Du ledde vid fjärde kontrollen

 ”Det finns bara en regel: två fötter i luften samtidigt vid vissa tillfällen under förflyttning, oftast framåt. Allt annat är oviktigt.”

Comeback i orienteringen har jag gjort många gånger. I år med.

Nå, en seger i skolmästerskapen för Nyed i sjätte klass, en etappseger i klassen Herrar 40 år, nybörjare, vid O-ringen i Arboga 1991 och en förvånad vinst i klubbens jaktstarttävling med handikapp Först I Mål Vinner! härom året gör mig inte till mästare.

Dock är jag igång igen.

Det blir för lite löparprat i bloggen. Dumheterna i världen är för många, naturen för ljuvlig och alla andra infall för pockande. De tar utrymme från berättelserna om hur man sätter ena foten framför den andra och skuttar igång. Vänta, skrev jag inte en definition  av löpning för några år sedan?

”Det finns bara en regel: två fötter i luften samtidigt vid vissa tillfällen under förflyttning, oftast framåt. Allt annat är oviktigt.

Då är du löpare.

Nu kan en trestegshoppare Olsson från västkusten visserligen påstå att det han gör passar in på definitionen. Mitt svar är att tresteg och höjdhopp också är löpning. Dessa sysselsättningar är de dåligt uthålligas variant av den gamla fina grenen Korta lopp.”

Klicka på länken definition  nu. Det finns en rolig fortsättning som bygger på Lena M Johanssons skala med löpningens olika stadier, från Stenstod till Tokrusa.

Hämta goa rötter
Låt oss ta det från början. Jag är som alla andra. Denna kropp och bifogade hjärna är tänkt att användas av en jägare/samlare. Det är dit evolutionen hunnit med oss. Vi är gjorda för att jaga ren och hämta goa rötter på andra sidan bergen. Alltså mår vi bra av att röra på oss.

I vinter har jag mått bra tre gånger i veckan, rent löpmässigt. Strävat och hållit mitt 500-metersspår runt gärdet vid friluftsgården öppet, varv efter varv i djupare och djupare snö. Älskat snöpulsningen som ändå krävts, gillat den särskilt mycket när spåret drivit igen i vilda snönätter. Nog har mina gener jagat ren. Numera vägren, men dock en ren.

I vår har jag därefter slitit stig. Sorgmanteln och trädpiplärkan är fina springkamrater.

Vore jag 43 skulle jag sätta pers på Götajoggen i vår residensstad strax. Det är jag nu inte och joggen har ängsligt folk både döpt om och krympt. Dessutom trivs mina vader bäst där skogen susar, nu när snön har smält.

Sådant kan jag leva med.

En populär ny motion
I några år har den kära vännen och jag hjälpt till med stolpjakten. Vi är med och ordnar så kommuninnevånarna får en karta i brevlådan och kan leta fasta stolpkontroller fem och en halv månad mellan snösmältning och älgjakt. En populär historia som fått hundratals följare och dessutom får oss själva att röra på oss.

Stolparna ska ju ut och i höst ska de hem igen. Ibland behöver de letas reda på och sättas upp igen under sommaren, när skogsavverkningar eller klåfingrigt folk råkat komma åt dem.

I år kom jag på att börja leta stolpar själv, när de nu står där. De flesta har jag ändå inte satt ut och de som är mina egna har jag slitit mer med än någon annan. Det är värre göra att först hitta på var en stolpe ska stå på kartan, sedan rekognosera platsen i terränglådan och slutligen bonka ner den med slägghammaren. Andra stolpletare behöver ju inte bära dit vare sig hammare eller buntar med stolpar.

Det började alltså med att jag sprang omkring och rekognoserade stolpställen till Hitta ut!  som arrangemanget numera heter. Sedan sprang jag med kompass och karta i hand, när de väl satt ute. Hittade och registrerade i appen.

En jäkel på att tycka om
Då slog mig tanken att det är en orienteringsklubb jag är med i. Vi sysslar med orientering. Det är den roligaste sport jag vet, att utöva. Om den kärleken har jag skrivit det här och det här i vår. Kärleken är besvarad, fast jag inte fattat det. Jag råkar bara vara bättre på att tycka om än på att vara bättre än dom som också tycker om.

