Tycker inte om, tycker mycket om, tycker särskilt mycket om

En smart blogg bör handla om ett enda ämne och bara det. Samma sak gäller varje enstaka inlägg. Men vem har sagt att en måste vara smart?

Tre ämnen upptar mitt sinne dessa dagar. Hasse Alfredson, årtalet 1968 och svensk nyhetsvärdering.

Först nyhetsvärderingen. Den klassiska huvudregeln lyder människa-konflikt-närhet, plus att det som hänt ska ha hänt nyss eller allra helst hända nu, i direktsändning. Närheten är ofta geografisk men kan också vara kulturell. Det är därför en terrorhandling i Paris får större rubriker än en likadan i Istanbul. För att inte tala om hur en orkan med översvämningar i Florida får timvis med mer tid än en mångdubbelt värre mänsklig katastrof i Bangladesh och dess grannländer.

Om detta tycker jag inte.

Lärde svenska folket tänka kritiskt
Så till det berömda året 1968. Femtioårsjubileet tycks redan ha börjat, med böcker om den tiden och med allt fler artiklar som berättar att nästa år du, kommer det artiklar.

Nå, om denna milstolpe kan jag berätta, ty jag var med. I själva verket pågick upprorsåret 1968 ungefär mellan 1966 och 1974. Vår familjs småjordbruk blev bortrationaliserat på grund av jordbrukspolitiken, i Vietnam försökte imperialistiska krigsherrar från USA kuva ett fattigt bondefolk och i den svenska debatten ifrågasattes massor av gamla sanningar. Nyss hade vi fått en ungdomskultur, på musikens område stod striden kärv mellan ABBA-musiken och proggen. Allt detta påverkade den arge unge mannen som var jag. Lösningarna fanns i röda böcker och program och demonstrationstågen gick tätt på Karlstads gator. En härlig tid, fylld av framtidstro.

Efter några år insåg jag att en del av våra lösningar var alltför enkla och ibland odemokratiska – men ifrågasättandet har jag kvar. Allt är inte sant för att det kommer från maktens talarstolar.

Det är rätt att göra uppror, den tanken fick vi att slå rot hos svenska folket. Tänk kritiskt. I dag kan även svenska bönder och företagare tänka sig att gå ut på gator och torg och agitera och demonstrera. Den kritiska hållningen är ett arv från 1968. Året då solidaritet blev främsta honnörsordet.

Om det tycker jag. Mycket.

Första kravet på en komiker
Slutligen Hasse Alfredson som avled häromdagen. Det var en sorgens dag för alla oss som tycker om universalgeniet Hasse. Mästaren på allt från limerickar till sådär en 1 300 Lindemanska improvisationer. Revyer, romaner, filmer, skådespeleri – han behärskade så mycket. Karln som lärde oss att humor är en allvarlig sak och att första kravet på en god komiker är att han bör vara humanist och demokrat och ha en ryggrad. Du kan inte skoja åt alla håll, hur som helst. God satir ska riktas uppåt, vänder du den nedåt blir det folkförakt.

Det kom andra efter honom som saknade den ryggraden. Gudskelov har det dykt upp en och annan vettig arvtagare på senare år. Några av de klokare ståuppkomikerna.

Om Hasse tycker jag särskilt mycket.

### Vila i frid skriver jag inte, för jag tror inte på övernaturligheter. Jag känner inte många 68:or som gör det.
### Men stort tack för det du gjorde. Nu ska jag titta igen.

Tidningsklippet med Hasse Alfredsons dikt är
från Expressen den 7:e november 1973. Tack
Maria Robsahm som tog reda på datumet.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Det är jag så stolt över

Det började med den sortens fördomar du har om du växer upp på svensk landsbygd på 50- och 60-talen, antar jag. Svenska volvoraggare var inga HBTQ-aktivister, inte den gången.

Första uppvaknandet för min del skedde när Rolf Alsing och Urban Wiberg var redaktörer för studentkårens tidning i Karlstad. Klaraborgaren. Där skrev de ofta om homosexuellas rättigheter. Lite väl ofta tyckte vi gymnasister men bra var det ju. Alla människor är lika mycket värda, folk får bli kära i varandra på vilket sätt de vill. Du väljer inte din läggning.

Prisade min skönhet
En kväll några år senare träffade vi journalistelever Urban W och några av hans vänner. En idol bland krönikörer. Den uppskattningen missförstod han och skickade mig ett brev efteråt, där han prisade min skönhet.

Nog vet jag var jag hör hemma på kärlekens område, men lite störd blev jag ändå av det brevet. Hur svarar en på sånt? Till en karl?

