På besök i mina drömmars hus

Efter gymnasiet och lumpen jobbade jag på sågen i Molkom några år. Älskade jobbet och gubbarna och behövde pengarna. Det är en skön känsla att veta att nu har du varit en i gänget som justerat ettusen entumfyra igen. Och nu tusen till. Och tusen till. Dagen är inte slut, ackordet blir bra i dag.

Doften när sågklingan skär sig igenom träet, dessutom på rätt ställe. Stoltheten i att göra ett gott arbete. Skämten, skratten, svetten. Soliga majdagar på brädgården, lunchvila på ett brädpaket med två brädlappar som huvudkudde, kalla vinterdagar när utandningsluften syns, trötta men nöjda cykelturer hem genom samhället.

Målet var att bli journalist, det hade det varit länge, och slutmålet stavades facklig reporter på Värmlands Folkblad.

Det sprack. 

Ville inte ha mig
Jo, jag klarade inträdesprovet till Journalisthögskolan. Jo, jag gick en ettårig facklig-politisk kurs på arbetarrörelsefolkhögskola efter det, lärde mig de nya lagarna om medbestämmande och anställningstrygghet som svenska folket kämpat sig till. Jo, jag fick jobb på VF. 

Bara inte på centralredaktionen. Jag fick inte berätta om hur folk hade det på jobbet. Redaktionen ville inte ha mig dit. Hur mycket jag än längtade till det stora huset på Säterivägen i Karlstad, där de satte ihop vår tidning.

Den tidning som växte i upplaga år för år. Den som skulle förklara och förändra världen. Den, där jag hade tänkt berätta om skratten och svetten på värmländska arbetsplatser, om folks arbetsglädje men också om somligas hörselskador efter år i bullriga miljöer.

Det närmaste jag kom
Jag fick drömma andra drömmar. Mitt arbetsliv blev fint ändå. Jag drog ihop till frukostfilen varenda dag, skrattade och svettades i andra rum än på Säterivägen, visslade både till och från jobbet de flesta dar.

Så småningom blev mina nya redaktioner kunder i tryckeriet på VF i stället. I många år skrev jag dessutom krönikor i tidningen som frilans, det var det närmaste centralredaktionen jag kom. Knackade på hos chefredaktören var fjortonde dag och lämnade min diskett med senaste texten. Fortfarande med visst vemod varje gång.

Den känslan blev inte muntrare när folkbladets ägare inom värmländsk arbetarrörelse en dag bestämde sig för att sälja sin tidning. Facket och S ville inte ha den längre. Det ville däremot den blå konkurrenten, NWT-koncernen. Kapitalet.

Hur var det chefredaktören Peter Franke sa?
– Det är roligt med ägare som vill ha oss.

Förkrympt och förflyttad
Härom dagen var jag tillbaka i huset där min dröm hade bott. Tidningen är såld, datorerna utburna, redaktionen förkrympt och förflyttad. I ett av rummen har ABF byggt en tv-studio, dock.

Där satt jag i 45 minuter och samtalade med VF:s gamle ledarskribent Philip Johnsson (S) om demokrati och framtidstro. Han hade också tagit bilen dit. Det ska visst sändas på nätet snart.

När jag kom hem låg det ett brev i brevlådan. Det var från resterna av gamla VF-tryckeriet, där de sista delarna av försäljningen nu strax är formellt avslutade. Om jag lämnar in min aktie i folkbladet ska jag få 3 500 kronor för den.

Suck.

De pengarna har generationer av journalister slitit ihop. Generationer av tryckare, annonsförsäljare, prenumerationsförsäljare, vaktmästare, växeltelefonister, tidningsbud och prenumeranter.

Jag läser Värmlands Folkblad varenda dag fortfarande. Peter Frankes ledare är en fröjd för människovänner. Men det händer att jag blir förbannad, när jag far förbi på Säterivägen.

Så mycket slit.
Så mycket framtidstro.
Så många drömmar om en bättre värld.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 106. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Vem vill ha extraval, denna otrygga tid?

