Löpning – SVENSSONS SLÄNG

Officiellt meddelande: Härmed förlåter jag er

Skor längtar ut.

– Var går skamgränsen för en gubbmotionär?
– I kilometertid? Den finns inte.

Jag är 75 år visar passet.

I tre år har jag ätit cancermedicin som var till för att rädda mitt liv (tack skattebetalare, pillerpåhittare och doktorer!) men som samtidigt gjort att jag förlorat extra mycket muskelkraft för min ålder.

Jag har aldrig varit mer än högst medelmåttig som motionär ens i min krafts dagar.

Försök få självkänslan att fatta
Där har du bakgrunden. Åldern har gjort sitt. Precis som ett långt skadeuppehåll 2001 och några år framåt. Häromåret kom medicinen och kapade ytterligare en och en halv minut per kilometer när jag mysjoggar. Det var det sannerligen värt.

Ändå. Det finns visserligen ingen skamgräns för hur sakta jag får ta mig runt milbanan på Karlstads gator den 24:e juni. Det vet förnuftet mycket väl. Nu gäller det bara att få självkänslan att fatta det också.

Besviken på Göta
En sak till. Jag blev uppriktigt ledsen när de förkortade Götajoggen till en stuvbit på bara 10 kilometer och döpte om den till ”Karlstad Stadslopp”. Gamla fina Götajoggen med start borta på Våxnäs, vätskekontroller mest hela tiden, rolig passage mellan Sommarros villor och kittlande utsikt över Mariebergsviken med kenyanerna i täten på andra sidan vattnet när vi kom ut ur Mariebergsskogen.

Publiktrycket vid Sandgrundsudden och Residenstorget. Spurtstriden med någon likasinnad på Tingvalla. Medaljen om halsen och tugget på innerplan.

Götajoggen, som fick mig att börja springa (igen) i 30-årsåldern. Som bäst klarade jag de femton kilometrarna på drygt 62 minuter ett år när allting stämde och jag själv var 43. Götajoggen som gjorde mig till marathonlöpare och Lidingöfantast.

Det var en del av min löparsjäl de tog när de gjorde om det loppet.

Då står jag där igen
Nå, jag är inte långsint. 300 månader av tyst muttrande, vad är det när mänskligheten är flera miljoner år gammal?

Så nu har jag anmält mig. Gubben är gammal, musklerna lever men är rejält tillbakabildade av ålder och cancertabletter så inte fanken kommer jag att vara i närheten av perset på Götajoggen. Trots att vi bara ska springa 10 kilometer den här gången. Inte 15.

Men. Håller jag mig bara hel och frisk så står jag på startlinjen till stadsloppet om aftonen den 24 juni. Tack för det, IF Göta. Ni är härmed förlåtna.

Långsint är en ju inte.

### Detta skriver jag av tre skäl. Det ena är för att locka fler att anmäla sig. Vi kommer ju att springa SM-milen vet ja, även om vi möjligen inte vinner över Almgren och gossarna i täten. Trots slipstreamen.
### Det andra är att jag tvingas träna hårdare nu när jag har berättat. Skamgräns eller inte. Mot gymmet, mot Sherwoodskogen!
### Det tredje skälet är att det är jubileum. Drygt. Jag har visserligen sprungit orientering genom åren men inte ett enda landsvägslopp på 25 år.
Drygt.

Tjohoo!

LÄNKAR
Karlstad Stadslopp
Sveriges svettigaste folkfest

Den traditionella minneslistan

Jag är en blyg liten viol. Därför lägger jag bara ut tre länkar när det nu är dags att minnas några valda inlägg på bloggen 2025.
Klicka på länken.

Först här:

Skamligt
Hur många städerskor behövs det för att tjäna lika mycket som en av Sveriges 50 högsta direktörer?

Sedan här:

Se där en 50-årspresent. Hurra!
Gissa vem som frontar Forshaga-delen…

Samt här:

Då blir det roligt
När det blir alltför illa härsknar även jag till på härskarna. Därav denna dikt.

Men håll ut. Året är inte slut än.
Det kan rinna till igen.

### Vill du absolut läsa en favorit till i repris?
### Trevligt. Då rekommenderar jag att du väljer bland de här båda inläggen (en glad löpskildring samt ett flyktingtal på torget):
### Att göra en gammal medmänniska glad och Det kunde ha varit vi.

God Jul, medmänniskor.
Det har vänt nu, har jag sagt det?

Har alla sagt det?!

Bilden ovan: En tidigare version av mig.
Snabbt nedtecknad 1982 av den fine poeten Gunnar Ehne.
Millmarkôrn.

Lägerelden och klösmärkena

Vi-tidningen skriver om nedläggningen av ”en av Sveriges sista lägereldar”.

”Om man skulle bygga en mur runt Stockholm, på vilken sida tror ni klösmärkena skulle vara?”

Boktipsaren i SVT:s Go’kväll, Monica Lindgren, är besviken. Det hörs. Nu läggs programmet från Umeå ner och ersätts av ett nytt förkvällsprogram från Stockholm.

