Idrottsklubbens magasin. Hur många sådana har man inte sett genom åren. Då, i april 2023, händer det jag inte hade trott.
Missförstå mig rätt. De brukar vara trevliga och välmenande, de där bladen. Var jag inte redaktör själv för ett föreningsblad en gång i tiden, förresten?
Det brukar vara bilder på aktiva, tabeller, ordföranderader och framtidstro. Jag gillar allt det. Men inte lyckas de få mig att gå och köpa ståplatsbiljett till en fotbollsmatch i snorblåsiga april för det. Så enkelt är det inte att väcka en soffliggare. Inte förrän murvelgruppen i Karlstad Fotboll slår till med sitt Magazine, en klubbtidning med Z och allt.
Frågorna vi amatörer skulle ha ställt Jodå, de har ordförandens spalt på sidan två här med. Reportage om värvningar, om damlaget och om supporterklubben också. Helt enligt mallen. Men allt är proffsigt gjort, inte minst bilderna, och det är faktiskt inte så dumt att de berättar utförligt om nye sportchefen Svennis liv, ordföranden McDonalds-Patriks affärskarriär och sponsorbröderna Warnestads forna fotbollskarriär. Bladet ger liv åt människorna bakom den seriösa satsningen på en elitfotbollsklubb i Karlstad, helt enkelt. Magazine är välredigerat, välskrivet, välspritt.
Ändå är det en sak jag fäster mig allra mest vid, mitt i all yrkesskicklighet. Håkan Kamps frågor: ”Får dina spelare tjongrensa bort bollen ur egna straffområdet?”, ”Är det OK att dribbla i egna straffområdet?” och ”Hur ser ditt drömanfall ut?” frågar han nye tränaren Albert Bunjaki. ”Finns det en skyldighet att även underhålla publiken?”.
Håkans utfrågande av tränaren fortsätter ett helt uppslag till: ”Hur många språk kan du?”, ”Hur mycket tränar du själv?”, ”Är du mer svensk än kosovan nu?”, ”När skrattar du?”.
Det är så befriande när någon som kan allt även ställer de frågor vi som inget kan skulle ha ställt om vi fått chansen. Han släpper prestigen.
Doftar nysågat virke Där någonstans bestämmer jag mig för att gå på arenafotboll igen. Förra gången var när det spelades dam-EM på Tingvalla, kan jag meddela. Det är ett tag sedan. Sedan dess har jag bara varit evenemangstittare på tv, inte i verkligheten. Den envisa kampanjen på Facebook – och magasinet – vann mig.
En hel timme innan matchstart kommer jag alltså vandrande mot Karlstads nya fina arenaområde där toaletterna fortfarande doftar nysågat virke. Hälsar på en före detta arbetskamrat som jobbar som funktionär, strosar runt och tittar till publikuppvärmningen på pizzerian intill, funderar över hur bevattningsaggregaten kan fungera utan synliga slangar.
Det blåser kallt över ståplatsläktaren på Sola Arena om aftonen den 10 april men du får inte ge tappt som supporter.
Nu. Nu vischlar domarn igång hemmapremiären mot United Nordic från Södertälje. Nu kör vi. Heja di blåsvarte!
### Kanske har jag mutat in min nya plats i tillvaron nu? Hängande på räcket på Sola Arena, mitt för mittlinjen, översta delen, mitt i världen. ### Nästa gång blir det inte hälften så långkalsongkallt. #glopådet
Att kunna läsa och förstå världen. En gång kämpade man för den rätten. Svenskarna fick folkskola, i kyrkböckerna noterade prästerna den ökande läs- och skrivkunnigheten, i de framväxande folkrörelserna slogs man för folkbildningen.
1902 uppfann Oscar Olsson studiecirkeln. Idealet var kamratcirkeln där man umgicks, studerade och diskuterade tillsammans. Ett ivrigt diskuterande folk som rörde sig, det var vad pionjärerna ville uppnå.
Vissa år nådde Folket i Bild upplagor på över 200 000. Bakom tidningen stod bonde- och arbetarorganisationer liksom nykterister. FiB:s folkböcker kunde sälja över 100 000 exemplar av vissa utgåvor. Kvalitetsböcker, ofta distribuerade av ett bokombud på arbetsplatsen. ”Ljus över landet”, det var tanken.
