Jag förstår om inte alla är intresserade av att läsa om mina långpass med löparskorna.
All respekt för det.
För mig handlar de rapporterna om fem saker:
– Lyckan, alltid löplyckan. Fot framför fot, andning som ökar, puls som hänger på, tankar som börjar flöda.
– Den förunderligakänslan när man vid 75 års ålder fortfarande KAN springa och dessutom långt.
– Glädjen över att ha vunnit över diskbråcket från 2001-2008 och cancern 2022-2023. Tack fina sjukvård.
– Återvändandetsförvånade sinnesrörelse när benmuskler och ork sakta börjar komma tillbaka efter tre års cancermedicinering. De pillren och sprutorna räddade mitt liv men tärde på muskler och uthållighet.
– Stönigheten. Tack gymmet i badhuskällarn i Deje (kram älskade bencurl, vill du gifta dig med mig?). Tack alla korta träningsrundor de senaste åren. Tack härligt envisa gener från Västmanlands gärden, Trossnästraktens och Gravas smedjor och byggnadsställningar samt Tyngsjöskogarnas finnsvedjor.
Jag börjar fundera på att återuppliva min gamla fina söndagsrunda från 1990-talet.
För ett år sedan gick jag mig ut i skogen. Det vill säga i början sprang jag. Vi kallar det svamprunda så här års. Det är när man är löpklädd men för säkerhets skull har en plastpåse i magfickan på löpjackan. Två förresten.
Sedan ger man sig ut mot friluftsgården, fast besluten att bara springa, inte glutta efter kantareller.
Det brukar hålla 750 meter ungefär. Efter det börjar man småjogga mellan ställena i alla fall. Svampställena.
Blev lite dumt Den där gången i fjol blev det lite dumt. Jag sprang runt och gluttade och plockade och sprang hem. Sedan stack jag ut igen direkt, cyklade en bit och gick. Och gick och gick. I flera timmar gick jag omkring mellan tall och gran och plockade. Inte mycket men länge. Han är bra kuperad min svampskog, sa jag det? Det var väldigt varmt, jag hade bara ätit frukost och inte fått med mig vattenflaskan, sa jag det?
Precis när jag skulle sätta mig på cykeln igen några kilometer hemifrån och åka hem upptäckte jag till min förskräckelse att plastpåse nummer två fattades i magfickan. Efter flera timmar i skogen.
Ständigt med mig Jag hade ett usb-minne i den påsen. Ett som jag bar med mig jämt. Arkivet. Det innehöll gamla halvkass romanidéer som jag tänkte fila lite mer på, något foto, idéer till blogginlägg, brev, artiklar, artikeluppslag, protokoll, dagbok från cancerbehandlingen som räddade mitt liv – ja, allt det där som en sån som jag inte vill ska brinna upp och försvinna.
Kort sagt: jag fick lov att ge mig ut på samma runda igen direkt, leta och leta i mina egna spår, upp och ner kring Grossbolstorps höjder. När jag väl kom på cykeln hemåt igen och hade gett upp var jag så yr att Vårdcentralen några dagar senare beslöt ta bort min ena blodtrycksmedicin.
Då ringer Christian I går ringde telefonen. En vänlig karl från Stackbråtarna (vår grannkulle) hade hittat usb-minnet i skogen intill hästhagen. – Å tack, va’ snällt. Underbart! Men hur kunde du veta att det var mitt? – För att det fungerar.
Efter ett år i skogen (en halv sommar, en hel höst, en kall och snöig vinter, en kylig vår och en halv sommar till) så fungerar usb-minnet fortfarande klockrent. Det är rostigt men haver icke givit tappt.
Det stod inte mitt namn utanpå men inuti hade jag skrivit det här och där under texterna.
Stort tack Christian! Stort tack ni tekniker också, någonstans i världen, ni som uppfann usb-minnet. Nu ska vi aldrig skiljas mer, minnet och jag.
Oj oj oj Jaså sparade jag den texten med? Jaså den med? Men inte den väl? Jo tydligen. Det här är ju pinsamt. Och den. Och den där knepiga. Oj då.
