Konstnärerna och hotet mot friheten

Linn Sönstebö Mossberg från Gamla Kraftstationen i Deje skriver och berättar att ett tema på Kraftis i sommar blir konstnärernas frihet. Underförstått hotet på olika håll i världen mot den konstnärliga friheten.

Är detta kanske något för mig, något där jag vill bidra?
Tack snälla du, det kan du tro att det är.

Vad händer om de får bestämma?
Jag bläddrar fram inbjudan på webben, läser och blir än en gång lycklig över vilket smultronställe vår kulturella kraftstation är:

”Det handlar om vikten av kulturell bredd och att fylla det kulturella rummet med så många olika konstarter och uttryck som möjligt, och att konsten ska ha kraft att förändra, provocera och peka ut riktningar. Men många är oroliga, för det finns andra krafter i samhället som vill krympa den konstnärliga friheten. De tycker också att den så kallade svenska kulturen och dess traditioner är den enda kultur som är värd att bevaras. Det finns till och med regionala och lokala krafter som vill att ENDAST DE som satsar på värmländsk traditionskultur och främjar värmländska dialekter ska erhålla kulturstöd. Än så länge är det just bara krafter som kämpar för att inskränka den konstnärliga friheten och möjlighet att verka och påverka genom konst och kultur. Men vad händer med konsthallar och kulturarenor om de här krafterna blir till en makt som styr och bestämmer?”

Glad över inbjudan går jag och lägger mig, jobbar med temat i sömnen hela natten, går upp sju minuter över sju och skriver min text i ett enda långt svep. Det vet vi väl vilka som alltid vill inskränka både yttrandefrihet och konstnärlig frihet? Nu ska jag bara fila på bidraget och sedan lämna in det till Linn och de andra kämparna.

Kanske blir det antaget.

Bidra du med
Gamla Kraftstationen efterlyser verk i alla genrer på temat, från bilder till text. Målning, poesi, film, skulptur, performance, installation, broderi, musik eller vilken teknik du nu jobbar i. Är du intresserad? Anmäl dig senast 5 mars och lämna ditt verk senast den 5 april. Temautställningen om konstnärlig frihet pågår 4 maj – 15 september.

Gamla Kraftstationen tänker gärna lokalt och regionalt men alltid även längre än så. Världen slutar inte vid Norra Sanna, Kilsbergen eller Öresund.

Läs inbjudan:
Konstnärernas självklara frihet
(pdf)

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 925. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Två höjdare halkar omkull

Detalj av dräktakvarell från Mora.
Otillåten huvudduk inom svensk idrott?

Jag läser att två höga idrottsledare i mitt land är förskräckta över att en invandrarflicka kommit på bild när hon idrottat.

Samtidigt ligger en jubileumsskrift på mitt nattduksbord: ”Åkers Idrottsförening stiftades den 22 februari 1918 och anslöts till Svenska gymnastik- och Idrottsföreningars Riksförbund den 18 juni 1919, och hade till uppgift att, genom övandet av idrott höja intresset för densamma och därigenom utbilda goda idrottsmän, samt dessutom verka för gott kamratskap.”

Den goda kamratskapen
Tanken var glasklar redan från början. Alla var välkomna och målet inte bara att vinna tävlingar. Den goda kamratskapen, glöm inte den. Så tänkte de, pionjärerna i svensk idrott. För dem var den självklar, långt innan ord som mångfald och värdegrund blivit konferensord.

– Vi ville att det skulle synas på Forshaga vem som var med i föreningen, brukade en av pionjärerna i min egen klubb säga.

– Det har aldrig gått illa för en som har varit med i orienteringen, brukar en annan legend i vårt SISU uttrycka det.

Läs er historia
Det är bara två stackars höjdare på riksplanet som halkat fel. De som inte gillar att se en blond pojke och en flicka i slöja idrotta tillsammans. Gå hem och läs er historia, höjdare. Läs om kamratskap och välkomnande, läs om idrottens idé.

Här i Forshaga har vår klubb till och med fått sitt namn från ett annat land. Kamratskapen fick vi på köpet, den är lika internationell.

Länk: Rasar mot slöjbilden

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 924. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Bergtäkt: Välj ett avskilt berg

Vi använder många lass grus per svensk. Husbyggen, anläggning av vägar och mycket annat kräver det och det har jag inget emot. Ska vi inte förstöra varenda rullstensås i landet så behöver vi krossa berg på lagom många undanskymda ställen. Det har jag heller inget emot.