Nej, alla gick väl inte cirkel, alla läste inte FiB, alla gick inte på fackföreningsmötena. Men något hände. Sverige började röra sig från fattigdom till folkhem. Sakta och medvetet krympte politiken och folkbildningen klyftorna. Världen gick mer och mer att förstå.
Så kan det se ut, när jag tittar i backspegeln.
Många ord, mycken dumhet Hur ser då nuet ut? Jo tack, i dag kan svenska folket läsa och man skriver mer än någonsin. Sms, messengermeddelanden, inlägg i sociala medier, kommentarer om allt från lustiga katter till migration, ibland ett och annat mejl.
Problemet är att det finns ingen Oscar Olsson längre, ingen Ivar Öhman eller Bengt Göransson. De forna folkrörelserna har för lite folk och för lite rörelse, ljuset över landet har mörknat betydligt.
I stället har vi fler kanaler i tv:n än tänder i käften och Facebook lär ha fått sätta en gräns vid 6 000 grupper. Fler får du inte vara med i. Några kanaler är kloka, några Facebookgrupper gör nytta, men i många härskar dumhet, vidskepelse och tokstolleri. Troll, knäppgökar och högerextrema styr alldeles för mycket över dagordning och tänkande.
Resultatet är att rasismen växt liksom exempelvis det hälsovådliga motståndet mot covidvaccinering. Alldeles för många förnekar förintelsen och alldeles för många unga män lyssnar på influencers som föraktar kvinnor.
Bli en Olsson Vad ska vi göra, när så många använder den underbara skrivkonsten och läskonsten till att fördumma?
Jag ser bara en lösning. Arbetarrörelsen måste än en gång lära sig hur viktig bra folkbildning och kultur är. Precis som demokratin måste bildning och kultur än en gång bli både medel och mål. Det gäller alla, från högsta politiker till minsta fackföreningstidning.
Jag längtar efter en Olsson med skägget igen. En som får oss att läsa, förstå världen och förändra den. Ljus över landet, det är vad vi vill.
För en tid sedan fick jag veta att Nils Lodin hade avlidit. Den legendariske grundaren av löpartidningen Springtime, numera Runners World Sverige. Det var ett ledsamt besked. En gång i tiden inspirerade Nils mig både till att springa och skriva och nu gör han det igen. Jag går till snedgarderoben, rotar i kartongerna och hittar den till sist. Min gamla Springtime-keps, den som alla bar en gång i tiden.
Där står jag vemodig med en blågul knattekeps i näven och minns åren som krönikör i hans tidning. Just när jag tänker så kommer mejl från redaktionen. Får Runners World trycka mitt långa inlägg om Nils som löparguru som jag publicerade på bloggen för många år sedan?
I den stunden knyts mitt springande, mitt skrivande och mitt förhållande till Nils ihop till en cirkel. Stolt säger jag ja till deras snygga, effektiva layout av uppslaget och knyter på mig löparskorna än en gång tack vare Nils Lodin.
Förr sprang jag mest i mörker på vardagarna så här års. Medelsvenskt lönearbete har en tendens att stjäla dygnets ljusa timmar för en. Nöjen som motionslöpning får du ägna dig åt när solen gått ner.
När jag fick reflexväst Nu måste jag berätta den igen, historien om reflexvästen. Det kan inte hjälpas. Saken är den att jag är rädd för bilar. Inte när jag sitter bakom ratten men när jag springer. Saken är dessutom den att förr sprang jag gärna rundan runt västra Forshaga via riksväg 62. Förbifarten.
Alltid var det mörkt och alltid höll jag mig halvt i diket varje gång jag mötte en bil på den dryga kilometern mellan tunneln och södra infarten. Värst var det bortåt Nordängen där det är ett långt räcke. Ska jag hoppa över räcket och springa i diket eller ska jag tro att bilföraren ser mig och har vett att styra mot mitten när vi möts?
Det har han inte alltid.
Till slut förbarmar sig min fru över mig. En regnig tisdag far hon in till OBS Bergvik i Karlstad och köper en reflexväst för 195 kronor. Den kvällen är jag så glad när jag ger mig ut på rundan. Det är mörkt ute, det är gott om trafik men jag är inte rädd. Hurra, här kommer en annan! Jag syns! Glatt springer jag två varv extra runt min halva av Forshaga. Jag möter bil efter bil i regndiset men nu är det slut med rädslan. Hurra! Jag syns! Visst är november är en härlig månad.
