagens rester, penne och köttbullar.

Den vanliga värken i höger baklår
När solen börjar fundera på att gå ner bakom Skottaberget tar jag mig slutligen samman och kliver i löparskor och springoverall. Höger baklår värker efter lördagens spadvändning av trädgårdslandet men en får inte ge tappt. Den värken får jag varje gång; efter långpass med men mest efter grävjobben.

Den som ser mig i aktion med en spade brukar känna igen farfar. Samma ivrighet, samma brådska i armar och blick. Gräva sakta går inte.

Kanske är det ischias, kanske träningsvärk men ibland tror jag på skidåkarnas kompartmentsyndrom. Det blir för trångt för muskeln, den som två överläkare trodde var en tumör i mitten av 1990-talet. Röntgenbilden av låret den gången visade inte minsta förändring, då hade jag fruktat det värsta länge.

Jag kan ju inte komma till landstinget nu och be dem operera en 65-åring. Motionslöpningen fungerar hjälpligt bara jag inte springer för långt och det är bara när jag gräver landet det blir riktigt illa. Efter några dagar går det alltid över.

Kanske är det någon gammal skada som spökar.
En får inte ge tappt.

Nu ska ho’ kuttes
Jag tänder lampor så huset ska se bebott ut, knäpper igång gps-klockan och väntar tills hon är vän med satelliterna. Klick och iväg nerför gångvägen. Viker vänster, genar över gräset mot Grossbolstorpsvägen och lufsar vidare uppför backen mot Norrliden. Låret protesterar inte alltför mycket, särskilt inte när vi springer på tå, skorna och jag.

Gudskelov har jag lärt mig låta bli att titta på pulsnoteringen hela tiden, sist hade jag hög puls här i början. Inte nu, men det vet jag inte än.

Två projekt sysselsätter mig medan kylan nafsar kärvänligt i kinderna. Ett styck bilnummer och ett styck nytillverkad gata. Jag samlar på bilnummer och letar efter 505. Förgäves i dag, men det vet jag inte heller än.

Gatan är den som leder till vår nya återvinningscentral i kommunen. Den har jag kört en gång men aldrig sprungit. Hoppas jag orkar dit med låret. Nu ska ho’ kuttes.

Rakt in bland vildsvinen
Vid Ånäs står några bilar på parkeringen, ingen med rätt nummer. Jag fortsätter längs vår asfalterade banvall, passerar de sista husen i tätorten. När jag ränner över gamla Dejevägen flyger en nötskrika före mig norrut. Vid bron över Kvarntorpsån cyklade en bekant rakt in i en vildsvinsflock härom året, men nu är det grisfritt så långt ögat kan nå och jag slipper skrika. Isen frasar i ån, skuggorna blir allt längre, låret muttrar men matar på.

För två år sedan sprang jag alla gator i tätorterna på Forshaga kommuns turistkarta. Barnsligt, jag vet, men det var en rolig lek som gav mening åt mitt löpande en höst i livet. (Läs gärna mer här).

Nu har jag insett att kommunen gjorde en ny gata när man byggde nya återvinningsstationen. Den som vi modigt visar upp som första intrycket av vår centralort, för de besökare som kommer norrifrån. Den gatan har jag aldrig löpt.

Mitt stolta gatuplock
Jag passerar några halvgnagda stora aspar och en bäverstig och viker av över bron till gärdet med nya industriområdet. Benen trivs bättre med grusvägen som är där i början. Nu ser vi den osprungna gatan, hurra! Jag springer åt höger genom återvinningsstationen och ut igen, till där gatan börjar.

Traktorgatan. Bra namn. Nu vänder jag och följer den söderut på väg hemåt. Färsk asfalt, färsk notering för mitt stolta gatuplock. I morgon ska jag skriva till kommunen och fråga gatukontoret om produktionsläget. Ni har väl inte gått och lagt ut fler gator bakom min rygg sedan 2014?

Borta vid Skottaberget leker solen kurragömma.
Höger baklår tycker att jag är en stor idiot.

benHem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Inskolning av nya springklockan

Gps-stilleben

Fem veckor tar det. Först tror jag det är mykoplasma som får mig att hosta hela nätterna och på dagarna med ibland. Torrhosta de första veckorna men inte sedan. Till sist går jag till vårdcentralen där doktorn berättar att en sänka på 8 är bättre än bra, mykoplasma är det inte. Bronkit.