Så i vår har jag gjort comeback, mer på allvar. Sprungit alla värmländska tävlingar utom en, varit med på klubbens träningar, framför allt kutat själv med karta i hand, olika banor som jag hittat på mellan stolpar jag inte tidigare besökt.

Det har gått bättre och bättre. Efter ett tag är det som om åtminstone tillstymmelsen till rumsuppfattning och lokalsinne börjar gro i skallen på mig. Ett sånt där sinne som vet skillnad på hit och dit.

De har gjort oss till bärare
”Med karta i hand”? Ha! Nuförtiden springer vi omkring med en mindre sportbutik i hand, när vi ska till. Orienteringssporten har de döpt om till ol. Det betyder orienteringslöpning. Oss utövare har de gjort till bärare.

Allt detta ska du bära med dig, för att göra din förmiddag i ol-skogen riktigt lyckad, om du är som den här närsynte 68-åringen:

Gps-klocka på vänsterarmen (så du kan ta tid själv, vad nu det ska vara bra för).

Kompass i högernäven (så du vet var den magnetiska nordpolen just nu ligger, alltid bra att veta).

Hållare till kontrolldefinitioner på vänster arm (så du slipper titta på de som är tryckta på kartan och till exempel berättar att första kontrollen är en sten).

Den digitala stämlingspinnen på höger långfinger (så systemet vet när du varit vid alla kontroller och att du besökt dem i rätt ordning).

Förstoringsglas på vänster tumme (så du ser att det är en karta du har i handen).

Karta, noga hopvikt i vänster hand (så du faktiskt kan hitta en sten på ett berg i Ekshärad som du aldrig besökt förut).

Den magiska stenen
Det där sista är magiskt.

Det går att sätta en närsynt 68-åring i bil, förflytta honom till Ekshärad 81 kilometer längre norrut i Klarälvdalen, starta en klocka och skicka ut honom i vilt främmande skog och be honom hitta en meterhög sten han aldrig sett förut bortom en mosse han aldrig sprungit på förut, ovanpå ett berg han inte visste fanns. Och – han klarar det. Han som är jag. För det mesta hittar jag faktiskt stenbumlingen som legat där sedan inlandsisen och väntat på mig.

Den saken upphör aldrig att förvåna mig. Sist blev jag trea i min blandade klass, slagen med bara drygt en minut av en segrare som är 23 år yngre. Jag sa ju att jag har gjort comeback.

Skorna luktar skog och lycka.

### När du gått i mål sticker du pinnen i nästa digitala dosa.
### Ut kommer en pappersremsa med dina mellantider.
### Några timmar senare kan hela världen se på nätet att du ledde vid tredje och fjärde kontrollerna.

Vänta bara.
Nästa gång, då du.
 

Hem | Om mig |Löpning
Inlägg nr 1 954. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vill du bli nyttig idiot åt rasisterna?

Den sämsta vits jag vet: vi orienterare har kontrollbehov.
Hahaha …
Den klenaste generalisering jag vet: vi orienterare har kontrollbehov.

Klen sak? Ja verkligen. Om du tänker efter, så inser du att det där behovet gäller inte bara skärmletare. I själva verket gäller det oss alla. Varenda människa vill ha kontroll.

Jag återkommer till det.

Varför rösta?
Under tiden dyker den vanliga frågan upp från de låtsasradikala:
– Varför ska jag rösta i EU-valet? Jag gillar inte unionen.
– Jaså, svarar jag, som också röstade nej till svenskt medlemsskap och inte har ändrat mig om överstatliga fästning Europa. Vad gillar du då?
– Jämlikhet, får jag till svar. Jämställdhet. Svenska kollektivavtal i Sverige. Bra klimat. Solidaritet med folk som måste fly.
– Och ändå tänker du skänka din röst till en högerextrem antifacklig kvinnofientlig typ som slåss för ojämlikhet? Djupare klyftor, är det vad du vill ha?
– Absolut inte.
– Då så. Gå och rösta då på söndag. Annars är det bara munväder du har att komma med.

Du vill väl inte bli en nyttig idiot åt rasister, fascister och andra högerextrema? Frasradikalism är den fjantigaste åkomma jag vet. Skärp dig, världen 2019 är ingen lek.

