Vår nya platt-tv är rena återbäringen. Köpt som den är för skatteåterbäringen, konsumåterbäringen och pengarna vi fick från vindkraftsföreningen. Vinner Sverige fotbolls-EM får vi dessutom köpeskillingen tillbaka.
Vänta nu. Jag är inte ens särskilt intresserad av pengar. Mera då av tid. Den bär ingen tillbaka till oss.
Annars vet jag några ögonblick jag gärna skulle köra i repris.
Vi blir fyra personer i bilen, på väg till tallheden som inlandsisen skapade. A som är 85 år är äldst, men han är den som hör fåglarna bäst ska det visa sig.
Klockan är tio på kvällen när vi kommer fram. Sista tvåhundra meterna går vi. Kryssar mellan sandvägens vattenpölar, slår oss ner i lingonriset under en tall. Där ligger jag i sluttningen och tittar upp mot molnen medan försommarnattens ljus blir bara aningen mörkare.
Först kommer morkullan. Varv efter varv patrullerar hon av luftrummet. Visslar, orpar och berättar att hon vill leva vidare. Det vill göken också, påpekar han. Flera stycken gökar gal. Borta från den närmaste tjärnen ropar en lom, A hör den först. Vi lyssnar till vemodet som hälsar oss i natten.
Fyra människor, tysta i vår sluttning. Bättrar på med myggstiftet en aning. Tar så småningom fram kaffet och smörgåsarna. Aldrig smakar kaffe bättre än halv elva på kvällen i en tallbacke på nattskärrans hed. Taltrastarna försöker stänga dagen, men det är inte lätt i det nordiska ljuset. Borta vid sjön någonstans skriar tranorna.
Fyra människor, tysta.
Tysta länge.
A hör det först. Ja, hör, där är det! Det magiska surret, som en värmländsk cikada men inte riktigt. Snart kommer nattskärran närmare. Nu – ser jag fågeln! Högt på en gren på en torraka sitter hanen. Spelar upp det läte han är helt ensam om, bland allt det som lever i min värld.
Det blir en magisk natt igen. I fjol var första gången, i natt en bra repris. I kikaren ser jag hur han lyfter från grenen, klatschar ihop med vingarna ovanför kroppen på det karaktäristiska nattskärreviset. Lycka! Inte undra på att folk trodde på oknytt förr, med röster som lommen och skärran i natten. Magiskt!
– Nu flög han bortåt hygget. Ska vi försöka ta oss närmare?
Ja, det gör vi.
Här är en film på youtube, från en annan nattskärreskådare. Jag tycker han har fångat både fågeln och känslan väl.
Det är nyttigt att lyssna. Nu har jag utvecklat min fundering, efter dialog med vänner i levande livet och på finurliga facebook.
När livet är bäst är det arbete och kärlek.
Med kärlek menas det som du själv känner kärlek uti.
Med arbete menas det som försörjer dig, förnöjer dig eller på annat sätt gör att du får ta i. Helst med både muskler och hjärna.
En del snickrar hus.
En del springer stadslopp.
En del skriver dikter.
En del bakar bröd.
En del går äventyrliga promenader med rullatorn och älskar det.
När livet är bäst är det kärlek och arbete.
I dag är det stängt på grund av gräs. Långt gräs. Gödsla aldrig.
Eller, jo.
Kära vän, om du går före med hårblåsen, tror du jag kan klippa då?
Ibland tror jag det är dags att söka behandling. Torsdag kväll, den kära vännen kommer hem från en sommarfest. Tidigare under eftermiddagen har det varit åska i luften men inte hörts en enda smäll.
– Varför ligger den här framme?
Då visar jag henne vad som finns i väskan jag packade när molnen var mörka. En karta blodtrycksmedicin, en burk blodförtunnande, en t-tröja, kreditkortet, körkortet, coopkortet och ett fullt usb-minne. Datorn och stickan till mobila bredbandet.
Finns det behandling mot alltför god krisberedskap? I dag på morgonen får jag leta en lång stund innan jag hittar medicinen.
/Signaturen SOS som initialer & 112 i lumpen
– Lunch? säger den kära vännen en av helgdagarna och då svarar jag ovanligt: – Ska vi göra nässelsoppa?
Tiden är rätt. Vid komposten börjar brännässlorna bli grova på soligaste sidan men mitt emot är de späda nog. Titt i kokboken och handskar på. Två liter nässelblad behövs det till oss. Efter ett tag har jag lärt mig handlaget. Inte dra med för mycket stjälk, försök riva med dig bladen. Bara bladen.
