Damma av kvasten, Elmore

Havande med musik, skrev jag i ett tidigare blogginlägg. Spotify hade satt fart på mitt slumrande musikintresse. Sedan dess samkör jag skanningen av all världens musik och av min egen smak, i jakt på fröjd för själ och öra.

Den här träffen väcker mest fröjd hittills i mitt letande:
Elmore James: Dust My Broom.
(Jag länkar till Youtube, eftersom du kanske inte har Spotify, men det är samma låt).

Om någon behöver en lista med 1 400 inspelningar av samma låt, så finns det en sådan på nätet. (Det finns folk till allt!). Gång på gång på gång lyssnar jag på Elmores riff i början och ryser. Där föds den moderna bluesmusiken, ser jag att någon skriver.

Broom betyder sopkvast. Vad ”dust my broom” betyder vet inte vita amerikaner än i dag, läser jag i frågespalterna.

Nu ryser jag igen. Damm’ å’ kvasten, Elmore. Damm’ ordentlitt.

 

Tänker

Läser ett ord jag aldrig tänkt på förut. Ekvivokation står det. ”Ingen katt har två svansar. En katt har en svans mer än ingen katt. Alltså har katter tre svansar.” ”Alla är barn till sina föräldrar. Barn bör inte arbeta. Alltså bör ingen arbeta.”

Den ska nog gå den här dagen med.

 

Böcker: Susan Abulhawa, Morgon i Jenin

Min uppfattning i Palestinafrågan har jag haft sedan slutet på 60-talet. Du får inte ta ett folks land, inte ens om det är för att ge det till ett annat folk som det är synd om. Detta var fel i Amerika, när fattiga emigranter från Europa stal indianernas jaktmarker och det var lika fel i Palestina.

Sedan blir det en historiens ironi om det folk du ger landet till dessutom börjar tillämpa den hårdhänta politik som de förtryckare använde, vilka gjorde att det en gång blev särskilt synd om detta folk.

Observera att jag har all sympati för utsattheten hos de förföljda judarna i nazityskland och allt förakt för det forna förtrycket i det riket. Det bara försvarar inte att de nyss förtryckta börjar riva hus med bulldozrar, hus som det finns folk kvar i, eller tvingar de forna ägarna av Palestina att visa upp sina pass och papper vid varje gathörn inför nervösa, beväpnade 20-åringar. Det är hur du behandlar de som du tycker sämst om som visar hur civiliserat ditt samhälle är.

Allt detta har jag vetat och tyckt länge.

Nu har det kommit en bok som gestaltar och visar upp det som jag har tyckt så länge. En alldeles särskilt fin roman, som hade varit god läsning, vilket land och folk den än hade handlat om. Men som blir särskilt bra, för att det är denna klassiska konflikt den gör berättelse av. Den som alltid har gett så många så dåligt samvete.

Det är ju så synd om dom, efter…

Ja, det är ju det. Synd om palestinierna som FN tog landet från, med god hjälp av terrorister med bilbomber och skjutvapen. Vår egne svenska medlare Folke Bernadotte var ett av mordoffren, den gången.

Läs Susan Abulhawas bok Morgon i Jenin om du så bara ska läsa en roman i år. Hennes berättelse löser inte konflikten kring Jerusalem och Palestina, men har du något hjärta i kroppen så hjälper den dig att förstå.

Ena dagen offer. Nästa dag ockupant. Ena dagen föraktad, nästa dag föraktare. Mitt i allt är Morgon i Jenin en varm och djupt mänsklig berättelse också. Hur nu det gick till.

En stor roman.

 

Hela härligheten

– nio tankar om livet och tiden

Svett är muskler som gråter.
Av glädje.

Muskler är svett som skrattar.

Kondition är fötter som vill i väg
och lungor som håller med.

En bra text är tid som suckar och ler.

Statistik är tid som någon tagit.

Härligheterna i livet är sju.
En för varje sinne samt minnet.

*

Rikedom är andras muskler som gråter.
Fattigdom? Ekonomi som går fel.

Klassamhälle är statistik som gråter.

*

Svårare är det inte.
Omskakas, serveras kall eller varm.

 

Detta kan andra aldrig lära sig

Den isländske författaren Hallgrimur Helgason har kommit med en ny roman, Kvinnan i 1000 grader. Där berättar han hur de nordiska språken uppstod. Svenskarna smackar på efter bästa förmåga, skriver Hallgrimur, och fortsätter:

Isländskan kom till genom att islänningarna lovade bevara det gamla språket, bara de fick vara i fred när vi andra började fjäska för tyskar och fransmän. Danskan tog folketinget beslut om: ”Ja, så ska vi tala. Detta kan andra aldrig lära sig!”. Norskan skapades när ett helt folk bestämde sig för att försöka att inte tala danska.

Språkhistoria är en bransch för di hårde.