Sven-Ove Svensson - SVENSSONS SLÄNG

Får lust att slåss

Sitter på balkongen med solhatt på och Vi läser i knät. Mikaela Blomqvist intervjuar den norske nobelpriskandidaten Dag Solstad, skatorna kraxar och den gamle träningsnarkomanen i mig småskrattar upproriskt.

Jag får sån lust att skaffa paraply och börja slåss med fontäner.

Den läkande humorn

Dagstidningarna i dag recenserar mycket få böcker. Det gäller inte minst de länstidningar jag läser.

I Värmland finns det bara en tidskrift med någorlunda heltäckande bevakning av litteratur med värmländsk anknytning. Föreningen Värmlandslitteraturs tidskrift Wermlandiana. Här är min senaste recension där:

Ingela Jonsson Lindgren, Det brinner! : En historia om liv och död – glädje och sorg, skildring av livet på en brandstation, om en vardag mitt i allvaret och ett liv i gnista. Vulkan 2021, 179 s.

Vilket liv levde brandmännen när inte larmet gick? Om det handlar Ingela Jonsson Lindgrens bok. Miljön är framför allt blåljusbyn. Den gången var brandstationen nära fängelset i Karlstad inte bara brandfordon och slang. Den var hem för brandmännen och deras familjer också. En spännande miljö för barn att växa upp i.

Boken är redigerad så som livet i blåljusbyn var. Trångt, nära och med plats för stort och smått, larm och julfester, bus och kärlek, barn, idrott och anekdoter. Det kryllar av människor. Någon gång känns det som ett fotoalbum för de närmast men då händer snart något som gör det intressant även för oss andra.

Ibland blir det ett väldigt liv. När larmet går på natten väcks hela familjerna. Ibland uppstår en särskilt tystnad, länge. Då har någon särskilt svår brand eller olycka inträffat med många döda. Ibland blir de skadade själva.

En person står i centrum tidigt. Det är Karl Johansson. Den 1 december 1918 stiger han av tåget i Karlstad. En före detta dräng och hovslagarkorpral på väg till sitt nya jobb som brandkorpral. Han ska bli kvar på brandkåren hela sitt yrkesliv. Först får Karl en säng i ungkarlsrummet på brandstationen men efter en tid kan även hans Beda och sonen Martin flytta in i byn.

Karl får se brandkåren i staden förändras från häst och vagn till brandbil och ambulans. I boken kan vi följa utvecklingen från stadsbranden 1865 och till flytten in i nya brandstationen på Sundsta 1956. Då försvinner blåljusbyn. Nu behöver inte familjerna bo på stationen längre, de flesta hamnar i lägenheter i närheten.

Det brukar sägas att heltidsbrandmän ”har smeknamn, firma i källaren och är bra på att laga mat.” Boken bekräftar detta. Blå, Tassen, Swisch, Eleganten, Pigge, Flisa, Ginken, Skräddarn, Mannis, Kikon, Slampen, Tvåfjorton, Korpen, Lillen, Kupa och Bonzo heter några. De jobbar extra på bilskola och Wards möbler. De skottar snö på tak, fäller träd, kör dricka och droska, lagar fisknät och river biljetter på Palladium.

”Vi hade olika ’uppdrag’ hemma när larmet gick. Pappa upp ur sängen och hoppade i sina byxor med stövlarna på som alltid stod på samma plats hemma. Eftersom vi sov både på golvet och alla soffor var utdragna så gällde det att skapa fri väg för pappa. Sist stod yngsta brorsan och höll upp dörren och pappa rusade ut … vi la oss eller … så cyklade vi på mammas cykel efter brandbilarna. Mamma stod alltid vid köksbänken … hon sa aldrig att hon var orolig men hon slamrade med disken väldigt mitt i natten och hon väntade in pappa varje gång och ibland kunde det bli lång väntan.”

Ingela Jonsson Lindgren skildrar en del av Karlstads historia som annars kunde ha blivit bortglömd. Tack för det. Mig lär den före detta akutsjuksköterskan dessutom ett uttryck som många i blåljusbranschen känner igen:

Den läkande humorn.

