Torsdag. En karl jag känner väl får lust att reta nättrollen: ”Har ni hört att PK-fågelskådarna kräver att domherren ska döpas om till DOMPERSON?”
Jag ber honom avstå. De högernationella har ju elstödet att tänka på, stackarna, snart är det 1 november 😉
Plus 14-öringen, 14-öringen, glöm inte den! Nu måste hela högern tanka bilen jättemycket om den ska löna sig.
Berätta absolut inte detta: ”Brushanen ska döpas om till brusperson, DET är sant. Det vet jag absolut. Sedan blir det morkullans tur. Hon ska heta förälderperson.”
När gratisartiklarna började dyka upp på nätet sjönk tidningarnas upplagor småningom drastiskt. (Genrebild).
Jag känner en person som stundom sysslar med framtiden. Han gör scenarier. ”Så här kan det bli”. Ärligt talat blev jag inte särskilt imponerad när jag först hörde talas om hans jobb. Steget till schamaner och veckotidningssierskor kändes inte särskilt långt.
Han är högt utbildad, trevlig och klok – men framtiden kan han inte veta mycket om. Det kan ingen, tänkte jag.
Så, i slutet av 1990-talet, fick han ett uppdrag av en stor organisation i mediebranschen. När han var färdig blev det sannerligen storm i spalterna.
Det skärande muntra ljudet Saken var den att det hade kommit något nytt som hette Internet. Det skulle stavas med stort I den gången, ty det var ett namn. Aftonbladet Kultur hade varit Sveriges första tidning med artiklar på nätet, nu hade även andra tidningar börjat dyka upp där med artiklar. Allt fler svenskar skaffade hemdator och modem, ofta med hjälp av facket eller lokala datorföreningar som ordnade billigare inköp. Många arbetsgivare började träffa flerårsavtal om personaldatorer.
Medan html-tekniken med webbsidor slagit igenom i världen började ett nytt ljud dyka upp i svenska hem och på redaktioner. Det skärande muntra ljudet av ett modem. Apparaten som band ihop våra datorer med världen genom koppartråden.
En dag mot slutet av 1900-talet såg jag en rörlig film på nätet. Någon hade filmat en flygande duva underifrån. Tre sekunders vingrörelser, längre orkade inte nätet. Detta var dagar när vi lärde oss att blå understrykning betydde länk men att bilder på startsidan tyngde och borde undvikas.
Hemsidan sa folk. Ordet betydde startsidan men det har folk inte lärt sig än. Somliga kallar webbplatsen för webbsida, det är inte mycket tydligare det.
Nu var det 1997 och pionjärtid. Inte visste vi då vad den skulle ställa till med för svenska tidningar.
Hotade deras framtid Storm blev det. Storm i spalterna och storm bland de tidiga brukarna bland journalisterna. Här satt de på redaktionerna och gjorde en pionjärgärning och så kom det en karl och hotade hela deras framtid. Ska det vara tacken det? När man ligger på teknisk framkant och allt. Inte dör papperstidningen. Den har ju alltid funnits.
Nåja. Min bekant är en snäll och timid person. Det skulle aldrig falla honom in att hota en endaste människa, än mindre en hel bransch. Ändå var det så de uppfattade hans utredning.
Uppdraget han fått var att undersöka tidningsbranschen, att se vilka framtidsmöjligheter den hade och att göra några möjliga scenarier för det.
Han gjorde fyra stycken.
Det var det första som fick redaktionshjärnorna att koka över. Själv kokade jag inte, jag känner honom, men nog tyckte även jag att scenario nummer ett var ett stycke teknisk nonsens. Den var både för optimistisk och pessimistisk på en och samma gång. Papperstidningen är flera hundra år gammal, den är starkt inarbetad, alla svenskar har en. Den står stadigare än i ditt scenario.
Papper är ändå alltid papper.
Papper för de äldre Följande var vad han förutsåg i sitt första scenario år 1997: Cyberworld 2000. Det där både medborgare och tidningsföretag snabbt accepterar alla nya tekniker och apparater.
Han såg en läsare som läste sin morgontidning på en digital apparat. ”De nyaste modellerna kan till och med fällas ihop och stoppas i en större ficka.” ”…om jag hittar något extra viktigt så kan jag tanka hem det via mobilkommunikation ifrån nästan var som helst. Nästa månad ska det till och med fungera i tunnelbanan och på X2000”.
