Löpning – SVENSSONS SLÄNG

Kom gärna och lyssna!

”Fantastiska och personliga formuleringar när du skriver från hjärtat”

Löparboken. Nu har friidrottstränaren
Ulf Karlsson kommenterat den. Läs!

Det kom ett brev. Friidrottstränaren och forne landslagscoachen Ulf Karlsson har läst min löparbok. Han fick många goda skratt, skriver han, och rekommenderar den. Samtidigt har han en del mer kritiska synpunkter. Varför alla dessa prylar till exempel?

ULF KARLSSONS BREV:

Hej Sven-Ove

Nu har jag avslutat din bok ”Mitt liv som (Värmlands sämste) löpare”

Jag känner ju till din speciella skrivstil som vilar mycket på filosofiska tankar, nostalgi, och illmarig humor, i blandad kompott. Väldigt många passager gav mig goda skratt (Humor: Uppjagad av vildsvinen / Nostalgi: Springer runt en sjö (är dock rätt säker på att sjön som du åsyftar heter Mången – men en bisak).

Jag älskar de avsnitt där du berättar om saker som du får uppleva igenom din löpning. (Kulturminnen, historiska platser, natursköna omgivningar etc). Det visar på vad löpningen har att erbjuda om man lägger sig vinn om att ta vara på sådana tillfällen. (Lanzarote ett fint exempel).

Vad gäller dina tankar och redogörelser om ditt förhållande till löpningen så kan man (i alla fall jag) uppfatta det lite som att du menar/förordar en sak men gör en annan? Jag tänker på de upprepade gånger som du betonar att det viktigaste är absolut inte det materiella (prylar som gps klockor, löpappar, puls- och stegräknare, vätskebälten, dubba skorna, läsa löpartidningar, skriva träningsanteckningar etc) utan att det är glädjen i själva löpningen som är det viktigaste och att det faktiskt bara är skorna som egentligen är väsentligt! För en oinvigd motionär så blir det här mycket att sortera och man kan nog, trots dina upprepningar om glädjen i löpningen, få för sig att man behöver en massa onödig utrustning.

Jag blev själv faktiskt överraskad av att läsa hur många tekniska löparattribut du använder dig av. Vi är ju alla olika och finner våra vägar till hur vi får bäst behållning av vårt motionerande. Personligen (vilket naturligtvis är oväsentligt i sammanhanget) använder jag inget av alla de ”tillbehör” till motionerandet som marknaden erbjuder. Jag har mitt analoga armbandsur. Jag är intresserad av två saker; Hur länge jag är ute och en liten check på pulsen 2-3 ggr under ett pass. Jag tar du tid manuellt på pulsen under 30 sekunder. – Det är det hele! Jag känner jättemånga motionärer som totalt snöat in på all utrustning och som, mer eller mindre, blivit slav under pulsklockan. Egentligen är ju allt detta skit samma – den viktigaste är att fôlk kommer ut!

Jag brukar ibland jämföra ”nymotionärer” som införskaffat precis allt som marknaden har att erbjuda med sådana som just börjat spela golf eller gått första kursen hos munskänkarna. Det enda de pratar om är om deras nyvunna, fantastiska intresse där de redan efter en kort tid blivit experter…

Alla dina ”Löparlärdomar” innehåller bra råd om det mesta vad gäller själva träningen och fysiologin. Det råder, som inom de flesta områden, rätt många delade meningar inom det enormt stora forskningsfältet som handlar om fysisk aktivitet men jag tycker nog att du här har goda kunskaper. Huruvida stretching ökar genomblödningen är exempelvis ett omdiskuterat område. Att stretching förbygger träningsvärk är man däremot överens om att det inte gör! Vad gäller tillförsel av vätska så tycker jag ibland att det gått till överdrift. Motionerar man inte längre än 45 minuter så är vätskepåfyllning oviktigt. Att springa med vattenflaska eller vattenflaskor i händerna känns i mina ögon enbart löjligt.

