Först i landet, älskad av ett helt landsmöte

En gång var vi först i landet, min dotter och jag. Undrar om vi var först i världen?
Ändå är det inte att vi var pionjärer jag minns mest. Jag tänker mer på kärleken som strömmade emot oss där vi slet.

Det började med en klok medmänniska som hette Rut. ”Vi ska  ha landsmöte i FUB”, sa hon. ”I Karlstad. Och du ska tolka mötet på en stor skärm som alla kan se. På lättläst svenska.”
”Bra idé”, sa jag. ”Väldigt bra. Det är bara det att du frågar fel person”.
”Nej då” sa Rut Jontén.
”Jo. För jag kan inte”. 

Vad jag menade var att lättläst svenska är svårt. Lätt att läsa, svårt att skriva. Det är en fin och viktig uppfinning, gjord av respekt för den miljon svenskar som behöver den. Det vill säga personer med utvecklingsstörning, barn, invandrare, afatiker och många andra med läs- och skrivsvårigheter. Men – det skriver sig inte själv, det där lättlästa.

De skickade mig på kurs förstås. Inget var omöjligt för de snälla människorna i Föreningen för Barn, Unga och Vuxna med utvecklingsstörning i Värmland.

Där satt jag sedan och tolkade allt som sades på landsmötet på en stor skärm på väggen bakom talarstolen. I två dagar. Till vänster om mig en kvinna från FUB som kände folket och organisationen och hjälpte mig med namn, mest. Till höger om mig dotter E som höll ordning på dagordning, motioner och andra papper.

Jag var sjösvett, bokstavligen sjösvett, framåt eftermiddagen. ”Nu ska vi tala om motion 16. Den handlar om… Det är när någon…”

Inte blev det perfekt lättläst alla gånger. Jag skrev ju i direktsändning och en del människor talar fort. Men tacksammare publik har jag aldrig haft. Personerna med utvecklingsstörning var tacksamma. Deras handledare var tacksamma. Andra deltagare som inte alls behövde lättläst var tacksamma.
”Om du visste hur många landsmöten och kongresser jag varit på. Det här är första gången jag hänger med hela tiden.”

Nästa landsmöte några år senare var i Östersund. Då var vi fler än en som tolkade. 
”Vet du att du var först i Sverige? sa en av kvinnorna som hade lättläst svenska som yrke.”
”Nej det visste jag inte. Vet du att jag nästan aldrig känt mig så meningsfull?”

###
Det var den sjätte kepsen. Jag fick den i Östersund.
Läs mer: ”När vi var först i landet med lättläst” (VF-krönika 2001).

Här är de tidigare kepsberättelserna:
En smörgås i Sacramento
Inte en underläpp darrade på avd 16
Löparkepsens stora dag
Grannarna genomskådar mig direkt
En ledsen dag på jobbet

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 134. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Två mål är viktigare än något annat

Att se sig själv på tv var länge sedan men här är det nu till sist. Det politiska tv-samtalet mellan mig och min vän Philip Johnsson (S).

Några kommentarer innan du tittar:

Samtalet är inspelat i början av november 2020 men av någon anledning inte utlagt av ABF Värmland förrän i går, den 9 februari 2021. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess i Sverige och världen.

Jag är en politisk människa men ingen vald politiker. Det jag säger står för mig personligen. Jag gillar mitt parti (V) men talar inte som utsedd representant i Youtube-filmen.

Den tredje kommentaren handlar om de två mål som jag tycker arbetarrörelsen bör sätta upp. De bör vara överordnade allt annat. Bägge är brandkårsutryckningar:

1. Vi måste rädda klimatet.
2. Vi måste minska klyftorna.

Klimatet behöver jag egentligen inte prata om. Den frågan borde vara självklar. Den borde ligga högst på dagordningen på varje politiskt möte från och med nu. På alla nivåer. Kunskapen finns, det är åtgärderna som släpar efter.