I fallet Ulvsby är det placeringen jag och många upprörs över. Man behöver inte vara hörseldoktor, trafikingenjör eller granne till den tänkta bergtäkten för att fatta hur fel den skulle vara placerad.

Minsta barn förstår att det hörs om du ska spränga sönder ett berg. Var och en som rört sig hundra meter i tung svensk trafik vet att människor är mjuka och lastbilar hårda. Ta då hänsyn till det och välj ett avskilt berg att krossa.

Och så var det vår fina fjäril. Den bruna gräsfjärilen. Varför ska vi ha en landskapsinsekt om vi hela tiden ser till att minska dess livsutrymme? Vill Värmland bli det första landskapet i riket som utrotar sin landskapsinsekt? Vilken art tar vi sedan? Grus grus?

Sven-Ove Svensson

(Insändare i Värmlands Folkblad 9 februari 2019. Grus grus är det latinska namnet på trana).

### Insändare i VF i samma ämne 30 januari: Vad bryr sig maktens män om en fjäril?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 921. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Skäms på dig, överklass!

Jag skulle vilja skriva om stilla skidturer i vita spår. Om gulsparven som räknar sin sjudelade ramsa, om eftermiddagarna som blir ljusare, om traktorföraren som är så noga när han plogar snö i vårt kvarter.

Då kommer rapporten. Igen.

Mitt land är ett klassamhälle där giriga rika tar maten ur mun på sina medmänniskor. Klyftorna växer. Orättvisorna växer. Sverige spricker fortare än en frasig tulpan slår ut.

1980 gick det 9 industriarbetare på en hög börs-vd.
2017 gick det 59 stycken. Så stor är inkomstskillnaden.

Detta är en skam.
Detta är en skam för Sverige.
Detta är en skam för börsbolagen.
Detta är en skam för deras styrelser och direktörer, ja alla deras anställda och kunder.
Detta är en skam för Svenskt Näringsliv.
Detta är en skam för Sveriges riksdag.
Detta är en skam för vår regering.
Detta är en skam för svensk arbetarrörelse.
Detta är en skam för liberaler och högerpartister.
Detta är en skam för varje kristen och andra troende.
Detta är en skam för Röda Korset, Svenska kyrkan och alla andra samfund.

Detta är pinsamt för var och en av oss som tror på rättvisa, jämlikhet, jämställdhet och solidaritet. Ingen är värd en femtioniondels lön. Ingen är värd femtinio löner. Detta får ni ta och göra om.

Skäms på dig, överklass.
Kämpa, arbetarklass.

### Läs om LO:s löpande utredning som kom i går: Makteliten – utan markkontakt
### Fundera dessutom på hur många vårdbiträdes- eller städarlöner det går på en börs-vd:s inkomst.
### Då blir det ännu värre.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 920. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Kliv, kliv, överlev

Sådär. Regering.
Nog om det. Under tiden har livet gått vidare. Frukostar har ätits, snö har fallit, fåglar matats, granar klätts av och arbetsplatser befolkats.

Vardagen är en fin uppfinning. Människor tvättar sina armhålor, borstar sina tänder, lämnar på sin förskola, går till sin skola, kliver in på sin arbetsplats och sätter igång ett samhälle.

Kliv, kliv, överlev.

Vatten kommer ur kranarna. Energi strömmar genom ledningarna. Vägar plogas, gator sandas, mat distribueras och jobbmejl flyger genom cyberrymden. Steg för steg gör arbetet och mödan sin vanliga nytta.

Kliv, kliv, överlev.

Jag tycker om den vardagen, älskar den vanligheten. Rutinen och ruinen är inte släkt. Arbetet är en sådan hedersam sak, strävsamheten, allt det vi gör tillsammans. Reningsverksarbetaren, linjemontören, vägarbetaren, bussföraren och förskolläraren hör inte till någon tärande sektor. Vi behövs allihop. Alla har fått mitt land att fungera, hela tiden. Tillsammans.

Vi bär varandras bördor, det är vackrast av allt.

Kliv, kliv, överlev.