Jag har haft god behållning av din bok men är inte säker på att ”icke motionärer” och måttliga dito har det. Jag kan naturligtvis ha fel vilket jag hoppas. Ditt sätt att skriva imponerar på mig och jag försöker ta lärdom av allt jag numera läser. Du har fantastiska och mycket personliga formuleringar när du ”släpper loss” dina tankar och skriver från hjärtat.

Jag tillönskar dig allt gott och hoppas boken säljer.

Jag kan i alla fall rekommendera den.

Ulf K

MITT SVAR TILL ULF:

Hej och tack för din kommentar som jag sätter värde på, Ulf. Att få beröm för sin löparbok av friidrottens forne landslagscoach, framgångsrik tränare till stjärnor som Anne-Louise Skoglund och många fler och den som födde idén till fina Göta-Joggen – det är stort.

Jag gillar att du fått många skratt vid läsningen, jag tycker om att du uppskattar avsnitten om vad löpningen gett mig i fråga om kulturminnen, natur och annat.

När det gäller prylar har du rätt. Där är jag medvetet inkonsekvent, det skriver jag också. Jag råder alla nybörjare att nöja sig med bra löparskor. Det räcker. Men efter en tid står jag där själv med (visserligen billig) gps-klocka som kan räkna ut hur långt jag kutat hit och dit i lingonriset. Och många andra prylar.

Jag tror förstås inte att jag har något att lära dig om träningslära och fysiologi. För mig handlar vattenflaskan eller vätskebältet om att ge mig själv en mental belöning då och då – även vid kortare rundor än 45 minuter. Särskilt varma dagar här hemma eller längs sydliga stränder.

Jag har inte tränat rationellt många år, mest 1994 när jag vid 43 års ålder satte alla pers. Jag tränar emotionellt. För mig är löpningen mer en livsstil än ett rekordförsök.

Det är så roligt att du haft behållning av boken, tack för att du rekommenderar den!

Sven-Ove

### Har Ulf Karlsson rätt? Läs ”Mitt liv som Värmlands sämsta löpare” och döm själv. (268 sidor, BoD 2024).
### Boken kan beställas via BoD, i näthandeln eller köpas hos vissa Akademibokhandlar m fl och på Gamla Kraftstationen i Deje. Billigast i Deje.
### Du kan också beställa den via mejl: sven-ove@telia.com. 140 kronor plus frakt.

Sprungit alla gator i kommunen, tjohoo!

Fin helg, den som gick. Sverige fick se Svennis storhet, själv fick jag ett brev jag blev glad av och i går löpte jag de fyra nya gatorna i kommunen. Nu kan jag åter säga att jag har sprungit varenda gata här.

FREDAG: följer begravningen av Sven-Göran Eriksson på tv. En vacker och småningom rolig tillställning, så där som begravningar ibland blir.

Efteråt cyklar jag ner till kommunens träningslokal och kör 20 minuters rehab på träningscykeln där. Knäet mår bra.

LÖRDAG: en lyckolördag. Filar på texten till föredraget jag ska ha på folkhögskolan i Stöllet på kvällen den 22 oktober.

Åker till Gamla Kraftstationen i Deje med den kära vännen och äter lång solskenslunch i trädgården. Alvedsrökt fläskfilé med husets potatissallad, hjortroncreme, grönsaker och vedugnsbakat vitlöksbröd. Avslutar med Lenas läckerbit. En glasskål med en kula pekan caramelglass, en kula blåbärsglass, kolasås, nötkross, vispgrädde och en hallongrotta. Lyxigt, jag vet. Fast maten betalade vi med två matkuponger som jag fick för att jag har en text med på kaffeutställningen.

Filar på föredraget igen och på kvällen kör vi seriemarathon på tv. Fyra och en halv timme brittisk krim. Streaming ä gôtt!

SÖNDAG: sovmorgon. Cyklar till kommunens sydspets och letar Hittaut-stolpar. Nu har jag hittat alla i Forshagadelen. Den sydligaste stod i vår kranskommun Karlstad förresten, tack för det.

I rena yran passar jag på att lugnt rehabspringa de fyra nya gatorna på olika håll i kommunen efteråt. Nu är jag uppdaterad och kan åter säga att jag sprungit varenda gata. Gatuplock ä gôtt!