Luftrörskatarr läser jag på nätet. Kan hålla på i 3-4 veckor. Min är uthålligare och hindrar mig från att springa i fem veckor, även om besvären blir mindre efter hand. När jag provar rask promenad kommer hostan tillbaka.

Dret.

Jag som köpte ny gps-klocka i maj och bara låtit den flyga två gånger. Nu har jag glömt hur en sätter igång den. Visst gick det att se statistiken i mobilen, trådlöst?

Farten kvittar
Måndagen den 27 juni snör jag på mig skorna igen, efter att inte ha sprungit på 36 dagar. Kroppen har växt flera kilo under tiden, vad själen gjort törs jag inte tänka på.

Nu.
Nu ska det äntligen ske.
Jag är tydligt nervös. Ska vi behöva bryta efter första utförslöpan, klockan och jag? Farten kvittar och sträckan med, bara jag får springa.

Regnet hänger i luften när klockan, satelliterna och jag är överens. Sakta lufsar jag iväg nerför gångvägen. Årets skatungar är utflugna men ett gäng takläggare från trakten hamrar flitigt på taket intill. En meter långa steg räknar klockan, fast det vet jag inte än. En halv minut saktare än normalt per kilometer, det ser jag desto bättre.

Farten kvittar.
Det där är lögn. Farten kvittar aldrig.

Just i dag spelar den hur som helst mindre roll. Det är inte OS-finalen, det är första lilla sköra rundan efter ett långt sjukdomsuppehåll. Orkar jag detta? Kommer jag att falla ihop i fosterställning efter 874 meter? Ivrigt spottande decilitervis med mormorshosta?

Mer än själva löpningen
Simulant, skrattade en sjukdomskunnig i bekantskapskretsen när jag berättade om sänkan på 8. Sedan log hon kärt. Var och en som befunnit sig i närheten av en löpmotionär mer än en vecka vet att löpmotionärer förenas av en sak. Vi lyssnar på vår kropp.

Hela dagarna går vi omkring och lyssnar. På nätterna med, om det går. Den inlevelseförmågan förenar oss mer än själva löpningen. Den gör aldrig uppehåll.

De babblar ju så mycket också, våra kroppar.

Nu passerar jag 874 meter. Inte så mycket som tillstymmelsen till slemmig utsöndring. Grönfinken hälsar sitt envetna ”dry!”, en flock kajor far förbi på hemlig resa norrut och på tomterna intill växer käringtand, potatis och smultronschersmin. Näsan fylls av smultrondoft, det är allt. Inte en hosta så långt luftrören når.

Vackert ord, ”tillstymmelse”, tänker jag medan benen förvånat pinnar på förbi forna fritidshemmet. Länge sedan en stymmade till något nu.

Kan det vara tifis?
4 108 steg senare har jag sprungit runt nere på platten en stund och därefter tillbaka hem uppför backen. Sa jag att det var en provrunda för att se om jag fortfarande skulle stå på benen när jag stod på verandan igen? Klockan går för fort men det får vi ordna. I värsta fall får jag träna. Hur var det nu en ställde in pulsen?

Pulsen på klockan menar jag. Det kan inte vara rätt att hon varnar för 103 procent av min maxpuls när jag bara löper lätt konditionsjogg. Eller? Nu vaknar simulantgenen i mig igen. Kan det vara tifis?

IMG_2333103 procent. Finns det så många procent, hade jag det inom mig? Vad är klubbrekordet?

Åsa Romsons och mina tårar

Automat

Utsmyckad biljettautomat i Åmål.

Tårar i rösten i min radio. Det är språkröret Åsa Romson som tackar för sig.

Jag tänker inte recensera Miljöpartiet, det får bli en annan gång. De splittrar vår miljörörelse tyckte jag när de bildades och tycker så än. De har en massa bra idéer och folk och en väldig förmåga att hålla sig med knepiga vänner, det tillhör också bilden. Så blev de recenserade i alla fall.

Tårar var det. En gång lärde jag mig uttrycket mjukhetens styrka. Maskrosen växer genom asfalten, det är starkare att våga visa sig svag än bara stark.

Jag glömmer aldrig när det satt folk på främre raden och först skrattade och sedan grät, vid några av mina antirasistiska föreställningar. Det handlade om vår resa till södra Polen och Auschwitz. Först skrattade de, sedan grät de.

