Kategori: Familjen

Enkät efter firande av lycklig påsk på Grossbolstorp

Hur många ägg har du ätit i påskhelgen? 2-5.
Hur många räkor har du skalat? 32-51.
Hur många barnbarn har kommit och väckt dig och hustrun varje morgon? 2.
Hur många amerikanska mejlvänner har du försökt förklara begreppet ”påskkärring” för? 1.
Hur många facebookvänner fick den förrymda hunden Ivan i Kristinehamn, innan han kom till rätta? 1 047.
Hur många försiktiga löpturer har du tagit, efter halsflussen och kåvepeninet? 2.
Hur många ganska slitna påskägg från 1956 fick du traditionsenligt leta reda på? 1.
Hur många godisbitar hade någon lagt i ägget? 33.
Hur många har du kvar? 1.

Ät upp den.
Livets tisdagar är inte heller så dumma.

Halsen, musiken, projektet, oron för Ivan samt kärleken till det fria ordet och skrivglädjen

Söndag förmiddag och dags att summera den senaste tidens vedermödor.

Halsen: tog de sista två kåvepenintabletterna för drygt en timme sedan. Tack sjuksköterskor, doktorer och medicinkokare som räddade mig. Biverkning: svårt för det svenssonska sinnet att vara så bundet. En timme efter tablett får du äta mat, två timmar efter mat får du ta tablett. Hela tiden luktar din urin björklut… Nå, jag är i sväljbart och arbetsfört skick sedan onsdagen, det är huvudsaken.

Musiken: Telia och Spotify har synnerligen trivsamma medarbetare på sina kundtjänster, nu kan det sägas. När väl vår kommunikation tog sig, så har mejlen strömmat över land och riken. Inte minst till Cambridge i Storbritannien där två kvinnor på Spotify till sist förstod mitt problem, förmodligen med god hjälp av min lika förstående och tålmodiga välgörare på Telia. Numera strömmar Bruce Springsteen, Elmore James och Peps Persson (och Hasse & Tages Lindemän) ut ur min dator, tv, mobil och bilradio mest hela tiden. Utan att någon stackars namne i Karlstad råkar bryta lyssningen.

Projektet: trädgården ska förnyas, förhoppningsvis husets exteriör också, en aning. Det praktiska jobbet började i går, med att vi fällde enen och sockertoppsgranen i hörnet på framsidan. En rejäl hyrgallerkärra fyllde vi och for till mellersta kommundelen med. Framsidans böljande stenhav ska förhoppningsvis bli slätt som den blankaste slättsjö och nya rabatter ska grävas.

Oron: det finns folk som tror att solidariteten är död. Till er säger jag bara: kolla då gruppen Hitta Ivan på facebook. Där kan ni se hur många medmänniskor det finns, som bryr sig om en facebookvän till mig, och hennes försvunna hund. Ge inte upp Britta, vi håller tummarna allihop. Vi är många som haft ett djur som familjemedlem och vet hur saknad känns.

Dagens förberedelse och morgondagens framträdande: ska prata om medier för 17 nya forshagabor i morgon. Mitt anförande ska tolkas till tre språk, det blir en upplevelse bara det. Misstänker att de som skulle texttolka mig när jag kåserade vid ett PRO-möte en gång fortfarande minns den upplevelsen med skräck. Jag har en tendens att inte följa manus, när jag går igång.

Mitt ämne i morgon är något som jag känner varmt inför. Det fria ordet. Skrivglädjen.

Vad är det första en nybliven diktator försöker inskränka? Ordet. Själv tror jag fortfarande att en bra text kan förändra världen – och det tror uppenbarligen världens diktatorer också.

Ska ta med två älskade vänner och visa. Pennan och tangentbordet.

 

 

Ligger lägenheter utomhus?

Varuhuset som gett oss begrepp som Billy och den två gånger vikta insexnyckeln bjuder in till kundundersökning på sin webbplats. Jag är en vänlig själ och ställer upp. Till slut kommer frågan hur jag bor. Den har inte Ingvar formulerat själv.

Titta själv på skärmdumpen här nedan. Hur skulle du svara på undersökningsföretaget GfK:s fråga? Bor du i hus eller… ja, vadå?

Här i Sverige bor folk i hus, GfK. Nu kan det sägas.
… och Ingvar Kamprad möblerade det.

Han skulle aldrig inbilla sig att lägenheter ligger utomhus.

 

Soliga dagar i livet

1980. Läser om kärnkraft, skriver om kärnkraft, arrangerar möten och demonstrationer mot kärnkraft. Demonstrerar kilometer efter kilometer, sjunger, argumenterar. Vinner till sist folkomröstningen, fast vi inte tycker det då. Alla tre linjer, alla partier, lovar ju faktiskt avveckla.

Samma vår: börjar motionslöpa, blir lika fast i det som i intresset för våra barns miljö.

2012. Deltar i manifestationen mot kärnkraften på Soltorget i Karlstad den 10 mars. Äger delar av ett vindkraftverk i Vänern.

Springer.