Själv röstar jag i varenda val jag kan. Annars kan det komma en dag när jag inte kan.

Där har du felet
Alla vill ha kontroll. Ibland tänker jag att det är orsaken till många av vår tids problem. Detta att människor ställs utanför och känner sig maktlösa.

Hon som ser sin landsbygd glesas ut.
Han som ser sin bruksort förtvina.
Föräldern och barnet som ser byns skola läggas ner.
Pensionären som inte förstår www, gps, optisk fiber, mobilapp och facebookgrupp.
Lokalpolitikern som får ännu en pålaga av Europeiska unionen eller svenska staten att rätta och packa sig efter.

Alienation, känslan av främlingsskap. Den är ingen bra grund för framtidstro.

## Rösta på söndag, alltså. Rösta mot högerextremismen. Det är minimum.
## Gå sedan vidare och kräv kontroll och fördjupad demokrati. Varför dör glesbygden? Varför suckar bruksorten? Varför utarmas skolan?
## Måste det vara så?

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 953. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När jag äntligen fattar att kärleken är besvarad

Obesvarad kärlek skrev jag, om mitt förhållande till orienteringssporten. Då får jag svar på tal:

Obesvarad? Utan såna som du vore orienteringen bara en sport.

Naturligtvis har han rätt, min vän Tomas Nilsson i Arvika. Det är bara jag som inte har fattat det. OL-sporten älskar mig tillbaka, trots min plats i resultatlistorna. Hon och jag hör ihop och det finns massor av skäl till vår kärlek:

Att vi gör det i skogen, den som vi alla kommer ifrån.
Att vi kan höra fågelsång under tiden.
Att en har nåt så vackert som en karta i handen.
Att sporten varje gång påminner mig om vår kloka allemansrätt.
Att jag får springa på sviktande stigar.
Att jag än en gång får fundera över vem som gick först på dessa stigar och började skapa dem och över alla som därefter gått dem före mig. Eller sprungit.
Att vi rör oss bland terränglådans många kulturminnen som kolbottnar, stengärdsgårdar, jordkällare, stugruiner och gränsrösen.
Att vi har vårt eget kärlekens språk med hemliga hälsningar som ”gå fram-tid”, ”startpunkt”, ”branten, uppepå”, ”stenen, sydvästra”, ”näsan, nordvästra foten”, ”lilla naturliga gropen” och evigt unga ”berg i dagen”.

”Näsan, nordvästra foten”. Är inte det ett underbart uttryck som man bara måste älska?

Nu hör jag bofinksång igen.

Det är mitt folk
Min kärlek är besvarad, jag inser det nu. Orientering är när du tar en tredjedel folkvett, en tredjedel bondförnuft och en tredjedel demokrati och skakar om. För säkerhets skull gör du det i doftande skogsmiljö med ett gärde i närheten, fyllt av ryggsäckar med kaffetermosar, smörgåslådor och naturkärlek. Några av ryggsäckarna är av gulnad smärting, några av neonfärgad nylon. Här möts de.

Det där är jag. Ryggsäckarna är mitt folk. De obemannade hinkarna där man betalar för parkeringen är mitt folk. 70-åringen som diskuterar sitt vägval på kartan med 11-åringen, som vore de jämnåriga, de är mitt folk. Jag hör hemma där.

Jag hör hemma i en idrott där du inte kan hitta minsta kolapapper på målgärdet efteråt. Trots att vi var tvåtusen personer på gärdet för bara några timmar sedan, med kiosk och allt.

Vår stora paradox
Orienteringssportens stora paradox kommer jag på, när jag läser Tomas Nilssons svar. Detta att vi är klasslösa. Den saken har jag heller inte begripit förrän då.

Såhär är det. En gång pratade jag med en garvad sportjournalist från min favorittidning.
– Ni orienterare, sa han, ni har förbaske mig hur många klasser som helst. Det enda som fattas är en spermieklass. Men den kommer väl snart, den med.

Han var innerligt trött på alla våra resultatlistor med klasser för allt. Just då lät jag bli att berätta att jag en gång vann en femdagarsetapp i klassen Herrar 40 år, nybörjare.

Riddarhyttan, det var tider det.

