Löpare anfallen i vilda skogen

image

Första drömrundan, några dagar sedan. Tar en sväng till Berättarladan i Rottneros och Västanå teaters uppsättning av Lomjansguten. En trollkunnig kvinna på finnskogen förvandlar sig till tjäder och skrämmer halvt slag på folk.

Andra drömrundan, mitt på blanka vardagen. Tar en tur i mitt färska terrängspår nordväst på skogen. Den med Krävande Backen, Svårhittade Stigen och allt det andra tuggmotståndet. Då blir jag också anfallen.

Jädra Leif Stinnerbom och Västanå som får mig att lyssna efter när träd skaver mot varandra. Det är köyri, människor som dött innan det var dags för dem. Nu hör jag precis det ljudet.

Jädra hälsningar från folk på andra sidan skogen att de sett vildsvin, björn och varg där borta. Det är där jag är nu.

Var det flera år sedan de såg alla djuren? Visst men det vet inte min kropp – och obeväpnad är jag. Än ser jag bara älgspår, samma älg i flera kilometer. Kan man strypa en björn med ett vätskebälte?

Nu gnisslar träden igen. Köyri.

Fyra stycken i gräset
Just då, när jag äntligen hittar Svårhittade Stigen direkt i första försöket, just då piper det till. Från fyra håll framför mig på stigen ropar det ynkligt på hjälp. Fyra halvstora bruna fåglar hoppar upp ur gräset och försöker flyga bort från mig men lyckas dåligt.

– Vad är ni för sort? tänker jag medan de skyndar bort åt varsitt håll. Då brakar det till och jag får svar. En stor tjäderhöna kommer flygande i halvcirkel helt nära skallen på mig. Jag flyr och faller som en fura i riset, andra gången hon kommer nära ansiktet. Hon tiger, jag skriker.

Jädra Stinnerbom. Detta är verkligen en drömrunda, tjohoo!
Vaken har jag varit hela tiden.

# Jag får lunka runt tjädrarna, en omväg på 230 meter i blåbärsriset. Hårt 😉
# Nästa gång kommer jag att inbilla mig att Finn-Kajsa ligger på lur igen, mitt på Svårhittade Stigen. Förvandlad till en ilsken tjäderhöna med rött över ögat.
# Leif Stinnerbom är Västanå teaters geniale regissör. Bra på att trollbinda. Men detta var väl ändå att ta i?

Om inte Louise har rätt att ändra sig, vem har då lov till det?

Molnet

Jag måste erkänna att jag är rätt trött på diskussioner om Louise Andersson Bodin från Grums. Hon är personlig tränare med egen firma om jag förstått saken rätt men också en oerhört framgångsrik ”youtubefilmare” från vilda skogen. Hon har kört sin egen stil, ibland långt utanför stora gatan. Det gillar jag. Krönikören Lasse Anrell kallade henne den värmländska humorns framtid.

Men – hon har också lagt ut en rasistisk film. Det går inte att gilla. Även om jag inte sett den så har jag läst tillräckligt mycket i kommentarerna (inklusive hennes egna) för att förstå att den var korkad och till sitt innehåll rasistisk. Adam Tensta gjorde rätt.

Det nu min politiska inställning kommer in. Fortsättningen. Är det så att Louise Andersson Bodin står fast vid att använda n-ordet och andra rasistiska tillmälen så är hon värd både mitt och andras motstånd. Det fina i kråksången är bara att det gör hon inte. Tjejen har bett om ursäkt, inte en utan flera gånger.

Naturligtvis tror jag inte att du kan leva i Grums eller Värmskog år 2015 och vara normalbegåvad (Louise är sannerligen mer än normalbegåvad) och gå omkring och inte fatta hur föraktfullt n-ordet är. Den förklaringen tror jag inte en sekund på. Grumsbor är lika kloka som andra svenskar.

Däremot finns det något annat jag tror på. Förlåtelse. Du får säga korkade saker och ångra dig. Det gäller oss alla och det gäller förbaske mig 24-åringar ännu mer än oss som är 40 år äldre. Utan att ha sett Louises film är jag tvärsäker på en sak. Människan har bett om ursäkt flera gånger. Då får hon det av mig.

Louise har säkert mycket att lära om rasifiering, om förtryck och mobbing och om ords betydelse. Det har jag med. De senaste åren har jag lärt mycket om n-ordet, ”omvänd rasism” och mycket annat. Omvänd rasism finns förresten inte.

Jag tror bara inte att människor är statiska. Vi är inte rasister, ickerasister eller antirasister för livet. Inte alla. Människor måste få ha rätt att ändra sig och gå vidare. Trodde jag inte på det, så skulle ju all politisk debatt vara onödig. Då gick ju ingen att övertyga.

Jag förlåter dig, Louise. Jag har inte sett filmen du tog bort, men den verkar ju minst sagt korkad. Skärp dig. Fast det vill du göra, säger du. Bra. Då så. Välkommen bland oss som tror på mångfald.

Här kan du göra mycket nytta, min vän.
Vi behöver skratta lite mer.

Och temat för i år är …

Rumänien

Summering av vår resa i österled

Det blir ett tema, det blir det alltid fast vi sällan ser det förrän efteråt. Under tiden kan jag bara inte bestämma mig för vilket.

Landsbygdens globale försvarare
Onsdag, bilen vill på semester och vi följer med. Äter glass i regn i Hjortkvarn, parkerar i sol i Norrköpings industrilandskap, äter caesarsallad och vandrar genom historien bort till Arbetets museum. Laxholmen är en favoritplats på jorden. Det namnet har vi hört förr, Lantmäteriets lista räknar upp tolv stycken.

Vi har några kvar.

Första utställningen visar teckningar av EWK. Han är precis så bra som jag minns honom från barndomens bilder i jordbrukarbladen och ungdomens mer upproriska läsning. Alltid landsbygdens försvarare, alltid rättvisans, ofta med ett globalt perspektiv mitt i det lokala. Delen och helheten hänger ihop, de gör ju det. Den enes rikedom den andres förnedring.

Fattigdom och överflöd

Jan Stenmarks söffa inspirerar
Jan Stenmark är sig också lik. Jag ser honom regelbundet i facebookgruppen Allt jag vet om livet har Jan Stenmark lärt mig. Här är de igen, de absurda, ljusa, lätta och ändå svarta bilderna som föreställer våra liv. ”En dag ska vi alla dö… Alla andra dagar ska vi det inte”.

En av oss älskar’t.
Okontroversiell är han inte.

En dag

Ändå är det efter en hisstur högre upp i det stora huset på holmen i Motala ström som sinnena går igång på allvar. EWK har jag sett ofta, även här en gång, och Jan Stenmarks bilder är hemvanda. Fast det är klart, nu ger han mig idén till en inredningsdetalj hemma. Det är när jag ser soffan de ställt fram under Stenmarks bild av en soffa. Den med två prickar bakom sig, på väggen. Söffa. Jag vill ha en egen, lokal söffa.

Du ställer en vanlig soffa vid en vit vägg.
Uppe på väggen, i höjd med vänstra sidan av soffan, hänger du en stor svart cirkumflex. Det värmländska ”taket”, om du så vill.
Raskt har du gjort dig en sôffa. En med ô.

(Stenmarks är med ö, detta är min egen lokala efterapning, fortfarande med samma soffa).

Sôffa


Fastnar för rucklet i Rumänien
Nu vaknar mitt rättvisesinne på allvar. Jag tänker inte på elevutställningen som studenterna från fotoskolan i Gamleby gjort, även om den också är sevärd. Där gillar jag Paulina Ahlms bild bäst. Fia med knuff. Hon har ställt en rad spelpjäser i olika färger i kö utanför Arbetsförmedlingen. Resten får vi tänka själva.

Det är samma sak när du skriver. Betraktare och läsare vill få vara med och räkna ut. Är du en klok författare eller bildskapare, då gör du dem smarta. Näsor är inte till för att skrivas på.

Fia

Ändå är det inte Fia-bilden som känns som ett brännande centrum för hela Arbetets museum, hela Laxholmen, denna dag. Blicken kan inte låta bli att dras dit och när jag väl upptäckt fotografen Roger Turessons bild är jag fast. Jag tar ett halvdant foto med mobilen, fullt av reflexer. Klicka här om du vill ge den rättvisa.

Hans fotoutställning heter Sverige-Rumänien t&r. Den visar bilder på EU-migranter. En av dem är Claudia Sbircea som kämpar för att försörja sin sjuka dotter. Rogers möte med henne börjar i en tunnelbaneuppgång i Stockholm och fortsätter i hennes rumänska hemby.

– När vi första gången träffade Claudia satt hon hopkurad och tiggde i Mariatorgets tunnelbaneuppgång, berättar Roger Turesson. Hon ville inte berätta hur länge hon varit i Sverige eller ge oss någon annan information.

Bredvid henne låg ett fotografi av hennes sjuka dotter. Många som passerade trodde att bilden var falsk och vissa kallade henne och hennes man ”maffia”.

Åtta av tio är i Sverige och tigger
Roger och reportern Josefine Hökerberg följde Claudia och hennes grannar i två månader. När de vunnit deras förtroende fick de även besöka dem i Rumänien. Där träffade de Claudias sjuka dotter Vandana, 14 år, och fick se den ofattbara fattigdom och det utanförskap som drev byborna till att tigga i Sverige. Reportageserien i Dagens Nyheter belönades med Stora Journalistpriset 2013.

Bilderna fastnar djupt i själen och djupast fastnar den på det dåliga huset i Malu Vinat. Den heter så, Claudias lilla by norr om Bukarest. Åtta av tio bybor är i Sverige och tigger, kvar finns bara gamla, sjuka och barn. Byn har inget dricksvatten, bara några få hus har elektricitet.

Inför varje val lovar politikerna dricksvatten till de 600 byborna. Varje gång. Längst bak i byn bor de fattigaste, de som inte äger något att panta, för att få pengar till Sverigeresan. Då återstår bara socialbidraget på 200 kronor i månaden.

Vårt fina Europa
Där har du bilden av vårt fina rättvisa Europa. Länge står jag framför rucklet på bilden och försöker förstå. Det går inte.

På kvällen går vi på grillafton. Hotell Rimforsa Strand vore också värt en historia, men det får bli en annan gång.

Jag ska äta mig mätt.

# Temat för vår resa är arbete, kreativitet och klyftor. Då räknar jag även in klyftan Skurugata och Eksjö roliga, vackra stad.
# Hotellet i Rimforsa var en gång Fredrika Bremerförbundets lanthushållsseminarium för kvinnor. Arkitekten har ritat Mårbacka med, det syns.
# Innan förra byggnaden brann hette en av krögarna Johan Andersson Ander. Den ende i Sverige som avrättats med giljotin.

Ett dagsverke

Vägkant

Läser i spalten att han går i pension, han som fick jobbet jag sökte. Då, för många år sedan, när livet sedan vände och valde ännu en intressant väg. Dagen jag insåg att jag aldrig skulle komma att nå målet, att bli facklig reporter på folkbladet i sta’n.

Jag började skriva fackliga läroböcker och hålla skrivarkurser för kommunalare i stället, där gjorde jag förmodligen mer nytta.

Tack för det du gjort. Du var definitivt en bättre nyhetsreporter än vad jag skulle ha blivit – och en personligare krönikör.

Tack, Sven. Snyggt dagsverke.
Giller’t.

Livets mening finns på Storgatan 36 i Forshaga

Jag har jobbat som journalist i 30 år, om du räknar med krönikeskrivande i press, radio och tv. Därefter har jag wallraffat (tihi) inom ett stort svenskt företag i larmcentralsbranschen, ett stort statligt verk i räddningsbranschen och ett regionalt kommunalt företag i persontransportbranschen.

Alla mina arbetsprestationer har skett utan sneglande på kommersiella lustar. Jag brukar inte ta mutor, inte låta mig luras av dubbla intressen, ja, du kan rent av säga att ”Aldrig nånsin din clown” i långa tider varit min signaturmelodi.

Är jag tydlig nog? Den här karln kan inte köpas. Min arbetskraft har jag sålt till arbetsköpare län och rike kring – men aldrig min själ.

Överens?

Låt mig vidare konstatera att jag forskat i en fråga i drygt 64 år. Frågan om livets mening. Efter sju år trodde jag den handlade om kärlek och att göra rätt för sig, efter fjorton om sex, efter 27 om barn, efter 55 om barnbarn. Någonstans från tolv års ålder och framåt har jag dessutom trott att den handlar om att kunna skriva, röra på mig, följa naturens växlingar och förändra världen.

I dag vet jag att allt det är livets mening för den här karln. Alltihop. Men på midsommarafton finns det en sak till som gör det viktigt att leva. Forshagakonsums gravade sill med den patenterade såsen.

Den finns bara i Forshaga tror jag, eventuellt på Konsum i Kil också, där är mina källor aningen osäkra, men sillen är jädrar i min själ så god att jag blir arg bara jag tänker på den. Varför äter jag inte denna sill hela tiden? Möjligen med lite potatis till. Frukost, middag, kväll.

Köpa mig går inte. Vadå, jag äger ju butiken redan.
Men skulle jag ha varit till salu, hade det varit för den sillen.

Vänliga hälsningar,

Svensson, gravad sill-konsument
Forshaga, midsommardagen 2015, mätt och eftertänksam i hängmattan

https://sven-ove.nu

Helg i den medelstora tätorten vid älven

Jag är blyg privat men inte lika blyg på nätet. Det är som om det går lättare att umgås med ett tangentbord mellan mig och medmänniskorna, de som tittar in på bloggen och facebook. Här är helgens fb-texter och några av bilderna.

(Har du sett det mesta förut i flödet? Då kanske du kan läsa min handledning vid möte med rovdjur i stället:
Länk: Så gör du om du möter en riskkapitalist)

En medelnationaldagshelg i den medelstora mindre tätorten vid den mer än medellånga älven.

Fredag, kl 13.31
Friskvårdskampanj på jobbet i maj, blivit belönad med presentkort för att jag cyklat och rört mig. Så nu ska jag strax ut och premiärlufta nya vätskebältet och springstrumporna som jag cyklat mig till. Allt du behöver som löpare är bra skor, men nu har jag nånstans att stoppa mobilen. Den blir bra att ha när vildsvinen kommer. Vita och ljusgröna strumpor, ingen lerig skogsrunda i dag. Trivs.

bild

Fredag kl 16.52
Ideellt arbete är alltid spännande, men en del dagar med orienteringssatsningen Friska Forshaga är mer spännande än andra. Plötsligt såg vädergudar och kraftverksgubbar till att stolpe 18 stod dold, långt ute i Klarälvens vatten. Onåbart för andra än Eder utsände. Under svåra strapatser vadades det ut, rycktes det och slets det med isvatten till hakan – och segrades det 😉 Nu är stolpe 18 bärgad till land och nerkörd på en torrare del av jordklotet. Hurra! (Foto: En kär klubbmedlem).

Räddarstolpe18

Lördag kl 15.57
Lördag i mellersta kommundelen. Det regnar på torget och vi glider in på Dejes nya galleri bredvid blomsteraffären. Fjärilar, fåglar, vatten. Far vidare till den kulturella kraftstationen på andra sidan forsen där konst, musik och mångfaldsfika stämt träff. Gillar den somaliska bakelsen, lyssnar till nationaldagstal av konstnären Niklas Pix Bodin och gitarrspel av Guitars Limited. Själv ägnar jag mig åt hundterapi, tack vare Christina Roséns keramiska hundskulpturer. De finns överallt bland turbiner och traverser. Vill ha!

Hund med skugga

Instagram, lördag kl 16.01
Naturkraft i mellersta kommundelen.

Lördag kl 17.05, gruppen Front mot rasism och fascism
Det finns dagar då jag undrar vad de allvarligt syftande komikerna Hasse & Tage skulle ha sagt och gjort i dag, när främlingsfientligheten vinner mark. Här en sång ur revyn Gula Hund 1966. Monica Zetterlund sjunger och så hade vi INTE hört nationalsången tidigare.

Länk: Gula Hund: Vara riktigt svensk

Söndag kl 15.14
Var det 19 år sedan sist? Kanske 18? I dag var det dags igen. Följde med på SISU Forshagas löpsektions söndagsträning. Gubben är långsam men kamraterna var artiga och höll igen. Milbanan medurs, gôtt. (Några sprang längre sedan). Tack för sällskapet, detta gör vi ôm.

*

Sådär, nu kan de digitala arkeologerna komma om 4 000 år. På detta vis levde en medelmellansvensk familj sina dagar i det begynnande 2000-talet. Vadade, fruktade vildgrisar, tillbad spralliga forsar och förstelnade hundar.

Absolut.

B-figurer på nationaldagen

Flagga

Stockholm har kungen, andra har statsministern eller något purfärskt kommunalråd. Ärligt talat har jag uppträtt själv två gånger på nationaldagen, till och med. Men vad är det att komma med? Ittnô är dessa B-figurer, jämfört med vad vår kommun kan skryta med i dag:

Kom och träffa kändiskatten Melvin!

Jo, det är sant, för det har stått i annonsbladet. Han framträder på torget i Deje och bevisar i samma ögonblick vad jag vetat länge: Att djur och barn är läsning. Att journalistens uppgift är att informera, kritiskt granska – och underhålla.

Jippi!
Äntligen Kattionaldag.

VF.se 4 maj 2015Ittnô = inte något.
Länk: Katten Melvins mystiska virksamling

Skulle vi glädjas åt er död?

Mysteriet Melvin2

I dag anställs granskarna som informatörer i den offentliga förvaltningen, skriver en vän. Den granskande journalistiken dör, till alla kommunikatörers glädje, skriver en annan.

Sant är att dagspressen i landet håller på av banta ner sig själv, vilket granskningen mår dåligt av. Sant är också att jag har många gamla journalistkollegor som hamnat på informatörsjobb. Blivit kommunikatörer, som fler och fler kallar sig nu när vi börjar inse att det inte längre handlar om att vara megafon i en riktning, uppifrån och ner. Så som tidningar och informationsavdelningar var förr.

Tjänar folket
Jag är en av dessa kommunikatörer själv. Webbredaktör står det på visitkortet jag aldrig använder.

Det jobbet är jag glad åt. Lycklig över varenda människa jag kan hjälpa. Ibland går jag in på en räknare på nätet och tittar, bara på skoj. Just då är 25 personer inne och får svar på webbplatsen jag sköter. Strax därpå 33, 35, 42…

Den synen känns alltid lika meningsfull. Jag blir bara så trött när folk inte förstår våra roller. Journalistens jobb är att granska. Den offentliganställde kommunikatörens roll att hjälpa medborgarna till rätta. Båda behövs.

Hotade med offentlighetsprincipen
Alla gamla journalister jag känner som blivit kommunikatörer har verkat för större öppenhet på sina nya jobb. En hotade med offentlighetsprincipen, om han inte fick ut en viss uppgift och kunde publicera den i sin offentligägda publikation. Han fick ut den. Andra var med och skapade vettiga former för att visa journalisterna diariet på nätet och lärde sina ledningar att ha vett att svara när redaktörerna ringer. Själv är jag en av dem som kämpat för att vårt kommunala bolag skulle börja svara regelmässigt på insändare och numera även facebookfrågor. Vänta, vi skapade ju ett nätforum också, med tusentals inlägg utifrån och svar från vår ledning.

Skulle jag och mina kollegor glädjas åt att granskningen dör? Aldrig i livet. Tvärt om brukar vi förundras över när miljardordrar i vår bransch knappast får ett ögonbryn att höjas på redaktionerna. Det ska inte vi lägga oss i, redaktionella beslut är redaktionernas sak, men tänka får man ju. De senare åren har jag skrivit ett antal bekymrade rapporter på jobbet om mediesituationen i landet och länet. Om upplagorna och redaktionerna krymper drabbar det oss med. Vi bor i samma demokrati.

Felet är att ni blir färre
På mitt jobb har öppenheten gått så långt att högste chefen skriver och berättar om sin lön och sina förmåner på intranätet. Gör era direktörer det, forna journalistkollegor? Publicerar er ledning sina protokoll så alla anställda kan läsa dem?

Felet är inte att kommuner och andra anställer fler och fler duktiga journalister för att bättra på samtalet med medborgarna. Felet är att tidningarna anställer färre och färre.

Sverige behöver fler mjölkbönder, politiker och lokalredaktörer, det är min enkla mening. Jag har aldrig träffat en enda kommunikatör som känner skadeglädje över tidningskrisen.

Vi är inte idioter.

Samtal med en filtallrik

Filtallrik

Morgonstund har guld i mun. Så här sitter jag som en hötapp mellan två åsnor. Svälj. Svälj inte. Ärrä gôtt mä gull?

Djupa tallriken tror inte på slagord. ”Det sägs att ’människan blir aldrig gammal, bara äldre’. Jo pytt”. Ekologiska lättfilen håller med. ”Varje själ har ett bäst före-datum”, hävdar hon. ”Det har jag hört”.

Där har hon fel. Ingen människa blir äldre än 15 år inuti, några entusiaster stannar vid 11. Det är de som inombords klättrar i träd varje dag mellan klockan 06.00 och 23.45. När de fyller 83 lär de sig steppa.

Importerade höftkulor klapprar.