Recension i tidskriften Wermlandiana nr 1/2023.
Transparens: jag har suttit i styrelsen för föreningen.

På tur i min x:e grönska

Nej, jag har inte börjat räkna ner. Det får livet göra, jag tänker hanka mig kvar ett tag till. Jag spanar framåt. Det ser grönt ut.

Vilken gång i ordningen är det jag ser grönskan spira utanför tröskeln? Strävande gräsmatta, yrvaken äng, pigga vitsippsblad vid lilla körsbärsträdet, aspen och liljorna, gröna musöron på provinsens björkar när vi far på bilutflykt dit där räksmörgås säljes.

Till sist blir jag tvungen att räkna. Vilken grön vår i ordningen är det jag upplever, fortfarande lika andlöst som i barndomen? Hmm, född ett år efter halvsekelskiftet och med en almanacka som det står 23 på, då blir svaret 73.

73 andlösheter, det är ändå ett bra tal.

35 ton per säsong
Lördag. Sakta far vi genom landskapet med en bil som drar ström för 3:43 kronor milen medan solen skiner och grönskan blir aningen mognare ju längre bort från Forshaga, Dyvelsten, Kil, Bryngelsrud, Edsvalla och Skruvstad vi kommer.

I Värmskog är skogskanten grönare än hemma. Caféet vimlar av folk, de flesta sitter inomhus men vi går modigt ut i vårblåsten från sjön Värmeln. Ett bra år säljer de 35 ton räkor här. Handskalade.

Vågorna glittrar, det blåser i grönskan och räkorna på min tallrik känns oräkneliga. Efteråt får jag mjukglass vid OK i Säffle av henne som jag älskar. Med topping.

Trivs.

Mitt vårtal

1. Tre vågor
Hej, jag tänkte prata om hembygder i dag.

För sådär en 12 – 15 000 år sen var det två kilometer tjock is här. Då var Sverige inte mycket till hembygd. Men – isen smälte och strax därefter kom dom.

Dom första som kom var jägare-samlare. Jägare-samlare: den andan lever kvar. Det kan vem som helst se, som finns på Facebook eller Instagram en normal höstmånad här på trakten.

Hink efter hink med blåbär och lingon. Korg efter korg med kantareller. Skogskant efter skogskant med nyskjutna älgar. Vissa skjuter till och med vildsvin, tack för det

Några få av oss i Sverige har fortfarande gener efter jägarna-samlarna. Beteendet – är vi fler som har.

Några tusen år senare kom bönderna. Jordbruket hade uppstått i norra Syrien och östra Turkiet och spritt sig. Nu nådde det Sverige.

Det bor en bonde i varje svensk, heter det. Även den saken bevisas lätt av några minuters enklare Facebook-forskning. Varenda vår ser vi hur folk ”planter skôt i bôrker” som Fröding sa. Pelargoner, persilja, bönor och tomater. Bôrker, pallkragar – och blomsterängar, gärna hemma på tomten eller på kommuns mark. Det bor en bonde i varje svensk.

Det bor en invandrare i varje svensk också. De första jägarna som kom var inte direkt kritvita, förresten. DNA-forskningen visar att de troligen var mörkhyade och blåögda.

Efter jägarna och bönderna kom den tredje vågen. De kom från de stäpper österut som nu heter Ukraina och Ryssland.
Indoeuropeerna. Det var dom som gav oss grunden till det språk vi talar här på trakten, nu för tiden.

Indoeuropéerna var herdar och hade lättare att röra på sig, eftersom dom lämpligt nog hade uppfunnit hjulet och börjat använda vagnar. Det är från dom släktingarna vi har ord som ko, fä, axel, väva och sy. Eller syster.

Min mormor kom från finnskogen i Tyngsjö i Dalarna. Släktnamnet var Kääriäinen. Svepare på svenska. För vi har ju den invandringen också, även om den kom långt senare. Ibland hör jag släktforskare som säger att var femte värmlänning är finnättling.
Kanske, det beror på hur man räknar antar jag.