Mycket har hänt
Åren gick. I tv-rutan briljerade Jonas Gardell, en växande favorit bland svenska ståuppare. Bögarna erövrade ordet bög och sakta men säkert blev det möjligt för några av mina vänner att komma ut ur garderoben.

Just då kom HIV och vred klockan tillbaka.

Nå, åren har fortsatt att gå. Inte kan jag påstå att Sverige är öppet och tolerant, men det är öppnare än 1965. Mycket har hänt.

Pride i dag
I eftermiddag blir det Pride-tåg i Karlstad. I fjol gick två idrottsföreningar med i tåget. I år tjugo. En av dem är min orienteringsklubb. Det är jag så innerligt stolt över.

Den förändringen stavas s-o-l-i-d-a-r-i-t-e-t.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson

Framtiden är ljus

Framtiden är ljus.

Försiktigt skriver jag det, fingret vågar knappt nudda bokstäverna på mobilens minimala tangentbord. En ska inte utmana ödet, talar du om trollen så har du dem strax i farstun.

Fast vänta nu, jag är ju filosofisk materialist. Det betyder att jag tror att idéer uppstår ur materien, inte tvärtom. Nåt har vi väl lärt av åren 1968-1973? Skrock är en kul lek ibland, karma är ett kittlande ord men tror på den sortens dumheter gör jag inte.

Framtiden är ljus. Var det något vi trodde på när jag växte upp och började fundera över det stora och lilla livet, så var det framtiden.

Jag skulle bli avslöjande reporter och flitig skrivkarl, gärna krönikör. Samhället skulle bli rättvisare. Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Den tanken finns redan i bibeln och är fortfarande lika vacker.

Nå, några avslöjanden blev det väl, även om jag snart kom att vända själva nyhetsjournalistiken ryggen. (Varför ska jag någon gång berätta, ge min egen version, men det får vänta ett tag till). Krönikor har jag sannerligen fått skriva, tack alla uppdragsgivare för det.

Då gick det sämre med samhället. Patriarkatet. Kommersialismen. De obegripligt rikas allt starkare koncentration av makt och ägande. Demokratins problem när främlingsfientlighet och fascism åter marscherar på gator, i spalter och etermedia. Ytligheten, egoismen, narcissismen. Jag skulle kunna räkna upp fler dumheter.

Tre kvinnoöden har dominerat mina nyhetskanaler den senaste tiden. Hon med läppsalvan. Hon i ubåten. Hon som ville leda borgerligheten. Begripliga val av redaktionerna, jag har ingen annan nyhetsvärdering själv och känner personligen med alla tre. Tragik på tre olika sätt, vem har inte slukat rubrikerna.

Men könsförtrycket då? Orättvisa löner, män som misshandlar och våldtar, kvinnor som inte törs springa ensamma ens i upplysta elljusspår eller gå hem genom stan när solen gått ner. De frågorna borde toppa löpsedlarna varje dag, ligga på våra frukostbord varje morgon.

Framtiden är ljus. Det finns inget annat sätt. För mig är själva optimismen en kamp och en motståndsrörelse. Vi får fortsätta att streta emot mörkerkrafterna. Lära våra barn och barnbarn det vackra ordet solidaritet. Jobba vidare i våra folkrörelser, skriva vidare i våra facebookgrupper, gå på våra möten och demonstrationer, tala väl om hur kvinnor har självklar rätt att bli behandlade som folk och våra nya svenskar med, kämpa i fack och partier för vettiga löner, jämlikhet, jämställdhet och rättvisa.

Fortsätta tro på våra drömmar, även när vi fyllt 66 och uppförsbackarna blivit längre.

Framtiden är ljus. Drömmen från Apostlagärningarna och Kritik av Gothaprogrammet är fortfarande den vackraste utopi jag vet. Den stretar jag vidare med.

Snart går solen upp. Då spricker trollen.

### Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.
### Orden formulerades av Louis Blanc och har också använts av Karl Marx i hans Kritik av Gothaprogrammet och av anarkister som Peter Kropotkin.
### Principen nämns även i bibeln, i Apostlagärningarna 2:45-2:46.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Ska vi riva Stockholms slott?

Jag har mina böjelser. En av dem är att jag fascineras av alla som färdats före mig i skog och mark. Minsta stig kan sätta igång fantasin. Vem stegade upp den först? Myror? Rådjur? Våra nygamla kamrater vildgrisarna?

Minsta stenhög får mig att höra bronslurar. ”Brons”? Det ska uttalas ”bronsch” på det Sven Jerringska viset. Legendarisk pionjär i radion, för er som inte minns rösten.

När min vän M och jag fikade vid Ätterösera, våra två lokala gravhögar med utsikt över fågelsjön Norra Hyn, höll jag föredrag förstås. Det blir gärna så. Just när jag lyriskt förklarade att här har bronslurar hörts tuta en gång i tiden – bölade det till bortåt Ekenäs till.

Kamraten blev mycket imponerad. ”Det hade du tajmat bra. Vem är det som blåser i lur? ”.

Inte vet jag. Då bölade det en gång till. Vi vet fortfarande inte vad det var för kreatur som passade på att härma en lokal musiker från 1500-500 före Kristus.

Tredje graven
När jag kom hem hittade jag Fornsök. Riksantikvarieämbetets webbkarta med alla våra fornminnen inprickade. En fantastisk service. Nästa gång tvingade jag kamrat M tillbaka till trakterna kring Ätterösera. Jag hade hittat en stensättning från brons- eller järnåldern på webbkartan. Ingen hög skulle det vara, men dock en forngrav. En som folk verkar ha glömt.

Gps:en i min mobil visade oss till en grop. Grop? Inte begravde de sina herrar lågt den gången. Gravar ska ha utsikt. Se på Ätterösera, där har de haft socknens bästa utsikt i flera tusen år, även om furorna blivit aningen höga sedan kommunsammanslagningen.

Hur jag till slut fann den tredje graven har jag berättat förut:
Mysteriet med Graf III

 

Respekt inför jobbet
Så gick det med mitt stolta kartfynd. Hemkommen läste jag på fritexten i Fornsök. Jaha, graven ska ha utsikt över ett delvis igenväxt kalhygge. Var det inte det jag trodde. Nästa gång hittade jag stenarna. Järnålder eller bronsålder.

Den tidens folk måste också ha haft sin stig där motionärernas nyupptrampade trail- och reflexbana numera rusar nerför Skottaberget. Men de sprang här först.

Självklart känner jag respekt inför de två gravhögarna och min nyupptäckta, plattare stensättning. Respekt inför allt jobb bronsfolket måste ha haft med Ätterösera, även om det nu var stormän de begravde på utsiktsplatserna.

Roligt att jag hittat tredje graven. Hoppas hembygdsföreningen eller länsstyrelsen sätter upp en skylt om den.

N-ordet och Monitorn
Där någonstans får jag dagspolitiska problem vid min stensättning med de vindfällda furorna. För några år sedan tvingade Sveriges afroamerikaner Karlstads kommun att byta namn på det kvarter där Scandic Winn ligger. Kvarteret hade fått sitt namn 1866 – n-ordet, närmare bestämt – förmodligen till stöd för de nordamerikaner som slogs för att upphäva slaveriet. Varför skulle annars ett annat kvarter i centrala staden heta Monitorn?

Jag förstod varför kravet ställdes. Varför skulle jag motsätta mig det? Vem vill låta n-ordet leva, den gamla förklenande etiketten?

Samtidigt gnagde ett försiktigt tvivel. Det var den historieintresserade inom mig, han som tycker att vi inte ska riva hela vår historia. Inte alla barnhem, fästningar och monument bör förstöras. Världen har varit ett klassamhälle, minst sedan jordbrukarsamhället, och är full av symboler för forna och nuvarande överheter. Ätterösera, Stockholms slott, Egyptens pyramider och Taj Mahal.

Ska vi riva dom med? Vräka Karl IX-statyn i Klarälven, byta namn på Kungsgatan, Kristinehamn och Lappland? Jag är inte säker på att jag tycker det är en bra idé. Allt bör inte raderas.

Då är det ändå inte Sverige min fundering handlar om.
Men det har du ju redan förstått.

### Ser att Google maps har glömt att döpa om kvarteret med det kontroversiella namnet i Karlstad.
### Förändring tar tid.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Det blir rundgång i min skalle

En gång kände jag en gammal kvinna i Fryksdalen.

I barndomen blev hon bortauktionerad till den familj i socknen som erbjöd sig att ta hand om henne för lägst ersättning.

Nu sitter jag i den stora ladan på den rika gården i Rottneros, där hon arbetade så många år efteråt som fattig lantarbetare.

Den är teaterlada nu, med rätta berömd i hela Norden.

I pjäsen – i ladan där hon slet – ska just nio föräldralösa barn auktioneras ut, till de i socknen som betalar minst.

Rundgång blir det. Det är som om Selma Lagerlöfs saga och sanningen drar fingerkrok inom mig.

Jag tänker på sockenbarnet jag kände, på fattiga och rika i Fryksdalen, Sverige och världen. På klyftorna som bara ökat sedan jag sista gången pratade med den gamla lantarbeterskan.

