Hur kan ett folk stå ut? Jag springer ut i novembermorgonen. I sociala medier klagade någon nyss över mellansvenskt mörker och kyla, nu tänker jag på Vietnams djungler, Ukrainas luftrum och Gazas bostadskvarter. Gazas raderade bostadskvarter.
Hur stod de ut i decennium efter decennium i det fattiga bondelandet Vietnam? Hur står de ut i Ukraina där grannregimen nu bombar elektricitet, värme, bostäder och liv? Hur kan någon orka fortsätta fly mot ständigt nya hörn av det grusade friluftsfängelset Gaza?
Uppförsbacken vid Svarthultet går lätt i början men efter ett tag blir andningen tyngre. Skillnaden är att min enkla stress är självvald och positiv. För mig är det lätt att stå ut.
Sen sol, elände… Jag vet varför krigen startade. Det gör de också. Vad hjälper det?
Nu klagar ännu en medmänniska i mitt Sverige över att solen fått för sig att gå upp treminuter senare och att hans termometer visar en grad minus.
Ännu en dag är bekymren i världen precis som dess rikedomar. Ojämnt fördelade.
Söndag, parkerar vid en av de 901 tjärnar i landet som heter Abborrtjärn.
Springer.
Här och där frestar min kommun med Mågôttbänkar, men jag ger inte tappt. Det gjorde inte de skogsfinnar från norra Värmland (mest) som på tre månader 1849 byggde banvallen heller. Den där jag hittar den goe lunken i dag. Sveriges första järnväg för folk, min sista löprunda denna vecka.
Tre månader för dem, drygt en timme för mig. Det blev visst två sjöar till i dag.
På fredag den 8 november är det dags. Då framträder jag på bokfestivalens Värmlandsscen i Karlstad.
Dessutom säljer jag värmlandsböcker i Föreningen Värmlandslitteraturs bokbord på fredag förmiddag och i Värmländska Författarsällskapets bokbord på lördag eftermiddag.
Så här står det på bokfestivalens webbplats:
”Efter ett liv som motionär har Sven-Ove Svensson skrivit en inspirerande tänkebok för nybörjare, endorfinjägare och gatuplockare – Mitt liv som Värmlands sämsta löpare.
I boken hittar du hans 163 löparlärdomar, Runner’s high på Brårudsmossen, löparfilosofins tre grundsatser, fyra tänkande löpargurus och hans uppfinning för dig som tröttnat på elljusspåret.
Läs om lyckan att hitta en fem kilometer lång nerförsbacke. Lär dig komma loss när du fastnat i nya vätskeryggsäcken och är ensam hemma.
Kondition är fötter som vill i väg och lungor som håller med.
Sven-Ove Svensson, Forshaga, har gett ut ett 25-tal böcker och småskrifter och medverkat i lika många antologier, skrivit 1 100 krönikor i diverse löpartidningar, P4 Värmland, TV4 Värmland och Värmlands Folkblad med mera samt uppträtt offentligt ungefär 750 gånger. ”
Mitt framträdande på bokfestivalen på Nöjesfabriken i Karlstad sker på Värmlandsscenen fredag 8 november kl 14.30. Kom gärna!
Mina uppläsningar i år -Tisdag 6 februari: Môracafé, Munkfors församlingshem. -Tisdag 20 februari: Frukostklubben, Forshaga församlingshem. -Lördag 9 mars: Vänsterpartiet Grums årsmöte, Gruvan, Grums. -Onsdag 13 mars: Karlstads Hembygdsförening, Karlstadrummet, Bibliotekshuset, Karlstad. -Söndag 17 mars: Vänsterpartiets distriktsårskonferens, Hotell Årjäng. -Lördag 13 april: Hagfors bokfestival, Älvstrandens bildningscentrum. -Lördag 27 april: Världsbokdagen Karlstad, Gröna matten, bibliotekshuset -Torsdag 16 maj: Boksläpp ”Mitt liv som Värmlands sämsta löpare”, Gamla Kraftstationen, Deje. -Lördag 3 augusti: Poesi och berättarkväll, Vikingacentret, Nysäter. -Måndag 5 augusti: Författarafton, Församlingshemmet Östra Ämtervik. -Onsdag 14 augusti, berättarkväll, kvarteret Almen, Karlstad. -Fredag 20 september: Kulturnatta, Gröna mattan, bibliotekshuset Karlstad. -Lördag 5 oktober: Berättelser vid brasan, Nors hembygdsgård. -Tisdag 22 oktober: långt eget program på Folkhögskolan, Stöllet. ”Med penna, keps och löparskor genom livet”.
