Det dånar inte när den klockan slår

Våren är i form i år, björkarna blir grönare så fort att det syns. Solen drar blomma efter blomma ur marken och ännu ett år får jag lust att anlägga det som Carl von Linné hittade på en gång.

Ett blomsterur.

Vid varje hel timme på urtavlan planterar du blommor av ett visst slag. Olika sorter vid varje klockslag. Klockan tolv: en blomma som slår ut klockan tolv. Timmen därefter: en som slår ut klockan ett.

Det dånar inte i rättens krater när den klockan slår. Men det kittlar ståndare och pistiller på alla blomsterälskare som förstår vad Linné räknat ut.

Världens första riktiga solur. Ett, där solen och livet gått ihop. Du hör den inte ticka, inte prassla. Den behöver aldrig dras upp.

Få klockor gör dig lika lycklig. Ingen gör dig lika lugn.

Hemlig utflykt med frun till en ormgrop

Ett enkelt staket bara. På den ena sidan står vi, på den andra ringlar ormarna. Majsolen lyser och vi är i full frihet allihop: kräldjuren, kära vännen och jag. Precis som alla örebroare som rest hit, de behövde inte åka så långt. Just nu skulle vem som helst av oss kunna krypa under staketet och hälsa på de andra.

Det är det ingen som gör. Jo, där är en snok som bär sig lite dumt åt

Platsen heter Öby kulle och jag hade ingen aning om att den fanns, innan jag pratade majning med mina arbetskamrater häromdagen. Majar ni på första maj, där du bor?

– Nej, majar gör vi inte, var det en som sa. Men hemma i Örebro brukar folk åka till Öby kulle och titta på ormarna.

Sedan berättade han livfullt om hopslingrade ormar och om det där enkla staketet som såväl snokar som huggormar och människor tycks respektera, fast det bara är två tvärslår med mycket luft emellan.

I år blir det liiiite längre
I samma ögonblick visste jag vart vi skulle åka i år. Vi majar alltid på första maj och i år får det bli en hemlig resa för den kära vännen, tänkte jag. Ta med stövlar, sa jag. Vi gör som vi brukar. Sockerdricka och Rigi och… Jag vet, svarade den kära vännen, samma procedur som varje år. Ja, men det blir liiiite längre i år.

Sedan satte vi oss i bilen, jag vid ratten, hon förundrad. Vart är vi på väg? Det säger jag inte, du kanske får köra ett tag efter Ölme, för då måste jag läsa kartan.

Jaså, vi ska inte till nånstans i Väse, tänker hon, medan jag kör E18 österut. Jaså, inte Ölme heller. Jaså inte Kristinehamns skärgård. Jaså inte Villingsbergskogarna, inte Ånnaboda, inte…

Strax söder om Örebro byter vi plats vid ratten, längs väg 51. På kartan hittar jag snart en smal krokig väg bort mot vårt nya majningsställe.

Övervintrar i kullen
Öby kulle ligger vid Kvismare kanal drygt en mil sydost om Örebro, mellan Västra och Östra Kvismaren. Den är naturreservat för snokar och huggormar. I april varje år kan man se hundratals ormar, hopslingrade i klumpar, skriver uppslagsverket. På hösten kommer de krypande från markerna i närheten för att övervintra inne i kullen, där de får skydd från den värsta kylan.

Detta har närkingarna känt till i hundratals år. Kullen är inte bara en grus- och stenhög med kilometervis utsikt över åkrarna och våtmarkerna runtomkring, den var dessutom borg på 1200-talet och framåt. Nu är borgen borta men fortfarande finns här gott om hålor och gångar som aldrig fryser till eller svämmas över. Det är där de bor på vintern, ormarna. När solen börjar värma Öby kulle om våren tittar de fram, parar sig och ger sig ut i landskapet för att inte komma tillbaka förrän till hösten igen.

Några solvarma veckor i slutet av april strömmar folk hit för att se på när snokar och huggormar börjar slingra ihop sig i stora nystan för att göra orm.

Försöker mata snok
Allt detta vet jag, för jag har fått det berättat och läst på. Nu parkerar min kära vän bland en massa andra bilar denna soliga första maj. Vi går ut och följer stigen och staketet uppför kullen.

– Vad är detta för en punkthöjd? frågar hon.
– En ormgrop, svarar jag. Titta, en snok. Titta där är en till.


Innan vår promenad runt kullen är klar har vi sett sexton snokar sola sig i gräset och stenrösena. Några är vi så nära, att ett gäng barn försöker mata dem, innan föräldrarna hindrar det. Nyvakna ormar i Närke är inte så sugna på gräs.