### … och här är facebooklänk till stunden då uttrycket föddes.

Om mig Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 914. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Vad kan Ni?” ”Allt”

Ovanlig karlstadkvinna i unikt svenskt solidaritetsarbete

Hon läste franska i Grenoble, var barnflicka i Paris, maratondansade genom Europa, var guvernant i sydfrankrike och Bukarest, startade resebyrå i Spanien, transporterade sårade från fronten i spanska inbördeskriget, arbetade med den svenska solidaritetsrörelsen för Spanien, skrev krönikor i Karlstads-Tidningen och artiklar i spanienhjälpens tidning Solidaritet, arbetade vid de svenska radioutsändningarna från krigets Madrid och for hem till Sverige på föreläsningsturné och tillbaka ner till det drabbade Spanien igen. Under åren lärde hon sig tala flytande engelska, franska, tyska, spanska, italienska, rumänska, armeniska och arabiska och dog 1969 i den lilla staden Tequisquiapan i Mexico 1969.

Kajsa Rothman hette den här spännande kvinnan från Karlstad. Jag blir andfådd när jag ska räkna upp allt hon hann med i sitt liv.

Kajsa växte upp i Karlstad och drömde om att bli journalist som pappa Helmer. När hon tagit studenten i Uppsala sökte hon en utbildning till sjukgymnast i Malmö. Hon kom in men for ut i världen i stället. I Paris träffade hon en väninna från flickläroverket i Karlstad. Då var hon pank och lånade fem kronor till ett paket cigaretter, sedan följde väninnan med henne till en arbetsförmedling.

– Vad kan Ni?
– Allt, svarade Kajsa.

Hon fick jobb som barnflicka. Efter några månader fick hon se en affisch: maratondansare sökes. Sedan tävlingsdansade hon sig genom Europa i tre år. Maratondansen gick till så att man dansade dygnet runt, bara med en kvarts paus varje timma, för mat och läkarkontroller. Den som höll ut längst vann.

Då bröt inbördeskriget ut
Jag ska inte räkna upp igen allt hon hann med, det kan du läsa i första stycket. Men i juli 1936 bröt inbördeskriget ut i Spanien. Den fascistiske generalen Francisco Franco gjorde uppror mot den lagliga republikanska regeringen. Då övergav Kajsa Rothman sin resebyrå och anmälde sig som frivillig sjuksköterska, trots att hon aldrig arbetat med sjukvård tidigare.

Under en lång period transporterade hon sårade från fronten. Efter ett tag fick hon kontakt med den svenska Spanienhjälpen och började arbeta för den. Hon startade barnhem som finansierades från Sverige, ett av dem från hemlänet Värmland. Hon skrev i Spanienhjälpens tidskrift Solidaritet, hon arbetade med de svenska radioutsändningarna från Madrid och hon skickade spanska krönikor hem till Karlstad-Tidningen.

1938 for Kajsa hem till Sverige för en föreläsningsturné. Då stod 5 000 personer på stationen i Karlstad och väntade på henne. Turnén handlade om att stärka solidariteten med Spaniens folk. Det blev sammanlagt 135 möten med över 50 000 åhörare. Hon startade också Kajsas mjölkfond, som skickade torrmjölk till spanska barn och hon gav ut en bok med titeln Spanska barn ritar om kriget.

Foto: Dan Gunner

Tvingades fly
När Franco segrat med hjälp av sina allierade Tyskland och Italien flydde Kajsa Rothman till Frankrike, precis som 600 000 spanjorer. Där arbetade hon i flyktinglägren. Då en stor grupp reste till Mexico följde hon med, för att arbeta med den internationella kommission som skulle hjälpa de spanska flyktingarna till rätta i sitt nya land.

Kajsa Rothman blev kvar i landet, startade en bar och en skola för indianbarn och arbetade småningom med att guida europeiska turister bland ruinerna från Mayafolkets tid.

När hon begravdes i november 1969 stängdes varenda butik och bar i Tequisquiapan.

### Läs mer om Kajsa Rothman och om spanienhjälpen i tidskriften Vi mänskor, nr 2/3 1986 (pdf). Artikeln om henne börjar på sidan 30.

431 spanienkommittéer

När inbördeskriget i Spanien bröt ut 1936 bildades snabbt en solidaritetsrörelse i Sverige. Den har jämförts med rörelsen under Vietnamkriget på 1960-talet men var betydligt större. Ordförande för Svenska Hjälpkommittén för Spanien blev s-riksdagsmannen Georg Branting, son till Hjalmar Branting. Totalt omfattade verksamheten 431 lokala solidaritetskommittéer från Malmö i söder till Kiruna i norr.