Vi måste minska på utsläppen. Vi måste börja leva hållbart. För våra barns skull och för allt liv på det enda klot vi har. Annars kommer alla problem vi har i världen att förvärras hundrafalt.

Sverige spricker. Det är det andra problemet. Vi måste laga Sverige. Vi måste minska klyftorna.

1980 var Sverige som mest jämlikt. Då gick det åt 9 industriarbetare för att tjäna lika mycket som en börs-vd. 2018 krävdes det 61. Eller 76 om arbetarna var kvinnor. Jag är 70 år. Under dom åren har Sverige aldrig varit så orättvist och ojämlikt som nu.

Vi måste minska klyftorna. Det måste också stå på arbetarrörelsens dagordning hela tiden.
Minska dom ekonomiska klyftorna.
Minska klyftorna mellan kvinnor och män.
Minska klyftorna mellan invandrare och svenskar.
Minska klyftorna mellan land och stad.
Minska klyftorna mellan dom som inte kan surfa och dom som kan.
Minska klyftorna mellan dom som inte tar del av nyheter i olika medier och dom som gör det.

Gör vi inte det, strävar vi inte efter det så kommer vi aldrig att kunna skapa framtidstro i Sverige igen. Dom två K:na: Klyftorna och Klimatet.

3. Det finns ett tredje mål också. Det kräver en modigare arbetarrörelse än i dag:
Vi måste våga kräva ekonomisk demokrati.

Här är filmen nu. Tjohoo!

Politiskt samtal mellan Philip Johnsson (S) och Sven-Ove Svensson (V) (50 minuter).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 130. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Inte en underläpp darrade på avd 16

Jag minns att jag tyckte de var unga. Fackliga ombud inom LO brukade vara något äldre herrar. Per hade bett mig komma och underhålla. ”Lite humor och lite allvar hade vi tänkt.”

De brukade be om det när de ringde. Jag var ute ett par gånger i veckan, ena kvällen ett fackårsmöte, andra aftonen en bygdegård.

Darrig blick minuterna innan, ivrig endorfinkick när jag kommit igång. Jag älskade de uppdragen. Detta var mitt folk och mina tankar. Inte en enda en på Pers möte blev ledsen om jag tog i extra mot dumhet, överhet och borgerlighet.

Manuset finns kvar i en tidskriftssamlare. Elektrikerna avd 16, plats Kronoparken, dag tisdag 20 april 2004. Jag pratade ideologi, det hade de också bett om, och mot slutet läste jag en dikt av min pseudonym Viktor Root:

Varför vissa partier byter ledare

Kd har valt ny partiledare,
för säkerhets skull
Ifall Alf Svensson
inte har evigt liv

Vänsterpartiet har valt 
ny partiledare,
för säkerhets skull
Ifall Gudrun Schyman
inte har evigt liv

Moderaterna har valt
ny partiledare,
för säkerhets skull
Ifall Bo Lundgren
har det.

Efteråt fick jag en keps av Per. ”Asch, du får två. Ifall du tapper en.” Själv blev han krönikör i Folkbladet och småningom kommunalråd i vår kommun.

Ibland följer elektrikerkepsen med mig ut och jobbar i trädgården. Vi brukar plocka hallon och fundera över folkvett, bondförnuft och gammal hederlig arbetarmoral. Tre begrepp som trivs bra ihop med min ideologi. Nämnde jag mångfald, medmänsklighet och solidaritet? Självklart. Det gjorde jag på Kronoparken också.

Våra hallon har vandrat in från grannens tomt. Vi behöver dem.

###
Det var den andra kepsen i serien.
Här är den första.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 129. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Ett Sverige där klyftorna växer och växer och växer

I går kom den i brevlådan, boken jag väntat på. Klass i Sverige.

Sverige är fortfarande ett klassamhälle. Klyftorna är större än de någonsin varit under mitt liv. Det visste vi förut.