Jag trivs i skogen i alla fall, det vet jag. Om det är en gen eller en ana, vet jag inte, men det är definitivt en vana. Gärna blånande milsvida barrskogar med insprängda sjöar och byar, precis som i Mattila. Eller som i Rautalampi i Finland, upptäckte vi på 80-talet när vi for dit.

Hemma har jag en gammal träsked sparad. Den kommer från Andina, stället där mormor var född. Träskeden är efter mormors mor. Hon var inte glad när metallskedarna kom. Hon brände sig.

2. Mina hembygder
Själv då? Jo tack, jag är född på Almar, uppväxt på ett småjordbruk långt bort’i skogen i östra Nyed, har jobbat på såga i Molkom – och sen har jag försörjt mig med hjälp av det där språket som indoeuropéerna tog med sig hit.

Sedan april 1983 har jag bott i Forshaga. 27 april, vi hade 40-årsjubileum i torsdags. Nu är detta min hembygd, precis som Almar, Ängebäckstorp och Molkom är det.

Vi trivs. Vi har boat oss. Numera vet vi var Nisse Nilsson lärde sig åka skridskor, var Ätterösera ligger och vart hästjärnvägen förbi forsen i Forshaga gick, innan kanalen byggdes.

Jag har alltså många hembygder. Det är vi fler som har. Jordklotet är runt och vi människor hör ihop och behöver varandra.

En viktig del i min hembygdskänsla är att här får man slänga käft. Får? Man bör göra det. Som när vi skulle åka utomlands och trodde att vi behövde adapter till hårblåsen. Inger, min fru, gick till Stenbergs lampaffär:
– Jo, det är så att vi ska åka till Grekland, sa hon.
Då titta Stenberg eftertänksamt på henne.
– Å nu vill du ha ett intyg, förstår jag.

Det är sånt som gör att våra dagar blir roligare.

Som när jag var 16 år, på friarfärd in till centralorten Molkom, och kom lååångsamt lååångsamt segande med min klena moped uppför Mejeribacken där. Då ropa dom lokala rivalerna till mig:
– Ska’ru långt? Ha’lu massäck märräj?

Som i en annons för loppisen i By Folkets Hus i Skymnäs för några år sedan:
”De 50 först får en gratislôtt.
Den som har otur vinner ett badkar. (Prôppen saknes).”

Jag har en liten serie på Facebook. ”Den lilla ortens fördel” kallar jag den. Liten å liten, det är över 50 inlägg nu. Här är ett av dom:
”Den lilla ortens fördel. Ska låna bok på biblioteket, då finns den inte inlagd i systemet och går inte att låna digitalt. Raskt skriver bibliotekarien en postit-lapp. ’25/4 -19’ skriver hon.
– Minns du detta nu, menar du?
– Nej men jag litar på dig.”

En annan fördel är förstås att här får vi 10 och en kvarts villa till priset av en enda villa i Danderyd.

Hur var det di skrev i By Folkets hus?
Prôppen saknes.

3. Tycker om mina hembygder
Vad vill jag ha sagt med allt detta?
Att jag tycker om mina hembygder. Orrarna som spelar på Stormossen i östra Nyed. Utsikten över Molkomsjön från riksväg 63. En kopp kaffe ur termos vid högsta punkten på femkilometern vid Sisugården. Sju pensionärer i vandrargruppen Gryningspatrullen som käftar snällt vid en fikastund i Skivedsskogen.

Eller det vemodiga ljudet av en storspov som landar i ljungen vid Norra Hyn.

SPELA UPP från mobilen: lätet av storspov

Det där är ett av dom vackraste fågelläten jag vet. Det är barndomsminne – och framtidstro på samma gång.
Storspoven kan bli 30 år. Och varje år kommer han tillbaka.
Han och våren.

Är det nå’n som hurrar för våren så är det storspoven.
Nu föreslår jag att vi också gör det.

Ett fyrfaldigt leve för våren. Den leve!

HURRA HURRA HURRA HURRA

Tack för mig!

(Vårtal vid Forshaga hembygdsgård, 30 april 2023.)

Ett hedrande uppdrag

Annons i Forshaga-Deje-bladet.

