Erik Segerpalms och Tommy Anderssons fina reportage i Värmlands Folkblad i går. Nu är boken ute. På torsdag 16 maj är det boksläpp i Gamla Kraftstationen i Deje och jag är tydligen utnämnd till Värmlands Forrest Gump.
Värre förebilder än den snälle Forrest kan man ha. Boksläppet är klockan 18. Det blir tipspromenad först och möjlighet att fika efteråt.
Gamla Kraftstationen är ett värmländskt smultronställe med konst, fika, industrihistoria och människors möten.
Kom gärna, du som kan. Kan du inte har jag en lösning längre ner här på sidan. Tjohoo!
### Fotnot: 2014 sprang jag alla gator i kommunen. Det är två nya jag inte hunnit med. Men spring i naturen, det är livligare där.
Här kan du provläsa ur boken och köpa den om du inte har möjlighet att komma till boksläppet. Klicka på länken ”Provläs nu” – eller på den orange länken.
MITT LIV SOM VÄRMLANDS SÄMSTA LÖPARE – tänkebok för nybörjare, endorfinjägare och gatuplockare
18 mars. Var det så här du hade tänkt dig den 66:e dagen av ditt 74:e år?
Morgon. Trött efter intensiv helg med kulturresor, politik och framträdande. Vaknar 06.30, somnar om till 09.30. Äter en sen frukost med den kära vännen, kaffet tar vi i solen på balkongen.
Läser i Bengt Bergs fina nya diktsamling ”Allt tar vägen”. Höften känns lite bättre än i helgen.
Letar fakta till vår sommarresa. Läser om världens äldsta oljeraffinaderi och om skogsbrandfältet strax intill socknarna där mina förfäder bodde. Skriver ut några sidor.
Hämtar hem foton från ett av mitt livs höjdpunkter. Bokpremiären i fjol i Gamla Kraftstationen i Deje. Jag fick dem på mejlen i dag, tack Sandra! Nu riktigt ryser jag av det fina minnet. Så mycket folk, så mycket kärlek.
Lägger fram löparkläder, vinterversionen men utan dubbar. I dag ska jag ta ännu en rehabrunda efter luftrörskatarren – om bara höften vill.
Dricker förmiddagskaffe på balkongen. Läser Bengts dikt om att han fyller 90 om 13 år.
”Undrar hur många år jag varit död då?”
Dammsuger trappan. Plockar gammalt blött bôs som tinat fram ute i trädgården. Springer. Höften vill.
Ja-a, så här hade jag tänkt mig den 66:e dagen. Precis så.
Foto från boksläppet i Gamla Kraftstationen 14 juni 2023: Sandra Bornstedt.
### Helgen innan? Se nedan. ”Detta blir vårat genombrott”
Kultur, natur och konferens. Sådan var helgen innan, jag har fortfarande lycklig puls.
Fredag. Västanå Sessions i Rottneros med de gladaste fem folkmusiker jag sett: Magnus och Sophia Stinnerbom & Sébastien Dubé tillsammans med de inbjudna amerikanska vännerna Bruce Molsky och Darol Anger.
Lördag. Boksläpp och tårtkalas på Torsby bibliotek där Bengt Berg firar 50 år som poet med att ge ut sin nya diktsamling ”Allt tar vägen”. Fina dikter och herr Berg i högform i mellanpratet på insidan snöyran.
Söndag. Reser med kamrater till distriktskonferens i Årjäng för att staka ut EU-valåret 2024. På hemvägen möter vi tranor, tofsvipor och hundra och åter hundra sångsvanar.
För att citera mig själv: Detta blir vårat genombrott.
Det är pirrigt att ge ut bok. Kommer det då positiva reaktioner är det lika lyckligt varje gång. Här är några exempel på snälla hälsningar jag fått. En del handskrivna, en del i sociala medier, en gestaltad på scenen och två tryckta.
”Grattis till boken. Bra jobbat!” står det på ett vykort på vårt kylskåp. ”Den är både rolig och tänkvärd” skriver en annan vän. Detta tycker de och detta har de gjort sig besvär med att skicka mig.
