Nästan som att prata med varandra (Heidruns Tidender, hösten 2002).
Slå din pappas rekord (Springtime nr 5, augusti 1991).
Diktaturens kreatur (Svenssons kök, monolog i TV 4 Värmland, 17 mars 2000).
Regler för hur kaffe får intagas i Värmland (Värmlands Folkblad 28 december 2002).
Hela länet ska bli mitt (Värmlands Folkblad 3 augusti 1979).
Nästan som att prata med varandra
Den 1 juli 1969 har jag tjänat ihop 800 kronor på härdande sågverksarbete. Det räcker, säger min vän Q från Munkfors, han har lika mycket. Vi sticker!
Blå stadsbuss ut till Våxnäs i kanten av Karlstad, lift där motorvägen slutar. Det är fredagkväll och tredje bilisten låtsas ramma min ryggsäck vid vägkanten. Han ser inte att jag sitter bakom den.
I Tösse får vi lift med grisbilen. Den ska inte till Paris, inte till London, inte till Amsterdam men det ska vi.
Äventyret räcker en månad. Vinet i Paris är rött och på Dovers kullar äter jag min första ravioli. När vi kommer hem har jag 100 kronor kvar. Mamma får två vykort, ett under tiden, ett när jag redan liftat hem genom skogen.
Det händer att jag tänker på den där resan med Q, när en blekt ryggsäck skymtar i garaget. En förmiddag hösten 2002 säger det så pling i min dator. E-post, jaha. Äldsta dottern skriver sprudlande meddelande om sin resa från Vietnam till Kambodja och om en särskild soluppgång över Angkor Vat. Världen är full av drömmar och internetkaféer och just som jag sitter och försöker tänka ut denna spalt kommer hennes rader.
En lång stund skickar vi bokstäver och ord fram och tillbaka över jordklotet. Pappsen, detta är nästan som att prata med varandra! skriver Elin från Angkor Vat och sekunden senare läser jag hennes undertext.
Ja-a. Men hur det egentligen går till kommer jag aldrig riktigt att förstå.
Förra veckan fick jag ett löv från Vietnams djungler av henne, per vanlig papperspost. Detta löv begriper jag däremot. Det handlar om drömmar.
(Heidruns Tidender, hösten 2002).
Slå din pappas rekord
Sol i spridda skurar över Arlanda. Moln som marängsviss en bit norrut. Vackra land, vackra himmel.
Nej, det är inte södra Värmlands värsta endorfinkick som fått mig att lyfta mer än halvmetern ovan klotet. Jag flyger i tjänsteärende uppåt i atmosfären. Flyger till Frösön, landar mjukt, bilar genom ett sommargrönt, böljande Jämtland från Östersund mot Åre.
Nyss en blå sjö under vardera vingen, en mörkgrön skog, ett ljusare hygge. Nu: en hölada åt varje hektar. Men några olympiska ringar ser jag inte. Inte minsta lilla cirkel på varken himmel eller primärkommunal kvadratmeter. Bara sommar så långt ögat når.
De fick inget OS den här gången heller. Pengar är allt. Så visst händer det att jag tvivlar på idrotten. Inte på idrottens idé, men på dess ibland rätt smutsiga praktik. Vi har visserligen dyrt förtjänat det olympiska arrangemanget, men när ser Olympens herrar det? Pengar är allt.
Har vi inte fostrat Thomas Wassberg kanske? Sixten och Gunde med, liksom alla andra duktiga hasare, glidare och snoriga, svettiga vinterkamrater? Har vi inte gjort vår vintriga plikt?
De fick inget OS. Ibland tvivlar jag på praktiken.
*
Sådana gånger är det rätt skönt att minnas min barndoms idrottsklubb. Vi var på sin höjd åtta-nio år när vi var med och bildade den. Det var Ingemar och jag och Sven och några till.
Ingemars storebror Sören, han blev ordförande. Sören ledde Örnen i 30 år sedan, tills alldeles nyss. Nu har SK Örnen flera hundra medlemmar på trakten.
För oss som var med är det terrängbanan vi minns mer än annat. Vid det gamla pumphuset i Sundstorp startade den och hur lång den var brydde vi oss mycket lite om då. Den gången var det bara galningar som sprang en mil eller längre. Vi sprang 580 meter, fast det visste vi nog inte då, Alf Rydberg, Ingemar, Sören och jag och de andra. Småsyskon och lekkkamrater, nu kom allt fler med i klubben.
Först brukade vi spela fotboll på Kovallen, killar och tjejer i olika åldrar. Vi var ganska få, men det var ärligt talat korukorna med.
En del fanns det, för en äkta kovall var det. Sedan sprang vi terräng. Start vid pumphuset, fort mellan granarna, fort uppför första och andra backen, fast inte för fort, då blev mjölksyran för svår. Inte för sakta heller, då blev tiden för dålig.
580 meter? Rena kortdistansen nu, men rekorden finns kvar. Alla våra personliga rekord finns kvar. Vem kunde tro det?
*
Just när jag tvivlar en stund på idrotten kommer brevet i min brevlåda, några mil bort från vägkorset i Sundstorp. ”Slå din pappas rekord” står det. Sören och de andra hälsar välkommen till nytt Örnenvarv.
De har grävt fram våra gamla rekord. En del noteringar måste vara 30 år gamla. Nu inbjuds vi att återuppleva minnena, Ingemar och Lars och Alf och alla vi andra.
”Ditt rekord är på 2.20,6” står det på en ömsint handskriven rad längst ner. ”Det är från 1963”.
Kära nån, att jag lämnade den klubben! Naturligtvis tänker jag ställa upp. Fattas bara annat när de grävt ända ner i 60-talet.
2.20,6. Tänk ändå om det varit timmar och marathon. Fast vad spelar sånt för roll? Första gamla klubben kallar. Kom barn, jag ska visa er min barndom. Min kämpande glada idealistiska idrottsbarndom vid pumphuset, mellan rötterna och granstammarna och uppför mjölksyrebackarna och mellan stenblocken där.
– Sista biten är det grusväg och lite lätt utför, men då kommer ni ändå inte att ha några krafter kvar. Mjölksyrebackarna, mjölksyrebackarna…
*
Jag slår den 12-åring som var jag 1963. Exakt fem sekunder blir förbättringen, egentligen är det skamligt att slå den unge mannen inom mig. Så tränad och ivrig som då blir jag ändå aldrig mer.
Fem sekunder exakt. I försök nummer två (vi fick alltid två försök) vinner 12-åringen inom mig med två tiondelar. Rätt åt mig, Svensson.
Min egen snart tonåriga jänta springer också. Femåringen med. Alla är där (inte riktigt alla för åren går) men många nog för att nostalgin ska flöda ur varje svettpor och försiktigt dold liten tårkanal.
Tack, du lyckliga barndoms klubb. Så fick du då historien att leva en kväll. Förlåt att jag övergett dig för simpel geografis skull. Inte tvivlar jag på idrottens idé. Nästa år ska jag klå 40-åringen inom mig, han är ändå rätt kass. Måste bara träna lite backe och tempo.
Nästa år blir det torrare också. Ska vi spela fotboll först?
(Under några år skrev jag motionärskolumner i löpartidningen Springtime/Runners World. Den här var införd i nr 5, augusti 1991).
Diktaturens kreatur (tv-monolog)
Ja gilla inte alle saker som Olof Palme sa å gjorde. Tre linjer i folkomröstningen. Dä va ett trix.
Men hans internationelle engagemang va ja stolt över. ”Diktaturens kreatur” sa Palme och Sverige hördes över hele världen.
Sen for Carl Bildt till Jugoslavien. Dä va också en glädjens dag.
(Ler, gladare och gladare mot slutet).
Å visst skratta ja litte redan när di sa att u-båtera hans va jättefarlige …minker.
Men nu da? Du ha väl hört?
Nu ärrä bevisat, Sverige har den ende storpolitikern i världen som ha gjort fin internationella karriär tack vare strömming å sill …som fiser.
Jasså, varrä inte ryssera, Calle?
Jasså varrä fesker som fes?
Minker = minkar. Ärrä = är det. Ryssera = ryssarna. Fesker = fiskar.
(Svenssons kök, monolog i TV 4 Värmland, 17 mars 2000). I flera omgångar hade jag krönikor i TV 4 Värmland. Under år 2000 bestod de av en betraktelse varje fredagskväll, oftast som den här filmad med en enkel kamera hemma vid köksbordet. Berättad på dialekt, med orden nödtorftigt nerskrivna enligt min egen metod, så jag skulle kunna läsa upp dem rätt.
Regler för hur kaffe får intagas i Värmland
Fritt efter den fikasugna Catarina Segersten-Larsson (m)
Regler för vem som får fika med vem samt hur och när. Instiftade sedan moderata kaffestundsopponenten Catarina Segersten-Larsson blivit så arg för att nya landshövdingen Kerstin Wallin artigt tackat ja till en tår hos de värmländska socialdemokraterna – utan att någon borgerlig person samtidigt fick en kopp. Inte ens en halv slatt fick de. Tänk om alla gjorde så och bara bjöd en men aldrig en annan, suckade den fikasugna Catarina.
1. En jämtlänning får inte fika med en värmlänning utan att samtidigt en närking bjuds in.
2. Eller någon från andra sidan någon annan humorgräns såsom Kilsbergen eller gränsen till Kil.
3. En trevlig kvinna får inte fika med en artig karl utan att samtidigt ett otrevligt fruntimmer bjuds in.
4. Ett kommunalråd från Bräcke får inte fika med en kortklippt blond man från Kristinehamn utan att samtidigt en rödhårig kvinna bosatt väster om Norra Hyn bjuds in.
5. Eller Erik Jansson om han för tillfället är borgerlig.
6. Dricker en juste person kaffe med en positiv måste samtidigt en negativ närvara.
7. Kaffe får inte drickas utan att också te står på menyn.
8. Te får inte drickas utan att också miljövänlig lingondricka serveras.
9. Serveras importerad dryck måste också inhemsk erbjudas.
10. Detsamma gäller utkörd och hemkörd samt helt körd.
11. Kapitalets fria rörlighet kräver att semlor serveras året om.
12. Tomten kommer jämt.
13. Lägger någon ut äpplen till ett rådjur måste också en varg matas, med ickevegetariskt alternativ. Man kan inte bjuda bara vissa.
14. Hänger någon ut en kärve i ett träd till en fågel, måste också en palsternacka grävas ner till en mask.
15. Bjuder du en pacifist på sockerdricka på damtoaletten måste du även bjuda en lumparkompis på en sup bakom nästa dörr.
16. Finns det brandvarnare i taket till fikarummet måste det också finnas ett alternativt, mer riskabelt rum helt utan detektorer. Alla smakriktningar måste få sitt.
17. För varje klokt ord som sägs måste någon säga något dumt.
18. Även gnällspikar fikar.
19. Svart kaffe serveras utan moms.
20. Bryggkaffe går bäst i kusttrakter.
21. Politik är att fika efter något.
22. Godast politiskt kaffe serveras av Centerns Kvinnoförbund samt hos s-kvinnorna i Charlottenberg, detta är inte ironi.
23. Får inte Catarina Segersten-Larsson fika så är inte hon med.
24. Objudna gäster sörplar värst.
25. Den enes tår, den andres doppa.
26. Stor trut, mycket tugg.
27. En inställd bjudning är också en bjudning.
28. Dricker någon ur kopp måste någon dricka på fat.
29. Sölar den ene får den andre torka upp.
30. Det är inte borta, det som faller ur näsan ner i mun.
31. Länsrådet Björn Sandborgh får inte fika med sin hustru Anna utan att också samtidigt en manlig kanslichef från någon borgerlig kommun bjuds in.
32. Kommunfullmäktiges ordförande i Karlstad, Birgitta Samuelsson, får inte fika med sin man utan att också samtidigt en snart pensionerad borgerlig (!) LO-ombudsman bjuds in.
33. En sådan pensionär kan bli relativt svår att finna.
34. Punkterna 31 och 32 gäller även vid alla former av äktenskapliga ömhetsbetygelser i de där nämnda relationerna.
35. Att älska annat än i grupp torde därför i framtiden komma att vara närmast omöjligt för högre tjänstemän och politiker, med anledning av Catarina Segersten-Larssons nykollektiva regler för värmländskt umgänge.
