![\"\"](\"https:\/\/sven-ove.nu\/wp-content\/uploads\/2012\/01\/G\u00e5va-till-mig-sj\u00e4lv..jpg\" "\\"G\u00e5va")
<\/a>Den 4 augusti 1980 hade jag allts\u00e5 tr\u00e4nat 16 pass. Hur m\u00e5nga g\u00e5nger i veckan? Jag minns inte, m\u00e5ste leta fram tr\u00e4ningsdagboken. Skrev jag dagbok i b\u00f6rjan? F\u00f6rsta g\u00e5ngen var hemsk, det minns jag. Du tror alltid att du fortfarande \u00e4r precis s\u00e5 v\u00e4ltr\u00e4nad som n\u00e4r du var ung och idrottade eller som i lumpen, n\u00e4r du var bland de b\u00e4ttre p\u00e5 kompaniet, men den sj\u00e4lvbilden ljuger.<\/p>\nNypremi\u00e4ren var vid hembygdsg\u00e5rden i Sunne, jag orkade springa n\u00e5gra hundra meter, sedan gick jag, sedan sprang jag n\u00e5gra hundra meter, sedan gick jag uppf\u00f6r en backe, sedan sprang jag hem, f\u00f6r p\u00e5 gator finns det publik.<\/p>\n
Barn och d\u00e5rar \u2026 Erik gav ut flera l\u00f6parb\u00f6cker. G\u00e5van till mig sj\u00e4lv var den andra han skrivit. Marathon. En bok f\u00f6r barn och d\u00e5rar, Liding\u00f6l\u00f6pare och poeter.<\/strong> Redan titeln var v\u00e4rd l\u00e5ngt mer \u00e4n mina tr\u00e4ningspass.<\/p>\n Vi var lite stolta, vi som hade haft honom som l\u00e4rare p\u00e5 Sundstagymnasiet i Karlstad. V\u00e5r Erik var en av dem som sett till att v\u00e5gen kommit hit. \u00c4ven f\u00f6r honom b\u00f6rjade det med en tung rusch, n\u00e4r han trodde att han fortfarande var i form, citatet \u00e4r ur boken:<\/p>\n <\/em><\/p>\n Jag parkerade intill sn\u00f6kanten p\u00e5 en m\u00f6tesplats och klev ur. P\u00e5 andra sidan en svacka med middagssol h\u00f6jde sig en kulle med bl\u00e5 skugga och gles granskog. Det kunde vara etthundrafemtio meter. Jag besl\u00f6t springa dit och tillbaka f\u00f6r att f\u00e5 upp v\u00e4rmen.<\/em><\/p>\n <\/em><\/p>\n Jag rultade iv\u00e4g, i duffel och st\u00f6vlar, stel och p\u00e5byltad. Mitt i det svaga motlutet var jag pl\u00f6tsligt alldeles slut. Jag fick g\u00e5 tillbaka.<\/em><\/p>\n <\/em><\/p>\n Det stod klart f\u00f6r mig: inte en fotbollss\u00e4song till, inte ens i B-laget. Jag skulle inte komma ig\u00e5ng en g\u00e5ng till. Jag var i alla fall \u00f6ver 30.<\/em><\/p>\n <\/em><\/p>\n S\u00e5 b\u00f6rjade det.\u201d<\/em><\/p>\n Alle l\u00f6se g\u00e5r om! Erik Bengtson<\/a><\/strong> \u00e4r av det senare slaget. Vi gick p\u00e5 Sundstagymnasiet, det var \u00e5r d\u00e5 auktoriteter skulle v\u00e4ltas och fanor fladdras, men Erik l\u00e4t sig inte v\u00e4ltas. D\u00e4rtill \u00e4lskade vi honom f\u00f6r mycket, den akademiskt torrhumoristiske degerforsaren som skrev romaner och som spelade fotboll fast han fyllt 30. Hans lektioner i svenska och historia ville jag inte missa.<\/p>\n Annars missade vi g\u00e4rna r\u00e4tt m\u00e5nga lektioner, mina v\u00e4nner och jag, ty vi hade ett elevr\u00e5d och en v\u00e4rldsrevolution att sk\u00f6ta. Det gick skapligt med elevr\u00e5det, men s\u00e4mre med v\u00e4rlden. Den \u00e4r or\u00e4ttvis \u00e4n.