När jag kommer hem står hon på trappan och talar till mig med all sin kärlek i rösten. – Min lille gubbe. Va’ bra att du har på dig reflexvästen som jag köpte åt dig på Bergvik för 195 kroner. – Men varför har du vänt reflexerna inåt?
Kroppen trivs, själen sjunger Det har gått minst 20 år och ett diskbråck sedan Nils senast publicerade någon krönika av mig. Nu ska jag alltså se mina ord i hans tidning igen. Lite ledsen och lite glad lufsar jag ut över ängen mellan vår gata och friluftsgården. I fjol gick det fortfarande en stig här som jag var med och höll öppen. Nu har de byggt en gång- och cykelväg över gärdet. Där jag brukar köra härlig snöpulsning varv efter varv har kommunen anlagt hundrastgård och Trafikverket bygger avfart från vajervägen som är på gång.
Det gör ingenting. Medan en större hackspett ropar från skogen vid Sisugården tar jag höger, hittar stigen bakom busshållplatsen och springer mot den norra tunneln under 62:an.
Jag är så glad att jag kan springa. Efter många år läkte diskbråcket 2008 så att ryggen orkar löpa igen. Det gick inte fort förr och det går inte fort nu men det går framåt. Kroppen trivs, själen sjunger. I smyg brukar jag titta in i Garmin-appen ibland. ”Din VO2Max är i den övre 5% för din ålder” står det. ”Överlägset”.
Säg ingenting till någon, men de orden är den här lufsande 72-åringen stolt över. Tack Nils. Tack för löpglädjen på skogsstigen uppför backen mot Lindåsberget.
Den här recensionen har tidigare varit publicerad i Föreningen Värmlandslitteraturs tidskrift Wermlandiana. Ann-Katrin Majbrittsdotters bok om flyktingpojken Amir är en berättelse om goda människor – och om ondska.
Recension. Det finns böcker och författare som får oförtjänt mycket uppmärksamhet. Vissa skribenter är helt enkelt bättre på att sälja än att skriva.
Det finns böcker och författare som är tvärt om också. De får oförtjänt lite uppmärksamhet. En sådan bok är Ann-Katrin Majbrittsdotters berättelse om hur hon tar hand om flyktingpojken Amir. Jag kan inte för mitt liv begripa varför värmländska medier inte uppmärksammat den här välskrivna skildringen av hur 16-åringen med sina förfärliga erfarenheter bakom sig hamnar i Edeby. Han som tvingats fly i tre månader under hemska strapatser men till slut lyckas med det han föresatt sig, när det nu inte gick att bo kvar levande i hemlandet. Nämligen att lära sig svenska, utbilda sig, få ett jobb och börja betala skatt.
Varför finns denna skrift på Bokus men inte i VF och NWT?
Boken är inte tjock men författaren lyckas skickligt varva skildringen av Amirs och Afghanistans öden med gripande tänkta personliga meddelanden till hans mor Khadidja. Under läsningen lär jag mig mycket om Afghanistan utan att researchen känns påklistrad. Allt belagt med trovärdiga källor.
Landet som Amir föddes i har 29-37 miljoner invånare, är världens farligaste land för kvinnor och 70 procent av dess befolkning är under 25 år. I vissa områden är det bara två procent av kvinnorna som kan läsa och det är vanligt med tvångsgifte och barnäktenskap. 2018 svälter två miljoner barn i landet. Året därpå dör eller skadas mer än 4 000 personer i attacker mot civila. Folkgruppen hazarer utgör 10-15 procent av befolkningen och har förföljts sedan slutet av 1800-talet. Då och då har de utsatts för massavrättningar. Allt detta gör att nära tre miljoner afghaner flytt in i grannlandet Pakistan, många av dem unga.
Varför flyr han? Hans mor tar beslutet hemma i byn när talibanerna kastar av hennes make från en lastbil, skjuten genom huvudet. Hon säljer sina smycken, pengarna räcker så att en av dem kan fly. Det får bli äldste sonen, han som talibanerna vill rekrytera som soldat.
Hur flyr han? Under sätena i en lastbil. I flyktingsmugglarnas personbilar. Till fots. I en sexpersoners gummibåt tillsammans med fjorton andra flyktingar. Till fots. I bil igen. Slutligen via en lång bilfärd genom Europa innan föraren ruskar om honom i Malmö, rädd att han ska dö: ”Gå ur, det här är Sverige.” Amir sjunker ihop på gatan, gråter och somnar. Väcks av en polis som ger honom vatten.