Under tiden fortsätter pjäsen. Ser du hur barnen håller varandras händer?

På översta bilden: fattighjon 1913.
Fotograf okänd, Nordiska Museet

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Sanningen om vildgrisen

50 år tog det mej å hitte
mitt bäste kantarellställe
Vildgrisen fann’et på en enda da’

Nu är alle mine svamper borte
Hele tiden
Di plocker på natta

Iblann vill ja inte
att djur ska va kloke
å särskilt inte solidariske
Di berätter för varann var svampen finns

Så grisige är aldrig vi.

Viktor Root

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Sista semestern i familjen

Äta regionalt världsberömd räkmacka vid strandkanten på Värmskogs café: check.
Boka biljetter till årets föreställning med Västanå teater: check.
Äta, fika, prata och titta på konst vid Gamla kraftstationen i Deje: check.
Vara med och arrangera O-ringens femdagars i Arvika med omnejd: check.
Umgås med två yngre generationer i släkten: check.

Springa & cykla & plocka & klippa & trimma & måla & bada & läsa & kika & titta & lyssna & applådera: check.

Sitta på altanen och tindra med ögonen som om det inte alls var 50 år sen vi träffades: check.

Sista semestern? Ja, för nästa sommar tänkte vi båda vara pensionärer. Detta är genrepet. Rätt ofta har det gått riktigt bra.

Värst är alltid alla blogguppslag som dyker upp när en bestämt sig för att låta dig vila, lelle blogg.

Låta bli att skriva fast idé dök upp: check.

***

En sån sak som att Per Albin också lånade begreppet folkhem från en politisk motståndare, men han fyllde det med ett bra innehåll.

En sån sak som att det blev ett himla väsen när SOS Alarm fick Hesa Fredrik att tuta i Stockholm av misstag. Sånt ska det bli väsen om. Men varför frågade ingen journalist hur många tutor det finns i Sverige? Blir de färre och färre på många håll? Hur många svenskar kan höra dem? 50 procent?

En sån sak som denna ständiga åldersdiskriminering. När får vi se ett fotbollslag vandra in på planen med varsin pensionär i näven? Va?! Gör om, gör rätt. Det var ändå vi som uppfann centringen, träfinten, fiskliret, tv-räddningen, reprisen, det drettöliga studiosamtalet och vågen.

En sån sak som att… asch, dä kvetter. Nu vänder vi blad. I morgon blir det en riktigt pinsam text.

Tjohoo!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Bildtelefoner, flygbilar och solidaritet

Mobilselfie.

På 60-talet när vi fantiserade om framtidens teknik var det mest bildtelefoner och flygande bilar vi såg framför oss.

Omöjligt förstås men ändå. En får väl leka med tanken?

Nu är vi där. På 30 år har vi gått från gôrdyra, fast monterade biltelefoner i flerkilosklassen till fickmobiler med direktsändning inuti sig. När jag ligger på morgonkudden och är som mest rufsig i ansiktet ringer en älskad vän, långt härifrån, och vill visa upp sitt livs första lösa tand. Stolt vickar handen tanden i direktsändning på min skärm. Vete hundan hur det går till, inte ens sladd har lur’n och nuförtiden är det inte Televerket som äger den.

– Nämen! Va’ stor du har blitt! Ska vi sätta en metrev i tanden och i dörrhandtaget?

Ju större ungarna blev desto mindre blev luren. Först försvann nummerskivan och ersattes av knappar, sedan kunde vi plötsligt skicka bokstäver med lur’n, därefter hamnade tangenterna bakom glas och ram.

Hur vet skärmen vilken bokstav jag menar? Det här knubbiga långfingret…

Telefonen kan allt
Inte hade vi trott att telefonen skulle bli skrivmaskin, arkiv, upplysningscentral, väckarklocka, påminnelseur, karta, kamera, almanacka, kom ihåg-lista, spelleksak, telefonkatalog, bank- och postkontor och en massa annat. Eller att största problemet med den skulle bli när minnet blev fullt eller när täckningen var klen vid kontroll 114 under etapp fyra på femdagars.

– Telefon långt borta i skogen? Nämen geddäj!

– Ringa varje dag? Du skôjer.

Flyga ovan grantopparna
Flygande bil har vi ingen än, vår Skoda håller sig snällt på marken. Men härom kvällen såg jag en karl på tv, som flög obehindrat. Han hade gjort sig en drönare i folkstorlek. Zapp zapp zapp, så flög han i grantoppshöjd. Hit och dit.

Bildtelefon: check.
Flygande bilar: check.