Nu finns det siffror på saken.

Under våren 2018 genomförde den fackliga tankesmedjan Katalys sin stora utredning Klass i Sverige. Det gjorde man tillsammans med professor Göran Therborn och ett 20-tal forskare. Resultatet blev att en mängd rapporter kunde publiceras, presenteras och diskuteras. 

Nu har allt detta uppdaterats och samlats i en och samma bok med en rad nya kapitel: Klass i Sverige: Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet. I boken finns också en studiehandledning.

– Vi är stolta över att kunna presentera projektet på det här sättet, hälsar bokens redaktörer Daniel Suhonen, Göran Therborn och Jesper Weithz.

Här växer klyftorna snabbast
Hur ser vårt land ut på tröskeln till 2020-talet? Svaret är att det är ett allt hårdare klassamhälle. Sverige är det europeiska land som har snabbast växande klyftor, svårast privatiserad välfärdsstat och där den klass vi tillhör allt tydligare dömer oss till olika levnadsstandard, livslängd och liv. 

I boken visar man med statistik från Statistiska Centralbyrån att klassamhället existerar och hur det ser ut. Här skildras samhällets förändring, med kön och etnicitet som en given dimension för förståelsen. Här visas de skilda världarna när det gäller ägande, makt och inflytande. Detta utifrån olika aspekter på samhället som brottslighet, folkhälsa, mediemakt, företagsägande och anställningsskydd.

Fakta för fundering och förändring
Bilden av ett allt hårdare klassamhälle med ett fåtal vinnare och miljoner förlorare framträder tydligt i Klass i Sverige. Är det verkligen så här vi vill ha det? Här finns fakta för dig som undrar och argument för dig som vill förändra.

Jag vet vad jag tycker. Jämlikhet är vackrare än orättvisan, solidaritet är finare än rofferi. Nu hinner jag inte skriva mer. Nu ska jag läsa.

Titel: ”Klass i Sverige: Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet”.
Redaktörer: Daniel Suhonen, Göran Therborn & Jesper Weithz.
Utgivare: Arkiv förlag & Katalys.
Format: Inbunden, 752 sidor.

### Arbetarklassen är fortfarande den största klassen i Sverige, nära hälften av alla förvärvsarbetande.
### ”Inte på drygt tvåhundra år, sedan 1810, på tröskeln till industrikapitalismens uppkomst i Sverige, har de privata förmögenheterna varit så stora i förhållande till nationalinkomsten som nu, 465 procent.”
### ”Tage Erlanders vision om ’de stigande förväntningarnas missnöje’ har i dag effektivt ersatts av ’de sjunkande förväntningarnas missnöje’”.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 2 122. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

”This too shall pass”

Livet har lärt mig att balansera våra ledsenheter. Det finns händelser och erfarenheter som ligger och vibrerar som en svart ton i bröstet. Ständigt.

Jag hör den men har lärt mig höra andra toner med.

Motmedlen mot ledsenheten stavas empati, humor, solidaritet. Det finns de som har det värre och this too shall pass som engelsmännen säger. Även detta kommer att passera.

Det är timjan i
Folk är olika. Nyss deltog jag i en diskussion på Facebook om Frans G. Bengtssons roman Röde Orm. Vi är några stycken som läst boken om den rödhårige vikingen många gånger. Nu bollade vi favoritepisoderna mellan oss. 

”Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda, och det tycktes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok.
– Den lukten är bäst av allt, sade Orm stilla.
– Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.”

Mitt i diskussionen kommer en kommentar från en medmänniska som säger att tyvärr, för henne fungerar det inte. Hon har öppnat samma bok som vi men fått lov att avbryta läsningen.

Sådär är det förstås och så ska det vara. All respekt för att vi inte är lika. ”Vi gillar olika” är en klok insikt.

Möter eländet olika
Jag börjar inse att det är samma sak med motgångarna och ledsamheterna vi möter. Vi är varierande skapta här med. Då är det klart att vi möter eländet olika.

