Det har varit en särskild tid. Först intervjuerna, sedan boksläppet, det magiska. Sedan viktigt jobb som badande morfar med glassintresse.
Livet är ett underligt lopp. Du är barn och springer intervall på en badstrand utan att du har en aning om att det är intervaller. Du är ung och jagar sekunder i ett terrängspår och vet precis vad du gör. Du är medelålders och håller klubbens genomsnittstid i långa stafetten. Om bara inte blåsljudet på hjärtat, då skulle de minsann ha fått se… Du är gammal och funderar över vem som lagt till två minuter kilometern på din löptid på femkilometern. Hur gick det till?
Där var jag. Där är jag.
Tanken vet inte att kroppen går sakta. Tanken går inte styltigt nerför trappan, det första varje morgon. Tanken tror att den fortfarande springer intervall i varm sand vid ett tjärn i Deje, Värmland, västra Svealand, Sverige, Europeiska Unionen, Norra halvklotet, Jorden, Universum, Forshaga kommun, Nedre Ullerud. Hit och dit, bara för att den kan.
Nu gal göken. Sverige är varmt om nosen, klimatet har satt igång sin värmepump, men göken gal på nionde veckan, det är vad han kan.
– Du har lyckats bra med marknadsföringen, säger en vän som tycker han har läst om min bok överallt i våra lokala medier inklusive de sociala. – Sa verkligen folk keps, sa de inte sportmössa? funderar en annan klok vän. – Hur går det med din cancer? undrar orolig 15-åring i släkten. – Tack bra. Behandlingen var intressant, varenda en i sjukvården var trevlig och professionell och i augusti vet jag resultatet.
Torsdag. Göken gal. I dag ska två unga gäster få sin belöning för att de badat fem dagar i sträck. Vi sa så. ”Fem badningar, då får man den sjätte.” Vad får man? Man får en belöning.
Säger en bild mer än tusen ord? Nja, det är upp till betraktaren hur mycket medskapare hen vill vara.
Det här är hur som helst min bildberättelse om Kåldolmar & Kalsipper. Nyuppförd pjäs men också en av de proggskivor från 70-talet vi har som fortfarande håller.
Håller. Han sa så, vår vän Anders, när han guidade oss längs småländska spänger och in i proggvågens viktigare vinylutgivning.
Anders är borta nu. Saknad.
Stor igenkänning Kanske hade han gillat att Teaterhuset i Mölndal ger sig på att spela Nationalteaterns låtar och berättelse som sommarspel i år. Jag tror det. Jag tror också att Hans Mosesson och Peter Wahlqvist från Nationalteatern tyckte om vad de såg och hörde på premiären. De såg så ut.
För oss var det stor igenkänning när vi såg föreställningen i en glänta i utkanten av Mölndal i lördags. De unga skådespelarna har förvaltat sånger och manus väl.
Det är bara att gratulera.
Fungerar för alla åldrar Grattis även till vårt barnbarn regiassistenten bakom scenen och hans syster på scenen.
Gå och se den här familjeföreställningen, du som kan. Den fungerar för dig som minns proggåren – men även för dig som är för ung för att minnas. Nuförtiden är det inte varje dag vi får se teater om motstånd mot förtryck.
Personligen tycker jag dessutom om att se en arg gubbe i en korg som ropar ”BÄR MIG!”.
Onsdag. Boksläpp med hela mitt liv representerat i publiken, kändes det som. Kommer jag någonsin att glömma den kvällen?
Torsdag. Middag hos mellandotter, kramar älskade barnbarn. Innan dess snabb bunkring av strumpor, kalsonger, t-tröjor, springlinnen, gummistövlar, skärp och shorts hos fritidsvaruhuset i Falkenberg.
