{"id":23151,"date":"2020-12-21T04:39:00","date_gmt":"2020-12-21T03:39:00","guid":{"rendered":"http:\/\/sven-ove.nu\/?p=23151"},"modified":"2020-12-20T18:13:40","modified_gmt":"2020-12-20T17:13:40","slug":"this-too-shall-pass","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/sven-ove.nu\/?p=23151","title":{"rendered":"”This too shall pass”"},"content":{"rendered":"\n
\"\"<\/a><\/figure>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Livet har l\u00e4rt mig att balansera v\u00e5ra ledsenheter. Det finns h\u00e4ndelser och erfarenheter som ligger och vibrerar som en svart ton i br\u00f6stet. St\u00e4ndigt.<\/p>

Jag h\u00f6r den men har l\u00e4rt mig h\u00f6ra andra toner med.<\/p><\/blockquote>\n\n\n\n

Motmedlen mot ledsenheten stavas empati, humor, solidaritet. Det finns de som har det v\u00e4rre och this too shall pass<\/em> som engelsm\u00e4nnen s\u00e4ger. \u00c4ven detta kommer att passera.<\/p>\n\n\n\n

”Det \u00e4r timjan i<\/strong>”
Folk \u00e4r olika. Nyss deltog jag i en diskussion p\u00e5 Facebook om Frans G. Bengtssons roman R\u00f6de Orm. Vi \u00e4r n\u00e5gra stycken som l\u00e4st boken om den r\u00f6dh\u00e5rige vikingen m\u00e5nga g\u00e5nger. Nu bollade vi favoritepisoderna mellan oss. <\/p>\n\n\n\n

\u201dMen n\u00e4r blodkorven kom, fingo de t\u00e5rar i \u00f6gonen b\u00e5da, och det tycktes dem att de aldrig f\u00e5tt ett ordentligt m\u00e5l mat alltsedan de seglat ut med Krok.<\/em>
– Den lukten \u00e4r b\u00e4st av allt, sade Orm stilla.<\/em>
– Det \u00e4r timjan i, sade Toke med bruten r\u00f6st.\u201d<\/em><\/p>\n\n\n\n

Mitt i diskussionen kommer en kommentar fr\u00e5n en medm\u00e4nniska som s\u00e4ger att tyv\u00e4rr, f\u00f6r henne fungerar det inte. Hon har \u00f6ppnat samma bok som vi men f\u00e5tt lov att avbryta l\u00e4sningen.<\/p>\n\n\n\n

S\u00e5d\u00e4r \u00e4r det f\u00f6rst\u00e5s och s\u00e5 ska det vara. All respekt f\u00f6r att vi inte \u00e4r lika. \u201dVi gillar olika\u201d \u00e4r en klok insikt.<\/p>\n\n\n\n

M\u00f6ter el\u00e4ndet olika<\/strong>
Jag b\u00f6rjar inse att det \u00e4r samma sak med motg\u00e5ngarna och ledsamheterna vi m\u00f6ter. Vi \u00e4r varierande skapta h\u00e4r med. D\u00e5 \u00e4r det klart att vi m\u00f6ter el\u00e4ndet olika.<\/p>\n\n\n\n

Jag som kan gr\u00e5ta n\u00e4r jag ser julfilmen Love Actually f\u00f6r minst tredje g\u00e5ngen (jo det \u00e4r sant) gr\u00e5ter s\u00e4llan offentligt inf\u00f6r ledsamma verkliga h\u00e4ndelser p\u00e5 n\u00e4rmare h\u00e5ll. Den gr\u00e5ten gr\u00e5ter jag inombords. Lika stilla, mycket ledsnare men p\u00e5 annat s\u00e4tt.<\/p>\n\n\n\n

Varf\u00f6r kan man undra. Jag som har s\u00e5 n\u00e4ra till mina k\u00e4nslor annars. Den korta stubinen som g\u00e5tt i arv sedan farfars far har visserligen blivit f\u00f6rsiktigare med \u00e5ren men kort \u00e4r den \u00e4n. Lyckligtvis bor \u00e4ven skrattet n\u00e4ra till.<\/p>\n\n\n\n

