Mina löparguruer: Astrid Lindgren

Finns det någon som bättre har förstått begreppet homo ludens än hon? Den lekande människan, den höll Astrid Lindgren vid liv så länge hon levde. Barnet inom henne blinkar åt oss i nästan varenda mening. Dessutom kunde hon skriva om de mest allvarsamma ting på ett sätt, så att till och med en vuxen förstod.

Vår familj är som många andra familjer, där några var barn på femtiotalet och några var det på 80-talet. Astrid Lindgren finns i vårt språk. Jag tror det fortsätter med nya generationer förresten, det har inte slutat än. Hon pratar inuti oss.

Denna dagen ett liv. Voffor gör ho på detta viset? Han fattas mig. En lagom tjock man i sina bästa år. Jag gör så att blommorna blommar. Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll.

Annars är man en liten lort
Sådana uttryck har vi hur många som helst och vi använder dem ofta utan att ens tänka på var de kommer ifrån. Det är bara Shakespeare och Bibeln som haft samma inflytande på språket och tanken.

”Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan.”

Ronjas sätt att akta sig
Astrid hade sitt eget sätt att akta sig på, utan att överbeskydda. Bränt barn skyr inte elden, det visste hon mycket väl:

”Och under dagar som kom gjorde Ronja inget annat än aktade sej för det som var farligt och övade sig att inte vara rädd. Trilla i älven skulle hon akta sej för, hade Mattis sagt, därför skuttade hon med liv och lust på de hala stenarna vid älvkanten, där det brusade som allra värst. Inte kunde hon gå borta i skogen och akta sej för att trilla i älven.”

Det här citatet vet jag stämmer även på vissa 60-åriga farbröder, för jag har varit en av dessa båda många gånger:

”När två pojkar av samma skrot och korn möts så tänds det liksom ett ljus i deras ögon.”

Löparguru av två skäl
Allt det där är säkert bra, tänker du nu. Men hur kommer det sig att denna blogg tar med Astrid Lindgren i en serie om löparguruer?

Jag har två goda skäl till det:

Den lekande människan, homo ludens. Det är klart att det är en lek, en nödvändig lek visserligen, när 60-åriga farbröder drar på sig löparskor en söndagmorgon, när vi kunde ligga kvar i sänghalmen på hustruns arm och lyssna på Mannheimer och Tengby på radion. Sådant leksinne handlar hela hennes författarskap om och det inspirerar.

Det bästa uttrycket för löplust som någonsin skrivits. ”Bena blir fulla med spring”, bättre kan den inte uttryckas. Den där känslan vi har, när vi tänker på löpning och det börjar vattnas i munnen och benen omedvetet börjar böja sig i knävecken, i löpliknande rörelser, och vi får en inre bild av backarna bortom Haget eller rakan på Mölndalsvägen eller Bodenvägen, eller var vi nu har våra drömmar.

Satte ord på lusten
Bena blir fulla med spring. Löpartidningen Springtime ändrade det till ”fulla av spring” i rubriken en gång, när jag skrev en krönika om saken. Av? Det är det enda jag inte riktigt förlåtit den redaktionen, som annars är en förträfflig samling människor.

Tack Astrid, för att du satte ord på en av de bättre känslorna en människas kropp kan uppleva. Nu ska jag ge mig ut i skogarna runt Forshaga och akta mig för att bli övertränad, frostskadad, fotledsvrickad samt anfallen av en galen älg.

Skorna luktar skog och lycka.

Konsten och hålen i strumporna

”INSPIRATION. – Kära hustru, sa konstnären, du ser hålen på mina strumpor och vet att jag inte på tre dar har fått lagad mat. Hur menar du att jag under sådana omständigheter ska få inspiration till något arbete?

– Käre man, svarade hustrun, så fort jag får inspiration ska du få dina strumpor stoppade och få lagad mat på bordet.”

Olle Holmberg, Tankar i en husvagn, Bonniers, 1969.

Köpes, Forshaga

Skönt. Jag är inte ensam. Det finns en till där ute, som tycker att mjölkförpackningarna var bättre förr.

Undrar hur han tänker göra? Bygga sina egna mjölktetror hemma i källaren och börja dekantera?

Inte kan jag ringa och fråga heller. Du ringer inte och stör den som sitter med mobilen i näven och bara väntar. Väntar och väntar …
… på rätta papperet.

Lättmjölk 0,5 procent.

 

 

 

 

 

(Annons i Forshaga-Deje-bladet 8 dec 2011).