Kommande program -Fredag 8 november kl 14:30: ”När fötterna vill i väg”, Värmlandsscenen, bokfestivalen Karlstad. -Tisdag 12 november kl 18:00: samtal med NWT:s kulturredaktör Lena Richardson och författarna om Mats Parners och Stefan Widqvists bok Brev, Karlstads Bokcafé, Gjuteriet, Karlstad.
Unga kvinnor springer mer än någonsin läser jag på tv. I fjol deltog 14 700 kvinnor i Tjejmilen. I år var de drygt 19 500. Vid årets Stockholm Halvmarathon var det för första gången fler kvinnor än män i åldersgruppen 18-30 år på startlinjen.
Det får mig att tänka på den populäre sportjournalisten Sven Lindhagen. Så här skrev han på sidan 306 i tredje delen av mammas Husmorslexikon från 1955:
”Kvinnorna utöva i stort sett samma idrotter som männen och med samma tävlingsregler, ehuru delvis med något lättare redskap. Endast ’kampgrenar’ som boxning, brottning och tyngdlyftning samt hårdare bollspel, t. ex. fotboll, är förbehållna männen. Typiska uthållighetsidrotter, som fordrar stor kraft, t. ex. långdistanslöpning, förekommer inte bland damer.”
Sedan dess har världen gått framåt i den här frågan. Det gläder mig. I dag skulle ingen svensk sportjournalist behöva skriva de raderna. Tjejerna har erövrat den busiga delen av gympan.
Välkomna. Det är som med baksätet i bussen, här är det roligast.
EN GILLNING I MÖRDARBACKE
Vi är människor. Människor tycker om beröm.
En fredagslunch låter jag mina färska löparskor prova elljusspåret för första gången. De trivs direkt, då gör jag det med.
När jag precis kämpat uppför mördarbacken efter ett par kilometer hör jag steg bakom mig. En tjej i 40-årsåldern joggar förbi och slänger en vänlig blick mot den grånade gubben på krönet. – Bra jobbat! ropar hon.
Vi blir så tacksamma, skorna och jag. En gillning i mördarbacke slår hundra likes på Facebook. – Du med! ropar jag åt den bortflyende tjejen. Lätta steg! I flera hundra meter ler jag.
(Texten om tjejen som springer om på krönet av vår mördarbacke är från min bok ”Mitt liv som Värmlands sämsta löpare”).
Det är det där lilla ordet trivs. Hur kunde just det bli min speciella signatur här i livet?
Ibland ser jag vänner använda det i olika sammanhang när de mår bra. De hänvisar till mig: ”’Trivs’ som Sven-Ove brukar skriva.”
Då ler jag kärt inombords.
Klimatet, flodkräftan och dagstidningen Nej, jag är inte idiot. Inte fullblodsidiot i alla fall. Jag vet vad det ryska imperiet gör i Ukraina och ockupationsmakten Israel i Gaza och Libanon. Jag kan läsa statistiken som visar att det går 93 städerskor på en av de 50 rikaste börs-vd:arna här i landet, om vi räknar lön och övriga inkomster. 93-1, det är så bedrövligt. Jag vet att det dog 63 medmänniskor i fjol på svenska arbetsplatser.
Då har jag ändå inte nämnt klimatet, sillen, ålen, vitryggen, flodkräftan, pressfotografen eller dagstidningen. Jag kan sannerligen hitta skäl att vara både arg och ledsen.
Livet kunde ju vara så enkelt, utan de där hoten.
Den ljusa tonen Tro inte en sekund att jag bara räknar de lyckliga stunderna. Vi har sannerligen haft smärta i våra liv. När jag vill kan jag höra den mörka tonen inombords. Jag fick ju förresten själv ett cancerbesked för snart två år sedan.
Men. Jag har inte bara den mörka tonen. Jag hör den ljusa tonen med. De flesta dagar hörs den högre.
Det finns självuppoffrande vänner som fraktar förnödenheter från Värmland till krigets Ukraina. Det finns fantastiska människor i svensk sjukvård som går till sina jobb varje dag och räddar livet på gubbar som jag.
Det finns solidaritet.
Ett under I morgon ska jag ta en lätt löptur på stigarna uppåt Grossbolstorps höjder, har jag tänkt. Bara det – att jag kan göra det vid 73 års ålder – är ett under.
Då ska jag tänka på ett litet ord som livet lärt mig:
Trivs.