I det praktiska solidaritetsarbetet betonades hjälpen till de krigsdrabbade, inte minst barnen. Hjälpsändningarna från Sverige omfattade framför allt livsmedel men också sjukvårdsmateriel. Tillsammans med den norska spanienhjälpen startade man ett sjukhus söder om Madrid med 650 sjuksängar och man underhöll barnhem i både Spanien och Frankrike för drabbade barn.

Så här inleds uppropet, när kommittén bildades:

Inom den svenska demokratin följer man med stark medkänsla den spanska arbetare- och bondeklassens försvarskamp mot fascisternas och jesuiternas uppror. Här finnes en brinnande önskan, att demokratins tappra folkuppbåd till sist skall vinna seger. Insikten om att det spanska fascistupproret också har farliga återverkningar för världsfreden måste fördubbla vårt intresse och våra förhoppningar, att denna orosanledning snarast måtte likvideras på ett sätt, som tryggar den fria demokratiska utvecklingen.

Bland undertecknarna av uppropet märks kända namn som Karl Gerhard, Gunnar Myrdal och Pär Lagerkvist.

På barnhemmen lärde barnen känna Sverige, bland annat genom att läsa Selma Lagerlöfs bok om Nils Holgersson. Här ett brev från ett av barnen till författarinnan:

Kära frk Lagerlöf!
Från oss alla spanska barn i denna koloni som underhålles av svenskar, skriver jag till Er, för att tala om med vilken förtjusning vi läst Er bok ’Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige’ … En mycket sympatisk typ är den gamla Akka som tog den vita gåsen i sitt beskydd.

500 svenska spanienfrivilliga

Omkring 500 svenskar åkte till Spanien för att slåss på den demokratiska regeringssidan mot general Francos trupper. Totalt kom frivilliga från mer än 50 länder. Det fanns ungefär 35 000 man i internationella brigaderna plus ytterligare cirka 5 000 som deltog i andra delar av den republikanska armén. Då är inte sjuksköterskor, läkare, ingenjörer och andra inräknade.

De flesta svenskar tillhörde Georg Branting-kompaniet i 11:e internationella brigaden. Omkring en tredjedel av dem stupade och många sårades. Brigaderna upplöstes 1938 och svenskarna kom hem i olika omgångar, de sista i slutet av 1939.

1977 uppfördes monumentet La Mano av skulptören Liss Eriksson vid Katarinavägen i Stockholm, som ett minnesmärke över de stupade i Spanien. De spanienfrivilligas kamratförening hade startat en insamling, med stöd av fackliga och politiska företrädare. Men majoriteten i Stockholms stadsfullmäktige beslutade att staden själv skulle betala monumentet.

De insamlade pengarna skickades till motståndsrörelsen i Spanien.

Lästips
### Läs mer om Kajsa Rothman och om spanienhjälpen i tidskriften Vi mänskor, nr 2/3 1986 (pdf). Artikeln om Kajsa börjar på sidan 30.

### Lucy Viedma: ”Allt det ni gör för oss spanska barn ska alltid stanna i vårt minne”, spanska inbördeskriget 1936-1939 (pdf). Artikel med fakta, arkivförteckning och litteraturlista från Arbetarrörelsens arkiv. 

Ovanstående två skrifter är mina källor till blogginlägget.

### Författaren Kjell Eriksson har skrivit en mycket läsvärd roman om frivilliga svenskar i Spanien: Att skjuta hästar.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 901. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Viktiga svenska ord

Svenskans vackraste ord: solidaritet
Svenskans snällaste ord: solidaritet
Svenskans klokaste ord: solidaritet
Svenskans bästa politiska ord: solidaritet
Svenskans mest underskattade ord: solidaritet
Svenskans mest föraktfullt använda yrkestitel: ”Svetsarn”
Svenskans godaste ord: solidaritet
Svenskans varmaste ord: solidaritet
Svenskans sexigaste ord: fortsätt
Svenskans mest kärleksfulla ord: solidaritet

Så är det med ord.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 897. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vi måste börja tala om klass

Nyss var det 12 livsregler som tidens profeter ville tvinga på oss. Nu är det kravlistor på blivande statsministrar. Listor som vill vända vänster till höger och göra rika rikare.

Då svarar jag som Daniel Suhonen: – Vi måste tala om klass!

Daniel är chef på det fackliga idéinstitutet Katalys. Härom kvällen var han och talade i Karlstad i Karlstads Bokcafés regi. Ett välbesökt och uppskattat föredrag om klassamhället Sverige.

Om en pojke föds i stockholmsförorten Vårby och en annan i rika Danderyd, i andra änden av tunnelbanans röda linje. Då blir gossen från Danderyd 18 år äldre, i genomsnitt.

Egentligen kunde jag stoppa där, det räcker. De orättvisa 18 åren.

Näst flest miljardärer per capita
49,3 procent av de som arbetar i Sverige i dag tillhör arbetarklassen. 9,6 procent är företagare. 7 procent av de som syns i SVT:s nyhetsprogram är arbetare.

Sverige är Nordens mest ojämlika samhälle med Västeuropas värsta förmögenhetskoncentration. I fjol fanns det 187 miljardärer i landet.

Varje år dör 2000 fler cancerpatienter i de lågutbildade klasserna och får du en stroke är chansen att överleva mindre om du är arbetarklass.

Personer med adliga efternamn i Storstockholm hade 44 procent högre inkomst år 2008 än personer som hette Andersson. 23 procent av betygen i skolan beror på föräldrarnas klassituation.

Den amerikanska tidskriften Forbes har räknat på antalet dollarmiljardärer i världen. I fjol hade Sverige 32 sådana superrika individer per 10 miljoner invånare. Bara Schweiz hade fler, 45. Då var ändå varken Kampradfamiljen eller wallenbergarna medräknade i den svenska siffran.

Den rikaste tiondelen i Sverige äger 78 procent av hushållens förmögenheter. Den rikaste promillen? Där blir klyftan riktigt skamlös. Sverige spricker.

”Socialdemokratins politiska gren”
Vill du veta mer om klassamhället Sverige?

Besök katalys.org. Det oberoende fackliga idéinstitutet ägs av fem LO-förbund och bestämde sig för att göra en modern klassanalys av Sverige. Hittills har det kommit 20 rapporter i projektet Klass i Sverige. De finns att hämta gratis på webben.

Läs framförallt sociologiprofessorn Göran Therborns bok i samma projekt: Kapitalet, överheten och alla vi andra. Där, om någonstans, får du svart på vitt om vårt orättvisa land. …”motsättningen mellan kapital och arbete är inte längre industricentrerad, utan har brett ut sig i hela samhället: till förskolor, skolor, universitet, sjukhus, vårdcentraler, äldreboenden, kommunal och statlig förvaltning”.

Läs Katalys utmärkta valanalys: När kapitalet vann valet. Det är inte en tillfällighet att de brukar skoja om sig själva som ”socialdemokratins politiska gren”. Bara reformer och vänsterpopulism kan rädda socialdemokratin nu, menar författarna.

– Behovet av socialdemokratisk reformism är enormt, säger Daniel Suhonen. Vi behöver radikala lösningar på bostadsbristen, de låga pensionerna, investeringsbehoven i välfärden och klimatomställningen.

Läs tidningen ETC, om Sveriges rikaste trio: Tre män är rikare än halva Sverige (betallänk). Det handlar om miljardärerna Stefan Persson (153 miljarder), Hans Rausing (114 miljarder) och Melker Schörling (75 miljarder). Tillsammans är de rikare än 60 procent av befolkningen, 4,6 miljoner svenskar.

Här är några inlägg jag själv skrivit om det orättvisa Sverige: Mitt skamliga fosterland (”De snikna har satt rekord igen”) och Grislöner i klassamhället (med länkar till övriga sex inlägg i samma serie om klass).

Det historiska året 1980
Jag lade ut en egen kravlista på Facebook härom kvällen:

Sådana som jag berättar gärna om det röda 1968. Kanske borde vi tala även om 1980? Då, när Sverige var som jämlikast och det ”bara” gick 9 industriarbetarlöner på en börsbolags-vd. Inte 55 som nu.

Jo, så är det. År 2016 var inkomsten för en vd på ett av Sveriges 50 största företag 55,1 gånger så hög som lönen för en industriarbetare. 1980 tjänade den gruppen av vd:ar lika mycket som 9 industriarbetare.

Vi måste börja tala om klass.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 893. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Vilda män med hemgjorda vapen”

Två nyheter har sysselsatt mig de senaste dagarna. Då är ändå ingen av dem riktigt ny, den ena är 60 000 år gammal.

Jag talar om Pilregnet & De tres gäng.

Snabb är jag inte. Denna bloggarskalle behöver tänka efter ibland och vissa tankar tar tid. Instinkten däremot är kvickare. Jag vet var jag hör, det sitter i ryggmärgen. Vi blev tidigt vaccinerade med respekt för folk som inte äger stora gårdar, inte skaffar tv eller personbil först av alla och inte har råd att köpa allt de ser.

