Sörj inte. Argumentera.

EU-valet klart. Unionen är en överstatlig och odemokratisk koloss, dessutom en Fästning Europa. Jag vet.

Och dock jublar de främlingsfientliga.

Jublar. Fundera på varför. Är det för att de är kloka nog att förstå att också en plats i det demokratiska underskottets parlament har betydelse? Är det för att de gillar pengarna ledamöterna får? Är det för att en framgång i även detta val stärker dem i opinion, medierapportering och självkänsla?

Jag vet vad jag tror. De kan också stava till   K-a-m-p   l-ö-n-a-r   s-i-g.

Använd talarstolen
Man ska inte ha några illusioner, definitivt inte om EU. Däremot ska man använda de talarstolar tillvaron ger.

Jag gick med Nej till EEC-märke på mitt jobb på sågen redan 1972 och har inte ändrat mig. Jag har inte ändrat mig om den svenska demokratin heller. Den gör halt vid fabriksgrindarna, firmaportkoderna och jobbdatorinloggningarna.

Likafullt tycker jag det är i bästa fall okunnigt, i näst sämsta fall frasradikalt, att som vissa inom vänstern låta bli att rösta. Eller så struntar de – i värsta fall – i hur folk har det.

Penningen styr
Det har betydelse för Europas folk vilka som sitter i parlamentet, trots den besynnerliga maktfördelningen i EU:s politiska system. Det har betydelse för svenska folket hur stort inflytande SD får i Sveriges riksdag. Trots att penningen styr så mycket som den gör.

Nå, en får inte ge tappt. Sörj inte. Argumentera.

### Gårdagens inlägg: Grejlöparen

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 955. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vill du bli nyttig idiot åt rasisterna?

Den sämsta vits jag vet: vi orienterare har kontrollbehov.
Hahaha …
Den klenaste generalisering jag vet: vi orienterare har kontrollbehov.

Klen sak? Ja verkligen. Om du tänker efter, så inser du att det där behovet gäller inte bara skärmletare. I själva verket gäller det oss alla. Varenda människa vill ha kontroll.

Jag återkommer till det.

Varför rösta?
Under tiden dyker den vanliga frågan upp från de låtsasradikala:
– Varför ska jag rösta i EU-valet? Jag gillar inte unionen.
– Jaså, svarar jag, som också röstade nej till svenskt medlemsskap och inte har ändrat mig om överstatliga fästning Europa. Vad gillar du då?
– Jämlikhet, får jag till svar. Jämställdhet. Svenska kollektivavtal i Sverige. Bra klimat. Solidaritet med folk som måste fly.
– Och ändå tänker du skänka din röst till en högerextrem antifacklig kvinnofientlig typ som slåss för ojämlikhet? Djupare klyftor, är det vad du vill ha?
– Absolut inte.
– Då så. Gå och rösta då på söndag. Annars är det bara munväder du har att komma med.

Du vill väl inte bli en nyttig idiot åt rasister, fascister och andra högerextrema? Frasradikalism är den fjantigaste åkomma jag vet. Skärp dig, världen 2019 är ingen lek.

Själv röstar jag i varenda val jag kan. Annars kan det komma en dag när jag inte kan.

Där har du felet
Alla vill ha kontroll. Ibland tänker jag att det är orsaken till många av vår tids problem. Detta att människor ställs utanför och känner sig maktlösa.

Hon som ser sin landsbygd glesas ut.
Han som ser sin bruksort förtvina.
Föräldern och barnet som ser byns skola läggas ner.
Pensionären som inte förstår www, gps, optisk fiber, mobilapp och facebookgrupp.
Lokalpolitikern som får ännu en pålaga av Europeiska unionen eller svenska staten att rätta och packa sig efter.

Alienation, känslan av främlingsskap. Den är ingen bra grund för framtidstro.

## Rösta på söndag, alltså. Rösta mot högerextremismen. Det är minimum.
## Gå sedan vidare och kräv kontroll och fördjupad demokrati. Varför dör glesbygden? Varför suckar bruksorten? Varför utarmas skolan?
## Måste det vara så?

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 953. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

– Rättvisa! ropar han. Rättvisa!

Mitt förhållande till politiken är enkelt. Jag är intresserad.
Mitt förhållande till partier är ännu enklare. De är verktyg.

Att få sova i egen säng, äta sig mätt, läsa fria granskande nyheter som inte staten censurerat, ha ett jobb att gå till om man är i den åldern, ha fått gå i skolan och lärt sig läsa, skriva, tänka kritiskt och förstå sin omvärld. Att få älska vem man vill, välja vilken politiker man vill, bilda fackförening om man vill och strejka när man måste. Att få dela varandras bördor, vare sig det gäller sjukvård, cykelbanesopning eller friskt vatten ur kranen.