<\/p>\n \u00c5ren gick, efter n\u00e5gra \u00e5r p\u00e5 ett justerverk (och \u00e4nnu en l\u00e4rare f\u00f6r livet) kom jag in p\u00e5 journalisth\u00f6gskolan och hamnade p\u00e5 tidning i Sm\u00e5land. En dag l\u00e4gger kulturchefen en f\u00e4rsk bok p\u00e5 mitt skrivbord. Recensera den h\u00e4r, Sven-Ove. Det \u00e4r n\u00e5n v\u00e4rml\u00e4nning som skriver om Degerfors IF, fotbollslaget du vet.<\/p>\n Recensionen ledde till ett tales\u00e4tt p\u00e5 Sm\u00e5lands Folkblad sedan: \u201dAlle l\u00f6se g\u00e5r om!\u201d Jag hade refererat historien om Skjorta Bergstr\u00f6m. M\u00e5lvakten i Degerfors som efter en fantomr\u00e4ddning kunde f\u00e5 f\u00f6r sig att rulla ut bollen tillbaka till motst\u00e5ndaren som nyss skjutit. Alle l\u00f6se g\u00e5r om.<\/p>\n En bra bok, Heja r\u00f6da vita laget<\/strong>. Men mycket l\u00f6pning var det inte i den, trots att Erik Bengtsson faktiskt b\u00f6rjat springa d\u00e5.<\/p>\n Prova sj\u00e4lv, vet jag! – Du har ju gjort det f\u00f6rr, Svensson.<\/p>\n F\u00f6rr, det var l\u00e4ngesedan det. \u201dJa, men du kan v\u00e4l st\u00e4lla upp i Sk\u00e4rstadloppet i alla fall? Tr\u00e4na vid \u00d6xneg\u00e5rden och sedan provar du loppet. Sedan \u00e4r du i g\u00e5ng\u201d.<\/p>\n Visst. Det kan jag v\u00e4l.<\/p>\n – Ja, men tiden. \u00c4r jag s\u00e5 kass?<\/p>\n Fler och fler joggingartiklar, fler och fler filmscener med joggande amerikaner. H\u00e4r och d\u00e4r en kr\u00f6nika av Erik Bengtson, v\u00e5r v\u00e4n fr\u00e5n Sundsta. Han hade kommit lite l\u00e4ngre nu, noterat Degerfors IF:s f\u00f6rsta klubbrekord i marathon, skrev i en l\u00f6partidning som hette Springtime och s\u00e5gs tr\u00e4na var och varannan dag p\u00e5 I2-omr\u00e5det i Karlstad, d\u00e4r jag sj\u00e4lv \u00e5lat min magra kropp medels hasning f\u00f6r inte s\u00e5 l\u00e4nge sedan. \u00d6ver huvud taget fortsatte han att popularisera joggingen i Sverige och l\u00e4rde oss dessutom stava marathon med th, klassiker som han var.<\/p>\n Alla dikter som skrivs m\u00e5ste inte f\u00f6r\u00e4ndra v\u00e4rlden, men recensenten i mig trodde det. I sj\u00e4lva verket \u00e4r boken fortfarande bra, n\u00e4r jag nu plockar fram den ur bokhyllan. Praktiskt taget varenda dikt hade kommit till under Eriks l\u00e5nga rundor i I2-terr\u00e4ngen. D\u00e5 hinner man t\u00e4nka.<\/p>\n \u201dEn dr\u00f6m kan ha tyngd. <\/em><\/p>\n Den bara ger fan Hans mest poetiska l\u00f6parbok \u201dJag har, i all min privata ofullkomlighet, upplevt n\u00e5gra dagar, n\u00e5gra f\u00e5 \u00f6gonblick n\u00e4r himlen bokstavligen har \u00f6ppnat sig, n\u00e4r jag pl\u00f6tsligt, f\u00f6r att l\u00e5na den brittiske h\u00e4ckl\u00f6paren David Hemerys beskrivning av sitt guldlopp p\u00e5 v\u00e4rldsrekordtid i Mexico 1968, befann mig i ett tillst\u00e5nd av \u2019total kontroll, vilket f\u00f6rde \u00f6ver i absolut frihet\u2019. Vid ett tillf\u00e4lle, en junif\u00f6rmiddag f\u00f6r ett par \u00e5r sedan, sprang jag en mil p\u00e5 en tid som jag inte ens har varit i n\u00e4rheten av n\u00e4r jag har tr\u00e4nat intervaller och sprungit samma str\u00e4cka i 1000-metersavsnitt. Det var inget fel p\u00e5 klockan och avst\u00e5ndet st\u00e4mmer, det vet jag. Vem det var som befann sig i min kropp och sprang den h\u00e4r milen p\u00e5 huvudsakligen grusv\u00e4g under 34 minuter, vet jag d\u00e4remot inte.