Kommer hem. Läser det snälla brevet från Ulf K. Men det återkommer jag till.

Trevlig måndag!

Svennis begravning.

Långlunch på Gamla Kraftstationen i Deje.

Lenas läckerbit.

### Länk till när jag sprang alla gator som fanns i kommunen 2014 och uppfann ordet gatuplock: 2014 års gatuplockrapport

Motståndshjältar och efterkännare

ONSDAG. Vi reser till Charlottenberg. Här intervjuade jag en gång kämpen August Spångberg. Nu är vi på väg dit.
Vi ska på Gôbbkväll.

Stationssamhället ligger nära gränsen till Norge. De järnvägsanställda här var viktiga i stödet till den norska motståndsrörelsen under tyskarnas ockupation. Mellan Värmland och Norge går många skogsstigar som folk kunde använda för att smuggla människor, brev, trycksaker och annat som motståndet krävde.

Men här gick också tågen.

I dag har han en idyllisk park uppkallad efter sig, August Spångberg. Det var inte lika idylliskt, det arbete som han och de andra svenskarna och norrmännen bedrev tillsammans under kriget.

Dykardräkt i vattentanken
När jag bläddrar i hans bok I tidens ström igen påminns jag om ett av de påhittigare sätten att smuggla folk över gränsen.

Det byggde på att ångloken behövde vatten.

”Tågen undersöktes i regel mycket noga, men det fanns gömställen, som aldrig upptäcktes av tyskarna, där även kurirer kunde ha en känsla av relativ säkerhet. Ett sådant gömsle var – ånglokets vattentank! Ingen kunde gärna tro, att någon människa skulle finna på att tränga sig ner i den vattenfyllda tanken – fast den var väl knappast riktigt fylld vid sådana tillfällen – med risk att dränkas som en råtta. Ingen kunde komma osedd ner eller upp ur det våta elementet, därför finkammade Gestapo aldrig detta gömställe, även om det inte gick alldeles fritt från undersökningar. Men det fordrades både goda nerver och stark fysik att timtals stå i den tillslutna mörka tanken med det kalla vattnet skvalpande kring huvudet, även om man var iförd dykardräkt.”

Även käringar
Anledningen till att vi är på väg till Charlottenbergs bibliotek är att forne SVT-medarbetaren Kjell Gustafsson och frilansjournalisten Börge Nilsson ska berätta om sina böcker där och Tommy Johansson ska visa naturfoto. Gôbbkväll kallar biblioteket det men påpekar att käringar är också välkomna.

Så skriver de.

Dessutom är vi lovade fika och ett utbud av jaktkorvar i pausen, Bertil Åkesson ska tälja träfigurer, Eda fiskekrets ska medverka, vi kan testa jaktsimulator och KÅ Jansson ska visa gamla Edafilmer.

Externa köplador
Vi är tidiga på plats i Charlottenberg och tar en promenad genom samhället. Här hittar vi skulpturen av Charlotta Berg, hustru till grundaren av järnbruket vid Vrångsälven. Han döpte bruket efter henne och därmed orten.

Pizzerior finnes men dessemellan ser vi ett antal tomma affärslokalerna i centrum. I dag är handeln på orten hårt inriktad på norrmännen och sker i stora köplador utanför centrum. Den utvecklingen har vi sett på fler håll.

”Vi som talar ryska är också offer”
Nu börjar programmet. Personalen har fått bära in extrastolar. Är vi 60 stycken på plats?

Börge Nilsson.

Börge Nilssons bok heter Putins bro till väst – ryssarna i Baltikum. Mer än en miljon ryssar blev kvar i Estland och Lettland när Sovjetunionen föll samman och Röda Armén drog sig hemåt. En gång var dessa en privilegierad grupp, nu en underklass.

Börge visar ett antal exempel på sådana ryssar, födda i Baltikum men i dag utan medborgarskap eftersom de inte vill göra den tenta i historia och landets språk som behövs.

Då Igor Kolu var barn fick han ofta höra en ramsa i hemstaden Narva där han var född. ”Tjemodan. Vokzal. Rossija.” Resväska, Järnvägsstation. Ryssland. Det var inte svårt att förstå vad den ramsan betydde.

När Börge upprepar 2012 års reportageresa förvånar svaren. Vissa ser fortfarande Putin som en hjälte. Andra har ändrat sig.

”Fragment av de raketer som avfyras mot Kiev och Charkiv träffar också oss”, som den lettlandsryske politikern Boriss Cilevics skrev, strax efter att Putins styrkor anfallit Ukraina. ”Alla vi som talar ryska är också offer.”

Kjell Gustafsson.

Flyget behöver inte Svein
Efter fikapausen är det Kjell Gustafssons tur att berätta om sin roman Flykten – drömmen om att bli hjälte. Huvudpersonen Svein drömmer om att bli hjälte efter att hans hemland Norge ockuperats av Nazityskland. Som 20-åring börjar han vara med och trycka förbjudna trycksaker. Till slut inser han dock att han riskerar att gripas av tyskarnas hemliga polis.

Han flyr till Sverige precis som 50 000 andra norrmän. Sveins tanke är att fortsätta till Skottland eller Kanada för att bli flygare och kunna hjälpa till och besegra ockupanten. Men det blir inte så. Flyget behöver tekniker, inte en kontorist som Svein.

Kjells berättelse handlar om en man som aldrig blir någon hjälte, trots drömmen. Som flyttar hem efter kriget men återvänder till Sverige igen, utan att känna sig riktigt hemma i något av länderna. Ett dilemma som många flyktingar känner igen.

TORSDAG. Jag vandrar med Gryningspatrullen, vi letar Hittaut-stolpar, hämtar svamp och fikar vid Sörtjärn. Där lyckas jag dåligt med min tanke att det är synd om ett tjärn som fått sitt namn efter hur det ligger i förhållande till ett annat tjärn. Inte efter egen förtjänst.

Tjärnet norr om oss heter Abborrtjärn. I dag misstänker jag att våra fiskegymnasister i Forshaga glatt skulle döpa om det sydligare tjärnet till Gäddtjärn om de kunde. Eller varför inte Jättegäddtjärn.

En ren lyckorunda
FREDAG. Min kommun ordnar näringslivsförmiddag. Patrik Nordkvist talar om försäljning, Eric Löfberg om IT-säkerhet och Cecilia Viktoria Kärrberg om att lyckas i sociala medier. Flest aha-upplevelser får jag av Marko Tosic som berättar om möjligheterna med AI. Jag återkommer till det i ett kommande inlägg.

Efter lunch åker den kära vännen och jag till vår favoritbadplats Skivtjärn i Deje. Medan hon badar provar jag en försiktig rehabrunda i omgivningen. Upprepar 20 steg löpning och 20 steg gång på mjuka stigar. Sammanlagt 6 minuter och 9 sekunder ren lycka.

Rehabtränat med gummiband och även med den egna kroppen som tyngd har jag gjort under tiden men detta är de första löpstegen sedan jag föll och blodet skvatt i Tällberg den 8 augusti.

En liten runda för mänskligheten.
Men en stor för den här pynklige efterkännaren.

6.09 och det känns ingenting.

Snubbla inte snabbt på steniga stigar i sluttningar

Alla som använt ett par löparskor tillräckligt länge vet hur det är. Löpningen är en medicinsk paradox. Du mår bättre och sämre.

Nu har jag blivit påmind igen.

Det börjar med en stolt plan. Vi ska åka på semester. Pensionärer kan. Vad sägs om en natt på hotell, två på B&B och en lång härlig kväll i hällregn i Dalhalla? Plus lite mjuk akvarellnostalgi, fin sjöutsikt, ett och annat impulsbesök hos goda vänner samt fyra-fem oprövade stigar, bygder och riksvägar?

Första fikastoppet är vid Lesjöbyns camping vid en strandkant norr om Lesjöfors. God smördegsbakelse med grädde och hallon. Varför har vi aldrig stannat här förut?

Strax därpå gör jag en klassisk ”dyngsväng vänster” i all hast och styr in mot Rämmen för att visa den kära vännen herrgårdsparken där jag fotograferade en tam älg för 40 år sedan. Älgen hamnade på förstasidan i Dagens Nyheter sedan men inte hundan var han tam.

Lunch, Flottaren i Vansbro, laddar Elisa (ja, hon är en leasad elbil).

Vid tretiden är vi framme vid hotell Gyllene Hornet och Perssons stuga där vi ska bo. Vi går på upptäcktsfärd uppför det sluttande Tällberg med alla sina anrika hotell, hittar Holens kaffestuga nästan högst upp och sitter mitt ute i utsikten när de första regndropparna hörs.

På kvällen finmiddag och därefter olympiska spel.

”Hoppas ingen såg mig”
Det är morgonen därpå det händer. Jag har som vanligt hittat en karta och på den finns det motionsspår. Lycklig som en 73-åring på gôbbsläpp knyter jag på mig löparskorna och tuggar iväg uppför berget. Asfalt, grusväg, skogsstig – pulsen börjar komma igång, snart är stigen löjligt brant men jag ger icke tappt.

Efter 20 minuter faller jag handlöst i en tillfällig utförslöpa. Ramlar så där snyggt som när man fort måste titta så ingen såg det. Nej, jag är ensam på stigen i frukosttimmen. Knäet får ta första stöten, sedan vänsterarmen, ett revben och en minisekund senare höger överarm. Hur nu det gick till.

Blodet rinner – visst, jag äter blodförtunnande medicin – hela min vänstersida är svart av trampad Tällbergsjord och nu börjar knäskålen få en extra knäskål utanpå. Knäet svullnar mer och mer, revbenet värker och jag kravlar mig upp på Digerberget för jag ska förbaske mig se utsikten över Siljan som jag har tänkt.

Dagen därpå ligger jag mest på Polhems B&B vid kanten av Falu gruva med vänsterbenet högt och vill att det bara ska göra ont när jag skrattar.
Det gör det inte.
Inte bara när jag skrattar.

En kväll vi inte glömmer
På kvällen far vi trots allt till Dalhalla och ser konsertversionen av Kristina från Duvemåla. Biljett är biljett. Det regnar, tidvis så mycket att det blöter igenom regnstället jag alltid trott var tätt. Efter första akten får jag lyfta mitt värkande vänsterben för hand när jag ska gå en sväng för att värma kroppen. Trappan tillbaka ner till rad 45 är värst.

Även i andra akten håller min fru mig i hand under sin regncape. Den är däremot vattentät. Båda händerna håller hon, inget annat är varmt på mig de timmarna.

Föreställningen är lysande, Dalhalla spännande och vindrutetorkarna fungerar fint när vi far tillbaka till vårt Bed & Breakfast i Falun. Där pallar hon under mitt ben med kuddar igen, när jag fått av mig mina blöta kläder.

Fjärde dagen, hemfärd. I Norberg fikar vi på klassiska Elsa Andersons konditori (gör det, ät tangotårtan!). I Hjulsjö köper vi böcker i Skandinaviens största bokloppis (gör det med!).

Klapp, klapp, klapp
Så snart det blivit måndag ringer jag Forshaga vårdcentral. Får snabbt en tid, blir undersökt av en löpintresserad doktor, får remiss av honom till röntgen i Karlstad, tas emot där en timme senare, röntgas, får besked. Ingen fraktur på knäskålen men du bör prata med en sjukgymnast. Kommer hem, skickar meddelande till min fysioterapeut. Får en tid.

Det är om några dagar.

Vad vill jag ha sagt med allt detta?
1. Jag var inte i skick för att hälsa på er, vänner vid Runn.
2. Snubbla inte snabbt på steniga stigar i sluttningar.
3. Om du absolut måste göra det, var glad att det går att få snabb och effektiv sjukvård för skatten du betalar.

Och vila.

PS. Vi var till Sundborn och såg Karin och Carl Larssons hem och verk också. Hennes stolsdynor var fortfarande märkvärdigt moderna. DS.

Orsaken till att svenska hus blev röda.

Sveriges skattkista en gång.

Kristina från Duvemåla i Dalhalla. Den kvällen glömmer vi inte.

Tangotårtan!

Nästa gång ska vi hämta fler 20-kronorsböcker.