Jag som kan gråta när jag ser julfilmen Love Actually för minst tredje gången (jo det är sant) gråter sällan offentligt inför ledsamma verkliga händelser på närmare håll. Den gråten gråter jag inombords. Lika stilla, mycket ledsnare men på annat sätt.

Varför kan man undra. Jag som har så nära till mina känslor annars. Den korta stubinen som gått i arv sedan farfars far har visserligen blivit försiktigare med åren men kort är den än. Lyckligtvis bor även skrattet nära till.

Den gamla fina envisheten
Kanske handlar det om farmorsarvet. Hon fanns också som ett starkt exempel i familjen. Farmor som smörjde och lindade sina bensår varje dag. Hon som hade så ont att det värkte höften sned, men som jag aldrig hörde klaga. 

Var det där min uthållighet föddes? Någonstans har jag plockat upp förmågan att orka springa drygt fyra mil och två kilometer och gilla det. Eller fila vidare på ett romanelände som jag började skriva på när husets skrivmaskin inte var elektrisk ens och inte hade minne.

Coronan är en jävel. Hon har hindrat oss länge nog nu från att krama våra barn och barnbarn. Dessutom har hon förstört vår verklighetsuppfattning. Vi hajar till varje gång vi ser folk trängas eller kramas i någon gammal film.
– Hallå där! App app app, distansen!
Slutscenen i Love Actually ska vi bara inte prata på. Hela England kramas.

Ändå: this too shall pass. Jag tror ju verkligen det. I december 2020 är det en gåva att vara obotlig optimist. Det finns vackra toner.

### En gång för många år sedan klarade jag inte att hålla munter fasad. Jag var krönikör i P4 Värmland och blev ombedd att medverka i radions rimstuga inför julen.
### Jag tackade nej, fast de blev arga på mig. Sjukdom i min närhet.
### Det finns dagar när den svarta tonen blir för stark och inte ens jag orkar skratta.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 115. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

På besök i mina drömmars hus

Efter gymnasiet och lumpen jobbade jag på sågen i Molkom några år. Älskade jobbet och gubbarna och behövde pengarna. Det är en skön känsla att veta att nu har du varit en i gänget som justerat ettusen entumfyra igen. Och nu tusen till. Och tusen till. Dagen är inte slut, ackordet blir bra i dag.

Doften när sågklingan skär sig igenom träet, dessutom på rätt ställe. Stoltheten i att göra ett gott arbete. Skämten, skratten, svetten. Soliga majdagar på brädgården, lunchvila på ett brädpaket med två brädlappar som huvudkudde, kalla vinterdagar när utandningsluften syns, trötta men nöjda cykelturer hem genom samhället.

Målet var att bli journalist, det hade det varit länge, och slutmålet stavades facklig reporter på Värmlands Folkblad.

Det sprack. 

Ville inte ha mig
Jo, jag klarade inträdesprovet till Journalisthögskolan. Jo, jag gick en ettårig facklig-politisk kurs på arbetarrörelsefolkhögskola efter det, lärde mig de nya lagarna om medbestämmande och anställningstrygghet som svenska folket kämpat sig till. Jo, jag fick jobb på VF. 

Bara inte på centralredaktionen. Jag fick inte berätta om hur folk hade det på jobbet. Redaktionen ville inte ha mig dit. Hur mycket jag än längtade till det stora huset på Säterivägen i Karlstad, där de satte ihop vår tidning.

Den tidning som växte i upplaga år för år. Den som skulle förklara och förändra världen. Den, där jag hade tänkt berätta om skratten och svetten på värmländska arbetsplatser, om folks arbetsglädje men också om somligas hörselskador efter år i bullriga miljöer.

Det närmaste jag kom
Jag fick drömma andra drömmar. Mitt arbetsliv blev fint ändå. Jag drog ihop till frukostfilen varenda dag, skrattade och svettades i andra rum än på Säterivägen, visslade både till och från jobbet de flesta dar.

