Sin tids Calle?

 

 

 

 

 

 

– Den inrikes regeringens svar på Carl Bildt?
– Motbeviset mot det filosofiska påståendet ”tiga är guld”?
– Vårfågeln som inget kvittrar, inget säger, intet lyssnar?
– Bilden av väntan? 4 216 personer väntar och väntar och väntar och väntar och väntar och väntar och väntar, men mästaren tiger. Tyst som ett helt stadshus, småtimmen efter ett val.
– Stjärnorna twittrar det lika, om ministern är tyst eller hörs…

Vilken bild får du för din inre näthinna?
Bilden av ett riktigt påskägg?

 

Nej …

… vänta förresten, tror jag avvaktar lite. Jag åker till stan och hjälper dom. En vill inte göra dom bet. Inte kan jag pensionera mig, bara för det blir OS i Rio om fyra år.

Jag far till stan och hjälper dom. Vi får tänka på Reinfeldt med. Vad sa han, 75 år? Då är jag nog en pigg och uppdaterad webbredaktör.

Då har en nyrekryterad 68-åring nyss lärt mig html-koda.

– Lägg ut! Lägg ut!

 

Domarn dömer

Vi får samma diskussion i varje hockeyslutspel. Den om domarnas jobb. Jag ser två möjliga vägar att gå:

1. Rättvisa skipas.
2. Rättvisa skippas.

Eller så får Joensuu och Frögren spela wordfeud om saken. Svenska strikt.

 

 

Ligger lägenheter utomhus?

Varuhuset som gett oss begrepp som Billy och den två gånger vikta insexnyckeln bjuder in till kundundersökning på sin webbplats. Jag är en vänlig själ och ställer upp. Till slut kommer frågan hur jag bor. Den har inte Ingvar formulerat själv.

Titta själv på skärmdumpen här nedan. Hur skulle du svara på undersökningsföretaget GfK:s fråga? Bor du i hus eller… ja, vadå?

Här i Sverige bor folk i hus, GfK. Nu kan det sägas.
… och Ingvar Kamprad möblerade det.

Han skulle aldrig inbilla sig att lägenheter ligger utomhus.

 

Dust My Broom

Kanske blir jag aldrig någon riktig musiknörd. Men när jag nu hittat min nuvarande favoritlåt på Spotify är det förstås intressant att studera dess historia. Kunskapshungrig är jag alltid.

Dust My Broom. Den som först gjorde låten känd var Robert Johnson, om jag får tro mina sagesmän. (Fast det fanns föregångare). Den 23 november 1936 spelade han in sin version. Publiken i Mississippideltat visste väl vad den handlade om. De svartas blues var en hälsning mellan vänner och ibland en hemlig signal, precis som många marginaliserade grupper hållit sig med sådana språk.

Det är ju därför vi har ord som ”tjej”, ”fika” och ”pava” i svenska språket i dag. Ibland vill du inte att alla ska förstå allt du säger och tycker.

Nåja, så hemlig är inte texten, men jag läser på flera håll på nätet att amerikanerna fortfarande funderar över vad det där dammandet (dust) betyder. Menas det något mer än bara det bibliska ”skudden stoftet av edra fötter”?

Den 5 augusti 1951 spelade Elmore James in låten. Deltabluesen hade elektrifierats. Södra Mississippis folkmusik hade rötter från Afrika och ingen hade en aning om att den skulle åka till Europa, bli populär bland de vita – och komma tillbaka till det svarta Amerika stärkt. Så gör ord ibland. Så gör människor.

Så gör musik.

Det är det där gitarriffet i början, ”the world’s most recognizable slide guitar riff,” skriver en av historietecknarna. Strunta i att Elmore gjorde om texten lite. Strunta i att de vita inte alltid vet vad han sjunger om. De kanske förresten bara försöker göra honom mer mystisk än han är?

Det är det där riffet. Elmore James var så förtjust själv att det inleder minst två till av hans inspelade låtar som jag hittar. Ett av rockvärldens mest berömda, som sagt.

