Löpning – SVENSSONS SLÄNG

Livet som kompledig går vidare

Brev till Märta Stenevi, Miljöpartiet. Bilden från onsdagens seminarium på Karlstads universitet om hot och hat mot politiker och journalister.

Måndag: Lyfter skrot i Deje, mest med benen. Gräver upp en stubbe hemma i trädgården. Sedan kommer en trevlig karl med en moped som jag ska få låna till ett piggt projekt. Det var några år sedan jag kickstartade någonting här i världen men efter en stund minns musklerna igen.

Tisdag: En av mina favoritsjuksköterskor, C i Torsby, ringer. Det gör hon varje halvår. På glad nordvärmländska berättar hon att mitt PSA-värde fortfarande är omätbart efter att sjukvården räddade mitt liv för några år sedan. Lycklig skriver jag de fyra favoritorden på Facebook ännu en gång: I dag firar vi. Det är livet vi firar.

På kvällen har vi möte här hemma med bokcirkeln. Boken vi ivrigt diskuterar är Didier Eribons Tillbaka till Reims.

Onsdag: Springer. Duschar och åker på Anderseminarium på universitetet. Val under påverkan. Blir det bara de mest hårdhudade kvar? frågar rubriken. Den syftar både på politiker och journalister.

Miljöpartiets före detta språkrör Märta Stenevi Wallin berättar hur det var att hamna i stormens öga, efter att någon skickat ett anonymt brev till partiets valberedning. Brevet anklagade henne för att skapa en toxisk arbetsmiljö på MP-kansliet.
Expressens kulturredaktör Anna Gullberg läser ur de cirka 2 000 hat- och hotmejl hon tagit emot. Hon behöver bara söka på ordet ”äcklig” och läsa högt bland några av träffarna hon får, för att det ska vända sig inom oss.
Det är två av seminariets programpunkter.

Victoria Svanberg och Anna Lundmark Lundbergh berättar om Erna-gruppens planer på Demokratiska, ett yttrandefrihetens hus i Karlstad.

Kan en maskin hjälpa oss skriva?
Någon timme senare handlar det om artificiell intelligens. Karin Milles, professor i svenska vid Södertörns högskola och författare till boken Skriva med AI, talar i Tingvallakyrkan. Arrangörer är Värmländska Författarsällskapet, Föreningen Värmlandslitteratur, Karlstad Bokcafé, Karlstads Humanistiska Förening och Region Värmland.

”För oss som älskar språk, skrivande och litteratur väcker AI både nyfikenhet och oro. Vad händer med stilen när algoritmerna föreslår det mest sannolika uttrycket? Kan en maskin hjälpa en författare utan att ta över? Hur orienterar vi oss i ett AI-landskap fullt av både möjligheter och fallgropar?”

En intressant föreläsning. Karin Milles ställer upp tre regler för den skribent som vill börja prova den artificiella intelligensen:

– Var öppen med att du använder AI.
– Tänk på vad du laddar upp.
– Du är ansvarig för din text, inte AI-verktyget.

Torsdag: I dag ska jag åka moped. Piggt.
Då blir det roligt.

Karin Milles.

Känn flåset, ni där framme!

Tre händelser förändrade mitt liv. Den första var när jag erövrade skriftspråket hemma på Almar 1957. Den andra var när jag träffade en fin flicka i Lindforsparken 1967. Den tredje var – löpningen.

Jag trivs så innerligt bra med den trion.

Varje gång jag får en penna eller ett digitalt tangentbord i näven blir jag glad inuti.

Varje gång jag träffar forna kommunalrådet i Karlstad, Håkan Holm, blir jag också munter. Jag brukar påminna honom om det bästa han har gjort. Nämligen när han åkte åtta kilometer till folkparken bakpå min moped och hade räknat ut en sak. Att jag borde bli ihop med den där blonda som var kompis med hans tjej.
– Hon kommer i kväll förresten.
– Jaså du vill ha skjuts fler gånger.

Den kvällen anade jag inte att det var min blivande livskamrat som satt och frös om händerna bredvid mig på första bänkraden framför Lindforsparkens scen. Jag fick lov att värma dom hela uppträdandet.

Damen i fråga har aldrig någonsin frusit om händerna sedan dess. Jag tror att hon också var med i sammansvärjningen. Tack och lov.

Lärde mig aldrig gå
Den tredje kärleken började på våren 1952 när jag var ett år gammal. Löpningen. Jag sprang direkt brukade mamma och pappa säga.
– Du lärde dig aldrig gå.

Sedan löpte jag i skog, längs grusvägar och stigar i många år innan livet kom emellan och jag fick ställa undan mina två tunna blå gympaskor. Vietnamkriget, miljöfrågorna och de första journalistjobben tog all tid under drygt ett decennium.

Som tur var kom lusten tillbaka 1980. Då drabbade lyckan mig i form av en joggingvåg från Amerika. Nils Lodin med löpartidningen Springtime, vår gamle lärare från Sundstagymnasiet författaren Erik Bengtson och många andra såg till att den rullade in över Sverige med. Samtidigt tyckte friidrottstränaren Ulf Karlsson i Karlstad att man borde ordna en löpartävling i stan.

Svaret blev Götajoggen. Snabbt en institution bland alla nyfrälsta joggare i Värmland. Det dröjde inte länge förrän vi var massor av motionärer som köpte moderna löparskor och knöt på oss dom ungefär när segraren gått i mål i Vasaloppet varje år.
– Få se nu, hur många veckor är det kvar till joggen? Bra. Jag hinner.

Numera springer jag året om, inte minst när det är 20 centimeter nysnö på ängen intill Sisu-gården hemma i Forshaga. Det har jag IF Göta, Erik Bengtson och Ulf Karlsson att tacka för.

Kräm i vaderna
Götajoggen. I många år vattnades det i munnen när jag tänkte på de 15 kilometrarna genom stan. Uppvärmningen bredvid Kärleksdungen. Den ivriga trängseln nerför Karl IX:s gata. De spontana vätskekontrollerna på Sommarro. Synen när man kom ut ur Mariebergsskogen och såg ett långt led av löpare runda Mariebergsviken med ett gäng svarta kamrater i täten.

Medaljen. Analysen på innerplan efteråt. Resultatlistan som kom i tidningen någon dag senare. Tiden som långsamt blev bättre, år efter år, i takt med att löparskorna började kräva att få komma ut åtminstone fyra dagar i veckan. Helst fler. Helst året om. 62 minuter, det får väl duga för en 43-åring utan löptalang?

Den 24 juni har jag tänkt återuppleva känslan. Musklerna har blivit äldre, lungorna med. Men vem har sagt att inte en karl ska få ha spring i bena, bara för att det står 75 år i startlistan? Nu när det är SM också.

Deje har förresten ett prima gym i källaren på Klarälvsbadet. Redan i december hade jag fått mer kräm i vaderna. Nu kör vi.

Känn flåset, ni där framme i elitstartfållan!

Två vanor första söndagen i mars

Alla dagar ska inte se likadana ut.
Lagom många traditioner bygger en ryggrad åt året.

Alltså sätter vi iphonen på ringning så vi hinner duka upp årets Vasaloppsfrukost & fika i tid. Smör, bröd, kex, ost, marmelad, brieost, melon, tomat, gurka, lufttorkad skinka, filmjölk, yoghurt, müsli, kaffe och kaffebröd. Allt det där vi behöver för att heja fram Alvar över myrarna mellan Berga by och Mora.

Sedan sitter vi framför tv-apparaten och hejar på ett gäng listiga lagskidåkare, tuggar brieostsmörgås och sörplar kaffe. Kopp efter kopp.

Är det tradition så är det.

När segrarna gått i mål under portalen i Mora följer nästa inarbetade vana. Alla dagar ska inte vara lika men alla Vasaloppssöndagar ska vara det. Nu är det tid att ta på mig träningskläderna, starta Garmin-klockan och sakta jogga ut över ängen, in under 62:an och bort på vägen mot torpet Ängbråten. Denna dag ska jag alltid löpa just där, snön och isen på grusvägen ska alltid ha smält och varje steg ska spritta av vårkänslor.

Alltid.

Precis så blir det. Tre bäckar porlar kraftfullt, en tupp gal, en hönsgård väsnas, en jakthund ropar att han ser mig och ett ridande barn leds förbi på häst.

Efteråt plitar jag ner min rapport i mobilen, glad av den korta marsrundan ännu ett år.

Lycklig stund.
Gruset framme.
Vände vid Ängbråten.
Plogvallar kvar, snö på åkrarna.

Talgoxe, gulsparvar, skata.

### Tack liv för att jag fortfarande kan springa fast jag fyllde 75 nyss.
### Tack för fin vinter och nu pigga bäckar nerför Grossbolstorps höjder.

När pennan tiger

Nej. Jag har inte haft februarilov.
Det är inte därför bloggen varit tyst.

Vintern har varit fin. Den kära vännen och jag har tränat på gymmet i källaren under Deje badhus. Vi har räknat fågelarter vid matningen utanför köksfönstret. Just nu är vi uppe i 23 arter, en glad och bra vintersiffra för oss. Vi har haft två fina katter på besök, Misa (den reserverade av dem) bestämde sig plötsligt för att adoptera mig. Känslan när en klok katt som inte går att lura tassar in i rummet där jag vilar middag, smyger upp på min mage och börjar kurra och snutta på min mjuka julklappsmorgonrock. Den känslan är underbar. Februaris bästa belöning, tätt följd av att jag fick förmånen att uppträda inför Värmlands idrottshistoriker tillsammans med Erik Bengtson, min inspiratör sedan gymnasieåren, och av att snön uppe på ängen intill oss var härligt pulsbar i veckor. Jag vet ingen bättre löpträning.

Vintern har varit förfärlig. Nu erkänner till och med staten Israel att över 70 000 människor har dött i kriget i Gaza. I Ukraina fortsätter Vladimir Putin att döda demokrater. Här hemma har en majoritet i riksdagen tagit det skamliga beslutet att det är klokt att låta barn växa upp i vårt land, lära dem svenska, ge dem omsorg på förskola och utbilda dem i grundskola och gymnasium – för att sedan på värsta sverigedemokratiska sätt kasta ut dem, ut ur vårt land.
– Hej då. Vi bare skôja. Du va’ inte välkommen.

Det har varit en vinter.

Tack Erik, tack skrivarliv

Jag var så rädd för att ställa mig inför klassen och prata. När jag hade skickat in dikter till skolans poesitävling ville läraren att jag skulle läsa några av dem högt.

Jag vägrade. Ville men vågade inte.

Det var 1969.
Dikten om tiggaren i Paris kunde jag väl ha läst för klasskamraterna?
Nej.
Livrädd.

Älskade Erik
Nu är det 2026. 56 år och en vinter senare. Plötsligt en dag får jag mejl. Vill jag komma och medverka på ett idrottscafé om Litteratur och idrott? Värmlands Idrottshistoriska sällskap, VIS, arrangerar, platsen är Seniorernas hus i Karlstad, det som hette UG när det begav sig. Ungdomsgårn.
– Vilka mer medverkar?
– Erik.
– Erik Bengtson? Vår älskade lärare, han som försökte få ut mig på Sundstagymnasiets scen också?
– Jaså gjorde han?

Fick mig att fortsätta
I onsdags satt jag så där på seniorscenen framför de 80 idrottshistorikerna. Sportjournalister, tre före detta förbundskaptener, gamla orienteringsvänner, allsköns veteraner, forna arbetskamrater. Samtalsledare var Olof Andersson och bredvid mig stod en av mina favoritförfattare och berättade om sitt skrivande och idrotten.
Erik.
Han som fick mig att fortsätta skriva och att börja springa igen.

Efter honom var det min tur.
Numera älskar jag att stå där. Älskar när de skrattar där jag tänkt och ser allvarliga ut där jag tänkt.

Entertainer
”Vilken driven och skicklig entertainer du är” skriver Erik Bengtson några dagar senare.

Det mejlet får ingen ta ner från vår kylskåpsdörr.
Någonsin.

Ty det har en historia att berätta.

### Efteråt bytte vi böcker.
### Just nu läser jag hans fina nya ”Alla lösa går om”.
### Han gillar min löparbok berättar han i mejlet. ”Vital, uppslagsrik, fyndig”.

Tack Erik.
Tack skrivarliv.

Foto: Inger Nilsson

Idrott, kärlek & ord

Mina uppläsningar den närmaste tiden:

Onsdag 4 februari, Seniorernas hus, Karlstad, kl 14.00. Litteratur och idrott, arrangör Värmlands Idrottshistoriska sällskap. Övriga medverkande: Erik Bengtson och Olof Andersson.

Onsdag 11 februari, Stadsbiblioteket i Karlstad, kl 17-19. En kväll i kärlekens tecken med författare från Värmländska Författarsällskapet.

Tisdag 3 mars, Arvika bibliotek, kl 17-19.30, Värmlandsafton med ett antal värmlandsförfattare.

Kom gärna!

Officiellt meddelande: Härmed förlåter jag er

Skor längtar ut.

– Var går skamgränsen för en gubbmotionär?
– I kilometertid? Den finns inte.

Jag är 75 år visar passet.

I tre år har jag ätit cancermedicin som var till för att rädda mitt liv (tack skattebetalare, pillerpåhittare och doktorer!) men som samtidigt gjort att jag förlorat extra mycket muskelkraft för min ålder.

Jag har aldrig varit mer än högst medelmåttig som motionär ens i min krafts dagar.

Försök få självkänslan att fatta
Där har du bakgrunden. Åldern har gjort sitt. Precis som ett långt skadeuppehåll 2001 och några år framåt. Häromåret kom medicinen och kapade ytterligare en och en halv minut per kilometer när jag mysjoggar. Det var det sannerligen värt.

Ändå. Det finns visserligen ingen skamgräns för hur sakta jag får ta mig runt milbanan på Karlstads gator den 24:e juni. Det vet förnuftet mycket väl. Nu gäller det bara att få självkänslan att fatta det också.

Besviken på Göta
En sak till. Jag blev uppriktigt ledsen när de förkortade Götajoggen till en stuvbit på bara 10 kilometer och döpte om den till ”Karlstad Stadslopp”. Gamla fina Götajoggen med start borta på Våxnäs, vätskekontroller mest hela tiden, rolig passage mellan Sommarros villor och kittlande utsikt över Mariebergsviken med kenyanerna i täten på andra sidan vattnet när vi kom ut ur Mariebergsskogen.

Publiktrycket vid Sandgrundsudden och Residenstorget. Spurtstriden med någon likasinnad på Tingvalla. Medaljen om halsen och tugget på innerplan.

Götajoggen, som fick mig att börja springa (igen) i 30-årsåldern. Som bäst klarade jag de femton kilometrarna på drygt 62 minuter ett år när allting stämde och jag själv var 43. Götajoggen som gjorde mig till marathonlöpare och Lidingöfantast.

Det var en del av min löparsjäl de tog när de gjorde om det loppet.

Då står jag där igen
Nå, jag är inte långsint. 300 månader av tyst muttrande, vad är det när mänskligheten är flera miljoner år gammal?

Så nu har jag anmält mig. Gubben är gammal, musklerna lever men är rejält tillbakabildade av ålder och cancertabletter så inte fanken kommer jag att vara i närheten av perset på Götajoggen. Trots att vi bara ska springa 10 kilometer den här gången. Inte 15.

Men. Håller jag mig bara hel och frisk så står jag på startlinjen till stadsloppet om aftonen den 24 juni. Tack för det, IF Göta. Ni är härmed förlåtna.

Långsint är en ju inte.

### Detta skriver jag av tre skäl. Det ena är för att locka fler att anmäla sig. Vi kommer ju att springa SM-milen vet ja, även om vi möjligen inte vinner över Almgren och gossarna i täten. Trots slipstreamen.
### Det andra är att jag tvingas träna hårdare nu när jag har berättat. Skamgräns eller inte. Mot gymmet, mot Sherwoodskogen!
### Det tredje skälet är att det är jubileum. Drygt. Jag har visserligen sprungit orientering genom åren men inte ett enda landsvägslopp på 25 år.
Drygt.

Tjohoo!

LÄNKAR
Karlstad Stadslopp
Sveriges svettigaste folkfest

Den traditionella minneslistan

Jag är en blyg liten viol. Därför lägger jag bara ut tre länkar när det nu är dags att minnas några valda inlägg på bloggen 2025.
Klicka på länken.

Först här:

Skamligt
Hur många städerskor behövs det för att tjäna lika mycket som en av Sveriges 50 högsta direktörer?

Sedan här:

Se där en 50-årspresent. Hurra!
Gissa vem som frontar Forshaga-delen…

Samt här:

Då blir det roligt
När det blir alltför illa härsknar även jag till på härskarna. Därav denna dikt.

Men håll ut. Året är inte slut än.
Det kan rinna till igen.

### Vill du absolut läsa en favorit till i repris?
### Trevligt. Då rekommenderar jag att du väljer bland de här båda inläggen (en glad löpskildring samt ett flyktingtal på torget):
### Att göra en gammal medmänniska glad och Det kunde ha varit vi.

God Jul, medmänniskor.
Det har vänt nu, har jag sagt det?

Har alla sagt det?!

Bilden ovan: En tidigare version av mig.
Snabbt nedtecknad 1982 av den fine poeten Gunnar Ehne.
Millmarkôrn.

Lägerelden och klösmärkena

Vi-tidningen skriver om nedläggningen av ”en av Sveriges sista lägereldar”.

”Om man skulle bygga en mur runt Stockholm, på vilken sida tror ni klösmärkena skulle vara?”

Boktipsaren i SVT:s Go’kväll, Monica Lindgren, är besviken. Det hörs. Nu läggs programmet från Umeå ner och ersätts av ett nytt förkvällsprogram från Stockholm.

Själv går jag omkring på Grossbolstorps höjder och grunnar över vilken mur jag skulle klösa. Helt säkert en som stängde mig ute från en skog, ett kärt bibliotek i Forshaga, ett färskt gym med badhus ovanpå i Deje och vår älskade Gamla Kraftstationen med kultur och kafé, också i Deje.

Bygg inga murar.
Flytta inte allt som lever till Stockholm.
Fundera över var lugnet, den friska luften och kraften finns.

Det kan vara vid en älv en bit norrut.