\u201d<\/em><\/p>\n \u201dMonotonin som frihetens f\u00f6ruts\u00e4ttning: kilometer blir mil, dagar blir veckor, veckorna m\u00e5nader. Det h\u00e4r \u00e4r jag, t\u00e4nker jag. Jag \u00e4r mig sj\u00e4lv, \u00e4ntligen \u00e4r jag mig sj\u00e4lv. Mina penslar har torkat. Men l\u00e5ngsamt l\u00f6stes de upp igen. Det \u00e4r i vattenf\u00e4rger som jag m\u00e5lar. Men jag m\u00e5lar.\u201d<\/em><\/p>\n Finns det f\u00f6rresten en b\u00e4ttre bild av l\u00e5ngl\u00f6parens beroende och besatthet, \u00e4n ber\u00e4ttelsen (vid ett annat tillf\u00e4lle) om hur han sprang flera mil i korridorerna runt Sundstagymnasiets kringbyggda g\u00e5rd, den d\u00e4r vinterhelgen n\u00e4r det var s\u00e5 kallt i Karlstad att det inte gick att springa utomhus f\u00f6r Erik ens?<\/p>\n S\u00e5dana \u00e4r alla riktiga l\u00f6pare, oavsett om vi springer fort eller bara g\u00e4rna. Besatta, beroende, fantasifulla, koncentrerade blir vi. Fr\u00e5ga en av oss som blir skadad och inte kan springa p\u00e5 n\u00e5gra veckor. Fr\u00e5ga vad vi t\u00e4nker p\u00e5, dag och natt.<\/p>\n L\u00f6pning.<\/p>\n Klart han sprang korridorerna runt, tills st\u00e4derskorna klagade p\u00e5 fotavtryck i kurvorna.\u00a0Springer man sexton mil i veckan, kr\u00e4ver det en och annan korridorhelg n\u00e4r kylan rasar ner \u00f6ver landet.<\/p>\n Springa till Kalifornien D\u00e4r ungef\u00e4r har han \u00f6vertygat mig. En s\u00e5dan m\u00e4nniska vill jag bli. Kanske inte springa \u00f6ver hela USA, f\u00f6rmodligen inte springa marathon s\u00e5 fort som han \u2013 men dock springa. En dag k\u00f6per jag ett par billiga joggingskor i sportaff\u00e4ren i Sunne och ger mig ut. F\u00e5 se nu, finns det inte ett elljussp\u00e5r vid hembygdsg\u00e5rden?<\/p>\n Min fr\u00e4mste inspirat\u00f6r Det beror p\u00e5 ett bra bel\u00f6ningscentrum i min hj\u00e4rna och p\u00e5 att m\u00e4nniskan \u00e4r gjord f\u00f6r att jaga fram p\u00e5 en savann. Men det beror f\u00f6rbaske mig p\u00e5 den l\u00f6pande, t\u00e4nkande och skrivande adjunkten Erik Bengtson fr\u00e5n Sundstagymnasiet ocks\u00e5.<\/p>\n Han, som jag beundrar s\u00e5 n\u00e4r jag intervjuar honom f\u00f6r NWT n\u00e5gra \u00e5r senare, n\u00e4r han springer Erik Bengtson Race. Varje klass p\u00e5 Sundsta springer stafett runt Sundstatj\u00e4rn, sj\u00e4lv springer han hela tiden. J\u00e4mnt som en klocka, varv efter varv efter varv\u2026<\/p>\n Han, som hela tiden sitter p\u00e5 mina axlar n\u00e4r jag sj\u00e4lv b\u00f6rjar skriva kr\u00f6nikor i Springtime, Skogssport och V\u00e4rmlands Folkblad.<\/p>\n Han, som n\u00e4r vi m\u00f6ter honom p\u00e5 gymnasieklassernas jubileumstr\u00e4ff h\u00e4rom \u00e5ret minns varenda en av oss till namnet. \u201dSven-Ove, du hade fyra i historia och femma i svenska. Inger, du hade femma i historia. Er dotter heter Klara, hon \u00e4r egentligen humanist och inte naturvetare som hon sj\u00e4lv tror\u201d.