”Roligt! Fint! Och sant” skriver en tredje på Facebook. En fjärde hälsar ”Heja dig! Så kul att fler får upptäcka dina kloka tankar och finurligheter”.
Luktade med avsmak När jag läser ur boken vid bokmässan i Göteborg, bokfestivalen i Karlstad, mârten i Torsby och från andra scener får jag applåder och glimtar tänds. Just det, glimtar, det ska alltid vara glimtar!
En av texterna blir dramatiserad två gånger på olika scener av Sonja Bogren från skådespelarlinjen på Molkoms folkhögskola. Tack för det Sonja, det kändes stort ska du veta.
Jag gillade din gestaltning. Det var så rätt när du först sniffade med avsmak och sedan med glädje på min gamla Springtime-kepa. I den stunden förstod du och texten varandra fint.
När allt detta händer, då är det värt allt slit genom åren med att försöka lära sig berätta. Tack, vänner, tack främmat fôlk. Jag är så innerligt glad att många har gillat Mitt liv som keps.
Recenserad bland riktiga idrottsmän Visaren. I nummer 3/2023 av Värmlands Idrottshistoriska Sällskaps tidskrift Visaren har Mats Parner skrivit en lång recension av boken. Lärorikt och lättsamt tycker han. En ”mycket underhållande kepsstudie med vidhängande omsorgsfulla researcharbete”.
Parner tycker att medaljerna från Göteborg Marathon, Säfflemaran och ”den blågula ’Springtime’-kepsen från Berlin 1992, i skrivande stund ljuvligt doftande av syrlig tysk tvättsvamp på drygt 30 års tidsavstånd, vittnar om Svenssons fornstora bragder som asfaltskämpe – eller i varje fall om vägvinnande löparkliv i den bästa av maratonvärldar.”
Så här slutar recensionen:
”’Skärpt lättsamhet’ är den etikett jag vill fästa på berättelserna i Sven-Ove Svenssons kepsstudie. Den skärpta lättsamheten utmärks av att skojfriskt och lustbetonat ämnesstoff kombineras med allvar och med oavvisliga fakta i noggrant avvägda proportioner.
Det är en mycket svår konst. I Mitt liv som keps utövas denna konst med urskillning och förslagenhet.”
Arbetet gör oss till människor Wermlandiana. I nummer 3/2023 av Föreningen Värmlandslitteraturs tidskrift Wermlandiana recenserar Bengt Berg boken. En behändig bok, tycker han.
”Det är ett fint infall att med kepsens hjälp öppna och vädra minnesgarderoben. Det är ju så att ett konkret föremål kan förmedla starka minnen ur en svunnen tid, föremålet är ett slags app för ihågkommandet.”
”Sven-Ove Svensson är genom sina många krönikor i bland annat Värmlands Folkblad, P4 och TV4 Värmland välkänd och uppskattad så länge som dessa media förmådde upprätthålla en kanal också för den kritiska, satiriska, syrliga, humoristiska, in- och utfallstexten. Att perspektivet helt naturligt är anlagt snett underifrån har medfört att författaren samlat på sig inte bara 56 olikartade kepsar utan säkert minst lika många politiska motståndare.”
Liksom i sin blogg visar S-O Svensson att vi människor är varandras förutsättning i högst skiftande sammanhang, skriver Berg och fortsätter:
”…både självironi och distans till sig själv kan fungera mycket väl även när man går till storms mot tillvarons och samhällets absurditeter.
När författaren skriver ’storvästarna’ på sin dator försöker datorn köra med autocorrect-tricket: ’stormästarna’ … Men Svensson vet bättre, förstås.”
”Han vet vad människovärde betyder, att arbetet gör oss till människor och att klassamhället inte alls är lika nödvändigt som friskt vatten, språklig begriplighet och en fungerande keps.”
Urskillning och förslagenhet, snett underifrån, klassamhället inte nödvändigt… Visst är det pirrigt att ge ut en bok. Desto större lycka då när den får kloka läsare som Bengt Berg och Mats Parner. Liksom alla ni andra som hört av er.
Tack.
Vykort.
Sonja Bogren gestaltar den 56:e kepsen innan jag ska upp på scenen på Bokfestivalen i Karlstad.
Fredagen på bokfestivalen blev en dag att minnas. Först gestaltade Sonja Bogren från Molkoms folkhögskola en av texterna i min bok Mitt liv som keps. Fint! Då var det redan trångt nedanför scenen tills jag skulle berätta om boken (och om hur den skrevs under hot).
Jag tycker om när vi kan skratta tillsammans ena stunden och bli allvarsamma nästa. Eller rörda. Så blev det.
Av en före detta arbetskamrat fick jag ett reflexhjärta efteråt. Tack Sofie, ja jag ska titta upp på jobbet.
Av en man i min ålder fick jag ett tack för att jag delade med mig av cancerberättelsen. Den som inte finns i boken men ändå inte är privat. (Gör era PSA-prov, gubbar. Jo, man kan överleva stora C).
Vänta, jag stod ju i Föreningen Värmlandslitteraturs bokbord och sålde böcker hela eftermiddagen också. Det är så roligt att prata med så många läsande människor. Med mig hem i tygkassen fick jag boken om Karlstads Mekaniska Werkstad. Tänk om arbetarna där hade vetat att det en dag skulle stå en karl på en scen på deras gamla verkstad och läsa högt ur en bok om kepsar som förklarar världen.
Tack för i går, alla. Nu ska jag gå ut i världen med min nya reflex.
Löparlärdom nr 156: Får du som jag ont i veka livet av guppande vätskebälten? Prova en vätskeryggsäck.
Löparlärdom nr 157: Jag har skaffat min nu, en Camelbak, och jag gillar dess historia. Michael Eidson som uppfann den är ambulanstekniker och skulle springa ett långt hett lopp i Amerika. Då kom han på att ta en dropp-påse med slang och fylla den med vatten. För säkerhets skull stoppade han påsen i en tubsocka.
Genialt.
Löparlärdom nr 159: Är det så kul att använda vattenryggan att du använder den även på korta pass i början? Är du rädd att dina grannar ska titta på klockan och märka att du är ute alldeles för kort stund för att behöva bära med dig vatten?
Bry dig inte. Eller spring en annan väg hem, så de inte kan ta tid. Gena över tomten.
Löparlärdom nr 160: Blir du pinknödig efter ungefär sju minuter av att lyssna på detta eviga skvalpande som plötsligt tycks följa dig vart du än springer?
Det finns bara två sätt att lösa det problemet på. Det ena är öronproppar.
Löparlärdom nr 161: jo, en sak till. Om du är väldigt entusiastisk inför vattenryggan du köpt. Om du är alldeles ensam hemma när du kommer på att du skulle vilja prova den, en första gång. Om du går i bara skjortärmarna och tycker det är onödigt att göra axelremmarna längre än i det trånga skick de var, när du nyss öppnade paketet. Om ryggsäcken då sitter som en smäck när du får på dig den, som om remmarna vore fastsydda på dina axlar.
Kul.
Men. Om du inte får av den sedan, hur du än försöker. Du är helt ensam hemma, du får inte panik, nejdå, allt är lugnt, DET ÄR INGEN PANIK!!! Den uschla ryggsäcken går inte att komma ur, hur du än ålar dig och slingrar dig och låtsas vara vig i axelpartiet och INGEN PANIK!!! har du, men nu är det BRA NÄRA! och du slingrar, ligger på golvet med benen i vädret, springer omkring och skaver dig mot väggar, dörrhandtag, färgteveapparater samt byggnadens samtliga trappräcken i tappra försök att få armarna att klämma sig ut ur ryggsäcksremmarna.
Detta hände en som jag känner. Jag känner honom väl.
Då finns det bara en sak som hjälper. Leta reda på husets potatisstöt. Ett sånt där verktyg som du brukar göra potatismos med. Då kan det lyckas.
Det gjorde det för en som jag känner. Han blev så glad.
Får du inte av den så tänk på att ransonera vattnet du suger i dig som tröst. Det ska räcka länge.
Jag slukade berättelserna om Hjortfot och om Tom Sawyer och Huckleberry Finn. Kanske var det därför. Gott ställt hade vi inte men nog hade vi haft råd med skor.
Två särskilda minnen har jag när det gäller barndomens klädsel:
-I elvaårsåldern var min midja så smal att bältet inte gick runt mitt huvud, när jag spände det lika kort som runt magen. -Under sommarhalvåret gick jag barfota så fort jag kom hem från skolan.
Indiandrömmen Jag vet. Det låter som ett kapitel ur Barnen från Frostmofjället, men det var inte bristen på pengar som tog av mig skorna. Det var indiandrömmen och viljan att härdas.
Jag blev inte världsmästare i terränglöpning. Men jag har förbaske mig gått barfota den vasstenade grusvägen Ängebäckstorp-Sundstorp-Bäckelid-Viberg-Gillermyren-Mellby-Gräsås-Ängebäckstorp. Det gjorde jag bara för att jag kunde och möjligen för att jag hade sett Stellan Skarsgård vandra omkring som Bombi Bitt i vår svartvita tv.
Fast när den tv-serien kom var jag inte barn längre och hade annat att bevisa.
Åkte de av direkt? Hur gick det till när jag var elva och kom cyklande hem från skolan och Axel i Hedås’ skolbil i maj? Gick jag in, ställde ifrån mig skorna, drog av strumporna och for ut igen direkt?
Antagligen. Allt jag vet är att grusvägen fick oss att gå en aning styltigt i början, men att fotsulor härdas fort. På hösten kunde jag springa omkring obehindrat på nytröskad stubbåker och de stråna var vassa kan jag meddela.
Det var bara när jag skulle åt skogen som stövlarna åkte på. Eller två tunna blå gymnastikskor när jag tränade löpning.
Jag var Hjortfot då med. Hjortfot och Huckleberry Finn.
### Det finns en upplevelse jag inte vill ha ogjord. Känslan när du för sjunde gången i ditt liv råkar trampa på gulvit kletig varm hönsskit som tränger fram mellan tårna.
### Den kan ingen förstå som gått i skor hela livet och tror att ägg kommer från en lustig kartong i en hylla på Konsum.
### Förresten blev jag i alla fall kommunmästare i orientering. Det var om hösten 1964 och det regnade småspik på alla oss blöta sjätteklassare med blöta kompasser i en sjöblöt granskog strax hitom Molkom.
En ledsen dag far jag till stan och hämtar ett paket som jag beställt. Sorgen i mig beror på en medmänniska i andra änden av landet som hamnat på sjukhus samma dag. Hon är i pensionsåldern, åkomman är allvarlig.
Jag parkerar på min vanliga gata nära Klarälven, passerar trähusen som minns stadsbranden 1865 och stegar in på sportaffären. Flickan vid skoavdelningen har problem eftersom tekniken krånglar och det inte går att skanna mitt körkort. – 6056 är koden på paketet, säger jag. Jag fick sms att ni hade fått det i går. Mitt namn har du ju i alla fall på körkortet. – Jamen… När jag påpekar att jag åkt från Forshaga bara för paketets skull skriver hon in mitt namn för hand med tangenterna.
Fortfarande sorgsen går jag till bokhandeln i köpcentret en bit bort och letar reda på boken vi ska läsa i bokcirkeln till nästa gång. Sex äldre herrars bokcirkel. Nora Ikstena: Modersmjölken.
Ingen läsro Den kära vännen är på väg till barn och barnbarn, det är bestämt sedan länge. Jag har nyss skjutsat henne till tåget i Kil. Ensam sitter jag vid ett kafébord i stan med latte, cheesecake och blåvit pocketbok framför mig.
Den verkar bra. Vi brukar läsa bra böcker i cirkeln. Jag har ingen ro att läsa.
Kunde ha skrivit dråpligt När jag kommer hem klipper jag upp paketet och får fram min nya Camelbak. En svart vätskeryggsäck med drickslang. Jag har längtat, de vanliga vätskebältena ger mig värk i sidan när jag springer.
Vore det inte för ledsenheten så skulle jag kunna skriva en dråplig text här nu, för det är dråpligt det som händer.
Först läcker jag vatten på köksbordet när jag skruvat till locket för dåligt. Det är inte så farligt. Sedan glömmer jag att göra axelremmarna tillräckligt långa när jag ska prova den lilla tajta ryggsäcken. Med stort besvär får jag på mig den utanpå skjortan, remmarna sitter som fastsydda på min kropp. Det blir bra, det här.
Men jag får inte av den. Ensam hemma. Ingen panik nu Svensson, ingen panik! Hur jag än ålar mig får jag inte av den.
En lång stund funderar jag på att gå över till grannen och be honom ta av mig ryggsäcken. Just den grannsamverkan ser man inte varje dag nu för tiden på vår gata.
Hittar ett verktyg Till sist får jag tag i en potatisstöt i köket och lyckas peta av mig axelremmarna, först den vänstra och efter stort besvär den högra.
Provlöpningen går jättebra. Jag suger vatten var femhundrade meter bort’ i skogen. Ibland oftare.
Tröstad för en stund.
### Michael Eidson som uppfann Camelbak använde en av sjukvårdens dropp-påsar med slang. ### Utanpå påsen trädde han en tubsocka. ### Genialt.
Det kanske inte är så konstigt när man nyss fått livet tillbaka. Jag skyndar febrilt att leva.
Först kom hösten med alla undersökningar och till sist cancerbeskedet. Därefter vintern med medicinering och våren med 22 strålbehandlingar. Till sist doktorns ord den 10 augusti, de som fick mig att gråta: – Du är frisk.
Det har varit ett omtumlande år. När jag tittar i almanackan över den senaste tiden ser jag hur jag jobbar stenhårt med att leva just nu. Jag blir visserligen kraftlös om eftermiddagarna av medicineringen, det var väntat. Det hindrar inte att jag nyss varit på två författaraftnar och ett folkbildarföredrag i Karlstad och själv stått på scenen vid två uppläsningar vid Torsby marknad. Nu håller jag på och förbereder mitt uppträdande den 1 oktober i Värmlandsmontern på bokmässan i Göteborg.
Jag har strövat runt på karta och i verklighet och hittat en ny favoritstig i skogen, som jag visat mina vänner gubbvandrarna. Jag springer 3-4 gånger i veckan och har gjort mitt första långpass på länge. Grillat hamburgare med vänner. Håller möten med två bokcirklar här hemma denna vecka. Skriver insändare, publicerar inlägg på bloggen och facebook, går på möten, skriver protokoll och texter till politiken. Varit på klimatmöte på Stora torget i Karlstad. Ska hålla tal där nästa gång.
Läser. Kramas. Hämtar svamp. Ska på återträff med oss som varit på studieresa till Auschwitz. Ska hämta in 35 Hittautstolpar i Sisuskogen och vid Stackbråtarna i början av nästa månad. Kramas. Läser.
Livet är en fin uppfinning, du kropp. Nu tar vi kaffe.
### Jag förstår om det här inlägget kan uppfattas som skryt. ### För mig handlar det om förundran. Lust att leva och förundran.
En fredagslunch låter jag mina färska löparskor prova elljusspåret för första gången. De trivs direkt, då gör jag det med.
När jag precis kämpat uppför mördarbacken efter ett par kilometer hör jag steg bakom mig. En tjej i 40-årsåldern joggar förbi och slänger en vänlig blick mot gubben på krönet. ”Bra jobbat!” ropar hon.
Vi blir så tacksamma, skorna och jag. En gillning i mördarbacke slår hundra likes på Facebook. ”Du med!” ropar jag åt den bortflyende tjejen. ”Lätta steg!”.