Jag har en Stor-Ful-Jävel i mig. Djupt inombords. Utanpå är jag snäll och beskedlig och går att ha i möblerade rum. Till och med tankarna mina är varma. Men mitt i snällheten slår han till ibland, SFJ. Tyst så bara jag hör.
– Den där kulan som svedde Donald Trumps öra, kunde inte den ha … – Infantino, FIFA-chefen. Kunde inte svensken som ser så beskedlig ut bakom honom på alla podierna på fotbolls-VM, kunde inte han råka snubbla och stöta till chefen sin så att … – Anfallskrigare Putin, kunde inte han få en Kreml-krokan i huvet varvid …
Usch, säger jag sen. Fy. Tänk inte så. Du är humanist Svensson.
Fanns ingen skugga Kunde jag inte åtminstone ha fått tänka några malliga tankar under stadsloppet i Karlstad? Den där kvällen när solstaden inte ägde ett enda moln, ingen vind heller, och varenda termometer i stan hade fastnat på 26 grader. Plus. I skuggan. Om det hade funnits någon skugga vill säga. Det fanns det inte på banan vi strax skulle springa.
”Löpbands-innespringar-mesar!” Folket tittade underligt på mig innan starten. – Jaså har du halsduk du? sa folket och skakade sina huvuden. – Amatörer! tänkte den fule inom mig. Klåpare. Blindstyren. Bålnötter. Knölfötter. Apsvansade analfabeter, insjöbanditer, erbarmliga plattfötter, stendöva stallknektar, lekstugefasoner, rena snurren, rena vansinnet. Stugsittare. Dubbelklickare. Energibartuggare! Löpbands-innespringar-mesar!! Mellansulefetischister!!!
Ty där runt omkring mig såg jag den ene unge mannen efter den andre med blankpolerad hjässa utan keps. Den ena unga damen efter den andra med mörkt hår utan keps. Båda sorterna bar gärna mörk t-tröja.
Kul för solen, tråkigt för dom. När starten gått sprang de förbi varenda vätskekontroll för att vinna sekunder.
– Käre vänner, käre stackers stôller, tänkte den fule inuti mig. Ni vinner för höge farao inga sekunder när ni kutter förbi alle vätskekontroller när det är 30 grader varmt i sola. Minst. Ni förlorer minuter.
Nio till sjukhus Blanka hjässor, svarta hårmanar, mörka tröjor, 30 grader i solen. Minst. 50 minuter efter startskottet var det kaos i målet. Löpare som ramlade, löpare som svimmade, löpare som stöp med skallen före i gatstenen.
När medierna summerade kvällen hade nio personer fått åka till sjukhus för att få dropp. Även polisen fick frakta torrkörda löpare.
Kanske några av dem hade fnyst åt den röda snusnäsduken runt min hals på Tingvallabron innan start?
Nästan oberörd Ja, jag hade en blöt snusnäsduk nära halspulsådrorna, ty jag har löpt varma långlopp förr. Ja, jag vattnade den flera gånger innan starten och sedan vid varje vätskekontroll. Ja, jag drack själv och hällde dessutom vatten i min ljusa kepa flera gånger.
Fortast sprang jag inte men jag kom i mål praktiskt taget oberörd av solen och värmen. Tack våta kepa, tack dyngblöta snusnäsduk för det.
Fast det kan en ju inte skriva en självbelåten text om. En annan är väl ingen Stor-Ful-Jävel heller.
Varför är det så roligt att springa? Det funderar jag mer och mer på, ju äldre mina ben blir.
Visst, en gång i tiden räddade löpningen förmodligen livet på oss. Den och sammanhållningen. Sprang ifrån lejon och tigrar gjorde vi ju inte men däremot kom vi i kapp en och annan hjort om de uthålligaste av oss hade fri sikt länge nog.
Jag tror vi är skapta för att röra på oss. Gå långt, gå snabbt och ibland springa. Allra helst såpass intensivt att kroppen börjar producera trivsel, endorfiner och eftertänksamhet.
Bra eftertänkarställen Jag tänker så bra när jag kommer till nedförsbacken bortanför skidåkarbron vid vår friluftsgård, ungefär. Tänker ännu bättre när jag når krönet på backarna ovanför Haget.
I dag tänker jag på hur jag fått se röd glada för första gången i Sverige i år. Vid tre olika lokaler dessutom.
Jag tänker på två djupingar jag pratade med härom dagen.
Jag tänker på en lång text som en vän funderar på att be mig skriva. Få se nu, om jag börjar essän med en fråga. Sedan svarar jag länge på frågan. Sida upp och sida ner, fakta, personliga noteringar och historier.
Nu. Nu är det uppförsbacke igen. Spring kropp, klockan går. Du blir inte yngre.
Spring. Tänk.
Söndag 11 juli 2026. Backen innan högsta punkten på femman vid Sisugården, Forshaga. Sol och 25 grader varmt i skuggan.
### Det är vackert med konfirmationer. Den här gången är vårt barnbarn Arvid en av de unga i vit kåpa där framme.
### På min tid skulle ingen ung ledare vågat höja en skylt i kyrkan med texten ”Applåder!”. Vi ler och applåderar villigt.
### Jag är fortfarande fascinerad över att främmande damer från södra Värmland och ner till norra Halland spontant ropar ”Bra kämpat!” åt mig när jag springer uppför backe. Hur har de samordnat det ordvalet?
### Allsången i Åbybergsparken i Mölndal blev succé i år igen.
Jag är stolt över våra barn. Allihop. Jag är stolt över våra barnbarn med. Allihop. Till exempel Ludvig, 19, när han står med mikrofonen i hand och får oss alla att sjunga om kappsegling och egen måne. Eller när han själv river av ”Under en filt i Madrid” så applåderna dånar.
Till sin hjälp med att leda allsången har han även i år musikalartisten Elin Ljungberg från Hagfors. I höst medverkar hon i Säffleoperans uppsättning av Änglagård. Efter att vi hört henne sjunga säger jag bara: – Åk dit.
Karlstads stadslopp i går. Löparen i (blöt) röd snusnäsduk är bloggar’n själv.
Jag är en vit man. Inte skinnet, det är grisskärt. Nej jag tänker på fållan. Med den tanken på hjärnan strävar jag Tingvallabron fram. Bron går över Klarälven och i ena änden på bron står eliten och till den andra ska jag.
Vit fålla. Den som är till för oss som springer långsammare än de rätt så långsamma. I samma fålla ska även de flockas som tänker gå. Vissa med stavar, andra med rullator påstår inbjudan.
Det må vara hur det vill med den saken, nu hittar jag henne i varje fall. Fållan längst bak, för oss som bara har vitt på nummerlappen, ingen färgglad plupp.
Karins förtjänst Plötsligt får jag se Karin Smedh i vimlet. Instruktören på vårt gym, Hälsokällan i Deje, som gjorde träningsprogrammet åt mig i november när jag behövde stärka mina benmuskler inför Karlstads stadslopp.
Karin får en kram. Jag vet hur mycket träningen vid gymmet har gjort för att kvällens lopp ska bli en njutning, inte trött klagan.
En sak för de nyfrälsta Uppvärmning är för nyfrälsta tänker jag när folk runt omkring mig börjar härma rörelser till musik. Själv tänker jag mig het, det har fungerat förr, med eller utan musik. Nå, jag hänger väl med lite pliktskyldigast då.
Tiden går långsamt när man väntar på startskott. Nu håller de tal också. Tiden går… PANG! Plötsligt är vi i gång. Jag har minst 200 meter till startlinjen, bron är lång men man får inte ge tappt.
Där vid strecket tänker jag trycka igång klockan.
Inte som hans fest En gång berättade en kamrat hemma i klubben hur det var att komma för sent till en fest: – Då tar en i som katten för å komme ikapp. Sen kommer en ikapp. … Sen går en ôm.
Så blir det inte denna afton längs Karlstads gator. Jag banar mig visserligen fram förbi några med snabb plupp på nummerlappen men särskilt fort går det inte i trängseln. Nå, det släpper snart och vi kan sträcka ut.
Det är en så rolig kväll. Hela tiden står bekanta och obekanta på trottoarerna och hejar. Vilket genidrag det var av IF Göta att sätta ut våra förnamn på nummerlapparna. Överallt hör jag ”Heja Sven-Ove!” från folk jag inte känner.
– Bra kämpat! ropar funktionärerna medan Karlstads asfalt och gatsten rullar förbi under våra fötter. Då och då kommer någon och springer förbi, någon gång springer jag själv förbi en löpare.
En mugg i nacken Vid Drottninggatan springer vi vänster tre gånger under tävlingen, ty banan är så lagd. Garmin-klockan på armen visar rent optimistiska tider de första kilometerna. Vid den fjärde kilometerskylten ropar jag glatt: – SEX KVAR! Den nedräkningen gör jag sedan vid varje kilometerskylt jag ser.
Vätskekontrollen vid fem kilometer fungerar exemplariskt fast jag kommer i den sista tredjedelen av loppets 3 000 deltagare. Snabbt en mugg vatten i kepsen och nacken, därefter en i näven att dricka. Kallt friskt vatten, gôtt! Det är ändå full sula på solen och 26 grader varmt fast klockan är sju på kvällen.
Sakta defilerar Karlstad förbi mina ögon medan benen möjlar på. Östra Torggatan, Frödingparken, Haga, Gubbholmen, Sandgrundsbron, Löfbergsskrapan, Kanikenäset, Orrholmen, Viken. I nya Vikenpassagen ropar jag så det ekar i tunneln under järnvägen, för det har jag lovat mig själv att göra.
Ropar till publiken Vi är några stycken som springer om varandra då och då, som om vi sprang lagtempo. Ibland klappar jag åt publiken eller ropar åt dem:
– HAR NI SKÔJ? – Ja. – DÄ HAR VI MÄ!
Kroppen känns bra hela tiden även om jag inte är snabb. Regelbunden löpträning har gjort nytta och all styrketräning på gymmet har gjort underverk med gubben. För mig är jag snabb.
Trea i SM? Efter att ha gått i mål, fått medalj och tappat bort fru, dotter och svärson en stund sätter jag mig på en bänk i Museiparken och klickar fram resultatet på nätet. Inte i elitklassen men klassen herrar 75.
Nu heter det ju faktiskt SM-milen, även om det bara var eliten som sprang om SM. Man kanske skulle… Suck, fyra i klassen, det var synd. Då får jag se att trean är norrman. Jag är alltså trea i landet. Kära dator, hur ska jag nu göra? Kan jag säga till hela världen att i går blev jag trea i SM? Bronsch.
Min bärbara dator tiger. När jag som bäst behöver honom, då tiger han.
Ett fint lopp IF Göta! Välordnat, snabb bana, varenda arrangör trevlig, kul att få springa genom nya Vikenpassagen. Gôtt att pricka tiden jag hade hoppats nå i bästa fall.
Jag kommer tillbaka!
### Det värmländska ordet mölja finns inte i Knut Warmlands värmländska ordbok på nätet. ### När jag själv använder det som verb här betyder det att envist tugga på i en långsam lunk. Så som vissa envisa 75-åriga gubbar plägar göra när andan faller på. ### I går föll den på.
Trivs.
Bloggaren går i mål och sätter tungan rätt i mun för att stoppa klockan.
Har du varit med och sprungit några lopp i ditt liv så vet du hur det brukar låta dygnen, timmarna, minuterna före start. – Jag är så dåligt tränad. – Räkna inte med mig. – Jag är glad om jag orkar runt.
Sedan går startskottet och då är varenda jäkel topptränad, särskilt första kilometern.
Vad säger du nu då?!! Amatörer! säger jag. Själv har jag gått och blivit 75, det blir ingen människa starkare av och dessutom är det 25 år sedan förra landsvägsloppet. Hur gör man, har de chips på nummerlappen nu för tiden? Hur går målgången till? Är det upprop i förväg?
Jag har haft en treårig knäskada och sedan sista Göta-Joggen fick jag dessutom lov att vila i åtta år på grund av diskbråck i nacken och för ett tag sedan måste jag äta cancermedicin i flera år. Den räddade mitt liv men bröt ner muskler ännu mer än vad åldern gör. Jag säger bara: fatigue… Vänta, glöm inte björk och gräs. Jag har ju haft besvär med pollen också, de senaste två åren.
Vad säger du nu då, spoling? Inte har jag hunnit träna heller, nämnde jag det?
”Så fort du kommer till Drottninggatan, sväng vänster. Så fort du kommer till Drottninggatan, sväng vänster. Så fort du kommer till Drottninggatan, sväng vänster”.
Äntligen har vi fått veta hur banan till Karlstads stadslopp den 24 juni ska gå. Ramsan ovan har jag hittat på själv. Det är säkert gott om funktionärer på plats som vill visa den här vimsige lättjoggaren rätt. Men ändå.
Jag har aldrig sprungit stadsloppet, däremot Göta-Joggen ett otal gånger. I år är det drygt 25 år sedan jag sprang någon annan tävling än orientering. Det brukar bli lättjogg i skogen med, tro inget annat.
För en tid sedan fick vi en bild av IF Göta. De tänker väl att vi som tränar inför loppet ska lägga ut den i våra sociala medier. Blygsam som jag är har jag låtit bli.
Nå, här är den. Jag tränar. Det kommer inte att gå fort men jag hoppas det blir en hälsning till livet. Det som värmländsk sjukvård höll mig kvar i, när cancern slog till för några år sedan.
Brev till Märta Stenevi, Miljöpartiet. Bilden från onsdagens seminarium på Karlstads universitet om hot och hat mot politiker och journalister.
Måndag: Lyfter skrot i Deje, mest med benen. Gräver upp en stubbe hemma i trädgården. Sedan kommer en trevlig karl med en moped som jag ska få låna till ett piggt projekt. Det var några år sedan jag kickstartade någonting här i världen men efter en stund minns musklerna igen.
Tisdag: En av mina favoritsjuksköterskor, C i Torsby, ringer. Det gör hon varje halvår. På glad nordvärmländska berättar hon att mitt PSA-värde fortfarande är omätbart efter att sjukvården räddade mitt liv för några år sedan. Lycklig skriver jag de fyra favoritorden på Facebook ännu en gång: I dag firar vi. Det är livet vi firar.
På kvällen har vi möte här hemma med bokcirkeln. Boken vi ivrigt diskuterar är Didier Eribons Tillbaka till Reims.
Onsdag: Springer. Duschar och åker på Anderseminarium på universitetet. Val under påverkan. Blir det bara de mest hårdhudade kvar? frågar rubriken. Den syftar både på politiker och journalister.
Miljöpartiets före detta språkrör Märta Stenevi Wallin berättar hur det var att hamna i stormens öga, efter att någon skickat ett anonymt brev till partiets valberedning. Brevet anklagade henne för att skapa en toxisk arbetsmiljö på MP-kansliet. Expressens kulturredaktör Anna Gullberg läser ur de cirka 2 000 hat- och hotmejl hon tagit emot. Hon behöver bara söka på ordet ”äcklig” och läsa högt bland några av träffarna hon får, för att det ska vända sig inom oss. Det är två av seminariets programpunkter.
Victoria Svanberg och Anna Lundmark Lundbergh berättar om Erna-gruppens planer på Demokratiska, ett yttrandefrihetens hus i Karlstad.
Kan en maskin hjälpa oss skriva? Någon timme senare handlar det om artificiell intelligens. Karin Milles, professor i svenska vid Södertörns högskola och författare till boken Skriva med AI, talar i Tingvallakyrkan. Arrangörer är Värmländska Författarsällskapet, Föreningen Värmlandslitteratur, Karlstad Bokcafé, Karlstads Humanistiska Förening och Region Värmland.
”För oss som älskar språk, skrivande och litteratur väcker AI både nyfikenhet och oro. Vad händer med stilen när algoritmerna föreslår det mest sannolika uttrycket? Kan en maskin hjälpa en författare utan att ta över? Hur orienterar vi oss i ett AI-landskap fullt av både möjligheter och fallgropar?”
En intressant föreläsning. Karin Milles ställer upp tre regler för den skribent som vill börja prova den artificiella intelligensen:
– Var öppen med att du använder AI. – Tänk på vad du laddar upp. – Du är ansvarig för din text, inte AI-verktyget.
Torsdag: I dag ska jag åka moped. Piggt. Då blir det roligt.
Tre händelser förändrade mitt liv. Den första var när jag erövrade skriftspråket hemma på Almar 1957. Den andra var när jag träffade en fin flicka i Lindforsparken 1967. Den tredje var – löpningen.
Jag trivs så innerligt bra med den trion.
Varje gång jag får en penna eller ett digitalt tangentbord i näven blir jag glad inuti.
Varje gång jag träffar forna kommunalrådet i Karlstad, Håkan Holm, blir jag också munter. Jag brukar påminna honom om det bästa han har gjort. Nämligen när han åkte åtta kilometer till folkparken bakpå min moped och hade räknat ut en sak. Att jag borde bli ihop med den där blonda som var kompis med hans tjej. – Hon kommer i kväll förresten. – Jaså du vill ha skjuts fler gånger.
Den kvällen anade jag inte att det var min blivande livskamrat som satt och frös om händerna bredvid mig på första bänkraden framför Lindforsparkens scen. Jag fick lov att värma dom hela uppträdandet.
Damen i fråga har aldrig någonsin frusit om händerna sedan dess. Jag tror att hon också var med i sammansvärjningen. Tack och lov.
Lärde mig aldrig gå Den tredje kärleken började på våren 1952 när jag var ett år gammal. Löpningen. Jag sprang direkt brukade mamma och pappa säga. – Du lärde dig aldrig gå.
Sedan löpte jag i skog, längs grusvägar och stigar i många år innan livet kom emellan och jag fick ställa undan mina två tunna blå gympaskor. Vietnamkriget, miljöfrågorna och de första journalistjobben tog all tid under drygt ett decennium.
Som tur var kom lusten tillbaka 1980. Då drabbade lyckan mig i form av en joggingvåg från Amerika. Nils Lodin med löpartidningen Springtime, vår gamle lärare från Sundstagymnasiet författaren Erik Bengtson och många andra såg till att den rullade in över Sverige med. Samtidigt tyckte friidrottstränaren Ulf Karlsson i Karlstad att man borde ordna en löpartävling i stan.
Svaret blev Götajoggen. Snabbt en institution bland alla nyfrälsta joggare i Värmland. Det dröjde inte länge förrän vi var massor av motionärer som köpte moderna löparskor och knöt på oss dom ungefär när segraren gått i mål i Vasaloppet varje år. – Få se nu, hur många veckor är det kvar till joggen? Bra. Jag hinner.
Numera springer jag året om, inte minst när det är 20 centimeter nysnö på ängen intill Sisu-gården hemma i Forshaga. Det har jag IF Göta, Erik Bengtson och Ulf Karlsson att tacka för.
Kräm i vaderna Götajoggen. I många år vattnades det i munnen när jag tänkte på de 15 kilometrarna genom stan. Uppvärmningen bredvid Kärleksdungen. Den ivriga trängseln nerför Karl IX:s gata. De spontana vätskekontrollerna på Sommarro. Synen när man kom ut ur Mariebergsskogen och såg ett långt led av löpare runda Mariebergsviken med ett gäng svarta kamrater i täten.
Medaljen. Analysen på innerplan efteråt. Resultatlistan som kom i tidningen någon dag senare. Tiden som långsamt blev bättre, år efter år, i takt med att löparskorna började kräva att få komma ut åtminstone fyra dagar i veckan. Helst fler. Helst året om. 62 minuter, det får väl duga för en 43-åring utan löptalang?
Den 24 juni har jag tänkt återuppleva känslan. Musklerna har blivit äldre, lungorna med. Men vem har sagt att inte en karl ska få ha spring i bena, bara för att det står 75 år i startlistan? Nu när det är SM också.
Deje har förresten ett prima gym i källaren på Klarälvsbadet. Redan i december hade jag fått mer kräm i vaderna. Nu kör vi.
