Slavdrivare

Yngsta dottern på besök med innekatt. På något sätt tycks djuret stå i telepatisk förbindelse med våra två egna senaste (döda) katter.

Snart sitter Fia i trappan, precis som vår Trasan gjorde, och väntar att jag ska gå en våning upp och börja jobba. Kutar före mig, precis som hon, och sätter sig i fönstret ovanför datorn. Exakt samma blick.

– Jobba, jobba jo-o-bba! säger blicken.

Hur vet en katt att hon ska göra så? Trappan, fönsterbrädan, blicken. Precis som…

– Älskade kattuschling, jag har semester har jag sagt. Jaga någon annan. Den där datorn ska inte spinna på flera veckor.

Den tiden då jag har hårdrocksröst

Definitionen av kvällsmänniska är att det är en sådan som jag. Det präglar även mina mornar. Då är jag inte människa. Mornarna är så fyrkantigt ritualbundna att det kommer att bli fotspår slitna i kökets klinkergolv efter mina vanebundna vandringar.

Med ögon som kryss och röst av hårdrockstyp kliver jag omkring i min morgonrock varje morgon, styrd som en robot i ett japanskt laboratorium. Sätter på kaffet. Bort till köksskåpet, filskål, kaffekopp och juiceglas i näven. Ställer dem i rätt ordning vid min plats vid köksbordet. Kaffekoppen till vänster, glaset till höger. Alltid. Tillbaka, hämtar matsked och tesked och placerar dem där de alltid ska vara. Alltid är nyckelordet. Blodtrycksmedicinen ska ligga till höger. (Den tar jag först, med två klunkar juice till sedan. Aldrig tre).

Innan dess hämtar jag brödbit ur brödskrinet, plockar fram pålägg ur kylskåpet. Är det vardag? Då blir det inget smör.

Häller upp fil och apelsinjuice med fruktkött. Går tillbaka, ställer in fil- och juicepaket (kraftigt störd om leverantören bytt layout eller behållare) och hämtar müsli. Två skopor müsli, aldrig mer, aldrig mindre. Hämtar kaffet, sätter på Radio Värmland, lyssnar, äter, dricker.

Ändra ingenting. Ändra aldrig någonting.

Sedan rakar jag mig, borstar tänderna, duschar – och går ut i livet, fylld av förändringslusta. Världen behöver bli bättre varje dag. Massor med förändringar behövs det. Men aldrig den halvtimme när jag har hårdrocksröst.

Tidningarna? De läser jag i sängen klädd i bara t-tröja. Då har jag ännu ingen röst alls.

Klipper gräs i syskongruppen

– Klipp gräset i dag, sa den kära vännen, innan hon for till jobbet. Så då gör jag det framåt aftonen. Drar omkring med vår klippare och knövvlar oss runt äppelträd, hallonbuskar och askrötter.

Vid päronträdet hoppar en förskräckt grodunge i det höga gräset. Jag väntar medan den hinner hoppa över i det redan klippta. Strax därpå är det en stor metallskimrande skalbagge som måste räddas.

– Ta god tid på er vänner. Vi andra är bara gäster här, i syskongruppen.

En sädesärla tittar intresserat på smågrodan, men avstår försöket.

 

 

 

 

 

 

Fem laddare för vår frihet

Friheten är stor när vi ska kommunicera. Nu, när jag kan posta från min kamera om så krävs och skicka brev från min ”skrivmaskin” dygnet runt. Tack för den friheten, den har jag stor nytta av i mitt dagliga arbete och liv. Några knapptryckningar bara, sedan kan hela världen läsa mina meddelanden om den nu skulle vilja det.

Det är en del på Antarktis som är lite motspänstiga.

Fast visst var tillvaron lättare att fatta, innan den stora valfriheten och kommunikationstekniska revolutionen kom. Då, när Televerket ägde och skötte en fast bakelittelefon i varje hem och Posten levererade brev alla dagar utom söndag och – tillräckligt långt tillbaka – till och med flera gånger om dagen på vissa håll.

Den kära vännen och jag besökte barn och barnbarn i helgen. För denna tvådygnsutflykt medförde vi kläder och toalettartiklar, men också fem laddare, räknade vi när vi packade upp.

Fem laddare för vår frihet. Inte blir de färre heller, sladdhärvorna.

