Berättelsen om en kvinnohistoria

Det är en paradox att det är kvinnor som bär upp mycket av vår kultur – men att den ofta är så manlig.

I senaste numret av tidskriften Värmländsk Kultur ges kvinnorna berättigad plats. Bra.

Temat är textil.

Värmländsk Kultur strävar på sedan 1980, sådant inger respekt. Läsvärd har den alltid varit och på senare tid är tidskriften bättre än någonsin. Såhär inleder redaktörerna Lena Bonnevier och Gunvor Nyman presentationen av textilnumret:

”Timmer och järn har vinterns och vårens nummer av tidskriften handlat om – viktiga värmländska inkomstkällor genom tiderna. Tuffa och med få undantag manliga jobb.

För kvinnorna fanns klädindustrin: textilframställning och konfektion. Över hela Värmland låg fabriker där såväl den egna ullen som importerade råvaror togs tillbaka. SAMT skogen – Svenska Rayon är möjligen den textilfabrik de yngre av er läsare har egna minnen av. Eller är det kanske trikåfabriken i Tidafors?

Att jobben där också slet ordentligt på kroppen, utan att ge ordentlig utdelning i plånboken, framgår av berättelser vi tagit del av och förmedlar på kommande sidor.”

Hårt på Trikån
Jag tror att jag har läst alla nummer av tidskriften sedan den började komma ut. Just nu kan jag inte komma på något bättre nummer än det färska som nyss landade på mitt altanbord. Precis som jag sträckläste exempelvis flottningsnumret så gör jag det med den färska utgåvan om textilens arbeterskor och kvinnliga kreatörer.

Genom åren har Värmland haft 89 textilindustrier. Så många finns med i Industrifackets historik som refereras i en artikel. I dag finns mycket lite av det kvar.

Själv var jag pappaledig på 1980-talet. En tidsenlig velourpappa som skrev krönikor om saken och berättade för förundrade gubbar i Sunne att ”en vill ju vara hemma när barna’ är små”. Vad vi inte visste då var vilken hårdhänt arbetsplats trikåfabriken i Tidafors hade varit. Textilfabriken som fortfarande såg ut som en vänsteraffisch och där vi köpte vårt tyg till den bruna velourdressen. Nu berättar några som var med hur det var.

”- Jag sprang mellan vävmaskinerna, berättar Elsy. Som mest hade jag 18 stycken att hålla koll på. Det var egentligen en omöjlig uppgift, men man gjorde som man blev tillsagd.”

Gick en nål av blev det ’masktapp’ och en rand i väven.

”Beroende på var nålen satt kunde det vara svårt att se att den gått av, även om man stod nära maskinen. Var man vid en annan maskin kunde det gå ut upp till 15 meter felvara innan masktappet upptäcktes.

Vilket fick allvarliga konsekvenser för den maskinansvariga. En krona i böter per löpmeter var straffet för ’slarvet’. En kännbar summa, eftersom inkomsten låg runt tre fyra konor i timmen.

– Det var ju inte mitt fel. Ändå måste jag betala. Cheferna sa bara att jag skulle ha bättre koll. Det kändes fruktansvärt orättvist, säger Elsy.”

Föll det ner damm från taket och hamnade på väven blev det en knottra eller ett hål i väven. Böter för den anställde. Kom någon en minut försent? Böter för den anställde. Kom någon ännu mer försent, kanske för att bussen var sen? Böter för den anställde. En arbetskamrat blev skyldig pengar en månad i stället för att kvittera ut lön, berättar Elsy Juhl.

Ätbart med anknytning
Numret innehåller artiklar om hattmodisten Line Malmsten i Östra Ämtervik, om textilindustrins uppgång och fall, om tre anställda i textilindustrin intervjuade på 1990-talet, om Kerstin Löfgren i Ölserud som producerar tröjor med sin stickmaskin, om tunga år vid Trikån i Tidafors, om när skogen blev (och blir?) kläder, om Ann-Britt Skogström som driver designstudio med butik och ateljé i Pikenberg, om Birgitta Wiss i Torsby och hennes tovning som lett till utmärkelsen Utmärkt Värmländsk Slöjdare, om Helena Bengtsson i Snårstad som är känd designer bland annat åt Klässbols linneväveri, om Birgitta Hedenlund Righetti och historien om hennes italienäventyr och märke Cosa Mia,

