Knäna darrade när folk tittade på mig

I början när jag talade offentligt hade jag handskrivna manus. Det var inte så ofta. Jag har skrivit på maskin sedan jag var 16 men de bokstäverna var för små.

Nu för tiden står jag där med 15 punkters Times New Roman i näven eller på bordet framför mig. Stor stil. Då kan jag koncentrera mig på publiken, inte på papperet.

Rampfebern behöver jag inte koncentrera mig på. Den klarar sig fint ändå.

Teg i många år
Historien om mitt offentliga talande har jag skrivit om förr. Jag teg i många år. Nej, inte i bänken i skolan, inte på skolgården heller. Det var när fröknar och andra ville ställa mig framför de andras blickar jag tackade nej.

Visst, det blev några korta verser i diverse luciatablåer och några skolpjäser i låg- och mellanstadiet. Då hade jag ju åtminstone en roll att gömma mig bakom. Krokrot eller nämndemannen i Examen i Ruskaby skola, se där några av världsdramatikens giganter som jag gestaltat på darriga ben.

Texten kunde jag. Det var att framstöta den som var problemet. ”Ja, mina barn och även åhörare…”.

Varför darrade knän och röst när alla tittade på mig? Varför reagerar vi så? Jag pratade ju ivrigt annars, när jag såg folk på ryggen. Varför vågade jag nästan aldrig ställa mig framför dem i gymnasiet?

Livsfarlig för mig själv
Den verkliga träningen kom på Jära folkhögskola några år senare. Den skolformen har hjälpt mången pirrig ung dam och man. Själv hamnade jag i elevkårsstyrelsen just när skolan höll på att gå i konkurs. Då pratade vi. Stormöte efter stormöte med elevkåren mejslade fram linjen som skulle rädda läsåret för oss, innan nedläggningen. En av utmejslarna var jag själv. 

Då var inte tid att tänka på rampfeber.

När mina första egna böcker blivit tryckta lyckades vännen i Rallarros-redaktionen, Bengt Berg, få mig att läsa högt på både stadsbibliotek och proggkrog i Göteborg. På Pustervikskällaren älskade jag det men när Rallarros lite senare uppträdde i Storfors och Kristinehamn visste jag knappt vad jag sa i det paralyserade mellanpratet. Livsfarlig för mig själv när jag gick ifrån manus.

Den bästa belöningen
Vilket år det vände vet jag inte. Det tog tid.  Snälla människor ringde och engagerade mig som underhållare ibland, huvudtalare ibland och kursledare ibland. Som mest var jag ute tre gånger i veckan, tack vare att folk sett och hört mina krönikor i lokala P4, TV4 och Värmlands Folkblad. Jag hade kraftfull rampfeber varje gång men nu hade ångesten börjat gå över efter 15 sekunder eller så.

Knepet var att få folk att skratta i början.
Det gav självförtroende.

Jag har stolpar eller manus i näven eller på bordet framför mig än i dag, men numera känner jag mig trygg även när jag går ifrån manus. Anteckningarna innehållet ofta en och annan ordlek och exakt, noga uttänkt formulering. Då behöver jag papperet som grund. Särskilt eftersom varje framträdande brukar vara nytt, det är sällan samma program två gånger i rad.

En sak har varit lika i alla år. Om framträdandet varit någorlunda långt och om det har gått någorlunda bra – då är jag hög på endorfiner i flera timmar efteråt.

Det är lika bra som ett träningspass.

LÄNK
Hur du talar inför folk
(Ett inlägg från november 2017)

LÄNK
Bengt fick dra mig av scenen på Rôva

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 210. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Varför ”Kong King” låter så fel i våra öron

Nej, det går inte. Jag kan nästan inte säga Kong King.

Det är fredag och jag vaknar tidigt. Av en slump klickar jag fram en artikel om bokstäverna I och O i engelska språket och om ordningsföljden mellan dem i olika uttryck.

King Kong sitter i ryggmärgen, det visste jag inte.

Försök själv om du kan
Försök själv säga Kong King, får du höra hur svårt det är. I och O ska det vara. Först I, sedan O.

För en bokstavsbrukare och babblare som mig är detta nytt och spännande. Jag har inte tänkt på saken förut. Det heter King Kong, inte Kong King. Ping pong, inte tvärt om. Hip-hop, inte hop-hip.

Där har du ena regeln för engelsmännen. Prova att säga fel, IO-regeln sitter djupare än du tror. 

