Fanan, yttrandefriheten och seklingrullen

Helg efter en hård men rolig arbetsvecka. Borde kanske vila, men det är så mycket som drar där ute, när arrangemangshösten slår till.

Lördagsfrukost med extra allt. Sedan far vi till Arkivens dag i gamla seminariet i Karlstad. Länge står jag framför en gammal fackföreningsfana på Folkrörelsernas arkiv och tänker på morfar, den facklige pionjären som var med och slogs för mat och rättvisa när Byggnads var ungt.

Det här huset skulle jag kunna bosätta mig i, det sjunger av historia i varje hörn. Titta, fyra vackra kartor som visar hur Sandgrundsudden växte fram från ingenting. Titta på fotot från Stora torget 1920, en sådan hästkärra hade vi när jag var liten (och samma järnhjulsvagn som på fanan). Läs, en löpartävling för stans springpojkar.

Skjuten i hissen
Lunch i en källare på Drottninggatan. Sedan drar vi till Gjuteriet på Herrhagen för att lyssna på Börge Nilsson som bjudits in av Karlstads Bokcafé för att berätta om sin bok och sina möten med Anna Politkovskaja.

Börge är frilansjournalist utanför Arvika och har specialiserat sig på att skriva om Östeuropa och Ryssland. Inte bara skriva, han är med och utbildar ryska kolleger i grävande journalistik.

– Jag vill att ni blundar, säger Börge och berättar om den film som  så ofta spelas upp inför hans egen inre blick sedan den 7 oktober 2006. En kvinna i Ryssland har varit och handlat. Nu kliver hon in i hissen och ska åka upp i lägenheten. Då står någon där med en pistol och skjuter fyra skott i hennes kropp. Hon dör, mördaren går. Kvar ligger tomhylsorna, en Makarovpistol med ljuddämpare – och Anna Politkovskajas kropp.

Två år tidigare träffade Börge den ryska journalisten första gången. Boken han nyss gett ut heter Ensam – alldeles ensam. Underrubriken är 98 minuter med Anna Politkovskaja. Det handlar om hans intervju med den ryska kollegan, hon som sköts på Putins födelsedag och vars mördare fortfarande inte är dömd.

Det blir en tänkvärd eftermiddag och genomarbetad berättelse om en modig människa som ville använda sitt skrivande till något meningsfullt. Anna Politkovskaja rapporterade om ryska militärers övergrepp i den ryska delrepubliken Tjetjenien och om folk på flykt därifrån undan ryska trupper. Krigsreporter var hon inte. Socialreporter. Hennes texter handlade om hur vanligt folk drabbades av Moskvas krig mot ett folk som ville bryta sig ut. Om maktspråk i en tid när Ryssland gick från rövarkapitalism till putinism. Neutral var hon sannerligen inte men modigare än många.

Till sist hade hon skrivit en artikel för mycket.
Fyra kulor i en trappuppgång.
Det fria ordet ska inte inbilla sig att det finns.

Storslägga i ”Vesten”
Kvällen blir mörk men kall och varm. Nu har vi åkt förbi hemma och klätt på oss vildmarkskläderna. Västbynäset sticker ut som en storslägga mitt i Visten. ”Vesten” säger min vän Lars Emilson. Han tror att gårdsnamnet Västby och namnet på näset kommer av den lokala benämningen på sjön.

Det tror jag med. Vestby. Långt e.

I så fall är det inte de första ortnamn som gamla tiders kartritare förändrat. En av min ungdoms bättre badsjöar kallas ”Mången” på kartan. Det har jag aldrig hört en människa säga. Vi säger Mangen

Nu smyger vi ut på näset norr om Deje med Skodan. Vägen är smal, lerig, krokig och alltid längre än vi minns den. Lars och hans vänner har som vanligt satt ut marschaller och skyltar, så folk ska hitta ut till Seklingnatta.

Den här kvällen är det äkta seklingväder. Blött, småkallt och sex grader varmt i vattnet. Då leker livet för siklöjan och då drar gubbarna not mitt i leken, de som numera kallar sig Vistens Notdragareförening.

Viktig för folkhushållet
En gång i tiden var notdragningen efter siklöja som senare tiders älgjakt. Folklig tradition, viktig för folkhushållet i trakten och något som man inrättade sin tideräkning efter. Då fanns det notkast lite varstans runt Visten. I dag har de slagit sig ihop från olika håll runt sjön för att hålla traditionen vid liv.

Vi kliver ut ur bilen, drar halsdukarna om halsen och sätter mössorna på. Där borta vid sjökanten lyser det, elden flammar och i fisklådan glittrar det som silver om de nyfångade siklöjorna. Ute på sjön skymtar en eka med två karlar som ror ut med noten. Snart ska några börja veva in den igen.

”Årets bästa fångst ikväll, 1802 st. i ett kast. Förhoppningsvis kan lördagen bli bra” skrev Lars Emilsson i facebookgruppen Seklingfiskarnas Vänner i torsdags. Det blir den. ”Emilburgare” kallade jag en gång hans nystekta sekling i tunnbrödsrulle. En av våra godare traditioner i bygden, gommen trivs och själen får en fin avslutning på dagen.