Nå, våra kära sportskribenter ska inte bestämma hur vi ska organisera vår idrott. Det avgör vi själva. Alltså har vi klasser för varje åldersgrupp och två kön, för inskolningsbarn, nybörjare, folk som behöver följeslagare, folk som åker rullstol, motionärer och elit. På min tävling i lördags var vi 56 klasser, om jag räknar rätt.

Det är det som är paradoxen. Ty hur är det mitt gamla favorituttryck lyder, orden som beskriver det klasslösa samhället? ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.”

Precis så fungerar orienteringssporten. Precis som de orden. Det är därför den är mycket mer än en sport.

Tack Tomas, för att du fick mig att inse det.

### Förra inlägget i ämnet:
Träff med min obesvarade kärlek

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 945. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Träff med min obesvarade kärlek

Tänk om det finns fler obesvarade kärlekar i världen än besvarade. Vilken hemsk tanke.
Nu har jag varit hos min, den obesvarade.
Hon hälsar och ler.

Det var bra länge sedan, men nu ska det ske. Lördagsmorgonen är krispig, på Grossbolstorp har vi is på bilrutorna. Ryggsäcken är packad sedan i går kväll, även extratröja och förstoringsglas. Jag vaknar vid sextiden, pirrig, drygt en halvtimme före väckarklockan. Fyller termos och smörgåslåda och lägger ner dem också. Äter frukost, läser sådant som gubbar läser innan denna sortens kärleksmöten, känner hur det börjar vattnas i munnen. Sätter mig i bilen och kör söderut och därefter till höger ut på E18.

Vi ska ses strax bortom Segmon är det bestämt. Tallmossen heter platsen för vår date, jag hoppas så den blir ljuv.

Vår kära aschelvärmer
Berättade jag om ryggvärken? Hårt trädgårdsarbete och tungt bortbärande av kilovis med gamla löpartidskrifter ur garage litar på den late. I går hade jag lumbago tror Google, fast det undrar jag, men ont gjorde det och lika ont denna morgon. Lätt provlufs på villagolv gör sällan saken bättre. Någonstans i kanten av ländryggen sitter en lynnig jäkel och sticker mig med synål på oregelbundna tider. Jag masserar, stretchar, putar med magen och tar 400 milligram antiinflammatorisk värktablett men bäst nytta gör den tjeckiska metoden.

Har du aldrig hört talas om den? Det är enkelt. Du trycker på en knapp på en Skoda Octavia, då sätter han igång. Vår kära aschelvärmer. Vi tror i alla fall han heter så på gammeltjeckiska, mojängen som värmer både bilens och mitt säte tills ryggen mjuknar och sinnet smälter.

När jag kommit halvvägs är jag nästan bra. En får inte ge tappt, nu när solen skiner och vi har träff och allt.

Så säger de alltid
Jag svänger av europavägen, in på grusvägen och parkerar på ett gärde. Lägger 20 kronor i en hink för besväret, en vacker sed. Passerar den längsta toalettkö jag sett i april 2019 och slår mig ner. Smörgås, kaffe och struntprat med gamla vänner som berättar att de är otränade.

Det påstår de alltid, strax innan de ska till att bevisa motsatsen.

Jag överdrev förut, när jag påstod att vi hade träff. Sanningen är att jag kommer oanmäld. Alltså kliver jag fram till ett av tälten och anhåller om anmälan. De ber att få se min pinne, jag plockar fram den och allt är klart. Joggar lätt 500 meter över ett gärde, stannar i en skogskant och pinkar och knyter om skorna, det hör till ritualen. Kliver fram till ett snöre och vill komma in i gemenskapen. Det får jag. Strax därpå står jag bredvid en korg med kartor som ser intressanta ut.

Jag älskar kartor som ser intressanta ut.

Kroppen är ovan
Nu – börjar min oanmälda träff med kärleken. Jag joggar ivrigt längs en körväg till startpunkten, väljer väg under tiden och ökar takten. Första gången på allvar i år, då är det alltid ovant men snart känner kroppen och skallen att de vill åt samma håll som kartan pekar.

Tornet, nr 154. Tre minuter och tjugo sekunder är inte det bästa jag kan, men vi är på väg och rätt går vi, skallen och jag.

