Ni bare skôja

Vi har haft ännu en folkomröstning om skolor i min provins. 81,2 procent röstade för en viss linje. Fast det är klart, det var bara 42,3 procent som röstade. Så nu funderar de som fick stryk på hur de ska tolka stryket.

De är mina vänner, för övrigt.

… men vänta nu lite. Anta att socialdemokraterna på Hammarö har möte. Anta att ni tar ett beslut, exempelvis om vem som ska bli kommunalråd. Anta att bara 15 procent av medlemmarna kommer på mötet. (Är inte det högt räknat?). Låter ni då bli att gå på majoritetens vilja att utse Per till kommunalråd i så fall?

Det var för få som deltog. Så lockande var ni inte.

Visst nej, folkomröstningen var bara rådgivande. Som när moderaterna har provval om vem som skulle ha blivit riksdagskandidat om inte provvalet bara hade varit en rådgivande majoritetsomröstning där alla hade chansen att majoritetsomrösta men bli nedröstade i en korrigerande minoritetsomröstning efteråt?

Aha.

Ni gör som moderaterna, provar ifall folket väljer rätt.

Ni bare skôja.
Lustig regel det där.

”Vi bare skôja-omröstning”.

Ovalt betalt

Tänk vilket modernt land vi är. Där satt hon i sin lila klänning som vi alla betalt och tittade på när hennes make, ovald hövding i den tusenåriga monarki vi alla bekostar, delade ut nio osprängda dynamitmiljoner till en skrivkarl som en akademi, grundad av en annan monark från forntiden som alla den gången icke valt men betalt – valt ut. ”Min kong är utsedd i sänghalmen”, tänkte hon. ”Fräscht”.

”En riktig halmgubbe, det är vad jag har.
Kong Halm”.

Nästa år vill hon bära blått. Lustigt ord, kom hon på där hon satt. Blått. Lite som blut.

Blut = blod (tyska). Sällan blått.
Nor = mindre ort väster om Karlstad.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa  (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

Västan om skog och östan om sjömil

Hur ofta blåser det så mycket att min mössa flyger av skallen och håller på att bli borta för gott? Hur ofta kommer det luddiga bomullstussar farande hundra meter genom luften? Hur ofta har den luften så bråttom att jag inte hör att ringa hem och berätta att jag fortfarande är torrskodd?

Aldrig.
Annars.

Min vän M har tagit mig med på expedition till en av Sveriges färskare öar. Färsk, eftersom kanalen som gjorde halvön till ö grävdes och sprängdes så sent som på 1930-talet. Stenindustrin i Bohuslän hade kraschat och arbetslösa stenhuggare behövde jobb. Dessutom fanns det liv att rädda.

I dag kan det färdas tusen båtar i Sotenkanalen en vanlig sommardag. Sode kanal säger de på trakten. Glada åt att de vilda vattnen vid Soteskär inte behöver skörda nya liv.

Snart ska jag börja ana den vildheten.

Allt går i cirklar
Men – vi är av grundlig sort M och jag. Därför börjar vi vårt bohuslänska besök på museet i Uddevalla. Där lär vi oss vilken stad i landet som kallas Kôrpehôla och bytt nationalitet sju gånger. Studerar vinhandlare Johnsons dyra konstsamling med både Marcus Larson och Bruno Liljefors, tittar på bilder från utgrävningarna efter resandefolket vid Bullaren och beundrar den historiska Bohustablån från stenålder till i dag. Här har aldrig historien stått stilla.

När vi äter lunch i museirestaurangen har den gamle mannen mitt emot oss vid bordet arbetat vid samma gruva som min svärfar och tävlat i orientering precis som vi. Det är en sådan dag. I kväll i vår hyrda stuga på Ramsviks Övergård ska vi summera dagen tillsammans med de två göteborgare vi delar fotoutflykten med. När jag berättar för M:s barndomsvän från Åmål att jag växte upp i Molkomstrakten ska han svara att:

– Molkom? Jag känner en kvinna därifrån. Hon heter…

Han känner min syster. Det är en sådan dag. Allt går i cirklar.

Väljer bort knäppta mössan
Lätt försenade lämnar vi den blåsiga kajkant där Bohusläns museum håller till, strävar bort till parkeringen och kliver in i bilen som snart stampar norrut i sydvästvinden. E6, Munkedal, in mot Lysekil, ut på Sotenäset, kryssar mot Kungshamn och Smögen, passerar svängbron över Sotenkanalen, stävar norrut mot Ramsvik. Vi ska träffa kamraterna vid hyrstugan. Nå, de är tidiga och har stuckit ut före oss. Klockan är redan två, vi har inte många timmars fotoljus på oss nu.

In i hyrstugan, fort på med fler lager kläder, vindtäta med, väljer mellan den knäppta militärmössan och yllemössan, tar den senare. Ut i bilen, rakt över vägen och ut på en småväg bort till parkeringen halvvägs ut mot Fykan och Sote bonde.