<\/p>\n F\u00f6r mig finns det ingen b\u00e4ttre l\u00f6parguru \u00e4n Erik Bengtson. Ingen har inspirerat mig mer, ingen har ber\u00e4ttat s\u00e5 mycket om kolhydratladdning, tr\u00e4ningsmetoder, st\u00e4mningen innan start, rusningen n\u00e4r startskottet g\u00e5r, gamla svenska l\u00f6paroriginal \u2013 eller om envishet, eftert\u00e4nksamhet och l\u00e5ngl\u00f6parensamhet som han.<\/p>\n Ingenting \u00e4r om\u00f6jligt. Ingenting. <\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":" N\u00e4r jag hade sprungit 16 g\u00e5nger tyckte jag det var dags med en bel\u00f6ning. En l\u00f6parbok, precis som om jag vore en riktig joggare. F\u00f6r s\u00e4kerhets skull skrev jag det i boken ocks\u00e5: G\u00e5va till mig sj\u00e4lv. Den 4 augusti 1980 hade jag allts\u00e5 tr\u00e4nat 16 pass. Hur m\u00e5nga g\u00e5nger i veckan? Jag minns inte, … Forts\u00e4tt l\u00e4sa Mina l\u00f6parguruer: Erik Bengtson<\/span><\/a><\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_monsterinsights_skip_tracking":false,"footnotes":""},"categories":[5,4],"tags":[14,23],"class_list":["post-731","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-lopning","category-skrivande","tag-lasning","tag-mina-loparguruer"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/sven-ove.nu\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/731","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/sven-ove.nu\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/sven-ove.nu\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/sven-ove.nu\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/sven-ove.nu\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=731"}],"version-history":[{"count":8,"href":"https:\/\/sven-ove.nu\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/731\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":733,"href":"https:\/\/sven-ove.nu\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/731\/revisions\/733"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/sven-ove.nu\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=731"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/sven-ove.nu\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=731"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/sven-ove.nu\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=731"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}
\n<\/strong>Det var l\u00f6parv\u00e5g i v\u00e4rlden. Allt hade b\u00f6rjat i Amerika, nu var v\u00e5gen kommen till Sverige. Snart skulle det komma joggare lufsande i gr\u00e5 bomullsoverall med huva i varenda film och tv-serie vi s\u00e5g. Till och med Lyrikv\u00e4nnen skickade ut en poet f\u00f6r att jogga i en sj\u00e4lvupplevd rapport.<\/p>\n<\/a>\u201dJag tror jag kommer ih\u00e5g hur alltihop b\u00f6rjade. Det var en s\u00f6ndag i januari. Jag hade tagit en tur ut i skogen med bilen, en gammal folkvagn med n\u00e5got fel p\u00e5 v\u00e4rmesystemet.<\/em><\/p>\n
\n<\/strong>Du vet hur det \u00e4r med l\u00e4rare. \u00c4r du 60 \u00e5r som jag, s\u00e5 har du haft n\u00e5gra stycken. N\u00e5gra halvbra, n\u00e5gra bra, n\u00e5gra \u00e4nnu b\u00e4ttre, ett par riktigt d\u00e5liga – och n\u00e5gra som har pr\u00e4glat dig.<\/p>\n