Vad upplever han under flykten? Tillräckligt för att drömma mardrömmar varje natt efteråt. Några pojkar som har mindre gott om pengar våldtas. I 24 timmar tvingas han själv färdas med en död pojke bredvid sig. Denne har dött när inte syret räckt till och liket stjälps av i ett vattendrag efter ett dygn.
Amir hamnar på en flyktingförläggning nära Ann-Katrin Majbrittsdotters by i Värmland. Hon har anmält sig som god man när hon får kontakt med Amir på förläggningen. Efter ett tag flyttar han hem i hennes familj.
Nu börjar en ny kamp. Den som slutar med att Amir blir utbildad undersköterska. ”Jag fick aldrig ta hand om mina föräldrar, så nu kan jag hjälpa era gamla!”.
Beskrivningen av förhållandena i Afghanistan och om Amirs flykt är gripande. Allra mest berörs jag ändå av Ann-Katrin Majbrittsdotters många tänkta hälsningar till hans mamma. ”Jag vet vad som hände din son, och jag ville så gärna få berätta det för dig. Hur han kom till oss i vår familj och blev en sådan viktig och älskad person i våra liv. Kommer du och jag någonsin att mötas?”.
Detta är en berättelse om goda människor – och om ondska. Läs den.
***
### Ann-Katrin Majbrittsdotter: Du måste berätta allt. Recito förlag 2021. 93 sidor. ### Sedan recensionen skrevs har Värmlands Folkblad publicerat en intervju med Ann-Katrin Majbrittsdotter.
Varför liberalismen och arbetarrörelsen glömt honom är en gåta. I dag fyller han 240 år.
Det handlar om Erik Gustaf Geijer. Mannen som betytt mer för liberalismen och småningom den framväxande arbetarrörelsen än de själva minns.
På lördagen fick jag och 70 andra chansen att möta honom hel och levande i Ransäter. Geijerska släktföreningen, Geijerskolan och Humanistiska föreningen ordnade en heldag kring honom på folkhögskolan, med studiebesök på gården där han växte upp. Vi fick möta hans liv i årtal, lära oss mer om den tid när stångjärnshamrar som de tre vid Ranån försåg världen med järn, höra kunnigt folk diskutera hans insatser som filosof och historiker, först konservativ sådan, sedan – efter ett uppmärksammat avfall – liberal. Hans dikter lästes, hans musik speltes och sjöngs.
En allsidig karl som till slut blev rektor vid Uppsala universitet:
”Med fem saker har jag befattat mig – ivrigt, om ej med framgång – filosofi, historia, vältalighet, poesi och musik. – Det är de fem fingrarna på min hand, vilka jag i ärlig slöjd uppövat och av vilka jag ej vill uppgiva någondera.”
Jag kommer att leva länge på inspirationen från den lördagen nära Ranån. Tack för det arrangörer och grattis på födelsedagen, Erik Gustaf.
### I Ransäter hugger de av orden i slutet. När jag som bor längre söderut säger ”e mösse” säger de ”e möss”. En mössa. ### Ofta när jag passerar kommungränsen norrut funderar jag över om Erik Gustaf Geijer också talade så när han växte upp. ### Eller höll de sig med en ”finare” sociolekt i herrgårdsgemaken?
Då och då skriver jag en ordruta och lägger ut på Facebook. Jag tycker om den ordknappa formuleringens möjligheter.
Det är själva det sociala mediet som sätter gränsen. Skriver jag för många tecken går det inte att använda de grafiska bakgrunder som erbjuds.
En språklig nackdel är att det då inte alltid blir fullständiga meningar, men det kan jag leva med. Detta är ett skrivsätt för sig. Folk som läser och skriver de här texterna vet att så skriver vi inte nödvändigtvis i andra sammanhang.
Här är några ordrutor igen, tidigare publicerade på Facebook. Den om regeringen som nått ut är jag en aning nöjd med.
Hur är det de säger i Deje? ”Dä ene ga’ dä andre.” Sådant kan drabba även en lagom tjock man i sina bästa år när snön faller.
Nej, jag har inte fallit med snön. Däremot fallit för bilden av Geijer som sin tids Ulf Lundell, men det är en annan sak. Lyssna på P1 här nedan, om du vill höra mer om den liknelsen. Författarna Per Svensson och Ola Larsmo samtalar intressant om Erik Gustaf Geijer.
