Sommarlov

Grossbolstorps kompani lovar ingenting bestämt. Men nu ska jag försöka vila ett tag från Facebook och blogg. Sista semestern i familjen firar vi hemma. Och med o-ringen & Västanå & Kraftstationen & stolpjakten & svamparna & hallonen & ongarna & löparskorna & nya cykelhjälmen.

Och den där efterrätten, du vet.

Trivs.

Försöker fylla folks kontrollbehov

Hur är det Mikael Wiehe sjunger om sångaren Victor Jara, som blev mördad efter kuppen i Chile den elfte september 1973?

”…att dö för förtjänst
det väger lätt som en fjäder
Men att dö för sitt folk
det väger tungt som en sten”.

Själv är jag inte direkt den heroiska typen. Jag blev journalist för att förändra världen (det gick sådär) och sedan informatör i det allmännas tjänst. Först för att hjälpa folk skydda sig mot brand och olyckor och senare för att göra det lättare att resa miljövänligt.

Jag tycker om att ha ett jobb där det även finns ett ideellt motiv. Dö för mitt folk har jag inte tänkt mig men tjäna det känns bra. Även på fritiden ibland.

Tungt men kul
Så nu ska jag strax ut och rekognosera de sista stolpkontrollerna till vårens första kartsläpp i friskvårdssatsningen Friska Forshaga. Femtio kontroller har jag hittat på sammanlagt, en del lätta, några svåra. Tre stycken återstår att titta till, innan kartan kan lämnas till tryck. Det är första gången jag gör just det här jobbet och ansvaret känns fint att bära. Tungt och kul på samma gång.

Jag tror inte mina tidigare kollegor varit ute i skogen och rekat i mellandagarna förut, men nu blev det sent bestämt vilket område vi skulle använda. Jag hade inget val.

Vinterbadat av misstag
Långsamt men säkert har jag skannat av områdena öster och väster om Klarälven. Muttrat över vindfället som behagat ramla rakt över min tänkta kontrollpunkt dikesslutet, njutit av utsikten jag upptäckte när jag sprang alla tätortens gator för något år sedan, vinterbadat av misstag i ett surdrag. Filat, flyttat tänkta kontroller och mått bra.

StolpjaktStilla snöfall över Forshaga, äntligen lite snö igen. Tre kontroller kvar.

Tjäna folket.

Guld upp till hakan

En blå

Prinsen besöker Värmland, för här är han hertig. En gång skojade jag med hans talekonst. Det var dumt gjort, av en som inte följer fjäskpress och inte läser mer seriösa artiklar heller, om vilka av svenska folkets avlönade kändisar som lider av läs- och skrivsvårigheter.

Nu är han här och nyss höll han ett invigningstal som fungerade i radion. Vem är jag att göra narr av sådant?

Stôlpjakt blir bra
Mitt kommunalråd hr Pedersén är modernt lagd och frågar på Facebook vad han ska locka prinsen med, för att få honom att besöka Forshaga? Mitt svar är enkelt. (Om karln nu absolut måste hit). Skicka honom på stolpjakt i Friska Forshaga-satsningen. Etappen vid Aborrtjärn har premiär på lördag och allemansrätten gäller även Carl Ph.

Kartan kostar 20 kronor på OKQ8. Det har han råd med.

Så kan fjäskpressen ta bild på honom med gull …ris till hakan.
Det har vi råd med.

### Hur var det tidskriften Blandaren skrev en gång:
### ”Det är inte monarkin som sådan jag är emot, det är kungen personligen”.
### Själv är jag inte emot statschefer men däremot att de utses genom friktion i mor sins sänghalm.

 

En dag i livet när allt fungerar

Angivelse

Det finns dagar när allt bara fungerar. Inte varje dag i livet men när det slår till sjunger änglarna. Hör du då ett blygt brummande i kören är det jag, men sjunger med gör jag likafullt. Dom får vänja sig.

Jag ska göra comeback i orienteringssporten. Det är en fin sport där du måste använda lungor, ben och hjärna. Alltihop. Efter 45 minuter brukar jag tappa koncentrationen men den här dagen är jag inte ute så länge, för allt bara vill klaffa och då släpper jag loss och låter det göra så. Klaffa.