Så småningom blev mina nya redaktioner kunder i tryckeriet på VF i stället. I många år skrev jag dessutom krönikor i tidningen som frilans, det var det närmaste centralredaktionen jag kom. Knackade på hos chefredaktören var fjortonde dag och lämnade min diskett med senaste texten. Fortfarande med visst vemod varje gång.

Den känslan blev inte muntrare när folkbladets ägare inom värmländsk arbetarrörelse en dag bestämde sig för att sälja sin tidning. Facket och S ville inte ha den längre. Det ville däremot den blå konkurrenten, NWT-koncernen. Kapitalet.

Hur var det chefredaktören Peter Franke sa?
– Det är roligt med ägare som vill ha oss.

Förkrympt och förflyttad
Härom dagen var jag tillbaka i huset där min dröm hade bott. Tidningen är såld, datorerna utburna, redaktionen förkrympt och förflyttad. I ett av rummen har ABF byggt en tv-studio, dock.

Där satt jag i 45 minuter och samtalade med VF:s gamle ledarskribent Philip Johnsson (S) om demokrati och framtidstro. Han hade också tagit bilen dit. Det ska visst sändas på nätet snart.

När jag kom hem låg det ett brev i brevlådan. Det var från resterna av gamla VF-tryckeriet, där de sista delarna av försäljningen nu strax är formellt avslutade. Om jag lämnar in min aktie i folkbladet ska jag få 3 500 kronor för den.

Suck.

De pengarna har generationer av journalister slitit ihop. Generationer av tryckare, annonsförsäljare, prenumerationsförsäljare, vaktmästare, växeltelefonister, tidningsbud och prenumeranter.

Jag läser Värmlands Folkblad varenda dag fortfarande. Peter Frankes ledare är en fröjd för människovänner. Men det händer att jag blir förbannad, när jag far förbi på Säterivägen.

Så mycket slit.
Så mycket framtidstro.
Så många drömmar om en bättre värld.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 106. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Vem vill ha extraval, denna otrygga tid?

För mig är det en gåta att det socialdemokratiska partiet inte tar kamp mot de ökande klyftorna i Sverige. Läs er historia! Det skrev jag i en debattartikel i Värmlands Folkblad 15 oktober. Läs hela artikeln här nedan. 

Den 21 oktober svarade det forna landstingsrådet i Värmland, Philip Johnsson (S), att partiet inte är någon folkrörelse längre. Debatten om framtiden är totaldöd i kommunen, skriver han. Läs mer här.

I dag kom min replik till honom. Läs den i papperstidningen, på VF.se eller här nedan.

För en utomstående är det ingen större dramatik i några publiceringar. Men för mig personligen innebär utvecklingen i Sverige att jag nu tagit steget och gått med i ett parti för första gången på 36 år. Vänsterpartiet. 

Här är den första VF-artikeln. Där berättar jag varför:

VF Debatt 15 oktober:
Vem står på de utsattas sida?

Sedan hösten 1973 har jag kallat mig miljövän och demokratisk socialist. Vi hade ju fel om demokratin, en del av oss från 68-generationen. Det var det jag insåg i oktober för 47 år sedan. Karl Marx hade haft rätt i mycket när han analyserade det industrialiserade klassamhället. Mao Zedung hade däremot inte rätt när han gjorde Kina till en förtryckarstat. Den utvecklingen började inte med honom, den började med Lenin och togs över av Josef Stalin.

Min röda dröm är alltså bred, folklig, ömsint, demokratisk och gillar fina skogsstigar. Jag tror inte på kotterier, eliter eller patentlösningar. Ska jag formulera det i nyckelord blir det de här: frihet, jämlikhet, systerskap, broderskap, rättvisa, demokrati, solidaritet, humor, kärlek och hållbar omsorg om natur och kultur. Samt då och då ett roat småskratt underifrån åt överheten. Det har hänt att jag storskrattat till och med. De är så söta de små näringsliven när de kivas om grindslantarna i livet.

