Kategori: Utan kategori

Ålning medels hasning för karlstadsmoderater

Moderaterna i Karlstad låter överste Klang hålla regelrätta förhör med alla aktiva, skriver Nya Wermlands-Tidningen i en ledarkommentar.

Känns bra. En höger ska vara höger, blir det interna bråk ska den kalla in en överste. Jag har alltid tyckt att Sverige behöver lag och ordning och ett starkt försvar.

Nu blir det spännande att se vilka som hamnar i arresten, vilka som får straffkommendering och vilka som blir skamligen hemskickade med frisedel. Är moderata politiker dretiga på hakor, knän, bröst och magar vid nästa kommunfullmäktige, då har han haft dem att åla medels hasning över hela Norra fältet.

Manöver.

 

 

 

 

 

 

Hittar min hungers smala grå gator

Har undrat i många år var den där belgiska staden låg, där vi blev avställda på liftarresan genom Europa. En grå morgondisig stad då allt med mat inuti var stängt, vilket var lika bra eftersom vi inte hade några kontanter. I Dover kvällen innan skulle vi precis ha haft råd att äta soppa i en billig restaurang, det såg vi på matsedeln i fönstret, men när vi hade satt oss till bords blev vi nekade.  – Bara soppan? Å nej, ni måste beställa huvudrätten också.

Vi var så hungriga. Samma kväll landade Buzz Aldrin på månen.
Nu var vi ännu hungrigare, men klockan var fem på morgonen i hela Belgien, bara dimman var vaken.

En eftermiddag 43 år senare får jag för mig namnet på staden. Ath. Var det inte Ath den hette? Jo, där ligger den på googlekartan, strax innanför belgiska gränsen. Hur kommer det sig att vi tog den vägen till Amsterdam? Där, i denna lilla stad i kanten av kontinenten, har jag gått i diset och varit tjugotimmarshungrig.

Långt, väldigt långt från månen, kontanterna och huvudmålet.

 

Googles fotvandringsmöjlighet är magisk. Med det dynamiska fotots hjälp flanerar jag sakta nerför småstadens gator igen. Här, var det inte här vi kände magarna skrumpna? Visst var det den gatan vi gick några långa timmar sommaren 1969. Nu ser den riktigt vaken och vacker ut, staden. Var är diset? Vem har tagit bort dimman från Grand Place? Jag vill ha en smörgås.

Kvarliggning

Folk som ”bor på jobbet” har man ju stött på i sin dar. Ibland har jag varit en sådan själv, när brådskande uppgifter krävt det. Stannat alldeles för länge.

Nu har en lärare i Kristinehamn gjort det bokstavligt. Bott på skolan. Det var förbjudet, visade det sig.

Kanske förnuftigt, vad vet jag? Naturligtvis är det bäst när arbetet är arbete och fritiden fri. Fast det är tur att kristinehamnsrektorn inte känner till de svenska arbetsplatser där det står tältsängar, som stundom används. Så tror jag att jag tycker. De behövs ju faktiskt ibland, de där tältsängarna. Har inte Olof Palme en som han använder, i den utmärkta dokumentärfilmen? I vissa yrken finns det sådana stunder.

Se bara till att de blir få och att du får vila på riktigt efteråt.

Hur många mjölkbönder behövs det?

År 2002 fanns det 293 mjölkbönder i Värmland. I år omkring 100. Räknar jag rätt är det ungefär tre gånger så många journalister här, som bönder med mjölkkor.

Är den balansen lagom?

Visst behövs det granskare, många granskare. Envisa kvinnor och män som mjölkar nyheter ur vardagen. Men ändå, hundra komjölkproducenter bara? En vacker dag får jag prata tyska med min frukostfil.

 

 


I pappas bok Jordbruket i Värmland, Dalarne, Gästrikland och Hälsingland, som han fick som premie vid lantmannaskolan i Molkom 1941, berättas det att Värmland hade 5 268 mejerileverantörer år 1938. Till det ska räknas vissa som levererade mjölk direkt, utan att gå via mejerierna.

Ordet närproducerat var inte uppfunnet, för det behövdes inte.


Zlatan förvånar

Jag har vänner som inte gillar Zlatans bok på grund av språket. Själv tycker jag tvärt om att författaren David Lagercrantz har lyckats gestalta honom som person på ett utmärkt sätt, även rent språkligt. Upp ur boksidorna stiger en röst.