Lugna dagar – och nu dags för uppläsningar

Vi är hemma igen efter några sommardagar att minnas. Som vi sa på Journalisthögskolan i Göteborg :

– Tänk västkustskt!

Det blev nyupptäckt badvik, trivsamma badholmar, avspänd jogg längs ensam havsvik och vid småbåtshamn, pigg strandkantsrestaurang, lång fin och rätt nysnickrad strandpromenad – och ljuvligt avkopplande kvällar i sommarstuga med OS ibland och mö’e prat med tre generationer.

Trivs!

Några kommande uppläsningar
– I kväll, lördag, uppträder jag i vid Värmlands Vikingacenter i Nysäter. 18.00.
– På måndag i församlingshemmet i Östra Ämtervik. 19.00.
– Onsdag 14 augusti i kvarteret Almen, Karlstad.

Keps eller löparskor? Allvar eller småleende?
Vi får se.

Jag misstänker att det blir alltihop.

Gillad av Spring

Magasinet Spring berättar om min bok i senaste numret.
Det gläder mig särskilt att redaktören hade vänligheten att lägga in notisen om mig strax under rubriken Världsrekord.
Tala om fint sällskap.

Av texterna i boken fäster han sig särskilt vid två löparlärdomar:

”Löparlärdom nr 68: strax innan starten har ingen tränat, strax efter starten är alla i toppform.”

”Löparlärdom nr 109: ska du springa Lidingöloppet bör du träna backlöpning. Även utför.”

Tack för det Spring!

PROVLÄS OCH BESTÄLL
Här kan du provläsa och beställa boken. Klicka på länken ”Provläs nu” – eller på den orange länken. 268 sidor, 149 kronor. Tjohoo!

Å, en scen!

En gång i tiden var jag ivrigt livrädd för att framträda inför publik. Sitta långt bak i klassrummet och prata gick bra men stå framför alla och redovisa grupparbete, det var en pina.

I dag älskar jag det. Det finns inget bättre sätt att testa en text än att framföra den inför publik. Du får kvitto direkt.

Bu.
Eller bä.

Förbereder nu
Jag är så tacksam mot de som tvingade mig att börja våga. Lika glad är jag över de som ibland hör av sig och vill att jag ska ställa mig på deras scen och försöka vara rolig eller tala allvar. Eller bådadera.

Just nu håller jag på och förbereder två sådana framträdanden. Det kommer att handla om min nya bok Mitt liv som Värmlands sämsta löpare men också om annat.

Två datum
–Lördag 3 augusti kl 18.00, dikter, skrönor och lite annat, Värmlands Vikingacenter i Nysäter.

–Måndag 5 augusti kl 19.00, författarkväll i församlingshemmet Östra Ämtervik.

Hitta boken
Boken finns på nätet hos Akademibokhandeln, Bokus, Adlibris liksom i olika bokhandlar. Eller här:

Länk till beställning och provläsning:
MITT LIV SOM VÄRMLANDS SÄMSTA LÖPARE

Den finns både som bok och e-bok.

Jag vill krama alla sjukgymnaster i hela världen

Bilden nedan visar Facebookinlägget jag skrev i går. Rune Larsson är en begåvad löpare och han har hittat på det bästa sättet att beskriva hur den känns, löplusten.

Men vad hände sen?

Skriva och springa. Det är mina två fritidsintressen. Har du inte märkt det, då är du ny här på bloggen. Välkommen!

Förrförra hösten fick jag cancer. När urologdoktorn så småningom sa att jag var frisk grät jag en aning. Strålningen och medicinen hade hjälpt. Då är det ett billigt pris att jag blir trött i musklerna av medicinen. Den som jag ska äta mer än ett år till. Fatigue kallar doktorerna min trötta biverkning.

Jag vill orka
För det mesta gör det ingenting. Vårt hem är fullt av stolar, sängar, soffor, solstolar och en hammock. Men – när jag ska springa gör det någonting. Jag vill springa när jag springer, tiden kvittar, men jag vill orka. Båda fötterna ska vara i luften på samma gång. Tass tass tass över nejden.

