Var jag sju år när jag fick min första klocka? Tror det. När korta visaren står på 8 och långa visaren står på 9, då är det bråttom till skoltaxin.
Passa tider, det var viktigt. Än i dag är jag klockfascist, när någon tycker att hans tid är så viktig att han gärna fördröjer ett sjupersoners möte med en kvart. Sju gånger 15, det blir mycket nytta det, tänker ordningsmannen inom mig. Eller onytta då. Mycket pengar för skattebetalarna. Jag tycker inte alltid om den mannen inom mig, men inte om tidstjuveriet heller.
Märker du klyvnaden?
När jag var 15 år slutade jag bära klocka en lång period. ”Hon tuggar sönder min tid i små oanvändbara bitar” berättade jag viktigt, för alla som råkade höra. Jag trodde detta var mitt eget påhitt.
”Du är ledig”
Juldagen 2011 kommer tiden över mig igen. Vi sitter och äter våra köttbullar, prinskorvar och skinka, när jag konstaterar att det ska bli skönt att gå till jobbet i morgon igen. Det blir tyst runt bordet. ”Det är annandag jul i morgon, säger min fru till sist. Du är ledig”.
Ledig? En lång stund står tiden stilla i mitt universum. En hel ledig dag som jag har förträngt? Får man gå till jobbet i alla fall? Det är så mycket som…
Sedan sätter jag mig i läsfåtöljen med Rolf Edbergs bok Spillran av ett moln i näven. Den som rektorn på Åsvallaskolan läste högt för oss i centralhögtalarna när jag var 15 år. På sidan 9 står det som i eldskrift:
”Armbandsuren har vi genom en tyst överenskommelse stoppat i ränslarna. De ska inte tugga sönder tiden för oss. Vi ska äga tiden. Låta varje ögonblick vara ett mål i sig självt.”
Nu hör jag rektor Anderssons stämma skallra ur högtalarna i 9a:s klassrum igen. Det var Rolf Edberg som hade tänkt den där tanken innan den blev min.
Tiden går inte. Den kommer till oss.
Gott Nytt Ögonblick, medmänniskor.
