Kloka läsare genomskådar ful fint

Blåskär

Det är en glädje för en enkel provokatör att ha kloka läsare som tänker i två led.

Här fotograferar jag på rent jäkelskap en blå och en skär kaffekopp och tror att nu blir det liv. Detta blir kul. Beröm från patriarkerna i livet, kritik från de som ser på världen som jag. ”Sitter du så fast i könsrollsklichéerna att du håller dig med blå kopp?”.

Kloka läsare har jag. De tänker att ”nu försökte han lura oss igen men den lätte gick vi inte på, bilden är säkert arrangerad och hur vet vi förresten vem som sitter på rosa sidan?”.

En glädje är det.

*

Vi har flera färger på kopparna i vårt köksskåp här hemma, de flesta är gula men vi har aldrig dukat blått åt mig och rosa åt henne. Det kommer inte att ske.

När vi är särskilt kära får den som ska belönas finkoppen med blommor på. Då är det roligt.

# Patriarkat: system där makten i hushåll och samhälle finns hos de äldre männen.
# Könsrollsfärgernas historia: Manlig nyans blev kvinnlig.
# Ligger skulden hos första världskrigets blå uniformer?

Bästa händelsen i fjol

En åttaårig vän summerar år 2015. Vad var det bästa som hände under året? Han funderar en kort stund, sedan kommer svaret:
– Lomjansguten med Västanå teater.

Det är i sådana stunder en känner att en måste ha varit till någon nytta i livet. Just nu studerar han Löwensköldska ringen, för den ska hans favoritteater spela i sommar. Vi i hans omgivning har bara inspirerat, känslan och lusten har han hittat själv.

Undrar vad jag själv hade tyckt var bäst med mitt år som åttaåring. Min första skidtävling, den vid barnhemmet i Molkom?

Bilden är från Västanå teaters föreställning
Lomjansguten. (Foto: Håkan Larsson)

Trevlig Mångfaldsrik Midvinter!

Ljusstake

Bloggen har jullov för han som har hand om’et har annat att tänka på.

Trevlig mångfaldsrik midvinter på dig, vare sig du firar en lycklig födelse i Betlehem genom att bära hem en gran på gammalt tyskt sätt, klä ut far till stor tjock tomte efter idé från en snäll turk och titta på en arg tecknad amerikansk sjömansanka med naken underkropp – eller högtidlighåller något helt annat, som just du tycker passar bra när mörkret börjar krympa.

# Snart är det ljust hela natten igen.
# Njut av mörkret nu.  Det behövs, det med.

Den ultimata vuxenvarningen från landstinget

Rimfrost

Nu är jag vuxen. Detta måste vara det slutliga tecknet. Jag har fått kallelse från landstinget.

Vi är en aning kritiska mot vårt landsting här i Värmland, en del av oss. Saken är den att det kan inte räkna. Ibland har vi svårt att komma fram på telefon också, till vår vårdcentral. Fast när vi väl kommer fram till vården, då tar den bra hand om oss.

Nå, skriva trevliga brev kan mitt landsting. Nyss fick jag kallelse från det. Det vill undersöka min kroppspulsåder med ultraljud, för det gör det med alla män som fyller 65. Högst frivilligt och högst trivsamt att få.

Om jag förträngt mycket i livet, så vet inte landstinget det.
Om mitt blodomlopp däremot vidgat sig, vill de kliniska fysiologerna ta reda på nu. Vackert. Jag kommer.

Räkna födelsedagar, se det kan det.

# Tänk dig, unga människa, när du blir så gammal så landstinget vill känna dig på aortan.
# Då är det dags att köpa gungstol och duttpenna.
# Och kräva rabatt. Jädrigt mycket rabatt.

Det tredubbla vemodet

IMG_2001 (1)Då och då sätter det tredubbla vemodet in. Det kan vara när någon säger något roligt i fikarummet, när ung kollega skriver piggt svarsmejl på en fråga eller när jag tänker på all nytta vi gjort under 17 år.

Ledigheten som pensionär kommer inte att bli svår att bära. Det är att skiljas från vännerna som är värst.

Dags för fattigstugan?
Jag har alltid tyckt att det är ett tydligt mått på ett samhälle, hur det tar hand om sina uslingar. De välanpassade är väl ingen sak. Nu börjar jag inse att behandlingen av de improduktiva också säger någonting.

Gudskelov för pensionen. Förr hade en hamnat på fattigstugan eller i en friggebod hos barnen.

Hmm, friggebod.
Finns det trådlöst nätverk?

# Påminner även om det här inlägget som jag glömt.
# Begåvad karl den där, jag känner honom.
# Klicka nu då.

”Röststyrning”? Jaså du

Mobilselfie.
Mobilselfie.

