Nästa steg i min utveckling som leg. kepsägare: Att läsa kepsens tecken.
Du kanske tror att den vita kurvan på fotot är en simpel svettrand? Alls icke. Inte bara.
Vad du ser är något mycket finare. En hälsning. Den fådda vardagskepsen känner mig så väl efter många års stärkande trädgårdsarbete samt löprundor neråt tätorten och uppåt Grossbolstorps höjder.
Det är min formkurva åren 2015-2025 du skådar. Vi som vet vi vet.
Antag att det är en sån där dag när du bestämt dig för att springa lite längre än du brukat i vinter.
Antag att dina nya hörapparater gör att du fått tillbaka en hel kör av vårfåglar. De övar ivrigt medan du löper längs Klarälven och in mellan villagatorna.
Nu har det gått 50 minuter och du börjar bli trött mitt i löplusten. Rejält seg i gammelmansmusklerna.
Antag att det då råkar stå två små töser i kanten av dungen bredvid skolan. De undrar om du vill ha en blomma.
En lätt börda Allt detta hände mig i går och jag blev så lycklig. En blomma var räckte de den lufsande farbrorn i träningsoverallen, allt medan deras lärare nickade och log. – Tack snälla, det är klart jag vill.
Försiktigt försiktigt bar jag två nyplockade vitsippor med mig i näven, de sista kilometrarna hem. Tung i löpsteget, lätt i sinnet.
Jag hoppas barnen märkte vad de gjorde denna medmänniska glad. Det gjorde de nog.
Mamman till en ung vän ringer hans arbetsgivare. Hur är det med pôjken min, kommer han i tid till jobbet?
Damen i luren tiger tre sekunder, sedan svarar hon eftertänksamt: – Någon gång men mera sällan.
Så där är det för mig – med tanken på resten av livet. Vad ska jag göra de dagar, kanske år, som är kvar? Vad bör göras? Den frågan grunnar jag inte mycket på.
Någon gång men mera sällan.
Sista datorstarten Det blir väl som det brukar. Jag vaknar, ligger och läser nyheter i mobilen, särskilt text-tv, trär på mig min blå morgonrock och dom lilarandiga yllesockorna, häller upp kaffe, tittar om det snöar ute eller om sopbilen kommer, spelar vändåtta med den kära vännen, förbereder nästa uppträdande och nästa gubbvandring samt filar på En Viss Roman. Envis roman.
I mars 2025 slår mig ändå tanken: En dag har jag startat datorn för sista gången. En dag ska det sluta dimpa ner ett och annat vänligt mejl från trevliga läsare. En dag kommer det inga mer kortfattade svar från något förlag som tackar nej.
Då har jag burit ut min sista soppåse.
Dåliga tider När jag springer femkilometern i Sisuskogen blir kilometertiderna allt långsammare och världen bortom skogen ska vi inte tala på. Där är det dystrare än på länge.
Förresten är det tungt även i Sverige. Jag har inte bett att det ska gå 94,2 städerskor på en börs-vd i mitt kära fosterland. En skamlig siffra för vårt land.
Jag lunkar sakta nerför backen från femmans högsta punkt, sneglar på löparklockan på armen och tittar ut över världen. Den värld där Trump & Putin och Maktlystnad & Girighet & Rena Rama Dumheten styr.
Det är inte bara som motionslöpare jag noterar dåliga tider.
Vad bör göras? Så vad bör göras? Styrketräna? Backträna? Rusta upp? Skapa rörelse, rösta bort?
Jag vet ju svaren. De är rätt enkla. Men det ska göras också.
Mina framträdanden den närmaste tiden -Tisdag 11 februari: Gröna mattan, stadsbiblioteket, Karlstad. -Söndag 9 mars 11-13.00: Skrivsöndag, biblioteket Forshaga. -Onsdag 26 mars 19.00: Sisu Forshagas årsmöte, Sisugården.