Som ofta på senare tid är det journalisterna Bonnevier och Nyman som drar det tyngsta lasset när läsvärda artiklar ska skrivas. Jenny Moströms och Claes Åkerbloms bidrag inte att förglömma, inte Per-Enar Hedlunds korsord kring temat heller. Lena Sewalls recept, alltid med anknytning till det aktuella temat, får vi inte heller glömma. Den här truten vattnas varje gång, Lena! Även hennes insats i nummer efter nummer är en kulturgärning av det uthålligare slaget. Den här gången handlar det om kaffekalas med Gustaf Fröding. Hur det hänger ihop med textiltemat säger jag inte men hänger ihop gör det.

Vem tar de bilderna nu?
För de historiskt intressanta bilderna från värmländsk textilindustri i forna dagar står Dan Gunner. Vem tar de bilderna i dag?

Nu innehåller numret mer än historia. En av de framåtpekande texterna berättar om om modedesignern Naim Josefi som både gjort stålskor åt Lady Gaga och stålklänningar av florstunt stål från Munkfors, en annan berör den möjliga framtiden för tyg gjort av skogråvara.

Tin Wigelius står som vanligt för en snygg och välfungerande layout av tidskriften. Hon har betytt mycket för Värmländsk Kulturs modernisering. Tack för det.

Sa jag att VK är förbaskat välskriven? Att femte utgåvan i år är det bästa numret jag läst?

Gillar. Gillar jämt gôrmycke’.

### Värmländsk Kultur är precis vad den utger sig för att vara. En bevakare av och berättare om kulturen i mitt län.
### I dag är den så bra att den borde bli en angelägenhet över hela landet, om den inte redan är det.
### Tag och läs.

Omslagsfotot är taget av Dan Gunner.

Tidskriften finns hos ett antal återförsäljare, men det smartaste är att bli medlem i föreningen Värmländsk Kultur, då får du den i brevlådan. Hur du gör ser du på  www.varmlandsk-kultur.com

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Enkla jobb

Den där känslan när du fikar på cafeteria och det kommer en företeelse farande, stor som en åkgräsklippare, och vill att du ska lyfta på fötterna.

Det finns inga enkla jobb.
Det finns bara förenklade formuleringar.

Nu är golvet rent. ”Han heter Birger” säger en av stamkunderna. Då törs jag sätta ner fötterna.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Tecken på att det går framåt

När du lär dig ställa in skärpan på mobilkameran.
När du köper ditt livs första vadarstövlar.
När du blir inröstad i en diskussionsgrupp.
När du lär dig en ny fjärilsort.
När du hittar den viktigaste bok du hittills läst.
När du visslar då du går upp i sängkammaren för att vila middag.
När du har tid att vila middag.

Check.

Värmland runt på skördetröska

– Du strävar efter ständigt mindre upplagor… sa kollegan.

Platsen var FOJO i Kalmar, högskolans institution för fortbildning av journalister. Jag ledde kurs i Levande reportage och var som ofta yngst i klassrummet.

Visst låg det en del i vad han sa, den garvade kollegan från Göteborg. Status har jag sällan sneglat på, däremot på trivseln. Redaktionell avundsjuka är jag allergisk emot.

Bästa personaltidningen
Ett tag höll min forne arbetsgivare Värmlands Folkblad sig med en lördagsbilaga vid namn Hälja. Legenden Leif Kihlström var redaktör och jag en av krönikörerna.

Sedan slutade jag och bytte tidning. Men bytte snart igen. Då kom det en notis i Hälja, för journalister tycker om att ha koll på varandra. När jag jobbade på konkurrenten NWT brukade vi säga att just Hälja var vår bästa personaltidning.

Notisen dyker upp när jag dö’städar. Ett skojigt reportageuppslag, men varför sparar jag på sånt här?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson

Tycker inte om, tycker mycket om, tycker särskilt mycket om

En smart blogg bör handla om ett enda ämne och bara det. Samma sak gäller varje enstaka inlägg. Men vem har sagt att en måste vara smart?

Tre ämnen upptar mitt sinne dessa dagar. Hasse Alfredson, årtalet 1968 och svensk nyhetsvärdering.