En kväll upptäcker jag att det går att prata med mobilen. Det ska gå att få honom att spela musik, står det. Bara genom att be.

Bra. ”Starta Spotify!” utropar jag med stark och tydlig röst.

Då ringer han upp Peter Helmersen. Vem farao är Peter Helmersen? Vad gör han i min mobil? Javisst ja, han.

Peter har inte tid att komma och sjunga Dust My Broom, säger han. Inte ens Statesboro blues.

– Ring inte mer, muttrar Peter Helmersen.
– Du, det får du tala med min mobil om. Sånt bestämmer inte jag. Ringer upp är det han som gör. Hittar han inte Spotify då ringer han Helmersen.

Sjung Howling Around My Happy Home med Daniel Norgren åtminstone. Den fastnar så fint.

# Namnet Spotify är inte fingerat.
# Mobilen är av äppelsort.
# Rösten jag använde är en klassisk tidningsröst.

Fördelar & sägbarheter

Fördelen

Fördelar

Fördelen med korta rehabpass på 17 minuter är att en inte behöver något vätskebälte. Nackdelen är att en inte behöver något vätskebälte.

Fördelen med viss blåst och vinterkyla är att den får en att glömma den mänskliga kyla som visat sig hos vissa bokstavskombinationer under hösten. Jag tänker på sådana som GP, DN, SvD, SD, M, MP, FP, KD och S.

Fördelen med julbord på jobbet är att du kan bli trevligt avtackad. Sedan tar du det lugnt, de där 25,5 arbetsdagarna som är kvar. Eller? Nej, du gör en rejäl slutspurt, det är roligare.

Det får man säga

Livsmedelsaffären Pekås i Viken meddelar att de alltid varit PK och kommer att vara det till stängningsdags. Det får man säga i det här landet.

Vissa individer har inte alla sniglar saltade i det här trädgårdslandet.

En viss stress får man säga i det här handlandet.

### I Karlstad kostar 100 miljoner 51 miljoner.
### De styrande tror att man kan köpa ägg för tre kronor styck, sälja dem för 2 och göra rejäl vinst i borteräen.
### Även stadshus och marker, 100 för 51, kom och köp, skynda innan vi prutar.

Det var ju synd

Anna Ollsson

Anna Ollson.

Många nya besökare i går, för berättelsen om hörännet, barnet och den gamle. Jag skulle väl ha något att bjuda på i dag också, när folk gör sig besvär och hälsar på. Alltså gick jag in till stan på lunchen, efter en intensiv förmiddag i arbetslustens tjänst. Det var som om kroppen ville passa på sedan hjärnan och firman fått sitt.

Rask promenad, först förbi busstationen i tjänsteärende och sedan till en affär som säljer färska böcker.

– Har ni Anna Ollsons fotobok? sa jag. Den nya med gamla porträtt och stadsmiljöer. Det ska vara till en julklapp.
– Nej. Det är museet som ger ut den och dom säljer den bara själva. Vi får inte.
– Jaså, det var ju synd.
– Ja. Men mest synd är det om Anna.

# Jag vandrar vidare till länsmuseet.
# Hur synd det är om Anna Ollson är en djupt filosofisk fråga.
# Hon dog 1926.

Den finurliga slutpunkten på vårt gamla höränne

Julbord på hörännet

Kanske är det slumpen. Kanske en vacker omtanke. Jag misstänker det senare. Hur som helst lyckas lördagskvällen bli en finurlig slutpunkt på ett långt, arbetsamt och roligt arbetsliv.
Personalfest på min barndoms gamla höränne.
Avtackad precis där detta arbetsliv en gång började.

Platsen heter Almars gård, några busshållplatser norr om Karlstad. Den arrenderade farmor, farfar och mina föräldrar av kyrkan när jag föddes och där bodde vi mina första åtta år. I dag bor en av Värmlands sju bästa krogar där, rekommenderad av White Guide. Såhär års öppnar Almars krog sin festvåning på andra våningen och serverar julbord, där vi spelade upp höet när jag var barn.

Där har du förutsättningarna. Sista personalfesten på jobbet, sista chansen att berätta för arbetskamraterna vad jag tycker om dem. Låter det sentimentalt? Exakt, jag är den typen. Inte ens farfar Einars vilda häst skulle ha kunnat hindra mig från att kliva fram till mikrofonen i lördags.

Vild? Hon var inte det minsta vild, Sessan, lät mig springa mellan benen på henne när jag nyss lärt mig gå.

Hoppade från bjälkarna
– Välkomna till Almar. Här är jag född. I mjölkkammarn där nere brukade farmor ge katterna nymjölkad, spenvarm mjölk varje morgon. Katterna och mig.

– Katterna fick mjölken på fat och jag fick den i en zinkskopa med långt skaft. Ja älska’ spenvarm mjölk. Öl eller vin har jag aldrig druckit i den här delen av Almar förut. Inte i det här huset. Det känns lite konstigt. Hoppas inte farmor ser mig.

– ”Almere” sa dom gamla gravaborna. ”Almerud” har jag sett på gamla kartor. Rud som i röjning.

– Gården är socknens äldsta, känd sedan år 1287. Då var inte jag född. Magnus Ladulås bror har ägt stället. Birger Jarls son också. Det var samma person, han hette Bengt men vi är inte släkt. Tror jag.

Julbord på hörännet– Bjälkarna där oppe, dom har jag hoppat ifrån. Många gånger. Det älska’ jag också. Fast då var det fullt med hö här uppe. Hö som vi kunde bygga kojor i.

– Två gånger om året svämmade Klarälven över. Det var innan Höljesdammen var klar. En gång gick vattnet ända fram till Skivedsvägen där ute. Den var grusväg då. Då åkte jag och min kusin flotte på gärdet på en gammal lagårdsdörr.

Allt hänger ihop
– Men allt hänger ihop. Den roliga viken i Klarälven där borta, den heter Ia. Jag vet inte varför, men den heter så. Ia.

– Där åkte vi också flotte. Åtta år senare hade vi flytta till Nyed. Där fick jag ihop’et med en tjej från Molkom som jag är gift med nu. Hon heter – Ia. Allt hänger ihop.

– Jag brukar tänka på Ias kvalitetskrav ibland. När hon var fjorton skaffade hon mig. I Molkom, fast jag var härifrån. När hon var femton skaffa hon hund. Han var från det stora gula huset där borta. Solberg.

– Väldigt exakta kvalitetskrav har hon, min Ia. Skall-krav. Hundar och karlar – dom ska vara från Almar.

Vill krama allihop
Skum
Jag är så lycklig när jag står framför dem. Plötsligt är jag lugn och vill krama varenda en. Femtio kloka, finklädda medmänniskor som tillbringar arbetsdagarna med att göra så folk kan ta sig till sin skola eller sitt jobb. Månad efter månad är resenärerna i vårt län nöjdast i landet. Det är tusen förares förtjänst men det är förbaske mig vår förtjänst med, fast det inte ser så ut i media ibland.

Självklart måste jag fortsätta med det som jag började med år 1998 i fikarummet på Värmlandstrafik. Berätta anekdoter. Den här kvällen handlar en om mjölken jag hämtade, mitt allra första jobb. En annan är om hur jag hjälpte pappa vitkalka ladugården, en våning under oss, där det är butik nu.

– ”Du kan ta fönstra du” sa han och gav mig en pensel och en burk.

”Ärru’nte klok” tänkte jag. ”Måle fönster?”. ”Men har du sagt’et så”. Sedan målade jag rutorna vita, ruta efter ruta, sex år gammal, kalk på glas, kalk på glas.

Jag har alltid jobbat så, när jag fått knepiga order av någon chef, förklarar jag för arbetskamraterna.

– Jag gör som dom säger, så får dom se hur dä går.

– Di ska lär’ sig.

Ändrar tillbaka till ”älskar”
Jag har trivts varenda dag på min sista arbetsplats. Inte varenda timme men varenda dag. Jag har älskat att försöka göra resandet enklare för våra resenärer. Det är ju det som informatörens och kommunikatörens jobb går ut på, hos en trafikorganisatör. Göra resan enklare.

Jag gillar miljövänligheten och jag gillar den kollektiva lösningen, att värmlänningarna bär varandras bördor och betalar halva biljetten åt varandra via skatten, säger jag.

– Jag gillar er alla jättemycket. Ja’ vischler när jag går hem frå jobbe men ja vischler sannerligen när ja går till’et också.

SkumtomteSedan berättar jag att det stod ”älskar” först i manuset, men att jag ändrade till ”gillar”. Sedan ber jag att få ändra tillbaka till ”älskar”. En sådan kväll är det.

– Ta hand om Värmlandstrafik, ta hand om våra resenärer, ta hand om er själva också. Ja’ älsker er, ni ä’ bare så bäst. Det finns det siffrer på.

Tack ska ni ha, tack för de här 17 åren och skål för farmor, katterna och våra resenärer.

## Chefen håller snällt tal för oss fyra som blir avtackade.
## Vi får blommor. När jag öppnar kuvertet är det en storslagen present från vännerna och företaget.
## Just då önskar jag att farmor, farfar, mamma och pappa hade fått vara med och hört alla vänligheter folk säger till mig. Katterna med.