Formen känns bra. Nu gäller det bara att inte gå ut för hårt i början. Jag lägger mig tätt bakom Gunder med Arne och Paavo steget efter.
I tredje kurvan ser jag hur Emil Z släppt ett tiotal meter men han kämpar vidare i sin karakteristiska stil med svängande huvud. Han springer inte snyggt, tjecken, men OS-guld har han. Gunder, som jag låter dra ett tag till fast han andas tungt, har 16 världsrekord. Det är inte illa det heller.
OS-final, ligger tvåa Mina ben känns fortfarande pigga. Vartenda frånskjut går lätt. Lungorna trivs.
Vem gör inte det? OS-final på Stockholms stadion, 10 000 meter på fin svart kolstybb och jag ligger tvåa med bara tre varv kvar nu. Från innerplan hör jag Sven Jerrings referat i en radio och publiken börjar ana att nykomlingen från Värmland går mot något stort.
Det säger Sven Jerring också. ”Nykomling”?
Varvar Dan Waern Strax bortom hundrastgården innan Sisugården varvar vi Dan Waern. Kul att den unge mannen gick till final. Han springer med hakan i vädret, var har jag sett den stilen förut?
Några hundra meter senare vaknar jag ur löpardagdrömmen. Det är inte OS-finalen, det är min årliga grusvägsrunda på Vasaloppssöndagen.
Zatopek hänger i Vi ska ha ätit lååång tv-frukost och sett på Vasaloppet från start till mål. Det har vi.
Vårvintern ska ha smält isen på vägen bort mot Ängbråten. Det har den.
Löplusten ska kvillra i min kropp. Det gör den.
Nu gäller det bara att inte halka på isen som ligger kvar i spåret när jag svänger vänster in på milbanan ett tag. Vart tog Emil Zatopek vägen? Hänger han i än? Det gör han.
Jag får öka.
### Vilken söndag! Traditionell runda efter Vasaloppet när våren luktar grus. ### Alvar Myhlback vann Vasaloppet, Stina Nilsson med, och Ebba Andersson slog Therese Johaug på VM. ### Vet Sven Jerring om detta?
Mina framträdanden den närmaste tiden -Tisdag 11 februari: Gröna mattan, stadsbiblioteket, Karlstad. -Söndag 9 mars 11-13.00: Skrivsöndag, biblioteket Forshaga. -Onsdag 26 mars 19.00: Sisu Forshagas årsmöte, Sisugården.
En gång i tiden var det Peter Olausson som såg till att jag kom att fortsätta skriva skönlitterärt. De där åren när jag hade fullt upp med försörjningsjobb och när mitt andra skrivande hade gått i stå.
Då brukade det komma en beställning från tidskriften Värmländsk Kultur där Peter var en av redaktörerna. – Vi ska ha ett nummer om hembygdsrörelsen. Kan inte du skriva en text om vad du skulle vilja att hembygdsgården ställde ut? Hur ska den förbli levande? Ska den bara visa fram bondekulturen? – Vi ska skriva om invandringen. Vill du skriva en text?
Jag är så tacksam Hans beställningar inspirerade. Naturligtvis skrev jag. Noveller, krönikor, debattartiklar. Inte många men för mig var de viktiga. Det var så skönt att få skriva något annat än nyhetsnotiser, bildtexter och trubbiga rubriker.
När jag berättade för en tid sedan vad han betytt såg han förvånad ut. Jag kan bara upprepa hur tacksam jag är.