Först sköljer vi nässlorna väl ett par gånger och plockar ur de stjälkar som ändå kommit med. Bladen är så små att vi kan lägga dem i kokande saltat vatten direkt, utan att skära dem i strimlor. En och en halv liter vatten, en och en halv tesked salt. Där får de koka i fem minuter. Vi slår bort spadet och hackar nässlorna, inte alltför fint.
Smälter en matsked smör i grytan. Lägger ner de hackade nässlorna och det får fräsa i två minuter. Strör över en matsked vetemjöl och rör om. Slår på en halv liter vatten, lite i taget, och lägger i en tärning grönsaksbuljong. Nej, en och en halv får det bli. Låter det koka i 5 minuter. Smakar av med salt och peppar.
Serverar med ägghalvor och strimlad kassler. Vistenvatten och ostsmörgås.
*
… och det är tjugo år sedan vi gjorde nässelsoppa förra gången och andra gången sedan vi flyttade hit 1983 och varför alla dessa år emellan? Det smakar så bra. Jordklotet ger och vi samlar och äter, självsått och härproducerat, direkt ur jorden som jag och mikroorganismerna har gjort.
Smakminnet berättar om farmor Gerdas kök på Almar.
Jag brände mig bara lite.
Almar = arrendegården mellan Karlstad och Forshaga, där bloggaren föddes. Bilden är egentligen liggande.
Lördag. Molkoms marknad, stor tradition för mina barn men inte lika stor för mig, fast jag till och med fått inviga marknaden en gång. Vi ringde landshövdingen men han kunde inte, sa arrangörerna då.
– Å sen ringde ni mig?
– Ja. Kan du?
– Det är fel ordning.
Den här gången blev det av. Kalvdans från Ölme (farmor som kom österifrån skulle ha sagt kalvost), vitlökskorv från Vild-Hasse och en begagnad bok med i väskan hem. Sixten Jernbergs I vilda spår. Jag vet att jag läste den när jag gick i skolan och ville bli skidkung, men det är också allt jag minns.
Så här berättar Sixten i förbigående, i kapitlet om hur det gick till vid OS i Cortina 1956:
”Det har undrats och ifrågasatts, om det verkligen skall vara modellen, att träna varje dag som jag gör. Borde det inte räcka med de hårda tävlingsloppen och vila och koppla av på de tävlingsfria dagarna?
Anledningen till att jag tränar varje dag är kort och gott den, att min vilja får inte bli starkare än mina krafter. Om jag till exempel skulle träna hårt en vecka och sedan vila flera dagar före en tävling – jag har prövat den metoden – blir jag alldeles sjövild och resultatet blir att jag låser mig totalt. Att ladda upp för mycket krafter är inte bra, när det gäller skidor, och inte heller när det rör sig om löpning, skulle jag tro.
Under SM-veckorna med tävlingar varannan dag och träning dessemellan har det visat sig att jag blivit bättre och bättre.”
Själv åker jag hem till Forshaga och funderar på om jag inte borde ta en löprunda. Den viljekampen vinner vitlökskorven.
Metoden som Sixten beskriver verkar inte fungera. Nu har det gått mer än ett dygn och jag har fortfarande inte blivit sjövild.
I dag skriver jag ingenting. Nada. Rien. Ittnô.
Gå ut i solen i stället. Är det ingen sol, gå ut i skuggan.
Skratta tre skratt tillsammans med en annan människa.
Tänk en storslagen tanke eller en liten, vacker en.
Titta på en blomma, en fågel och ett moln.
Noga.
Skratta tre skratt till.
Jämt ittnô = absolut ingenting.
Jag försöker undvika att blanda ihop bloggen och jobbet. Det här är en hobby som jag inte håller på med för att få filmjölk. Jobbet är en hobby som jag håller på med för att få filmjölk. Visserligen en hobby som kräver mer tid och där jag måste lämna tidrapport och kunna larma på.
Det är filmjölken som är skillnaden.
Samtidigt tycker jag inte att företaget som råkade anställa mig ska behöva få ut för allt som deras stönigaste medarbetare skriver på fritiden. En enkel ekvation. Regel nummer ett är skapad:
Håll isär’et. Di kan fatte på jobbet att det är du…
Fast om jag nu har haft några av mina roligaste arbetsdagar på länge på filmjölksjobbet? Ska jag inte få skriva det här då, bara för att jag är en stönig typ med regler och krångligheter? Regel nummer två är skapad:
Utom ibland.
Jag arbetar med information. Mitt jobb är att med näbbar & klor & dator & trut försöka se till att det blir så enkelt som möjligt för värmlänningarna att åka kollektivt. Det ska vara lätt att resa, lätt att förstå biljetter, periodkort och tidtabeller, lätt att hitta svar på alla frågor.