Så där håller det på sedan. Skogen är lättsprungen, bofinken sjunger, marken är ovanligt torr för en tävlingspremiär och förstoringsglaset med sin rem runt tummen gör sitt jobb på ett alldeles lysande sätt. Premiär! Jag ser både sten och stig på kartan, vimsar visserligen vid ett skogsdike på väg till stenen, nr 156, men en kan inte få allt.

Plötsligt kommer jag på mig med att smånynna bland alla löpande medmänniskor, denna perfekta dag för en säsongstart. Banan är härligt rytmisk, terrängen trivsamt omväxlande, missarna och löptakten fullt normala för en kass 68-åring och jag känner hur lyckan strömmar genom musklerna.

Hade jag ont i ryggen i går? Asch, det var väl inget för en gammal 68:a. Kamp lönar sig. Aschelvärmern for president. Tjohoo!

# Den obesvarade kärleken är som du förstår orienteringssporten. Det var en så fin dag vid målgärdet på gränsen mellan Grums och Säffle kommuner.
# Säg inget till nån, jag gick inte jämt gôrbra, men jag slog en som jag känner och fick stryk av en annan.
# I dag kom den obesvarade kärleken och jag en aaaningens aning närmare varandra. Jag börjar tro att hon förstår mig och vill starta om.

### Fortsättning, nästa inlägg:
När jag äntligen fattar att kärleken är besvarad

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 944. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Fickan full med steg

– Titta så du inte har en app själv i din mobil, säger min vän H när vi träffas på gårdskonsert i väst.

– Den räknar dina steg.

Jag är skeptisk. Det är jag alltid när någon påstår att jag har en app som jag inte minns. Än mindre tror jag att jag aktiverat den för tre år sedan och att den sedan dess räknar varje steg jag tar med mobilen på fickan.

Men så är det, hon har rätt. Förra måndagen tog jag till exempel 9 091 steg. Mest efter gräsklipparen men inte bara.

Dag efter dag räknar han
Under konsertkvällen hann jag inte undersöka, vi skulle ju lyssna. När vi kom hem i mörka augustinatten hade jag desto mer tid. Jodå. Appen heter Hälsa och jag måste ha aktiverat den 2015 och sedan glömt alltihop. Dag efter dag stretar den på och räknar mina steg, utan att jag har en aning om det. Jag måste nog börja bära mobilen jämt.

Eller inte.

1 augusti: 4 962 steg.
2 augusti: 17 535.
28 juli 2017: 32 865.

Under fredagen på O-ringen i fjol gick jag alltså 24 kilometer i obanad västvärmländsk terräng, som kontrollvakt.
Den dagen minns jag. Kul!

Läs mer:
Årets klokaste skärmtidsregel

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 867. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Sommarlov

Grossbolstorps kompani lovar ingenting bestämt. Men nu ska jag försöka vila ett tag från Facebook och blogg. Sista semestern i familjen firar vi hemma. Och med o-ringen & Västanå & Kraftstationen & stolpjakten & svamparna & hallonen & ongarna & löparskorna & nya cykelhjälmen.

Och den där efterrätten, du vet.

Trivs.

Försöker fylla folks kontrollbehov

Hur är det Mikael Wiehe sjunger om sångaren Victor Jara, som blev mördad efter kuppen i Chile den elfte september 1973?

”…att dö för förtjänst
det väger lätt som en fjäder
Men att dö för sitt folk
det väger tungt som en sten”.

Själv är jag inte direkt den heroiska typen. Jag blev journalist för att förändra världen (det gick sådär) och sedan informatör i det allmännas tjänst. Först för att hjälpa folk skydda sig mot brand och olyckor och senare för att göra det lättare att resa miljövänligt.

Jag tycker om att ha ett jobb där det även finns ett ideellt motiv. Dö för mitt folk har jag inte tänkt mig men tjäna det känns bra. Även på fritiden ibland.

Tungt men kul
Så nu ska jag strax ut och rekognosera de sista stolpkontrollerna till vårens första kartsläpp i friskvårdssatsningen Friska Forshaga. Femtio kontroller har jag hittat på sammanlagt, en del lätta, några svåra. Tre stycken återstår att titta till, innan kartan kan lämnas till tryck. Det är första gången jag gör just det här jobbet och ansvaret känns fint att bära. Tungt och kul på samma gång.