36. Selma Lagerlöfs regel att det är särskilt synd om den som är dum i Värmland gäller än.
37. Inget undantag göres för moderater bosatta i Kil.
38. Får inte Catarina Segersten-Larsson fika så är inte hon med.
39. Påtår ingår.
40. Likheten mellan ett landsting och en landshövding är att båda får precis så goda råd som de förtjänar.
41. Dock må ingen kallas för det smeknamn som en hastigt mikrovärmd chokladdryck har i korvkioskköerna i Skövde med omnejd: ”En pucko med pling”.
42. Varsågoda. Doppa nu.
(Värmlands Folkblad lördag 28 december 2002). Catarina Segersten-Larsson, landstingsråd (M), blev upprörd över att nya landshövdingen blev bjuden på kaffe av vissa av Värmlands då 274 000 invånare. Jag beslöt reda ut vilka regler som bör gälla. Den yttersta konsekvenser är att alla kafferep i Värmland hädanefter bara kan hållas på Brattforsheden (sommarhalvåret) och Vänerns is (vinterhalvåret). Det är bara där vi får plats.
Jodå, en av de i texten inblandade bor i Kil och nya landshövdingen kom från Jämtland. Erik Jansson är tidigare landstingsråd (S), numera sjukvårdspartist. Fru Sandborgh är kommunchef i Karlstad och herr Samuelsson var LO-ombudsman på väg att pensioneras.
Hela länet ska bli mitt
– Än är jag inte knäckt!
Blicken genomborrar mig på krigsmannavis när han säger det. Trubbnosen med väderkornet som blev årets sommarvärmlänning framför alla andra. Huvudpersonen i den Älvdalssaga som förmodligen blev en något dyrare produktion än hans höga uppbackare i skogen tänkt sig.
Granbarkborren handlar det om. En 4-6 millimeter lång hertig av Värmland med framskridna planer på att utvidga sitt territorium.
Tack vare – eller, nåja, trots en viss pågående insamling!
Det är någon mil nordost om Sunne jag först skymtar honom på frammarsch i en disig skogsbacke. Ett par kilometer härifrån är för övrigt skådeplatsen för de duster Mallbackens damer brukar utkämpa. Det duggar lite grand, skogsbilvägen är lerig och sönderkörd och åsarna runt omkring i landskapet ligger renrakade som utbombade slagfält. Längre norrut är det än värre, säger mina samstämmiga observatörer.
Kroppen genomfars av en rysning när jag tänker på det och inser att reportagebilen och jag för en god stund sedan passerat fronten. Den böljande fronten i en envig med betydligt större pengar på spel än i Mallbacken-tjejernas framgångsrika serieharvande.
Svag västfront
Jag skymtar honom mellan träden, det är förstås mest gran här. Tillsammans med en luftlandsatt trupp på 10 000 likasinnade har han framgångsrikt attackerat en gran intill mig. Bara en förresten? Nej, nu ser jag i kamerans sökare att hela gläntan är gråbrun av angripna och besegrade träd. Hur många små glupska borrar finns det här egentligen? En miljon? Två?
Som så mången annan självmedveten krigsherre ställer han gärna upp för intervju, när han hör att jag är frontreporter.
– På västfronten har det gått lite dåligt, säger han, och pekar på kartan med en svepande gest som får en främmande doft att dra förbi min näsa.
– Charlottenberg, där har vi gjort stora förluster… fortsätter han, med den falska blygsamhet som ibland kan utmärka segerrika befälhavare.
Nytt livsrum
För visst har han befälet och kontrollen över skogen än, granbarkborren framför mig som blev mer än en turist och sommarvärmlänning. Västvärmland må så vara, men Stöllet, Ekshärad och norra Klarälvdalen över huvud taget har han i alla fall tilltvingat sig. I dag finns det skogsfolk som på allvar tror att länets hela granbestånd på lite sikt kan bli utslaget. Utraderat.
Och att horderna redan är på väg över gränserna åt alla håll för att få nytt livsrum, när alltmer av Klarälvdalen renrakas från gran. Rörfällorna, den gigantiska ”insamlingen” har nog varit framgångsrik. Men för sent insatt – och inte tillräckligt framgångsrik.
Råbarkad typ
– Så många rörfällor har ni inte, människor! triumferar den lille fete, råbarkade typen med träsmak.
– Men ni ska ha tack som fångar mina fiender också. Får man fråga varför ni skaffar er vapen som slår ut också myrbaggar? Tvestjärtar har visst också påträffats i många fällor. Varför?
