Bernard Pivots tio frågor

Har du sett intervjuprogrammet Inside the Actors studio? Då vet du vilka tio frågor James Lipton brukar ställa till den intervjuade skådespelaren. Fast det var Bernard Pivot som använde dem först. Pivot var programledare för det franska tv-programmet Apostrophes åren 1975-1990. Ett program som samlade den tidens författare på fredagskvällarna för att tala om böcker och liv. Frankrike stod stilla säger man mig, miljoner tittare och kö i bokhandlarna på lördagarna.

PekarLipton har fortfarande inte ringt, fast jag spelat envis bruksarbetare på två scener mer än en mil hemifrån. Ja ja, en får svara här så länge.

Vilket är ditt favoritord?
– Solidaritet.

Vilket ord tycker du sämst om?
– Tidsfördriv.

Vad tänder du på kreativt, andligen eller emotionellt?
– Humor, löpning och Coop Forshagas gravade sill.

Vad blir du avtänd av?
– Främlingsfientlighet.

Vilket är ditt favoritsvärord?
– Jäspalt.

Vilket ljud eller oväsen älskar du?
– Sidensvansens sång.

Vilket ljud eller oväsen hatar du?
– När någon ropar i en högtalare: ”Ett litet meddelande”. Jag vill ha STORA meddelanden.

Vilket annat yrke än ditt eget skulle du vilja prova?
– Professionell marathonlöpare med pers på 2 timmar och 21 sekunder.

Vilket yrke skulle du inte vilja ha?
– Bärare på Mount Everest.

Om himlen existerar, vad skulle du vilja höra Gud säga när du kommer till pärleporten?
– Var det du som hade beställt en trettontums MacBook Air med trådlöst internet?

Att skänka hela sin garderob på dödsbädden

Morgonhimlen

Nätet kokar av rasism, läser jag. Kanske är det sant. Fast det finns ett annat kok också. Var jag än klickar möter jag motsatsen, de som tror på mångfald och alla människors lika värde.

Vi som tror på det.

På centralstationerna kämpar volontärerna för att hjälpa våra nyanlända medmänniskor till rätta. Kommuntjänstemän och arbetare gör det i tjänsten, precis som mina forna arbetskamrater på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Jag älskar den glöden.

Älskar övertidstimmarna för den goda saken.

Älskar facebookgrupperna land och rike runt som speglar engagemanget. Antirasism i praktiken, utomparlamentarisk kamp dag och natt. Inte sitter de vännerna bara vid datorn, en tråd jag följde blev till en lång och vacker katalog över praktiskt arbete för mångfald. Kärlek i handling, politisk kamp som det glöder om.

Tipsar, undervisar och stärker
Orden är också viktiga, inläggen och kommentarerna, förringa inte dem. Det är med ord vi tipsar, undervisar och stärker varandra. En av de största grupperna Skärmavbild 2015-10-30 kl. 17.32.58har över 18 000 medlemmar, fast det finns fler. Många lokala, var och en med sina kämpar. Såhär skriver till exempel Asylsamordnaren i Kramfors kommun, citerad i facebookgruppen Front mot rasism och gryende fascism, den som någon sa är störst:

Har ni hört om den asylsökande, ensamstående trebarnsmamman som får över 20 000 kronor i månaden? Det har jag. Men hon finns inte.

För att ta ett lokalt exempel:

En kvinna med tre barn (under 18 år) som bor på Sunnebo i Nora, hon får 60 kronor per dag av Migrationsverket.

Hon själv får 24 kronor per dag och ersättningen för barnen är 12 kronor per barn och dag. Totalt alltså 60 kronor per dag som ska täcka den familjens utgifter. 
De behöver inte betala maten med de pengarna, för mat ingår i boendet, men allt annat ska de betala själva. Till exempel kläder, leksaker, sjukvård, mediciner och hygienartiklar.
All information om hur mycket pengar asylsökande kan få i ersättning finns på migrationsverkets hemsida.

http://www.migrationsverket.se/Privatpersoner/Skydd-och-asyl-i-Sverige/For-dig-som-ar-vuxen-och-har-sokt-asyl/Ekonomiskt-stod.html

Entusiasmen i Molkom
En annan favoritgrupp jag följer på Facebook är Refugees Welcome – Molkom. Jag älskar det jobb mina gamla grannar i Molkom gör för flyktingarna på min gamla skola Graninge och vid det forna ålderdomshem som nu heter Ängsbacka.