Fredag. Morgon hos mellandottern, fotograferar två prydliga pojkar på väg till skolavslutning. Kostym, slips och allmän sommarlovskänsla. Fortsätter till äldsta dottern, deltar i de barnbarnens avslutning, den äldste går ur nian och håller tal som elevrådsordförande. På kvällen premiär för Teaterhusets sommarföreställning av klassiska proggpjäsen Kåldolmar & Kalsipper i Mölndal med barnbarn både på och bakom scenen. I den jublande publiken sitter Nationalteaterns Hans Mosesson och Peter Wahlqvist från originaluppsättningen. Efter det invigning av pizzaugn hos mellandottern, äter gudomliga pizzor inklusive efterrättspizza. Kramar ännu ett barnbarn.
Lördag. Fikar i kaféstaden framför andra, Alingsås. Vi har lyckats hamna här lagom till dess potatisfestival. När jag springer på eftermiddagen passerar jag Nolhaga slott där Jonas Alströmer satte potatis så vi skulle ha.
Söndag. Åker med museijärnvägen Anten-Gräfsnäs, vandrar runt i parken vid slottsruinen i Gräfsnäs, den vi såg i SVT på Lucia.
Åker hem. Klipper stora mängder rotskott. De som alltid skjuter upp ur gräsmattan vid torka. Hör regnet smattra på taket. Somnar.
Måndag. Inleder det viktiga arbetet med att gå in de nya stövlarna från Engelsons.
Kepsar trivs jag med skrev jag på Facebook. Jag har 19 stycken. – Va? Varför har du 19 kepsar?
Då gick jag för att räkna. Till slut hade jag hittat 56 stycken i lådor, skrymslen, byrålådor och vrår. Nu har det blivit bok av berättelserna de bar på. Från Sacramento i väster till Umeå i norr, från Kavalla i söder till Karolinen i Karlstad. Överallt har vänliga människor gett mig kepsar, väl medvetna om att dessa mössor i samma ögonblick fick något att berätta.
Klicka gärna på länkarna i bilden nedan. Där kan du provläsa och köpa boken. MITT LIV SOM KEPS finns både som bok och e-bok. Tjohoo!
### Stort tack till mina vänner Karin Haglund och Bo-Göran Sondell för idén att skriva bok om kepsarna. ### Här är min tidigare utgivning: Skrivet
Vad ska vi göra? Hon bara bygger och bygger och bygger.
Två bon har vi rivit. Vi kan inte ha ett stort getingbo över altanbordet, snart väntar vi gäster. River vi boet en gång till så bygger hon en gång till. Så länge vi inte slår ihjäl henne håller hon på.
Suck.
### Vi äter kött och är tacksamma för jägare som minskar på vildsvinsstammen och gör så att vi får färre älgolyckor. Det är inte det. Ibland måste man bedriva viltvård. ### Men den här är nyttig att ha i trädgården. Vi är inte mycket för drottningar annars. ### Om hon bara kunde bygga sitt fina bo någon annanstans.
Dubbelsuck. Man kan ju inte be en geting att sticka.
Nej, jag har inte börjat räkna ner. Det får livet göra, jag tänker hanka mig kvar ett tag till. Jag spanar framåt. Det ser grönt ut.
Vilken gång i ordningen är det jag ser grönskan spira utanför tröskeln? Strävande gräsmatta, yrvaken äng, pigga vitsippsblad vid lilla körsbärsträdet, aspen och liljorna, gröna musöron på provinsens björkar när vi far på bilutflykt dit där räksmörgås säljes.
Till sist blir jag tvungen att räkna. Vilken grön vår i ordningen är det jag upplever, fortfarande lika andlöst som i barndomen? Hmm, född ett år efter halvsekelskiftet och med en almanacka som det står 23 på, då blir svaret 73.
73 andlösheter, det är ändå ett bra tal.
35 ton per säsong Lördag. Sakta far vi genom landskapet med en bil som drar ström för 3:43 kronor milen medan solen skiner och grönskan blir aningen mognare ju längre bort från Forshaga, Dyvelsten, Kil, Bryngelsrud, Edsvalla och Skruvstad vi kommer.
I Värmskog är skogskanten grönare än hemma. Caféet vimlar av folk, de flesta sitter inomhus men vi går modigt ut i vårblåsten från sjön Värmeln. Ett bra år säljer de 35 ton räkor här. Handskalade.
Vågorna glittrar, det blåser i grönskan och räkorna på min tallrik känns oräkneliga. Efteråt får jag mjukglass vid OK i Säffle av henne som jag älskar. Med topping.
1. Tre vågor Hej, jag tänkte prata om hembygder i dag.
För sådär en 12 – 15 000 år sen var det två kilometer tjock is här. Då var Sverige inte mycket till hembygd. Men – isen smälte och strax därefter kom dom.
Dom första som kom var jägare-samlare. Jägare-samlare: den andan lever kvar. Det kan vem som helst se, som finns på Facebook eller Instagram en normal höstmånad här på trakten.
Hink efter hink med blåbär och lingon. Korg efter korg med kantareller. Skogskant efter skogskant med nyskjutna älgar. Vissa skjuter till och med vildsvin, tack för det
Några få av oss i Sverige har fortfarande gener efter jägarna-samlarna. Beteendet – är vi fler som har.
Några tusen år senare kom bönderna. Jordbruket hade uppstått i norra Syrien och östra Turkiet och spritt sig. Nu nådde det Sverige.
Det bor en bonde i varje svensk, heter det. Även den saken bevisas lätt av några minuters enklare Facebook-forskning. Varenda vår ser vi hur folk ”planter skôt i bôrker” som Fröding sa. Pelargoner, persilja, bönor och tomater. Bôrker, pallkragar – och blomsterängar, gärna hemma på tomten eller på kommuns mark. Det bor en bonde i varje svensk.
Det bor en invandrare i varje svensk också. De första jägarna som kom var inte direkt kritvita, förresten. DNA-forskningen visar att de troligen var mörkhyade och blåögda.
Efter jägarna och bönderna kom den tredje vågen. De kom från de stäpper österut som nu heter Ukraina och Ryssland. Indoeuropeerna. Det var dom som gav oss grunden till det språk vi talar här på trakten, nu för tiden.
Indoeuropéerna var herdar och hade lättare att röra på sig, eftersom dom lämpligt nog hade uppfunnit hjulet och börjat använda vagnar. Det är från dom släktingarna vi har ord som ko, fä, axel, väva och sy. Eller syster.
Min mormor kom från finnskogen i Tyngsjö i Dalarna. Släktnamnet var Kääriäinen. Svepare på svenska. För vi har ju den invandringen också, även om den kom långt senare. Ibland hör jag släktforskare som säger att var femte värmlänning är finnättling. Kanske, det beror på hur man räknar antar jag.
Jag trivs i skogen i alla fall, det vet jag. Om det är en gen eller en ana, vet jag inte, men det är definitivt en vana. Gärna blånande milsvida barrskogar med insprängda sjöar och byar, precis som i Mattila. Eller som i Rautalampi i Finland, upptäckte vi på 80-talet när vi for dit.
Hemma har jag en gammal träsked sparad. Den kommer från Andina, stället där mormor var född. Träskeden är efter mormors mor. Hon var inte glad när metallskedarna kom. Hon brände sig.
2. Mina hembygder Själv då? Jo tack, jag är född på Almar, uppväxt på ett småjordbruk långt bort’i skogen i östra Nyed, har jobbat på såga i Molkom – och sen har jag försörjt mig med hjälp av det där språket som indoeuropéerna tog med sig hit.
Sedan april 1983 har jag bott i Forshaga. 27 april, vi hade 40-årsjubileum i torsdags. Nu är detta min hembygd, precis som Almar, Ängebäckstorp och Molkom är det.
Vi trivs. Vi har boat oss. Numera vet vi var Nisse Nilsson lärde sig åka skridskor, var Ätterösera ligger och vart hästjärnvägen förbi forsen i Forshaga gick, innan kanalen byggdes.
Jag har alltså många hembygder. Det är vi fler som har. Jordklotet är runt och vi människor hör ihop och behöver varandra.
En viktig del i min hembygdskänsla är att här får man slänga käft. Får? Man bör göra det. Som när vi skulle åka utomlands och trodde att vi behövde adapter till hårblåsen. Inger, min fru, gick till Stenbergs lampaffär: – Jo, det är så att vi ska åka till Grekland, sa hon. Då titta Stenberg eftertänksamt på henne. – Å nu vill du ha ett intyg, förstår jag.
Det är sånt som gör att våra dagar blir roligare.
Som när jag var 16 år, på friarfärd in till centralorten Molkom, och kom lååångsamt lååångsamt segande med min klena moped uppför Mejeribacken där. Då ropa dom lokala rivalerna till mig: – Ska’ru långt? Ha’lu massäck märräj?
Som i en annons för loppisen i By Folkets Hus i Skymnäs för några år sedan: ”De 50 först får en gratislôtt. Den som har otur vinner ett badkar. (Prôppen saknes).”
Jag har en liten serie på Facebook. ”Den lilla ortens fördel” kallar jag den. Liten å liten, det är över 50 inlägg nu. Här är ett av dom: ”Den lilla ortens fördel. Ska låna bok på biblioteket, då finns den inte inlagd i systemet och går inte att låna digitalt. Raskt skriver bibliotekarien en postit-lapp. ’25/4 -19’ skriver hon. – Minns du detta nu, menar du? – Nej men jag litar på dig.”
En annan fördel är förstås att här får vi 10 och en kvarts villa till priset av en enda villa i Danderyd.
Hur var det di skrev i By Folkets hus? Prôppen saknes.
3. Tycker om mina hembygder Vad vill jag ha sagt med allt detta? Att jag tycker om mina hembygder. Orrarna som spelar på Stormossen i östra Nyed. Utsikten över Molkomsjön från riksväg 63. En kopp kaffe ur termos vid högsta punkten på femkilometern vid Sisugården. Sju pensionärer i vandrargruppen Gryningspatrullen som käftar snällt vid en fikastund i Skivedsskogen.
Eller det vemodiga ljudet av en storspov som landar i ljungen vid Norra Hyn.
Det där är ett av dom vackraste fågelläten jag vet. Det är barndomsminne – och framtidstro på samma gång. Storspoven kan bli 30 år. Och varje år kommer han tillbaka. Han och våren.
Är det nå’n som hurrar för våren så är det storspoven. Nu föreslår jag att vi också gör det.
Ett fyrfaldigt leve för våren. Den leve!
HURRA HURRA HURRA HURRA
Tack för mig!
(Vårtal vid Forshaga hembygdsgård, 30 april 2023.)
Det tog lång tid innan jag började tala, sägs det. Men när det väl hände pratade jag rent från början. Pratade och pratade och pratade. Innan dess hade det varit lika speciellt när jag skulle börja gå.
– Du lärde dig aldrig gå, brukade mamma säga. Du sprang direkt.
Så har det fortsatt. Det vill säga kärleken till ordet har bestått och lika kärt har det varit att sätta ena foten framför den andra, ofta med båda i luften samtidigt.
Märkte du att jag formulerade min definition av löpning nu? Det finns bara en regel: två fötter i luften samtidigt vid vissa tillfällen under förflyttning, oftast framåt. Allt annat är oviktigt.
Då är du löpare.
Var bara bra väldigt lokalt Hastigheten är ointressant för definitionen. En del vältalare talar så långsamt att du hinner skriva ner vartenda ord de säger. Jag har träffat en, hon bor på Hammarö. Hennes ord har tyngd, det är huvudsaken.
Springer gör du också oavsett hastighet, men visst hade jag gärna vunnit guld på marathon och 10 000 meter och helst 5 000 meter med vid OS i Mexico City 1968. Vid 17 års ålder, det du!
Det blev inte så. Jag var bara bra väldigt lokalt. Men kul har det varit att sprinta, spurta, spänsta, schappa, skena, kuta, kytta, knata, rusa, ruscha, ranta, nascha, fly, flänga, fartleka, störta, röra sig, sträcka ut, sätta av, galoppera, trava, skritta, ila, kila, pila, ränna, remma, pinna, lufsa, lunka, lubba, skubba, skutta, lägga i väg, lägga benen på ryggen, gno, jogga, jaga, trippa, tassa, stappla, älga och springa – och det är lika roligt än. Två fötter i luften, ofta samtidigt, oftast framåt.
Minst 20 minuter varje gång, minst så jag svettas, minst tre gånger i veckan. Helst mycket längre, gärna oftare.
Springer inte fort men fortfarande Livet har varit snällt mot mig. Jag har haft mina skadeperioder, visst, men sedan har jag frisknat till och kunnat börja löpa igen. Den där härliga övningen i skog och på väg som gör att stressen släpper, kroppen kvicknar till och tanken börjar fara fritt.
Jag håller på än. Funnes det prästbetyg så skulle det stå 72 år i det. Alltså springer jag något saktare än det roliga året 1968.
Men springer.
15 centimeter ospårad snö Då kommer dråpslaget. Min löparklocka och Garminprogrammet i mobilen får plötsligt för sig att uppdatera sig, så där som maskiner gör nuförtiden, bara för att de kan.
Det tar några dagar innan jag märker resultatet. Den 13 mars närmare bestämt. Då gör jag en kortare runda runt Grossbolstorps höjder. ”Rejäl snöpuls” står det i min anteckning efteråt och det stämmer. Först springer jag nerför backen ner mot samhället, runt lite hit och dit där nere bland människorna och sedan upp igen och småningom bort till min lilla favoritäng bortanför riksväg 62. Den som det är en hare och jag som har sprungit runt mest på.
Den här dagen kutar jag runt åtta varv i 15 centimeter ospårad snö där, bara för att jag kan och för att harspåren inspirerar. Det går inte jättefort men kära nån, det är 15 centimeter snö säger jag ju.
Lufs lufs lufs.
Värsta uppkäftiga klockan När jag kommer hem klickar jag och hämtar uppgifterna från löparklockan till mobilen. Läser kilometertider, puls, steglängd och annat viktigt som sådana som jag brukar läsa när vi sitter på fällstolen ute på verandan, direkt efter träningsrundan. ”Din VO2 Max är i den övre 5 % för din ålder och kön.”
Tack tack.
Det är då jag upptäcker att de har lagt in en nyhet i programmet. Långt ner på sidan med tempo, puls, höjd och annat har de lagt till en ny funktion: ”Springa/gå”. Va’då springa/gå? Jag sprang varenda meter, utom när jag knöt om skosnörena, och hör sen. Två fötter i luften, ofta samtidigt. Det kanske inte gick rekordfort i den ospårade snön på inägan, men det var jädrar i min låda löpning hela tiden! Ingen gubbvandring.
En snygg graf har de gjort över min förflyttning i snögen. Jag har sprungit, gått, sprungit, gått, sprungit, gått… hävdar klockjäkelen.
Är det någon som vill överta ett styck uppkäftig löparklocka, endast 4,5 månader gammal, endast en ägare, prästkörd?
Vi var googlare långt innan Google fanns. – Det får vi slå upp, sa vi till barnen vid middagsbordet. Sedan gjorde vi det. Med källkritik och allt: – Är detta rimligt?
Vår första uppslagsbok efter att vi flyttat ihop, den kära vännen och jag, var Bonniers 3-bandslexikon. En orange trio från 1974, vi hade den 2:a aktualiserade upplagan.
Den hyllan gick vi till när vi behövde veta var de dinarisk-hellenska veckbergen låg. Jag älskade det. Det måste ha varit fler fattiga studenter än jag som tyckte om att slumpläsa uppslagsorden där.
”FNL (av fra. Front National de Libération, nationella befrielsefronten), sydvietnamesisk organisation, bildad 1960 som instrument för kampen mot USA:s behärskande av Sydvietnam och mot den av USA beroende Saigon-regeringen. Se Vietnam.”
”Forshaga, köping i s. Värmland. 4700 inv. Centralort. Trä- och mekanisk industri.”
”golf (eng.), spel som utförs med boll och klubbor på en bana där ’målen’ utgörs av hål i marken.”
”Jugoslavien, förbundsrepublik i s. ö. Europa, vid Adriatiska havet. /…/ J. uppfylls till större delen av dinarisk-hellenska veckbergen”.
”twist (twist; eng.) … Sällskapsdans från 1960-talet av amerikanskt ursprung, den första av de många nutida modedanser där de dansande inte vidrör varandra.”
Sid tids Google Så kom 1980-talet. Nu hade vi fått fast anställning båda två men visste fortfarande exakt på öret hur mycket pengar vi ägde när vi gick till Konsum. Varje vara hade en prislapp och när vi kom till kassan hade den kära vännen redan räknat ut summan. När jag behövde en cykel var vi tvungna att låna till den av Sparbanken, fast först sa banken nej.
Då, i februari 1983 när barnen var små, tog vi ett djupt andetag och började prenumerera på det som verkligen blev sin tids Google. Bra Böckers Lexikon, 121 kronor paketet.
På insidan av första bandet (A-Asi) hittade vi och alla andra 600 000 prenumeranter de ”tredimensionella glasögonen”. Med ett öga rött och ett öga blått bläddrade vi förväntansfullt fram sidan 10 och tittade på fotot av Manhattan. De amerikanska skyskraporna var fotograferade från ett flygplan i två vinklar, en för varje öga. Se även uppslagsordet anaglyfiska bilder stod det i bildtexten, medan Manhattan fick ett djup som aldrig tidigare skådats på stillbild här på trakten.
Vanligaste sökningen Vilket uppslagsord vi glömde fortast och måste slå upp oftast? Enkelt. Det var ordet frugal. ”En frugal måltid” sa vi och upptäckte i samma stund att vi än en gång hade glömt exakt vad det betydde. Jag tror det beror på att ordet låter som motsatsen till sig själv i våra öron.
Länge trodde jag att ordet inte fanns i vare sig Bonniers 3-bands eller Bra Böcker. Tur, tänker jag fortfarande, tur då att vi har våra ordböcker. Dem slänger jag aldrig, trots att svenska.se är det bästa stället på hela nätet.
Men jag hade fel. Bästa förklaringen till frugal hittar jag nu hos Bonniers band 1 (a-g): ”fruga’l (av latin fruges, markens frukt, gröda), lantlig, enkel, måttlig.”
Det kanske inte är så illa ändå med en frugal frukost bestående av lantlig fil, måttlig müsli och enkel smörgås nedsköljt med en kopp kaffe gjord av markens buskars frukt?
Författarnas guldgruva 600 000 prenumeranter. Du gick med i Bra Böcker, tackade nej till romanpaketen men ja till lexikonpaketen. Problemet var att det följde romaner även med lexikonen. En del av dem var bra, en del var det inte.
Folk brukade säga att Bra Böcker-kontrakten blev till stor nytta för de romanförfattare som hade turen att ges ut i dessa jätteupplagor, men att det gärna var de sämre försöken som skickades ut ihop med lexikonen.
Jag tror det stämmer. Det är få av de romanerna som står kvar i våra hyllor.
Hej då, uppslagsböcker! Nu är det mars 2023 och värre än så. Nu ska vi göra oss av med lexikonen också, både Bonniers 3-bands och Bra Böckers 25 band. Det känns konstigt för en bläddrare. Så många middagsbordsfrågor som fått svar där genom åren.
Häromdagen frågade vi Röda Korsets alerta second hand den slutgiltiga frågan för ett lexikon. Nej, de vill inte ha dem och när jag tittar på olika säljsajter ser de osäljbara ut även där. Så snart jag skrivit färdigt detta åker kassarna till Återvinningscentralen.
Hej då, uppslagsböcker, jag saknar er redan. Snart värmer ni andra än oss. Googla på värmeverk och stiftsstad i Karlstads stift.