Vad ska en stackars reporter svara? Eller på hans flin åt alltför hala svenska fällor som hans trupper glatt kunde åka kana på, utan att fångas. (De norska var farligare).
– Allra bäst gillar jag förstås er som satte upp fällorna på granar. Det underlättade min framryckning betydligt. Liksom dom ni ”glömde” tömma i tid, när dom fylldes.
Svensk-vitsar
Du får det att låta som om skogsägarna bara vurit sig klumpigt åt, säger jag. Som om det vore en ofarlig motståndare att berätta svenskvitsar om mest, i glada borrars lag.
– Nog finns det vitsar att berätta. Om de svaga doftämnena som nästan luktat färdigt när vi skulle svärma till exempel. Vi hade ett litet helsike att hitta vissa fällor, ska jag säga redaktörn!
– Skämt åsido, skogsfolket har jobbat bra. Både små och stora skogsägare har varit farliga fiender. Det är bara det att vissa av dom dukade ju åt oss för några år sedan. Dom har sig själva att skylla.
Så det stämmer, som jag försökte påstå i ingressen? Att det var skogsbrukarna själva som odlade fram er i miljoner?
Vilka orgier!
– Vet du hur hyggena såg ut från början av 60-talet och fram till helt nyligen? Hur mycket virke som blev liggande kvar obarkat längs vägarna, eller vid Klarälven i väntan på vidare färd?
Ja, men..?
– Fråga inte så dumt då!
Nu ser han på mig med vällustig min:
– Om du bara visste vilka orgier vi hade!
Han ser triumferande, nästan hånfull ut den lille. Berättar om insektsforskare och skogsfolk som redan på 60-talet varnade, utan att bli tagna på allvar.
– Nu ger jag mig inte förrän hela länet är mitt, från Bastuknappen till Residenset. Och du kan skriva upp att det är mer än ett futtigt fritidstorp jag är ute efter!
Med det förklarar han nådigt intervjun avslutad och drar vidare mot en smaskig granås borta åt Ivarsbjörke till.
Granbarkborren. En verklig ”hertig av Värmland”, den störste som våra skogsodlare avlat.
Sommarsamtalet
NAMN: Ips typographus, granbarkborre
YRKE: skogskonsument, insamlingsobjekt
TITEL: ”Hertig av Värmland”.
ÅLDER: – Äldre än du tror. Men skriv att jag är en produkt av 60-talets skogsbruk så begriper nog folk!
BOSTAD: – Hemlig, det är ju krig. Men vi börjar få rätt vidsträckt
utsikt, gumman, ungarna och jag…
FAVORITLÄSNING: – Skogsföretagens bokslut!
(Reportage i Värmlands Folkblad fredag 3 augusti 1979). Ingen chef kommer någonsin att be en färsk lokalredaktör att intervjua en insekt. Så jag gjorde det på eget bevåg. Detta var samma år som landshövding Bengt Norling (S) höll stor och omdebatterad penninginsamling till en fritidsstuga åt hertigen av Värmland, prins Carl Philip.
I skogen pågick en viktigare insamling. Den, när vi med hjälp av doftämnen lockade miljontals granbarkborrar att drunkna i saltlake i de speciella rörfällor av plast som sattes ut i skogen. 260 000 fällor bara år 1979. Det året kostade bekämpningen 20 miljoner kronor och räddade virke för 10 miljoner.
Efter något år vann vi kriget, sägs det. Men då hade många skogsägare i norr drabbats av svåra förluster. De fångna barkborrarna var så många, att vi skulle ha kunnat lägga dem i en rak linje från Norlings residens i Karlstad och ner till Bangkoks hamn. Fast det gjorde vi aldrig.
Min journalistiska metod? Att prata mellan skål och vägg med skogsfolk och få dem att säga en del som de inte vågade stå för i vanliga intervjuer. – Du kan säga vad du vill. Det är inte du som pratar, det är barkborren.
Först hade jag läst på också, meningen är att det inte ska märkas. (Jo, i faktarutan om insekten och bekämpningen som låg intill). Jag känner en skogvaktare som brukade bära granbarkborreintervjun i bakfickan varenda dag. När han hade slitit ut en kopia ringde han mig, för att få en ny.