När jag står med min varma seklingrulle i näven fem meter från sjön kommer tanken över mig. Detta att notdragarnas anspråkslösa arrangemang sammanfattar hela vår lördag. Här är ordet fritt. Mat har vi. De har till och med ett arkiv. Nu noterar Helge Nyhlén det senaste kastet:  1 095 seklingar.

Kom så värmer vi oss vid brasan och käftar en stund till.
Bara för att vi kan.


Djupt där inne

Kan du gå in på Nordea, säger den kära vännen en dag när jag har semester. Jag tror genast att hon menar att jag ska åka ner på byn och bengå in på bankkontoret för hand. Gå in? Det är klart jag går in.

Men det är nya tider nu, hon menar via skärm. Jästrar vad huslån vi har inuti i den skärmen. Långt inne mellan ettorna och nollorna (och vissa väl valda ännu högre nuffror) har någon kletat dit ett minustecken.

Vänta, det är två stycken ser jag nu. Blir det plus då om man adderar minusen?

Palme, pers och hoppfulla höstlöv

Söndag. Höst på hela Grossbolstorp. Under dagen sol, några lätta molnskyar här och där, röda, gula och orange löv. Löv som faller, löv som borde krattas men också knoppar som håller på och bildas. Springer mitt längsta pass sedan diskbråcket för elva år sedan, dessutom årsbästa på milen.

Går och ser Palme-filmen. Jo, så var det den gången. Sverige hade en demokratisk socialist som statsminister. En som jag sannerligen var kritisk mot många gånger, (Palme och Geijer, Nixons lakejer!) men som samtidigt var en briljant tänkare och talare. En som gav Sverige en röst i världen, när europeiska länder fortfarande fick ha en egen röst.

Tiden går. Tiden går i cykler, politiska konjunkturer cyklar på de med. När får vi en socialdemokrati som vågar formulera stolta visioner igen? En som inte är vilsen och fast i det mediedramaturgiska slaget om medelklassen?

Strängs snåla sedel
En gång har jag träffat Gunnar Sträng. Det finns en bild på mig i bästa SSU-kostymen, när finansministern och folkhushållaren lägger en snål sedel i en insamlingsbössa som jag sträcker fram.

Palme träffade jag två gånger. SSU-lägret i röda Ådalen 1976. Valrörelse, han äter på en glass av märket Winner, jag försöker bjuda in honom till Jönköpingsdelen av lägret. Sedan förlorar han kampen mot Thorbjörn Fälldin, på den tiden centern var motståndare till den livsfarliga kärnkraften.

Studiebesöket i Värmland i början på 1980-talet. Palme beskådar skogsdöden nära Kronoparken, Palme besöker IVL i Kil, Palme håller hyllningstal till industrialister på Bäckhammars Bruk, Palme besöker skolklass, Palme… resan håller ett närmast våldsamt tempo. Själv skriver jag några av de rader jag ångrat och låter bli att skriva några rader som jag borde ha skrivit. Offer för min egen mediedramaturgi.

Den första toppolitiker jag mött som brytt sig om journalisterna. ”Hinner ni med?” sa Olof Palme när tempot var uppskruvat mellan besöksmålen, de mästerligt improviserade talen och fototillfällena. ”Hinner ni med?”.

Ogillade och beundrade
Jag tyckte inte alltid om honom. Jag beundrade honom likafullt. En gång stod jag i en fullsatt Färjestads ishall, höll min fru i ena handen och NWT:s lokalredaktör i den andra och sjöng Internationalen. Höjda händer, Palme i högform.

Löv faller från en björk på Grossbolstorp. Knoppar bildas.

Spahelg hemma

Jag har två semesterveckor framför mig men den kära vännen jobbar. Vi vill inte lägga en massa pengar på en spahelg, som vi först funderade på. Det blir en helg hemma i stället.

Hon har fått ett egenhändigt tillverkat programblad och råvarorna handlade vi i går. Programmet är privat men det handlar om ett antal bad i bubbelbadkaret, lång cykeltur eller skogspromenad i morgon, trerätters middag i kväll och… Aschdäkvetter.

Svarar vi inte i telefon i helgen så vet du varför. Vi firar att det är 34 år sedan den trevlige lagmannen vigde oss i Tingshuset i Sunne, fast han inte ville först, för han tyckte ceremonin skulle bli som i DDR.

Det blev den inte.

 

Vardagskväll med upphittad spellista och môschel

Mörkt ute, huset doftar äppelmos och jag är kär. Lyssnar på en spellista som jag hittat på facebook. Sakta går hon från Frödings bergatrollsblues till grönkänsliga ögon och öron, öron… Sinnet får ro.

Lyssnar, bara lyssnar. Slötittar på facebook ibland, skriver någonting, gillar en rolighet. Svarar en vän som frågar vad han har gjort om han har môschlat hela dagen. Môschlat? Det ordet hade jag glömt att jag hade inom mig. Du har gjort som du brukar, svarar jag. Gått omkring å pulat å filurat med nåt. Han håller med. Gjort dä sôm kommer fôr en, i dä tämpo en besstämmer schälv, skriver en annan vän.