### Jag hör att en del som läst mitt förra blogginlägg bekymrat sig. Mår jag inte bra, när jag hade så lågt batteri tyckte löparklockan? ### Stort tack för omtanken! Jag mår förträffligt. Klockan visade rätt tomt kroppsbatteri i förrgår kväll med. Men det berodde på lycka. ### Jag hade haft glädjen att få läsa ur mina böcker för ett gäng trevliga människor på Klarälvdalens folkhögskola i Stöllet. Då tror klockan att jag är slut, när jag i själva verket går på små lätta moln, gjorda av endorfin.
En förmiddag ligger jag 30-procentig på min säng och försöker läsa Språktidningen.
Bara 30 procent – vid halv elva? Ja, det är löparklockan som hävdar att den vet hur det står till med mitt Body Battery, har jag upptäckt.
– Du ska inte hålla på och kolla det där, säger mina barn som tror att deras far har en hypokondriker i sig. – Det är inte bra för dig pappa. Du blir bara stressad.
Just det, hon läser av min stressnivå också, löparklockan. Kroppsbatteriet får hon tydligen fram bland annat genom att analysera signaler från mitt hjärta, exempelvis tidsvariationen mellan mina hjärtslag, samt sömnkvalitet, stress och aktivitet. Hur hon mäter stressen vet jag inte. Ändå är hon en vanlig nybörjarklocka.
Sätter präktigt pers Under två kvällar i oktober sätter jag pers. Lägsta bodybatterit någonsin. 8 poäng ena kvällen, 7 poäng den andra. Det brukar vara drygt 25 när jag sätter på Rapport.
Då, den andra kvällen, är hälsningen från klockan riktigt dramatisk. ”Body Battery tömdes nästan helt. Vila mer efter sådana här dagar och håll ett lagom tempo så att du inte tröttar ut dig.”
Helt slut ligger jag där och behöver egentligen inte alls titta på klockan för att veta. Det känns. Särskilt ena kvällen fattar jag dessutom inte varför. Det har varit en lugn dag.
De två mornarna efter personliga rekorden vaknar jag dåligt laddad fast jag sovit länge och borde varit fulladdad. 48 poäng ena morgonen, 52 den andra skriver löpklockan. Det ska helst vara 100 poäng.
Hemsk kommer av hem Nu är det snart dags för elvakaffe efter ännu en låg gårdagskväll. Batteriet hävdar att jag redan ligger för lågt och jag har glömt vad jag skulle leta efter i Språktidningen. Vänta, det var varför ordet ”hemsk” kommer av ”hem”.
Jag ber att få återkomma om den saken.
Det borde finnas en snabbladdare. Fint ändå att humöret är bra när batteriet är en gåta.
Mitt Body Batteri en trött och stressig dag.
### Elbilar är lättare att förstå. ### Tur att jag inte indikerar räckvidd som bilen. ### Den sträckan skulle ha varit kort just nu.
Löparboken. Nu har friidrottstränaren Ulf Karlsson kommenterat den. Läs!
Det kom ett brev. Friidrottstränaren och forne landslagscoachen Ulf Karlsson har läst min löparbok. Han fick många goda skratt, skriver han, och rekommenderar den. Samtidigt har han en del mer kritiska synpunkter. Varför alla dessa prylar till exempel?
ULF KARLSSONS BREV:
Hej Sven-Ove
Nu har jag avslutat din bok ”Mitt liv som (Värmlands sämste) löpare”
Jag känner ju till din speciella skrivstil som vilar mycket på filosofiska tankar, nostalgi, och illmarig humor, i blandad kompott. Väldigt många passager gav mig goda skratt (Humor: Uppjagad av vildsvinen / Nostalgi: Springer runt en sjö (är dock rätt säker på att sjön som du åsyftar heter Mången – men en bisak).
Jag älskar de avsnitt där du berättar om saker som du får uppleva igenom din löpning. (Kulturminnen, historiska platser, natursköna omgivningar etc). Det visar på vad löpningen har att erbjuda om man lägger sig vinn om att ta vara på sådana tillfällen. (Lanzarote ett fint exempel).
Vad gäller dina tankar och redogörelser om ditt förhållande till löpningen så kan man (i alla fall jag) uppfatta det lite som att du menar/förordar en sak men gör en annan? Jag tänker på de upprepade gånger som du betonar att det viktigaste är absolut inte det materiella (prylar som gps klockor, löpappar, puls- och stegräknare, vätskebälten, dubba skorna, läsa löpartidningar, skriva träningsanteckningar etc) utan att det är glädjen i själva löpningen som är det viktigaste och att det faktiskt bara är skorna som egentligen är väsentligt! För en oinvigd motionär så blir det här mycket att sortera och man kan nog, trots dina upprepningar om glädjen i löpningen, få för sig att man behöver en massa onödig utrustning.