Boken fick mig att förstå Zlatan Ibrahimovic bättre. Allt går ju inte att älska, cykelstölder och annat, men berättelsen gör att jag begriper hur han blivit som han är.

Gudabenådad fotbollsspelare är han, det visste vi. Stönig som varje elitidrottsman måste vara inåt – har han använt den envisheten även utåt lite väl ofta. Tjurig som få. Därför är det intressant att Zlatan nu lyckas förvåna oss som retat oss på den saken.

Jag tänker på tolvåringen på Färöarna som fick Zlatans byxor (!) efter matchen, när han bad om tröjan. Jag tänker på hur Zlatan klev fram som verklig lagkapten i matchen mot Tyskland, när allt såg som svartast ut. Det märktes tydligt när han hämtade bollen efter sitt nickmål och sprang mot mittpunkten med den. Nu jädrar kör vi. Allra tydligast när han ömsint klappade om debutanten Tobias Sana, efter att denne missat öppet mål.

Gillar.

 

 

 

 

 

 

 

Fem regler för valberedning

Följande ordning gäller för valberedningens arbete inför årsmötet:

1. Hör upp, hör på och hör av er i tid så inte allt upphör i otid.
2. Känn av, känn in, känn på vem kännarna kan känna känns rätt att erkänna.
3. Skapa ett inseende om vikten av påseende innan det är tid för utseende.
4. Se till att mötet får nog.
5. … med förslag.

Årsmöten vill få nog.

 

 

 

 

 

Händer i Deje

Det händer saker en mil norrut. När vi cyklade förbi förrförra söndagen hade de byggt utomhusgym vid gamla stationsområdet. Gula spännande maskiner på gräsmattan, med den egna kroppen som vikt. Strax intill låg boulebanan och en bur för burfotboll. Fullt med ungar och en boll som studsade runt där inne, det lät som om de hade roligt bakom gallret.

Förra helgen kom en annan som sannerligen använder både den egna kroppen och själen som vikt ibland. Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern uppträdde i Deje. Leve dom röda! ropte Thorsten innan sista låten. En fantastisk föreställning säger de som var där.

I slutet av augusti var det Lustenrundan som hade också sitt epicentrum i Deje. Konst- och konsthantverksrundan med mer än hundra medverkande och tusen besök. Spindeln i nätet var samlingsutställningen i Folkets hus, det som somliga kallar kulturhuset nu för tiden.

För oss slutade rundan dyrt. Men det kan det vara värt att få hem ett minilandskap, en granskog i akvarell och inte minst en vy från kanten av älven, just där jag brukar bli trött när jag springer mina långpass.

Spännande i gamla kraftstationen
Mest förvånade blev vi när vi klev in i det gamla kraftverket i Deje. En genial miljö att visa konst i, hela lokalen är ett välbevarat konstverk.

I dag ska vi dit igen. Det är 53 år sedan jag senast gick på söndagsskola, men nu ska det ske. Söndagsskolan? Ja, de kallar sig så, berättar de på facebook: ”Gubbar på besök i skolans musiksal på söndagar. Ibland låter det j-igt bra, ibland bara….bra.” Vi känner några av gubbarna och nu lovar de blandad rock klockan 13.00 i kraftverket.

Gôtt.
Det händer saker där uppe i norr.

 

PS. Så här såg det ut sedan. Sex sköna herrar i skön spelning i en perfekt lokal för rock och blues. Du ser väl hur bluesens ande svävar över scenen? DS.

Pik time

Kamratligt käftslängande på fikarasten eller i omklädningsrummet: pik time.

*

Tidig optisk fiber: vår ungdoms anslagstavla var av mjuk träfiber med säckväv utanpå. Helt analog. Plats för uppnålade skämtteckningar, kallelser till miljödemonstrationer och röda höstlöv. Sedan kom kylskåpsmagneten.

Telefaxen: vår sena ungdoms djungeltrumma. Varje fredag kom en skämtbit till kontoret som någon hade skickat med massutskick. Sin tids twitter.

– Du ha toge mig på pipen! Vanlig inledning på telefonsamtal när jourgubbe ringde SOS-centralen på 1980-talet. Var det till hans förvåning en av oss killar som svarade nekade vi kraftfullt. Sedan skickade vi gubben till en mörk skog med 35 centimeter snöblask och nerblåsta träd över tre kilometer elledningar. Skoja aldrig med en man om din ptv (personsökaren till vänster).

Svampböcker. Sin tids facebook.