Ser att han pratar
Det blåser mer än jag känt på många år och när vi närmar oss husen intill Sveriges västra kant vid Fykan är det inget som hindrar vinden från Nordsjön. Min vän M pratar ibland ser jag, men jag hör inte ett ord. Vad är det för vitt som flyger i luften då och då? Det liknar fönstervadden vi hade i innanfönstren när jag var barn.

De andra tre är skickliga fotografer, själv knäpper jag mest med mobilen. Hemma väntar ett teleobjektiv som den kära vännen och jag ska ge varandra i julklapp, men dit är det flera veckor. Än har inte M och jag kommit ikapp göteborgarna men i sydväst ser vi berghällarna växa höga. Finslipade men höga. Där uppe någonstans är de.

Jag släpper honom före mig, stannar för att fotografera en brant med ett av husen i bakgrunden. Luften smakar salt, havet skrattar vilt, ett par korpar tränar flygakrobatik ovanför ett skär.

Det här du bloggarn, detta får du inte uppleva varje dag. Nu är du allt bra långt från dina sviktande skogsstigar på Grossbolstorp.

Hör en röst
Först är det slipade hällar och ett och annat snedblåst snår. Sedan klappersten med salt, därefter ännu mer klappersten. Till sist kommer jag till en trätrappa utan räcke. Klättrar uppför den, tittar för första gången på allvar ut mot väster. Nu hör jag till slut en röst. Det är poeten Göran Palm som viskar sin dikt Havet. Han deklamerar den i mitt högra öra, för det örat ligger mest i lä:

Jag står framför havet.
Där är det. Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

Nu var du lite elak, viskar jag tillbaka till min låtsaskompis Palm. Själv är jag mer imponerad. Fast på en punkt har du rätt. Då jag såg Mona Lisa första gången blev även jag besviken.

Min mössa flyger
När jag fortsätter uppför den slipade röda bohusgraniten kommer fler och fler bomullstussar farande. Det är lödder från sjön, inser jag nu. Precis när jag kommer upp så högt att vinden får tag ända bortifrån brittiska öarna flyger mössan av mig. Bara en idiot väljer bort den knäppta gröna öronlappsmössan en sådan här dag och sätter på sig en bullig och för stor stickad sak.

Tjohoo! Detta var skôj, men blås inte bort är du snäll. Då fryser jag skallen av mig.

Där går jag sedan med kameran i ena handen medan andra näven håller fast mössan på huvudet. Jädrar vad det blåser när det blåser, västan om skog och östan om sjömil.

Detta gör vi ôm.
Hallå! Var är ni?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Törs jag verkligen det?

Jag fortsätter att se framåt. Just nu tänker jag mig hyllor som inte dignar i arbetsrummet. Tomma ytor, tomma mappar, tomma tidskriftssamlare, färdiga för nya projekt.

Så ska det bli. Framöver.

Jag rensar alltså. På nedersta hyllan hittar jag en bunt gamla brev i en låda. Ett är från 1983 och ett från samma avsändare är från 1987, då det har gått tio år sedan folkhögskoleåret. Vi var vänner på Jära folkhögskola, den snabbtänkta och jag. Tio år senare är även hon förälder flera gånger om och drömmer om att börja studera igen. Hon vill bli distriktsläkare i Norrland, skriver hon 1987.

Jag minns en kamrat det var kul att skoja med, snabb och smart. Men börja plugga igen i den situationen, orkar man det?

Modigt, jobbigt.

Var finns hon nu?
Antag nu att jag är en nyfiken jäkel. Antag att jag dessutom är både gammal murvel och webbredaktör.

Vänta, det är jag ju.

Självklart börjar jag leta efter henne. Läste hon vidare? Gick det bra? Hur ser hon på liv och politik 30 år efter förra brevet?

Inte på Hitta
Jag har hennes efternamn som gift, för det skrev hon i brevet. Finns hon på Hitta? Nej. Finns hon på Facebook? Nej. Finns han som jag tror är hennes man? Ja. Några yngre förmågor i lämplig ålder? Ja men inte hon. Google hittar visserligen hennes namn på något ställe, fast bara gamla träffar.

Till slut slås jag av att ett mer ovanligt efternamn dyker upp hela tiden. Ett helt nytt dubbelefternamn.

Då klickar jag på detta namn och börjar leta runt i all välmening på den kvinnans Facebook. Kära nån, där är hon ju! Barnens namn stämmer med de hon skrev i brevet, yrket… asch, dä kvetter. Jag vet hur det gick med hennes längtan.

Det är hon, ingen tvekan. Hurra!

Törs jag höra av mig?
Kära dagbok, hur gör jag nu? Törs jag verkligen höra av mig? Törs jag fråga om hon vill bli min vän på Facebook? Vi som gillade att tjôta så för 40 år sedan?

Hur ska jag göra? 40 år är en lång tid.
Tänk om det ändå inte är hon?

### Det blir inte precis lättare när jag publicerat det här inlägget.
### Att en aldrig lär sig.
### Nu hittar jag ett brev till.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna i sociala medier)

Gratisträning på brinnande arbetstid

 

En människa ska se framåt. Titta noga på den här bilden. Han till höger heter Christer Höglund, gudabenådad fotograf. Han till vänster är jag.