(Nej, vi är inte riktigt framme än, jag veeet, men vi jobbar på’t!).
Den saken är jag med och hjälper till med som enkel medarbetare. Ett roligt arbete. Jag gillar mitt Värmland och dess invånare och tycker att vi ska vara försiktiga med våra barns och barnbarns miljö, så den räcker till deras barn och barnbarn att leva och skaffa egna barn och barnbarn i, som… ja, du fattar. Jag har hamnat rätt. Jag är en sån där som tycker det är bättre med femtio personer i ett fordon på väg till jobbet, än en och en i femtio fordon. Det blir mer jordklot kvar då, till de där goa ungarna jag nämnde.
En gång i månaden får jag pengar till filmjölk för detta miljöarbete. Min fru hämtar dem via datorn. Vete fanken hur det går till.
I fredags skrev jag på facebook att det var min roligaste dag på jobbet hittills i år. Jag kunde ha skrivit samma sak i måndags, tisdags och i går. Det är nämligen sant.
Vi har jobbat och slitit med ett nytt biljettmaskinsystem till den där miljövänliga trafiken jag informerar om. Många har slitit mycket mer än jag: biljettansvariga, projektledare, tekniska fixare, utbildare och en massa andra. Hårt har dom kämpat, bra ska det bli.
Nu har vi kommit så långt att vi har börjat testa systemet skarpt. Många resenärer har tagit chansen att prova och samtidigt hjälpa oss förbättra den trafik vi värmlänningar äger tillsammans.
Jag vet att det sista låter hurtigt. Jag är hurtig. Den gemensamt ägda kollektivtrafiken är en form av organiserad medmänsklighet, det har jag sagt vid många möten när vi träffat politiker och andra. En gång fick jag tårar i ögonen när jag höll föredrag om saken. De kan inte ha trott att jag var klok. Värmlands kommunpolitiker kan ju inte veta att det är just den inlevelseförmågan som ser till att jag får min filmjölk till frukost.
En av mina uppgifter de senaste dagarna har varit att starta och sköta ett forum på webben, där testresenärer kan ställa frågor om nya kortet, biljettmaskinerna och annat som intresserar, retar eller bekymrar dem. Med hjälp av duktiga arbetskamrater har jag kunnat föra en dialog med frågvisa resenärer.
Jag har försökt hjälpa de som åker med oss. Jag har dessutom försökt göra samtalet personligt, för dagen går lättare då.
Fort har dom frågat, fort har vi svarat. Ibland har man flyt. Till sist var det en av de frågvisa som skrev på forumet och tackade mig. Tack för din enorma aktivitet med att svara på alla frågor, skrev han.
Jag blev så glad.
Först ger livet mig några sällsynt roliga dagar på jobbet, sen får jag ett offentligt tack på webben också för det, av en som är tacksam. ”Enorm aktivitet”, det går att läsa långt borta i Japan om nån vill. Han vet att det inte är min förtjänst att alla fått svar och det vet sannerligen jag med. Det är egentligen K och K och M och M som skulle ha tacket, och många fler än dem. Men jag blev så innerligt glad.
Jag ljög i början på den här texten.
Det är inte bara för filmjölkens och miljöns skull.
Lördag: springer. Kroppen säger fullständigt emot mig. ”Vill inte. Sluta, vill inte”. Efter trehundra meter stannar han mitt på ängen. Då lufsar jag till Eidebacken vid SISU-gården och tvingar honom till backträning där. Rusch uppför, stilla jogg nerför, rusch uppför, stilla jogg nerför. Det som brukar ta 26 sekunder uppför tar 30. Nästa rusch går fortare och nästa ännu fortare. Tungt och motvilligt men fort.
Han ska lära sig.
Söndag: fortsätter med ett jobb från lördagseftermiddagen som jag annars aldrig gjort förut. Rallat kodret med skottkärra har jag gjort, rallat jord, grus och torvströ, rallat cement när vi byggde värn på I2-skogen, rallat ved, kluven och okluven, rallat kompost, grästorv och trädgårdsavfall i trädgården, rallat ungar på skoj i Forshaga och Herrljunga och rallat fyll vid teknikspåret vi gjorde åt skidåkarna uppe vid friluftsgården.
Men aldrig någonsin har jag kört överbliven smågatsten och storgatsten på vår tomt. Det är tungt och plötsligt populärt. ”Vill!” säger kroppen. ”Kul detta!”. ”Ralla mer!”.
Jag kommer aldrig riktigt att begripa mig på den här kroppen. ”Du ska va president!” sjunger Thåström i datorn när jag skriver detta. ”Du ska va löpare!” ropar jag åt kroppen min, 61.
Den, han bara skrattar. Humörlöpare är vad han är.