Sven-Ove Svensson – Sida 2 – SVENSSONS SLÄNG

Två vanor första söndagen i mars

Alla dagar ska inte se likadana ut.
Lagom många traditioner bygger en ryggrad åt året.

Alltså sätter vi iphonen på ringning så vi hinner duka upp årets Vasaloppsfrukost & fika i tid. Smör, bröd, kex, ost, marmelad, brieost, melon, tomat, gurka, lufttorkad skinka, filmjölk, yoghurt, müsli, kaffe och kaffebröd. Allt det där vi behöver för att heja fram Alvar över myrarna mellan Berga by och Mora.

Sedan sitter vi framför tv-apparaten och hejar på ett gäng listiga lagskidåkare, tuggar brieostsmörgås och sörplar kaffe. Kopp efter kopp.

Är det tradition så är det.

När segrarna gått i mål under portalen i Mora följer nästa inarbetade vana. Alla dagar ska inte vara lika men alla Vasaloppssöndagar ska vara det. Nu är det tid att ta på mig träningskläderna, starta Garmin-klockan och sakta jogga ut över ängen, in under 62:an och bort på vägen mot torpet Ängbråten. Denna dag ska jag alltid löpa just där, snön och isen på grusvägen ska alltid ha smält och varje steg ska spritta av vårkänslor.

Alltid.

Precis så blir det. Tre bäckar porlar kraftfullt, en tupp gal, en hönsgård väsnas, en jakthund ropar att han ser mig och ett ridande barn leds förbi på häst.

Efteråt plitar jag ner min rapport i mobilen, glad av den korta marsrundan ännu ett år.

Lycklig stund.
Gruset framme.
Vände vid Ängbråten.
Plogvallar kvar, snö på åkrarna.

Talgoxe, gulsparvar, skata.

### Tack liv för att jag fortfarande kan springa fast jag fyllde 75 nyss.
### Tack för fin vinter och nu pigga bäckar nerför Grossbolstorps höjder.

När pennan tiger

Nej. Jag har inte haft februarilov.
Det är inte därför bloggen varit tyst.

Vintern har varit fin. Den kära vännen och jag har tränat på gymmet i källaren under Deje badhus. Vi har räknat fågelarter vid matningen utanför köksfönstret. Just nu är vi uppe i 23 arter, en glad och bra vintersiffra för oss. Vi har haft två fina katter på besök, Misa (den reserverade av dem) bestämde sig plötsligt för att adoptera mig. Känslan när en klok katt som inte går att lura tassar in i rummet där jag vilar middag, smyger upp på min mage och börjar kurra och snutta på min mjuka julklappsmorgonrock. Den känslan är underbar. Februaris bästa belöning, tätt följd av att jag fick förmånen att uppträda inför Värmlands idrottshistoriker tillsammans med Erik Bengtson, min inspiratör sedan gymnasieåren, och av att snön uppe på ängen intill oss var härligt pulsbar i veckor. Jag vet ingen bättre löpträning.

Vintern har varit förfärlig. Nu erkänner till och med staten Israel att över 70 000 människor har dött i kriget i Gaza. I Ukraina fortsätter Vladimir Putin att döda demokrater. Här hemma har en majoritet i riksdagen tagit det skamliga beslutet att det är klokt att låta barn växa upp i vårt land, lära dem svenska, ge dem omsorg på förskola och utbilda dem i grundskola och gymnasium – för att sedan på värsta sverigedemokratiska sätt kasta ut dem, ut ur vårt land.
– Hej då. Vi bare skôja. Du va’ inte välkommen.

Det har varit en vinter.

Sanningen om toalettborsten

En dikt

Vem skriver dikten om toalettborsten,
disktrasan, den fuktiga soppåsen,
kaffesumpen, dammråttornas stormöte,
skitlukten, den grönkletiga näsduken,
topsen med mörkoranget vax
samt det kvarglömda linnet i träningsväskan?

Bukfettet. Håravfallet. Snorkråkan.
Fotsvetten.
Självsprickorna på vänstra hälen.
Självsprickorna på högra hälen.
Talget, de döda hudcellerna,
varet och inflammationsvätskan
från finnen du klämde ut på ryggen.

Mormors hosta på wienerbrödet.
Morfars brakskit under ljusblå täcket
strax innan han somnar.

Ska jag behöva skriva den själv?
Å fy va’ äckligt.

Viktor Root

Bôs.

Hur?

Den läsande människans dagsform

Jag har äntligen fattat det självklara. Min upplevelse av en bok beror på var jag själv befinner mig just då i sinnet. Ena dagen lomhörd, nästa läsning lyhörd.

Så kan en stressad, okoncentrerad bok visa sig lugn och fin tio år senare framför mina ögon. Varför tyckte jag inte om den här? Den är ju underbar.

Vartenda ord hälsar till mig
nu när jag hör.

Joar Tiberg: Fåglar i fält.
Arundhati Roy: De Små Tingens Gud.

Tack Erik, tack skrivarliv

Jag var så rädd för att ställa mig inför klassen och prata. När jag hade skickat in dikter till skolans poesitävling ville läraren att jag skulle läsa några av dem högt.