Jag blev själv faktiskt överraskad av att läsa hur många tekniska löparattribut du använder dig av. Vi är ju alla olika och finner våra vägar till hur vi får bäst behållning av vårt motionerande. Personligen (vilket naturligtvis är oväsentligt i sammanhanget) använder jag inget av alla de ”tillbehör” till motionerandet som marknaden erbjuder. Jag har mitt analoga armbandsur. Jag är intresserad av två saker; Hur länge jag är ute och en liten check på pulsen 2-3 ggr under ett pass. Jag tar du tid manuellt på pulsen under 30 sekunder. – Det är det hele! Jag känner jättemånga motionärer som totalt snöat in på all utrustning och som, mer eller mindre, blivit slav under pulsklockan. Egentligen är ju allt detta skit samma – den viktigaste är att fôlk kommer ut!
Jag brukar ibland jämföra ”nymotionärer” som införskaffat precis allt som marknaden har att erbjuda med sådana som just börjat spela golf eller gått första kursen hos munskänkarna. Det enda de pratar om är om deras nyvunna, fantastiska intresse där de redan efter en kort tid blivit experter…
Alla dina ”Löparlärdomar” innehåller bra råd om det mesta vad gäller själva träningen och fysiologin. Det råder, som inom de flesta områden, rätt många delade meningar inom det enormt stora forskningsfältet som handlar om fysisk aktivitet men jag tycker nog att du här har goda kunskaper. Huruvida stretching ökar genomblödningen är exempelvis ett omdiskuterat område. Att stretching förbygger träningsvärk är man däremot överens om att det inte gör! Vad gäller tillförsel av vätska så tycker jag ibland att det gått till överdrift. Motionerar man inte längre än 45 minuter så är vätskepåfyllning oviktigt. Att springa med vattenflaska eller vattenflaskor i händerna känns i mina ögon enbart löjligt.
Jag har haft god behållning av din bok men är inte säker på att ”icke motionärer” och måttliga dito har det. Jag kan naturligtvis ha fel vilket jag hoppas. Ditt sätt att skriva imponerar på mig och jag försöker ta lärdom av allt jag numera läser. Du har fantastiska och mycket personliga formuleringar när du ”släpper loss” dina tankar och skriver från hjärtat.
Jag tillönskar dig allt gott och hoppas boken säljer.
Jag kan i alla fall rekommendera den.
Ulf K
MITT SVAR TILL ULF:
Hej och tack för din kommentar som jag sätter värde på, Ulf. Att få beröm för sin löparbok av friidrottens forne landslagscoach, framgångsrik tränare till stjärnor som Anne-Louise Skoglund och många fler och den som födde idén till fina Göta-Joggen – det är stort.
Jag gillar att du fått många skratt vid läsningen, jag tycker om att du uppskattar avsnitten om vad löpningen gett mig i fråga om kulturminnen, natur och annat.
När det gäller prylar har du rätt. Där är jag medvetet inkonsekvent, det skriver jag också. Jag råder alla nybörjare att nöja sig med bra löparskor. Det räcker. Men efter en tid står jag där själv med (visserligen billig) gps-klocka som kan räkna ut hur långt jag kutat hit och dit i lingonriset. Och många andra prylar.
Jag tror förstås inte att jag har något att lära dig om träningslära och fysiologi. För mig handlar vattenflaskan eller vätskebältet om att ge mig själv en mental belöning då och då – även vid kortare rundor än 45 minuter. Särskilt varma dagar här hemma eller längs sydliga stränder.
Jag har inte tränat rationellt många år, mest 1994 när jag vid 43 års ålder satte alla pers. Jag tränar emotionellt. För mig är löpningen mer en livsstil än ett rekordförsök.
Det är så roligt att du haft behållning av boken, tack för att du rekommenderar den!
Sven-Ove
### Har Ulf Karlsson rätt? Läs ”Mitt liv som Värmlands sämsta löpare” och döm själv. (268 sidor, BoD 2024). ### Boken kan beställas via BoD, i näthandeln eller köpas hos vissa Akademibokhandlar m fl och på Gamla Kraftstationen i Deje. Billigast i Deje. ### Du kan också beställa den via mejl: sven-ove@telia.com. 140 kronor plus frakt.