Den andra utopin
Vi fantiserade om samhället också. Det skulle bli mer demokratiskt, solidariskt och jämlikt, drömde vi. Klyftorna skulle bort och demokratin skulle vandra in innanför fabriksgrindarna.

Har även den utopin blivit verklighet? Knappast. Finge jag välja tog jag hellre det framsteget, än den sladdlösa bildtelefonen och människodrönaren.

Mycket hellre.
Varenda dag.

### Detta inlägg är skrivet på en telefon.
### Sedan har en synkroniserad datamaskin hittat det i luften och skickat det vidare, så du kan hitta det i din luft.
### Enda problemet var att jag inte kunde komma på något bra sätt att fotografera lurskärmen med telefonen.

Vänta, nu kom jag på ett.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Bekännelser från en stolt stolpbärare

Återhämtning. Efter två dagar i o-ringenskogen är kroppen mör men själen kvillrar. Hur många idrottsarenor i landet har en ryttlande tornfalk i sitt luftrum? Hur många tävlingsbanor har plats för större hackspett, ekorre och tjäder? Eller alla dessa blommande Jungfru Marie nycklar. Tysta lyser de på stigarna där jag drar fram med min börda.

När jag är klar för dagen på onsdagen sitter hon i gruset på skogsbilvägen framför mig, tjäderhonan. Solen skiner, flugor och bromsar surrar och själv står jag stilla och bara njuter. Inte tänker en på hunger, slitna muskler och vätskebrist en sådan stund. Gör det du ska, kamrat tjäder. Jag har inte bråttom.

Nu ser hon mig, funderar en stund och småspringer in bakom ett snår. Västvärmlands backar och skogar har plats åt oss båda. Strax intill har en älg klivit över vägen, stora spår i mossan visar vart han skulle.

Vi bjuder tillbaka
Just då är jag så innerligt glad över svensk allemansrätt. Den låter mig inte äga skogen men naturupplevelsen får jag. Titta, där borta är en ekorre igen. Nyfiket glor han på ett stycke svettigt däggdjur med spett i näven. Människan.

Den här människan har slitit rejält i två dagar. Släpat kontrollstolpar och spett kilometervis över det berg lokalbefolkningen kallar fjäll. I ryggsäcken skruvdragare och en bräda till mått. Myggstiftet hjälper något, men sitta stilla i skogen och fika gick inte. För mycket flugor, knott och broms. Det fick bli en språngfika och dessemellan en klunk varmt vatten ur vikmuggen från regementet i Boden. I näven, bredvid stolparna, kartan med mina 17 kontroller. I andra handen kompassen och spettet.

Då och då fick jag knata tillbaka till stenen intill vändplanen, där jag gömt mitt upplag av meterlånga stolpar. Jag börjar snart kunna den här fina skogen med sina backar, branter, stenar, punkthöjder, stigar, kärr och löpbara lingonrismarker. Vecka 30 ska vi alla vara färdiga, var och en med sitt, då kommer världens största följe av orienterare hit. Vi vill tacka för sist och bjuda tillbaka.

Hoppas ni får samma sol och samma naturupplevelse, ni med, go’vänner.

1,4 liter grappo
Men i dag, i dag är det jag som vilar. Efter första stolputsättardagen drack jag en hel flaska grappo utanför Konsum i Koppom. Gudskelov att jag hade en torr t-tröja att byta till.

Jädrar vad trött jag är fortfarande.

Trivs.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Min hyllning till händernas möjlighet

 

Kvällsmålning. Finns det något folk i världen som bor så mycket som vi svenskar?

Vi har snickare och plåtslagare på taket och det gör att vi måste måla en hel del då och då, i takt med att olika delar av projektet blir klara. Dessutom börjar o-ringen närma sig, med visst förhandsjobb och utbildning för den kära vännen och mig. Mer blir det, skôj.

Det inte varit mycket tid till bloggande, helt enkelt.

Nå, min beundran inför kunniga yrkesmän har stärkts de senaste veckorna. Inte är det idealt för hantverkarna att ha en nyfiken och pratsjuk beställare hemma mest hela dagarna. Men de har tagit det med tålamod och lett åt min väl dolda höjdskräck, när jag stått på en trappstege på översta ställningen (på bortre sidan)  med penseln i näven.

– Ha! Jag är nog tuffare än somliga tror.

Känns bekant
Pratet vid våra gemensamma fika- och lunchstunder har känts bekant och resultatet av deras möda med nytt tak, nya fönster och annat vackert lyser av yrkesstolthet och arbetsglädje. Ett nytt hus, säger grannen som ser det varje dag.

Vinner jag på Lotto ska jag kalla hit dem nästa försommar med.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson