Kategori: Kreativt folk

När knattret tystnar

Min länstidning har en krönikör som tycker illa om tåg som inte stannar men tiger om lokalredaktörer som får gå. Det är hans fulla rätt, svenska folket har slagits för den friheten att tycka och trycka. Du får tycka att det är skillnad på avgångar.

En gång klev jag in på tidningens lokalredaktion i Munkfors. Jag bar reporterrock och axelremsväska och var mycket lycklig. Äntligen journalist, äntligen leva på pennan. Snart satt jag där och ringde den lokala polisen om kvällarna. Har det hänt nåt? Det hade det.

Levande legend
ReporterblockKarln jag vikarierade för somrarna 1974 och 1975 var en legend. Bra lokalredaktörer blir gärna det om de stannar några år. Det hade han gjort. Varenda människa i det lilla samhället visste vem redaktören var. När något hände fick han veta det och det han visste kom i tidningen.

Två lokala öron, två lokala ögon, en skrivare som rörde sig som vilken medmänniska som helst på gator och torg, i konsumköer och på hembygdens fester. Naturligtvis gav det tidningen förankring och demokratin ett djup. Den förankringen kan du aldrig få på 63,5 kilometers avstånd, hur bra mobiltäckning du än har.

Tycker du att en dialekt låter rolig är du redan för långt bort.

Demokratiskt problem
Utvecklingen är som den är. Kanske har tidningarna delvis sig själva att skylla. Kanske borde de aldrig ha lagt ut sina nyheter gratis på nätet, tills folk inte ville betala för att få dem i brevlådan, halvgamla. Men nog saknar demokratin i mitt län den där redaktionen jag lycklig klev in på sommaren 1974, för att leva på pennan och blocket i en av fickorna på min reporterrock. Munkfors hette orten. Samma historia kunde berättas om orter som Filipstad, Storfors, Kil, Grums, Säffle, Forshaga, Årjäng, Ambjörby och Sunne.

De har inte heller sin lokalredaktör kvar. Min länstidning stannade inte.

Reporterblock# 1994 blev Aftonbladet första svenska dagstidning på nätet, allt startade med kulturbilagan.
# 1986 prenumererade 80 procent av hushållen i landet på en papperstidning, 2012 var siffran 50 procent.
# På tio år har var tredje lokalredaktion i landet lagts ner.

Negativ leveransgaranti

Fredag på min vårsemester. Börjar dagen med en timmes kontrollplockning i hemmaskogarna. Stolpjakt. Muttrar över fula sår från moderna skogsmaskiner, springer en aning fel när omdömet blir sämre efter 45 minuter. Det brukar bli det.

BussenÄter på cowboyrestaurang i stan med den kära vännen.

Hamnar på länsbiblioteket, mitt i en bilbok. När bilen kom till Värmland, Bilismen och bilarna 1905-1930 av Kent Ekberg. Där brukar jag inte hamna men boken är bra och eftersom jag är den jag är fastnar jag för en tidtabell. Turlistan för bilen eller egentligen bussen med det tidiga registreringsnumret S5. Märket var Gaggenau, året 1909 och ägare Värmlandsnäs Biltrafik AB i Säffle.

Tanken var att bolaget skulle köra buss där och nere på näset. Det gick inte alls bra, bussen havererade för ofta och fick säljas till Bäckhammars Bruk fyra år senare.

Det speciella med turlistan var att den körde med negativ leveransgaranti. Afgång ej före 3.15.

Ej före men möjligen… ?
Aha.Tidtabell Värmlandsnäs

”Förstör vi bilden?”

”Förstör vi bilden?” frågar skolbarnen. ”Ska vi flytta oss?”. De sitter på golvet framför utställningens mest berömda bild och jobbar med ett grupparbete i skolan.

StörviEgentligen är det inte Den afghanska flickan jag gillar allra bäst. Visst, bilden är fantastisk, precis som historien om hur Bill Garrett, redaktören för National Geographic, hittade den i en hög med refuserade foton. Steve McCurrys bild från det afghanska flyktinglägret publicerades i juni 1985 och blev den mest berömda omslagsbilden i tidskriftens historia. År 2002 for han tillbaka och hittade Sharbat Gula. Hon kom fortfarande ihåg hur arg hon hade varit på honom. Än var han den ende som hade fotograferat henne.