Som du märker har jag lagt till feminismen till miljöfrågorna och socialismen. Patriarkatet behöver sannerligen bekämpas, men glöm inte klassklyftorna för det. Sverige spricker mer och mer. 1980 gick det åt 9 industriarbetare för att tjäna lika mycket som en börs-vd. 2018 krävdes det 61. Eller 76 om industriarbetarna är kvinnor. En skamlig utveckling.

I dag är kampen för allas lika värde också viktig på ett annat område. Antirasismen. Det var två kilometer is över mitt Forshaga för 12 000 år sedan. Vi är alla invandrare.

Jag tror på gemensamma lösningar. Bären varandras bördor. Därför har socialdemokraternas politik till sist blivit för mycket för mig, som gick med i SSU 1974 när rörelsen var radikal. Hur var det förre S-riksdagsmannen Jonas Gunnarsson skrev i sociala medier häromdagen? Han ”saknar den socialdemokrati som självklart står på de utsattas sida”.

I tio år stod jag själv i talarstolen vid de socialdemokratiska första maj-mötena i Forshaga och Deje (och någon ort till) och kåserade och talade allvar. Det hände att jag berättade varför jag fortfarande var emot ett svenskt medlemskap i EU. Innan dess hade jag som miljöaktivist varit starkt kritisk mot Palmes tre linjer i kärnkraftsomröstningen och mot att så lite hänt i omställningen efteråt. Det är jag än.

Det finns fler sådana socialdemokratiska haverier i historien, som jag ser det. Göran Perssons fördelningspolitik. Den nyliberala avregleringen av allt från skola till apotek som partiet medverkat till.

På senare tid kan jag räkna upp mycket annat som jag är kritisk till hos mina vänner socialdemokraterna: Svängningen i fråga om migrationen, där Stefan Löfven plötsligt började bygga de murar han nyss lovat låta bli att uppföra. Att partiet är med och försöker förstöra anställningstryggheten. Att man är beredda att införa marknadshyror. Att socialdemokratin inte tar itu på allvar med skillnaderna i skatt för löntagare och pensionärer.

För mig är det en gåta att det socialdemokratiska partiet inte tar kamp mot de ökande klyftorna i Sverige. Läs er historia! Ni borde dessutom ha en kraftfullare glesbygdspolitik. Ni borde göra mycket mer åt vår digitala klyfta i Sverige. Lars Mejern Larsson (S) ställde en bra fråga i riksdagen till ansvarig minister i ämnet, fick ett intetsägande svar och där dog frågan ut.

Lokalt, i Karlstad, utmärker sig de ledande socialdemokraterna genom att kärvänligt gå arm i arm med det moderata kommunalrådet när han vill sätta staket runt bästa delen av friluftsparadiset Skutberget och ge bort bätterbiten till exploatörer.

Jag kunde räkna upp fler punkter där jag är besviken på den rörelse jag kom att sympatisera med, samma höst som militären tog över i Chile och Olof Palme talade klarspråk än en gång. Stefan Löfven kallar sitt parti ett mittenparti. Det är klarspråk det med men ett pinsamt sådant. Tage Erlander snurrar i sin grav.

I dag finns det bara ett demokratiskt socialistiskt parti i landet. Vänsterpartiet. Vi har Sveriges populäraste partiledare, sådant är ju alltid kul. För mig som nybliven medlem har vi den klokaste politiken också, sådant är ännu kuligare. Välkommen som medlem, du med.

Sven-Ove Svensson
Forshaga

Där slutar min debattartikel från Värmlands Folkblad, 15 oktober 2020. Länk till Philip Johnssons svar hittar du i ingressen ovan. Min replik på Philips svar finns i VF:s papperstidning och på VF.se i dag. Och här:

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 104. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Hemlig svart lista på Grossbolstorp

Det bor en bonde i varje svensk.
Samt en språkpolis.

