Jag vet, det kan gå slentrian i varje förhållande om man inte håller det levande. Till slut blev hennes lovande kurvor och fina kullar helt enkelt för invanda. Själv var jag väl inte heller så rolig.
Fast hon var så spänstig.
Jag höll mig undan en lång tid faktiskt. Det gick veckor och månader, vi träffades förstås men det var mer som att vi tangerade varandra. Som vänner. Något förhållande kunde man inte kalla det längre.
Hittade tillbaka Så kom hösten 2022. Då hände något. Vi hittade tillbaka till varandra. Det var som om det alltid varit bara vi två. Vi två, häftig andhämtning, romantiska solnedgångar eller glittrande ljus.
Jag är så glad för det, älskade elljusspår. Nu är det du och jag igen.
Den här bloggen har levt i elva år. En kär lek som jag leker på stort allvar. De senaste månaderna har dock tekniken krånglat. Webbplatsen har varit så gruvligt lååååååångsam att jag till slut lät bli att lägga in några nya inlägg.
Nu har jag fått ordning på dataströmmarna igen. Jag är förvånad själv.
När förvåningen lagt sig samlade jag några äldre inlägg som jag tidigare lagt ut på Facebook under teknikpausen. Arkivarien i mig ville det. Dessutom finns det folk som jag bara når via just bloggen.
Välkommen tillbaka! Fotnot: 18 oktober, 3 oktober och 7 augusti är bäst. Och 17 juli. Eller 4 juni?
Valda inlägg utlagda på Facebook när bloggtekniken krånglat:
9 november SANNINGEN OM NÄR SVERIGE VILLE BLI NATO-SOLDAT
När Putin ska jaga in oss i NATO står Erdogan i vägen och hindrar all trafik genom porten Han har en annan port som han hellre öppnar Porten in till sina fängelser
Framför Erdogan ligger Sveriges statsminister och kryper i dammet
Ställ dig upp, Ulf Kristersson!
Mitt i alltihop står en norsk och pratar engelska så änglarna gråter Kåmm. Jåjn. Jåjn åss.
Det är en underlig värld när de svenska NATO-vännernas bästa draghjälp är en rysk diktator medan motståndarnas bästa är en turkisk
Jåjn åss. Kåmm. Jåjn.
***
Ställ dig upp, Ulf Kristersson.
VIKTOR ROOT (Dikt av min pseudonym Viktor Root. Hälsningar Sven-Ove Svensson).
8 november Det finns stora problem. Och så finns det små.
Just som jag skulle skriva att jag är drygt ett år äldre än Uppfinnar-Jockes medhjälpare hittar jag uppgifter som hävdar att Medhjälparen är född både 1952 och 1956.
Dä’ inga årning.
3 november Löparlärdom nr 153. Om du vid 71 års ålder skaffar ny, enkel men något modernare löparklocka. Kolla INTE funktionen VO2 Max.
Har du otur kommer den att påstå att din konditionsålder är 62. Då måste du börja jobba igen. I flera år.
Jag är så trött på den där Max.
1 november VEM HUNDAN ÄR JĀZEPS GROSVALDS?
En dimmig höstdag far vi till stan. Fikar på lokal, tittar på höstkappa, undersöker ögon och går bort till Värmlands Museum. Höstsalongen har pågått länge, nu får vi äntligen se den.
Jaha. Där är den. Precis som i en dikt av Göran Palm. Fast utan höjdpunkter.
Jo, årets stipendiater är höjdpunkter. Annika Eriksdotters fantastiska fotomontage, Staffan Jofjells inlevelsefulla foton och ödsliga video plus Sara Nilssons spännande skulptur Malva i 3D-print. Resten lämnar oss rätt oberörda. Vänta, Jennie Dahléns foton och måleri på akryl får vi inte glömma. När jag tar ett beslutsamt andetag och går ännu en långsam runda hittar jag några till. Bengtgöran Flood, Marie Hettwer, kanske någon mer. Ändå känns 2022 som ett mellanår.
Då minns jag vad tjejen i receptionen sa när vi löste inträde. ”Glöm inte Jāzeps Grosvalds utställning.” Vem hundan är Jāzeps Grosvalds? Medan gatlyktorna tänds ute i parken går jag bort till gamla delen av museet. Där hänger äntligen bilder som känns aktuella, fast konstnären dog för 102 år sedan.
Där hänger kriget.
Sedan 1977 finns en unik samling verk av Jāzeps Grosvalds på Värmlands Museum. 221 stycken, närmare bestämt. I utställningen visas för första gången ett större urval ur den samlingen. För att ge en fylligare bild har man lånat in ett tjugotal målningar från Lettlands nationella konstmuseum och från privata långivare i Sverige.
Han föddes i Lettland 1891 av rika föräldrar, drog till Paris som 18-åring för att studera konst, upptäcka Pablo Picasso och den radikala modernismen samt leva playboyliv. När första världskriget bröt ut for han hem, först för att skildra de lettiska flyktingar som tyskarna drivit mot Riga och sedan för att ta värvning som officer i ryska armén. Även här målar han.
Nu hänger hans målningar på väggarna i gamla museidelen på Sandgrundsudden i Karlstad. Än en gång får vi se kriget. Två soldater vilar med sina hästar. En annan kommer gående genom en skyttegrav med geväret i näven. Flyktingar far förbi på en handdragen vagn, ruiner i bakgrunden. Ännu mera flyktingar. Revolutionen kommer till Petrograd.
Konstnärens yngsta syster Margareta som hamnat i Sverige har alla sina släktingar kvar på andra sidan järnridån 1977 och har själv inga barn. Då bestämmer hon sig för att skänka bilderna till museet.
Där hänger de nu. I Karlstad hösten 2022 är kriget dubbelt nära.
28 oktober Löparlärdom nr 152. Jag har upptäckt att ett träningspass som man genomför med död klocka ändå är ett träningspass.
18 oktober DET VÅRAS FÖR 1600-TALET
Ordet vandel är belagt första gången i svenskan 1621. Fyra år senare började Axel Oxenstierna låta bygga Tidö slott. Jag börjar ana vad vår käcka och bakåtsträvande regering har tänkt ska ingå i sin kulturella kanon:
”Hoo Gurker rätt insylta will, Behöfwer meer än blåttan Dill”
”O du tyrann! Du blodhund! Du blodhund, som i verlden Haar aldrig haft din lijke!”
Två riktiga kanonbitar.
Ritningen till regalskeppet Vasa ska också med. Hon kanske inte flöt så länge men hon hade dock luckor, precis som Ebba Buschs litterära kunskapsluckor.
Riktiga kanonluckor.
11 oktober Tänk-om-inte-löven-räcker-till-att-täcka-alla-hallonbuskar-och-rabatter-ångest. Tänk-om-solrosfröna-till-fågelmatningen-tar-slut-i-affärerna-ångest. Tänk-om-det-blir-en-vinter-helt-utan-snö-ångest.