Vi är en del som har alerta tårkanaler. När tv:n blir det minsta sentimental brukar familjen titta kärt på mig: – Pappa gråter.

Grät inför kommunpamparna
Mitt personliga rekord var när jag började snyfta inför provinsens kommunalråd och kommunchefer, vid en trafikkonferens. Plötsligt hör de ärrade politikerna hur länstrafikbolagets informatör får tårar i ögonen mitt i sin power point-bild om kommande priser i kollektivtrafiken.

Jag tyckte så synd om dem.

Titta och njut, detta är min dyraste film

En gång fick Peps Persson frågan:
– Hur ser du ut, egentligen?

Det är en bra fråga. Hur jag själv ser ut – när jag löper? Ärligt talat vet jag inte riktigt. Vaggar, stapplar, nåt sånt skulle jag tro. Fast en sak har jag märkt. Det är som om jag får ett bättre löpsteg på öar nära Afrika, helst i uppförsbacke uppför röda vulkaner med solen snett ovanför höger öra.

Titta och njut, det gjorde jag. Det stora vita huset längst bort är förresten det övergivna hotellet Atlante del Sol.

Tass, tass, tass 😉

På lätta ben uppför den röda vulkanen Montana Roja i kanten av Playa Blanca.

Landningsljus åt en älskad vän

Version 2

När kartan med sommarens fasta kontroller är skickad till tryckeriet ringer en vän från Friska Forshaga-projektet. Det har knövvlat sig med stolpjakten. Skogsbolaget avverkar för fullt.

Skymningen håller på att lägga sig över Grossbolstorp och någonstans står en tryckpress och småhoppar i väntan på min revidering. Tre kontroller behöver bytas ut, vi kan inte skicka ut en massa ovana stolpjägare på ett färskt hygge i sommar, vad blir det för orienteringspropaganda?

– Tror du att du kan hitta tre nya kontrollpunkter? säger min vän. Det ska helst vara samma kontrollbeteckningar också, så vi slipper byta texterna.

Medan skogen mörknar
Jaha du. Jag ska alltså hitta en punkthöjd och två stenar, dessutom av samma svårighetsgrad som de som går bort? Vi konfererar via telefon med samma karta framför oss. Jo, det ska väl gå.

– Jag rekar i morgon, säger jag och tittar ut. Sedan lägger jag på och ger mig ut i skogen, förstås. Vänta är inte min stil när tryckpressar står och hoppar.

Ta med pannlampan säger den kära vännen, men jag tror det ska gå fort. Det gör det för skymningen, inte för mig. Mörkare och mörkare blir skogen, till slut får jag lysa mig med lampan på mobilen. Första stenen vi tänkte fungerar inte, den syns för bra från lillstigen. De andra tre alternativen går att använda, även om de sitter tätt.

Kommer farande i huvudhöjd
Till slut får jag för mig att jag ska inspektera själva hygget. Det kan vara bra att veta hur stort det blir och hur långt norrut det når. Då har jag redan hört det speciella visslande ljudet ett tag och sett henne sträcka över mig.

Morkullan. En favorit.

Jag står på högsta punkten i det blå mörkret på hygget när hon går in för landning. Rakt mot mig och min lysande mobil styr hon, svänger till sist vänster när det bara är ett par meter kvar till mig. Landar tyst mellan granriset, nio meter bort.

Henne har jag aldrig sett landa förut. Hon är magisk redan när hon sträcker, detta var övernaturligt. Tyst och obevekligt kom hon farande i huvudhöjd, rakt mot lampan på en iPhone med nylöst kontantkort.

Tack Stora Enso, tack stolpjakten.
Detta var en fin stund.

Tre nyttiga och två betydelser

I dag ska jag göra tre nyttiga saker.

Åka tåg.
Ta mig tid att läsa och fundera.
Träffa små och stora människor som jag tycker om.

Vore jag en firma kunde dess motto vara ”Vårda klotet”. De som förstod dubbeltydigheten skulle blinka menande, när vi möttes i vimlet. Vårda klotet. Sparsamt uttryck, har två betydelser.

De andra skulle mejla mig och hävda att det heter inte motto, det heter payoff.

### Har bestämt mig för att läsa fler klassiker i år. Då, på sidan 183 i Candide, säger den vänlige muselmanen:
Candide
### ”Arbetet håller tre stora olyckor borta från oss: ledsnaden, lasten och armodet”.
### På sidan 126 står det om en murvel med. Uj uj uj.