Varför skulle det annars sitta en holländare och samla de 1 400 vanligare inspelningarna av låten i en lista? Varför skulle annars Youtube vimla av inspelningar? Keith Richards och Faces version är verkligen inte dum, den heller.

Ibland heter låten Dust My Blues, men det är samma låt. Allt detta är teori och läsefrukter från nätet. Strunta i dem. Nu lyssnar jag igen. Elmore James: Dust My Broom.

Riffet.

Riffet.

 

Damma av kvasten, Elmore

Havande med musik, skrev jag i ett tidigare blogginlägg. Spotify hade satt fart på mitt slumrande musikintresse. Sedan dess samkör jag skanningen av all världens musik och av min egen smak, i jakt på fröjd för själ och öra.

Den här träffen väcker mest fröjd hittills i mitt letande:
Elmore James: Dust My Broom.
(Jag länkar till Youtube, eftersom du kanske inte har Spotify, men det är samma låt).

Om någon behöver en lista med 1 400 inspelningar av samma låt, så finns det en sådan på nätet. (Det finns folk till allt!). Gång på gång på gång lyssnar jag på Elmores riff i början och ryser. Där föds den moderna bluesmusiken, ser jag att någon skriver.

Broom betyder sopkvast. Vad ”dust my broom” betyder vet inte vita amerikaner än i dag, läser jag i frågespalterna.

Nu ryser jag igen. Damm’ å’ kvasten, Elmore. Damm’ ordentlitt.

 

Tänker

Läser ett ord jag aldrig tänkt på förut. Ekvivokation står det. ”Ingen katt har två svansar. En katt har en svans mer än ingen katt. Alltså har katter tre svansar.” ”Alla är barn till sina föräldrar. Barn bör inte arbeta. Alltså bör ingen arbeta.”

Den ska nog gå den här dagen med.

 

Böcker: Susan Abulhawa, Morgon i Jenin

Min uppfattning i Palestinafrågan har jag haft sedan slutet på 60-talet. Du får inte ta ett folks land, inte ens om det är för att ge det till ett annat folk som det är synd om. Detta var fel i Amerika, när fattiga emigranter från Europa stal indianernas jaktmarker och det var lika fel i Palestina.

Sedan blir det en historiens ironi om det folk du ger landet till dessutom börjar tillämpa den hårdhänta politik som de förtryckare använde, vilka gjorde att det en gång blev särskilt synd om detta folk.

Observera att jag har all sympati för utsattheten hos de förföljda judarna i nazityskland och allt förakt för det forna förtrycket i det riket. Det bara försvarar inte att de nyss förtryckta börjar riva hus med bulldozrar, hus som det finns folk kvar i, eller tvingar de forna ägarna av Palestina att visa upp sina pass och papper vid varje gathörn inför nervösa, beväpnade 20-åringar. Det är hur du behandlar de som du tycker sämst om som visar hur civiliserat ditt samhälle är.

Allt detta har jag vetat och tyckt länge.

Nu har det kommit en bok som gestaltar och visar upp det som jag har tyckt så länge. En alldeles särskilt fin roman, som hade varit god läsning, vilket land och folk den än hade handlat om. Men som blir särskilt bra, för att det är denna klassiska konflikt den gör berättelse av. Den som alltid har gett så många så dåligt samvete.

Det är ju så synd om dom, efter…

Ja, det är ju det. Synd om palestinierna som FN tog landet från, med god hjälp av terrorister med bilbomber och skjutvapen. Vår egne svenska medlare Folke Bernadotte var ett av mordoffren, den gången.

Läs Susan Abulhawas bok Morgon i Jenin om du så bara ska läsa en roman i år. Hennes berättelse löser inte konflikten kring Jerusalem och Palestina, men har du något hjärta i kroppen så hjälper den dig att förstå.

Ena dagen offer. Nästa dag ockupant. Ena dagen föraktad, nästa dag föraktare. Mitt i allt är Morgon i Jenin en varm och djupt mänsklig berättelse också. Hur nu det gick till.

En stor roman.