Först nyhetsvärderingen. Den klassiska huvudregeln lyder människa-konflikt-närhet, plus att det som hänt ska ha hänt nyss eller allra helst hända nu, i direktsändning. Närheten är ofta geografisk men kan också vara kulturell. Det är därför en terrorhandling i Paris får större rubriker än en likadan i Istanbul. För att inte tala om hur en orkan med översvämningar i Florida får timvis med mer tid än en mångdubbelt värre mänsklig katastrof i Bangladesh och dess grannländer.

Om detta tycker jag inte.

Lärde svenska folket tänka kritiskt
Så till det berömda året 1968. Femtioårsjubileet tycks redan ha börjat, med böcker om den tiden och med allt fler artiklar som berättar att nästa år du, kommer det artiklar.

Nå, om denna milstolpe kan jag berätta, ty jag var med. I själva verket pågick upprorsåret 1968 ungefär mellan 1966 och 1974. Vår familjs småjordbruk blev bortrationaliserat på grund av jordbrukspolitiken, i Vietnam försökte imperialistiska krigsherrar från USA kuva ett fattigt bondefolk och i den svenska debatten ifrågasattes massor av gamla sanningar. Nyss hade vi fått en ungdomskultur, på musikens område stod striden kärv mellan ABBA-musiken och proggen. Allt detta påverkade den arge unge mannen som var jag. Lösningarna fanns i röda böcker och program och demonstrationstågen gick tätt på Karlstads gator. En härlig tid, fylld av framtidstro.

Efter några år insåg jag att en del av våra lösningar var alltför enkla och ibland odemokratiska – men ifrågasättandet har jag kvar. Allt är inte sant för att det kommer från maktens talarstolar.

Det är rätt att göra uppror, den tanken fick vi att slå rot hos svenska folket. Tänk kritiskt. I dag kan även svenska bönder och företagare tänka sig att gå ut på gator och torg och agitera och demonstrera. Den kritiska hållningen är ett arv från 1968. Året då solidaritet blev främsta honnörsordet.

Om det tycker jag. Mycket.

Första kravet på en komiker
Slutligen Hasse Alfredson som avled häromdagen. Det var en sorgens dag för alla oss som tycker om universalgeniet Hasse. Mästaren på allt från limerickar till sådär en 1 300 Lindemanska improvisationer. Revyer, romaner, filmer, skådespeleri – han behärskade så mycket. Karln som lärde oss att humor är en allvarlig sak och att första kravet på en god komiker är att han bör vara humanist och demokrat och ha en ryggrad. Du kan inte skoja åt alla håll, hur som helst. God satir ska riktas uppåt, vänder du den nedåt blir det folkförakt.

Det kom andra efter honom som saknade den ryggraden. Gudskelov har det dykt upp en och annan vettig arvtagare på senare år. Några av de klokare ståuppkomikerna.

Om Hasse tycker jag särskilt mycket.

### Vila i frid skriver jag inte, för jag tror inte på övernaturligheter. Jag känner inte många 68:or som gör det.
### Men stort tack för det du gjorde. Nu ska jag titta igen.

Tidningsklippet med Hasse Alfredsons dikt är
från Expressen den 7:e november 1973. Tack
Maria Robsahm som tog reda på datumet.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Det är jag så stolt över

Det började med den sortens fördomar du har om du växer upp på svensk landsbygd på 50- och 60-talen, antar jag. Svenska volvoraggare var inga HBTQ-aktivister, inte den gången.

Första uppvaknandet för min del skedde när Rolf Alsing och Urban Wiberg var redaktörer för studentkårens tidning i Karlstad. Klaraborgaren. Där skrev de ofta om homosexuellas rättigheter. Lite väl ofta tyckte vi gymnasister men bra var det ju. Alla människor är lika mycket värda, folk får bli kära i varandra på vilket sätt de vill. Du väljer inte din läggning.

Prisade min skönhet
En kväll några år senare träffade vi journalistelever Urban W och några av hans vänner. En idol bland krönikörer. Den uppskattningen missförstod han och skickade mig ett brev efteråt, där han prisade min skönhet.

Nog vet jag var jag hör hemma på kärlekens område, men lite störd blev jag ändå av det brevet. Hur svarar en på sånt? Till en karl?

Mycket har hänt
Åren gick. I tv-rutan briljerade Jonas Gardell, en växande favorit bland svenska ståuppare. Bögarna erövrade ordet bög och sakta men säkert blev det möjligt för några av mina vänner att komma ut ur garderoben.

Just då kom HIV och vred klockan tillbaka.

Nå, åren har fortsatt att gå. Inte kan jag påstå att Sverige är öppet och tolerant, men det är öppnare än 1965. Mycket har hänt.

Pride i dag
I eftermiddag blir det Pride-tåg i Karlstad. I fjol gick två idrottsföreningar med i tåget. I år tjugo. En av dem är min orienteringsklubb. Det är jag så innerligt stolt över.

Den förändringen stavas s-o-l-i-d-a-r-i-t-e-t.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson

Småfolk och andra

Jag ger aldrig pengar till en moderat som sitter på trottoaren och tigger.

Dessutom tror jag på Carl-Gustaf Lindstedts råd. Köp aldrig en begagnad tv av en andfådd man på gatan.

… samt instämmer med Aftonbladet. Någon bör få sparken från Kombilotteriet. Småfolkspartier ska inte berika sig genom att störta fattigt folk i fördärvet. Då är de inte längre småfolkspartier.

En och annan folkpartist ger jag en smörgås.

***

(Och i går skrev jag det här på Facebook:

”Har du inga pengar? Då ska vi förbjuda dig att tigga. Lyder du inte får du böta. Pengar.

Dom får du tigga för att få ihop. Det får du inte. Då får du böter. Dom får du tigga för att få ihop. Det får du inte.

Det där har vi räknat ut bra.”)

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

En liknelse i luren

Telefonören ringer.

– Visst finns det enstaka poliser som gör dumheter, kanske till och med begår brott, säger han och fortsätter:

– Jag tycker ändå vi ska stödja polisen så gott vi kan. Både på deras ordinarie adresser och på våra gator och torg.

Vi är väl människor.

Träkukars land

Hagfors är ett intressant ställe. En gång i tiden såg de vilda kängurur där på trakten. Numera ser de uppspikade träpenisar överallt. Från kommunens sida är man försiktigt road, plockar visserligen ner de noggrant snidade organen ett efter ett men efterlyser samtidigt upphovskvinnan eller mannen.

Allra största snoppen har de sparat på kommunförrådet. Den är över en meter lång.

Kul att ha på jobbet?

Varför de vill veta vem täljaren är förtäljer inte historien. Vad ska de ha den uppgiften till? Ge kuksnidaren årets kulturstipendium? Göra henne eller honom till turistchef? Vid det här laget har den fleråriga snoppepidemin i Hagfors fått uppmärksamhet i medier över hela världen, från Stockholm till Storbritannien. Det ska bli intressant att se exakt hur kommunen tänker dra nytta av just denna träförädling i sin framtida marknadsföring. ”Stan med stake”? ”Stål & stånd”?  ”Lemland”? ”Träkukars land”? ”Bo ståndsmässigt i Uddeholm”?

Snidaren på sågen
Min blygsamhet förbjuder mig att berätta vid vilket sågverk mitt emellan Karlstad och Filipstad den här historien utspelar sig. Vi var i varje fall tre som arbetade på gamla justerverket, det var min idol Gösta, jag och en yngling till i min ålder. Den gamle gillade att skoja med oss och vi tyckte om att svara.

En dag hade min kompis kniv med sig, just den dagen var Gösta borta och fick aldrig se den synnerligen realistiska träsnoppen i naturlig och erigerad storlek som växte fram mellan kompisens händer på rasterna. Dagen därpå var den klar, då var Gösta tillbaka.

Vi sa ingenting på hela dagen. Men när det var dags för Gösta att hämta väskan i lunchrummet och gå hem, då hade min kompis redan varit i väskan. Han hade tagit hans tomma kaffetermos, fyllt den med vatten och den färska träkuken – och sedan fort på med korken.

Morgonen därpå var det en livad Gösta som mötte oss utanför gamla verket.

– Vem uttå er va dä? Frugan höll på å få träkpecken i hôvve när ho skulle diske termosen. Han FLÖG ôpp. Hahaha!

Sedan gick vi för att justera nästa paket tretumfyra. Det stod en båt i hamnen i Karlstad och väntade.

Bilden är en skärmdump
från Hagfors kommuns facebooksida.

### Läs mer: Ny träpenis hittad uppspikad i träd

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Det största äventyret

– Nå, hur gick det? Blev pensionärslivet som du tänkt dig?
– Neeij.

Jag är en undersökare, en planerare och en uträknare. Naturligtvis läste jag alla mejlen från diverse av mig glömda pensionsanstalter som bad att få skicka mindre summor pengar med viss regelbundenhet, så snart jag bytt till dagledig. Jag har jobbat runt, så det blev till slut drygt tio stycken sådana summor, vilka jag stretat ihop med min trut och mina bokstävlar. Lustigt jobb, att en kan bli svettig av sån’t.

”Dagledig” förresten, vilket skämt. Jag återkommer till det.

Den Stora Pensionärs-Strategin
När pengarna var uträknade (inklusive livräntan jag glömde berätta att jag ville ha) var det dags för Planen med stort S. Pensionärs-Strategin. Den Komplediges Fulla Sysselsättning. Jag läste alla goda råd och började göra listor, ty så gör vi planerare:

Vara ute minst en timme om dagen.
Bjuda den kära vännen på kaffe när hon kommer hem. (Mat fungerar sällan med hennes varierande arbetstider).
Gå till biblioteket varje vecka.
Läsa minst en klassiker i månaden.
Springa.
Träffa folk på facebook varje dag.
Träffa en och annan I Verkliga Livet också, om det går.
Skriva på bloggen; ibland trams, ibland allvar.
Springa lite till.
Cykla ner på byn och glo på folk.
Handla.
Lära mig fler fågelläten än göken, kråkan och skatan.
Vara barnaroare.
Jobba ideellt åt orienteringsklubben.

Listan blev längre, men vi kan sluta där, jag tror du fattar. Ambition fattas inte en äkta planerare och uträknare, född 1951.

Gick upp som vanligt
De första dagarna gick jag upp halv sex, åt frukost och gick raskt ut med kikaren för att lära mig fågelläten. En inte helt lätt uppgift i södra Värmland när det står kylslagen januari i almanackan, men en får inte ge tappt.

Första månaden läste jag Harper Lees Dödssynden och Selma Lagerlöfs Charlotte Löwensköld och Anna Svärd samt skrev ett blogginlägg om dagen. Träffade massor med folk på Facebook och längtade efter arbetskamraterna. Det gör jag än.

Varje morgon när den kära vännen gick till jobbet sträckte jag mig inkännande som en katt i sängen. Gud va’ gôtt! Du är dagledig, Svensson! Vil’ dig!

Inte vilade jag.

Prat och promenader
Det har gått bra med folkträffandet också. Nyss var jag på möte om en kommunalpolitisk fråga som intresserar mig storligen, på måndagarna är det diskussionsgrupp med ett gäng andra pratare, på onsdagarna skogsvandring till hemligt mål med en (numera två) promenerare. En av oss kan vartenda fågelläte som finns, det känns fint. Så fort vi hör en fågel berättar han vad det är för art och en minut senare har jag glömt. Sist hörde vi nötkråkan, hur låter hon?

Ett ganska tydligt läte, det minns jag. Sett dom har jag ju gjort, ett år kom de flygande ända från Sibirien för att invadera stadsparken i Karlstad. Men lätet, lätet …

Kalendern full
Jo, jag har följt min lista, även om den obligatoriska timmen ute blir många fler vissa dagar och ingen alls ibland. Springer gör jag för sällan (det gör alla löpmotionärer), mobilen går varm på sociala medier, läser gör jag mest på kvällarna och plocka disk är lika roligt som det alltid har varit. Obs, sant. Bästa crosstrainern är vår tunga självgående gräsklippare sedan han slutade vara självgående. Trimmern är hjälptränare.

”Dagledig” är ett skämt. Normalt är det ett skämt. Ingen pensionär jag känner är ledig, vi har kalendern full. Är det inget annat så är det dö’städningen, den har jag hållit på med sedan januari i fjol. Misstänker att den aldrig blir färdig.

– En kan väl inte slänge diskettera med sine gamle kröniker?!!

Största äventyret
Vilar på maten gör jag, det borde varje lönearbetare också göra. Dessemellan är det ännu fler sysslor än jag fick plats med på listan.

Men. Det som inte stod på listan är de där dagarna när du inte har någonting på programmet och inte tar dig för med något enda projekt, inte ens ett fågelläte. De där dagarna när det största äventyret är att gå på toaletten för att lösa sudoku.

De dagarna var det ingen som berättade om.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson