Tänk på alla som gått före dig på stigen

Det började med att en vän till en vän råkade stava fel till ”insektsboken” på facebook. Då föddes idén till en insiktsbok, en fälthandbok för insikter du kommer till i skog och mark. Här är den första texten, inte vet jag om det blir några fler.

 

Insikt ett

Vem är det som har skapat en urgammal stig i skogen, utan EU-bidrag, spade eller schaktmaskin? Börja i det lilla, ställ dig på knä vid en myrstig och beundra all den möda dessa månghundrade jordevarelser lägger ner. De bor också här och bygger sin infrastruktur, men bryr sig mycket lite om utskrivna projektplaner, gantscheman eller första spadtag framför fotografer. År efter år håller de sina huvudvägar uppe, ständigt med mål och mening med sitt slit. Vem har sagt att du måste tänka för att det ska få en mening?

Vem har sagt att de inte tänker?

Ibland har jag sett hundra meter långa sådana stigar, renslitna, ständigt välhållna och fria från minsta skräp. Platta, decimeterbreda vägar under lingonriset. På marsch: arbetets döttrar med sina bördor, hela tiden ivrigt kommunicerande, alltid på väg, alltid i kollektiv, aldrig arbetslösa.

*

Vem gör de större stigarna? Ibland vill jag tro att det börjar med en enda myra, fortsätter med ett enda rådjur, en enda människa – och sedan alla vi som kommer efter dem.

Hur gammal är en stig i en fullvuxen granskog? Vem har gått här före mig? Vad bar hon för börda på ryggen och i tanken? Vad ville hon med sin förflyttning?

Det händer att jag stannar till och ser för min inre blick hur vi alla går här samtidigt. Mannen som bar mjölsäckar genom skogen till sina barn, den unge som gick för att hämta mjölk nere i köpingen, skogsarbetaren med sin första motorsåg, kvinnan som satte ut orienteringskontroller och den hitlurade thailändaren som trodde han skulle plocka hem en lingonförmögenhet till Indokina. Alla dessa medmänniskor.

Sist kommer jag själv med en svart mobil full av sms, mms och jobbmejl, fast jag har min lediga dag. Nu stänger jag av mobilen, jag har en stig att hålla uppe. Alldeles nyss blev jag tilldelad min plats i en lång anrik kö. Det är min tur nu.

De andra vandrarna hälsar.

 

 

 

 

 

 

Provar nya vätskebältet

Måndag, provar nya vätskebältet vid en svampjogg på lunchen. Får ihop kantareller till två smörgåsar vid det enda stället jag undersöker, men svampplockning är inte huvudsyftet i dag.

Stannar uppe vid ängen och drar åt skärpet lite. Bra, nu hoppar inte flaskorna jämfota längre i svanken. Dricker några klunkar i uppförsbackarna vid Haget. Vänta, vad hände? För första gången fungerar det att dricka ur en löparflaska utan att skruva av korken. Lite småbesvärligt att sätta tillbaka flaskan, men hellre det än de gamla trötta flaskorna som jag tappade stup i kvarten.

Då och då tittar solen fram mellan molnen. Klockan tickar, svamp i jackfickan. Fullt med jobb som väntar när vi kommer hem, nya bältet och jag.

Skorna luktar skog och lycka.

 

Väder? Så bra

Det är så bra att jag inte har slitit ut solglasögonen. Nu räcker de ett år till.

Det är så bra att jag inte klagar på vädret. Nu kan jag använda mina klagomål till något annat som jag kommer på.

Det är så synd att så många är så upptagna av vädret men så få av klimatet.

Medan svenska folket klagar på några millimeter regn smälter polarisarna.

 

 

Bonde i maten

Ännu en tidningsbild på en bonde som står och trampar till knäna långt ute i en sädesåker.

Hur tänker de? Tänker alla dessa fotografer att bönder är rika, nonchalanta idioter och bör skildras som sådana? Tänker alla dessa bönder att fotografer är rika, nonchalanta idioter, men man får väl gå med på deras idéer, så man kommer i tidningen.

Jag vill ju inte tro det.

– Man trampar inte i maten, sa farfar.

Klipper gräs i syskongruppen

– Klipp gräset i dag, sa den kära vännen, innan hon for till jobbet. Så då gör jag det framåt aftonen. Drar omkring med vår klippare och knövvlar oss runt äppelträd, hallonbuskar och askrötter.

Vid päronträdet hoppar en förskräckt grodunge i det höga gräset. Jag väntar medan den hinner hoppa över i det redan klippta. Strax därpå är det en stor metallskimrande skalbagge som måste räddas.

– Ta god tid på er vänner. Vi andra är bara gäster här, i syskongruppen.

En sädesärla tittar intresserat på smågrodan, men avstår försöket.

 

 

 

 

 

 

Träff med landskapsinsekter

Sjutiden, kväll i slutet av juni. Min fortbildning i naturskådning fortsätter. Den här kvällen tar mentorn med mig till några av sina fjärilshagar och ängar. Vi cyklar femhundra meter hemifrån, mot Ängbråten. Ställer cyklarna och kisar mot himlen. Spridda moln men fortfarande sol där emellan.

Det är bra, då är fjärilarna fortfarande pigga.