Den gamla fina envisheten<\/strong>
Kanske handlar det om farmorsarvet. Hon fanns ocks\u00e5 som ett starkt exempel i familjen. Farmor som sm\u00f6rjde och lindade sina bens\u00e5r varje dag. Hon som hade s\u00e5 ont att det v\u00e4rkte h\u00f6ften sned, men som jag aldrig h\u00f6rde klaga. <\/p>\n\n\n\n

Var det d\u00e4r min uth\u00e5llighet f\u00f6ddes? N\u00e5gonstans har jag plockat upp f\u00f6rm\u00e5gan att orka springa drygt fyra mil och tv\u00e5 kilometer och gilla det. Eller fila vidare p\u00e5 ett romanel\u00e4nde som jag b\u00f6rjade skriva p\u00e5 n\u00e4r husets skrivmaskin inte var elektrisk ens och inte hade minne.<\/p>\n\n\n\n

Coronan \u00e4r en j\u00e4vel. Hon har hindrat oss l\u00e4nge nog nu fr\u00e5n att krama v\u00e5ra barn och barnbarn. Dessutom har hon f\u00f6rst\u00f6rt v\u00e5r verklighetsuppfattning. Vi hajar till varje g\u00e5ng vi ser folk tr\u00e4ngas eller kramas i n\u00e5gon gammal film.
– Hall\u00e5 d\u00e4r! App app app, distansen!
Slutscenen i Love Actually ska vi bara inte prata p\u00e5. Hela England kramas.<\/p>\n\n\n\n

\u00c4nd\u00e5: this too shall pass.<\/em> Jag tror ju verkligen det. I december 2020 \u00e4r det en g\u00e5va att vara obotlig optimist. Det finns vackra toner.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/a><\/figure>\n\n\n\n

###<\/span> En g\u00e5ng f\u00f6r m\u00e5nga \u00e5r sedan klarade jag inte att h\u00e5lla munter fasad. Jag var kr\u00f6nik\u00f6r i P4 V\u00e4rmland och blev ombedd att medverka i radions rimstuga inf\u00f6r julen.<\/em>
###<\/span> Jag tackade nej, fast de blev arga p\u00e5 mig. Sjukdom i min n\u00e4rhet.<\/em>
###<\/span> Det finns dagar n\u00e4r den svarta tonen blir f\u00f6r stark och inte ens jag orkar skratta.<\/em><\/p>\n\n\n\n

Hem<\/a> | Om mig<\/a> | Skriva & prata<\/a> | Politik<\/a> | L\u00f6pa<\/a> | Viktor Root<\/a> <\/span> 
Inl\u00e4gg nr 2 115. (c) Sven-Ove Svensson (men dela g\u00e4rna).<\/em><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Livet har l\u00e4rt mig att balansera v\u00e5ra ledsenheter. Det finns h\u00e4ndelser och erfarenheter som ligger och vibrerar som en svart ton i br\u00f6stet. St\u00e4ndigt. Jag h\u00f6r den men har l\u00e4rt mig h\u00f6ra andra toner med. Motmedlen mot ledsenheten stavas empati, humor, solidaritet. Det finns de som har det v\u00e4rre och this too shall pass som engelsm\u00e4nnen … Forts\u00e4tt l\u00e4sa ”This too shall pass”<\/span><\/a><\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_crdt_document":"","_monsterinsights_skip_tracking":false,"_monsterinsights_sitenote_active":false,"_monsterinsights_sitenote_note":"","_monsterinsights_sitenote_category":0,"footnotes":""},"categories":[10,28,5,6,4],"tags":[8,35,17],"class_list":["post-23151","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-familjen","category-kreativt-folk","category-lopning","category-natur","category-skrivande","tag-historia","tag-humor","tag-solidaritet"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/sven-ove.nu\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/23151","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/sven-ove.nu\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/sven-ove.nu\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/sven-ove.nu\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/sven-ove.nu\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=23151"}],"version-history":[{"count":12,"href":"https:\/\/sven-ove.nu\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/23151\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":23167,"href":"https:\/\/sven-ove.nu\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/23151\/revisions\/23167"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/sven-ove.nu\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=23151"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/sven-ove.nu\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=23151"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/sven-ove.nu\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=23151"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}