Gamla gubbar får rutigt skinn.
(Grossbolstorp, 2015).
Du ser näre ut på bra hôll.
(Klarälvdalen, 1900-tal).
Dä inte borte, dä som rinner ur näsa ner i mun.
(Östvärmland, 1800-tal).
Seent stängia Hönsehuuset när Räfwen haar äthet opp Hönsen.
(1600-tal)
Allemans vän är var mans narr.
(1600-tal).
Näre = nära. Hôll = håll. Dä = det. Borte = borta.
Bilden är från Skurugata i skogarna utanför Eksjö.
Jag tror det var den första protestsång jag hörde, året var 1965 och den hade nyss spelats in. Minns jag rätt var det vår kemilärare i högstadiet på Graningeskolan, magister N, som spelade låten för oss. Eve of destruction med Barry McGuire. Hemma hade vi ingen skivspelare än och vi hade inte försökt lyssna på Radio Luxenbourg.
För mig blev låten inträdet till den ungdomskultur som växte fram. Snart började jag gilla Dylan, Beatles, Stones och alla de andra men Barry och magister N var först. Lustigt att just han startade det (om jag nu minns rätt). Den gången hade vi fortfarande morgonsamlingar i skolan och när det var N:s tur spelade han Eve of destruction.
Alla de andra brukade välja kristna sånger. Bärbar skivspelare i katedern inför oss alla på skolan, kort berättelse att starta dagen med. Ibland kom det en pastor.
I dag minns jag bara inte varför. Varför spelade han den?
Brylcreme och stålkam
Jag var pirrig när jag kom till denna främmande miljö. Molkom var tätort för hela den lilla kommunen. Asfalterade gator, killar och tjejer i kö vid Pressbyrån för att köpa godis och Bildjournalen.
Magister N. Honom hade vi respekt för, men både vi och de andra klasserna lärde oss snabbt hur vi skulle svara på frågorna han slängde ut. Alla frågor samma svar:
– Det är en kemisk reaktion, magistern… svarade vi, till synes troskyldigt.
– Det är rätt, Sven-Ove, sa han. Sedan fyllde han själv i resten av svaret. Järnet reagerar med syret i vattnet och då bildas järnoxid. Rost. Eller vad frågan nu gällde.
Rädd var jag. Åka buss till högstadiet och sjunde klass. Brylcreme i håret, tjusarlock och stålkammad bena varje morgon, varje rast. Efter en termin såg ungdomskulturen till att brylcremen försvann och håret fick växa fritt. Så fort gick det. Nästa jul fick jag en bärbar rullbandspelare, en dyr sak för familjen.
Rädd för det främmande.
Barnen är rädda för flygplan
I dag tänker jag på en värre rädsla. Den som de medmänniskor känt som legat längs vägarna i en månad för att komma till samma främmande miljö, Graningeskolan, mot slutet av sin långa resa från krigets Syrien. De kom härom natten. 79 stycken kom.
Om detta finns mycket att skriva. I en intervju i Värmlands Folkblad berättar några av dem varför de flytt. Sådana historier finns det många på min forna skolgård och alla ber de om vår medkänsla. Känner vi inte den är vi inte människor:
Under natten mot onsdag kom så Jihan Karoo och Abdulla Ahmed med sina barn Ahmed och Helma till Graningeskolan i Molkom, liksom 75 personer till. De har flytt från staden ar-Raqqah i Syrien, en stad där Isis regerar och där bombplan, raketer och dödande är vardag. Inte mycket fungerar i staden längre, berättar Jihan, som tidigare arbetade som engelskalärare för lågstadiebarn.
– Barn har inte kunnat gå i skolan på fyra år. Min pappa och två av mina kusiner dog i en bilbomb för tre månader sedan. Det är raketer och bombplan hela tiden och barnen är väldigt rädda när de hör ljud av flygplan nu. Det är så mycket folk som dör. Alla som har lite pengar flyr. För barnens skull, för att ge dem ett tryggare liv, berättar Jihan med tre och ett halvt-åriga dottern Helma i famnen.
Abdulla jobbade som brandman i Syrien. För 5 000 amerikanska dollar har familjen tagit sig via Turkiet till Grekland (med ”the death boats” berättar de) och vidare upp genom Europa, till Sverige. För att i natt landa i Molkom, till Graningeskolan, där ideella krafter arbetat hårt för att ställa i ordning ett boende som kan husera ett 80-tal människor på flykt.
De berättelserna lever på min fruktade, älskade Graningeskola när du läser detta. I dag är skolan nedlagd men frivilliga händer och sinnen har byggt om byggnaderna till tillfälligt boende för de som tvingats fly från kriget. Jag är stolt över de volontärerna.
Det finns ett språk
En av de frivilliga heter Christina Ward. Såhär berättar hon i en intervju i P4 Radio Värmland. Klicka och lyssna.
”Jag har just nu suttit med en fantastisk liten femmånaders flicka i famnen. Det finns ett språk och det är leendet – och det pratar jag lika bra med små bebisar som med stora. Det finns inget hinder för det. Jag känner mig så berörd och glad av att det finns så många som vill hjälpa till och stötta en sådan självklarhet. Och att de här gamla husen kom till användning, det hade ingen kunnat tro, säger Christina Ward.”
Det är ett så vackert språk som Christina beskriver. Leendet. Jag är så glad över molkomsborna som på kort tid gjorde något nytt av min gamla skola. Det kallas gästfrihet. Solidaritet.
En klok kvinna med en femmånaders flicka i famnen. Ser du? Ser du leendet de delar, de två?
Inte kan vi låta en sådan värld förstöras.
Det är en av dessa dagar när livet jäklas med en. För första gången fastnar jag i vad Galenskaparna kallar vinkelvolten. Dret också.
Allt är mycket enkelt. Jag ska installera nya telefonappen på jobbet, vi måste ha den till vårt nya telefonisystem. Skaffar app gör en ju var och varannan dag, kom igen nu Svensson, du är faktiskt webbredaktör.
Appen vägrar. Ska du inte uppdatera operativsystemet nån gång, gôbbe, muttrar mobilen. Ja ja, jag får väl göra det då. Först. Det är bara det att en har hört… Efter en halvtimmes uppdatering vet jag att det var sanning, det där jag hade hört. Mobiluschlingen hakar upp sig. Dra här och starta telefonen, står det. När jag drar kommer jag till en inloggningsruta. Då fyller jag i den. Då står det Dra här och starta. Då kommer jag till en inloggningsruta. Då fyller jag i den. Då står det Dra här… ja, du begriper. Klassisk vinkelvolt.
Jag googlar och gör alla trollkonster som nätet föreslår. Talar med tekniska vänner, muttrar, svär, klickar, drar och… ger upp.
”Tar en timme”
Efter tio minuter i kö hos återförsäljaren med äppelloggan är det min tur. Jo, jag skulle uppdatera operativsystemet, säger jag till ung man med Zlatanfrisyr och visar min enfaldiga smartphone. Det står att jag ska dra och starta, och då kommer jag till den här inloggningsrutan och då… Säg inge’ mer, svarar den unge. Jag har sett’et förut.
– Är du beredd att återställa iphonen i fabriksläge? frågar han.
– Ja tack, jag gör vad som helst, bara jag får en mobil som fungerar.
– Det kan kosta 295 kronor och tar nog en timme.
– Så pass.
De första minuterna hälsar jag på en dam bakom mig i kön, som jag känner något lite. Vi hinner byta tre artighetsfraser, då kommer försäljaren redan med min återupplivade mobil.
– Va’? Tog det fem minuter?
– Mmm.
– Vad kostar det?
I en kort evighet tittar han på mig och damen, försöker lista ut om det går att skoja med mig eller inte. Så bestämmer han sig.
– En kram, säger han med ett spjuverleende.
Medan hela butiken glor förundrat, förenas vi i En Rejäl Manlig Fabriksåterställningskram. Tacka vet jag märkesbutiker.
En dag gör jag mitt regelbundna gästspel och talar om medier, tryckfrihet och yttrandefrihet på Röda Korsets samhällsorientering för våra flyktingar. Detta har svenska folket kämpat sig till, säger jag. Demokratin måste vi försvara varje dag.
Bra. Varför skriver inte svenska tidningar mer om kriget i Syrien? frågar en vänlig kvinna. Efteråt berättar hon om släktingar, inringade av kriget därhemma i Damaskus. Om bristen på mat, folk som blir utdragna ur bilar, soldater som måste mutas.
– Brukar du ha skrivkurser, säger hon. Du sa det.
– Förr, inte nu.
– Jag vill kunna berätta.
– Skriv på engelska.
– Nej. Jag bor här nu. Jag behöver berätta.
Alla tre begrep
Efteråt sitter jag länge för mig själv hemma vid köksbordet och fantiserar kring en skrivcirkel med integrationsinslag för flyktingar som lärt sig börja tala svenska. Liten grupp, personliga skrivövningar, hemläxor, högläsning, textanalys tillsammans, applåder, skratt och tårar, smakprov från bra svenska författare, besök i det typiskt svenska och i det otypiska.
Farmor och farfar tog emot ett krigsbarn från Finland. Ilari. Det kunde de. Skulle inte jag kunna göra en insats tre-fyra timmar i veckan? Stödja några nya forshagabor när de hjälper sig själva att erövra svenska skriftspråket?
De behöver berätta. Det behövde Ilari med. Jag har inte bestämt mig än, sa jag till kvinnan från Syrien, när vi skildes vid Lärcentret. Kanske i januari när jag gått i pension?
Hon och mannen bredvid såg mig länge i ögonen. Vi begrep redan, alla tre. Det var inte bara de som måste. Jag med. På min högra axel satt Jonatan i Bröderna Lejonhjärta och viskade:
– Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.
Nej, nu var det länge sedan, så här är hon igen. Var så god, Beda från Bogen med Arvika Gammeldansorkester. Värmländsk progg från 1978. Dä ä möe på gang…
Youtube: Beda från Bogen
En gång var jag till Amerika. Blev jag förvånad, som gammal demonstrant mot USA:s krig i Vietnam, över att folk var så trevliga? Nej. Men att alla direkt kom ihåg mitt namn var imponerande.
– Sven Svensson från Sweden, log de. Jaså finns du.
– Har du en bra advokat, Sven, sa brandmannen jag bodde hos.
– Nej. I Sverige skaffar vi advokat när vi behöver en och det är inte ofta, svarade jag.
Det blev han förundrad över.
Omtanke, rädsla och småpetighet
Nu har vi köpt gräsklippare. Instruktionen är en hel roman fylld av omtanke, rädsla och småpetighet. Vi inser snart att den beror på det amerikanska systemet. Tillverkaren är rädd för oss kunder. Rädd att vi ska stämma företaget.
Vi hårdpluggar sida efter sida. Sedan går vi omkring om dagarna och citerar förmaningar för varandra. Här är några:
Sätt upp långt hår och ta av alla smycken.
Bär inte löst sittande kläder, dragband eller andra föremål som kan trassla in sig.
Använd inte gräsklipparen iklädd korta skor, eller skor med öppen tå.
Använd korrekt personlig skyddsutrustning då du använder denna maskin. Utrustningen skall (minst) inkludera stadiga skor, skyddsglasögon och hörselskydd.
Dras startsnöret in snabbt (backslag), så hinner du inte med med armen. Det kan leda till brutna ben, frakturer, blåmärken och stukningar.
Klipp endast i dagsljus eller under fullgott artificiellt ljus.
Undvik bruk i vått gräs, om möjligt.
Håll dig alltid ur vägen för utblåset.
Gå, spring aldrig.
Än har vi inte vågat starta den.
Gräset växer medan vi mycket sakta går runt och håller oss ur vägen.
Utblåset, utblåset! Backslaget, backslaget!
Det är klart det är självhjälp vi håller på med. Varför har jag inte förstått det förut?
Asch, det har jag. Jag har bara inte fattat det fullt ut.
Såhär är det. Jag brukar sluta en viss typ av Facebookinlägg med det användbara ordet ”Trivs”. Mest för att det är sant, jag mår ofta gôtt. Då citerades jag av den ene efter den andre, vilket också var trivsamt. Fast en afton i vecka 34 slog tanken mig. Tänk om facebookvännerna tror att jag vill bli optimistkonsult? En blåögd typ som går genom världen och inbillar mig att allt är bra. Allting.
Allt är inte bra. Familjen har sannerligen haft sina prövningar, även om jag inte skriver om dem här, när det är privat. Världen och svensk inrikespolitik är inte heller frisk som en nötkärna. Jag vet. Jag försöker inte lura mig själv eller andra.
När jag antydde att jag inte ville bli den där konsulten med självhjälpsböckerna kom kommentaren fort. Den roar mig. ”Jamen, självhjälpsbok! Det vore väl nåt!”,
Vad är det som driver oss?
Nu har jag gått och tänkt på saken en halv vecka. Grunnat på dagen, grubblat i natten. Vad är det som driver oss egentligen?
Jag pratar om skrivarna i världen. Du möter dem i litteraturen, du möter dem på bloggar, du ser dem varje dag på Facebook om du finns där. Kreativt folk som berättar och berättar, hela tiden knåpar de på sina inlägg och historier. Berättar om glädjen med Trädgården, Hunden, Rallysporten, De Gamla Goa Gitarrhjältarna Från 1970-talet, Naturen, Fisket, Fågelskådningen, Löpningen, Släktforskningen, Cyklingen och De Små. Eller vad det nu är som just de brinner för.
Jag själv är likadan. Orden finns där, bakom tangenterna. De bråkar och bökar och gör en skrynklig i pannan men också glad. Hör, nu ropar de och vill ut. De vill träffa folk.
Första steget mot lösningen
Det är klart att det är självhjälp vi sysslar med. Först och främst är det alltid för mig själv jag skriver. Orden pockar – men när de gör det hjälper de mig att tänka klarare. Ska du lösa ett problem är första steget alltid att formulera det.
Ja, vi har främlingsfientlighet bland folk som känner sig orättvist behandlade. Nå, så låt oss göra Sverige rättvisare igen.
Ja, klimatet är på väg åt värsta heta helvetet. Juli var varmast i världen sedan 1880. Nå, så låt oss flyga mindre och ställa bilen hemma oftare.
Ja, vi har högt blodtryck i släkten. Nå, 5:2 fungerar bevisligen och löpningen är ett nöje.
Optimist?
Det är självhjälpsberättelser vi skriver hela tiden, varenda en av oss. Bara det att vi skriver är ren och skär optimism.
Röd optimism i mitt fall.
Trivs.
Läser en debattartikel i Värmlands Folkblad från Riksteatern Värmland. Leif Persson och Lars Håkansson skriver klokt om bildningens och kulturens betydelse som förändringskraft. En roll som förutsätter att alla har tillgång till kulturella uttryck och möten, skriver de.
Det är bra nog. Men en formulering i artikeln biter sig särskilt fast i mitt sinne. Nu breder vår tids stora folkhälsoproblem ut sig, ofta med fäste i miljonprogrammen, skriver de. Missmodet.
Naturligtvis. Precis så är det i Sverige i dag. En halvtimme innan har jag varit inne i den butik som byggts på platsen för vår forna järnvägsstation i Forshaga. Nu går inga tåg här, banan är asfalterad till motionärernas glädje och i stället för stationen fick vi en Systembutik. När jag plockar min vinbutelj hörs en man i ena kassakön ropa ut sin syn över hela butiken.
– Går en ut på gata’ så nog står dä en n-g-r där, gapar han. Å i näste hörn en kines. Dä för jävvlitt.
Ölen han köper är tysk, kläderna han bär är sydda i Sydostasien, joggingskorna i Kina och själv stammar han som vi alla från Afrika. Det är bara det att ingen har berättat det för honom.
Kroppen skakar
Jag räknar till hundra tre gånger och går inte till kassan förrän han försvunnit. Fegt av mig – men hans armar är dubbelt så muskulösa som mina kontorsarmar och hans kompis har gjort honom fly förbaskad. Efteråt sitter den främlingsfientlige på en parkbänk en bit bort och halsar sin tysköl med några vänner när jag tittar ont.