Skriver de att det fattas herrskor i storlek 45, och att en del flyktingar fortfarande går i sandaler – då kokar nätet. Kokar av beredskap från människor som vill komma med skor. Behöver de dambindor så får de, behöver de underkläder – helst inte svarta – så får de. När två flyktingflickor längtar efter sina hästar hemma i Syrien, då bara bubblar det av inbjudningar från Nyedsbygdens hästägare.

Jag blir glad varje gång jag läser vad de skriver. Har någon ordnat lika många möten mellan flyktingar och bofasta som den gruppen? Kanske, men Molkom är faktiskt inte stort.

Möjligen tänker vännerna med dambindorna och ridhästarna inte att det är antifascistisk arbete de utför just då. Utomparlamentarisk kamp för människors lika värde. Likafullt är det precis vad de gör.

Tårar i ögonen
Nu kommer jag till sista citatet, det är från molkomsgruppen. De raderna ger mig tårar i ögonen och jag hoppas innerligt att ingen tar illa upp när jag citerar hela inlägget:

Hej! Jag har en bil lastad med fräscha kläder stl 36-42 och skor stl 38-39 för kvinnor som jag hoppas kan komma till användning. Min mor dog för en vecka sen och hon ville så gärna hjälpa till. Ni får hela hennes garderob.

Jag kan lämna efter kl 13 i morgon. Går det bra?

Det finns så mycken kärlek och solidaritet i världen. Tack för det. Jag har svårt att se att någon insats för mångfald och medmänsklighet kan vara finare än att skänka hela sin garderob på dödsbädden. Att berätta i god tid att det är din sista vilja. Det är en så oändligt vacker handling.

Hälsning till våra politiker
Politiska problem ska lösas med politiska åtgärder, absolut, men en folkrörelse som visar politikerna vad svenska folket vill är inte heller fel. Låt oss fortsätta att trycka på underifrån.

Vi skänker våra garderober. Då borde ni fatta att tillfälliga uppehållstillstånd är vansinne. Då borde ni kunna kosta på er att tvinga rättsväsendet att kalla asylpyromanerna för vad de verkligen är. Terrorister. Då borde ni kräva att polisen i landet tar fast varenda rasist med bensin i dunken och tändare i näven.

Skärmavbild 2015-10-30 kl. 17.32.58Under tiden kan ni skicka ut de soldater vi till äventyrs har kvar för att vakta den del av fosterlandet som ska ge tak över huvudet åt folk som tvingats fly. Hur svårt kan det va’?

Lyssna på rörelsen var det en klok karl som sa. Gör det.

Om det skulle dö en kulturjournalist i veckan på jobbet

Jag läser välsignat många tidningar och tidskrifter. Vissa i jobbet, andra av privat nödvändighet och lust. Det är en gammal journalistvana. Helst ska de prassla men nätet har också många lyckligheter.

Vi-tidningen är alltid en glädje när den landar i postlådan.

Skillnad på folk
Dagens ETC
prenumererade jag på i början men slutade. Tiden räckte inte och jag blev snål. Ända tills en trevlig försäljare ringde och blev glad när jag skröt över tidningen. Så nu kommer den igen med posten. En bra källa till alternativ information.

I fredagens nummer läser jag om hur begreppet klass tar plats igen i de kulturella salongerna och vardagsrummen. Det var på tiden, Sverige och världen är ett klassamhälle och det har de varit sedan jordbrukarsamhället, tror jag. Än har vi stora klyftor, än görs det skillnad på folk och det är åt hel… sike.

Tänk om det hände tjänstemän
En av de intervjuade är Anneli Jordahl som själv skrivit om klassbegreppet. I Sverige dör det ungefär en arbetare i veckan på jobbet, konstaterar hon:

– Jämför det med om någon i ett tjänstemannayrke skulle omkomma på jobbet. Om en kulturjournalist i veckan omkom på redaktionen så skulle det vara en riksangelägenhet. Men när det är en byggnadsarbetare eller en lastbilschaufför anses det vara något som kan passera. Liv värderas olika och det känner människor som har arbetaryrken av.

Klicka på länken och döm själv. Jag vet vems sida jag står på.

Länk:
Dagens ETC: Klass tar plats i finsalongerna

## I dag är det den 24 oktober.
## Det som på statartiden kallades Stora flyttaredagen.
## Parallellen till vår tid är given. Det är också åt helsike.

”Mannens förfall”

Skärmavbild 2015-10-15 kl. 13.39.07

När jag tycker att jag börjar bli klen i mina formuleringar går jag till Barbro Alving, Bang. Den debattören saknar jag. Den skärpan med.

Här är hon i ett radiofynd från Sveriges Radio 1941. Bang ger svar på tal till författaren Albert Viksten som oroat sig för en framtid där kvinnorna tagit makten.

Kvinnorna bolmar och klär sig som män, tar plats i riksdagen och föder alldeles för få barn, tyckte Viksten.

Hör svaret. Lika aktuellt i dag som då.
Ibland blir jag så trött på karlar.

Länk:
Bang svarar om ”mannens förfall”

Klassiska ord och färska fulspel

Efter gårdagens inlägg får jag frågan vilka klassiker en ska välja. Svaret är att det måste var och en avgöra. Här är några av mina plus en rykande färsk ordbok. Den däremot är icke klassisk men jag förstår varför Levi Petrus gamla parti kallas kris-demokraterna.

Klassikerna

Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp.

Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade.

Färre och bättre soldater och enklare förvaltning. Samtal, tal, artiklar och resolutioner bör alla vara kortfattade och träffa huvudet på spiken. Möten bör inte heller vara för långa.

Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.

En droppe droppad i livets älv
har ingen kraft till att flyta själv
Det ställs krav på varje droppe
Hjälp till att hålla de andra oppe!

Nya politiska ordboken

Avtal. Lova åtta år och hålla nio månader.
Champagne. Förr fuldryck i KD, konsumeras numera i kongressal efter vunnen votering. Se Petrus barnbarn.
Förtroendevald. Människa eller parti som – i vissa fall – väljer att glömma det förtroende den gett. Se fulspel.
Förr-troende-vald. Medlem i Kristdemokraterna som fått röst. Även känd som Petrus barnbarn. Trons ände.
Fulspel. När du träffar avtal med en person och den efter en stund skrattar åt dig: – Ja bare skôja.
Elfte budet. Du skall icke träffa avtal med en kristdemokrat. Ej heller med någon som känner en kristdemokrat.

SkumpangällerinteavtaletFotnot: citaten ovan är från Tage Danielsson, Friedrich Engels, Per Albin Hansson, Mao Zedong, Karl Marx och Gustav Möller. I bokstavsordning. Bilden intill visar hur man håller dyrskumpa hellre än ord.

Sex och släktforskning

Bonobon

Jag har inte tänkt bli vare sig sexprofet eller konsult i konfliktlösningsbranschen. Fast visst sätter gårdagens läsning om vår släkting bonobon igång associationsbanorna. I National Geographic läser jag det här tänkvärda citatet:

”Schimpansen löser konflikter om sex med hjälp av makt; bonobon löser konflikter om makt med hjälp av sex”, säger biologen Frans de Waal.

Släktforskning när den är som bäst.

Inget ser ut som vi tror

Hur kan bergen vara blå? Varenda gran är ju grön, det vet minsta människa. Hur kan snön vara rosa i solnedgången och på vårkvällen murrigt Lars Lerin-grå eller brun?

Det dröjde tills jag såg en ungersk konstnär i en tv-dokumentär, innan jag sakta började förstå hur färgerna och våra förutfattade meningar lurar oss. Han samlade på gröna nyanser, räknade dem noga en efter en och försökte återskapa.

Han och konstnären Gustaf Fjaestad lärde mig ana att allt inte är vad vi tror. Snön är blå, snön är grön, det är klockan och ljuset som bestämmer. Varje gång jag kommer till Rackstadmuseet i kanten av Arvika hamnar jag framför hans tavla Livsgåtan från 1919. På långt håll hör jag fotspåren knarra, på lära håll ser jag penselns arbete. Då blir jag både avundsjuk och förskräckt. Inte för mitt liv kan jag förstå hur Fjaestad kunde måla den tavlan. Fotspåren knarrar men på nära håll ser målningen ut som om någon slängt ut en liten sked gröt i taget på duken, bit för bit. Några ljusa klickar, några aningen mörkare.

Hur såg han vad han gjorde? Han stod ju på nära håll. Där ser du inget snölandskap.

Se det du ser
En gång fick våra barn i uppgift att göra som ungraren, samla på gröna nyanser. Jag skrev en radiokrönika om det efteråt. 50 öre per grön nyans. De lärde mig mycket den sommardagen, mellan vårt Forshaga och överhetens åkrar där pappa varit barn.

Snön knarrarBergen vid horisonten som vi såg hemifrån balkongen kallade vi De Blånande Bergen. Vi brukade grilla korv där, när vi hittat dit. På nära håll var de alltid gröna och snön knarrade. Sakta kröp Gustaf Fjaestad upp på min axel och höll föredrag om ljuset och om människans blick. Se det du ser, inte det du tror att du ser. Inget ser ut som vi tror, varje konstnär vet att det är skillnad på långt håll och nära.

Det är som med människor.

Lilla bilden: Gustaf Fjaestads målning Livsgåtan.
Stora bilden: samma målning, detalj.

När räven har ätit upp hönsen

Gamla gubbar får rutigt skinn.
(Grossbolstorp, 2015).

Du ser näre ut på bra hôll.
(Klarälvdalen, 1900-tal).

Dä inte borte, dä som rinner ur näsa ner i mun.
(Östvärmland, 1800-tal).

Seent stängia Hönsehuuset när Räfwen haar äthet opp Hönsen.
(1600-tal) 

Allemans vän är var mans narr.
(1600-tal).

Näre = nära. Hôll = håll. Dä = det. Borte = borta.
Bilden är från Skurugata i skogarna utanför Eksjö.

Där har jag också varit rädd

Molkomsbor

Jag tror det var den första protestsång jag hörde, året var 1965 och den hade nyss spelats in. Minns jag rätt var det vår kemilärare i högstadiet på Graningeskolan, magister N, som spelade låten för oss. Eve of destruction med Barry McGuire. Hemma hade vi ingen skivspelare än och vi hade inte försökt lyssna på Radio Luxenbourg.

För mig blev låten inträdet till den ungdomskultur som växte fram. Snart började jag gilla Dylan, Beatles, Stones och alla de andra men Barry och magister N var först. Lustigt att just han startade det (om jag nu minns rätt). Den gången hade vi fortfarande morgonsamlingar i skolan och när det var N:s tur spelade han Eve of destruction.

Alla de andra brukade välja kristna sånger. Bärbar skivspelare i katedern inför oss alla på skolan, kort berättelse att starta dagen med. Ibland kom det en pastor.

I dag minns jag bara inte varför. Varför spelade han den?

Brylcreme och stålkam
Jag var pirrig när jag kom till denna främmande miljö. Molkom var tätort för hela den lilla kommunen. Asfalterade gator, killar och tjejer i kö vid Pressbyrån för att köpa godis och Bildjournalen.

Magister N. Honom hade vi respekt för, men både vi och de andra klasserna lärde oss snabbt hur vi skulle svara på frågorna han slängde ut. Alla frågor samma svar:
– Det är en kemisk reaktion, magistern… svarade vi, till synes troskyldigt.
– Det är rätt, Sven-Ove, sa han. Sedan fyllde han själv i resten av svaret. Järnet reagerar med syret i vattnet och då bildas järnoxid. Rost. Eller vad frågan nu gällde.

Rädd var jag. Åka buss till högstadiet och sjunde klass. Brylcreme i håret, tjusarlock och stålkammad bena varje morgon, varje rast. Efter en termin såg ungdomskulturen till att brylcremen försvann och håret fick växa fritt. Så fort gick det. Nästa jul fick jag en bärbar rullbandspelare, en dyr sak för familjen.

Rädd för det främmande.

Barnen är rädda för flygplan
I dag tänker jag på en värre rädsla. Den som de medmänniskor känt som legat längs vägarna i en månad för att komma till samma främmande miljö, Graningeskolan, mot slutet av sin långa resa från krigets Syrien. De kom härom natten. 79 stycken kom.

Om detta finns mycket att skriva. I en intervju i Värmlands Folkblad berättar några av dem varför de flytt. Sådana historier finns det många på min forna skolgård och alla ber de om vår medkänsla. Känner vi inte den är vi inte människor:

Under natten mot onsdag kom så Jihan Karoo och Abdulla Ahmed med sina barn Ahmed och Helma till Graningeskolan i Molkom, liksom 75 personer till. De har flytt från staden ar-Raqqah i Syrien, en stad där Isis regerar och där bombplan, raketer och dödande är vardag. Inte mycket fungerar i staden längre, berättar Jihan, som tidigare arbetade som engelskalärare för lågstadiebarn.