Jag blev så glad när de ringde från Hembygdsföreningen. Det uppdraget är ett hedersuppdrag.

Talet är färdigskrivet nu. Kom gärna och lyssna, ni som bor på trakten.

Inspiration i skjul

På söndagen far vi på bilutflykt för att titta på Edith Södergrans och Staffan Jofjells fina foton. Sitter i ett skjul av brädlappar och presenning på Rackstadmuseet och ser Staffans bildspel från det då befriade Nicaragua.

Måndag morgon. När jag vaknar har jag nyss blivit beskjuten i en djungel. Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen skrev Tomas Tranströmer, men att jag skulle bli revolutionär i Sydamerika vid 72 års ålder, det hade jag inte trott.

Det nästa jag tänker är ordet kattmänniskor.

Från Staffan Jofjells bildspel.

Foto: Edith Södergran.

Foto: Edith Södergran.

Text: Edith Södergran.

Den digitale tar klubban och går

Lördag morgon på Grossbolstorps höjder. Vaknar av att den kära vännen kommer och kryper ner, efter att hon varit uppe en stund.
Kramas.
Läser mobilen.

Då får jag en hälsning från Twitter. Just i dag är det 14 år sedan jag gick med där. Än har inte Elon Musk klagat, men det är sällan jag kvittrar numera. När jag nu får för mig att gå in och läsa några tweets tvingas jag rota fram lösenordet först. Så länge sedan är det.

Mitt liv som digital har sina milstolpar.
1986: blir motvilligt tvingad att byta från skrivmaskin till dator på jobbet. (Frälst på strax under 30 minuter).
1994: lotsas tursamt nog ut på Internet av två framsynta arbetskamrater på Räddningsverket. (Ja, internet stavades med stort I då, ty det var ett namn. Mmm, jag har vistats 6 timmar om dagen på nätet sedan dess. Nej, Google fanns inte).
2009: går med på Twitter.
2009: går med på Facebook. (Men var passiv så länge att en vän trodde jag skulle bli utesluten).
2011: startar bloggen Svenssons släng, döpt efter mina forna krönikor i radion. (Sedan dess har Facebook ändrat sina algoritmer flera gånger för att den ska få färre besökare. Ty hur skulle det se ut om hela världen fick se hur vi lever livet på Grossbolstorp?).
2023: kan swisha, gör det motvilligt men läser digital karta varje dag.

En guillousk östergrenare
Det där var en ”östergrenare” för att citera Jan Guillou. Han kallar sina utvikningar i senaste romanen så. Vänta, jag skaffade läsplatta i vinter också, när jag fick några oväntade kronor. I kväll ska jag testa den i direkt solljus i hammocken, så snart jag kommer hem från skogen efter 10,3 kilometers eftertänksam vandring.

Men det vet jag inte än.

Jag vet bara att magen vill ha frukost och att lättfilen är morgonläcker även denna dag. Sju mediciner bredvid smörgåsen, ack ja, denne digitalist börjar bli både 50, 60 och 70, känns det som.

Snart.

Mandarin, förstoringsglas och uteliggare
Då finns det bara en sak att göra. Jag packar dagtursryggsäcken med kaffe, smörgås, sockerkaka och annat som en man behöver för en enkel sextimmars vandring hit och dit kring Grossbolstorps höjder. Mandarin, gummiklubba och förstoringsglas följer också med.

Mandarin smakar alltid bäst på mossig stenhäll mellan tallar, det är sen gammalt.
Bra där, som vi digitala säger.

Det blir en så lugn och behaglig promenad mellan punkthöjder, småmossar, stenar, stigförgreningar, branter, kolbottnar och sänkor. Bofinkar sjunger, korpar kraxar, fjärilar fladdrar och kompassen drar mig längre och längre norrut, bortom Ängbråten, Piskenhus och den mobilmast med vars hjälp dessa rader är skickade.

Två fikastunder räcker min vandring till. Först en med frallor i lätt duggregn. Några timmar senare en med solsken, kaka och uppfriskande mandarinklyftor. Är det lördag så är det.

Stenhäll.

När jag kommer hem har jag gått drygt en mil, hävdar mobilen. Hur långt citronfjärilarna har flugit när de skuggat mig hela dagen, en och en, det vet jag inte. Allra mest imponerad är jag över att de har övervintrat. Utomhus.

Bra där.

14 548 analoga steg.

### Bär inte ni också gummiklubba när ni vandrar runt kring opasserbara branter och söta tvåstrecksmossar?
### Konstigt.
### Man vet aldrig när klubba behövs.

”Jamen vad svarade karln?”

Vad svarade Bunjaki? frågar folk mig.
Just det, hans svar var det ja.

Så här är det. I onsdags skröt jag med rätta över murvelgruppen på Karlstad Fotboll och deras fina magasin Magazine. De är superproffs allihop i den gruppen nämligen, de gamla sportskrivar- och fotolegenderna. Klar allsvensk klass på varenda en och alltså definitionsmässigt bättre än fotbollslaget de jobbar för.

Nå, laget har ungdomen för sig. Vi får försöka hjälpa upp dem nå’t snäpp från tredje divisionen. Det ska väl gå.

Får man tjonga?
I mitt inlägg gillade jag särskilt att Håkan Kamp, en av legenderna, ställde några frågor till tränaren Albert Bunjaki, frågor av det slag som även vi amatörer skulle ha ställt. Vi som inte vet ett dugg om 2023 års kallstakosovanska spelsystem.

Svaren? Här är några:

Ja, i värsta fall får man tjongrensa bort bollen ur det egna straffområdet. Men helst inte. Nej, den spelare som dribblar eller gör en tunnel i det egna straffområdet kommer snabbt att bli utbytt. Ja, laget har ett stort ansvar att underhålla publiken. ”Jag tänker ungefär som en kock som ska laga till en god soppa. Vi har många snabba, starka, tekniska och smarta spelare och med sådana fina ingredienser borde ’soppan’ bli riktigt bra.”

Hur mycket han tränar själv?
”Alldeles för lite.”

Hur många språk han kan?
”Fem. Albanska, serbokroatiska, svenska, engelska och en del italienska.”

Är han mer svensk än kosovan nu?
”Jag har dubbelt medborgarskap och är väl någon slags ’blandras’.
”Jag är nog mest svensk i alla fall.”

När han skrattar?
”Ganska ofta, man får aldrig tappa glädjen i livet. Humorn är viktig och det gäller att kunna ha kul tillsammans för att lyckas i en grupp. Det är också viktigt att kunna bjuda på sig själv och kunna skratta åt sig själv.”

Hur Bunjakis drömanfall ser ut?
”Vår målvakt sparkar ut bollen och den hamnar bakom motståndarnas backlinje. Dit har en av våra spelare sprungit och slår på volley bollen i mål.”

Är man tränare så är man.
Volley också. Jäspalt, jag tror jag börjar gilla karln.

Nästa hemmamatch
På lördag 22 april klockan 16.00 har Karlstad Fotboll hemmamatch på Sola Arena igen. De möter Täby Fotbollsklubb, nästjumbon i tabellen när detta skrivs.

Själv har jag blivit lovad en köpp & en körv av en av legenderna då.
Är man influencer så är man.

### Biljetter köper du inte i kur. Dem köper du här.
### Kom ihåg att varje riktig supporter står på ståplats.
### Sittplats, det är för mellanchefer.

Länk
Onsdagens inlägg om Karlstads murvellegender med fotbollsambitioner:
En soffliggare köper biljett

#glopådet

En soffliggare köper biljett

Idrottsklubbens magasin. Hur många sådana har man inte sett genom åren.
Då, i april 2023, händer det jag inte hade trott.

Missförstå mig rätt. De brukar vara trevliga och välmenande, de där bladen. Var jag inte redaktör själv för ett föreningsblad en gång i tiden, förresten?

Det brukar vara bilder på aktiva, tabeller, ordföranderader och framtidstro. Jag gillar allt det. Men inte lyckas de få mig att gå och köpa ståplatsbiljett till en fotbollsmatch i snorblåsiga april för det. Så enkelt är det inte att väcka en soffliggare. Inte förrän murvelgruppen i Karlstad Fotboll slår till med sitt Magazine, en klubbtidning med Z och allt.

