Tidigt 1970-tal, slidegitarristen Duane Allman får frågan:
– Hur hjälper du revolutionen?
Grundaren av The Allman Brothers Band, långt senare räknad som den näst bäste gitarristen genom tiderna av tidskriften Rolling Stone, svarar:
– Det finns ingen revolution, bara evolution, men varje gång jag är i Georgia äter jag en persika för fred.
Vad annat kan han svara.
Sedan kör han ihjäl sig. Då döper de nya skivan efter persikan.
Har du träffat henne personligt?
– Nej det har jag inte, bara stått cirka 10 meter ifrån henne någon gång.
Moderaternas länsordförande i Värmland, Hans Eriksson, kommenterar förslaget till ny partiordförande i Värmlands Folkblad.
Utsikt från min terrass i Kavalla i norra Grekland år 2006. Församlingsprästen från kyrkan strax intill välsignar den nya bilen.
En dag på väg till jobbet får jag se den. Handsken. Kärleksfull, tänker jag. Yrkesstolt, tänker jag. Sedan flyger den lede i mig och en ny instagramfundering är född. Tillvaron har sina mysterier.
”Var har du då gjort av skyddsskorna?” frågade vi. ”Det är det jag inte vet”, sa han med pipig röst.
”Hans komik var i många stycken den klassiska pantomimen, och hans spel var fullt av det absurda, det sorgsna och det återhållna”
När sådana som jag gillar sådana som Jarl Borssén, så finns det ibland alldeles särskilda skäl till det. Det är ju fanken att jag ska behöva inse det först när jag läser minnesorden över honom. Stor humor kommer ibland ur svärta och nu ser jag var den svärtan – och rättvisekänslan – kommer ifrån.
Citatet är från Stefan Westrins minnesord över Jarl Borssén i nyhetsmagasinet Fokus, nr 6, 2013. Läs.