Big Bad Wolf
Den andra regeln handlar om när det är tre ord:

”If there are three words then  the order has to go I, A, O. If there are two words then the first is I and the second is either A or O. Mish-mash, chit-chat, dilly-dally, shilly-shally, tip top, hip-hop, flip-flop, tic tac, sing song, ding dong, King Kong, ping pong.”

Därför heter det ”Big Bad Wolf”. Och:

”All four of a horse’s feet make exactly the same sound. But we always, always say clip-clop, clip-clop, never clop-clip.”

Om det är tre ord, då ska det vara I först och sedan A och O. Om det är två ord ska det vara I och sedan A eller O.

Lika i svenskan?
Hur är det då på svenska språket? Har vi en liknande regel som alla kan fast vi inte visste det?

Arla i morgonstund sitter jag i min läsfåtölj och vrider tungan halvt ur led. Försök själv säga Kong King får du se hur lätt det är. Eller dropp dripp, flop flip, tack tick, snack snick, raffriff, sacksick.

Du får ont i hjärnan. Inte ens happ som hipp eller pack och pick klarar en lagom tjock svensk trut i sina bästa år att säga.

Detta har vi inte fått nå’n information om. Nu tar vi kaffe. Tänder du stearinljuset?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 209. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Plockar vidare från den kära listan

Det är säsong för läsning.
Det är det alltid.
Nu för tiden behöver vi inte upp i ottan på mornarna heller. 

Jag fortsätter att plocka böcker från listan med alla lästips jag fick på mitt 70-årskalas. Några hade vi redan själva i hyllorna, andra fann jag på nätet eller biblioteken. Sedan ligger jag på nätterna och läser. Bläddrar fysiskt ibland, digitalt ibland. 

Någon enstaka gång lyssnar jag på ljudbok. Det blir bara någon enstaka, eftersom jag hör bättre med ögonen än jag ser med öronen.

Trivs.

Fortfarande en favorit
Favoriten än så länge är Åsa Linds Sandvargen. Den hade jag inte läst förut.
Förunderligast är Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia.
Ärligast är Stina Wollters Kring denna kropp och Kristian Gidlunds I kroppen min.
Bäst tecknad är Jan Lööfs Sagan om det röda äpplet. Hans bok hade jag läst många gånger förut och den håller än.

Än är jag inte klar med alla. Bibeln tar tid. Det vet jag andra titlar på listan som också kommer att göra.

Tid är fint.
Precis som sprattel:

Länk till min boklista
Böckerna som unga och gamla vänner tyckte jag borde läsa

### Knepet med Bibeln är att läsa fem sidor om dagen.
### Jag läser den som ett stycke litteratur, inget annat.
### Jag hoppas så att pandemin är över när jag är framme vid kartorna.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 206. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

”Dem får klara sig utan”

Utsikt över en annan dialekt, ett annat år.

Du är väl språkpolis? frågar en vän. Frågan är ställd i all välmening och jag svarar så gott jag kan. 
Nej, det är jag inte. Den sysslan gav dålig smak i munnen. 

Jag upptäckte att jag gjorde narr av folk som har svårt för att stava och det tyckte jag inte om hos mig själv. En del språkpoliser uppträder dessutom hånfullt mot dialekter, ett omedvetet folkförakt som jag har svårt att förstå. 

Här hemma pratar vi dialekt när vi känner oss trygga. Det är vårt modersmål.
Då rinner orden bäst.

Ett av människans bästa påhitt
Min vän hör inte till de föraktfulla, tvärt om. Hon menar bara att jag värnar ordet och det stämmer bra. De älskade bokstäverna har försörjt mig i nästan 50 år, då är språkglädjen viktig. Har människan någonsin gjort en bättre uppfinning än språket? Det utvecklas hela tiden. 

Demokratiskt är det också, språket. Det är brukarna som bestämmer över utvecklingen, inte någon språkvetare, generaldirektör eller utbildningsminister. Ingen av dem har hittat på orden ”jag”, ”älskar” och ”dig”. Ingen av dem har upphovsrätt på meningar som ”Ska vi åka till Grums och göra ett PCR-test? Dom har öppet till 13.30.”

Kanske fanns det språkpoliser som protesterade när ”lögardag” blev ”lördag” och ”hej” blev svenskans nya hälsningsfras? Jag misstänker det. Vad brydde sig språkanvändarna om det? I dag är det inte en enda en på Grossbolstorp som säger ”lögardag” om lördagen. Här tvättar vi oss varenda dag, ska du veta. Vare sig det behövs eller inte.

Hos oss är alla dagar lögardag, men lördag har vi bara en i veckan.

Det talade ordet
Jag återkommer till det talade ordet. I vårt hem talar vi som sagt dialekt när vi känner oss trygga. Det språket lärde vi som barn. I detta modersmål ingår praktiska ord som ”sneggelvesp”, ”gôrgôtt”, ”glingt”, ”snôscheltryne” och ”töl-tapp”. Dessutom använder vårt lokala språk ordet ”vart” om både riktning och plats. Så har folk talat i generationer här på trakten. ”Vart bor du?” är en fullt korrekt fråga på central sydvärmländska.

Detta förstår inte alla. Vissa förstår men respekterar det inte. ”Alla som använder ordet vart om en plats ska tvingas att stanna därt” är ett roligt skämt som jag ser då och då i flödet. Roligt men lik förbaskat hånfullt. Satir ska rikta sig uppåt mot en överhet. När den siktar nedåt kallas den folkförakt, även när det inte var meningen.

Den som ser ner på andra människor kallar vi ”dretle” här på trakten. Det är ett av de snällare orden för såna töl-tappar.

Språket har olika nivåer
Nå, helt fritt fram är det inte för mig heller att bruka svenskan. Jag värnar både ord och ordföljd så gott jag kan, men försöker göra det ödmjukt. Bibelns författare har rätt när hen skriver om att se flisan i sin broders öga men inte märka bjälken i sitt eget.

Till hjälp i mitt ödmjuka ordbruk använder jag ofta Myndigheternas skrivregler. Den är bättre än sitt namn. TT-språket och Svenska skrivregler är två andra bra hjälpredor. Alla tre rekommenderas. De första två finns på nätet, vilket är praktiskt.

Dessa tre hjälper mig när jag ska skriva standardsvenska. Det skrivspråket använder jag mest, men livet har lärt mig att det finns många olika språkliga situationer. När jag skrev nyhetsartiklar: det var en situation. När jag skrev text åt länstrafikbolaget om nya priser på månadskorten: det var en annan situation. Krönikorna i lokalradion: de fick bli på dialekt. Sms, facebookkommentarer eller inlägg på Twitter: allt har sin tid och sin språkliga nivå.

Jag skulle känna mig väldigt fyrkantig om jag aldrig fick kasta in ett dialektord ibland i sociala medier. Småprat är småprat även där och dialekten är effektivare än standardsvenskan. Antag att en stor älg rusar ut på vägen framför dig. Vilken av dessa minnesregler vill du helst ha inpräglad i minnet, när du har en sekund på dig att reagera?

– Sikt på rava!

All erfarenhet visar att det är bättre att kollidera med älgens bakparti än med bogen, eftersom de bakre delarna innehåller mindre massa än frampartiet och alltså gör att kollisionen blir mindre våldsam.

Jag vet vilken jag skulle välja.

Ofullständiga meningar?
På Facebook försöker jag stundom skriva något som liknar Memes. Då måste jag hålla mig kort, så att verktyget låter mig välja en bakgrund till bokstäverna. Skriver jag för långt får jag ingen bakgrund. Detta gör att meningarna ibland blir ofullständiga sådana gånger, även om just den här är rätt fullständig:

### N-å-g-r-a sätt att använda språket stör förstås även mig. Jag är inte mer än människa.
### När seriösa redaktörer skriver ”en fräck stöld” knottrar sig skinnet, det kan inte hjälpas. Jag ogillar den människosyn som tror att vissa stölder INTE är fräcka.
### När andra som har språket till yrke blandar ihop ”de” och ”dem” osäkrar jag min reservoarpenna, det måste jag också medge.

Lyckligtvis har jag sällan något bläck till etterpennan. Dem får klara sig utan min griniga post it-lapp 😉

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 201. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Stort grattis på 10-årsdagen!

Hurra! I dag fyller du 10 år, kära blogg.
Hur ska vi fira det?

Någon skriven programförklaring hade jag inte i november 2011 men däremot en oskriven. Den hade växt fram under tiden jag hade krönikor i P4 Värmland. Var tredje krönika skulle vara mjuk betraktelse (natur, barnhistorier och liknande), var tredje ett roligt kåseri (nåja försök till humor i varje fall) och var tredje kritisk (gärna politisk satir).

Jag har inte räknat men förmodligen klarar bloggen gullighets-, rolighets- och kritikkvoten någorlunda. Möjligen blir jag ettrig oftare än gullig när jag skriver, lyckan är svår att skildra så hon blir intressant. Det är nästan alltid när jag är arg jag får mest gehör.

Så himla rolig är jag inte.

Får lust att sluta
Ibland får jag impulsen att sluta med Svenssons släng. Facebook knövvlar hela tiden med sin algoritm, vilket gör att färre ser just de inlägg där jag länkar till bloggen. 

Fast än är det värt det. En gång träffade jag en poet som tyckte det var belöning nog om fem personer läste hans diktsamling. 
Respekt!

Skriver gör jag först för mig själv och än är ni andra fler än fem. Rekordet är drygt 1 100 gillningar, men ibland kan det räcka med att min text betytt något för en enda läsare.

Det handlar om människosyn.

TRE POPULÄRA
Några inlägg som många läst:

Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar (2019)
Ur ledsenheten och ilskan växer missnöjet (2018)
Springer över krönet (2011)

DEN STÄNDIGT LÄSTA
Den här får besök varenda fredag- och lördagkväll. Jag anar varför:

Putäll på er grefvar och baroner (2012)

Till sist ett tips. Klicka fram menyn, om du inte gjort det. Där finns det många fasta sidor som jag slitit med; om skrivande och springande, om husbehovspoeten Viktor Root och mycket annat. Viktor är jag själv förresten.

Klicka här också.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 190. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Jag tycker om människor

Jag tycker om människor. Det har jag vetat länge.

Jag tycker om farmor och han som var ordförande i första idrottsföreningen och han som var vår lärare i femman och lärde mig älska kartor och EWK som visade mig svälten i tredje världen och svenska kalhyggens ödslighet med sina teckningar och Karl Marx som lärde mig att vi bara fick betalt för var tredje bräda vi kapade på sågen och Nils Ferlin för barfotabarnet och Gustaf Fröding för den gamla goda tiden som inte var så god och Karin Boye för knopparna och Kerstin Thorvall för det mest förbjudna och Selma Lagerlöf, alltid min älskade kloka Selma Lagerlöf, och Moa Martinsson och min svensklärare på Åsvallaskolan som lovade mig skriva fritt när de andra skrev uppsats och han på gymnasiet som också lät mig hållas med bokstävlarna och Gösta på sågen som lärde mig lägga jämnkant på virkespaketen och skratta på allvar och dom härliga radikala tjejerna i FNL-gruppen och dom enskilda personer som blev mina bästa vänner inom idrotten, elevrådet, Clarté, SSU Haga-Annedal, Smålands Folkblad, Sunne Miljögrupp, Värmländska Författarsällskapet, SOS-centralen, Räddningsverket och Värmlandstrafik samt alla som sett till att jag fått skriva krönikor och sedan komma och prata allvar med glimten i ögat och alla skrivarkurselever och duktiga arbetskamrater och konkurrenter och spännande grannar och er på Facebook som jag blivit nära vän med fast vi aldrig träffats och ni som tycker som jag i politiken och ni som inte riktigt tycker som jag men går att prata med i alla fall och mamma och pappa och syskonen och han, den rättvisaste jag träffat, och hon som jag älskar och våra barn och deras barn och resten av släkten och Nooshi Dadgostar och Jonas Sjöstedt och Bengt Göransson och Mikael Wiehe och Woody Guthrie och Joe Hill och ultralöparen Rune Larsson och Werner Aspenström och Astrid Lindgren och Laleh och Bengt Cidden Andersson och fotbollslandslaget (särskilt damerna) och Tove Alexandersson i skogen, Torbjörn Nilsson på planen, Ingemar Unge i spalterna, Kjell Eriksson i böckerna, Lars Lerin i akvarellerna och ni i Deje som jobbar med landets första fritidsbank och du som hittade på Fritidsbanken och gubbarna jag babblar med på måndagarna och de jag vandrar med på torsdagarna och alla styrelserna och båda bokcirklarna och dom goa slitvargarna jag fick vara chef över och Gösta på sågen, nämnde jag honom?

Det är många jag inte nämnt. A som mitt land tvingade flytta till Österrike i går. M som brukar sitta utanför Konsum med sin mugg. Kamraterna som lärde mig surfa på nätet och Claes Eriksson och han som lärde mig åka nerför stången på St. John’s East brandstation i Brooklyn.

Jag tycker om människor.
Människor och fåglar.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 187. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Kul tävling för ortnamnsnördar

En av mina favorittidskrifter har utlyst en tävling. Språktidningen vill veta vilka som är Sveriges vackraste och roligaste ortnamn.

En kul tävling för oss som är kartälskare och ortnamnssamlare. Här är några kategorier jag kommer på i all hast:

Sveriges vemodigaste ortnamn: Ensamheten.
Det finns 7 platser med det namnet. Från en av de ensliga byarna kommer det en världsmästarinna i armbrytning. Annars skulle namnet vara ännu mer vemodigt.

Sveriges hoppfullaste ortnamn: Bättringsvägen.
Jag hittar 9 sådana gator men det kan finnas fler. De brukar ligga vid sjukhus.

Sveriges vanligaste bebyggelsenamn: Fridhem.
Visst säger det något om vårt land och oss som bor här. Inte mindre än 1 193 förhoppningsvis fridfulla platser heter så. 

Sveriges vanligaste sjönamn: Långtjärnen.
Drygt 1 300 stycken i olika namnvarianter.

Sveriges vanligaste huvudstadsnamn: Stockholm.
Det finns 62 platser i landet som heter Stockholm. En av dem kallades länge för vår huvudstad. Den västvärmländskaste av de 62 ligger mellan Trinne mosse och Rundisbråten. Om du undrar.

Sveriges vanligaste Sverige-namn: Sverige.
Jo, det finns 5 stycken. Hela vårt land plus fyra lokala platser inuti landet.

Två ironiska ortnamn: Brölösera och Tuggelite.
Den sorten finns det många av. Jag har alltid undrat om det var grannarna som skojade med de brödlösa eller om de var självironiska, de som bodde där.

Sveriges lurigaste önamn: Lurö.
Så här skriver en ortnamnsskribent om ön i Vänern: ”har ordet ’luder’ = åtel, as, kadaver som förled och ortnamnet betyder ’plats där förgiftat (arsenik) djurkadaver har lagts ut för att ta död på varg’ (SAOB ’luddra på varg’.)”

Om den tolkningen är korrekt? Nja, det finns andra förklaringar till namnet. Ortnamnsboken från Näs härad tror mer på att namnet kommer av fornsvenska ”ludher ’lur’, i fno.-isl. och i sv. dial. även i bet. ’kvarnlave, urholkad stock, tråg’ och ofta använt som ortnamn”.

Sveriges ledsnaste ortnamn: Gråten.
Jag hittar 27 stycken platser med det namnet. Då räknar jag inte in ortnamn som exempelvis Grossbol, som ursprungligen kommer av samma ord. Troligen av gråt, dvs en äng som är svår att skörda. Finns det ledsammare ängar?

Sveriges mest detaljerade ortnamn: Skrattabborrtjärnssnåret.
Det finns fler namn som borrar ner sig i detaljer, men detta är en favorit. Fyra dubbelkonsonanter, bara en så’n sak. Skrattabborre är det folkliga namnet på vattensalamandern.

Sveriges mest feltolkade namn: Kanske min gamla hemort Molkom (namnet kommer inte av att oxarna mjölkades om här på väg till Oxhälja i Filipstad). Kanske Leverhögen (namnet beror inte på att man plötsligt fick se hur ett av liken rörde sig i koleragraven). Kanske Malmö (de brukar inte mala någon mö där). Kanske Fyrunga socken (den fick inte sitt namn av att bara fyra ungar överlevde digerdöden). Får jag välja tycker jag Malmö är värst.

De kallas folketymologier, den sortens folkliga missuppfattningar om ord, till exempel ortnamn.

Vilka vinner?
Nå, hur ska jag ha det? Vilka ortnamn är roligast och vackrast? Den frågan behöver jag fundera på ett tag. 

Ortnamnet Kul roar mig, det finns det för övrigt bara ett av påstår Lantmäteriet. Jag tror jag ska cykla dit i helgen. Veckans Kultur, det kan aldrig bli fel.

Själv bor jag i Forshaga, vilket råkar vara namnet på ytterligare 13 platser i landet. Det är vackert så. Vackerhalsen, Vackerlandet och Skönheten låter aningen finare. Men namnet Å tycker jag allra mest om, jag får nog skicka in det till tävlingen. Det fattar ju varenda människa att i byn Å, där är det bra tjusigt och lättbott.

– Å!

Du kan inte tro hur många Å det finns i detta land. Vi är ett estetiskt folk, fullt av utrop.

Språktidningens tävling
Här kan du läsa mer om Språktidningens tävling kring vackraste och roligaste ortnamnen:
https://spraktidningen.se/2021/08/ortnamn-tid-far-oss-att-fnissa/
Senast 30 september vill de ha in våra tävlingsbidrag.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 179. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).