Mitt folk. Min klass.

Den sista resten
Låt oss börja med berättelsen om öborna. Långt ute i Bengaliska viken, mellan Sri Lanka, Bangladesh och Indonesien bor de. Deras ö är en mil lång och lika hög över havet som toppen på mördarbacken på vårt elljusspår. Eller som nocken på vårt hus, jag har sett olika siffror. 122 eller 98 meter över havet.

Ön heter Norra Sentinel på kartorna. Den består av korallrev och sandstränder, innanför det 20 meter höga stup och innanför det skog. Större delen av ön består av tät skog.

Avståndet till närmaste större ö, Tarmugli, är tre landmil. Avståndet i tid till när sentineleserna första gången kom hit är 60 000 år, tror antropologerna. Så länge har de bott i sin övärld. De 150 – 400 invånarna är den sista resten av urinvånare.

Kom naken
Här bor ett envist folk, stönigt skulle vi säga på värmländska, som hållit ut sedan den första invandringen i Asien. De bor bara några mil från det vi kallar civilisationen men den vill de inte ha kontakt med. Uniformer avskyr de sedan de haft krigiska besök av både britter och japaner tidigare i historien.

Ska du närma dig ska du komma naken. Det hjälper inte ofta, det heller.

Deras yrke är jägare och samlare, många är också fiskare. Som vapen använder de pilbåge och spjut, med spetsar gjorda av plåt från strandade båtar. Tittar du på satellitbilder kan du inte se jordbruk någonstans. En källa påstår till och med att de inte gör upp eld. Nå, en annan skriver att när sjömän fick syn på ön år 1771, så var det på grund av eldar som lyste.

Än i dag förstår ingen utomstående deras språk och de förstår ingen annan.

Förakt från Marco Polo
Marco Polo passerade området och beskrev ögruppen Andamanernas invånare med förakt. ”Vilda, brutala”.

Femhundra år senare, 1771, kom en båt från East India Company förbi. Det var då besättningen såg ljus från eldar på stranden.

Sedan tycks ön bortglömd till år 1867, när ett indiskt skepp bröts sönder mot korallreven. 106 personer överlevde och byggde ett tillfälligt läger. Efter några dagar blev de attackerade. De lyckades stå emot den värsta slakten, men om de inte blivit räddade av en ångare från brittiska marinen hade troligen ingen i gruppen överlevt.

De kommande hundra åren lämnades Norra Sentinel i fred men ryktet om de aggressiva invånarna levde vidare.

Begravde gåvorna i sanden
På 1970-talet hade de flesta andra ursprungsfolk på ögruppen Andamanerna vant sig vid kontakter utifrån och blivit åtminstone delvis integrerade i det moderna samhället av indiska myndigheter. Dock inte sentineleserna.

1974 försökte en grupp antropologer, filmare, en fotograf och några beväpnade poliser bli vän med dem. Försöket misslyckades. I klassisk kolonial anda hade de tagit enkla gåvor med sig som de placerade på stranden: en docka, grytor och stekpannor, kokosnötter och en levande gris.

Filmregissören blev slagen och gruppen fick fly i all hast. På säkert avstånd till sjöss kunde de se hur sentineleserna kastade spjut på dockorna och grisen och begravde gåvorna i sanden.

”Vilda män med hemgjorda vapen”
1981 körde Primrose, ett lastfartyg från Panama, på grund i hård sjö utanför ön. Glädjen över att se land nästa morgon byttes i förskräckelse när besättningen såg en grupp öbor vifta med vapen mot båten. Ett nödanrop sändes ut:

”Vilda män, uppskattningsvis mer än 50 stycken, som bär olika hemgjorda vapen, håller på och gör i ordning två eller tre träbåtar”, skrev de i anropet. ”Vi befarar att de kommer att borda oss i solnedgången. Alla besättningsmäns liv är inte garanterade”.

Det tog en vecka innan besättningen på Primrose blev räddad av den indiska marinen.

Efter tjugo år
En antropolog lyckades ta fredlig kontakt med öborna 1991, när han var stationerad på ögruppen Andamanerna. Triloknath Pandit hade gjort ett antal besök vid Norra Sentinel under en tjugoårsperiod. Då hade han observerat män, kvinnor och barn på avstånd för att till sist lyckas interagera med invånarna den 4 januari 1991. Vid det tillfället tog en grupp sentinelesiska män fredlig kontakt med Pandit och hans kollegor och klättrade ombord på deras jolle, för att nyfiket känna på allting.