Jag vägrade. Ville men vågade inte.

Det var 1969.
Dikten om tiggaren i Paris kunde jag väl ha läst för klasskamraterna?
Nej.
Livrädd.

Älskade Erik
Nu är det 2026. 56 år och en vinter senare. Plötsligt en dag får jag mejl. Vill jag komma och medverka på ett idrottscafé om Litteratur och idrott? Värmlands Idrottshistoriska sällskap, VIS, arrangerar, platsen är Seniorernas hus i Karlstad, det som hette UG när det begav sig. Ungdomsgårn.
– Vilka mer medverkar?
– Erik.
– Erik Bengtson? Vår älskade lärare, han som försökte få ut mig på Sundstagymnasiets scen också?
– Jaså gjorde han?

Fick mig att fortsätta
I onsdags satt jag så där på seniorscenen framför de 80 idrottshistorikerna. Sportjournalister, tre före detta förbundskaptener, gamla orienteringsvänner, allsköns veteraner, forna arbetskamrater. Samtalsledare var Olof Andersson och bredvid mig stod en av mina favoritförfattare och berättade om sitt skrivande och idrotten.
Erik.
Han som fick mig att fortsätta skriva och att börja springa igen.

Efter honom var det min tur.
Numera älskar jag att stå där. Älskar när de skrattar där jag tänkt och ser allvarliga ut där jag tänkt.

Entertainer
”Vilken driven och skicklig entertainer du är” skriver Erik Bengtson några dagar senare.

Det mejlet får ingen ta ner från vår kylskåpsdörr.
Någonsin.

Ty det har en historia att berätta.

### Efteråt bytte vi böcker.
### Just nu läser jag hans fina nya ”Alla lösa går om”.
### Han gillar min löparbok berättar han i mejlet. ”Vital, uppslagsrik, fyndig”.

Tack Erik.
Tack skrivarliv.

Foto: Inger Nilsson

Gunnar, Astrid, Roy och Karlstaddelen 2004

Det kan hända att jag inte hinner blogga så mycket den närmaste tiden, ty de har ordnat en tävling i Italien ser jag i bladet. Fortast vinner och sådana övningar. Skjut på prick, träffa nät, kana kvickt, fint & sprint.

Därför lägger jag på egen begäran ut ett inlägg i repris. Det handlar om när min vän och forna kollega Margareta Holgersson utmanade mig.

Boktips. De närmaste veckorna vänder tipsen sig särskilt till dig som tycker det är roligare att se målarfärg torka än att studera damernas sista ståskytte i italienska Antholtz.

Varsågod, missa inte karln från Hultsätra. Eller lilla fina Ordbok. Eller Bebiresan. Eller östemtingen som råkade ut för den värsta olycka han kunde råkat ut för.

Klicka, läs och – läs:
Åtta bokberättelser av sju

### Nu menar jag i och för sig inte att det är fel att se på när målarfärg torkar.
### Jag har vänner som gör det stup i kvarten.
### Underbara bilder gör de.

Nu hör jag sången igen

Kallt ute, knastrande brasa och drömmande lånekatter inne. I glöden tränar täljstenskaminen på att leka tv. Precis som kakelugnarna gjorde i mitt liv på 1960-talet.

Nu skymtar jag en Trump, en Putin och en svensk sverigedemokrathärmande feg medelpolitiker. Alla ska ut, viskar rösterna.

Varannan svensk politiker är som den sämsta sortens predikanter. De visar vägen men går den icke själva. Ut! ropar de. Ut barn, ut alla välfärdsarbetare!

Själva vill de däremot gärna bo kvar.

Mäktigt upprop
Då knappar jag fram Bruce Springsteen ur närmaste högtalare. Äntligen, suckar min kropp i fåtöljen. Äntligen den där känslan från Vietnamkrigets dagar när Barry McGuire gick fram till mikrofonen. Tom Lehrer, Bob Dylan, Joan Baez och en skåning som heter Mikael.

And there were bloody footprints
Where mercy should have stood

… sjunger Bruce Springsteen. Låten, den nyskrivna, heter Streets of Minneapolis och blir till ett mäktigt upprop mot den framväxande fascismen i USA. Plötsligt hamnar en protestsång i topp på världens spellistor igen.

Oh, our Minneapolis, I hear your voice
Crying through the bloody mist
We’ll remember the names of those who died
On the streets of Minneapolis

Hör du?
Brasan knastrar, katter spinner och vem har sagt att inte allt är möjligt?
Fortfarande.

Hör. Nu hör jag sången igen.

Idrott, kärlek & ord

Mina uppläsningar den närmaste tiden:

Onsdag 4 februari, Seniorernas hus, Karlstad, kl 14.00. Litteratur och idrott, arrangör Värmlands Idrottshistoriska sällskap. Övriga medverkande: Erik Bengtson och Olof Andersson.

Onsdag 11 februari, Stadsbiblioteket i Karlstad, kl 17-19. En kväll i kärlekens tecken med författare från Värmländska Författarsällskapet.

Tisdag 3 mars, Arvika bibliotek, kl 17-19.30, Värmlandsafton med ett antal värmlandsförfattare.

Kom gärna!