Allt sådant är politik för mig. Nyckelorden är rättvisa, solidaritet och empati, det har de varit sedan jag var 16 år. Det finns några ord till.

Både mål och medel
Tre partier har jag varit medlem i. Alla har vetat att de hör hemma på vänsterkanten och alla har trott på rättvisan och solidariteten. Det är inte rätt att några få ska dela på nästan allt, medan alla andra ska få nästan inget. Så hällde vi inte upp sockerdricka, småsyskonen och jag.

Det första partiet gick jag ur när jag insåg att demokrati är både mål och medel. Det andra när det inte förstod miljöfrågorna. Det tredje när för många fortfarande inte såg att imperialism fanns på fler håll än i norra Amerikat.

Sedan dess har jag ägnat mig åt enhetsfronter, inte partier. Miljöfrågor, kulturfrågor, mångfald och idrottsrörelse. Jobbet som journalist i många år gjorde det inte lättare att vara partipolitiskt aktiv, inte jobbet som informatör heller.

Min grundinställning har ändå hela tiden stått klar, i krönikor, böcker och vid offentliga scenframträdanden. Jag vet vilket folk som är mitt. Vilken klass som inte är min.

Mitt i sörjan?
– Håller du på och radikaliseras på senare år? frågar en vän, när vi ställer upp på torget inför första maj-tåget.

Det är en vänlig och uppriktig fråga och svaret är att jag demonstrerade första gången på det torget 1968. Då mot julfrosseriet, småningom mot USA:s krig i Vietnam och lite senare även för rättvis fördelning av makt och rikedomar i Sverige och världen.

Jag har inte ändrat mig om den rättvisan.

Jag tycker fortfarande att hela Sverige ska leva och att det är bedrövligt att det ska behövas ett ord som ”kvinnolöner”. Jag blir arg varje gång jag tänker på att det går 71 städerskor på en svensk börs-vd, om vi jämför vad de tjänar.

En på 71.

Nu har vi ju en arbetarrörelse i landet. En gång hade vi dessutom en folkrörelse på svensk landsbygd som slogs för småfolket där. Nå, den senare har lämnat över till nyliberalerna för länge sedan och glömt sitt småfolk. Allt medan arbetarrörelsen, den socialdemokratiska, har valt ledare som kallar sitt parti ett mittenparti. ”Mittenparti”?!! Mitt i vadå? Mitt i den nuvarande politiska sörjan?

Då är det inte svårt att välja tåg på första maj.

***
– Rättvisa! ropar en karl framför mig mellan talkörerna, när vi tågar Drottninggatan fram.
– Rättvisa!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 1 948. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Första gången inom plast och ram

På lördag den 4 maj ska jag läsa en tavla. Det har jag aldrig gjort förut. Platsen är Gamla Kraftstationen i Deje, de öppnar för säsongen då.

Uppträtt har jag gjort många gånger men aldrig hängt på galleri med en ramad sak. Nu ska det ske.

Allt började med att Kraftis med Linn Sönstebö-Mossberg i spetsen bjöd in kulturarbetare till ett tema: Konstnärernas frihet.

Nu kanske du tänker att den saken rör inte dig. Du jobbar vid din maskin eller dator om dagarna, kollar lite på Facebook om kvällarna och ser en och annan nyhetssändning. Du är redan så fri du behöver och tänker aldrig måla tavla eller skriva bok.

Då har du fel, min vän.
Du berörs i högsta grad.

Här kan du läsa hur Kraftis tänker och hur det gick till den natten och morgonen när jag hittade på mitt bidrag.

Det är inramat och klart nu. En särskild känsla, detta att folk ska stå tre meter från tavlan och begrunda vad jag gjort.

Om inte kulturen är fri är ingen fri.

### Länk till Gamla Kraftstationens webbplats.
### Länk till deras Facebook-sida.
### Mitt bidrag handlar om att befria blicken.

Gör det.
Det börjar inte med ögat.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 946. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När jag äntligen fattar att kärleken är besvarad

Obesvarad kärlek skrev jag, om mitt förhållande till orienteringssporten. Då får jag svar på tal:

Obesvarad? Utan såna som du vore orienteringen bara en sport.

Naturligtvis har han rätt, min vän Tomas Nilsson i Arvika. Det är bara jag som inte har fattat det. OL-sporten älskar mig tillbaka, trots min plats i resultatlistorna. Hon och jag hör ihop och det finns massor av skäl till vår kärlek:

Att vi gör det i skogen, den som vi alla kommer ifrån.
Att vi kan höra fågelsång under tiden.
Att en har nåt så vackert som en karta i handen.
Att sporten varje gång påminner mig om vår kloka allemansrätt.
Att jag får springa på sviktande stigar.
Att jag än en gång får fundera över vem som gick först på dessa stigar och började skapa dem och över alla som därefter gått dem före mig. Eller sprungit.
Att vi rör oss bland terränglådans många kulturminnen som kolbottnar, stengärdsgårdar, jordkällare, stugruiner och gränsrösen.
Att vi har vårt eget kärlekens språk med hemliga hälsningar som ”gå fram-tid”, ”startpunkt”, ”branten, uppepå”, ”stenen, sydvästra”, ”näsan, nordvästra foten”, ”lilla naturliga gropen” och evigt unga ”berg i dagen”.

”Näsan, nordvästra foten”. Är inte det ett underbart uttryck som man bara måste älska?

Nu hör jag bofinksång igen.

Det är mitt folk
Min kärlek är besvarad, jag inser det nu. Orientering är när du tar en tredjedel folkvett, en tredjedel bondförnuft och en tredjedel demokrati och skakar om. För säkerhets skull gör du det i doftande skogsmiljö med ett gärde i närheten, fyllt av ryggsäckar med kaffetermosar, smörgåslådor och naturkärlek. Några av ryggsäckarna är av gulnad smärting, några av neonfärgad nylon. Här möts de.

Det där är jag. Ryggsäckarna är mitt folk. De obemannade hinkarna där man betalar för parkeringen är mitt folk. 70-åringen som diskuterar sitt vägval på kartan med 11-åringen, som vore de jämnåriga, de är mitt folk. Jag hör hemma där.

Jag hör hemma i en idrott där du inte kan hitta minsta kolapapper på målgärdet efteråt. Trots att vi var tvåtusen personer på gärdet för bara några timmar sedan, med kiosk och allt.

Vår stora paradox
Orienteringssportens stora paradox kommer jag på, när jag läser Tomas Nilssons svar. Detta att vi är klasslösa. Den saken har jag heller inte begripit förrän då.

Såhär är det. En gång pratade jag med en garvad sportjournalist från min favorittidning.
– Ni orienterare, sa han, ni har förbaske mig hur många klasser som helst. Det enda som fattas är en spermieklass. Men den kommer väl snart, den med.

Han var innerligt trött på alla våra resultatlistor med klasser för allt. Just då lät jag bli att berätta att jag en gång vann en femdagarsetapp i klassen Herrar 40 år, nybörjare.

Riddarhyttan, det var tider det.

Nå, våra kära sportskribenter ska inte bestämma hur vi ska organisera vår idrott. Det avgör vi själva. Alltså har vi klasser för varje åldersgrupp och två kön, för inskolningsbarn, nybörjare, folk som behöver följeslagare, folk som åker rullstol, motionärer och elit. På min tävling i lördags var vi 56 klasser, om jag räknar rätt.

Det är det som är paradoxen. Ty hur är det mitt gamla favorituttryck lyder, orden som beskriver det klasslösa samhället? ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.”

Precis så fungerar orienteringssporten. Precis som de orden. Det är därför den är mycket mer än en sport.

Tack Tomas, för att du fick mig att inse det.

### Förra inlägget i ämnet:
Träff med min obesvarade kärlek

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 945. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Manustvätt på Inläggsbanken

Det finns bara två sorters flyktingkriser. Den förfärliga för de som tvingas fly. Den pinsamma för de som förnekar gammal fin svensk gästfrihet.

***

Ju yngre motorman desto högre brummar brummet.
(Gammalt asfaltdjungelordspråk)

***

Privata sektorns byråkrati: Klubben väntar leverans av vårens stolpjaktkartor. Fraktfirman vägrar lämna på hemadress.

En dag på friluftsgårdens parkering? Nja.

***

Hur var det vi sa? ”Det privata är politiskt.”
Den senaste tiden har jag sysslat mycket med politik.

***

”Trevlig helg” – det kan du väl inte säga till mig? Jag är pensionär och ledig jämt.

Jag vill ha trevlig vardag.

Använda

Till sist en hälsning från Siri

# Jag skulle aldrig gå med på Facebook, tänkte jag. Länge.
# Sedan upptäckte jag att formen passade mig. I det stora och det lilla.
# Här ovan är några exempel från verksta’n. På allvar, på lek och mitt emellan.