Trivs.
3 oktober Författaren David Lagercrantz har tackat ja till att skriva uppföljare till en av Göran Tunströms romaner. Titeln på den nya berättelsen blir Berömda män som frusit i Sunne. Sökandet efter en lämplig författare till folklustspelet Wermeledningarna fortsätter.
Jag har skrivit drygt 1 100 krönikor i olika medier, mer än 2 200 blogginlägg och ännu fler Facebookinlägg. En hel del av dem har varit kritiska mot olika företeelser och beslut i samhället, vissa i satirisk form. Helst vass sådan. Då har det förstås hänt att min hemkommun Forshaga fått en släng av sleven ibland. Med all rätt, hoppas jag.
Den kritiken tänker jag fortsätta med när det behövs.
Men. En dag insåg jag att det är mycket som är bra i mitt Forshaga också – som aldrig uppmärksammas. Medias bevakning är sällsynt och sociala medier blir ofta gnällspik-kanaler. Detta samtidigt som kommunen har massor av anställda som gör ett fint och viktigt jobb och när det även finns mycket annat som är positivt här på trakten.
Mitt svar blev att starta en anspråkslös Facebook-serie. ”Den lilla ortens fördel.” Just nu är serien uppe i drygt 50 korta inlägg, om jag räknar rätt.
Den tänker jag också fortsätta med. Man KAN ha två tankar i huvudet samtidigt.
13 september Telefonören ringer: ”Det är en viss tröst.” ”Vadå?” ”Att Kristersson har sånt besvär. En regering ska ju bli bildad, har jag hört.”
”Bildad?” ”Just det. Bildad.”
10 september Jag var med om vänstervågen på 1960- och 1970-talen. Till slut blev vi så starka att Svenska Arbetsgivareföreningen fick lov att starta en motoffensiv. ”Satsa på dig själv.” Den pågår än, känns det som.
SANNINGEN OM HUR VÅR EKONOMI ÄR TÄNKT (Dikt av Viktor Root)
Tanken med vårt nuvarande ekonomiska system ä’ att alle ska få det lite bättre.
Än alle andre.
8 september Höstsol, vandrar i skog jag aldrig sett. Kartan från 1800-talets slut minns backstugan där skogsarbetare Olof Larsson och hustrun Johanna bodde. Sonen Fritiof tog över torpet och bodde kvar till 1952.
Mitt folk.
5 september TREDJE FÖRSÖKET
Jag vet. Det är inte miljövänligt att färdas i långa rader, en och en i varsin personbil. Inte två och två heller.
Alltså köpte vi miljöbil åtminstone, en som gick på etanol. ”Vänta, vet ni inte att etanolen är hitfraktad från Brasilien, dom skövlar Amazonas för att göra den.”
Då köpte vi nästa miljöbil, en diesel. Strax kom Volkswagen-skandalen: vår dieselmotor var schmutzig och bilen en fulbil.
I januari beställde vi elbil. Det är fortfarande inte miljövänligt att färdas en och en och två och två men denna ska väl inte släppa ut en massa fossilrök i alla fall, när vi väl får den.
– Dessutom blir det bara en tredjedel så dyrt bränsle, viskade vi tyst till varandra.
Då hörde vi hur en krigisk jävel började storskratta långt borta i Moskva. – ”En tredjedel”? Bara en tredjedel så dyrt? Moa-ha-ha-ha-ha!
***
Man ska inte färdas i långa rader. Man ska åka buss och tåg och det ska vara billigt.
3 september Bästa dagen varje sommar. Besöket i Berättarladan.
Trivs.
1 september PÅ VANDRING MED KROPP OCH SJÄL
Vi är ett gäng gubbar som torsdagsvandrar. Vi kallar oss Gryningspatrullen. Allra första gången, för några år sedan, blev temat torpruiner. Den gången läste jag högt från hembygdsföreningens inventering, för jag ville att namnen på de som hade bott i torpen vi besökte skulle höras igen.
Vi har gått vandringsleder. Kittelfältet, Kycklingleden och Samstorptjärnet runt heter några favoriter. Vi har badat, bestigit enklare berg, letat Hittaut-stolpar och geocachar. Vi har fikat en gång per tur och ibland två. Vi har studsat över tallmoar, pulsat i djup snö, kanat över isar och trängt fram genom täta gransnår.
I år har vi hittat på ett nytt obligatoriskt inslag. Den som arrangerar vandringen ska välja ut en text att läsa högt för oss andra.
I dag är det Tims tur. Han leder oss runt bland Hittaut-stolpar norrut i kommunen med kompassen i högsta hugg. Efter någon timme blir det fika i en solig glänta, mellan en kolbotten och en fornåker.
Där har aldrig någon människa rappat förut men nu gör vår vän Tim det. Taktfast fyller han gläntan med Grateful Deads låt New Speedway Boogie. ”I spent a little time on the mountain. I spent a little time on the hill”.
Kropp och själ hänger ihop, tänker jag tyst för mig själv, när han skickar runt papperet med texten efteråt.
Nu har vi bevisat det en gång till.
17 augusti En sak som man sällan gör är att torka orienteringsskärmar i torkskåpet medan man läser noveller av Raymond Carver och blir passad av en katt med tratt.
16 augusti Tisdag kväll. Håller tal i Deje hos vänner. Rädda kulturoasen Gamla Kraftstationen!
”Den goda kulturen har ett egenvärde. Den handlar om humanism, yttrandefrihet, mångfald, människovärde, empati, tankefrihet och eftertänksamhet.”
7 augusti PERSONLIGT REKORD PÅ MILEN VID FYLLDA 71
Plötsligt händer det. Vid 71 års ålder sätter jag personligt rekord i löpning. Två stycken. Kråkbären blänker, fjällbjörken bugar och inom mig bubblar det av glädje.
Pers! Tjohoo!
Allt började med att landshövdingen i Kopparbergs län, Nils Reuterholm, bad den 27-årige Carl Linnaeus att göra en resa i hans provins. ”Om Linnaeus inventerar vårt län på nyttigheter ska jag betala Linnaeus kostnader och drygt det.”
”Tackar tackar.”
Den blivande professorn tog sju studenter med sig och red norrut från Falun. Studenterna betalade sina kostnader själva och fick olika ansvar under resan. Näsman blev geographicus, Clewberg physicus och secretarius, Fahlstedt stallmästare. Andra blev ansvarig botanist och kvartersmästare, zoolog och jägmästare, etnolog eller oeconomus. Till hjälp skickade landshövdingen med två drängar.
Iväg for de och noterade gjorde de. Skrev upp allt från medicinalväxten fjällkvanne som växte vid alla bäckar och till sanden vid Grövelsjöns södra strand. Den kiselsanden skulle kunna smältas till ett bättre glas än någon sand Linnaeus sett någonstans. När expeditionsdeltagarna blev törstiga hittade de källor överallt i dälderna. ”Alla förde ett vatten, vars like man aldrig smakat, så för dess klarhet och köld som för dess smak. Det vatten smakar rätt, som intet smakar.”