Bonden i mig kommer mest till sin rätt när jag gräver ny jord ur komposten, fyller pytsar med hallon eller hittar en äng under gräs- och mossmattan. Pappa skulle ha blivit förvånad om han sett mig med lie i hand.

Språkpolisen i mig har det värre. Han är permitterad.

Har slutat bokstavsmobba
Jag är ordmänniska. Språket har försörjt och förnöjt mig i långa tider nu. Det är så skôj när orden träffar rätt. Det vill säga när kommunikationen fungerar och den jag samtalar med ler där jag tänkt det, knyter näven där jag hoppats eller i varje fall förstått hur jag menar.

Ibland blir man till och med nöjd själv.

### Nej, jag är ingen expert på grammatik.
### Jodå, jag har stavat fel till hårdra och dinosaurie en väldig massa år.
### Denna text är skriven i ett glashus.

Ingen människa är perfekt. Inte språkpoliserna heller. Själv har jag slutat jaga stavfel. Det gav mig bara en dålig smak i käften. Folk kan stava fel av så många skäl. Jag kunde inte komma på ett enda som gav mig rätt att bokstavsmobba.

Därför ler jag för det mesta bara tyst åt lustiga särskrivningar och ovanliga felstavningar, numera. I den mån jag har vett att se att det är fel.

Krav ställer jag mest på professionella ordbrukare, även där tyst för mig själv.

Samtidigt vet jag att olika situationer kräver olika språkliga nivåer. Ibland skriver folk facebookiska. Ibland skriver vi på vårt modersmål, vi som är så lagda. Dialekten. Ibland leker vi med nya ord som inte finns i ordböcker och allmänna medvetandet än.

En vän till mig var kraftigt störd när ordet nörd började dyka upp i svenska språket. Han umgicks inte så mycket med datamänniskor.

2020 finns nördarna även i hans trakter.

Tysta svarta listan
Nu har jag garderat mig nog. Dags för bekännelsen. Det finns fel som fortfarande får språkpolisen inom mig att börja muttra. Han säger ingenting och skriver ingenting. Det får han inte för mig. Däremot får han memorera en lista tyst för sig själv. Gudskelov har språkpolisen dåligt närminne, men högt på svarta listan kommer:

  • När museer och journalister stavar fel till museet.
  • När skrivproffs skriver tänket.
  • När fackliga företrädare och chefer svänger sig med förkortningen APT.
  • När kommunikatörer skriver spendera om tid.
  • När yrkesskribenter skriver starta upp.

Mer minns han inte just nu, så då gör inte jag det heller.
Tjohoo!

### Bästa hjälpmedlet på nätet, om jag vill kontrollera stavning och läsa om ett ords historia? För mig finns det här, sök gratis i tre ordböcker: svenska.se

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 2 093. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Dags att starta om?

I går kom den med posten. Den här väntar jag mig mycket av. Rasmus Landström: Coronateserna – 52 teser om krisen och hur vi startar om samhället.

”När staten nu lanserar krispaket efter krispaket – varför inte tvinga de rikaste att vara med och finansiera?”.

Har arbetarrörelsen ”ett språk bortom det dagspolitiska käbblet – minns den hur man lockar fram de ljusaste drömmarna ur de mörkaste undergångsvisionerna? Eller är allt som återstår en slags kvartalsreformism?”.

”För att parafrasera Palme: Coronaviruset är naturens verk – men samhället är människans verk. Om något är fel ändrar vi på det.”

Nu ska jag sluta bläddra på måfå och läsa hela den här första skriften i serien Katalys Essä. En serie, skapad för att ge ”fördjupning, fakta och mod”. Det är tre bra nyckelord.

### Boken går att beställa här: Katalys Essä: Coronateserna.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 2 088. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).