Du anar inte vad vi ser fram emot.

Det måste vara en av mina första löpturer med de nya skorna. De är vinröda med särskilt mjuk sula och om drygt två veckor ska jag ha slitit ut dem.

Karlstads tidningskung ska ha skickat sonen Lars att möta oss på tillbakavägen med varsina par nyinköpta löparskor, stans dyraste. De ska passa perfekt, överlämningen ska ske ungefär vid samma ställe som bilden är tagen, bredvid travbanan. Jag kommer aldrig att fatta hur Gustaf Ander fick reda på vad jag hade för skostorlek.

Min fru frågade han inte.
Respekt.

Springa genom Värmland?
Idén till reportageresan var min. Det brukade börja dra i den journalistiska utflyktstarmen framåt maj, nu var det redan juli. Jag tränade som bäst inför min första mara och ville ha gratisträning på arbetstid.

En del sorters reportageuppslag gick en till redaktionschefen Sandholm med. Andra var det bäst att fråga Staffan om. Son nummer två.

Jaha, sa son nummer två, ska ni springa genom Värmland? Och göra reportage under tiden?

Tältade på gränsen
En toppenidé tyckte han och vi kunde börja trycka t-tröjor. Dem la vi ut i påsar sedan, här och var där vi skulle övernatta. Långflon-Höljes-Rangen-Bograngen-Bjurberget-Röjdåfors-Östmark-Millmark-Torsby-Lysvik-Sunne-Mårbacka-Prästbol-Kil-Almars färja-travbanan-Stora torget: rutten var noga planlagd. Vi sov i tält mitt på norsksvenska gränsen, i halvfärdig barack i husfabrik, på gästis, färskt hotell och hemma hos en eldsjäl.

Texterna ringde jag in och filmrullarna skickade vi med Konsumbussar och andra fordon. En envis busschaufför norr om Torsby försökte ideligen få oss att åka med. Gratis. Han lovade att inte skvallra.

Vi stod emot. Vi tittade framåt. De första dagarna var det 30 grader varmt och i målbilden såg vi oss redan sitta vid ett bord på Stora torget och läppja på varsitt glas sval Pommac. Efter tio dagar och 28 mil.

En ska titta framåt.
Det gör vi den här högsommardagen 1983.
Min mara kommer att gå bra.

Hem | Om mig | Löpa | (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Löparlärdom nr 151

Ska du ställa ut eller hämta hem kontrollställningar till orienteringsbanor, när det ligger snö på marken? Tänk på vad vi säger i klubben:

Vid lagom mängd snö är det alltid enklare att hitta kontrollerna dagen efter tävlingen än förmiddagen före.

Det är sen gammalt.

Meny för alla löpsidorna

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Friska tag i vild opposition

Det är alltid friskt med politik. Särskilt vintern innan ett val.
Extra friskt är det med de politiska ungdomsförbunden. Där har du friska fläktar. Verkligen friska fläktar.

Så nu har det moderata ungdomsförbundet i Värmland stolt utropat att man gärna vill att Karlstads finaste gratis badvik ska hägnas in så att Mumin kan ta dyrt inträde där.

Då vet du – då hände det! Då slog SSU i Värmland näven i bordet och

… höll med.

Visst är det friskt med ung upproriskhet.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

Värsta planeringsnissen

I.
Tiden före jul är verkligen en högtidsstund för oss planeringsnissar.

– Ge mig ett L!
L!
Ge mig ett O!
O!
Ge mig ett G!
G!
Ge mig ett I!
I!
Ge mig ett S!
S!
Ge mig ett T!
T!
Ge mig ett I!
I!
Ge mig ett K!
K!
Vad blir det?
– EN UTPRÄGLAD LÄNGTAN EFTER EN FÖRMÅGA ATT FÖR EN GÅNGS SKULL KUNNA BEFINNA SIG PÅ FLERA PLATSER SAMTIDIGT!

– En gång till!

II.
Eller att det fanns ett bra gratisprogram så en kunde göra gant-schema, du vet ett sånt där som ser ut som tegelstenar. Mormor X kommer då, barnbarn Y kommer då, tomten anländer efter Kalle A. När ska vi äta?

III.
Vi måste hitta på en ny ursäkt i stället för ”Pappa ska gå ut och köpa en kvällstidning”. Barnen har ju iPads allihop, de har redan läst allting. Det är väl ingen som köper kvällstidningar på julafton 2017?

IV.
Tyst, nu är det julkalendern. Skådespelare R kommer då.

Döden är den värsta logistikern.

### Jag är vansinnigt förtjust i ett uttryck jag hittat på, om några politiker i vår grannkommun.
### ”Den instämmande oppositionen”.
### Jag är ledsen att det uttrycket är så sant.

Snart får väljaren säga sitt. Hen är också logistiker.

Bilden från årets julkalender i SVT,
Jakten på tidskristallen.
Foto: Andreas Bennwik /SVT.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)