Klockan 08.45 i torsdags kände jag hur rätt Linné hade. Vatten från Grövelsjöns källa är friskt, klart och fortfarande kallt. Jag får ta en klunk ur flaskan var tionde minut har jag bestämt. Det är sen gammalt.
Långsamt men ivrigt joggar jag uppför fjället och leden som bär hans namn. Solen skiner och bakom mig skymtar Grövlan, STF:s fjällstation och Långfjället. Framför mig slingrar sig Linnéstigen, prydligt markerad och spårad. På svenska sidan har de fyllt i med grus och lagt spång där det behövs. Det är sämre med den saken uppåt Norge till, men det vet jag inte än.
”Kliv kliv överlev”, sa Mathias Fredriksson när han åkte skidor uppför slalombacken i Tour de Ski. Så är det inte för mig, än går benen lätt. Efter 640 meter står en gammal tall som måste ha sett Linné och karlarna rida förbi, efter 800 meter står en bänk och vid en kilometer ett snyggt rastplatsbord med fasta bänkar. Ha! Ni frestar inte mig med en hyvlad bänk. Till topps, till topps!
Pulsen är fin, benen trivs. Tyst citerar jag mig själv från en annan löprunda för länge sedan: ”Kondition är fötter som vill i väg och lungor som håller med.”
Någonstans kring 2 600 löpmeter uppför sluttningen söder om Sjøhøgda kommer jag till ett renstaket och en grind. När jag läste guideboken i går fick jag för mig att staketet är norska gränsen. Det stämmer inte. Jag stänger grinden, tittar på klockan och tar en försiktig klunk vatten igen. När varje steg går uppför och jag inte varit utomlands under hela pandemin, då får man.
400 meter längre uppför backen står en gul skylt. Riksgräns NORGE. Jaså är det här du är.
Heter bäcken bredvid mig Digerbäcken även på norska sidan? Jag vet inte men nu är Linnéstigen norsk och ganska knocklig. Här och där delar den sig i fyra-fem småstigar, när folk har försökt hitta bättre väg mellan stigarna. Strunt i det, solen skiner och lungorna håller med.
Strax innan fem kilometer ser jag första renen. Han betar fjäll.
Meningarna i min skalle börjar bli kortare. Ta kort. Spela in film. Drick, du får. Vatten finns.
När jag står där, en av få vätskepauser under den långa löpningen uppför fjället väster om Grövelsjön och upp i passet mellan Salsfjellet och Sjøhøgda, slår det mig. – Svensson, du har just satt personligt rekord. Du har sprungit en lång jädra uppförsbacke på fem kilometer!
Lyckan när jag sedan bubblande av glädje joggar, småstudsar och älgar nerför fjället tillbaka till bron över Grövlan tänker jag inte ens försöka beskriva. JUST NU SPRING-ER JAG MITT LIVS LÄNG-STA NER-FÖRS-BACKE FEM KILO-METER LÅNG HURRA!
– Detta kommer du aldrig mer att få uppleva, skrattar den självutnämnde löptränaren inom mig. Njut Svensson, njut! Fem kilometer nerför! Du är inte ens trött! – Vad tror du jag gör? Nerför blir också pers!
FOTNOT: På kvällen efter renköttet och potatisgratängen på restaurangen vid Grövelsjöns fjällstation tar jag fram kartan. Hmm, jag måste hit tillbaka. Tar jag den där smala stigen uppför Salsfjället, innan Linné svängde vänster, då går det att få ihop en kilometer till. I båda riktningarna. – Inger. Vi ska till Grövelsjön nästa sommar med. – Ska vi?
25 juli Ett av mina gamla inlägg dyker upp. Det handlar om åren 1965 – 1973, de som brukar kallas 1968. Inlägget är nio år gammalt, i texten har jag precis fått besök av en vän som var med:
”Jag begär inte att ni som är födda efter 1956 ska förstå, men spännande var det den gången. Nu minns vi igen, ännu en vän från den tiden och jag. I dag är vi alla goda demokrater men käre Marx vad vi förändrade er värld så ni kunde bli punkare, hårdrockare, facebookare, instagramnördar. Ser du en 60-plussare på gatan, kyss hennes fötter, 666-are. Den tanten kan ha vänt din värld.”
I dag är hon minst 65-plus men nu kysser du fötterna och hör sen!
18 juli Jag är part i målet, när det gäller SOS Alarm. För det första är jag medborgare i detta land och behöver ett tryggt larmnummer till en effektiv larmcentral om det händer något. För det andra har jag jobbat som SOS-operatör för 35 år sedan.
Gissningsvis har jag vänner som jobbar kvar. Det jag minns av centralen och granncentralerna är entusiasm, effektivitet, yrkesskicklighet – och snabbhet.
I dag är det si och så med snabbheten, läser jag i media. Fattar jag rätt har man dessutom gått ifrån den gamla regionala indelningen, där vi i Karlstad kände till varenda astmapatient i länet. De behövde bara stöta fram förnamnet på småtimmarna, så kunde vi skicka brådskande ambulans.
Nu är det inte så, tycker jag mig förstå. Nu kan det vara första bästa operatör i landet som svarar. En förfärlig metod om det är sant. Tekniska hjälpmedel som gps, nummerpresentation och 112-app i all ära men det finns stunder då det är nödvändigt att kunna Ekshärsdialekt eller veta vilken ort den menar som hävdar att det brinner i ”Kalan”.
Jag hoppas innerligt att jag fattat fel, när jag fått för mig att första lediga central i landet svarar. Men jag undrar.
Sist jag behövde ringa 112 fick jag förklara för stackarn var Molkom ligger.
17 juli NY VÄRK I SYDVÄSTRA SVEALAND
Den som har sprungit sedan 1952, den har något att berätta. Om skador nämligen, ty löpningen är en medicinsk paradox. Du mår bättre – och sämre.
Det är alldeles underbart.
Ett tag när jag höll löpföredrag hade jag använda nummerlappar med mig och visade publiken. ”Göteborg Marathon 1983. Knäet, tre års löpuppehåll.” ”Berlin Marathon 1991. Spruckna blåsor under varje mellantå. Hela tårna.” ”Lidingöloppet 1993. Skrubbsår på magen efter handlöst fall i tredje nerförsbacken.”
Mest uppskattad brukade en av mina Säfflemaror vara: ”Tappad kroppsdel.”
En medicinsk paradox är det. För mig är motionslöpningen ett gift, en belöning och en meditation. Jodå, jag antecknar fortfarande turer och tider. Jodå, klockan tickar fortare med åren trots att sträckorna krymper. Jadå, löparskorna står med på varenda packningslista, om jag så bara ska iväg och se begåvade barnbarn spela familjeteater i Mölndal. Man vet aldrig.