Jag borde inte ha tigit. Efteråt är jag upprörd en lång stund. Kroppen skakar som när humöret är på väg att brista. Så mycken missriktad vrede, så mycken kortsynthet. Vet du inte att det var flera kilometer inlandsis över Esplanaden i Forshaga en gång? Vet du inte att vi är invandrare allihop? Vem tror du byggde Värmland om inte västgötar, norskar, finnar, valloner och i dag holländare och folk från en rad nationer utomlands? Det är de och deras ättlingar som kommer att se till att våra barn får någon pension en gång. De också. Invandringen har alltid varit välkommen, om vi har något folkvett och någon gästfrihet i kroppen, det kallas humanism. Dessutom lönar den sig ekonomiskt. På sikt lönar sig invandringen alltid.
Som om gästfrihet mot behövande handlade om pengar, det gör den inte. Hur är det vi sjunger i barnvisan? Hjälp ack hjälp ack hjälp du mig, annars skjuter jägarn mig. Kom ja kom i stugan in. Räck mig handen din. Vackrare kan det inte sägas.
Gästfrihet men krav på Europa
Vi lämnar den arge på sin parkbänk nu. Problemet är att han inte är ensam om sin inskränkta fientlighet. Även om vi vet att Yougovs opinionsundersökning nyss byggde på frivilligt deltagande (suck) så är Sverigedemokraternas framgångar alarmerande.
Lösningen är inte enkel. Den stavas fortsatt gästfrihet men med krav på hela Europa att ta sitt ansvar för de som flyr från krig, fattigdom och förtryck. Den stavas krav på Rumänien och andra länder att lösa situationen för sina romer där hemma, och under tiden fortsatta tjugor i pappmuggarna från oss som vet att vi hade tiggare själva i södra Värmland för bara fem generationer sedan. Våra släktingar. Eller är det fyra generationer sedan? Jag kan i varje fall inte gå förbi den där utsatta medmänniskan tomhänt varje gång.
En annan del i lösningen handlar om att vi måste få tillbaka visionen om ett rättvist välfärdssamhälle med arbete åt alla. Uppgifterna finns ju där och behöver lösas. Nå, så sätt våra välkomna nyanlända att utföra dem tills de får de arbeten många av dem är utbildade för. Hur svårt kan det vara?
Arbete, välfärd, integration
Så måste vi tänka. Så måste våra politiker tänka. Arbete, välfärd, bättre integration. Då först löser vi det europeiska missmodet av år 2015. Lätt blir det inte. Men får jag välja mellan framtidstro, gemenskap och solidaritet – eller missmod och missriktad främlingsfientlighet – då vet i varje fall jag vad jag väljer.
Varje dag väljer jag framtiden och medmänskligheten. Dem måste vi ha förväntningar på, det blir det stora paradigmskiftet. Vi måste börja tro och hoppas igen. På vägen dit har kulturen en nyckelroll, däri har Leif Persson och Lars Håkansson alldeles rätt.
Ge den resurser till det.
Följer livet där ute i verkligheten, ibland är Facebook en fin reseskildrare. En sitter ensam på pizzerian i Årjäng för det är matchpaus, en har just landat i Geneve för att delta i FN:s workshop om samordning vid katastrofer, en tredje har gjort sitt årliga besök i ett algblommande hav på Gotland. Då tar jag en kopp kaffe till och tänker att jag tycker om människor.
Det finns fullt av go’ingar där ute och de bygger en värld.
Fast mest tänker jag på Patrik Nilsson.
Ja, jag är socialist. Demokratisk sådan, både i dag och andra dagar. Numera tror jag inte att det går att läsa i någon bok hur ett rättvist, medmänskligt och mångfaldigt samhälle ska se ut. Den vägen får vi röja själva.
Min röda dröm är grön och solidarisk, gillar folk av alla färger och brukar skratta ibland. Varenda dag vill den skratta, tre gånger minst. Min dröm är högtidstal i maj, men hellre andlös vackerhet tidiga mornar när hallon mognar.
Den som bäst lyckats uttrycka hur min ömsinta socialism kunde vara är den här franske munspelaren. Han heter Jean Jacques Milteau. Hör du vad han säger? Hör du?
Lyssna:
Den ömsinta versionen
# Det är sannolikt att något osannolikt inträffar.
(Aristoteles).