För mig är det en gåta att det socialdemokratiska partiet inte tar kamp mot de ökande klyftorna i Sverige. Läs er historia! Det skrev jag i en debattartikel i Värmlands Folkblad 15 oktober. Läs hela artikeln här nedan. 

Den 21 oktober svarade det forna landstingsrådet i Värmland, Philip Johnsson (S), att partiet inte är någon folkrörelse längre. Debatten om framtiden är totaldöd i kommunen, skriver han. Läs mer här.

I dag kom min replik till honom. Läs den i papperstidningen, på VF.se eller här nedan.

För en utomstående är det ingen större dramatik i några publiceringar. Men för mig personligen innebär utvecklingen i Sverige att jag nu tagit steget och gått med i ett parti för första gången på 36 år. Vänsterpartiet. 

Här är den första VF-artikeln. Där berättar jag varför:

VF Debatt 15 oktober:
Vem står på de utsattas sida?

Sedan hösten 1973 har jag kallat mig miljövän och demokratisk socialist. Vi hade ju fel om demokratin, en del av oss från 68-generationen. Det var det jag insåg i oktober för 47 år sedan. Karl Marx hade haft rätt i mycket när han analyserade det industrialiserade klassamhället. Mao Zedung hade däremot inte rätt när han gjorde Kina till en förtryckarstat. Den utvecklingen började inte med honom, den började med Lenin och togs över av Josef Stalin.

Min röda dröm är alltså bred, folklig, ömsint, demokratisk och gillar fina skogsstigar. Jag tror inte på kotterier, eliter eller patentlösningar. Ska jag formulera det i nyckelord blir det de här: frihet, jämlikhet, systerskap, broderskap, rättvisa, demokrati, solidaritet, humor, kärlek och hållbar omsorg om natur och kultur. Samt då och då ett roat småskratt underifrån åt överheten. Det har hänt att jag storskrattat till och med. De är så söta de små näringsliven när de kivas om grindslantarna i livet.

Som du märker har jag lagt till feminismen till miljöfrågorna och socialismen. Patriarkatet behöver sannerligen bekämpas, men glöm inte klassklyftorna för det. Sverige spricker mer och mer. 1980 gick det åt 9 industriarbetare för att tjäna lika mycket som en börs-vd. 2018 krävdes det 61. Eller 76 om industriarbetarna är kvinnor. En skamlig utveckling.

I dag är kampen för allas lika värde också viktig på ett annat område. Antirasismen. Det var två kilometer is över mitt Forshaga för 12 000 år sedan. Vi är alla invandrare.

Jag tror på gemensamma lösningar. Bären varandras bördor. Därför har socialdemokraternas politik till sist blivit för mycket för mig, som gick med i SSU 1974 när rörelsen var radikal. Hur var det förre S-riksdagsmannen Jonas Gunnarsson skrev i sociala medier häromdagen? Han ”saknar den socialdemokrati som självklart står på de utsattas sida”.

I tio år stod jag själv i talarstolen vid de socialdemokratiska första maj-mötena i Forshaga och Deje (och någon ort till) och kåserade och talade allvar. Det hände att jag berättade varför jag fortfarande var emot ett svenskt medlemskap i EU. Innan dess hade jag som miljöaktivist varit starkt kritisk mot Palmes tre linjer i kärnkraftsomröstningen och mot att så lite hänt i omställningen efteråt. Det är jag än.

Det finns fler sådana socialdemokratiska haverier i historien, som jag ser det. Göran Perssons fördelningspolitik. Den nyliberala avregleringen av allt från skola till apotek som partiet medverkat till.

På senare tid kan jag räkna upp mycket annat som jag är kritisk till hos mina vänner socialdemokraterna: Svängningen i fråga om migrationen, där Stefan Löfven plötsligt började bygga de murar han nyss lovat låta bli att uppföra. Att partiet är med och försöker förstöra anställningstryggheten. Att man är beredda att införa marknadshyror. Att socialdemokratin inte tar itu på allvar med skillnaderna i skatt för löntagare och pensionärer.