Sedan majar vi. Chokladbiten smakar chokladbit, tablettasken med fruktsmak är fin, sockerdrickan prima och skinksmörgås är lika gôtt i solen i Närke som hemma i sisuskogen.

Jag är nästan inte rädd för huggormar alls, när jag ligger på vår rutiga filt och räknar moln. Det är fort gjort: noll moln över Öby kulle. Borta vid Kvismare kanal tränar en brun kärrhök lågflygning framför fågelskådarna.

Ska vi ta en snokrunda igen runt kullen? säger jag till kära vännen. Vi älskar redan stället. På hemvägen läser hon Inger & Lasse Sandbergs bok för mig. Den som heter En konstig första maj och handlar om två barn som majar på en vind i Karlstad.

Hit ska vi fler gånger, lovar vi varandra. Den här majningen var rätt kônstig, den med.

På krokiga grusvägar

En dag åker vi bil på krokiga grusvägar vi aldrig sett förut. Tänk att det fortfarande finns okända vägar så nära oss, säger vi till varandra och stannar i en backe där blåsipporna varit goda geologer och hittat hyperit.

Vita sippor och blå. Branta backar och en bred å vi bara sett på kartan.

Jordklotet är ett vackert hem att ha sin längtan i. Våren har full kraft i år med. Länge står jag och ser en blåsippa djupt i ögonen. Hon har en hälsning till oss. Livet, säger hon. Livet och växandet och viljan att fortsätta se solskenet är en stor sak.

Större finns inte.

 

 

Vi är 589 stycken som längtar

1.
Låt mig börja från början. Jag är några år gammal och leker hela dagarna med Bobby hos farmor och farfar. Hunden är stor och snäll och vit med svarta prickar och jag ligger bredvid på köksgolvet och kramas och Bobby förstår att jag är valp. ”Man får tåla att valpen är lite hårdhänt ibland, han förstår inte bättre”.

Sedan blir jag sex år. Det är fortfarande vid Almar, norr om Karlstad, nu är vi i vår trädgård på östra sidan vägen, mitt emot där de startar Butiken på landet långt senare. Det kommer några bekanta gående, jag blir glad att se dem och rusar fram. Glädjestrålande. Då biter deras tax mig. Hon ska ha valpar och är särskilt på sin vakt då, säger de vuxna efteråt. Med ett raskt och hårt bett kring mitt högra smalben gör hon mig hundrädd för livet.

– Du skulle inte ha sprungit mot henne.
– Det var ju inte henne jag sprang emot.

I dag kan du skicka ut oss, en grupp joggare, och släppa en hund lös. Vissa hundägare tycker om att göra det. Då slår det aldrig fel: om vi så är tio, femton stycken som kommer löpande, nog är det mig hunden blir intresserad av. Biten har jag aldrig blivit mer, men jag har fått byta löpväg många gånger för lösa hundar. I höstas hände det varje gång, en lång period. Värsta skräcken var schäfern som satte käftarna runt benet borta vid Haget för många år sedan. Biter du till nu… tänkte jag, men då fick hans välmenande matte honom till sist att släppa.

Ett uttryck är vi motionslöpare särskilt trötta på:
– Han är så snäll så…

Det är han säkert. Men du är inte snäll som släpper honom lös bland barn och löpare.

2.
Nu kommer andra versen. Jag är nämligen djurvän. Det finns till och med hundar jag blivit vän med, när de lärt mig kasta boll och fått mig att slappna av. Jag luktar väl mindre adrenalin och hot då, antar jag.

När jag växer upp har vi bondgård, en liten en, borta i östra Nyed, och pappa har namn på nästan varenda individ i ladugård, stall, hönshus och kaninburar. (Nåja, inte hönsen kanske). Själv minns jag barndomens somrar som ett enda sittande på trappen i Ängebäckstorp, med en katt i knäet. Sitter jag stilla länge nog så går det att lära den att sova på rygg. Det blir min och kattens specialitet. Jag tror vi är lika stolta, båda.

Naturligtvis blir de familjemedlemmar med namn och egen personlighet.

När vi får eget hushåll med soffa, färgteve, barn och räkningar, den kära vännen och jag – då kommer det snart katt i huset också. Utekatter i ett villaområde, pinsamt nog. Även de blir familjemedlemmar.