En resa

När någon gör en resa har han något att berätta. Men jag har inte tänkt att mina barnbarn ska bli seriefigurer, det har nog inte deras föräldrar heller tänkt. Låt mig bara konstatera att vi har varit och hälsat på dem, alla fyra, långt från Forshaga, och att jag trivs rätt bra i morfarrollen.

– Livets efterrätt, sa de första i bekantskapskretsen som fick barnbarn. Klyscha, tänkte jag den gången. Töl’ inte…

Ack så fel jag hade.

Helgdagssvenska för invandrare, HFI

 

 

 

 

 

Julen är god.
Påsken är glad.
Midsommaren är trevlig.

Varje helg sitt eget ord.

Vår fjärde största svenska högtid kallas Klämdagen.
Den har inget eget ord.

 

(Det skulle väl vara kompar i så fall. Kanske kan vi en dag skicka vackra vykort med hälsningen: Kompensationsledig Klämdag! önskar familjen Svensson & Nilsson).

”Någon annan använder mitt konto”

”Någon annan använder mitt Spotify-konto”. Du kan inte ana hur många som söker på de sökorden eller ungefär dem och får träff på den här bloggen. Flera gånger i veckan är det någon. Jag skrev ju om när jag blev kapad.

Problemet måste vara stort.

Första frågan: varför gör inte Spotify något åt saken? Om jag märker det så ofta, hur ofta måste inte de göra det?

Andra frågan: borde vi drabbade göra något åt saken? Borde jag organisera det? Även om jag fortfarande väljer att tro att han som inte svarade på mitt mejl dock kapade mig av misstag.

Bra tjänst Spotify. Men deras säkerhetssystem stinker. Miljarderna räckte inte till.
Bra tjänst Spotify.

Rena återbäringen

Vår nya platt-tv är rena återbäringen. Köpt som den är för skatteåterbäringen, konsumåterbäringen och pengarna vi fick från vindkraftsföreningen. Vinner Sverige fotbolls-EM får vi dessutom köpeskillingen tillbaka.

Vänta nu. Jag är inte ens särskilt intresserad av pengar. Mera då av tid. Den bär ingen tillbaka till oss.

Annars vet jag några ögonblick jag gärna skulle köra i repris.

I en tallbacke på nattskärrans hed

Vi blir fyra personer i bilen, på väg till tallheden som inlandsisen skapade. A som är 85 år är äldst, men han är den som hör fåglarna bäst ska det visa sig.

Klockan är tio på kvällen när vi kommer fram. Sista tvåhundra meterna går vi. Kryssar mellan sandvägens vattenpölar, slår oss ner i lingonriset under en tall. Där ligger jag i sluttningen och tittar upp mot molnen medan försommarnattens ljus blir bara aningen mörkare.

Först kommer morkullan. Varv efter varv patrullerar hon av luftrummet. Visslar, orpar och berättar att hon vill leva vidare. Det vill göken också, påpekar han. Flera stycken gökar gal. Borta från den närmaste tjärnen ropar en lom, A hör den först. Vi lyssnar till vemodet som hälsar oss i natten.

Fyra människor, tysta i vår sluttning. Bättrar på med myggstiftet en aning. Tar så småningom fram kaffet och smörgåsarna. Aldrig smakar kaffe bättre än halv elva på kvällen i en tallbacke på nattskärrans hed. Taltrastarna försöker stänga dagen, men det är inte lätt i det nordiska ljuset. Borta vid sjön någonstans skriar tranorna.

Fyra människor, tysta.
Tysta länge.

A hör det först. Ja, hör, där är det! Det magiska surret, som en värmländsk cikada men inte riktigt. Snart kommer nattskärran närmare. Nu – ser jag fågeln! Högt på en gren på en torraka sitter hanen. Spelar upp det läte han är helt ensam om, bland allt det som lever i min värld.

Det blir en magisk natt igen. I fjol var första gången, i natt en bra repris. I kikaren ser jag hur han lyfter från grenen, klatschar ihop med vingarna ovanför kroppen på det karaktäristiska nattskärreviset. Lycka! Inte undra på att folk trodde på oknytt förr, med röster som lommen och skärran i natten. Magiskt!

– Nu flög han bortåt hygget. Ska vi försöka ta oss närmare?

Ja, det gör vi.

 

Här är en film på youtube, från en annan nattskärreskådare. Jag tycker han har fångat både fågeln och känslan väl.