\n<\/strong>Det \u00e4r en s\u00e4rskild sak med forna halvlovande terr\u00e4ngl\u00f6pare och halvdana skid\u00e5kare, som l\u00e4ser om en ny l\u00f6parv\u00e5g i alla tidningar de l\u00e4ser. Till och med reportagen de sj\u00e4lva g\u00f6r, handlar om detta joggande och liding\u00f6l\u00f6pande och vasalopps\u00e5kande och sakta men s\u00e4kert \u00e4ven marathonl\u00f6pande. Kort sagt, det som kn\u00e4ckte mig var en entusiast i grannskapet d\u00e4r vi bodde i Huskvarna. Han var ivrigt engagerad i friluftsg\u00e5rden \u00d6xneg\u00e5rden och ans\u00e5g best\u00e4mt att jag borde b\u00f6rja springa igen.<\/p>\n<\/a>Populariserade joggingen
\n<\/strong>Diplomet fr\u00e5n IK Vista har jag kvar \u00e4n. \u201d\u2026 f\u00f6r fullf\u00f6ljande av Sk\u00e4rstad-Loppet\u201d st\u00e5r det. 32 minuter 47 sekunder. \u00a0Egentligen bevisade det kuperade sexkilometersloppet bara en sak f\u00f6r mig, och det visste jag innan. Att kondition \u00e4r f\u00e4rskvara. K\u00e4ra n\u00e5n, Svensson, du \u00e4r 25 \u00e5r, du har inte tr\u00e4nat p\u00e5 nio \u00e5r och bara sprungit tv\u00e5 g\u00e5nger sedan lumpen f\u00f6r fem \u00e5r sedan. Du ska inte orka.<\/p>\n<\/a>1977 kom Eriks f\u00f6rsta l\u00f6parbok. Diktsamlingen Pep Talk<\/strong>. \u00a0\u201d\u00c4r de h\u00e4r dikterna d\u00e5liga vet jag receptet: jag \u00f6kar p\u00e5 min veckoranson 5-10 mil\u201d skrev han p\u00e5 baksidan av boken. Du kanske skulle g\u00f6ra det, antydde jag i recensionen i Sm\u00e5lands Folkblad. Det var or\u00e4ttvist skrivet, men jag levde fortfarande kvar i 68-r\u00f6relsens n\u00e5got fyrkantiga syn p\u00e5 kulturens balans mellan form och inneh\u00e5ll.<\/p>\n
\n<\/em>\u00c4nd\u00e5
\n<\/em>faller den inte.<\/em><\/p>\n
\n<\/em>i Newton.\u201d<\/em><\/p>\n
\n<\/strong>Trots det tycker jag att 1979 \u00e5rs bok \u00e4r hans mest poetiska l\u00f6parbok. Marathon. En bok f\u00f6r barn och d\u00e5rar, Liding\u00f6l\u00f6pare och poeter. <\/strong>Om poetens uppgift \u00e4r att f\u00f6rklara v\u00e4rlden, s\u00e5 var det precis vad den l\u00f6pande adjunkten fr\u00e5n Degerfors och Karlstad gjorde.<\/p>\n
\n<\/strong>1980 kom n\u00e4sta l\u00f6parbok, en trivsamt besatt ber\u00e4ttelse det med. California \u2013 here I come!<\/strong> handlar om hans f\u00f6rs\u00f6k att springa \u00f6ver hela den nordamerikanska kontinenten. Det g\u00e5r s\u00e5 d\u00e4r med projektet, eftersom hans f\u00f6ljebilsf\u00f6rare f\u00e5r spader och hoppar av, en efter en. Erik sj\u00e4lv st\u00e5r ut, men p\u00e5 slutet f\u00e5r han b\u00e5de springa och sedan springa tillbaka och h\u00e4mta f\u00f6ljebilen. Vid ett tillf\u00e4lle hamnar han mitt i starten f\u00f6r ett marathonlopp. Det ska \u00e5t r\u00e4tt h\u00e5ll, s\u00e5 han anm\u00e4ler sig och fullf\u00f6ljer. Efter\u00e5t \u00e4r han den ende som m\u00e5ste springa lika l\u00e5ngt tillbaka och h\u00e4mta sin egen bil.<\/p>\n
\n<\/strong>Det har inte sl\u00e4ppt sedan dess, suget. Gudarna ska veta att jag varit skadad i b\u00e5de kn\u00e4 och rygg och f\u00e5tt g\u00f6ra l\u00e5nga uppeh\u00e5ll, alldeles f\u00f6r l\u00e5nga. Men varje g\u00e5ng har jag kommit tillbaka och aldrig har jag gett upp.<\/p>\n
\nErik skulle bara inte st\u00e4lla sig i tv och gapa om saken.<\/p>\n