AlbatrosserNej, det är inte den. Inte Des och Jen Bartletts foto på albatrosserna som är på väg till Sydgeorgien för att hitta en partner heller, fast den är också fin. I 50 år kan de här fåglarna vara tillsammans.

Söker desperat
Min favorit är en tredje bild bland de över hundra fotona från sällskapets 125-åriga historia. Nick Nichols tog den i Brazzaville, Congo, år 1991. Schimpanshannen Jou Jou sträcker ut sin hand för att känna på Jane Goodall. I flera år har han suttit ensam i sin bur på Brazzaville Zoo. Schimpansen är ett socialt djur och nu söker han desperat efter kontakt med andra levande varelser.

Den bilden talar till mig.

Om ni förstörde bilden på den afghanska flickan, barn? Nej, ni gjorde den bättre. Ni gjorde mig glad.

Kontakt

Foto: Nick Nichols.

Utställningen National Geographic 125 år visas bara på ett ställe i Sverige. Värmlands Museum i Karlstad. Den pågår till och med 17 maj. 

Mina mobilfoton från en lagom mörk utställningslokal kan inte göra fotografernas bilder rättvisa. Därför har jag länkat till dem i texten. Barnen vid den afghanska flickan vet själva vilka de är, det räcker. De har inte bett att få hamna på nån blogg.

Ord i rättan tid

Groda

Tycker du det är för få trevliga uttalanden av svenska näringslivstoppar i min blogg? Du har förstås rätt. På denna plats är överheten kraftigt undersysselsatt. Här kommer därför ett par ord i rättan tid från dess forne nestor, Peter Wallenberg.

Hans namn uttalas Pi-törr. Tänk 3,14 och en stockholmare som försöker leka värmlänning och säga tôrr. Eller en lokal TV4-kampanj som inte vet hur man skriver tak över o:na.

Pi-törr.

Lillgroda– Man skall komma ihåg det att det finns alltså ett fåtal mycket väl utbildade svartingar och med dem har du i princip inga större definitionsproblem, men med den stora gruppen har du det.
Om afrikaner. TV4-intervju med Stina Dabrowski 1994.

Lillgroda

– Jag undrar just vad vi skulle tycka om någon satt och petade in en massa kosing till lapparna så att de kunde ställa till med en massa problem för den svenska regeringen.
Om stödet till ANC och de svartas frihetskamp i Sydafrika. 1992.

Lillgroda– Låt folk spara till det de behöver: skola, sjukvård, pension och vad det nu kan vara.
Om svenskarnas välfärd. Debattartikel i Dagens Nyheter 1990.

Lillgroda– Vi ska inte ha en chefredaktör som inte vet att lära journalisterna vilken hand som matat dem.
Om alltför självständig ekonomijournalistik i Svenska Dagbladet, där hans Investor var huvudägare. 1991 avsatte han därför chefredaktören Bertil Torekull.

– God natt.
1997.

Jag, en tjänstemannaromantiker (2)

Redo

Något har jag lärt av Dickens, Dallas och Downton Abbey. Följetongsmetoden. Den som sprider ut sin berättelse i flera delar kan få samma person att läsa eller titta flera gånger. Dags för del två: vad hundan menar jag med tjänstemannaromantiker?

Låt oss ta en vanlig lördag i fosterlandet. I en trädgård går en karl och påtar, på granntomten en kvinna. Borta vid friluftsgården tränar någon inför stadsloppet, nere i köpingen sitter några andra på kafét och dricker påtår till morotskakan. Barn leker i sandlådor, tonåringar sover ut, folk har fritid helt enkelt.

Där jobbar de
Fast inte alla. I ett stort kontorskomplex, låt oss kalla det Karolinen, låt oss säga att det ligger i en halvstor stad vid Vänerns norra strand, där jobbar de för fullt.

Det har hänt en katastrof i världen. Nyss har gamla världsarvstempel rasat när jorden bävat, människor dör fortfarande under rasmassorna.

Då har Sverige kallat. Från radhuslängor, lägenheter, trädgårdsland, joggingspår och tv-soffor har de kommit farande, medarbetarna. Nu jobbar de hårt i flera dygn, sover mycket lite, ringer, mejlar, sammanträder, ringer, skriver, pratar och skapar. På några dygn är det väldiga flygplanet fyllt med folk och redskap, organiserad medmänsklighet, hjälpsamhet och solidaritet på väg mot Nepal.

Sliter i det tysta
Jag älskar’t.
Jag älskar dessa tjänstemannahjältar.
Sällan skrivs några feta rubriker kring deras ihärdiga slit på obekväm tid och övertid, det brukar mest vara eventuella nedresande doktorer, sjuksköterskor och räddningshundsekipage som får uppmärksamheten. Den är de visserligen värda.

Men det är också de svenska statstjänstemän som gör alltihop möjligt.

Tack, vänner.
Tack för att en får vara stolt.

LÄNK:
Jag, en tjänstemannaromantiker (1)

Borstar damm av Aspenström

Varje gång mitt exemplar av Werner Aspenströms Samlade dikter 1946-1997 blir dammigt har jag gjort fel.

Torsdagskväll, känner mig stressad, hittar den gröna pocketboken på hyllan under tv-bordet, slår upp en sida på måfå:

IBLAND HÄNDE DET ATT SAKEN
BLEV SOM MAN TÄNKT SIG

Antagligen kan det aldrig förklaras
varför de som klottrar, kletar och knådar
plötsligt känner sig övertygade om
att strecket de drog,
krumeluren de gjorde,
ordet som uppenbarade sig
var det rätta.
En del frestas då tro att ett högre pekfinger
styr våra lekfingrar.
Säkert bedrar de sig.
Det var bara något inne i dem själva
som lade sig till rätta
– som skatan i sin riskoja
en senvinterdag
medan snöflingorna ännu oredigt
virvlar omkring.

Werner A

 

 

 

Då är jag redan lugn.

I vårt hem har vi två regler. Vi ska skratta minst tre gånger om dagen. Vi ska pussas (ojämnt antal pussar) när vi skiljs på morgonen.

Nu inför jag en tredje regel bara för mig själv, lika frivillig som de båda andra. Den handlar om boklig dammfrihet. Varje gång mitt exemplar av Werner Aspenströms Samlade dikter 1946-1997 blir dammigt har jag gjort fel.

Han ska aldrig behöva dammas av.

Dikten av Werner Aspenström ingår i samlingen
Tidigt en morgon sent på jorden (1980).

Upptäcker plötsligt vem jag springer som

Gusto

Springer, inte för att få någon att känna sig stressad, mobbad eller kroppsfixerad, men för att det är en av de sysslor som får mig att koppla av och må bra, för att jag har sprungit hela livet så länge jag varit frisk och oskadd, för att jag tänker så obehindrat då, kära nå’n inte vill jag mobba någon, jag är ju inte ens snabb, bara duktig på att gilla det, nå en sådan dag är det och efter ett tag springer jag förbi vårt lärcenter nere i köpingen, den skolan har verkligen stora fönster och nu speglar det sig en löpare i ett av de fönstren och just i det ögonblicket inser jag vad den här människan har för löpstil, det är inte en antilop jag får se, inte en utter, inte den minsta lilla kenyan, det är en av figurerna i tv-spelet Skylanders som en pedagogisk sjuåring lärde mig allt om i påskhelgen, få se nu, vad heter figuren i spelet, Gusto var det va’? Som honom springer jag.

Det är ingen vacker syn.

Klicka inte på länken. Jag har filmat figuren från en datorskärm. Klicka inte, då tycker du aldrig mer att jag är en trovärdig löpskribent.

Gå vidare med ditt liv. Det finns så mycket annat du kan göra än att titta på darriga mobilfilmer. Krama en människa. Viska något oanständigt till nå’n. Skriv ett brev.

Rör inga knappar.

Gusto

FILM:
Springer som Gusto