För mig är det en gåta att det socialdemokratiska partiet inte tar kamp mot de ökande klyftorna i Sverige. Läs er historia! Ni borde dessutom ha en kraftfullare glesbygdspolitik. Ni borde göra mycket mer åt vår digitala klyfta i Sverige. Lars Mejern Larsson (S) ställde en bra fråga i riksdagen till ansvarig minister i ämnet, fick ett intetsägande svar och där dog frågan ut.

Lokalt, i Karlstad, utmärker sig de ledande socialdemokraterna genom att kärvänligt gå arm i arm med det moderata kommunalrådet när han vill sätta staket runt bästa delen av friluftsparadiset Skutberget och ge bort bätterbiten till exploatörer.

Jag kunde räkna upp fler punkter där jag är besviken på den rörelse jag kom att sympatisera med, samma höst som militären tog över i Chile och Olof Palme talade klarspråk än en gång. Stefan Löfven kallar sitt parti ett mittenparti. Det är klarspråk det med men ett pinsamt sådant. Tage Erlander snurrar i sin grav.

I dag finns det bara ett demokratiskt socialistiskt parti i landet. Vänsterpartiet. Vi har Sveriges populäraste partiledare, sådant är ju alltid kul. För mig som nybliven medlem har vi den klokaste politiken också, sådant är ännu kuligare. Välkommen som medlem, du med.

Sven-Ove Svensson
Forshaga

Där slutar min debattartikel från Värmlands Folkblad, 15 oktober 2020. Länk till Philip Johnssons svar hittar du i ingressen ovan. Min replik på Philips svar finns i VF:s papperstidning och på VF.se i dag. Och här:

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 104. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Hemlig svart lista på Grossbolstorp

Det bor en bonde i varje svensk.
Samt en språkpolis.

Bonden i mig kommer mest till sin rätt när jag gräver ny jord ur komposten, fyller pytsar med hallon eller hittar en äng under gräs- och mossmattan. Pappa skulle ha blivit förvånad om han sett mig med lie i hand.

Språkpolisen i mig har det värre. Han är permitterad.

Har slutat bokstavsmobba
Jag är ordmänniska. Språket har försörjt och förnöjt mig i långa tider nu. Det är så skôj när orden träffar rätt. Det vill säga när kommunikationen fungerar och den jag samtalar med ler där jag tänkt det, knyter näven där jag hoppats eller i varje fall förstått hur jag menar.

Ibland blir man till och med nöjd själv.

### Nej, jag är ingen expert på grammatik.
### Jodå, jag har stavat fel till hårdra och dinosaurie en väldig massa år.
### Denna text är skriven i ett glashus.

Ingen människa är perfekt. Inte språkpoliserna heller. Själv har jag slutat jaga stavfel. Det gav mig bara en dålig smak i käften. Folk kan stava fel av så många skäl. Jag kunde inte komma på ett enda som gav mig rätt att bokstavsmobba.

Därför ler jag för det mesta bara tyst åt lustiga särskrivningar och ovanliga felstavningar, numera. I den mån jag har vett att se att det är fel.

Krav ställer jag mest på professionella ordbrukare, även där tyst för mig själv.

Samtidigt vet jag att olika situationer kräver olika språkliga nivåer. Ibland skriver folk facebookiska. Ibland skriver vi på vårt modersmål, vi som är så lagda. Dialekten. Ibland leker vi med nya ord som inte finns i ordböcker och allmänna medvetandet än.

En vän till mig var kraftigt störd när ordet nörd började dyka upp i svenska språket. Han umgicks inte så mycket med datamänniskor.

2020 finns nördarna även i hans trakter.

Tysta svarta listan
Nu har jag garderat mig nog. Dags för bekännelsen. Det finns fel som fortfarande får språkpolisen inom mig att börja muttra. Han säger ingenting och skriver ingenting. Det får han inte för mig. Däremot får han memorera en lista tyst för sig själv. Gudskelov har språkpolisen dåligt närminne, men högt på svarta listan kommer:

  • När museer och journalister stavar fel till museet.
  • När skrivproffs skriver tänket.
  • När fackliga företrädare och chefer svänger sig med förkortningen APT.
  • När kommunikatörer skriver spendera om tid.
  • När yrkesskribenter skriver starta upp.

Mer minns han inte just nu, så då gör inte jag det heller.
Tjohoo!

### Bästa hjälpmedlet på nätet, om jag vill kontrollera stavning och läsa om ett ords historia? För mig finns det här, sök gratis i tre ordböcker: svenska.se

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 2 093. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Dags att starta om?

I går kom den med posten. Den här väntar jag mig mycket av. Rasmus Landström: Coronateserna – 52 teser om krisen och hur vi startar om samhället.

”När staten nu lanserar krispaket efter krispaket – varför inte tvinga de rikaste att vara med och finansiera?”.

Har arbetarrörelsen ”ett språk bortom det dagspolitiska käbblet – minns den hur man lockar fram de ljusaste drömmarna ur de mörkaste undergångsvisionerna? Eller är allt som återstår en slags kvartalsreformism?”.

”För att parafrasera Palme: Coronaviruset är naturens verk – men samhället är människans verk. Om något är fel ändrar vi på det.”

Nu ska jag sluta bläddra på måfå och läsa hela den här första skriften i serien Katalys Essä. En serie, skapad för att ge ”fördjupning, fakta och mod”. Det är tre bra nyckelord.

### Boken går att beställa här: Katalys Essä: Coronateserna.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 2 088. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

”Död och skådespel”

Jag känner stor sympati med kulturarbetare som vill ut och spela, sjunga eller spela teater igen. Liksom med folk som vill se dem tillbaka på scenen.

Vem vill inte det?

Ändå förvånar det mig när annars kloka människor jämför fulla flygplan med tomma teatersalonger eller trubadurscener med Gekås i Ullared. Allt utifrån baktanken att ”får Ullared så borde vi också få”.

Borde vi inte tänka precis tvärt om? Covid-19 är en förfärlig pandemi och då är det kanske flyget och Ullared man borde begränsa, inte be om öppna teatersalonger för fler än 50.

Jag förstår att kulturens folk är otåliga. Vem har inte fått uppträdanden inställda. Men det är en smittsam och dödlig sjuka som rullar runt vårt klot.

”Död och skådespel” är inte min paroll. Jag väljer livet.

### Kanske finns det en kompromiss som inte är smittsam?
### Kanske kunde man göra i teatersalongerna som i affärerna? Ta in fler än 50 där lokalen är stor nog, fortfarande, med l-å-n-g lucka mellan människorna. Större salong, större publik. Mindre salong färre åskådare. Handsprit.
### Kanske.

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 087. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Jag vill kramas

Du tror ju inte att du ska hamna i karantän.
Kära nån vad tid vi har fått.

Förr:
Krama barn och barnbarn. Diskutera politik och slikt med gubbar varje måndag förmiddag. Gå på hemlig vandring med andra kloka gubbar varje torsdagförmiddag. Springa med fjärilsvännen. Äta räksmörgås i Mölnbacka bygdegård på onsdagar. Sitta på jury- och styrelsemöten, bemanna föreningskansli, gå på föredrag och utställningar, stå på scenen och (o)roa, trängas på stan någon gång, krama gamla arbetskamrater som en möter.

Sånt tog tid.

I dag:
Nu har jag all tid i världen.
Jag vill inte ha tid.

Jag vill kramas.

Hem | Om mig Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 086. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Ge dig ut och läs

Spela och gå ut i naturen. Det är de två sysslor svenska folket ägnat corona-månaderna åt, har jag förstått.
Den ena av dem ger vinst varje gång.

En vanlig tisdag i juni ger vi oss alltså ut. Cykel bakpå draget, fikakasse i baksätet, karta i näven och solsken i blick.

För några år sedan hittade jag på att vi skulle ha cykelbanor i friskvårdsprojektet Hittaut här i kommunen. Det som tidigare hette Stolpjakten.

Nu är hög tid att rensa runt stolparna i sommarens fasta bana. Det får inte bli som i fjol, när älggräs, brännässlor och kanadensiskt gullris så småningom dolde kontrollerna tills inte ens vana orienterare hittade dem i juli.

Då blev det brandkårsutryckning. Nu vill jag vara ute mer i god tid.

Jodå. Här och där har det hänt en hel del sedan slutet av april. Jag rycker växter och trivs. Cyklar till några av stolparna, särskilt till de som står efter vår asfalterade bilfria banvall. Bofinken sjunger, göken gal, citronfjärilar flyger och vid stolpe 95, körvägsförgreningen, har skogsmyrorna byggt sig en färsk stack några decimeter bort.

Storspoven, helt nära
Färden går vidare, fyra timmar håller vi på. Under tiden kan vi:
– studera en tornfalk en lång stund, han jagar precis bredvid vägen och bilen.
– notera att någon valt att bygga sitt bo ovanpå ett älghorn uppspikat på en vägg.
– charmas av en gräsandhona med nio ungar i ån nära Österdeje.
– se och höra storspoven, en av mina favoritfåglar (rätt nära hemma också, det visste jag inte). Ett drama i tio minuter med två ilskna spovar som jagar bort en hungrig kråka.
– fundera över den ironiska vattenskål som en medmänniska ställt ut vid stolpe 88, körvägskröken.

Naturen är full av berättelser. Ge dig ut och läs. När jag skriver detta har 544 personer i vår lilla kommun registrerat stolpar som de har hittat. Jag hoppas att de också såg någonting mer.

Under tiden är de en belöning för oss arrangörer, varenda en.

### För övrigt tycker jag det är något kittlande med en lååång rak smal väg.
### Eller en krokig.
### De lockar.

Lockar.

Himlastegen.

Kommunens mittpunkt.

Landskapets längsta raksträcka.

Den ironiska vattenskålen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 075. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Om tiden och tydligheten

Drömmarna

När i våra liv skaffar värdigheten soffa? Jag satt mer på golv och trottoarer förr. Du ser världen tydligare nerifrån.

I dag har sofforna och borden stulit alla de vackra namnen från orterna vi ville lifta till. Detta skriver jag i Athen.

Drömmarna? De är lika många i dag.
De sitter på golvet än.

I drömmen kan vi fortfarande trängas.

***

Folkförakt och stolleprov

Stolleprov skriver Värmlands Folkblad om att arrangera massdemonstrationer dessa dagar. Ledarskribenten Peter Franke har rätt. Folkförakt säger jag:

### Det är folkförakt att arrangera fysiska demonstrationer i Sverige med massdeltagande just nu.
### Frågan är om det inte dessutom är klass- och åldringsförakt. Fundera över vilka som dör av coronan.
### Det är som att skriva i inbjudan: ”Några av er eller ert närmaste umgänge kan komma att dö ensamma av kvävning efteråt, men det tar vi inte ansvar för.”

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 074. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När apparna krånglar

Våldsam polis i Amerika. Elakt virus i luften. Amazonas kalhuggs, dansk bajs flyter i Öresund, klyftorna växer i världen och appen till friskvårdsorienteringen Hittaut krånglar.

Då sitter jag vid min dator och skriver optimistiska rader om framtidstro, levande natur och varm solidaritet. Den lever ju, solidariteten. Det är den som samlas på Amerikas gator.

I trädgården singlar vita blomblad från paradisäppelträdet sakta mot marken, humlor och andra bin surrar, prästkragar börjar slå ut och i mobiler intill mig ler vänliga morsdagsbrev mot sina mottagare.

Det finns en framtid, det går att tro på den. Människor åker för att handla åt sina gamla. Andra anlägger ängar, motionerar om bättre välfärd, rättvisare fördelad.

Hittaut-appen krånglar för att vi är så många som trivs i skogen och vill ut. Även det är ett tecken.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 2 073. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Bôs eller ans, vilket väljer du?

– En trädgård ska se välvårdad och lite bôsig ut.
– Va’ sa du, sa du?
Det är det där och:et som förundrar. Jag har förvånat mig själv de senaste åren.

Vi tar det från början. Bôsig betyder skräpig, slarvig. Att jag ens använder det ordet i samband med vår trädgård visar att någonting har hänt.

Det började på helt annat vis.

Först bodde jag på bondgård med föräldrar och farföräldrar som såg till att slå dikesrenarna med lie när dessa blev för vildvuxna. De skulle aldrig ha kommit på tanken att låta jordbruksmaskiner stå ute och rosta. Plogfåror skulle vara raka, annars fick hela familjen skämmas. Två familjer fick skämmas.

Sedan hamnade vi i kedjehus med trädgård till. Prydligare, produktivare och mer kärleksfullt arbetsintensiv har aldrig en trädgård i Molkom varit. Pappa älskade det.

Pedanter?
Så, 1983, var det dags att skaffa hus till vår egen lilla familj. Jobben var krävande, diverse prioriterade fritidsintressen likaså och dit hörde inte trädgården. Inte för mig. Men en sak var självklar för den här sonen av en småbonde. Även om vi inte odlar mycket ska det vi gör vara prydligt.

– Är ni pedanter ni? undrade en arbetskamrat till frun, när hon såg hur vi trimmat gräset runt buskar och träd. Komposten såg mer ut som våra dagars odlingslådor än som en kompost.

Ordning rådde på fastigheten Grossbolstorp 1:67.

Åren gick. Ett tag blev vi ännu aktivare i föreningsliv, dessutom blev jag chef några år. En rolig tid men inte hann jag prioritera odlingar, hallonstöttning och perfekt kompostomsorg. Frun hann mer än vad jag mäktade med men min del blev försummad, sedd ur småbondeperspektiv. Ibland växte gräset decimeterhögt precis intill träden. Hu!

Parkering för plantor
Förändringen fortsatte. Ett år ställde den kära vännen en överbliven planta på komposten, när hon rensade hallonhäcken. Nästa år en till. Lite senare hamnade en sibirisk vallört i andra kanten, för att den är så fin. Strax därpå fick vår vän fjärilsfotografen oss att bli kompis med våra brännässlor. De är inte bara goda till soppa, de är värdväxter för många fjärilar med. Numera får även de stå kvar. Nämnde jag squashen som visat sig trivas på komposthögen?

Jodå, vi har ett stort ”kompoströr” strax intill. Det gav rik skörd i vår. Ett och annat skottkärrelass jord kan jag nog tvinga till mig ur själva komposthögen också, fast den mest är en vild odling numera.

Så kom 2019. Miljövänner har vi alltid varit men man kan ju klippa gräsmattan för det. Eller vänta nu, vart tredje vild biart i Sverige är hotad. Gör vi inget så riskerar vi att ännu fler humlor och bin försvinner.

Prunkade hej vilt
Då gjorde vi äng av bortre hörnet. En stor trekantig yta där teveronikor, smörblommor och andra vilda blommor riktigt prunkade kring våra två fruktträd. Blandgräset växte högt och i juli fick småbondesonen i mig leta fram lien. Allt medan bihotellen vi satt upp fått hyresgäster som gjorde oss lyckliga. Det gjorde öarna med prästkragar i den klippta gräsmattan med.

I år har jag fortsatt med att samla kvistar och ris i en hög i kanten av ängen. Där har kommit upp en invandrad hallonplanta också, som jag sparar. Han ska få syskon har jag tänkt.

Bin och humlor är fortsatt hotade. Men när jag skriver detta surrar det ivrigt om körsbärsträdet.

Bôs är det nya välansade.

### Lästips: Operation Rädda Bina 
### Mina trädgårdsfoton är från 22 juni i fjol.
### Klicka på länken nu.

Hem | Om mig Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 072. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)