”De lokala tidningarna har sedan länge följt utvecklingen och hänger med bra. De flesta har definierat om sin roll, från att ha producerat nyheter tryckta på papper till att vara sitt områdes nyhets-, kunskaps- och resurscenter.”
”Kostnaden för läsplattan uppvägs för de flesta av det lägre abonnemangspriset, jämfört med abonnemangspriset på de papperstidningar som fortfarande finns kvar”.
”…många har ett uttag så de kan koppla in ett smidigt tangentbord och använda sin läsplatta för e-post och göra enklare arbetsuppgifter etc”. ”Vissa av de dyrare modellerna har inbyggd kamera för videokonferens via mobiltelefon. Den funktionen blev populär när en av de första som ägde en sådan modell råkade ut för ett bankrån och diskret kunde sända ut en direktsändning till teve och tidningar sekund för sekund. Inte minst polisen uppskattade hjälpen.”
I scenariot säger en fiktiv chefredaktör: ”Visst, vi trycker fortfarande en mindre upplaga på papper, någon gång per vecka, för våra äldsta läsare, men det ser vi mest som en service till gamla trogna prenumeranter.”
Och så här skriver scenariot om handel på nätet: ”Att handla elektroniskt har bokstavligt talat blivit vardagsmat.” ”Dubbelarbetande föräldrar slipper tillbringa sin tid i bilköer eller storköpskassor. Skivköpare handlar skivor direkt från USA och cineaster kan hyra sina älsklingsfilmer från franska filmbolag. Även vanliga människor säljer och köper, både saker och tjänster idag.” ”De köpstarka och medvetna konsumenterna upptäcker att man kan hitta information om priser, produkter etc via nätet”.
Vad han inte förutsåg var att så många så länge skulle låta bli att ta betalt för så mycket, när det gäller tidningen. Att den gratisläsningen skulle prägla en hel generation. Vadå betala? Det är ju gratis.
Han fick rätt I övrigt fick han rätt. Värre rätt än vad vi gamla pappersmurvlar befarat i våra värsta mardrömmar. År 2022 har en hel bransch lärt unga människor att hellre läsa nyheten gratis på nätet i dag än att betala för att få den i brevlådan i morgon. Det är klart att sådant får prenumerationer, annonsintäkter och redaktionellt material att minska.
Under tiden har tidningsupplagorna krympt katastrofalt och sociala medier tagit över mycket av nyhetsförmedlingen. Alldeles för många svenskar har gått från ett kritiskt tidningsläsande folk till ett gäng lättbluffade facebookare, twittrare och googlare. Och visst köper vi våra julklappar på nätet.
Per hade rätt. Det har tidningsbranschen glömt. Tyvärr lyssnade de inte och lärde sig ta betalt i tid.
Jag tycker så mycket om människors möten. När de är som bäst får de vardagen att skimra.
Elektriker M Som när vi ringer elektriker M för att vi fått ett fasfel i huset. Strax står han i vår garderob, lyssnar på en babblande gubbe (jag) och en tydligt förklarande dam (den kära vännen) medan han glad och vänlig rotar bland proppar och jordfelsbrytare och får vår värld att fungera igen.
Gudskelov för händigt folk med mobiltelefon, skruvmejsel och rätt attityd. Gudskelov för effektiva medmänniskor i skåpbil som kommer farande och lagar vad som trasigt är.
– Detta går på garantin.
Politiker E Som när vi har möte i vår partiförening och bjuder in henne som vi tycker om. Röda dukar på borden, röda tankar i rummet, stearinljus som glimmar och kloka ord om sjukvård, kollektivtrafik och kultur från hon som ska bli regionråd. Medan vi äter våra färska lussekatter byter vi tankar kring den organiserade medmänsklighet som kallas region.
– Personalen, säger hon som vi ringde och bjöd in. Vi vill satsa på personalen.
Jag har sett den personalen slita i höst och vet att hon har rätt. Gudskelov för den personalen.
Glöggmys hos T Som när vi vandrargubbar har traditionellt decembermöte i Gryningspatrullen med extra allt. Lax- och tomatsnittar och annat gott till glöggfikat efter vandringen genom Dejes historia. (”Där ligger kanalen som inte blev färdig när pengarna tog slut”).
Medan snittarna smälter i munnen i T:s inglasade uterum blir vi till den leende och samtidigt djupt seriösa mansgrupp vi innerst inne är. Snart bjuder vi lite till mans på våra skröpligheter, kroppsliga bekymmer och sjukvårdserfarenheter och stärks av det.