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 1 940. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Handen har en snällsida

Män som slår kvinnor är värda förakt.

Slagskämpar som blivit hjältar på scenen är fortfarande slagskämpar.

Om detta har andra skrivit mycket bättre än vad jag förmår de senaste dagarna, men givetvis är den sortens våld särskilt förfärligt.

På den här webbplatsen finns en fast avdelning som heter Politik. Den börjar med orden:

Frihet.
Jämlikhet.
Broderskap.

Systerskap.

Jag har inte ändrat mig. Med åren blir jag mer och mer övertygad om att min sorts drömda demokratiska samhälle kräver allt det, all den sortens folkvett. Både i den stora och i den lilla världen.

Politiksidan fortsätter:

Rättvisa.
Demokrati.
Solidaritet.

Humor.
Kärlek.
Hållbar omsorg om natur och kultur.

… och då och då ett roat småskratt underifrån åt överheten.
Eller varför inte storskratt?

De är så söta, de små näringsliven, när de kivas om grindslantarna i livet.

Jag har inte ändrat mig på någon av punkterna.
Handen har en snällsida.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 938. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Världens vågor

Tes.

TES: Först var det vänstervåg. Debattböcker, inspiratörer, demonstrationer. ”Satsa på solidaritet”.
Grupper bodde i kollektiv, delade ut flygblad för att göra världen rättvis.

ANTITES: Då svarade högern. Debattböcker, inspiratörer, demonstrationer. ”Satsa på dig själv”.
Individer plutade med munnen i speglar, tog kort på det och delade.

FÖRSLAG TILL SYNTES: ”Ett solidariskt kollektiv blir starkt när det tillåter individen att vara individ. Inom kollektivet”.

Nog med förslag?
Ordet är fritt.

Om mig Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 937. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Första konsumstämman med digital falukorv

I helgen var vi på Konsumstämma. Nästan. Dem har vi gått på sedan 1975. Fast i år var det ingen vanlig stämma och det muttrade jag om i fjol, när jag fick höra talas om nyordningen.

Såhär är det: traditionell Konsumstämma är ett lokalt möte kring din butik (och någon mer butik om ni har fler på orten). Dit går du för att få ekonomisk rapport, komma med synpunkter och välja ombud. Dessutom fikar ni, får en falukorv och blir underhållna. De som kommer är i allmänhet pensionärer och bara några få av er yttrar sig.

Demokratiskt? Absolut. Perfekt? Nåja.

Väljer våra ombud digitalt
I år är allt ändrat. Ingen stämma – men däremot medlemsdag i vår butik på lördagen. Då får vi börja rösta digitalt på ägarombud till Coop Värmlands centrala föreningsstämma. Omröstningen pågår en vecka, både i butik och på webb.

Vi traskar ner till vår butik, efter att ha läst på webben vilka de sex kandidaterna är och vilka tre av dem valberedningen föreslår. Bokslutet har vi läst om i tidningen och studerat på nätet. Coop Värmland har en marknadsandel på 46 procent.

Nej, vi är inte ett dugg präktiga, bara måna om butiken vi äger.

Hinner prata med dem
När vi tittar in är alla de föreslagna där, utom en. Lokale chefen är också på plats, liksom Coop Värmlands fastighetschef. Vi pratar Konsum med dem allihop, bjuds på korv och bröd och efter det fika, pratar Konsumkort och medlemskap. Många har varit här och träffat kandidaterna, framför allt många fler yngre än på en vanlig stämma. Här kan vi dessutom prata med dem i lugn och ro, det hann vi aldrig på de forna stämmorna.

Efter att vi skämtat och pratat allvar med kandidater och andra går min fru till den stora butiksskärmen de kallar medlemspunkten, för att logga in och rösta. Själv är jag bara ”hängmedlem” upptäcker jag. Det får vi ändra på till nästa år, karlar ska också ha rösträtt, vi skriver ändå 2000-tal.

Vore vi inte datorvana skulle vi ha fått hjälp med hur man drar kortet och loggar in. Sedan är omröstningen på skärmen självinstruerande.

Falukorv får vi ingen. Vi får 4 000 poäng efter att ha röstat. Det räcker till en – falukorv.

Jag har slutat
Demokratiskt? Ja. Perfekt? Nåja. Bättre än de vanliga stämmorna? Åtminstone på några punkter:

1. Vi hinner prata med kandidater, butikschef och fastighetschef i lugn och ro, öga mot öga. Det kunde vi aldrig på stämmorna.