Jag tror inte mina tidigare kollegor varit ute i skogen och rekat i mellandagarna förut, men nu blev det sent bestämt vilket område vi skulle använda. Jag hade inget val.

Vinterbadat av misstag
Långsamt men säkert har jag skannat av områdena öster och väster om Klarälven. Muttrat över vindfället som behagat ramla rakt över min tänkta kontrollpunkt dikesslutet, njutit av utsikten jag upptäckte när jag sprang alla tätortens gator för något år sedan, vinterbadat av misstag i ett surdrag. Filat, flyttat tänkta kontroller och mått bra.

StolpjaktStilla snöfall över Forshaga, äntligen lite snö igen. Tre kontroller kvar.

Tjäna folket.

Guld upp till hakan

En blå

Prinsen besöker Värmland, för här är han hertig. En gång skojade jag med hans talekonst. Det var dumt gjort, av en som inte följer fjäskpress och inte läser mer seriösa artiklar heller, om vilka av svenska folkets avlönade kändisar som lider av läs- och skrivsvårigheter.

Nu är han här och nyss höll han ett invigningstal som fungerade i radion. Vem är jag att göra narr av sådant?

Stôlpjakt blir bra
Mitt kommunalråd hr Pedersén är modernt lagd och frågar på Facebook vad han ska locka prinsen med, för att få honom att besöka Forshaga? Mitt svar är enkelt. (Om karln nu absolut måste hit). Skicka honom på stolpjakt i Friska Forshaga-satsningen. Etappen vid Aborrtjärn har premiär på lördag och allemansrätten gäller även Carl Ph.

Kartan kostar 20 kronor på OKQ8. Det har han råd med.

Så kan fjäskpressen ta bild på honom med gull …ris till hakan.
Det har vi råd med.

### Hur var det tidskriften Blandaren skrev en gång:
### ”Det är inte monarkin som sådan jag är emot, det är kungen personligen”.
### Själv är jag inte emot statschefer men däremot att de utses genom friktion i mor sins sänghalm.

 

En dag i livet när allt fungerar

Angivelse

Det finns dagar när allt bara fungerar. Inte varje dag i livet men när det slår till sjunger änglarna. Hör du då ett blygt brummande i kören är det jag, men sjunger med gör jag likafullt. Dom får vänja sig.

Jag ska göra comeback i orienteringssporten. Det är en fin sport där du måste använda lungor, ben och hjärna. Alltihop. Efter 45 minuter brukar jag tappa koncentrationen men den här dagen är jag inte ute så länge, för allt bara vill klaffa och då släpper jag loss och låter det göra så. Klaffa.

Två som kan, en som vill
Lördag. Vi träffas vid klubbstugans parkering här hemma och fyller bilen. Kamrat M, kamrat A och jag. Två som kan och en som vill, den där siste är jag. Var det år 2000 jag sprang tävlingsklass förra gången? 1999?

Parkering vid skolan i Edane, det är en prydlig ort i västra delen av min provins. Träffar en gammal orienterarvän som jag inte sett på 15 år, eftersom jag hållit upp av ryggskäl. Diskbråck i nacken brukar hindra den bäste, så nog stoppade det mig. Nu löper jag igen och äntligen vill jag tillbaka till en ordentlig ol-bana. Vi kallar vår sport så: OL. Orienteringslöpning.

Ryggsäck på ryggen, fällstol i näven och 700 meter till TC. Det är tävlingscentrum, alltså målet med slutspurt, målskynke, dusch, kiosk, reviderade startlistor och småningom berättelserna. Klubben mobiliserar, för det gör vi när det är serien. Tävlingen där vi alla ställer upp för att bli så många som möjligt som springer, då får klubben poäng. I andra hand gäller det att plocka placeringspoäng. Den som placerar sig bra i sin klass får fler poäng. Allt går till klubben. Går vi bra kan vi gå upp en division. Klubben heter Lustens OK, det namnet gillar jag.

Ingen tror att jag ska dra ihop några placeringspoäng, inte jag själv heller.

Min antika dräkt
Ställer upp fällstolen bland alla de andra Lustenlöparna vid TC, öppnar ryggsäcken, plockar fram skor, kompass och kepa, tejpar fast benskydden och ser mig omkring. Alla de andra har nya klubbdräkten, själv ser jag antik ut med min 20 år gamla dräkt. Kanske lurar den någon ungdom som aldrig sett mig förr. De kanske tror att jag kan.

800 meters lätt jogg från TC till starten på ett gärde norrut. Jag smyger ut i skogen och pinkar, hamnar vid starten och försöker förstå hur den går till nuförtiden. På vänster pekfinger sitter min lånade digitala pinne som jag tömt och checkat in. Stämpla har aldrig varit lättare. Nu gäller det bara att hitta några kontroller att stämpla vid.

Fem minuter kvar tills jag ska starta. Stretchar lite, värmer upp, småpratar med folk jag inte sett det här millenniet. ”Hur mår bror din?”. ”Du får hälsa”. ”Nej tränat har jag inte gjort”.

Stressa inte
Nu kommer min gå fram-tid upp på en digital tavla. 10:51. Jag kliver över första repet och blir avprickad, en minut senare får jag gå över det andra. Då kan jag plocka till mig anvisningen som berättar vilka kodsiffror mina olika kontroller har och vad det är för kontrollpunkter. Den första är ett dikesslut, nummer 58. Nästa gång startklockan piper går vi över ett rep till och jag lägger handen på kartan jag får rycka åt mig när starten går.

Pip pip pip pip piiiiiiip! och iväg. Ta det lugnt Svensson, ta det lugnt Svensson, stressa inte, ta det lugnt! Släpper förbi en yngre klubbkamrat på väg till startpunkten 140 meter upp i skogen, läser in mig på kartan. Det får bli ner till stigen först och sedan upp i skogen ungefär mitt för grönområdet. Nu kör vi på säkerhet och lättsprungenhet, ta det lugnt Svensson.

Grönt för en orienterare betyder tät vegetation och svårlöpt, vi föredrar vit skog. Nu är det gröna passerat och jag rusar uppför backen mot diket. Titta, orange skärm, gôtt, detta gick ju bra!

Älskar redan pipet
När jag fick kartan i näven trodde jag det var fel bana. Ringarna runt kontrollpunkterna var större än någonsin, men nu har jag vant mig. Banan går i kors med sig själv och det är skönt att siffrorna är tydliga. Uppför ett krön och över ett stort hygge lufsar jag, benen är för korta för ett rejält gammalt torrt svenskt hygge men vad ska en människa göra? Det är bara att pinna på och hoppas att smalbenen fortfarande är hela på målrakan.

Skärmavbild 2015-08-15 kl. 19.51.35

Stenen, kontroll 2, ligger högre än jag trodde men jag går rakt på. På väg mot trean kanar jag åt höger en aning nerför höjdkurvorna men det är bra för nu fångar diket upp mig innan gropen. Till fyran minns jag att en tät granplantering brukar gå bra att springa i, om du följer raderna. Ut ur grönområdet, in i den öppna fina skogen, följer stigen ett tag, hittar stenen, nummer 4. Älskar redan pipljudet när pinne och kontroll kommer överens.

Sådär fortsätter det. Ingen ska påstå att banan är svår, jag har anmält mig i en lätt klass, nypremiär som det är. Men terrängen är stundom tungsprungen och även lätthittade banor ska övervinnas. I dag gör jag det. Klaff, klaff, klaff. Följer hyggeskanten till femman, joggar ut i grönområdet på väg till sexan. Efter sjätte kontrollen, stenen, gör jag en liten omväg som jag ska förlora en placering på i resultatlistan visar det sig, men det vet jag inte än. Förhastat vägval, förlorar 30-40 sekunder, men lätt att springa och hitta är det ju.

Tänker inte på saken. Känner bara hur allt klaffar när jag kommer upp i pelarsalen av granar på väg till sjuan och åttan. Hittills har ben och beslut gått som klockan, jag har inte irrat ett enda dugg, det som jag är så bra på annars.

Hör, nu hejar de
På väg till nionde kontrollen, branten, kodsiffra 73, gör jag förmodligen ett bättre vägval än många i min klass, ser jag på listan med sträcktider efteråt. Jag tror de flesta tar stigen runt grönområdet medan jag följer skogen väster om det igenväxta hygget.

Det blir genare.

Hittar nian, rusar som en tokig mellan tääääääta granar på väg till sista kontrollen, nummer 200, stigkorset. Följer stigen sista biten dit, springer om några stycken. På målrakan hör jag hur flera i min klubb hejar högt. Finns det skönare musik än att höra sitt förnamn ropas av vänner, när du vet att du gjort en bra orienteringstävling? Det blir jag aldrig för gammal för.

Jag stämplar i mål och går till en av målfunktionärerna och stämplar igen för att få mitt kvitto. En snabbutskriven papperslapp med min sluttid och tiderna till de olika kontrollerna. 32 minuter och 12 sekunder, den tiden är jag nöjd med men i tävlingen räcker det inte långt. Det tror jag inte. För säkerhets skull fotograferar jag resultatlistan på väg till duschen. Trea, det är nog bäst att dokumentera, när låg jag trea i en resultatlista senast?

Om en stund har jag säkert kanat ner, jag startade tidigt.

Sjung, änglar!
Damerna duschar inomhus och herrarna utomhus bakom vita plastpresenningar. Vattnet är så kallt att jag ber de andra knuffa in mig i duschen men alla vägrar. När jag väl är intvålad kommer varmvattnet. Solen skiner från blå himmel och livet vid Edevi idrottsplats är gôtt. Snart sitter jag omklädd på min ryggsäck intill presenningen och kommenterar livet med gamla vänner från orienteringsskogen, som om vi inte alls varit ifrån varandra i femton år.

När jag kommer tillbaka till resultattavlan ligger jag fortfarande på tredje plats. Va’?!

Jag går till de andra i Lusten, häller upp en kopp kaffe och tar en äggsmörgås ur ryggsäcken. Trea. Ta mig fasen, jag blev trea! Det finns dagar när allt bara fungerar. Inte varje dag i livet men när det slår till sjunger änglarna.

Sjung mera vet jag, detta gör vi om.

Ställer in skalan i skallen inför comebacken

Stolpjakt

Löper i skogen med en kamrat. Vi plockar kontroller runt en tjärn en bit norrut, springer och småpratar i lätt samtalstakt. Strax efter en av kontrollerna visar träningskamraten några larver av en av våra finare fjärilar. Makaonfjärilen. Honan har lagt äggen på en kärrsilja, nu sitter larverna i blomman och äter. Äggen brukar kläckas efter drygt en vecka och i sista stadiet är larven stor och citrongul med svartgröna ränder.

Bråkar du med den kan den ge ifrån sig en illaluktande sur lukt genom ett organ som den skjuter ut på huvudet. Lukten och varningsfärgerna gör att andra djur tror den är giftig.

Citrongul står det på nätet, ser jag efteråt. Var den inte mer grön?

Anmäld till på lördag
Snart flåsar jag rejält, jag har 2-dag igen efter semesterns alla fettbildande aktiviteter och 5:2-dieten känns i benen. När vi sneddar uppför berget med tornet, kontroll 148, blir till och med den här truten tyst.

Vid kontrollstolpen stänger jag av gps-klockan en stund och glömmer starta den igen när vi fortsätter. Strunt i det, för mig är kvällens runda med karta och kompass mest till för att jag ska få tillbaka känslan för skalan. Skallen och avståndskänslan behöver ställas in på 1:10 000, för på lördag är jag anmäld till en orienteringstävling i distriktet. När hände det senast?

Strax innan parkeringen tittar ett rådjur nyfiket på oss i en skogskant. Vid Skivtjärn badar folk och på hemvägen tar vi en omväg och ser två forsärlor vippa med stjärtarna på grusvägen framför bilen.

Läser inbjudan en gång till
När jag kommer hem läser jag inbjudan till tävlingen en tredje gång. Avståndet till start är max 1 200 meter. Skogsmark huvudsakligen bestående av barrskog i varierande ålder. Kortare banor svag kupering, övriga måttlig till stark. I närområdet av tävlingscentrum inslag av kulturmark och stigar, längre banor stigfattigt med detaljrika sluttningar.

Det pirrar redan i magen.