– Är du orolig? undrar en av oss, medan jag tänker på orden som en klok chef lärde mig i den stora statliga förvaltningsbyggnaden i Karlstad. – Den jag inte kan skratta med kan jag heller inte prata allvar med.
Gudskelov för pigga gubbasinnen som törs skratta allvar.
Jag har gjort en ny förvånande upptäckt. Det finns två sorters människor. De som lägger glasögonen på rygg och de som lägger dem på mage.
Herregud! Stoppa pressarna! Stoppa allt möjligt! Här har jag gått omkring sedan jag fick mina första glasögon i det militära 1971 och trott att vi alla gör likadant. Varenda gång.
Det gör vi inte.
### Finns det fler skillnader i människors beteende? ### Varför har inte jag fått någon information om dem i så fall? ### Byt regering.
En gång åkte jag buss till Italien. Där träffade jag ett fantastiskt folk. Varenda människa kunde italienska.
Nu hoppas jag innerligt att översättningstjänsten på nätet inte kan det. Google Translate påstår nämligen att FIFA-generalen Infantinos efternamn betyder ”spädbarn” på italienska. Spädbarn!
Hoppas hoppas hoppas att detta inte är sant. Det vore ju i så fall ett hån mot varenda bebis i hela världen.
Vardag och ännu ett gräv ur arkivet från de månader när bloggen låg stilla och teg. Det är alltså ordrutor som jag tidigare publicerat på Facebook. Mappen heter Djur och barn.
Hur var det vi sa på redaktionerna? Djur och barn är läsning. Trevlig måndag, var god!
Mina vardagar när jag går hemifrån pendlar mellan gubbar och unga damer. De äldre håller framtidstron vid liv. De yngre håller mitt sinne levande.
Låter det en aning paradoxalt? Jag vet. Det där med framtidstro och ålder är dessutom en ny insikt för mig.
Tack för hjälpen Så här är det. Livet har sett till att jag regelbundet hamnat bland ungt folk, både när jag arbetade och nu i min pensionärsvardag. Unga pigga medmänniskor, ofta tjejer, som genom åren lärt mig nya ord som ”perfa”, ”flexa” och ”teams” liksom om vilka läsbara böcker som skrivits av författare födda efter 1980. Diamant Salihu, Suad Ali och dom.
Eller vad en hamburgare är på en webbplats.
Framför allt tvingar de mig att skaffa färskare referensramar än Per Oscarssons kalsongframträdande i Hylands hörna 1966, Ralf Edströms volleymål mot Västtyskland i VM 1974 eller tiden när Den Gamle var ungdomens hjälte.
Det var så roligt att arbeta tillsammans med de där kloka och vakna tjejerna på olika arbetsplatser. Det är så uppfriskande att möta andra lika pigga unga damer i vår bokcirkel och styrelse nuförtiden. Ni håller mitt sinne ungt och nyfikenheten kvar, det är inte det sämsta. Tack för hjälpen med det.
Orden går fortast Gubbarna sedan. Det föll sig så att min vän Mikael och jag började vandra raskt i skogen tillsammans. I dag är vi fler och hastigheten värdigare men orden dansar lika fort. Någon kan blommor, några kan fåglar, alla kan fika och varje gång läser en av oss i Gryningspatrullen en dikt.
Jag träffar förresten äldre damer med, i ännu en styrelse. Varenda en av dem är mer beläst än vad jag någonsin kommer att bli. Respekt!
Dock tror de att den här karln är expert på datateknik, särskilt då digitala möten. Snälla ni andra, säg ingenting till styrelsen i Föreningen Värmlandslitteratur om hur det verkligen ligger till med den saken. Det är en så vacker tro.
De förklarar min optimism Härom kvällen var det bokcirkel igen. Lokalen lånad av ABF, fem pers runt bordet, en hade fika med (saffranskakorna var ljuvliga!) och alla deltog friskt i diskussionen kring Nina Van Den Brinks biografi om Maja Ekelöf.
Jag minns ju uppståndelsen kring Maja 1970 och hur stark vänstervågen var de där åren. När jag berättar om den inser jag sakta varför jag kan vara den störste optimisten i rummet, så gôbbe jag är.
Det förklarar de nämligen för mig, ungdomarna.