”Sven-Ove blir glad av att springa” I sommar var Peter en av dem som recenserade min löparbok. Recensionen publicerades i Föreningen Värmlandslitteraturs tidskrift Wermlandiana och på dess webbplats varmlandslitteratur.se. Så här skriver han:
När jag någon gång stöter ihop med Sven-Ove Svensson blir det ofta korta möten – Sven-Ove är en man i farten. Att han var det till den milda grad att han ägnade en stor del av fritiden åt att löpa land och rike (=Värmland) runt och därtill ägna även världen utanför vår provins och nation en och annan mara – det var för mig en nyhet. Om detta svettiga men rikt givande liv får vi nu veta det mesta i hans nya bok. Han sprang, enligt föräldrarna, redan vid ett års ålder genom att hoppa över det där gå-stadiet som de flesta av oss nöjt oss med till en början. Sedan har han uppenbarligen bara fortsatt att springa på. Texterna har många gånger kommit till under löprundorna och boken uppehåller sig mycket vid intrycken från alla platser som Sven-Ove utforskat och upplevt under löpningen. Allt har inte varit eufori och gröna skogar – det är rimligen inte så att man drar på smilbanden åt inflammerade hälsenor eller en sprucken högertå under Berlin marathon eller ”de tappade naglarna mellan Värmlandsnäs sydspets och Säffle” (hur gick det till?) – men mycket roligt och underbart har det varit ändå, förstår man. Boken andas liniment och stinkande löparskor (kurerade med tepåsar…) men i lika hög grad doften från förbisprungna granar, från en äng vår, sommar, höst och vinter eller från de rundade villakvarterens blommande rosenrabatter i Forshaga eller Deje. Sven-Ove blir glad av att springa. Och man blir glad av att läsa hans som alltid underfundiga kåserier. För det är så boken till stor del är tillkommen: som en sammanläggning av de många krönikor som författaren under årtionden skrivit för tidningen Springtime/Runner´s World Sverige. Den bakgrunden märks ibland när samma innehåll rätt onödigtvis återkommer flera gånger i boken. Det korta kapitelformatet är dock överlag charmigt. Baksidestexten talar om en tänkebok för nybörjare, endorfinjägare och ”gatuplockare” (vad det är får ni läsa själva). Visst kan den inspirera, om än vissa av oss nog förblir sådana som gärna beundrar löpning och löpare, men från soffan. Författaren kommer med många konkreta råd om saker att tänka på. Ibland känns texterna väl interna och tekniska. Boken kunde blivit vassare om den också varit lite kortare i meningen stramare redigerad. Men Sven-Ove Svensson kan man liksom aldrig få för mycket av.
Peter Olausson Wermlandiana 2024:3”
### Läs om Peter på Karlstads universitets webbplats: Peter Olausson. ### Min bok kan du beställa här: Mitt liv som Värmlands sämsta löpare. (Där går det även att provläsa några texter). ### Du kan också beställa den genom att mejla till sven-ove@telia.com. Jag tar 140 kr plus eventuellt porto.
Varför springer människan? frågar jag min datamaskin. En sekund senare svarar han:
”Människan springer av många olika anledningar – fysiska, mentala, kulturella och biologiska. Här är några perspektiv:
1. Biologiskt arv: Springandet är djupt rotat i människans evolution. Våra förfäder var uthållighetsjägare och använde löpning för att jaga byten över långa avstånd tills de blev utmattade. Våra kroppar är anpassade för detta – med svettkörtlar, upprätt gång och långa senor som lagrar energi.
2. För att överleva: Historiskt har vi sprungit för att fly från fara, till exempel rovdjur eller andra hot. Även i dag finns en instinkt att springa när vi känner oss hotade.
3. Fysisk hälsa: I modern tid springer många för att förbättra sin hälsa – för att stärka hjärta, lungor och muskler, eller för att minska risken för sjukdomar. Springandet håller kroppen i rörelse och är en av de enklaste träningsformerna.
4. Mental frihet: Många springer för att rensa tankarna och hitta ro. Löpning frisätter endorfiner, de så kallade ’må-bra-hormonerna’ vilka kan lindra stress, ångest och depression. Det är en form av meditation i rörelse.
5. Utmaning och prestation: Att springa ett lopp, slå en personlig rekordtid eller bara klara av ett träningspass kan ge en enorm känsla av prestation. Löpning handlar lika mycket om att övervinna mentala hinder som fysiska.
6. Gemenskap: Springandet förenar människor. Det finns löparklubbar, stafetter och tävlingar där gemenskapen är lika viktig som själva löpningen.