– Barn har inte kunnat gå i skolan på fyra år. Min pappa och två av mina kusiner dog i en bilbomb för tre månader sedan. Det är raketer och bombplan hela tiden och barnen är väldigt rädda när de hör ljud av flygplan nu. Det är så mycket folk som dör. Alla som har lite pengar flyr. För barnens skull, för att ge dem ett tryggare liv, berättar Jihan med tre och ett halvt-åriga dottern Helma i famnen.

Abdulla jobbade som brandman i Syrien. För 5 000 amerikanska dollar har familjen tagit sig via Turkiet till Grekland (med ”the death boats” berättar de) och vidare upp genom Europa, till Sverige. För att i natt landa i Molkom, till Graningeskolan, där ideella krafter arbetat hårt för att ställa i ordning ett boende som kan husera ett 80-tal människor på flykt.

De berättelserna lever på min fruktade, älskade Graningeskola när du läser detta. I dag är skolan nedlagd men frivilliga händer och sinnen har byggt om byggnaderna till tillfälligt boende för de som tvingats fly från kriget. Jag är stolt över de volontärerna.

Det finns ett språk
En av de frivilliga heter Christina Ward. Såhär berättar hon i en intervju i P4 Radio Värmland. Klicka och lyssna.

”Jag har just nu suttit med en fantastisk liten femmånaders flicka i famnen. Det finns ett språk och det är leendet – och det pratar jag lika bra med små bebisar som med stora. Det finns inget hinder för det. Jag känner mig så berörd och glad av att det finns så många som vill hjälpa till och stötta en sådan självklarhet. Och att de här gamla husen kom till användning, det hade ingen kunnat tro, säger Christina Ward.”

Det är ett så vackert språk som Christina beskriver. Leendet. Jag är så glad över molkomsborna som på kort tid gjorde något nytt av min gamla skola. Det kallas gästfrihet. Solidaritet.

En klok kvinna med en femmånaders flicka i famnen. Ser du? Ser du leendet de delar, de två?

Inte kan vi låta en sådan värld förstöras.

Räddad av en spjuver

Det är en av dessa dagar när livet jäklas med en. För första gången fastnar jag i vad Galenskaparna kallar vinkelvolten. Dret också.

Allt är mycket enkelt. Jag ska installera nya telefonappen på jobbet, vi måste ha den till vårt nya telefonisystem. Skaffar app gör en ju var och varannan dag, kom igen nu Svensson, du är faktiskt webbredaktör.

Appen vägrar. Ska du inte uppdatera operativsystemet nån gång, gôbbe, muttrar mobilen. Ja ja, jag får väl göra det då. Först. Det är bara det att en har hört… Efter en halvtimmes uppdatering vet jag att det var sanning, det där jag hade hört. Mobiluschlingen hakar upp sig. Dra här och starta telefonen, står det. När jag drar kommer jag till en inloggningsruta. Då fyller jag i den. Då står det Dra här och starta. Då kommer jag till en inloggningsruta. Då fyller jag i den. Då står det Dra här… ja, du begriper. Klassisk vinkelvolt.

Jag googlar och gör alla trollkonster som nätet föreslår. Talar med tekniska vänner, muttrar, svär, klickar, drar och… ger upp.

”Tar en timme”
Efter tio minuter i kö hos återförsäljaren med äppelloggan är det min tur. Jo, jag skulle uppdatera operativsystemet, säger jag till ung man med Zlatanfrisyr och visar min enfaldiga smartphone. Det står att jag ska dra och starta, och då kommer jag till den här inloggningsrutan och då… Säg inge’ mer, svarar den unge. Jag har sett’et förut.

– Är du beredd att återställa iphonen i fabriksläge? frågar han.
– Ja tack, jag gör vad som helst, bara jag får en mobil som fungerar.
– Det kan kosta 295 kronor och tar nog en timme.
– Så pass.

De första minuterna hälsar jag på en dam bakom mig i kön, som jag känner något lite. Vi hinner byta tre artighetsfraser, då kommer försäljaren redan med min återupplivade mobil.

– Va’? Tog det fem minuter?
– Mmm.
– Vad kostar det?

I en kort evighet tittar han på mig och damen, försöker lista ut om det går att skoja med mig eller inte. Så bestämmer han sig.
– En kram, säger han med ett spjuverleende.

Medan hela butiken glor förundrat, förenas vi i En Rejäl Manlig Fabriksåterställningskram. Tacka vet jag märkesbutiker.