– Jo förstår ni, det fanns en framtidstro, säger jag. Sverige blev jämlikare och jämlikare, år 1980 var klyftorna som allra minst. – Då var inte vi födda…
Det är klart att det är lättare att tro på framtiden för den som sett att framsteg är möjliga, säger de. Lättare än för den som bara sett individualismen växa för varje år hon har levat. Trump & girighet & främlingsfientlighet & Putin & Ulf Kristersson och en socialdemokrati som glömt sin socialdemokrati.
Sådant lär jag av att träffa ungt folk. Det är en sån vemodig kunskap men ändå blir jag innerligt glad av de mötena.
Fotnot: med ungt folk menas här medmänniskor som är 30 år yngre än denne 71-åring. Med gubbar menas herrar med pension vilka utstöter ett särskilt sorts ljud när dessa herrar mödosamt kliver ut ur en bil. Gubbstönet.
När hösten kommer borde förlagen betala trängselavgift. Dels för trängseln på mitt nattduksbord och dels för trafikstockningen i mitt sinne. Det är inte jobbigt att läsa bra böcker. Det jobbiga är alla bra böcker man inte hinner läsa.
Höstens stora läsupplevelse hittills är Nina Van Den Brinks kloka och inlevelsefulla biografi om författaren Maja Ekelöf. Den återkommer jag till.
Just nu läser jag Bo Landins senaste bok Vatten – Landsom han skrivit tillsammans med biologen Lennart Henrikson. Den verkar lika lovande och jag anade från början att den var bra. Dessutom tänker vi lika, Landin och jag. När texten handlar om svenskens syn på torra respektive våta marker, vem annars skulle komma på idén att studera namnskicket hos vårt naturälskande folk?
Här dräller av namn som Lind, Ek, Lund, Skog och Äng och sammansättningar av dessa. Massor av familjer har en gång valt de namnen för att hedra en naturtyp, skriver Bo Landin. Men:
”… där finns idag bara 26 Kärr, 38 Myr, 80 Myrdal, 11 Träsk och 19 Träskman och 10 som har förnamnet Mosse. Vi har ännu inte lärt oss att älska våtmarkerna.”
Boken handlar om hur utdikningen av svenska våtmarker utarmat den biologiska mångfalden. Jag tänker återkomma till den med, när jag läst klart. Under tiden tänker jag på bajsande knott.
Det gjorde jag aldrig förr.
### Hur mycket knottbajs transporteras i Vindelälven? Det kom forskare vid Umeå universitet på att de ville ta reda på. ### Svar: 500 ton per dygn. ### Dessutom gör det bajset vattnet klarare.
Jag var lokalredaktör. Det är ett mångsidigt jobb. Du ska intervjua, skriva och fotografera. Eftersom vi inte hade någon kontorist på kontoret i Sunne skulle jag dessutom ta emot annonser.
En dag kom det en karl från Rottneros. Han ville sätta in en annons. – Kan du förmedla den till Göteborgs-Posten också? – Absolut.
Karln gav mig ett färdigskrivet manus om sina silvertackor. Jag tyckte att hans kostym var lite för prydlig för en fårfarmare och ung var han också men det var ju hans ensak. Jag tog betalt och faxade texten vidare. Överrubriken fyllde jag i själv. ”Levande djur, säljes”.
Missat hela ruschen Tidigt nästa morgon ringde han mig i bostaden och skällde. – Är du idiot du?! – Inte vad jag vet. – Du, det är mycket du inte vet. Det är silver jag säljer för faen. Silver!
Jag hade fullständigt missat att det pågick en silverrusch i landet. Jaså var det såna tackor du menade. Förlåt. Jag tyckte väl du hade fin kostym.
Ringer och skrattar På eftermiddagen ringde han igen. – Du är ett geni, Svensson. Jag har aldrig fått så många svar på en annons. Folk ringer och gapskrattar i luren. Alla har sett den. Sen köper dom mitt silver.
”Jag är bakom dig” säger de i trånga restaurangkök. Där gör de det av ren hänsyn.
När Jimmie Åkesson ropar till Ulf Kristersson är det av helt andra skäl. Han står bakom och skjuter på.
Mot nya usla mål.
### Mål är ett spännande ord. Det kan betyda talförmåga, dialekt, något du äter, rättegångssak, ett ålderdomligt ord för mått, en idrottsterm och ett syfte. ### I betydelsen måltid är det belagt sedan Westgöta-Lagen på slutet av 1200-talet. I betydelsen talförmåga är det ännu äldre och finns bevarat på runsten. ### Att höga herrar ibland använder sig av marionetter för att dölja sin makt är också sen gammalt.