Larsmo kommer till Ransäter i morgon, lördag, när Erik Gustafs 240-årsdag firas med en heldag fem dagar i förväg. Geijer var en betydelsefull tänkare, viktig både för den framväxande liberalismen och kommande arbetarrörelsen, men det har båda rörelserna glömt.
Torsdag och snön faller. Alltså smyger jag ut på vår veranda, tidigt i kolsvarta morgonmörkret. Jag ska bara sopa av bilen det värsta innan jag förvärmer den inför en tur ner till vårdcentralen. Men det ena ger det andra. Snön har yrt in överallt på verandan, jag får lov att sopa rent så ingen halkar.
Älskade snög.
Strax därpå hittar jag snöskyffeln. Skottar jag det, så skottar jag det … Nu blir det väg till förrådet och garaget. Nu bort till Eliza, vår bil. Nu ner till gatan.
Älskade mörka vintermorgon, så här ska det vara i januari på norra halvklotet. Blåst och snödrev, tjohoo!
Jag blir ertappad Det är då jag inser att jag står ute på gatan iklädd en vildmarksjacka och ett par stövlar som bara delvis döljer min morgonrock och pyjamas.
– Gôtt att en är pensionär, säger jag till grannen på andra sidan gatan. – Hur då? – Då behöver en inte tänke på sin värdighet.
***
Efter det fortsätter vi skotta våra ägor, som om båda vore klädda för stärkande friluftsliv. Inte bara han.
När gratisartiklarna började dyka upp på nätet sjönk tidningarnas upplagor småningom drastiskt. (Genrebild).
Jag känner en person som stundom sysslar med framtiden. Han gör scenarier. ”Så här kan det bli”. Ärligt talat blev jag inte särskilt imponerad när jag först hörde talas om hans jobb. Steget till schamaner och veckotidningssierskor kändes inte särskilt långt.
Han är högt utbildad, trevlig och klok – men framtiden kan han inte veta mycket om. Det kan ingen, tänkte jag.
Så, i slutet av 1990-talet, fick han ett uppdrag av en stor organisation i mediebranschen. När han var färdig blev det sannerligen storm i spalterna.
Det skärande muntra ljudet Saken var den att det hade kommit något nytt som hette Internet. Det skulle stavas med stort I den gången, ty det var ett namn. Aftonbladet Kultur hade varit Sveriges första tidning med artiklar på nätet, nu hade även andra tidningar börjat dyka upp där med artiklar. Allt fler svenskar skaffade hemdator och modem, ofta med hjälp av facket eller lokala datorföreningar som ordnade billigare inköp. Många arbetsgivare började träffa flerårsavtal om personaldatorer.
Medan html-tekniken med webbsidor slagit igenom i världen började ett nytt ljud dyka upp i svenska hem och på redaktioner. Det skärande muntra ljudet av ett modem. Apparaten som band ihop våra datorer med världen genom koppartråden.
En dag mot slutet av 1900-talet såg jag en rörlig film på nätet. Någon hade filmat en flygande duva underifrån. Tre sekunders vingrörelser, längre orkade inte nätet. Detta var dagar när vi lärde oss att blå understrykning betydde länk men att bilder på startsidan tyngde och borde undvikas.
Hemsidan sa folk. Ordet betydde startsidan men det har folk inte lärt sig än. Somliga kallar webbplatsen för webbsida, det är inte mycket tydligare det.
Nu var det 1997 och pionjärtid. Inte visste vi då vad den skulle ställa till med för svenska tidningar.
Hotade deras framtid Storm blev det. Storm i spalterna och storm bland de tidiga brukarna bland journalisterna. Här satt de på redaktionerna och gjorde en pionjärgärning och så kom det en karl och hotade hela deras framtid. Ska det vara tacken det? När man ligger på teknisk framkant och allt. Inte dör papperstidningen. Den har ju alltid funnits.
Nåja. Min bekant är en snäll och timid person. Det skulle aldrig falla honom in att hota en endaste människa, än mindre en hel bransch. Ändå var det så de uppfattade hans utredning.
Uppdraget han fått var att undersöka tidningsbranschen, att se vilka framtidsmöjligheter den hade och att göra några möjliga scenarier för det.
Han gjorde fyra stycken.