7. Njutning och frihet: För många handlar löpningen om frihet – att känna vinden i ansiktet, marken under fötterna och rörelsen genom landskapet. Det är en stund för sig själv, långt från vardagens krav.
Kort sagt springer människan för att det är en del av vilka vi är – en kombination av instinkt, kropp och själ. Vad får dig att springa?”
Undrar hur ”han” gör Där är det slut på svaret från maskinen. Då slår jag igen min dator och ger mig ut i decemberförmiddagen och springer. Varför jag gör det får du räkna ut själv.
Texten ovan fick jag av AI-programmet ChatGPT. Det var ”han” som svarade på min fråga. En bra sammanfattning tycker jag.
Själv springer han inte mycket om dagarna men snabb i tanken är han. Jag undrar så hur det går till.
BILDEN: En springglad majdag på Grossbolstorps höjder. (Foto: Inger Nilsson)
Hur kan ett folk stå ut? Jag springer ut i novembermorgonen. I sociala medier klagade någon nyss över mellansvenskt mörker och kyla, nu tänker jag på Vietnams djungler, Ukrainas luftrum och Gazas bostadskvarter. Gazas raderade bostadskvarter.
Hur stod de ut i decennium efter decennium i det fattiga bondelandet Vietnam? Hur står de ut i Ukraina där grannregimen nu bombar elektricitet, värme, bostäder och liv? Hur kan någon orka fortsätta fly mot ständigt nya hörn av det grusade friluftsfängelset Gaza?
Uppförsbacken vid Svarthultet går lätt i början men efter ett tag blir andningen tyngre. Skillnaden är att min enkla stress är självvald och positiv. För mig är det lätt att stå ut.
Sen sol, elände… Jag vet varför krigen startade. Det gör de också. Vad hjälper det?
Nu klagar ännu en medmänniska i mitt Sverige över att solen fått för sig att gå upp treminuter senare och att hans termometer visar en grad minus.
Ännu en dag är bekymren i världen precis som dess rikedomar. Ojämnt fördelade.
Söndag, parkerar vid en av de 901 tjärnar i landet som heter Abborrtjärn.
Springer.
Här och där frestar min kommun med Mågôttbänkar, men jag ger inte tappt. Det gjorde inte de skogsfinnar från norra Värmland (mest) som på tre månader 1849 byggde banvallen heller. Den där jag hittar den goe lunken i dag. Sveriges första järnväg för folk, min sista löprunda denna vecka.
Tre månader för dem, drygt en timme för mig. Det blev visst två sjöar till i dag.
På fredag den 8 november är det dags. Då framträder jag på bokfestivalens Värmlandsscen i Karlstad.
Dessutom säljer jag värmlandsböcker i Föreningen Värmlandslitteraturs bokbord på fredag förmiddag och i Värmländska Författarsällskapets bokbord på lördag eftermiddag.
Så här står det på bokfestivalens webbplats:
”Efter ett liv som motionär har Sven-Ove Svensson skrivit en inspirerande tänkebok för nybörjare, endorfinjägare och gatuplockare – Mitt liv som Värmlands sämsta löpare.
I boken hittar du hans 163 löparlärdomar, Runner’s high på Brårudsmossen, löparfilosofins tre grundsatser, fyra tänkande löpargurus och hans uppfinning för dig som tröttnat på elljusspåret.
Läs om lyckan att hitta en fem kilometer lång nerförsbacke. Lär dig komma loss när du fastnat i nya vätskeryggsäcken och är ensam hemma.
Kondition är fötter som vill i väg och lungor som håller med.
Sven-Ove Svensson, Forshaga, har gett ut ett 25-tal böcker och småskrifter och medverkat i lika många antologier, skrivit 1 100 krönikor i diverse löpartidningar, P4 Värmland, TV4 Värmland och Värmlands Folkblad med mera samt uppträtt offentligt ungefär 750 gånger. ”
Mitt framträdande på bokfestivalen på Nöjesfabriken i Karlstad sker på Värmlandsscenen fredag 8 november kl 14.30. Kom gärna!
Mina uppläsningar i år -Tisdag 6 februari: Môracafé, Munkfors församlingshem. -Tisdag 20 februari: Frukostklubben, Forshaga församlingshem. -Lördag 9 mars: Vänsterpartiet Grums årsmöte, Gruvan, Grums. -Onsdag 13 mars: Karlstads Hembygdsförening, Karlstadrummet, Bibliotekshuset, Karlstad. -Söndag 17 mars: Vänsterpartiets distriktsårskonferens, Hotell Årjäng. -Lördag 13 april: Hagfors bokfestival, Älvstrandens bildningscentrum. -Lördag 27 april: Världsbokdagen Karlstad, Gröna matten, bibliotekshuset -Torsdag 16 maj: Boksläpp ”Mitt liv som Värmlands sämsta löpare”, Gamla Kraftstationen, Deje. -Lördag 3 augusti: Poesi och berättarkväll, Vikingacentret, Nysäter. -Måndag 5 augusti: Författarafton, Församlingshemmet Östra Ämtervik. -Onsdag 14 augusti, berättarkväll, kvarteret Almen, Karlstad. -Fredag 20 september: Kulturnatta, Gröna mattan, bibliotekshuset Karlstad. -Lördag 5 oktober: Berättelser vid brasan, Nors hembygdsgård. -Tisdag 22 oktober: långt eget program på Folkhögskolan, Stöllet. ”Med penna, keps och löparskor genom livet”.
Kommande program -Fredag 8 november kl 14:30: ”När fötterna vill i väg”, Värmlandsscenen, bokfestivalen Karlstad. -Tisdag 12 november kl 18:00: samtal med NWT:s kulturredaktör Lena Richardson och författarna om Mats Parners och Stefan Widqvists bok Brev, Karlstads Bokcafé, Gjuteriet, Karlstad.
Unga kvinnor springer mer än någonsin läser jag på tv. I fjol deltog 14 700 kvinnor i Tjejmilen. I år var de drygt 19 500. Vid årets Stockholm Halvmarathon var det för första gången fler kvinnor än män i åldersgruppen 18-30 år på startlinjen.
Det får mig att tänka på den populäre sportjournalisten Sven Lindhagen. Så här skrev han på sidan 306 i tredje delen av mammas Husmorslexikon från 1955:
”Kvinnorna utöva i stort sett samma idrotter som männen och med samma tävlingsregler, ehuru delvis med något lättare redskap. Endast ’kampgrenar’ som boxning, brottning och tyngdlyftning samt hårdare bollspel, t. ex. fotboll, är förbehållna männen. Typiska uthållighetsidrotter, som fordrar stor kraft, t. ex. långdistanslöpning, förekommer inte bland damer.”
Sedan dess har världen gått framåt i den här frågan. Det gläder mig. I dag skulle ingen svensk sportjournalist behöva skriva de raderna. Tjejerna har erövrat den busiga delen av gympan.
Välkomna. Det är som med baksätet i bussen, här är det roligast.
EN GILLNING I MÖRDARBACKE
Vi är människor. Människor tycker om beröm.
En fredagslunch låter jag mina färska löparskor prova elljusspåret för första gången. De trivs direkt, då gör jag det med.
När jag precis kämpat uppför mördarbacken efter ett par kilometer hör jag steg bakom mig. En tjej i 40-årsåldern joggar förbi och slänger en vänlig blick mot den grånade gubben på krönet. – Bra jobbat! ropar hon.
Vi blir så tacksamma, skorna och jag. En gillning i mördarbacke slår hundra likes på Facebook. – Du med! ropar jag åt den bortflyende tjejen. Lätta steg! I flera hundra meter ler jag.
(Texten om tjejen som springer om på krönet av vår mördarbacke är från min bok ”Mitt liv som Värmlands sämsta löpare”).