Frågorna vi amatörer skulle ha ställt
Jodå, de har ordförandens spalt på sidan två här med. Reportage om värvningar, om damlaget och om supporterklubben också. Helt enligt mallen. Men allt är proffsigt gjort, inte minst bilderna, och det är faktiskt inte så dumt att de berättar utförligt om nye sportchefen Svennis liv, ordföranden McDonalds-Patriks affärskarriär och sponsorbröderna Warnestads forna fotbollskarriär. Bladet ger liv åt människorna bakom den seriösa satsningen på en elitfotbollsklubb i Karlstad, helt enkelt. Magazine är välredigerat, välskrivet, välspritt.

Ändå är det en sak jag fäster mig allra mest vid, mitt i all yrkesskicklighet. Håkan Kamps frågor:
”Får dina spelare tjongrensa bort bollen ur egna straffområdet?”, ”Är det OK att dribbla i egna straffområdet?” och ”Hur ser ditt drömanfall ut?” frågar han nye tränaren Albert Bunjaki. ”Finns det en skyldighet att även underhålla publiken?”.

Håkans utfrågande av tränaren fortsätter ett helt uppslag till:
”Hur många språk kan du?”, ”Hur mycket tränar du själv?”, ”Är du mer svensk än kosovan nu?”, ”När skrattar du?”.

Det är så befriande när någon som kan allt även ställer de frågor vi som inget kan skulle ha ställt om vi fått chansen. Han släpper prestigen.

Doftar nysågat virke
Där någonstans bestämmer jag mig för att gå på arenafotboll igen. Förra gången var när det spelades dam-EM på Tingvalla, kan jag meddela. Det är ett tag sedan. Sedan dess har jag bara varit evenemangstittare på tv, inte i verkligheten. Den envisa kampanjen på Facebook – och magasinet – vann mig.

En hel timme innan matchstart kommer jag alltså vandrande mot Karlstads nya fina arenaområde där toaletterna fortfarande doftar nysågat virke. Hälsar på en före detta arbetskamrat som jobbar som funktionär, strosar runt och tittar till publikuppvärmningen på pizzerian intill, funderar över hur bevattningsaggregaten kan fungera utan synliga slangar.

Det blåser kallt över ståplatsläktaren på Sola Arena om aftonen den 10 april men du får inte ge tappt som supporter.

Nu. Nu vischlar domarn igång hemmapremiären mot United Nordic från Södertälje. Nu kör vi. Heja di blåsvarte!

### Kanske har jag mutat in min nya plats i tillvaron nu? Hängande på räcket på Sola Arena, mitt för mittlinjen, översta delen, mitt i världen.
### Nästa gång blir det inte hälften så långkalsongkallt.
#glopådet

Årsmötestid, tid för miljarder

Det är årsmötestid, tid att träffa eldsjälar.

-Hon som brukar dra så stor del av lasset med värmlandsmontern på bokmässan i Göteborg.
-Han som lägger ner så mycket tid på att få unga att intressera sig för politik.
-Han som drar skidspår så fort det trillar ner några centimeter snö.

De tre gör mig glad och lite stolt och det bästa är att de inte är ensamma.

Nästan varannan svensk
År 2019 lade svenskarna ner 735 miljoner timmar på ideellt arbete. Det motsvarar 161 miljarder kronor. 4 140 000 personer jobbade ideellt. Nästan varannan svensk.

Jag vet, det är ofta svårt att få folk till våra styrelser. Men det är förbaske mig inte svårt att få dem att sätta ut kontroller i Hitta ut eller sälja värmländska författares böcker i Göteborg.

Årsmötestider.
Överallt runt omkring mig sitter entusiaster.

### 2019 arbetade svenskarna ideellt till ett värde av 161 miljarder kronor.
### Det motsvarar 3,2 procent av BNP.
### Nästan lika mycket som detaljhandeln bidrog med samma år.

Respekt.