32 år sedan folkomröstningen är ingenting, ett år sedan Fukushima är ingenting. Kärnkraftsavfallet är livsfarligt i 100 000 år.

Fråga: 100 000 år? Hur stort ansvar kan en energitörstig generation makthavare ta?
Svar: Fråga de döda och deras efterlevande i Fukushima.

Restauranger där jag blir glad

1. Café August, Kanikenäset, Karlstad.
Pannbiffen, miljön, Vänern, musikarrangemangen. Hele härligheta’.

2. Mamas taverna längst söderut på Telendos.
När de hade ställt ut vårt bord en halv meter från kajkanten, under bar himmel, vid födelsedagsmiddagen. Oliverna, fetaosten, tsatsikin, souvlakin, de grekiska köttbullarna, all den andra maten, efterrättbollarna, vinet, den varma kvällningen. Fiskarna nere i vattnet en meter från oss. Befolkningen på 45 personer som alla kände oss på Greklands lugnaste ö utan en enda bil.

3. La Bodega, Paseo del Faro, nära fyren, Maspalomas.
Personalen. Det är relativt få kypare som med låtsasbarsk min kan tvinga min kära vän att äta upp sista minipannkakan innan han bär in nästa rätt.

4. Grön Ko, café & saluhall, gamla stationshuset, Värmlandsbro. Här gillar jag allt. Miljön, den hållbara idén, maten du äter på plats, köttet du köper med dig hem. Östermalmshallen i miniatyr, förflyttad till en järnvägsraka strax nordost om Säffle.

5. Greek Taverna, San Augustin.
Ska du äta grekisk mat utanför Grekland är det här ett trevligt alternativ. Även om restaurangen nu råkar ligga i ett köpcenter på Gran Canaria och inte vid en kajkant vid Egeiska havet…

*

Då har jag inte nämnt räksmörgåsarna på Heaven 23 i Gothia Towers. Forsärlan på andra sidan rutan med Klarälvsutsikten från restaurang Älvgläntan på industriområdet i Forshaga. Utsikten långt in i Norge från restaurangen på Tossebergsklätten eller långt in i både Norge och Dalarna från restaurangen på Långberget. Den där måltiden i Rom som var mitt livs bästa. Innehavaren på Kanikeköket som alltid ska gissa vad jag vill ha och alltid gissar rätt.

Jag har enkla vanor, enkla krav på livet. De flesta vardagar är min favoriträtt Nästgårds falukorv och kokt, en aning mjölig kravodlad king edward-potatis.

Vi brukar äta hemma, det brukar vara vardag.

 

Tolvårsbästa, vuxenvarning och smörgåstårta på byn

Strålande söndag. Min kära vän och jag gör som vid Maspalomas nyss. Skickar mig före, löpandes, och henne efter, gåendes. När vi möts på min tillbakaväg bortanför Löved har jag sprungit bättre än på tolv år. En minut fortare än vanligt per kilometer i början.

Tack och lov att jag kan löpa igen, trivsamt att träningen dessutom ger resultat, om än på min blygsamma nivå. Våren är e’ fina ti’!

På hemvägen kaffe och smörgåstårta på byn och värsta vuxenvarningen. Vi räknar på pensioner och funderar kring dragkrok och koffertstorlek på den bil vi möjligen köper om fyra-fem år. Vuxenvarning, sa jag det?

När vi kommer hem ställer vi in snöskyffeln och barnbarnspulkorna.
Du kan komma nu, stare. Ta med dig lärkan. Februari är det nya april.

Förorten? Efter läsande av boken om Zlatan

Nej, jag är inte från förorten. Jag är från före förorten.

Ni hade ju asfalt och kiosk, hiss och sopnedkast. Vi hade grusväg, trätrappa och storspov. Inte en enda människa snodde några cyklar. Vi ville inte, men det skulle ändå inte ha gått. Grannarna kände igen dem. Hur skulle vi ha kunnat knycka andratränarens cykel? Vi hade ingen förstatränare ens.

Men storspov, gott om storspov.

 

Springer efter havet

Forshaga, februari. Tar på löparkläderna. Nya löparstället, underställ, kalsonger, t-tröja, collegetröja, tjocka strumpor, pegasuserna, yllemössa, snusnäsduk, fingervantar. Färdplan till hustrun, djupt andetag över tröskeln, klockan igång. Ute på vår gata är det en grad varmt, ishalka och snöglop.

Tre snabba steg, sedan är jag tillbaka på den packade strandremsan mellan Atlanten och Maspalomasöknen. Kroppen springer nerför backen mot Forshaga, förbi Ängevi och efter Klarälven söderut. Kilometer efter kilometer pumpar på i jämn go’ lunk. Själen – är tillbaka i solen och värmen. Hörseln hör hav, ögonen kisar i kanarisk sol.

– Vad skönt det är att springa efter havet, säger jag till hustrun när jag kommer hem. Jag vände borta vid Playa Ingles.

Då kommer hon redan med Vistenvatten. Gran Canaria är 420 mil bort.