Härom året får vi ta bort den sista katten. Då händer det som brukar hända. Sorg i hjärtat. Saknad. Men också sorghallucinationer. Mer än en gång hör jag hennes trippande steg i trappan upp till andra våningen, där jag sitter framför teven. Strax därpå känner jag henne krypa ner i mitt knä och börja spinna.

Fast hon har varit död i veckor.

3.
Tredje delen av den här krönikan handlar om en person som heter Ivan. Vi har aldrig träffats, men jag lär känna honom när Britta, min facebookvän i Kristinehamn, skriver om hans och Boris liv och leverne. Det gör hon nästan varje dag, rasen är puli och de ser ut som två rastafari som händelsevis råkat få fyra ben.

Hon är rätt rolig i sina kommentarer, Britta, och jag tycker jag lär känna kristinehamnshundarna Ivan och Boris. Det är dem, Färjestad och tre joggare i karlstadtrakten jag följer. Och så några till.

Plötsligt en dag kommer en annan sorts rapport från Britta. Den där hemska som ingen djurägare vill skriva om sin familjemedlem. Ivan är borta. Han har rymt och stuckit till skogs, en bra bit norr om Kristinehamn.

Det är nu det händer. I nordafrika med omnejd hade de sin arabiska vår, för något år sedan, med viktig hjälp av sociala medier. Ett hundletande i skogarna strax norr om Kristinehamn är förstås inte lika viktigt för mänskligheten, som att ett antal folk gör sig av med sina diktatorer. Men likafullt är det viktigt för dem det berör.

Det finns människor som tror att solidariteten är död. Jag önskar så att de hade kunnat följa det som händer kring Ivan, de här dagarna i månadsskiftet mars-april 2012. Plötsligt bara väller det fram, sympatiyttringar, praktiska råd och folk som vill hjälpa till och leta.

En särskild grupp bildas på facebook: Hitta Ivan. När jag går med har den ungefär tjugo medlemmar, när jag skriver detta en vecka senare är vi 589. Från början handlar det mycket om sympati och spridda råd, men sakta men säkert växer en professionell organisation fram. Någon tar ledningen i själva vaktandet och letandet, någon tar itu med hur facebookskrivandet ska vara organiserat, så inte allt viktigt praktiskt dränks i alla hejarop, de där gångerna när någon av vaktarna sett Ivan i området kring Heinola. Någon lägger ut regelbundna kartor: ”hon sitter vid siffran ett, hon har det och det mobilnumret, hon sitter vid siffran två…”.

I min familj är vi orienterare och har några gånger varit med vid polisens sök efter försvunna personer. De har varit välmenande aktioner, men knappast välorganiserade av polisen. Här är det precis tvärt om. Jag sitter fem mil bort och kan inte vara med, för jobbets skull, men riktigt längtar efter att kunna hjälpa till. Massor av folk är det som går skift i skogen eller letar via bil eller bara lämnar praktiska, hundkunniga råd.

Sådant är läget just nu. Kunde jag trolla med knäna, så skulle jag se till att lurifaxen Ivan valde att gå ända de där sista stegen fram till husse eller matte. Han har ju visat sig flera gånger och varit så nära. Jag vet inte mycket jag hellre önskar, just nu, om du bortser från världssvälten, freden och rättvisan…

Ibland har jag lekt med tanken, på fullt allvar, att anmäla mig som frivillig joggare över det där kalhygget där Ivan brukar hålla till. Så kunde jag få syn på honom och då kunde mitt ofrivilliga hundskräcksadrenalin börja pumpa i kroppen och då kunde Ivan känna doften av det och glatt börja jaga mig. Varpå jag med raska steg förhoppningsvis hann före honom in i någon sorts stor ryssja dom hade byggt.

Så tänker jag i sena natten, när jag följer eftersöket på facebook. Risken är att någon skulle ta illa upp och inte förstå att jag faktiskt menade allvar. Jag har en viss talang på att locka hundar som jag är rädd för. Bäst att inte säga nåt, alltså.

Kom hem nu, Ivan. Vi är 589 stycken som längtar efter det beskedet. Du behövs.

 

 

Uppdatering:
Antal medlemmar i facebookgruppen Hitta Ivan kl 09.20 den 5 april: 768.
Nytt antal kl 11.10: 910 medlemmar.
Påskafton: Ivan hemma igen. Gruppen har 1 047 medlemmar.  Hur många av dessa som varit inblandade i praktiskt sökarbete vet jag inte, men det är många.

 

Soliga dagar i livet

1980. Läser om kärnkraft, skriver om kärnkraft, arrangerar möten och demonstrationer mot kärnkraft. Demonstrerar kilometer efter kilometer, sjunger, argumenterar. Vinner till sist folkomröstningen, fast vi inte tycker det då. Alla tre linjer, alla partier, lovar ju faktiskt avveckla.

Samma vår: börjar motionslöpa, blir lika fast i det som i intresset för våra barns miljö.

2012. Deltar i manifestationen mot kärnkraften på Soltorget i Karlstad den 10 mars. Äger delar av ett vindkraftverk i Vänern.

Springer.

32 år sedan folkomröstningen är ingenting, ett år sedan Fukushima är ingenting. Kärnkraftsavfallet är livsfarligt i 100 000 år.

Fråga: 100 000 år? Hur stort ansvar kan en energitörstig generation makthavare ta?
Svar: Fråga de döda och deras efterlevande i Fukushima.

Tolvårsbästa, vuxenvarning och smörgåstårta på byn

Strålande söndag. Min kära vän och jag gör som vid Maspalomas nyss. Skickar mig före, löpandes, och henne efter, gåendes. När vi möts på min tillbakaväg bortanför Löved har jag sprungit bättre än på tolv år. En minut fortare än vanligt per kilometer i början.

Tack och lov att jag kan löpa igen, trivsamt att träningen dessutom ger resultat, om än på min blygsamma nivå. Våren är e’ fina ti’!

På hemvägen kaffe och smörgåstårta på byn och värsta vuxenvarningen. Vi räknar på pensioner och funderar kring dragkrok och koffertstorlek på den bil vi möjligen köper om fyra-fem år. Vuxenvarning, sa jag det?

När vi kommer hem ställer vi in snöskyffeln och barnbarnspulkorna.
Du kan komma nu, stare. Ta med dig lärkan. Februari är det nya april.

Förorten? Efter läsande av boken om Zlatan

Nej, jag är inte från förorten. Jag är från före förorten.

Ni hade ju asfalt och kiosk, hiss och sopnedkast. Vi hade grusväg, trätrappa och storspov. Inte en enda människa snodde några cyklar. Vi ville inte, men det skulle ändå inte ha gått. Grannarna kände igen dem. Hur skulle vi ha kunnat knycka andratränarens cykel? Vi hade ingen förstatränare ens.

Men storspov, gott om storspov.

 

Rapport från en europeisk resa 9-16 februari 2012, andra delen


  • 15 febr: Havet

Vulkanen steg ur havet för miljoner år sedan. Här sitter vi nu på ön den gjorde. Smörjer oss mot solen och tackar geologin och erosionen för deras arbete.

Havet är 18 grader varmt.

Vindarna och strömmen förde Columbus hit till hans hållplats, på väg mot den vändpunkt han trodde var Indien. I upptäckarens kölvatten följde tusentals kanarier som bildade samhällen i Venezuela, Kuba, Florida, Mexico och på många andra platser. Venezuela kallas fortfarande den åttonde kanarieön, så många kom de dit.

Havet. Vägen bort och vägen hem. Långsamt rullar vågorna i sin eviga berättelse om drömmen bortom blågrön horisont. Våg efter våg efter våg efter berättelse.

På 1700-talet steg de i land i Montevideo. 150 år senare importerade någon i Montevideo nyproducerat papper från Kålsäter, strax nordväst om Värmlands Nysäter. Affären finns dokumenterad.

En lång resa för några ton värmländska cellulosafibrer. Eller kanske inte? Vad tryckte de på papperet de köpt från Värmland? Samma dröm som människan alltid drömmer?

Långt därutifrån rullar vågorna in mot Las Palmas och Montevideo, medan minnet av pappersfabriken i Kålsäter sakta dör, i sin skog.

– Men du skulle ha sett fotbollsplanen vi hade, pôjk. Den var så kuperad så målvakter’a såg inte varann.

Skogen susar. Havet rullar. Drömmen reser lika långt i dag.

 

 

Rapport från en europeisk resa 9-16 februari 2012, första delen


  • 9 febr: Får en bok strax innan resan

Minuterna innan resan till havet får jag en bok i present. Vi vaknar, dikter av Eva Ribich. Jag har aldrig hört namnet förr, men tycker genast om dikterna. Läser hela tiden på planet.

”Det vita ljuset
genom rummet

Ett tusen ett”

Hon är också åskrädd.

Det är svalt
på verandan

Även här
har natten varit”

Jag vet hur du menar, Eva. Man känner spåren.

”Vi går in i skogen
undan ljuset

Följer stigen
som har blivit”

Det där tysta som inte står skrivet, men som läsaren tänker själv. Den där förtätningen. Stigen har blivit.

 

  • 10 febr: Fråga, svar

Sitter på restaurang med en kär vän. Tindrar med ögonen, smakar något gott.

– Vad tänker du på? säger jag, intresserat.
– Lampan dom hade på charken på Konsum, som drog till sig flugor och dödade dom.

Man ska inte fråga så mycket.

 

  • 10 febr: Fråga, svar

– Tycker du det är roligt att jag bloggar? säger jag till den kära vännen.
– Ja-a. Då slipper jag gå och posta en massa tjocka romanmanus som ingen vill publicera.

Svarar hon.

 

  • 10 febr: Syner i dekanteringen

Sitter fortfarande på restaurang med den kära. Jag ser ut mot gatan och folklivet, hon ser in mot köket och dess liv.

– Nu tvättar dom de blå dukarna, säger hon. I köket. Och nu fyller dom tomflaskor med honungsrom från stora plastdunkar.

Berättar hon som är kökssynt.

 

  • 10 febr: Bara vanliga ätare

Jag ska alltid ha med mig det lilla gröna moleskinblocket i fortsättningen, när jag går på restaurang. Vi får så bra betjäning när jag antecknar hela tiden. De tror vi är matrecensenter. Stackarna.

Vi är bara vanliga ätare med ett grönt bloggblock.

 

  • 11 febr: Den hårda remsan mellan hav och dyn

Springer på den hårda strandremsan. Det är morgon och ebb, i natt har havet packat min löparbana. Strax väster om mig den vandrande öknen, strax österut vaggar Atlanten.

När vi kommer tillbaka efter lunch har vattnet tagit min stig tillbaka. Den ska packas till i morgon. Vi ska mäta varandra igen.

Jag vill ha en sådan väg där hemma. Inte halkig ett dugg.

Kära kommunfullmäktige.

 

  • 13 febr: Solidaritet

Folk som tror att solidariteten inte lever har aldrig låst sig ute på balkongen i ett normalt kanariskt lägenhetshotell på oklättringsbar höjd över jordytan.

Du bara ropar. Sedan räddas du av första bästa tyska dam, född strax efter kriget.

Vore livet så enkelt skulle det aldrig mer bli några krig. Jag har aldrig någonsin sett två människor försmäkta på en balkong, strax ovanför klättringsbar höjd i Maspalomas.

Du bara ropar. Sedan är räddningen nära. Tack, gamla kloka medmänsklighet, tack solidaritet. Nie wieder Krieg.


  • 13 febr: Hemma, långt hemifrån

Tornfalk, gråhäger och sothöns i lagunen intill öknen i Maspalomas. Skönsjungande koltrast i palmen vid vårt hotell.

Du sjunger på svenska min vän. Du simmar på svenska, ryttlar precis som hemma, kliver och jagar din fisk. Jaså är det här du är. Nu.

Flyttfågeln. Den ende riktigt trogne internationalisten. Hemma, både hemma hos oss och här borta hos dom. Samma sång. Samma bentag och vindsnabba vingslag.

Samma fina jordklot att leva sina dagar på.

 

  • 14 febr: Strejk

Strax innan hemresan får vi meddelande om strejk bland ombordpersonalen. Folk som jobbar i uppförsbacke eller nerförsbacke hela tiden har rätt till dräglig lön och vettiga villkor.

Stå på er, vänner.
Vi är hemma överallt.

 

Frostig morgon 1945

”En frostig svensk vintermorgon. Nyfallen snö över skogen. Borta på höjden vid punkt 79,1 ger solen en rosafärgad glans över de snötyngda granarna. Spåren är igensnöade – men så kommer den förste skidlöparen och glider fram längs skogsstigen. Han kanske snart lämnar det märkta spåret, han hör andra bakom sig, han möter någon från andra hållet. Han vill gå sin egen väg genom orörda marker. Luften är klar och ren, himlen är blå. Och snökristallerna gnistrar i solskenet …

Det är inte bara kroppen, som får utbyte av en sådan skidtur, det är inte bara musklerna, som får ny kraft. Hela människan får spänst, sinnet blir ljusare, humöret piggare, tankarna redigare. Naturen en solmängd vintermorgon ger oss något av sitt lugn och sin harmoni.”

Friluftsliv runt Karlstad, utgiven av Karlstads Idrottsstyrelse, 1945.