Fin helg, den som gick. Sverige fick se Svennis storhet, själv fick jag ett brev jag blev glad av och i går löpte jag de fyra nya gatorna i kommunen. Nu kan jag åter säga att jag har sprungit varenda gata här.
FREDAG: följer begravningen av Sven-Göran Eriksson på tv. En vacker och småningom rolig tillställning, så där som begravningar ibland blir.
Efteråt cyklar jag ner till kommunens träningslokal och kör 20 minuters rehab på träningscykeln där. Knäet mår bra.
LÖRDAG: en lyckolördag. Filar på texten till föredraget jag ska ha på folkhögskolan i Stöllet på kvällen den 22 oktober.
Åker till Gamla Kraftstationen i Deje med den kära vännen och äter lång solskenslunch i trädgården. Alvedsrökt fläskfilé med husets potatissallad, hjortroncreme, grönsaker och vedugnsbakat vitlöksbröd. Avslutar med Lenas läckerbit. En glasskål med en kula pekan caramelglass, en kula blåbärsglass, kolasås, nötkross, vispgrädde och en hallongrotta. Lyxigt, jag vet. Fast maten betalade vi med två matkuponger som jag fick för att jag har en text med på kaffeutställningen.
Filar på föredraget igen och på kvällen kör vi seriemarathon på tv. Fyra och en halv timme brittisk krim. Streaming ä gôtt!
SÖNDAG: sovmorgon. Cyklar till kommunens sydspets och letar Hittaut-stolpar. Nu har jag hittat alla i Forshagadelen. Den sydligaste stod i vår kranskommun Karlstad förresten, tack för det.
I rena yran passar jag på att lugnt rehabspringa de fyra nya gatorna på olika håll i kommunen efteråt. Nu är jag uppdaterad och kan åter säga att jag sprungit varenda gata. Gatuplock ä gôtt!
Kommer hem. Läser det snälla brevet från Ulf K. Men det återkommer jag till.
Trevlig måndag!
Svennis begravning.
Långlunch på Gamla Kraftstationen i Deje.
Lenas läckerbit.
### Länk till när jag sprang alla gator som fanns i kommunen 2014 och uppfann ordet gatuplock: 2014 års gatuplockrapport
ONSDAG. Vi reser till Charlottenberg. Här intervjuade jag en gång kämpen August Spångberg. Nu är vi på väg dit. Vi ska på Gôbbkväll.
Stationssamhället ligger nära gränsen till Norge. De järnvägsanställda här var viktiga i stödet till den norska motståndsrörelsen under tyskarnas ockupation. Mellan Värmland och Norge går många skogsstigar som folk kunde använda för att smuggla människor, brev, trycksaker och annat som motståndet krävde.
Men här gick också tågen.
I dag har han en idyllisk park uppkallad efter sig, August Spångberg. Det var inte lika idylliskt, det arbete som han och de andra svenskarna och norrmännen bedrev tillsammans under kriget.
Dykardräkt i vattentanken När jag bläddrar i hans bok I tidens ström igen påminns jag om ett av de påhittigare sätten att smuggla folk över gränsen.
Det byggde på att ångloken behövde vatten.
”Tågen undersöktes i regel mycket noga, men det fanns gömställen, som aldrig upptäcktes av tyskarna, där även kurirer kunde ha en känsla av relativ säkerhet. Ett sådant gömsle var – ånglokets vattentank! Ingen kunde gärna tro, att någon människa skulle finna på att tränga sig ner i den vattenfyllda tanken – fast den var väl knappast riktigt fylld vid sådana tillfällen – med risk att dränkas som en råtta. Ingen kunde komma osedd ner eller upp ur det våta elementet, därför finkammade Gestapo aldrig detta gömställe, även om det inte gick alldeles fritt från undersökningar. Men det fordrades både goda nerver och stark fysik att timtals stå i den tillslutna mörka tanken med det kalla vattnet skvalpande kring huvudet, även om man var iförd dykardräkt.”
Även käringar Anledningen till att vi är på väg till Charlottenbergs bibliotek är att forne SVT-medarbetaren Kjell Gustafsson och frilansjournalisten Börge Nilsson ska berätta om sina böcker där och Tommy Johansson ska visa naturfoto. Gôbbkväll kallar biblioteket det men påpekar att käringar är också välkomna.
Så skriver de.
Dessutom är vi lovade fika och ett utbud av jaktkorvar i pausen, Bertil Åkesson ska tälja träfigurer, Eda fiskekrets ska medverka, vi kan testa jaktsimulator och KÅ Jansson ska visa gamla Edafilmer.