Två som kan, en som vill
Lördag. Vi träffas vid klubbstugans parkering här hemma och fyller bilen. Kamrat M, kamrat A och jag. Två som kan och en som vill, den där siste är jag. Var det år 2000 jag sprang tävlingsklass förra gången? 1999?

Parkering vid skolan i Edane, det är en prydlig ort i västra delen av min provins. Träffar en gammal orienterarvän som jag inte sett på 15 år, eftersom jag hållit upp av ryggskäl. Diskbråck i nacken brukar hindra den bäste, så nog stoppade det mig. Nu löper jag igen och äntligen vill jag tillbaka till en ordentlig ol-bana. Vi kallar vår sport så: OL. Orienteringslöpning.

Ryggsäck på ryggen, fällstol i näven och 700 meter till TC. Det är tävlingscentrum, alltså målet med slutspurt, målskynke, dusch, kiosk, reviderade startlistor och småningom berättelserna. Klubben mobiliserar, för det gör vi när det är serien. Tävlingen där vi alla ställer upp för att bli så många som möjligt som springer, då får klubben poäng. I andra hand gäller det att plocka placeringspoäng. Den som placerar sig bra i sin klass får fler poäng. Allt går till klubben. Går vi bra kan vi gå upp en division. Klubben heter Lustens OK, det namnet gillar jag.

Ingen tror att jag ska dra ihop några placeringspoäng, inte jag själv heller.

Min antika dräkt
Ställer upp fällstolen bland alla de andra Lustenlöparna vid TC, öppnar ryggsäcken, plockar fram skor, kompass och kepa, tejpar fast benskydden och ser mig omkring. Alla de andra har nya klubbdräkten, själv ser jag antik ut med min 20 år gamla dräkt. Kanske lurar den någon ungdom som aldrig sett mig förr. De kanske tror att jag kan.

800 meters lätt jogg från TC till starten på ett gärde norrut. Jag smyger ut i skogen och pinkar, hamnar vid starten och försöker förstå hur den går till nuförtiden. På vänster pekfinger sitter min lånade digitala pinne som jag tömt och checkat in. Stämpla har aldrig varit lättare. Nu gäller det bara att hitta några kontroller att stämpla vid.

Fem minuter kvar tills jag ska starta. Stretchar lite, värmer upp, småpratar med folk jag inte sett det här millenniet. ”Hur mår bror din?”. ”Du får hälsa”. ”Nej tränat har jag inte gjort”.

Stressa inte
Nu kommer min gå fram-tid upp på en digital tavla. 10:51. Jag kliver över första repet och blir avprickad, en minut senare får jag gå över det andra. Då kan jag plocka till mig anvisningen som berättar vilka kodsiffror mina olika kontroller har och vad det är för kontrollpunkter. Den första är ett dikesslut, nummer 58. Nästa gång startklockan piper går vi över ett rep till och jag lägger handen på kartan jag får rycka åt mig när starten går.

Pip pip pip pip piiiiiiip! och iväg. Ta det lugnt Svensson, ta det lugnt Svensson, stressa inte, ta det lugnt! Släpper förbi en yngre klubbkamrat på väg till startpunkten 140 meter upp i skogen, läser in mig på kartan. Det får bli ner till stigen först och sedan upp i skogen ungefär mitt för grönområdet. Nu kör vi på säkerhet och lättsprungenhet, ta det lugnt Svensson.

Grönt för en orienterare betyder tät vegetation och svårlöpt, vi föredrar vit skog. Nu är det gröna passerat och jag rusar uppför backen mot diket. Titta, orange skärm, gôtt, detta gick ju bra!

Älskar redan pipet
När jag fick kartan i näven trodde jag det var fel bana. Ringarna runt kontrollpunkterna var större än någonsin, men nu har jag vant mig. Banan går i kors med sig själv och det är skönt att siffrorna är tydliga. Uppför ett krön och över ett stort hygge lufsar jag, benen är för korta för ett rejält gammalt torrt svenskt hygge men vad ska en människa göra? Det är bara att pinna på och hoppas att smalbenen fortfarande är hela på målrakan.

Skärmavbild 2015-08-15 kl. 19.51.35

Stenen, kontroll 2, ligger högre än jag trodde men jag går rakt på. På väg mot trean kanar jag åt höger en aning nerför höjdkurvorna men det är bra för nu fångar diket upp mig innan gropen. Till fyran minns jag att en tät granplantering brukar gå bra att springa i, om du följer raderna. Ut ur grönområdet, in i den öppna fina skogen, följer stigen ett tag, hittar stenen, nummer 4. Älskar redan pipljudet när pinne och kontroll kommer överens.

Sådär fortsätter det. Ingen ska påstå att banan är svår, jag har anmält mig i en lätt klass, nypremiär som det är. Men terrängen är stundom tungsprungen och även lätthittade banor ska övervinnas. I dag gör jag det. Klaff, klaff, klaff. Följer hyggeskanten till femman, joggar ut i grönområdet på väg till sexan. Efter sjätte kontrollen, stenen, gör jag en liten omväg som jag ska förlora en placering på i resultatlistan visar det sig, men det vet jag inte än. Förhastat vägval, förlorar 30-40 sekunder, men lätt att springa och hitta är det ju.

Tänker inte på saken. Känner bara hur allt klaffar när jag kommer upp i pelarsalen av granar på väg till sjuan och åttan. Hittills har ben och beslut gått som klockan, jag har inte irrat ett enda dugg, det som jag är så bra på annars.

Hör, nu hejar de
På väg till nionde kontrollen, branten, kodsiffra 73, gör jag förmodligen ett bättre vägval än många i min klass, ser jag på listan med sträcktider efteråt. Jag tror de flesta tar stigen runt grönområdet medan jag följer skogen väster om det igenväxta hygget.

Det blir genare.

Hittar nian, rusar som en tokig mellan tääääääta granar på väg till sista kontrollen, nummer 200, stigkorset. Följer stigen sista biten dit, springer om några stycken. På målrakan hör jag hur flera i min klubb hejar högt. Finns det skönare musik än att höra sitt förnamn ropas av vänner, när du vet att du gjort en bra orienteringstävling? Det blir jag aldrig för gammal för.

Jag stämplar i mål och går till en av målfunktionärerna och stämplar igen för att få mitt kvitto. En snabbutskriven papperslapp med min sluttid och tiderna till de olika kontrollerna. 32 minuter och 12 sekunder, den tiden är jag nöjd med men i tävlingen räcker det inte långt. Det tror jag inte. För säkerhets skull fotograferar jag resultatlistan på väg till duschen. Trea, det är nog bäst att dokumentera, när låg jag trea i en resultatlista senast?

Om en stund har jag säkert kanat ner, jag startade tidigt.

Sjung, änglar!
Damerna duschar inomhus och herrarna utomhus bakom vita plastpresenningar. Vattnet är så kallt att jag ber de andra knuffa in mig i duschen men alla vägrar. När jag väl är intvålad kommer varmvattnet. Solen skiner från blå himmel och livet vid Edevi idrottsplats är gôtt. Snart sitter jag omklädd på min ryggsäck intill presenningen och kommenterar livet med gamla vänner från orienteringsskogen, som om vi inte alls varit ifrån varandra i femton år.

När jag kommer tillbaka till resultattavlan ligger jag fortfarande på tredje plats. Va’?!

Jag går till de andra i Lusten, häller upp en kopp kaffe och tar en äggsmörgås ur ryggsäcken. Trea. Ta mig fasen, jag blev trea! Det finns dagar när allt bara fungerar. Inte varje dag i livet men när det slår till sjunger änglarna.

Sjung mera vet jag, detta gör vi om.

Ställer in skalan i skallen inför comebacken

Stolpjakt

Löper i skogen med en kamrat. Vi plockar kontroller runt en tjärn en bit norrut, springer och småpratar i lätt samtalstakt. Strax efter en av kontrollerna visar träningskamraten några larver av en av våra finare fjärilar. Makaonfjärilen. Honan har lagt äggen på en kärrsilja, nu sitter larverna i blomman och äter. Äggen brukar kläckas efter drygt en vecka och i sista stadiet är larven stor och citrongul med svartgröna ränder.