2. Nu når det betydligt fler och inte minst många fler yngre människor än de vanliga konsumstämmerävarna. Medlemsdagen varar ju klockan 10.00-16.00.

3. Omröstningen pågår i flera dagar. Missade du stämman förr, så hade du ingen chans att vara med och välja.

Jag har slutat muttra.

### Den som inte har någon dator eller smartphone då, och inte kan läsa på coopvarmland.se och Facebook om medlemsdagen? Svar: inbjudan fanns även i vårt lokala annonsblad (se bilden ovan).
### Jamen hur kan du rösta om du inte har dator eller klokmobil? Svar: på butiksskärmen, medlemspunkten. Medlemskort har du och när de visat dig hur du loggar in är det lätt att be dem gå undan, så du kan rösta.
### Saknar du inte underhållningen? Uppriktigt sagt nej. Då har jag ändå varit underhållare själv en gång, på en stämma.
### Är det inte bra när folk kan träffas, ansikte mot ansikte?

Jo.

Om mig | Krönikor kring kooperationens historia
Inlägg nr 1 936. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Gubben i baracken

Alla människor har samma människovärde.
Även den som bor i en barack är värd vår respekt. Det kunde ha varit du eller jag.

Om du får ett förtroendeuppdrag ska du sköta det så bra du kan. Det lärde mig min mamma och det var klokt sagt. Alltså letar jag ivrigt efter bilder från tiden som journalist. Mitt barnbarn Ludvig vill att jag kommer till hans femteklass och berättar hur det är att vara journalist och då gäller det att vara förberedd. Sådana förtroenden ska man ta på allvar.

Mitt i bunten av foton ligger den. Bilden på mig och en människa jag intervjuade, någonstans i en skogskant mellan Småland och Västergötland.

– Det är en gubbe som bor i en byggbarack, sa chefen på tidningen där jag jobbade. Ett original. Åk dit och gör ett reportage. Ta mycket bilder.

Efter att ha letat ett bra tag där grusvägarna slutar hittar fotografen och jag baracken i kanten av en skog. Vi knackar på barackdörren, presenterar oss, han hälsar välkommen och vi får vår intervju. Original har jag träffat förr, på landet där jag själv växte upp. Vi brukar förstå varandra. Det finns ovanliga människor överallt. Jag tycker om dem.

Fotografen tar hemma hos-bilder inne i baracken. Elström har de, gubben och hans sju inneboende, det vill säga de två hundarna och fem hönsen. Hundarna bor under hans säng och hönsen sover i överslafen.

– Vill ni ha ägg, frågar gubben.

Det är de äggen jag står och håller i på bilden. Journalister ska inte ta emot mutor men du säger inte nej till en snäll men fattig farbror i en barack, som bara menar väl.

– Tänk om det var den maten han skulle ha ätit i dag som vi fick, säger fotografen när vi sitter i bilen på väg tillbaka till Jönköping och redaktionen. Fast en fattar ju varför han kallas Hunnegubben.

Hela baracken luktade hönsskit. Hundarna var trevliga.

***

Det blir en bra artikel. Folk pratar om reportaget nästa dag. ”Men Gud, bor han med fem höns?”.

Själv tar Hunnegubben mopeden till Mullsjö och köper tidningen. Några dagar senare kommer han upp på redaktionen och tackar mig. Hissen i tidningshuset luktar hönsskit i flera timmar efteråt, klagar mina arbetskamrater.

Det är väl inte så konstigt, säger jag. Han har inte råd med villa eller lägenhet. Han har ingen dusch.

***

Nu – är det 2019 igen. 43 år efteråt. Här sitter jag och tittar på fotografiet på den unge journalisten som är jag och på den snälle gubben som just har gett bort den enda maten han hade, den dagen.

– Titta, viskar en röst på min högra axel. Kolla ordentligt på fotot. Vad ser du?

– Jag ser två ganska lika personer, viskar jag tillbaka. Den unge bär träskor för att det är modernt bland journalister i hans ålder 1976. Den gamle bär träskor för att han inte har råd med några dyra skor.

– Titta på kläderna, titta hur dom två ser ut, viskar rösten. Ser du hur lika dom är. Den ene har haft tur och fått jobb, den andre har haft otur och är arbetslös. Bägge tycker om djur och dom gillar varandra. Och ägg.

Alla människor är lika mycket värda.

Sven-Ove Svensson
(Foto: Smålands Folkblad)

### Krönika jag skrev som avslutning till ett föredrag i mitt barnbarns femteklass om hur det är att vara journalist.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 930. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)