Vi går omkring i det höga gräset mellan buskagen söder om grusvägen. Det går nyupptrampade stigar i grönskan. Jo, han har varit här förut.

– Det ska finnas en brun gräsfjäril här, säger Mikael.

Efter en stund ser vi den. Värmlands landskapsinsekt. Honan sitter på ett strå och låter oss komma nära. Fjärilar har dålig syn och dålig hörsel, säger fjärilskännaren.

– Men luktsinnet är bra. Ibland har jag sett hur de reagerar på mitt doftspår, där jag gått.

Den bruna gräsfjärilen flyger iväg en bit, men vi går närmare och skådar igen. På undersidan vingarna sitter en rad ögonfläckar i vingkanten. De fungerar som avledare om den blir anfallen av fåglar och ödlor. Huggen tar mot vingkanten i stället för mot kroppen och då klarar den i bästa fall livhanken.

Mitt första fjärilsfynd
Strax därpå är det jag som upptäcker en fjäril. Mikael har lärt mig vända blicken rätt. Det är Dalarnas landskapsinsekt. Den violettkantade guldvingen. Nykläckt, säger kännaren. Efter en stund har han försiktigt brutit av strået den sitter på och låtit fjärilen krypa över i sin hand. Där sitter den, och brer ut vingarna och fyller sina trakéer med luft, så att vingarna ska bli slätare än de fortfarande är.

Den är så fin. Känselspröten är randiga, vingarna är prickiga och vackert guldfärgade på baksidan. Förekommer lokalt på fuktiga, blomrika ängsmarker, jo det stämmer ju.

Förvånar en och annan bilist
Nästa anhalt är den lilla ängen intill tunneln under 62:an. Medan förvånade bilister glor när de rundar oss i den naturliga rondellen, kliver vi omkring i lårhög timotej och letar efter nästa exemplar av guldvingen. Hanen.

Vi hittar den inte den här kvällen. Det gör ingenting. Lugnet fann jag ändå. På näthinnan dröjer sig guldvingehonan länge kvar. Sverige har fyra sorters guldvingar och jag vet vem som är min favorit. Den violettkantade. Honan lägger de gröna äggen på blad av framför allt ängssyra, står det i boken jag får låna efteråt. Ofta bara ett ägg per planta.

Aldrig har jag sett en fjäril låta en människa komma så nära. Jag börjar förstå hur naturguiden Mikael Skalstad han kan ta sina vackra fjärilsbilder. Han får dem ju till och med att krypa tryggt i sin hand.

Köp litt’ rosor

Utflykt, stilla junikväll före midsommar. Det är jag och kartritaren, han som vet vad fåglar och fjärilar heter. Kvällen är full av dofter och ljud när vi parkerar bortom bilskroten och Värmlandstomten.

På jobbet är det hysteriskt, jag ska tillbaka hem och jobba efteråt, men det säger jag inte. Sommarskymningen ger stämning, vårt stilla lyssnande gör själen lugn. En tapet av fågelsång, bättre ro går inte att få i juni.

En buskskvätta på en elledning. En rävunge som kommer gående mot oss på den lilla gräs- och grusvägen intill järnvägen, nej, två stycken är det. Vi står stilla, sjunker försiktigt ner på knä i skydd av ett buskage och ser dem obekymrat vandra mot oss.

Enkelbeckasinen dyker och låter stjärtfjädrarna skapa det ljud han är ensam om. Fjärilskännaren visar på en nykläckt skogsnätfjäril. Den sitter kvar på sitt strå när han lyfter upp det och försiktigt visar mig vingmönstret, nära. Det är verkligen ett nät.

Några korpar bråkar högljutt inne i skogen. I skogskanten strövar en råbock. Själv tittar jag efter vildsvin, som någon såg här för en vecka sedan. Allt jag ser är en råget i andra änden av gärdet.

Nu – hör han rosenfinken. Långt bortanför järnvägen, där skogen mest är en blötmyr, hörs den. Fågeln som jag aldrig har sett.

Tjugo minuter senare har jag skådat den vackre. Vi har vadat, smugit, spejat med kikare och hörsel och vadat igen. Vackert hallonrött bröst och en sång som den gamle telegrafisten inom mig preliminärt översätter till ”köp litt’ ro-sor”. Vad han säger i december i Indien och Sydostasien vet jag inte. I England säger han ”pleased to meet you”.

Fullkomligt avstressade åker vi hemåt och jag kan öppna datorn. Just det, det var de där powerpointbilderna jag måste göra tills i morgon bitti. Länge länge ser jag någonting annat än jobb för min inre blick i juninatten. Jag ser en karmosinröd fågel med gäll röst, inte arbetets bilder.

Han tycker jag ska köpa lite rosor.

I dag…

… är det midsommarafton. Man säger mig att det står i Bondepraktikan att då måste varje MacBook Air av mindre modell få vila. Annars blir det sju veckors regn i november, Erik ger inget ax, Olof ingen kaka och priset på filmjölk tredubblas. Enda boten för en sådan synd är om ett söndagsbarn med skonummer 42 hoppar över en eld, en felparkerad bil samt ett hus som varit flyttat tre gånger.

Om detta är sant är det få som överlevt och kunnat berätta. Den siste som försökte blev likasom inbunden efteråt.