Bråkar du med den kan den ge ifrån sig en illaluktande sur lukt genom ett organ som den skjuter ut på huvudet. Lukten och varningsfärgerna gör att andra djur tror den är giftig.

Citrongul står det på nätet, ser jag efteråt. Var den inte mer grön?

Anmäld till på lördag
Snart flåsar jag rejält, jag har 2-dag igen efter semesterns alla fettbildande aktiviteter och 5:2-dieten känns i benen. När vi sneddar uppför berget med tornet, kontroll 148, blir till och med den här truten tyst.

Vid kontrollstolpen stänger jag av gps-klockan en stund och glömmer starta den igen när vi fortsätter. Strunt i det, för mig är kvällens runda med karta och kompass mest till för att jag ska få tillbaka känslan för skalan. Skallen och avståndskänslan behöver ställas in på 1:10 000, för på lördag är jag anmäld till en orienteringstävling i distriktet. När hände det senast?

Strax innan parkeringen tittar ett rådjur nyfiket på oss i en skogskant. Vid Skivtjärn badar folk och på hemvägen tar vi en omväg och ser två forsärlor vippa med stjärtarna på grusvägen framför bilen.

Läser inbjudan en gång till
När jag kommer hem läser jag inbjudan till tävlingen en tredje gång. Avståndet till start är max 1 200 meter. Skogsmark huvudsakligen bestående av barrskog i varierande ålder. Kortare banor svag kupering, övriga måttlig till stark. I närområdet av tävlingscentrum inslag av kulturmark och stigar, längre banor stigfattigt med detaljrika sluttningar.

Det pirrar redan i magen.

Lyckan att få dela dagens fynd

svampjoggat

Vad drömmer vi om? Mat på bordet, säng och tak, trygghet, kärlek, skratt, en skog att gå i, en by att träffa folk i och det där särskilda som gör oss till personer? Check, allt det har jag, det behöver inte drömmas. Gôtt.

Vad ska vi drömma om? En rättvis värld med framtidstro? Ja tack. Det värsta som kan hända ett samhälle eller en generation är om drömmarna dör.

Behöver vår kantarelldröm
En dag springer jag i skogen med en mycket ung skogslöpare. Han har nyss lärt sig karttecknen och att passa kartan, vägvalen gör vi tillsammans. Först missar vi en igenväxt stig men sedan går det bättre. Kontrollstolpe efter kontrollstolpe blir antecknad på vår lista med koder. Löpstegen är olika men glädjen den samma.

Då får vi se kantareller i kanten av elljusspåret. Strax vaknar jägaren & samlaren inom både honom och mig. Vi gör paus i vår träningsrunda med kartan och viker av mot Ställena med stort S. Snart börjar magfickan på min overall bli tjock av svamp.

Var det detta våra förfäder drömde en gång? Jägarna-samlarna. Var det den här lyckan de kände, när de stolta kom tillbaka till gruppen och kunde visa upp dagens fynd?

Jag tror det. Vi behöver drömma drömmar, vi behöver tro på framtiden. Vi behöver våga hoppas på en gemenskap, ett arbete, en lön och en någorlunda rättvis fördelning av kantarellerna i livet.

Delar till alla
Mycket noggrant ser vi till att alla vid bordet får varsin svampsmörgås till förrätt, innan grillningen. Stolta tar vi emot berömmet.

– Varsågoda och ät!

# Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Tanken finns i Apostlagärningarna 2:44-46 och hos Louis Blanc, Karl Marx och Peter Kropotkin. Med flera.
# Här sprang vi: Friska Forshaga.
# – Sist till stolpe 8 är en snigel!

Tvingas ändra paragraf tre

Forshaga tätorter All In

Nu har det hänt. Jag har sprungit alla gator även i Deje tätort i vår kommun. Alla gator i hela kommunen om sanningen ska fram. Det gör att jag måste ändra reglerna för träningsformen gatuplock. Du kanske minns att jag gjorde stor affär av Notvägen i Tjärnheden? Gatan som inte finns.

Nu skulle jag kunna göra det igen.

Gatan med två namnSamma sak hände en och en halv gång till. På min turistkarta finns två gator i östra kanten av området Klippåsen i Deje. Paviljongsvägen och Syrénvägen. I verkligheten finns det bara en gata i den kanten. Inte ens Google Maps vet säkert vilken av de två som finns på riktigt. På gatskylten som syns i Googles Street View står det Paviljongvägen (utan s) men vid Googles interaktiva pilar i gatan har de skrivit Syrénvägen. Hitta.se har som synes valt en liknande lösning. Gatan kallar de Syrénvägen men de som bor där har Paviljongsvägen som adress.

Jag misstänker att de goda klippåsingarna hittar hem i alla fall. De får väl hoppas att när ambulansen kommer så har han en gps som vet besked. Annars får de ställa ut en stol.

Gör alltid det om någon du känner behöver ambulans. Ställ ut en stol. Det fungerar varje gång.

Vid tveksamma fall gäller verkligheten
Regeländringen? Så här står det sedan förra veckan i Svenska Gatuplockförbundets tredje paragraf:

”Med gata menas en vägsträcka som finns utmärkt inom tätortsområde på turistkarta och som dessutom helt säkert finns i verkligheten. Vid tveksamma fall gäller verkligheten. Försök aldrig springa några längre sträckor längs imaginära gator, du kan få en reell trädstam på näsan.”

Precis när jag formulerat detta för mig själv råkade jag ut för en halv gata till i Deje som inte finns på riktigt. En ung man i ett villakök knackade argt på fönstret när jag kom löpande in på hans privata bilparkering. Den var slutet på en gata på Visitmedias turistkarta.

Ynglingen var inte ett dugg imponerad när jag viftade med kartan.

Den ende i världen
Jag är färdig med hela kommunen nu. Forshaga, Dyvelsten, Skived, Olsäter, Deje. Det kan vara så att jag är den enda människa i hela världen som under tiden 2 oktober – 22 november 2014 sprungit alla i verkligheten existerande gator inom tätort markerade på vår kommuns turistkarta. Forshaga tätorter All In.

För att de finns där, för springet i benen och för att det vattnas i munnen bara jag tänker på löpning.

Klok? Vem har sagt att en gôbbe måste vara klok? Det har jag inte fått någon information om. Däremot har jag hört om folk som bestämmer sig för att prova alla positioner i sin kama sutra-bok eller läsa alla romaner av varje års nobelpristagare i litteratur.

Kartan med en gata för mycketÄr det klokare det, än att träna kropp och sinne på Södra Mon?
Förresten är det bra att ha god kondition när du ska läsa.

Gatuplock hösten 2014:
Delrapport 1. Delrapport 2. Delrapport 3.
Delrapport 4. Delrapport 5. Delrapport 6. Delrapport 7.

FAKTA Forshaga tätorter All In
Datum: 2 oktober – 22 november 2014.
Längd: 206 km 410 meter (med många löpande transportsträckor och återvändsgator).
Karta: Visitmedias och Forshaga kommuns Forshagakartan 2014.
Antal gator på kartan som saknas i verkligheten: 2,5.
Antal gator som står som genomfartsgator på kartan men har en bilfri sträcka med svänggrindar och gångväg mitt på: 1.
Favoritmöte: den befintliga hunden på den obefintliga Notvägen.
Andel gator som gick att springa mitt i, stor del av tiden: 98 procent.
Antal löpta broar över Klarälven: 6.
Antal lyckor: 32.

LÄS MER:
Meny för alla löpsidorna

Sticker till Deje och bekräftar en fördom

Pannlampan

Får lite lätt hjärtklappning av kaffe. Får rejäl huvudvärk av att låta bli. Är det så det känns att vara moderat och fundera på att välja Sverigedemokraterna?

Sådant grunnar jag på, medan fötterna trummar mot gatorna på Mon. Mon är en del av Deje som är en tätort mitt i min kommun. En strävsam gammal bruksort som kämpar vidare utan bruk.

Från forsen som födde alltihop hörs vattnet brusa högre än på länge. Fortum får lov att släppa en hel del vatten förbi turbinerna, de har för mycket H2O i Höljesmagasinet långt uppe i norr. Läste jag inte någonstans att Dejeforsen kunde höras flera kilometer när den var som vildast, innan första kraftverket kom?

I dag är Gamla kraftstationen en av de mer speciella lokaler för konst, musik och strandnära kaffeintag jag känner till. Men nu är det vardagkväll, solen har jag inte sett på veckor men löparskorna vill ut. Då far vi till detta Deje, för där har vi gator osprungna, skorna och jag. Halva Smårisvägen till att börja med.

Pannlampa bland stormfälld gran
Jag parkerar tysken längs den mörka gatan, knäpper igång gpsklockan och joggar i väg sydvästerut. Över Igeltjärnsvägen och ut i vilda skogen där inga gatlyktor finns. På kartan i min hand heter hon fortfarande Smårisvägen och kallar sig gata, men nu är hon smal grusväg genom den täta skogen bort mot riksväg 62. Då och då lyser pannlampan upp den avsågade stammen av ännu en tjock gran som fallit vid den stora stormen i somras. Jag vänder vid parkeringsfickan ute vid 62:an och får ta samma mörka väg tillbaka.

Inte en varg i sikte och än har jag inte läst i tidningen om äppelälgen vid Risäter.

Blinkar irriterat
Lampa och karta
Nå, dit ska jag inte i kväll. Jag ska den lilla grusvägen upp till Bastmon och sedan längtar skor och själ efter Västra Ringvägen, Näckrosvägen och småningom gång- och cykelvägen upp till norra infarten till Mon. På väg tillbaka springer jag Älvdalsvägen, det är gamla genomfarten efter älven och en och annan bilist blinkar irriterat. De tycker att jag kunde ta cykelbanan nere vid älven, när den nu finns där.

Ingen av dem stannar så jag behöver förklara att jag är ute på gatuplock och i den sporten är gatan viktigare än GC-vägen. Då hade de fått den gamla dejefördomen om forshagabor bekräftad, kan jag tänka mig. Vad hjälper det då att komma och påstå att man spelat bruksarbetare från Deje i Aino Trosells pjäs borta i de tomma virkesmagasinen på andra sidan älven, en bit nedströms?

Fötterna trummar på.
Norra Mon är lättsprungen, luften kall och frisk.

Gatuplock hösten 2014:

Delrapport 1. Delrapport 2. Delrapport 3.
Delrapport 4. Delrapport 5.
Delrapport 6.

På kafé med Turken

I kväll ska jag på idrottshistoriskt kafé i Deje Folkets hus. Ja, jag vet, det heter kulturhus nu för tiden.

Värmlands Idrottshistoriska Sällskap arrangerar. De lovar att vi ska få träffa Deje IK:s pojklag från 1953 med Ulf och Owe Sterner, Agne Andersson, Bengt ”Turken” Jonsson med flera. Vem nu denne turk är? Duktiga orienterare från Deje SF och grundarna av handbollsklubben Brukspôjkera utlovas också.

Kul. När motsvarande kafé hölls i Molkom hade vi riktigt roligt, och det har jag tänkt det ska bli i kväll också. Har någon annan hockeyspelare någonsin haft samma blick för spelet som Uffe Sterner?

– Kom in och ta dörra med dig! sa läraren på realskolan i Molkom till honom.
Då gjorde unge Sterner det.

Inte en enda hyena

”Orientering är sporten för alla; den är friluftslivets nyckelidrott.

Orientering är dessutom en av de roligaste och mest omväxlande idrottsgrenar, som finns. Många anser, att ingen annan sport bjuder utövaren så många poänger och att ingen är så fri, så fantasifylld och överraskningsmättad som den.

Orientering kan utövas av alla, gamla och unga, män och kvinnor. Man anslår själv den takt man vill hålla: lugn vandring, rask promenad, sakta lunk eller fartfylld löpning. Inga åskådarhyenor skränar efter rekord, och man bestämmer själv sin väg.”

Bertil Nordenfeldt, ABC i orientering, 1939