Externa köplador Vi är tidiga på plats i Charlottenberg och tar en promenad genom samhället. Här hittar vi skulpturen av Charlotta Berg, hustru till grundaren av järnbruket vid Vrångsälven. Han döpte bruket efter henne och därmed orten.
Pizzerior finnes men dessemellan ser vi ett antal tomma affärslokalerna i centrum. I dag är handeln på orten hårt inriktad på norrmännen och sker i stora köplador utanför centrum. Den utvecklingen har vi sett på fler håll.
”Vi som talar ryska är också offer” Nu börjar programmet. Personalen har fått bära in extrastolar. Är vi 60 stycken på plats?
Börge Nilsson.
Börge Nilssons bok heter Putins bro till väst – ryssarna i Baltikum. Mer än en miljon ryssar blev kvar i Estland och Lettland när Sovjetunionen föll samman och Röda Armén drog sig hemåt. En gång var dessa en privilegierad grupp, nu en underklass.
Börge visar ett antal exempel på sådana ryssar, födda i Baltikum men i dag utan medborgarskap eftersom de inte vill göra den tenta i historia och landets språk som behövs.
Då Igor Kolu var barn fick han ofta höra en ramsa i hemstaden Narva där han var född. ”Tjemodan. Vokzal. Rossija.” Resväska, Järnvägsstation. Ryssland. Det var inte svårt att förstå vad den ramsan betydde.
När Börge upprepar 2012 års reportageresa förvånar svaren. Vissa ser fortfarande Putin som en hjälte. Andra har ändrat sig.
”Fragment av de raketer som avfyras mot Kiev och Charkiv träffar också oss”, som den lettlandsryske politikern Boriss Cilevics skrev, strax efter att Putins styrkor anfallit Ukraina. ”Alla vi som talar ryska är också offer.”
Kjell Gustafsson.
Flyget behöver inte Svein Efter fikapausen är det Kjell Gustafssons tur att berätta om sin roman Flykten – drömmen om att bli hjälte. Huvudpersonen Svein drömmer om att bli hjälte efter att hans hemland Norge ockuperats av Nazityskland. Som 20-åring börjar han vara med och trycka förbjudna trycksaker. Till slut inser han dock att han riskerar att gripas av tyskarnas hemliga polis.
Han flyr till Sverige precis som 50 000 andra norrmän. Sveins tanke är att fortsätta till Skottland eller Kanada för att bli flygare och kunna hjälpa till och besegra ockupanten. Men det blir inte så. Flyget behöver tekniker, inte en kontorist som Svein.
Kjells berättelse handlar om en man som aldrig blir någon hjälte, trots drömmen. Som flyttar hem efter kriget men återvänder till Sverige igen, utan att känna sig riktigt hemma i något av länderna. Ett dilemma som många flyktingar känner igen.
TORSDAG. Jag vandrar med Gryningspatrullen, vi letar Hittaut-stolpar, hämtar svamp och fikar vid Sörtjärn. Där lyckas jag dåligt med min tanke att det är synd om ett tjärn som fått sitt namn efter hur det ligger i förhållande till ett annat tjärn. Inte efter egen förtjänst.
Tjärnet norr om oss heter Abborrtjärn. I dag misstänker jag att våra fiskegymnasister i Forshaga glatt skulle döpa om det sydligare tjärnet till Gäddtjärn om de kunde. Eller varför inte Jättegäddtjärn.
En ren lyckorunda FREDAG. Min kommun ordnar näringslivsförmiddag. Patrik Nordkvist talar om försäljning, Eric Löfberg om IT-säkerhet och Cecilia Viktoria Kärrberg om att lyckas i sociala medier. Flest aha-upplevelser får jag av Marko Tosic som berättar om möjligheterna med AI. Jag återkommer till det i ett kommande inlägg.
Efter lunch åker den kära vännen och jag till vår favoritbadplats Skivtjärn i Deje. Medan hon badar provar jag en försiktig rehabrunda i omgivningen. Upprepar 20 steg löpning och 20 steg gång på mjuka stigar. Sammanlagt 6 minuter och 9 sekunder ren lycka.
Rehabtränat med gummiband och även med den egna kroppen som tyngd har jag gjort under tiden men detta är de första löpstegen sedan jag föll och blodet skvatt i Tällberg den 8 augusti.
En liten runda för mänskligheten. Men en stor för den här pynklige efterkännaren.