Själv går jag omkring på Grossbolstorps höjder och grunnar över vilken mur jag skulle klösa. Helt säkert en som stängde mig ute från en skog, ett kärt bibliotek i Forshaga, ett färskt gym med badhus ovanpå i Deje och vår älskade Gamla Kraftstationen med kultur och kafé, också i Deje.

Bygg inga murar.
Flytta inte allt som lever till Stockholm.
Fundera över var lugnet, den friska luften och kraften finns.

Det kan vara vid en älv en bit norrut.

Min resa in i djupaste Appland

Detta är en berättelse från en resa.
Djupt in i Appland trängde jag, till slut så långt att jag trodde allt höll på att bli tyst.

Jag är 74 år, på det 75:e. Då är man gammal nog att minnas hur fröken spelade skolorgel varje morgon medan alla vi ongar sjöng ”Din klara sol” och folk på bygden sa om tidens små och stora händelser: ”Jo dä sant för dä stog i ti’ninga”.

Alla hade tidning och 51 meter bort på grusvägen kom det två bilar om dagen. Mjölkbilen och posten. Telefonen satt fast i sladd i väggen och ringde mycket sällan. Radion sände inga nyheter på natten, ty då sov alla småbönder i östra Nyed.

Nej, detta är inte en nostalgisk berättelse. Den råkar bara handla om förändring.

149 appar
1994 slog Internet igenom, vi skaffade dator och modem. Än kunde man bli småmobbad om man var mallig och bar på mobiltelefon. Å andra sidan fanns det biltelefonattrapper att låtsasanvända i bilköer för den som faktiskt ville skryta.

Nu är det 2025. Folk har byrålådorna fulla med uttjänta mobiler och själv har jag 149 appar i min lur. Exakt.

Plus Bluetooth.

Se där en resa för han som satt fast vid bakelittelefonen och väntade – och trodde att allt var sant som stod i tidningen.

Jag blir fortfarande storögd när jag tänker på att jag kan låsa bilen med mobilen. Eller kolla hur mycket ladd den har kvar.

Löparklockan och luren samspelar också, vete hundan hur det går till, så nu för tiden kan jag skriva ut en kartskiss över förmiddagens skogsrunda om det skulle roa mig. Eller se på skärmen om jag har nån puls och hur stressad jag är.

Äntligen hörapparat – men …
Är ni med? Bluetooth i luren, fin kontakt med bil och löparklocka. Teknisk frid och förundrad fröjd.

Då – tar jag mig samman och ber regionen om hörapparat. Det får jag för en billig penning och vårfåglars sång hörs igen (hurra!) i mina hörselgångar. Sånt kan man bli gråtfärdigt lycklig över, jag känner en.

Som pricken över iet kopplar den unga duktiga audionomen ihop mina fina laddbara hörapparater med mobilen. Då kan jag höja och sänka volymen med hjälp av den, ställa om till hörslinga i offentlig lokal och mycket mer. Hurra!

Det fungerar dag efter dag. Tills jag startar löparklockan som laddat ur. I den stunden börjar allt krångla. Min fina mobil får inte kontakt med mina hörsugna små dosor bakom öronen. Dag efter dag småkrånglar det.

Lösningen fanns i brödskåpet
Kort sagt: jag har uppfunnit ett nytt i-landsproblem för 74-åriga motionslöpare med hörselnedsättning. Det blev för trångt för Kamrat Bluetooth med både bil, springklocka och hörapparater att betjäna.

Jag tror jag är den enda på hela gatan som lägger klockan i en plåtburk efter varje träningsrunda.

Då syns de igen, hörapparaterna.
De vill synas.

Vi hörs!

Ingen paussyssla, det jag gör

Passar oss.

Stressad, tycker frukosten tar tid. Klockan går och jag har inte sprungit än.
Då plötsligt slår det mig.

Det har varit en bra sommar. Vi har blivit passade av katter, badat i mellersta kommundelen och dessutom hittat tillbaka till en favoritbadsjö från miljökampens dagar, letat Hittautstolpar, badat i hav, sjungit allsång, varit SM-publik, tittat på gräshandboll, hälsat på nattskärran, hämtat svamp, fikat i skogen, fotograferat fyra generationer starka kvinnor, käkat tapas vid kanten av Klarälven och vandrat i fjäll. Umgåtts med älskade barn och barnbarn, lassat ved med några av dem, hittat Sveriges finaste gravsten, sett Västanå Teater ge liv åt Selma Lagerlöfs text ett år till.

Själv har jag fått uppträda både hemma och borta och dykt upp som kepsgubbe i två goda vänners färska roman. Samtidigt växer en ny pirrighet sakta fram i den egna datamaskinen och en julivecka sprang jag flera rundor med den unga handbollspelaren i släkten.

Lycka. Lycka allt det.

Precis tvärtom
Fast det var inte det som slog mig vid frukostbordet. Det var att min löpning inte är en enkel paussyssla i väntan på något viktigare. Det är precis tvärt om.

Hur som helst, nu är det höst och nya hyss kliar i löparbenen. Härmed förklarar jag sommaren 2025 för avslutad.

Tjohoo!

Viktig syssla Klicka och följ med!

### Jag skrev ett inlägg i gåg om Tidö-kanonernas kulturkanon.
### Och som sagt:
### Klippa häcken, trimma gräset på framsidan, tömma kompoströret… Vem farao har inte gjort trägårdhslistor?

Ljug inte! Reka.

Jag tycker om att gamla NKlJ-banan är asfalterad. När det nu tyvärr inte går tåg där längre är det fint att den är asfalterad.
Jag tycker om att springa och cykla där.
Jag gillar att det ordnas en tävling och ett motionsarrangemang där. Klarälvsloppet.

Men så fanken jag gillar att ni ljuger för att försöka locka lättlurat folk. Klarälvsbanan är INTE lätt sluttande från Forshaga ner till Karlstad.

Ljug inte. Reka banan nästa gång.
Även ut ur Skived och uppför långbackarna.

”Lätt sluttande” ”ner till Karlstad”? I hundan heller. På er egen banprofil ser man att det i princip är uppförsbacke halva sträckan från Forshaga till stan.

### Gör om, gör rätt.
### Och lycka till med loppet.
### Ljuglöst.

*Banprofilen för halvmaran – från starten i Forshaga till målet i Karlstad.*

Världens bästa verktyg som vi slipar varje dag

Det är något med staplandet av bokstäver till ord som får magen att pirra.

Skriva, springa, leva: Se där en trio som jag trivs med. Att stå inför en publik där någon bokstavligen gråter ena stunden och många skrattar nästa. Det är lika stort varje gång, vare sig det sker från en scen eller svart på vitt via papper eller skärm.

Jag tror fortfarande att väskan var en av våra jagande och samlande förfäders viktigaste uppfinningar. Nu kunde de bära hem mer mat till gruppen.
Men förmågan att prata och skriva slår allt.
Allt.

Där bodde skrattet.

Uppleva, sleva & leva

Högsommar. Ännu en tid då vi har fullt sjå med att fortleva, uppleva, utleva, inleva, återuppleva, plocka, sleva och – bara leva.

Så här till exempel.

Snopen stund vid Klarälvens strand

Klockan 09.52 sätter jag mig belåten på en bänk nedanför hyreshusen på Bruksgatan i Deje.
Jag har löpt en mil med karta i näven, hittat varenda nyutsatt kontroll och tänker att jag är först.
Tjohoo!

Förr brukade jag vara med och arrangera stolpjakten. Hittaut som den heter numera. Genom åren har jag funderat ut kontrollpunkter på kartan, rekat i terrängen så de fungerade i verkligheten, satt ut stolpar, varit jourgubbe när stolpar försvunnit, haft mejljour och svarat på frågor och rapporter, dragit vinster och farit runt och delat ut dessa vinster.

Inte ensam förstås, men tillsammans med andra.

Under tiden har vi sett hur fler och fler börjat vara med och leta stolpar. När kartan började läggas ut digitalt ökade det drastiskt, än mer under pandemin.

Stor motionssatsning
I år är det närmare 700 som deltagit hittills i vår kommun. Det är ett stort arrangemang, särskilt med tanke på att många är ute och letar mer än en gång. Det är trots allt 140 stolpar ute sedan de sista 20 sattes ut.

Jo, jag är med och letar själv numera. Har tagit paus som arrangör men inte som deltagare.

Lite snopet …
I går trodde jag att jag var den förste som hittade alla. Klockan 24.00 hade 20 nya stolpar släppts, klockan 09.52 registrerade jag den sista efter en lätt morgonjogg på sammanlagt en mil.

I hundan heller. Stolpletare är morgonpiggt folk. När nya listan publiceras på nätet ligger jag åtta bakom sju andra som redan hunnit hitta varenda kontroll.
– Hur tidigt var ni ute egentligen?

Nåja, det var det värt att få morgonjogga på fjädrande stigar vid Tjärnheden och norr om Älvkroken.

Trivs.

### I år arrangeras Hittaut på 95 platser i landet.
### När detta skrivs har 71 387 deltagare registrerat 2 775 637 stolpar.
### Hon som ligger i topp i Sverige har hittat 2 248 stycken.

LÄNK: https://koncept.orientering.se/provapaaktiviteter/hittaut/

En vardagskeps talar ut

Nästa steg i min utveckling som leg. kepsägare:
Att läsa kepsens tecken.

Du kanske tror att den vita kurvan på fotot är en simpel svettrand?
Alls icke. Inte bara.

Vad du ser är något mycket finare. En hälsning. Den fådda vardagskepsen känner mig så väl efter många års stärkande trädgårdsarbete samt löprundor neråt tätorten och uppåt Grossbolstorps höjder.

Det är min formkurva åren 2015-2025 du skådar.
Vi som vet vi vet.