En våning ner fortsätter äppelmoset att koka i storgrytan medan jag sitter här och tänker små tankar och någon enstaka halvstor till stillsam musik. Som att detta blir nog gôtt till filmjölk, till exempel. Eller ”se’n så äter jag opp’na”. Hum hum.

Under vinrankan, sjunger Monica Zetterlund. Vi kommer aldrig att dö, berättar Bo Kaspers orkester. Äppelmoset doftar och jag spelar om den bästa låten på hittelistan en gång till.

Sedan går jag ner. Ner till henne som jag kysser ojämnt antal gånger varje morgon, bara för att vi vill. Ska vi inte steka lite svamp till falukorven?

Jo, det gör vi.

 

På skoj

Ibland skojar jag till det och borstar tänderna innan jag rakar mig.
Ibland skojar jag till det och låter bli att äta köttbit på fredag.

Ibland är jag djupt allvarlig och leker klok en hel kväll.

Kor eller lastbilar?

En sommar när barnen var små skulle vi åka till Åland och fiska. På vägen till Stockholm och färjan tävlade vi i bilen, för att göra resan roligare. Barnen räknade kor, vi vuxna räknade mötande lastbilar.

Resultat: nästan exakt lika många.

Undrar vem som skulle vinna nu, 25 år senare? Korna eller långtradarna?
Nej, det undrar jag inte alls.

Privata sommaren

På det privata planet har sommaren haft sin tjusning. Vi har haft barnbarnen på besök, några av dem härligt länge. Sådant är nyttigt. Vem skulle annars lära västkustbarnen viktiga uttryck som ”Vi ha feska” och ”Köckling ä gôtt”?

Och vem skulle dämma bäcken med badankor och påminna morfar om den halvt bortglömda konsten att göra gummisnoddsoppa?

 

Notiser från norska resan

Semester väster- och nordväst åt. I Morokulien trängs en busslast förvånade kineser runt den obevakade riksgränsen mitt i byggnaden. Låter sig fotograferas en efter en framför borden och flaggorna, med vänster fot i Norge och höger fot i Sverige. Obevakade. Gränsen en decimeterbred vit rand i golvet.

Förundrade kinesiska ord byter ägare. Vi vet inte vad de säger. Vi vet precis vad de säger. Vi håller med.

*

Bilar genom ett välmående norskt jordbrukslandskap. Varenda loge välbehållen, här och där en nyodling. Nordens mest decentraliserade samhälle.

*

Trafikrytmen är behagligt lugn, som i norra Kalifornien. Hemma skulle jag storkna över att behöva köra i 60-70-80 kilometer i timmen mil efter mil efter mil. Här finner jag mig och trivs. Inte en människa kör om. Jo, nu kom det en.

*

Vägarbeten efter Mjösa. Gick verkligen vägen här 1977 när jag kom på motorcykeln? Besviket inser jag att jag inte kan visa den kära vännen sjölandskapsutsikten från då. I Hamar är vi svultna, äter pepparstek, blir folk igen. Sitter i jernbaneparken och pratar om den norske poeten Rolf Jacobsen, som jag läst dikt för en gång i stadens bibliotek. Jag – för honom!

*

Röros. En pärla bland trästäder i vår miniturné de senaste somrarna. 333 års kopparhantering är slut men historien lever. Guiden som vandrar oss runt är kunnig, kan berätta och har humor. Glöm inte de som slet redan som barn och byggde samhället, säger han. Gå hem och läs Falkberget.

*

Sedan åker vi hem. Fikar på nya verandan och pratar om det dyra, kära Norge. Rondane var vackert med dramatiska bergformationer, plana fjällvidder och allt sitt porlande vatten. Fönsterlaven och renlaven (tror jag det var) gjorde marken helt vit på tallmoarna innan Folldal.  Fåren, lugnt tuggande gräs efter väg 27. Slagghögarna vid Sleggveien i Röros, 300 år gammal scenografi till pjäsen Elden som Leif Stinnerbom regisserat.

Alla renarna som fick oss att köra särskilt försiktigt i kurvorna strax innan Sveriges högst belägna by Högvålen, 830 meter över havet.

*

Nästa år en ny liten stad. Följer du med mig till biblioteket och frågar efter Johan Falkberget? Han var åtta år när han började arbeta i Christianus Sextus, en av koppargruvorna på Rörosvidda. 1901 kom första boken.

Röros har en gata som visar världen. I den ände där överheten bodde var Bergmannsgata 24 meter bred. När hon bytte namn till Mörkstugata, efter häktet, var hon till sist fyra meter bred. Perspektivet blev snyggt – men orättvisan tydlig. Gatan finns kvar, än finns mycket att göra, om världen ska bli som Falkberget drömde när han klev upp ur gruvan och började skriva.

Vem drömmer inte den drömmen.