Pandit hade med sig kokosnötter som stammen tog emot. Deras språk var emellertid omöjligt för utomstående att förstå. Det är det fortfarande.

John vill frälsa dem alla
Hit bestämmer sig nu John Allen Chau att åka i november 2018. Han är en 27-årig amerikansk missionär som tycker att han måste frälsa denna jordklotets kanske mest isolerade folkgrupp.

Det går illa. Så fort Chau går i land spänner de sina bågar och skickar ett regn av pilar mot honom.

Han dör.

Förbjudet att närma sig ön
Sa jag att det är förbjudet att komma närmare Norra Sentinel än fem kilometer? Den indiska regeringen, som tycker att de styr över ön, vill skydda både öbor och oss andra. Paddlar du dit förkyld kan ditt virus slå ut hela stammen.

Om du hinner.

Sa jag att några fiskare som hjälpte John Allen Chau att ta sig dit nu är gripna för att de bröt mot besöksförbudet? Sista biten fick han paddla själv, men innan dess åkte han med dem. De såg honom dö.

Sa jag att de två förra inkräktarna som blev dödade på ön 2006 blev upphängda som fågelskrämmor på bambupålar? Om det nu var fåglar de skulle skrämma.

Sa jag att Chaus familj vill ha hem honom men att det förmodligen inte blir av. Han är svår att hämta.

Sa jag att polisen kallar det mord men att ingen lär bli dömd?

Har de rätt att försvara sig?
Detta är inget att skoja om. En dumdristig ung man vill pracka på ett 60 000-årigt folk sin trosuppfattning. En regering långt borta på andra sidan havet vill tro att den bestämmer. Där har du vad jag har grunnat över de senaste dagarna.

Har ett suveränt folk, självständigt sedan långt innan senaste istiden där jag bor, har det folket rätt att försvara sitt territorium? Har indiska myndigheter fattat rätt beslut, när de avstår från att blanda sig i invånarnas inre angelägenheter på Norra Sentinel?

Nog har de det?

Jag undrar så vad ön heter på sentinelesernas eget språk.

***

Anmärkning: Mina uppgifter om North Sentinel är hämtade från nätet och möjligheterna att kontrollera källorna är små. På den punkten är jag inte ensam. Antropologerna har inte haft möjlighet att ta DNA-prov på öborna, än mindre lära sig deras språk och kultur.

Läs mer: http://northsentinelisland.com (engelskspråkig webbplats om ön och dess historia).

### Jag skulle ha berättat om De tres gäng också, visst ja. Det får bli nästa gång. Jag har ett envist folk i Bengaliska viken att fundera över, ty jag känner viss respekt.
### Männen blir 150 centimeter långa. När de ser inkräktare närma sig, händer det att de ställer sig på huk i strandkanten, vänder ändan till och låtsas bajsa.
### Varför tänker jag på Facebook?

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 891. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När jag får lust att bli partist

Gudarna ska veta att det frestar på ibland, jag är inte annorlunda än andra. ”Jag har en åsikt om hur slipstenarna borde dras i detta land”, för att citera min favoritpoet Werner Aspenström.

Åsikt? En del dagar vet jag precis hur det borde gå till:

Tillbaka till en partiskala i stället för att alla ålar omkring i en nyliberal mölja i mitten. Tillbaka till tydliga alternativ. Tillbaka till en arbetarrörelse som är modig nog att tala skarpt om klass, fördelningspolitik, respektfulla pensioner för fattigt folk och rejäla skatter för di rike i sockna. En som törs fortsätta att vara missnöjd med allt som inte är färdigt och vågar lyssna lyhört på missnöjet.

Folk på landsbygden gillar inte att lanthandeln, skolan och macken lagt ner. Folk på forna bruksorter gillar inte tomma fabriksskorstenar och öde skyltfönster. Folk i stan gillar inte telefonköer och hemlöshet.

Jag längtar efter socialliberaler igen. Jag längtar efter en socialdemokrati som kallar sig socialistisk än en gång. Jag längtar till och med efter äkta konservativa, inte dagens liberala låtsasdito.

Tillbaka? Det är fel ord, jag menar framåt. Tänk framåt, se målet, sikta på det. Frihet, broderskap, systerskap, jämlikhet och solidaritet är kloka mål.