 

De drar mig inte i håret

”Jag tycker om gamla nyheter: först de har det för meditationen lämpliga avståndet. De drar mig inte i håret, tutar mig inte i öronen. Jag väljer själv vad jag vill tänka om dem.”

Olle Holmberg, Tankar i en husvagn, Bonniers, 1969.

Indonesisk talövning

Det indonesiska språkintresset är större än jag trodde bland mina vänner. Vad heter egentligen ”min systers tånaglar ser ut som min farfars”, frågar ni, efter att ha läst gårdagens inlägg.

Det är Språktidningen som tipsar om en webbplats för tungvrickare. Här är adressen: http://uebersetzung.at/twister/index.htm

Och så här säger man det där om syrrans tånaglar på indonesiska: ”Kuku kaki kakak kakak ku kayak kuku kaki kakek kakek ku”.

Träna ordentligt nu. Många tycker det är svårare att säga ”typiskt västkustsk köksväxt”.

Nya och gamla favoriter på köksbordet

På högstadiet var det Bildjournalen som styrde min veckorytm. En gång i veckan gick promenaden från Åsvallaskolan bort till Pressbyrån vid stationen. Vems musik handlade det om den här gången? Vilket nytt klädmode? Vilken grupp var på utvikbar elefantbild? Spelglada Shanes? Skönsjungande Hounds? Idolerna Hep Stars med Svenne Hedlund, för alltid personifierande 60-talsmodeordet ”gullig” bland tjejerna?

Vilken ung man blir kallad gullig i dag, med manligheten bevarad?

Nå, livet gick vidare, Bildis lades ner och det blev andra, mer radikala blad som kom att styra den här läsarens liv och veckor. I dag vet jag att många av journalisterna jag lärt mig se upp till faktiskt skrev i Bildjournalen när jag slukade den som mest.

Tidningsläsare har jag förblivit. Som nyhetsnarkoman läser jag bland annat de båda länstidningarna förstås. Papperstidningen på morgonen, nätvarianten då och då under resten av det vakna dygnet. Mycket för jobbets skull, men också av intresse. Glad att bo i ett av de få län i landet, där vi fortfarande har två konkurrerande morgontidningar.

Tack för nätet, det är en välsignelse. När händelserna i Oslo och på Utöya inträffade satt jag klistrad vid datorn, med tv:n på parallellt, många många timmar. Från CNN, BBC och norska VG och NRK strömmade förfärligheterna ut via nätet, samtidigt som tv-bilderna rullade.

Jag gillar alltså internet. Vid sådana händelser är det oslagbart som direktmedium. Utöya läste jag först om via SVT:s text-tv i mobilen. Vem hade trott på den lösningen i barndomen, när vi delade telefontråd med grannen, till vår svarta bakelittelefon? ”Notiser på bild i luren”? Nu skôjer du att.

Ändå är det pappersbladen jag älskar mest. Den som stått i ett tidningssätteri och gnabbats med en kunnig typograf på blytiden vill känna trycksvärtan dofta. Minnas det varma blyet, den spegelvända texten och alla yrkestermerna.

Det ska vara någonting att ta i. Du ska behöva väta fingret och bläddra. Den ska gå att läsa på badstranden, på bussen, i bästa fåtöljen eller långt ute i skogen. Stryka under eller få snabb överblick i och kunna lägga på hög i en hylla. I fall.

Just nu är Språktidningen en sådan favorit. Var annars hittar jag rubriker som ”Blomporr kräver stil”, ”Varför rädda ett döende språk?” och ”Lättare att sjunga fult på engelska”? Var kan jag lära mig att ”En persons modersmål kan påverka hur hon eller han uppfattar en tonföljd i musik”? Eller att det är tydligare att skriva ”knutpunkt” eller ”nav” än i och för sig svenska ”hubb”. Eller varför engelska hub, job och web ska ha två b:n på svenska.

En glädje, varenda gång den landar på köksbordet. Inga elefantbilder att vika ut och sätta på väggen, jag vet. Men du får å andra sidan skicka in ditt favoritord till en webbplats, för att jämföra med andras bästisar.

Nu hinner jag inte berätta mer om min älskling. Jag ska läsa notisen om Språktidningens nyupptäckta webbplats för tungvrickande uttryck. Du kan aldrig tro vad ”min systers tånaglar ser ut som min farfars” heter på indonesiska.

Jag undrar så hur det uttalas.