Till slut ringde jag sjukgymnasterna på vårdcentralen.
– Hjälp mig. Jag tror jag behöver ett styrketräningsprogram.

Det behöver alla löpande 73-åringar, det har jag vetat länge. Musklerna går tillbaka, även om du springer. Det är bara det att nu hade jag fått en trötthet som var värre.

Hon har gjort mig lycklig
Hon som tog emot mig heter Anna-Lena och hon har just gjort mig till en mycket lycklig man. Efter fyra veckor med hennes program för styrka och rörlighet känner jag inte den där extra, omotiverade tröttheten längre.

I går gjorde jag stora testet, det som Facebook-inlägget egentligen handlade om. Jag sprang vår rejält kuperade femkilometer vid friluftsgården för första gången på länge.

Hur det gick? Du, jag vill krama hela världen, särskilt alla dess sjukgymnaster. Mer säger jag inte.

Jo, en sak till:
– Tack!

### Banprofilen visar hur jag tar mig hemifrån, till Sisugården, runt 5-kilometern och sedan tillbaka hem genom skogen. Mördarbacken är den sista branta uppförsbacken.

### Filmen är tagen när jag lycklig joggar uppför mördarbacken på femman. Visst, det går sakta. Men jag känner inte en gnutta av medicintröttheten. Tjohoo!

– Hurra!

Månaden maj och jag trivs fint ihop. Varje dag studsar nya gröna färger fram i min omgivning. Fågelsångsappen räknar snabbt till elva olika röster innan jag går för att ta ut cykeln ur garaget. När hjälmen kommit på hör jag strax den tolfte.

Göken.

I år var han tidigare än någonsin. Min vän M hörde honom redan 1 maj när jag själv mest hörde talkörer och ivriga appeller. Piggast vid mötet efter demonstrationen var en karl från främmande land som avslutade sin stund i talarstolen med ett muntert:

– Hurra!

Sakta rullar jag nerför gång- och cykelvägen medan vår vän fasantuppen ropar bortifrån friluftsgården. Envist hälsar jag på varje människa jag möter, de flesta hälsar tillbaka. Under den gamla järnvägsbron till Skived virvlar Klarälven energiskt, än en dag på väg mot havet. Själv fortsätter jag banvallen fram, ut ur Skived och uppför backen söderut.

Mitt för gården Smörhålan gömmer jag cykeln bakom ett buskage, tar av mig cykelhjälmen, sätter på löparkepsen, plockar fram kartan och fortsätter uppför backen till fots. Salt till, salt sill! ropar en gransångare medan jag passerar resterna av bäverdammen som fick rivas för ett tag sedan.

Kommunen vill gärna att vår banvall förblir banvall.

– Jag ser dig!
När jag kommer till en grusväg som går rakt över den gamla NKlJ-banan springer jag åt höger. Gruset knastrar för varje steg, en bit bort hör jag maskiner i skogen, runt vändplanen växer högarna av virke. Renewable står det på Stora Enso-pickupen som står parkerad i kanten av skogsbilvägen. Jag hinner inte läsa mer av det förnybara meddelandet för nu kraxar en korp ovanför grantopparna. Varför har korparna i kommunen blivit så intresserade av den här långsamme löparen?

Vid en av vältorna hoppar jag över diket och studsar in i skogen.
– Kom igen, stolpe 115, jag ser dig nog!
– På kartan ja, svarar stolpfan. Du ska hitta mig i verkligheten också. Det heter faktiskt Hittaut.

Rätt brant
Det tar ett tag. Grönt på orienteringskartan är väääldigt grönt och svårsprunget i verkligheten men till sist hittar jag den rätta lilla höjden med den rätta lilla branten långt borta bland björksly och pors.

– Hurra!

Ja nu ja, ropar korpen. Nu hurrar du.

Stolpe 115.

### Språk och fornminnen skriver på Twitter (X) att ortnamnen Smörhål, Smörhålet eller Smörhålan funnits i åtminstone 18 av våra landskap från norr till söder.

### ”De flesta uppteckningar vi har nämner bördig jord, bra gräsväxt och saftigt bete som orsak till namnet. På ett ställe bildar det par med motsatsnamnet Svältegnälla!”.