Sikta. Gå däråt, var tydlig, ett steg i taget. Framåt!
Sverige är ett klassamhälle.

”Stå inte utanför”
Stå inte utanför, säger mina vänner i olika partier. Gå med och påverka inifrån, när du nu vet så precis hur det borde vara. Såhär kan det se ut i mina sociala medier:

En vän: Du skulle nog släppt på prestigen och satsat på politiken unge man.

Jag: Jag jobbar politiskt stup i kvarten. Bara inte partipolitiskt. Fast det senaste året har det varit nära. För övrigt håller jag på med en lång politisk essä som jag tänkte lägga ut på bloggen någon av de närmaste dagarna. Prestige handlar det inte om, den prestigen är i så fall Löfvens när han kallar sitt parti mittenparti.

En vän: Som sagt var. Du behövs inne i politiken inte utanför. Där är så många.

Jag: Vad du inte förstår är att så mycket av politiken numera pågår utanför partierna. Min essä som jag jobbar med handlar något lite om det. Partierna – de flesta – har fortfarande inte förstått det. Tack för inbjudan, dock, sånt värmer alltid.

En vän: Så länge vi har politiska partier, vilket vi kommer att ha länge än hoppas jag, så är det ändå där som dom tråkiga kompromisserna måste göras. Kompromisserna blir bättre med fler delaktiga.

Jag: Det är klart vi ska ha partier. Problemet är att så många av dem placerat sig till höger just nu, att så få håller fast vid sin gamla ideologi och så få pratar om klass.

Essän blev klar och finns på bloggen: Ur ledsenheten och ilskan växer missnöjet

Får lust att gå med
Låt oss alltså vara tydliga. Sanningen är att det kliar i fingrarna ibland. Då får jag lust att gå med, känna entusiasmen, ha en uppgift. Det senaste året har det varit nära.

Jag tänker inte dra min politiska historia en gång till. Inte mer än att den formades av jordbruksnedläggningar, 1960-talets ungdomskultur och kriget i Vietnam. Att lösningen heter frihet, demokrati och rättvis fördelning, fast det tog några år innan jag förstod att friheten gick förlorad med Lenin. Att miljön är en ödesfråga och att marknaden inte vet allt och kan allt.

När socialism, demokrati och miljö blev lika viktiga i min skalle fanns det bara två partier kvar att välja på. När den socialdemokrati jag ville skulle vara socialdemokratisk inte var tillräckligt socialdemokratisk fanns det bara ett socialdemokratiskt parti kvar.

Men ändå.
Hoppet, hoppet.

Är inte det politik?
Jag jobbar ju politiskt i dag med, fast utan partibok. Bidrar till att hundratals medmänniskor kommer ut och rör sig i skog och natur på stolpjakt och tipspromenader. Är inte det politik? Bidrar till att lika många går på olika kulturarrangemang med bokcaféet i stan, vid våra forum för samtal, frågor och invändningar. Är inte det politik? Bidrar till att en av flera antirasistiska grupper på Facebook har tiotusentals medlemmar som håller humanismen vid liv. Är inte det politik? Lär nya svenskar hur våra medier fungerar och hur den tryckfrihet ser ut som vi har kämpat oss till. Är inte det politik? Lär både dem och barnbarnen om långa barr och korta, om hur skägglaven gillar frisk luft. Är inte det politik? Skriver ihärdigt mitt trams men också allvar på Facebook, Instagram och denna blogg.

Är inte det politik?

Jag passar inte i politiska partier. Småbrukarsöner med sanningssägartourettes och skrivarambitioner är för obekväma för sånt. Mitt forna journalistyrke gjorde det inte enklare. Livet har lärt mig att jag trivs bäst i församlingar där vi enas kring några få paroller och lägger övriga skillnader åt sidan. Jag gillar olika.

Ty, som jag skrev i en annan tråd:

Min politiskt lyckligaste tid var åren i miljörörelsen, dvs 70-80-talen då vi var som mest aktiva. Har inte ändrat mig om miljön och klimatet och inte om enhetsfrontarbete heller. Min själ är utomparlamentarisk, har jag insett.

### Gullpiparen heter den påhittade fågeln som Maja Skalstad gjort.
### Den är vandringspris i vår årliga tävling i antal fågelarter vid vintermatningen (från 15 oktober till startskottet i Vasaloppet).
### Glasbjörken har Elin Svensson gjort.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 882. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)