Det var det första som fick redaktionshjärnorna att koka över. Själv kokade jag inte, jag känner honom, men nog tyckte även jag att scenario nummer ett var ett stycke teknisk nonsens. Den var både för optimistisk och pessimistisk på en och samma gång. Papperstidningen är flera hundra år gammal, den är starkt inarbetad, alla svenskar har en. Den står stadigare än i ditt scenario.
Papper är ändå alltid papper.
Papper för de äldre Följande var vad han förutsåg i sitt första scenario år 1997: Cyberworld 2000. Det där både medborgare och tidningsföretag snabbt accepterar alla nya tekniker och apparater.
Han såg en läsare som läste sin morgontidning på en digital apparat. ”De nyaste modellerna kan till och med fällas ihop och stoppas i en större ficka.” ”…om jag hittar något extra viktigt så kan jag tanka hem det via mobilkommunikation ifrån nästan var som helst. Nästa månad ska det till och med fungera i tunnelbanan och på X2000”.
”De lokala tidningarna har sedan länge följt utvecklingen och hänger med bra. De flesta har definierat om sin roll, från att ha producerat nyheter tryckta på papper till att vara sitt områdes nyhets-, kunskaps- och resurscenter.”
”Kostnaden för läsplattan uppvägs för de flesta av det lägre abonnemangspriset, jämfört med abonnemangspriset på de papperstidningar som fortfarande finns kvar”.
”…många har ett uttag så de kan koppla in ett smidigt tangentbord och använda sin läsplatta för e-post och göra enklare arbetsuppgifter etc”. ”Vissa av de dyrare modellerna har inbyggd kamera för videokonferens via mobiltelefon. Den funktionen blev populär när en av de första som ägde en sådan modell råkade ut för ett bankrån och diskret kunde sända ut en direktsändning till teve och tidningar sekund för sekund. Inte minst polisen uppskattade hjälpen.”
I scenariot säger en fiktiv chefredaktör: ”Visst, vi trycker fortfarande en mindre upplaga på papper, någon gång per vecka, för våra äldsta läsare, men det ser vi mest som en service till gamla trogna prenumeranter.”
Och så här skriver scenariot om handel på nätet: ”Att handla elektroniskt har bokstavligt talat blivit vardagsmat.” ”Dubbelarbetande föräldrar slipper tillbringa sin tid i bilköer eller storköpskassor. Skivköpare handlar skivor direkt från USA och cineaster kan hyra sina älsklingsfilmer från franska filmbolag. Även vanliga människor säljer och köper, både saker och tjänster idag.” ”De köpstarka och medvetna konsumenterna upptäcker att man kan hitta information om priser, produkter etc via nätet”.
Vad han inte förutsåg var att så många så länge skulle låta bli att ta betalt för så mycket, när det gäller tidningen. Att den gratisläsningen skulle prägla en hel generation. Vadå betala? Det är ju gratis.
Han fick rätt I övrigt fick han rätt. Värre rätt än vad vi gamla pappersmurvlar befarat i våra värsta mardrömmar. År 2022 har en hel bransch lärt unga människor att hellre läsa nyheten gratis på nätet i dag än att betala för att få den i brevlådan i morgon. Det är klart att sådant får prenumerationer, annonsintäkter och redaktionellt material att minska.
Under tiden har tidningsupplagorna krympt katastrofalt och sociala medier tagit över mycket av nyhetsförmedlingen. Alldeles för många svenskar har gått från ett kritiskt tidningsläsande folk till ett gäng lättbluffade facebookare, twittrare och googlare. Och visst köper vi våra julklappar på nätet.
Per hade rätt. Det har tidningsbranschen glömt. Tyvärr lyssnade de inte och lärde sig ta betalt i tid.
Mina vardagar när jag går hemifrån pendlar mellan gubbar och unga damer. De äldre håller framtidstron vid liv. De yngre håller mitt sinne levande.
Låter det en aning paradoxalt? Jag vet. Det där med framtidstro och ålder är dessutom en ny insikt för mig.
Tack för hjälpen Så här är det. Livet har sett till att jag regelbundet hamnat bland ungt folk, både när jag arbetade och nu i min pensionärsvardag. Unga pigga medmänniskor, ofta tjejer, som genom åren lärt mig nya ord som ”perfa”, ”flexa” och ”teams” liksom om vilka läsbara böcker som skrivits av författare födda efter 1980. Diamant Salihu, Suad Ali och dom.
Eller vad en hamburgare är på en webbplats.
Framför allt tvingar de mig att skaffa färskare referensramar än Per Oscarssons kalsongframträdande i Hylands hörna 1966, Ralf Edströms volleymål mot Västtyskland i VM 1974 eller tiden när Den Gamle var ungdomens hjälte.
Det var så roligt att arbeta tillsammans med de där kloka och vakna tjejerna på olika arbetsplatser. Det är så uppfriskande att möta andra lika pigga unga damer i vår bokcirkel och styrelse nuförtiden. Ni håller mitt sinne ungt och nyfikenheten kvar, det är inte det sämsta. Tack för hjälpen med det.
Orden går fortast Gubbarna sedan. Det föll sig så att min vän Mikael och jag började vandra raskt i skogen tillsammans. I dag är vi fler och hastigheten värdigare men orden dansar lika fort. Någon kan blommor, några kan fåglar, alla kan fika och varje gång läser en av oss i Gryningspatrullen en dikt.
Jag träffar förresten äldre damer med, i ännu en styrelse. Varenda en av dem är mer beläst än vad jag någonsin kommer att bli. Respekt!
Dock tror de att den här karln är expert på datateknik, särskilt då digitala möten. Snälla ni andra, säg ingenting till styrelsen i Föreningen Värmlandslitteratur om hur det verkligen ligger till med den saken. Det är en så vacker tro.
De förklarar min optimism Härom kvällen var det bokcirkel igen. Lokalen lånad av ABF, fem pers runt bordet, en hade fika med (saffranskakorna var ljuvliga!) och alla deltog friskt i diskussionen kring Nina Van Den Brinks biografi om Maja Ekelöf.
Jag minns ju uppståndelsen kring Maja 1970 och hur stark vänstervågen var de där åren. När jag berättar om den inser jag sakta varför jag kan vara den störste optimisten i rummet, så gôbbe jag är.
Det förklarar de nämligen för mig, ungdomarna.
– Jo förstår ni, det fanns en framtidstro, säger jag. Sverige blev jämlikare och jämlikare, år 1980 var klyftorna som allra minst. – Då var inte vi födda…
Det är klart att det är lättare att tro på framtiden för den som sett att framsteg är möjliga, säger de. Lättare än för den som bara sett individualismen växa för varje år hon har levat. Trump & girighet & främlingsfientlighet & Putin & Ulf Kristersson och en socialdemokrati som glömt sin socialdemokrati.
Sådant lär jag av att träffa ungt folk. Det är en sån vemodig kunskap men ändå blir jag innerligt glad av de mötena.
Fotnot: med ungt folk menas här medmänniskor som är 30 år yngre än denne 71-åring. Med gubbar menas herrar med pension vilka utstöter ett särskilt sorts ljud när dessa herrar mödosamt kliver ut ur en bil. Gubbstönet.
När hösten kommer borde förlagen betala trängselavgift. Dels för trängseln på mitt nattduksbord och dels för trafikstockningen i mitt sinne. Det är inte jobbigt att läsa bra böcker. Det jobbiga är alla bra böcker man inte hinner läsa.
Höstens stora läsupplevelse hittills är Nina Van Den Brinks kloka och inlevelsefulla biografi om författaren Maja Ekelöf. Den återkommer jag till.
Just nu läser jag Bo Landins senaste bok Vatten – Landsom han skrivit tillsammans med biologen Lennart Henrikson. Den verkar lika lovande och jag anade från början att den var bra. Dessutom tänker vi lika, Landin och jag. När texten handlar om svenskens syn på torra respektive våta marker, vem annars skulle komma på idén att studera namnskicket hos vårt naturälskande folk?
Här dräller av namn som Lind, Ek, Lund, Skog och Äng och sammansättningar av dessa. Massor av familjer har en gång valt de namnen för att hedra en naturtyp, skriver Bo Landin. Men:
”… där finns idag bara 26 Kärr, 38 Myr, 80 Myrdal, 11 Träsk och 19 Träskman och 10 som har förnamnet Mosse. Vi har ännu inte lärt oss att älska våtmarkerna.”
Boken handlar om hur utdikningen av svenska våtmarker utarmat den biologiska mångfalden. Jag tänker återkomma till den med, när jag läst klart. Under tiden tänker jag på bajsande knott.
Det gjorde jag aldrig förr.
### Hur mycket knottbajs transporteras i Vindelälven? Det kom forskare vid Umeå universitet på att de ville ta reda på. ### Svar: 500 ton per dygn. ### Dessutom gör det bajset vattnet klarare.