Jag har haft skador och besvär hela vägen från skallen och neråt. ”Där sitter väl inga njurar!” sa en doktor på vårdcentralen, när jag klagade över att vätskebältet skavde mot dom. ”Det där är ingen blodpropp, sa en läkare på akuten halv fyra på morgonen och klämde mig på smalbenet. ”Det är benhinnan.”
Säg en löphindrande åkomma; har jag inte haft den så har jag trott att jag haft den. Min smärttröskel är lika låg som inlevelseförmågan är hög. ”Känna efter” är mitt mellannamn, ”Lyssna på kroppen” mitt efternamn.
Ändå finns det ett löpbesvär som jag trodde att jag för evigt skulle slippa. Ont i pupparna. Det fick jag i fredags.
Jag skulle ut på en lätt förmiddagsrunda förbi nya hundrastgården, vägbygget, friluftsgården, elljusspåret, nerför vattentornsvägen, ut på Grossbolsgatan, Storgatan och sedan bortåt samhället till – och hem. Kanske en sväng på vår asfalterade banvall också. Inga märkvärdigheter.
Efter tio meter gjorde det ont i brösten. Nej, jag är inte välutvecklad upptill men när en lagom tjock man hamnar i sina bästa år händer det en dag att han märker att han inte är ensam när han löper. Plötsligt är han tre. Så väldigt studsar väl inte hans två nya vänner under hakan men ett visst skumpande, det blir det.
Då har karln fått löp-bröst.
Det hände mig för elva år sedan. Så småningom gick det över, 5:2 är en bra metod. Nu plötsligt är pupparna tillbaka och de gör ont.
I första nerförsbacken bortanför friluftsgården inser jag vad bröstvärken beror på. Jag har legat på mage på garagetaket och skrapat vindskivan ovanför vedskjulet. Sträckt mig så långt jag räckt nedåt, skrapat, borstat och skr-a-p-a-t. Åhej, åhå, allt ska väck!
Nu värker revbenen som jag låg på uppe på taket. Ändå ringer jag inte en enda doktor, man får inte ge tappt. Men ändå: när jag kommer hem kan jag skriva upp ännu ett nytt löpbesvär.
Puppvärk.
3 juli NÄR JAG SVURIT LÄNGE NOG
Olof Palme krånglade till det med tre linjer i folkomröstningen om kärnkraft och efter ett tag hade hela partiet glömt att man lovat avskaffa kärnkraften till år 2010. Den som är livsfarlig i 100 000 år. Jag suckade men kallade mig fortfarande socialdemokrat.
Ingvar Carlsson ville införa strejkstopp mitt under Lillemor Arvidssons och kommunalarbetarnas konflikt. Han som var arbetarledare. Jag suckade men kallade mig fortfarande socialdemokrat.
Göran Persson och Kjell-Olof Feldt blev nyliberaler och började öka klyftorna brett i Sverige. Jag muttrade men kallade mig socialdemokrat.
Ingvar Carlsson lämnade Tage Erlanders gamla nejlinje och gick med i den överstatliga Europeiska Unionen. Jag svor men kallade mig socialdemokrat.
Stefan Löfven förklarade högtidligt att hans Europa bygger inga murar. Några veckor senare gjorde han det. Då hade jag redan svurit färdigt.
Nyss kom Magdalena Andersson överens med Turkiet om våra kurder. Nyss bytte Sveriges försvarsminister åsikt om svensk alliansfrihet. Nyss började Sveriges utrikesminister bilda allians med en diktator som kallar sina landsmän terrorister bara för att de kritiserar honom.
Nu svär jag inte längre. Jag har gått vidare. Glädjen och värmen fanns på annat håll.
Den som vi kallar solidaritet.
31 juni Det är ett falskt rykte att skator knycker silver, läser jag i min fågelbok. Bra. Men att de hjälper människan att h-i-t-t-a silver står det inget om.
Såhär är det. Vi har ett favoritställe en mil hemifrån som heter Gamla Kraftstationen. Där köpte jag ett par örhängen åt den kära vännen för några år sedan. ”Björk” av Eva Deivert. De är fina, tycker vi.
För en månad sedan råkade hon tappa ett av örhängena. Hon märkte aldrig var det skedde. Ledsamt, men det är sånt som händer.
Nyss låg jag i vår hammock och ägnade mig åt viktiga sysslor som att läsa bok och lyssna på humlorna och bina i vår plymspirea. Då ser jag i ögonvrån en skata borta vid vinbärsbuskarna. Hon går omkring på gräsmattan och leker med något vitt i munnen. Vitt? Vad kan en skata ha hittat för något vitt som är så intressant?
Jag går dit. Först märker jag att någon varit och knyckt av våra vita jordgubbar, men de är inte vita nog. Det måste ha varit något annat hon busade med. Då ser jag vad det är. Hon har bitit av själva blomman på en prästkrage och farit runt med. Nu ligger den tilltufsad i gräset.
Varför skatan gjorde så har jag ingen aning om. Det är inte mycket mat på en prästkrage och traktens skator är inte kända som några pollinatörer. Fast en sak vet jag. Det som händelsevis råkar ligga och blänka i gräset strax intill den kastade blomman – är ett fint örhänge i silver av Eva Deivert.
Det måste ha legat där en månad och blänkt. Minst tre gånger har jag kört över det med gräsklipparen.
Tack skata. Tack för att du ledde mig rätt. Vill du ha en jordgubbe?
12 juni Söndag. Träffar en medmänniska i kaffekön på kulturoasen Gamla Kraftstationen i Deje. – Är det inte du som skrev krönikor i Värmlands Folkblad? säger hon och ler snällt. – Till 2004 ja. – De var så bra. Jag läste allt du skrev.
Hela söndagen går jag omkring och känner själen göra hoppsasteg. Tjohoo! Allt slit. Det betydde något för någon.
8 juni Onsdag i ottan. Jag tar ännu en klunk kaffe i försomrigheten och lyssnar. Från min balkong hörs regnvattnet som hittar gatubrunnen där nere, borta vid vägarbetet på andra sidan ängen piper backande lastbilar, då och då hälsar västergöken.
1749 skrev en av Linnés lärjungar ner vad folktron ansåg om södergöken, östergöken, norrgöken och västergöken. Johan Otto Hagström reste i Jämtland när någon lärde honom ramsan:
”Östergiök är tröste-giök. Väster-giök är bäste giök. Nårr-giök är Sårg-giök. Sör-giök (d. ä. Söeder-giök) är smörgiök.”
Medan morgonen sakta närmar sig frukostdags pendlar jag mellan Elin Cullheds roman om Sylvia Plath och gökisk folktrogoogling i mobilen.
VARFÖR trodde man detta om årets första gök? undrar en medmänniska på Facebook.
Då gal han igen västerifrån, medan jag övergår till dagens första nyhetsartikel om ryska kriget. Glad att det bara är ett vägbygge som larmar på Grossbolstorps höjder.
Jag vet inte varför ramsorna kom till. Varför blev A-brunnar farliga? Fantasi och längtan efter sammanhang?
Jaså smörgök. Det hade jag inte hört förut.
4 juni Trolig fråga den dag jag kommer till Pärleporten: – Vad har du varit bra för, Svensson? – Jag har cyklat utan att hålla i styret fem kilometer krokig grusväg från lanthandeln i Bäckelid och hem. Sista kilometerna gjorde jag tricks med tom glasspinne från mungipa till mungipa.
Solen skiner på min värld, himlen är ljus och gatorna gråblå. Förra nattens störtregn spolade upp vår kommun, hela Grossbolstorp är glaserat.
Strunt i det, jag har 17 dubb under varje fot och det vattnas i munnen. Vader och knän har hållit sig lugna flera veckor. Jag ska ut och springa, det har kommit sms från biblioteket.
Denna löpstegets lycka.
Ängbråtsgatan är gjord av stelnat slask med hjulspår i, gångvägen bredvid har vintern brett svallis på och när jag viker av och tar stigen upp mot ängen buktar den av ivrig benknäckarhalka.
Men jag ger inte tappt.
Jag fortsätter bredvid den lika isiga stigen över ängen, viker vänster över isparkeringen vid friluftsgården, genar genom hinderbanans halka och kommer ut på elljusspåret. Där går det inte att gå på grund av isgatan, men vad ska en människa göra? Sakta trippar jag sicksack mellan skarfläckar, isytor och framtinat lingonris. Man får inte ge tappt.
I en backe står en lös hund som den ropande ägaren inte har kontroll på. Jag ger fortfarande inte tappt. Fast för säkerhets skull viker jag av motionsspåret där den lösa hunden inte får vara och väljer en småstig. Stigarna är lika glaserade de, upptäcker jag. Löpstegen låter som en flock getter på väg utför Grossbolstorps höjder. Sakta letar jag mig ner mot samhället med dess grusade gator och vakna bibliotek. Där, i beställningshyllan, står boken jag fick sms om. Lyssna, vite man! sammanställd av Lars Persson:
”Vet ni att träden kan tala? De talar till varandra och de talar om du lyssnar. Det är bara det att det vita folket lyssnar inte.”
Sakta löper jag hemåt genom Forshaga med en förväntan skumpande i ryggsäcken. Träd är värda att lyssnas på. Träd och ursprungsamerikaner.
Det börjar med att en lokal idrottsförening ber mig komma och prata. – Du kan väl kåsera lite grand om idrott?
Att kåsera är en allvarlig sak. Tro aldrig att du kan göra det utan ansträngning, då blir det inte bra. Det får gärna verka lätt och spontant men arbetet bakom får inte vara lättjefullt. Det är min ena tanke i förväg.
Den andra är att korta texter och korta anföranden är värst. Då får du ta i extra om du ska hinna träffa rätt innan allt är över.
Några historier poppar upp rätt snart. T-tröjan, helkroppsspegeln och stolpjakten, de kan nog fungera bara jag lär mig bygga upp och berätta anekdoterna utan manus. Det gäller att fylla dem med innehåll. Livet i glesbygden, orienteringens unika jämlikhet, min fördom om flyktingdamer.
Mina slängningar i krysset Sa han att det var en fotbollsträff? Jag kan inte bara prata löpning och orientering när vi ska titta på fotboll på storbild efteråt. Har jag några färska fotbollsupplevelser att bygga vidare på?
Svar nej.
Det visar sig att det var två mansåldrar sedan jag slängde mig snyggt i högra krysset och kastade mig handlöst framför en framrusande centertank.
Redan innehållsförteckningen skimrar Var det inte en smålänning som skrev en hel diktsamling om fotbollens längtan? Den enda bok som blivit recenserad i Sportspegeln. Visst gjorde han en rolig betraktelse om fotboll i gärdsgårdsserien, där de fick kasta in bussförarn när laget var en man kort?
”Han var inte sämst.”
Nja, dikten om bussförarn var det Nicke Sjödin som skrev. Bengt Cidden Andersson författade en massa andra roliga fotbollsdikter. Hans bok heter ”Hela bollen ska ligga still” och nu beställer jag den.
Det är inte en tillfällighet att den kommit i flera nya upplagor, inser jag. Innehållsförteckningen är rena fotbollspoesin. Titlar som Autografen, Idioten, Vinterträning, Anslagstavlan, Laguppställningen, Taktikgenomgång, Spelmönster, Testmatch, VM-final, Dragningen, Målvaktsräddningen, Grenoli, Tränarkommentar, Matchreferat, Steget upp, Hoppet lever och Årsfesten får det att klia i högerfoten.
1991 kom första upplagan. Cidden blev inte fotbollsproffs. Han blev en skrivande rörmokare som gav ut vårt lands bästa fotbollsdikter.
Min favorit heter Bakåtpassningen:
En gång gjorde jag matchens enda mål. Motståndaren vann. Trots idiotförklaring var jag lycklig. För det var en vacker lobb!
Den passningen fungerar alldeles utmärkt att avsluta ett idrottskåseri med visar det sig. Stort tack även för det, Cidden.
Jag tycker om farmor och han som var ordförande i första idrottsföreningen och han som var vår lärare i femman och lärde mig älska kartor och EWK som visade mig svälten i tredje världen och svenska kalhyggens ödslighet med sina teckningar och Karl Marx som lärde mig att vi bara fick betalt för var tredje bräda vi kapade på sågen och Nils Ferlin för barfotabarnet och Gustaf Fröding för den gamla goda tiden som inte var så god och Karin Boye för knopparna och Kerstin Thorvall för det mest förbjudna och Selma Lagerlöf, alltid min älskade kloka Selma Lagerlöf, och Moa Martinsson och min svensklärare på Åsvallaskolan som lovade mig skriva fritt när de andra skrev uppsats och han på gymnasiet som också lät mig hållas med bokstävlarna och Gösta på sågen som lärde mig lägga jämnkant på virkespaketen och skratta på allvar och dom härliga radikala tjejerna i FNL-gruppen och dom enskilda personer som blev mina bästa vänner inom idrotten, elevrådet, Clarté, SSU Haga-Annedal, Smålands Folkblad, Sunne Miljögrupp, Värmländska Författarsällskapet, SOS-centralen, Räddningsverket och Värmlandstrafik samt alla som sett till att jag fått skriva krönikor och sedan komma och prata allvar med glimten i ögat och alla skrivarkurselever och duktiga arbetskamrater och konkurrenter och spännande grannar och er på Facebook som jag blivit nära vän med fast vi aldrig träffats och ni som tycker som jag i politiken och ni som inte riktigt tycker som jag men går att prata med i alla fall och mamma och pappa och syskonen och han, den rättvisaste jag träffat, och hon som jag älskar och våra barn och deras barn och resten av släkten och Nooshi Dadgostar och Jonas Sjöstedt och Bengt Göransson och Mikael Wiehe och Woody Guthrie och Joe Hill och ultralöparen Rune Larsson och Werner Aspenström och Astrid Lindgren och Laleh och Bengt Cidden Andersson och fotbollslandslaget (särskilt damerna) och Tove Alexandersson i skogen, Torbjörn Nilsson på planen, Ingemar Unge i spalterna, Kjell Eriksson i böckerna, Lars Lerin i akvarellerna och ni i Deje som jobbar med landets första fritidsbank och du som hittade på Fritidsbanken och gubbarna jag babblar med på måndagarna och de jag vandrar med på torsdagarna och alla styrelserna och båda bokcirklarna och dom goa slitvargarna jag fick vara chef över och Gösta på sågen, nämnde jag honom?
Det är många jag inte nämnt. A som mitt land tvingade flytta till Österrike i går. M som brukar sitta utanför Konsum med sin mugg. Kamraterna som lärde mig surfa på nätet och Claes Eriksson och han som lärde mig åka nerför stången på St. John’s East brandstation i Brooklyn.
Det finns tidskrifter och tidskrifter. En del kastar du dig dreglande över så fort de landar i lådan eller mobilen. Åtminstone gör jag det.
Andra kastar du dig definitivt inte över. De hamnar i samvetshögen, den tråkiga.
Töliga högen handlar om plikt och samvete. Du har prenumererat eftersom du tycker att du bör. Frågan är viktig, föreningen behövs, du borde lära dig mer.
Borde. Plikt. Samvete. De orden är ingen bra grund att bygga ett långvarigt förhållande på.
Då tror jag mer på lusten.
Två teser för tidskriftsmakare
Varje god journalist har tre uppgifter, som jag ser det. Hon ska informera, hon ska granska kritiskt och hon ska underhålla. Proportionerna mellan de tre måste få variera men sammantaget behövs de allihop.
Det är min ena tes.
Den andra är att alla journalister och tidnings- eller tidskriftsmakare måste lära sig att varje läsare är många läsare. Du är en sorts läsare på jobbet klockan åtta på måndag morgon och en helt annan där hemma på fredag kväll. Eller i solen i hängmattan efter en lätt lunch den 18 juli.
Så gör du
Tillverkar du publikationer måste du begripa allt detta.
Du måste informera: ”De här restriktionerna tas bort den 29 september.” Du måste granska kritiskt: ”Varför just nu? Varför vaccinerar sig inte alla? Du måste underhålla: texten måste vara läsvärd, bilden berätta, rubrik och layout ge lust att hälsa på. Sedan får du lov att försöka belöna den som tränger över tröskeln.
Allt detta ska du förstå. Skriv inte ”Ett rungande slagskott och ett-noll var ett faktum” för hundraelfte gången. Skriv inte ”Det var på tisdagskvällen som olyckan inträffade” för hundratolfte gången och inte ”Brandkåren var snabbt på plats”. Hur vet du det förresten?
Skriv inte som du brukar, skriv en ny artikel.
Belöna läsaren är svårast
De första två uppgifterna är sådana som du lär dig efter en månad på Journalisthögskolan om du är vaken.
Då är den tredje svårare, att skriva underhållande. Allra svårast är att krydda långa texter (eller viktiga bilder) med en och annan belöning. Somliga lär sig aldrig.
Det oväntade. Det lustiga. Det finurliga. Det som ger läsaren lust att läsa vidare.
Kanske du ska klämma in en provocerande formulering nu: ”Håller ovaccinerade utlandsfödda på och gör höstens covid till en invandrarpest?” Kanske väljer du det lite försiktigare: ”Information är den näst bästa medicinen.”
Varför inte båda? Prova om du tycker det fungerar. Att skriva personligt är att balansera. Ibland trillar du ner, ibland får även du din belöning. Den är värd risken.
Göra tidskrift är som fartlek
Tidningsmakeriet kräver ännu känsligare sinnen. Nu ska du göra en hel tidning eller tidskrift. Då måste du våga släppa loss. Vore du löpare skulle jag säga: tänk fartlek. Då går det fort ibland och sakta ibland. Ena stunden går pulsen ner, nästa ökar den.
Så ska en bra tidning eller tidskrift se ut. Jag vill möta människor. Jag vill lära nytt. Olika stunder av ditt tidskriftsnummers liv vill jag vara den ambitiösa måndagsmorgonen, den spralliga fredagskvällen eller den loja hängmattestunden. Skriv så. Redigera så. Varva inslagen så. Det finns notiser. Det finns personliga krönikor, förvånande foton, skämtbitar, dretlånga jätteartiklar som bubblar av berättarglädje.
Men mest av allt vill jag småle (eller skratta) och få lust att läsa. Läsa mer och mer och mer. Skriv så.
Den bytte hög
Alla dessa funderingar beror på att en tidskrift alldeles nyss tog klivet från töliga högen till knöliga högen. Den där de sönderlästa ligger. Jag pratar om sommarnumret av Sveriges Natur. En pliktprenumeration. På senare år har jag läst mycket lite i tidskriften, trots att jag är gammal miljöaktivist och varm naturvän.
Nåväl, en kväll har jag läst färdigt både senaste recensionsboken, nyaste romanen, det färskaste från mina vänner på Facebook samt dagens ETC.
Då tittar en pigg pollinerare fram på nattduksbordet. Det är omslaget till Naturskyddsföreningens tidskrift. Ja ja, jag tar väl den då. Jag ska ändå snart släcka.
Jaså det ljudet
Men inte hundan släcker jag. Sveriges Natur har gjort sin läxa. Visste du att namnet kabbeleka kommer av kalvlek (som i kosläpp) och att blomman har det vackra namnet bekkeblom i Norge? Visste du att höns kan räkna plus och minus upp till 15? Har du hört talas om den 100 mil långa blomsterängen?
Det hade inte jag. Hur det nu går till är jag snart inne i pliktläsningen – men här är den fylld av lust.
Först ett sex sidor vackert och upplysande fotoreportage om pollinerare av Björn Albinson. (Han har satt rekord i antal noterade fåglar på ett år och blev samtidigt nordisk mästare och VM-tvåa i bodybuilding, bara en så’n sak). Visste du att honan av flyttblomfluga på ängsvädden, hon som liknar en geting, kan ha flugit hit ända från Sydeuropa? Eller att hennes ungar flyger till samma sydliga trakter på sensommaren?
Sedan hamnar jag i ett långt intressant reportage om bristen på den livsviktiga klövern, om jordbrukets felsteg och möjligheter. Där är jag nu, stör inte. Vänta förresten, vet du vad som är min bästa belöning hittills i numret? Det är uttrycket ”Världens viktigaste ljud”.
Surret av pollinerare.
### Ordförklaring: Tölig är värmländska för tjatig, tråkig. ### Töliga högen: där skulle Flamman ligga om jag hade haft prenumerationen kvar. Välment, korrekt, mycket plikt och sällan ett leende. ### Knöliga högen (av sönderlästa blad): där hittar jag dagstidningen Dagens ETC.
Fotnot: Fartlek är när du springer en sträcka i varierande fart, från jogg till 80-90 procent av max. Du bestämmer själv farten under de olika delsträckorna, helt utifrån vad du har lust med, din egen känsla och naturens skiftningar.
Fråga inte vad det heter på engelska. Fråga inte. Jo. Okej då. Det heter: fartlek där med.
Livet traskar på. Juli på tomten, i skogen och sinnet. 30 grader varmt i skuggan härom dagen, varmare än så där spaden och jag var.
Trivs.
Trivs med första svampsmörgåsarna som landar på våra tallrikar framför senaste fotbollsmatchen och nyhetssändningen.
Trivs med att den partiledare jag kommit att tycka om vuxit så fort i popularitet sedan hon såg till att partiet slutade vara dörrmatta.
Trivs med att löpningen känns bra och nya glasögonen passar.
Trivs med att läsa några färska kloka artiklar om den stilla vreden på svensk landsbygd i min ungdoms tidskrift Clarté.
Och ändå … Det är nu det ska komma en gardering. Några rader om att allt minsann inte är en dans i mjölk och honung för mig heller. Som om de orden skulle behövas, som om inte mina läsare var klokare än så. Det är klart att även jag har problem. Den svarta tonen hörs. Jag försöker bara inte lyssna på den hela tiden.
När det gäller världen går jag på mina digitala möten med hennes parti, hon den populära som sa ifrån. Jag läser mina böcker och artiklar om klimatet och klyftorna, de två K-na som håller på att förstöra världen. Jag skriver mina egna inlägg där allt inte försöker vara putslustigt. En del texter försöker förklara världen, först för mig själv, sedan för andra.
Jag käftar kärvänligt på Facebook med radikala vänner från förr om hur världen ska förändras. Om kampen för solidaritet och rättvisa.
En särskild känsla Har jag garderat mig nog nu? Får jag återgå till att meditera över pilfinken som babblar i vårt paradisäppelträd, över sädesärleungarnas flygövningar, över hallonsnårets hoppfullhet i kanten på vår kompost och över henne som jag älskar och som sover en stund till medan detta skrivs?
Bra. Det är inte varje dag jag vaknar halv fem på morgonen, nattmänniska som jag är, men det händer. Det är en särskild känsla att då få gå ut på altanen med en första kopp kaffe och en kaviarsmörgås, sätta sig ner mitt i världen och lyssna. Höra på det myllrande livet.
Man lär så länge man lever. Den här sommaren har jag lärt mig att om jag springer i kraftledningsgatan väster om Sörtjärn norr om Lyckan, faller handlöst i riset och landar på nordvästra sidan av skallen så att det hörs ett knastrande ljud – då får jag köpa nya glasögon.
Orienteringsträning är inget för veklingar. Om någon vecka får jag de nya brillorna. De gamla ser ut som kontroll 10 och 11.
Det var där det hände.
### Lyckan är ett så vackert namn. ### Det betyder ”inhägnad mindre åker eller äng” men vem bryr sig? ”En känsla av högsta glädje och välbefinnande” låter go’are. ### Först trodde jag det var skallen som sprack.
Gamla människor klagar för mycket, klagar en gammal go’ och klok vän. Mådä. Då finns det bara en sak att göra. Fundera och räkna efter.
År 2017 började jag skriva ner mina nöjdheter. Små snälla facebooktexter om fördelen med att bo i kanten av en tätort med 6 400 invånare i en kommun med 11 500 invånare där mycket av det vi behöver finns. Två meter från ett fågelliv och 186 meter från en skog.
Här i mitt Forshaga känner jag de flesta i kommunfullmäktige till namn och utseende, många mer personligen, och flera av dem bor i grannskapet eller två knapptryckningar bort i sociala medier.
Jag vill fortsätta att ha det så. Jag vill inte bo i någon storkommun. Spåren från storebror söder om kommungränsen förskräcker.
Behöver de stunderna Hur det gick med räkningen av nöjdheter? Tack, det gick bra. Jag hittar ungefär 50 Facebookinlägg där jag använder uttrycket ”den lilla ortens fördel”. Här är några av dem. Det finns fler, men då använder jag inte just de orden.
Detta är inte skrivet av en grinsvadd. Ettrig satiriker är jag bara när jag måste.
### Många andra inlägg slutar med ordet ”trivs”. Ett tag använde jag det så ofta att folk började citera mig. ”Trivs, som Sven-Ove brukar skriva”. ### Det finns elände i min värld också, både på nära håll och i omvärlden. Tro inget annat. Det hindrar inte att jag försöker må bra mellan varven. En människa behöver de stunderna. ### Den här undersökningen gjorde jag för min egen skull. Ibland vill en veta vem en är.
Trivs.
Några noterade nöjdheter (Facebook 2017-2021)
24 februari 2021: Nu har jag skrivit 50 inlägg om den lilla ortens fördel. Det finns en fördel till. I en tätort där du oftast kan springa mitt i gatan är det svårare att hitta smittsam trängsel. Vi vet inte riktigt hur man gör.
31 mar 2019: Den lilla ortens fördel. Ska låna bok på biblioteket, då finns den inte inlagd i systemet och går inte att låna digitalt. Raskt skriver bibliotekarien en postit-lapp. ”25/4 -19”. – Minns du detta nu, menar du? – Nej men jag litar på dig.
Trivs.
23 februari 2021: Den lilla ortens fördel: Att vår kommun beslutat arbeta med de mänskliga rättigheterna. ”Varmt välkommen” är en vacker hälsning. #MRkommun
18 januari 2021: Den lilla ortens fördel. Här får du 8,5 villor för en i Danderyd. #Forshaga
18 nov 2020: Den lilla ortens fördel. Ringer min vårdcentral 08.01, knappar in mitt p-nr. 08.35 ringer sköterskan upp och jag får hjälp. #hejaforshagavc
19 jun 2018: Den lilla ortens fördel: vi har visserligen ingen lokaltidning och bevakas ojämnt av länsmedierna. Men – vi har ett annonsblad där mycket berättas. Det bladet ger orten identitet. Fast en del dagar gör det en ännu gladare än vanligt. Tack Monika Allöv Andersson, bra jobbat!
13 nov 2020: Den lilla ortens fördel. När FHM inte vill att vi besöker biblioteket, då kommer personalen ut till en på gården med boken. #hejaforshagabibblan
3 nov 2020: Den lilla ortens fördel: Vi har Sveriges nöjdaste avfallskunder. Här är en ❤️
31 maj 2020: Den lilla ortens fördel. Att när gamla fina klädaffären byter ägare och tar nya namnet Claire blir vi förvånade. Sen säger vi det högt.
12 maj 2020: Den lilla ortens fördel. Vi har bilkö ibland. I fjol var det en. Då kände vi oss som New York.
16 apr 2020: Den lilla ortens fördel. I dag får Forshaga med all rätt beröm i min fackföreningstidskrift. Trivs.
24 maj 2020: Den lilla ortens fördel. Där affären är nära men skogen närmre. #Här
7 mar 2020: Den lilla ortens fördel. Här har vi rört oss hit och dit i tusen & åter tusen år – utan en enda rondell. Vi har väldig mötesvana.
5 jul 2020: Den lilla ortens fördel: Springer kort kvällsrunda. Får möte vid kommunalhuset. En räv går lugnt över Storgatan.
10 okt 2019: Den lilla ortens fördel: här lämnar damerna förtroendefullt sina hundar till Marian, utanför Coop. Europas nackdel: att han ska behöva sitta där med sin burk.
23 jan 2020: Den lilla ortens fördel. 08.00 ringer jag vårdcentralen, Forshaga. Knappar in person- & telefonnummer. ”Vi ringer dig 08.07” säger maskinen. 08.06 blir jag uppringd. Får all hjälp jag behöver.
16 sep 2019: Den lilla ortens fördel. När järnvägen tyvärr lagts ner gör politikerna den till cykelbana som förenar. Trivs.
14 jun 2020: Den lilla ortens fördel. Där vet du vad rörmokarn, snickarn och konsumkassörskan heter och känner Per på kommun.
21 dec 2019: Den lilla ortens fördel. Att du inte behöver Hitta för att hitta här. – Lär dig Älva å Storgata så klarer du dig.
11 nov 2019: Den lilla ortens fördel. Det behövs bara ett litet vattenkrångel, så ser du vilken nytta kommunalarbetarna gör varje dag – och kommunikatörerna särskilt när det krånglar. Trivs.
3 december 2019:
22 apr 2019: Den lilla ortens fördel. Att det bara tar några veckor (nåja) på lediga stunder att springa varenda gata i kommunen. Samt uppfinna löptermen gatuplock.
9 maj 2019: Den lilla ortens fördel. Skriver på facebook att vår cykelbana behöver sopas om. Tjo! så har en läst & en annan sopat. Trivs.
20 apr 2019: Den lilla ortens fördel. Alla har domännamn. Svensson mä blå Skodan. Dotra på hörne’. Huse’ bortaför Nissedammen. Trivs.
26 feb 2020: Den lilla ortens fördel. Ett glatt ”Hej!” varje gång vi kliver in i en butik.
6 feb 2019: Den lilla ortens fördel: Här glömmer inte kommunen att sanda våra gång- & cykelbanor när det blir glingt. Gôtt!
11 mar 2020: Den lilla ortens fördel. Här bygger vi inga förskolefabriker. Lagom är lagom.
26 mar 2019: Den lilla ortens fördel: Vårrunda i solen, här kan jag springa mitt i gatan, alla gator utom Storgatan. Trivs.
10 jun 2018: Den lilla ortens fördel. Egen sandö för oss själva, mitt i Lusten. Trivs.
18 okt 2018: Den lilla ortens fördel: utrymmet. Har vi ens en enda parkerings-automat?
1 okt 2018: Den lilla ortens fördel. Trivs.
3 okt 2018: Den lilla ortens fördel. Trivs.
29 dec 2019: Den lilla ortens fördel. Att skogen är 180 meter bort. Ändå når den till Sibirien om du vill ta ett långpass. Trivs.
19 apr 2019: Den lilla ortens fördel. Här får du sällan användning för nå’n hisskräck. Eller rulltrappsfobi.
17 mar 2019: Vardag, träffar bekant på stan, trivs ibland på stortrottoarer. Men det vi pratar om är den lilla ortens närhet. Det gör ingenting att vi menar varsin.
26 okt 2017: Jag är inte köpt av vare sig stat eller kapital. Inte av kommunen heller. Pensionärer är rätt oberoende 😉 Men trivs här gör jag. Forshaga är en lagom stor kommun där det mesta är överskådligt och där jag känner mina politiker när jag behöver dem. Skogen är nära och de flesta gator är tryggt löpbara mitt på, den dag jag får lust med det. Om detta skrev jag en samling facebookinlägg för att gestalta hur vi har’t. Här är inläggen samlade. Forshaga har sina fördelar. Trivs. #fördelforshaga #trivs #forshaga
Jag hittar tolv inlägg där jag använt hashtaggen #fördelforshaga också. I fall du inte klickade på länken strax ovanför så kommer några av dem här:
19 oktober 2017: Varför bor en kvar i samma hus i drygt halva sitt liv? Kan det vara för att en trivs? För några år sedan övervägde vi att köpa fritidshus. Det skulle ligga nära skogen i lugn miljö, nära busshållsplats, nära matbutik, ha vatten, värme, avlopp, nätuppkoppling och bra löpmöjligheter, vara billigt och…
Till slut insåg vi att vi hade allt det där och hade haft det ända sedan augusti 1983. Det var bara sjöutsikten som fattades. Men vadå? Vi har ju bäcken. Den skvalpar till ibland. #fördelforshaga #forshaga
23 oktober 2017: Per, Veronica, Göran, Maria, Bertil, Marian, Stefan, Hans, Anneli, Aakash, Angelica, Lars-Ola, Sten, Kenneth, Lillemor, Lars, Sven-Erik, Gunnar, Fredrik, Gert, Ingrid, Myrna, Cecilia, Lars-Ove och Peter har jag träffat och några av dem känner jag rätt väl. 25 av 41 i kommunfullmäktige. Kanske glömde jag någon, namnblind som jag är, förlåt i så fall. Nej, jag försöker inte skryta (jag är dessutom osocial). Jag försöker bara berätta vilken fördel det är att bo i en kommun som är precis så lagom stor att vi har två politiker några hus bort, åt olika håll, och ett kommunalråd som handlar på samma Konsum och samma tider som vi. Vill vi nåt så vet vi vem vi ska prata med. Anneli eller Aakash eller Cissi eller Per eller… Här är det lättbott. #fördelforshaga #forshaga
20 oktober 2017: Varje gång jag kör ner mot centrum ligger den där, norr om Grossbolstorpsvägen. Nissedammen. En alldeles vanlig svensk mindre vattensamling, begränsad av istidslera på alla kanter utom mot gatan. Där är det stämbord också. Det är inget särskilt med vår damm och ändå är den speciell. Nisse Nilsson lärde sig åka skridskor där. Dubbel-Nisse. Nog är det förunderligt att vår lilla kommun en gång fostrat två världsmästare i hockey. Samtidigt. Den andre var Ulf Sterner. När jag skulle göra en skrift om vår skid-, löp- och orienteringsklubbs historia upptäckte jag vem som en gång hade föreslagit att klubben skulle köpa in en radio till friluftsgården. Nils Nilsson. Kommunen borde sätta upp en skylt vid hans damm. #fördelforshaga #forshaga
