Vi räknar inte skratten

 Vi ska skratta minst tre gånger om dagen tillsammans, den kära vännen och jag. Det har vi bestämt.

Fast vi räknar inte skratten. Det har sällan behövts. Också i de svarta stunder (som även vi har vår andel av) finns det ögonblick när vi tänker på annat. Då, när humorn blir ett plåster.

Gudskelov för det plåstret.

Börjar du räkna skratten så låser de sig snart och blir tilltvingade. Det mår inget förhållande bra av, kärleken genomskådar sånt.

Bästa tändvätskan
Rätt småleende, fnitter eller skratt i rätt stund är den bästa tändvätskan jag vet i en relation. Så fungerar i varje fall vi.

Ibland är humorn en sporre på arbetsplatsen. Möten blir gärna längre på det viset. Men de blir varmare.

Att sedan stå inför en publik och lyckas få den att skratta när man själv vill, och åt ett skämt med allvar i, är en underbar belöning.

### ”Den jag inte kan skratta med kan jag heller inte tala allvar med.” (Mats Oscarsson, min forne chef på Räddningsverket).
### ”humor, 1) som karaktärsegenskap: sinne för det roliga, förmåga att identifiera och med visst nöje acceptera tillvarons ofullkomligheter;” (ne.se).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 966. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Svensk tjära fick flottorna att flyta

Det händer att vänliga människor ber mig komma och tala. Kom och kåsera om skogen! sa de nu senast.

Att kåsera är en allvarlig sak. Alltså tar jag med törved, sågar ”i direktsändning” och skickar runt bitarna. Ser hur doftminnena breder ut sig i salen.
– Brasan i skogen!
– Den nytjärade båten.

Samtidigt tvingar uppdraget mig att samla fakta. Jag behöver något att varva de personliga upplevelserna med.

Här är ett stycke svensk historia som jag inte kände till innan. Texten är ur mitt talarmanus vid föredraget om Fattigmans tröja vid Geijersgården, Ransäter, i söndags.

Tjärbonde, tänk att det var ett yrke.
Tänk att svenska riket tjänade pengar på krig, även då.

Svenskt monopol på tjära

VISA: Såga törved. Skicka runt.

– Vad tänker ni på, när ni känner doften?

I många år medverkade jag vid olika skrivarkurser på olika håll i landet. Då stod jag och sågade.
– Skriv, så att läsaren får doftminne! sa jag och skickade runt två nyss isärsågade bitar törved.
Det fungerade varenda gång. Alla fick doftminne när de fick törveden under näsan.

Själv minns jag vinterdagar i skogen med pappa, när han tände en brasa när vi skulle fika. Andra känner tjärdoft och tänker på båtar och kust.

Doften av törved och trätjära sitter djupt i oss. Tjärdalar har det funnits många i svenska skogsbackar. En gång var tjäran viktig, både hemma och för export.

För 300 år sedan hade svenska riket i princip monopol på tjära och beck. Därför kunde vi i stort sett bestämma priserna själva. Och därför blev de några av Sveriges viktigaste exportvaror under 1600- och 1700-talen.

Olika länder i Europa hade börjat bygga handelsflottor och krigsflottor. Dom behövde tjära och beck för att impregnera och täta sina fartyg.

Vid slutet av 1600-talet var tjäran vår tredje viktigaste exportvara, efter koppar och järn. Det mesta kom från vår östra rikshalva. Finland.

Fram till 1717 hade Tjärhandelskompaniet, som det hette, monopol på exporten.

Vissa år på 1600-talet exporterade vi så mycket som 100 000 tunnor per år. Blev det krig sålde vi mer. Amerikanska frihetskriget och Napoleonkrigen var goda affärer för oss. 1801 – 1808 exporterade vi 140 000 tunnor tjära per år.

Produktionen var som störst vid mitten av 1850-talet. Sedan minskade den. Dom nya materialen inom skeppsbyggnation krävde ingen tjära för impregnering och vattenavvisning.

Dessutom försvann segelfartygen. Då behövdes inte lika mycket hamprep, impregnerad med tjära.

Tjära och beck i språket
Tjäran finns också i språket. Som en lus på tjärad sticka, säger vi. Beckmörkt. Kaffet är svart som beck.

En tjärbonde var en bonde i skogstrakt som till väsentlig del livnärde sig på tjärtillverkning, skriver Svenska Akademiens Ordbok.

Och gamla sjömän kallades beckbyxa. (Jack tar på engelska).Det berodde alltså på en skogsprodukt från Sverige.

Åk till Gammelvala i Brunskog, så kan ni se en tjärdal i arbete och känna doften.

***

För många år sedan, i Gräsmark, hörde jag en berättelse. En hembygdsforskare berättade att på finnskogen där, när familjen hade fått en son. Då gick den nyblivne pappan ut i skogen och skadade en fura rejält.

När pojken var giftasmogen och behövde bygga sig ett hus – då var furan klar. Genomimpregnerad.

Då var det dags att fälla furan och göra fönsterramar, dörrkarmar och trösklar av törveden som hade bildats.

Den dörrkarmen ruttnar aldrig.”

### En samling skogstexter jag skrev för några år sedan:
I den gröna kyrkan – tjugo tankar om skogen  (pdf)

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 965. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Ett bedrövligt resultat för alla partier

Den viktigaste frågan vi har på Grossbolstorp, i riket och på klotet. Räddar vi inte klimatet är alla andra politiska strider meningslösa.

… och så litar inte svenska folket på partierna.

Förstå mig rätt. Det är inte folk det är fel på, det är partiernas förmåga att driva klimatfrågan och få de många att tro på sin lösning.

Det var några dagar sedan undersökningen kom och sedan dess har jag grunnat på den. 42 procent av socialdemokraternas och liberalernas väljare tror inte på det egna partiets lösning. 28 procent av vänsterpartiets tvivlar.

Läs själv på skärmdumpen. Resultatet är skrämmande.

### Skärmdump från den utmärkta nyhetsappen Omni.

Det är fantastiskt att en 15-årig skolflicka lyckades starta en klimatrörelse över hela jorden. Samtidigt ett bedrövligt misslyckande att våra svenska partiet inte förmått göra det samma i vårt land.

När får vi se statsministern sätta sig bredvid Greta Thunberg och hennes plakat? När ser vi politisk skolning och handling som betyder något? Utan livsdugligt klimat ingen mat, ingen stat, inget medmänskligt prat.

42 procent? En skamlig siffra.

### Detalj ur teckning av Karin Boye.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 964. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Resan dit där folk hälsar

Jag borde berätta om en lyckad resa, för så var det.
Ändå tänker jag hela tiden på kvinnan i hotellreceptionen som gjorde mig svarslös.

Först borde jag skriva om hur vår resa med Inlandsbanan äntligen blev av. Vi for hela vägen från Mora till Gällivare och tillbaka. Avslutade med en förvånad genväg hem med obyråkratiskt tågstopp i Molkom (!) och tågresa genom både barndomsbygder och nutida grannbygder (Pannkakan i Deje) där sannerligen inga persontåg går mer. Egentligen.

Jag borde berätta om mitt livs godaste rårakor med fläsk och lingonsylt i Siljansfors när vi kom med bil på väg till Mora.

Jag borde berätta om tågvärdinnornas service ombord på Inlandsbanans rälsbussar:
– Älg höger!
– Reindeers to the left!
– Nu är vi strax framme vid Polcirkeln. Här stannar vi i fem minuter så ni kan gå ut och fotografera. (Efteråt fick vi certifikat på att vi passerat den nordliga cirkeln).
– Snart kommer vi till Åsarna. Där är det matuppehåll. Här är menyn, ifall ni vill beställa någonting, så ringer jag.
– Säg till när ni vill köpa souvenirer, godis eller fika ombord.

Sedan kunde jag skriva om räksmörgåsen på Frösön, promenaden i Östersund och den gestaltade historiska vandringen med agerande skådespelare på friluftsmuseet Jamtli. Hur jag efteråt stod tårögd inne i gröna vågen-torpet med alla FNL-affischerna, debattpocketböckerna och NJA-gruppen på vinyl i högtalarna. Deras miljövisa från 1970:  ”Men när röken från fabriken slår ner på chefens hatt, då får vi en miljödebatt”.

Jag borde berätta om hur 14 timmar på tåg från Östersund till Gällivare inte alls kändes långtråkiga. Om de grekiska kvinnorna som jag undervisade i frågor kring inlandsis och jättekast.
– Ser ni en stor sten i skogen här, så har isen brought it here. Varenda en.
– Du borde bli mentor.
– Nja.

Gällivare sedan, Gällivare, oj oj oj! Pensionat först, promenader sedan, spännande sightseeing till Malmberget där hela tätorten ska flyttas. Sju kilometer flytt av stora villor och flerfamiljshus, sök på youtube, det är fantastiska filmer. Midnattssolen borde jag berätta om. Byggkranarna i Gällivare, där arbetslösheten är nära noll.

Jag borde berätta om hur jag skulle springa upp på Dundret och glatt valde en skoterled med 25 centimeter högt lingonris som snart övergick i blötmyr men aldrig tog sig upp på fjället, för där är det skoterförbud. Nå, dagen därpå fick jag min revansch. Rätta leden går att gå med barnvagn, jädrigt fort nerför.

Jag borde berätta om bilen vi hyrde billigt i kanten av Gällivare.
– Den är väldigt populär.
När vi kom fram till bilen var den en mindre skåpbil, men va’ hundan, vi fick fyra dagar till priset av en och den var kul att köra.

Jag borde berätta om Jokkmokk och det fantastiska samemuseet. Om hur vi fick en lokförare och tågvärdinna att för första gången i deras liv stanna i Sandsjönäs. Om våra vänner som visade sin stuga i Gubbträsk och utsikten i Storuman. Om min träningsrunda på Björn Ferrys väg och uppför hans stigar.

Dunket från tåget också, glöm inte dunket (klicka, se & hör!). Även det borde jag skriva två lyckliga rader om.

Jag borde berätta om det kompakta hotellet i Östersund som ersatt personalen med en sms-kod. Avslutningsvis om hur folk hälsar på en på stan i Gällivare, Jokkmokk och Storuman. Tvärs över gatan hälsar de.

Gör mig svarslös
Absolut. Det är bara det att jag hela tiden kommer att tänka på kvinnan i den där hotellreceptionen, när hon gav oss hotellnyckeln. Jag råkade nämna att vi kom åkande från Värmland.

– Du, svarade kvinnan bakom disken. Jag har haft min beskärda del av värmlänningar.

Trött naken blick. Beskärda del.
Inte kan en svara på sånt.

 

 

 

 

 

 

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 963. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Det språkliga föraktet

Det blev diskussion i går, efter mitt inlägg om särskrivningar och livets hårda skola.

Som alltid sätter samtalet igång nya tankar i den här skallen.

Så här tror jag:

1. Det finns folk som skrattar åt en särskrivning, utan att de menar att håna den osäkre, slarvige eller dyslektiker som skrivit den (med eller utan rättstavningsprogrammets hjälp).

Självklart.

För mig kan det skrattet ändå uppfattas som förakt, också när detta aldrig var meningen.

2. Det finns andra som mycket medvetet ser ner på särskrivaren. Ofta samma personer som svänger sig med föraktfulla uttryck typ white trash (wt). En del av våra mer argsinta språkpoliser finns i den här gruppen.

För mig handlar det då om ett klassförakt, från medelklass och överklass, riktat snett nedåt mot arbetarklass och prekariat.

Folkförakt med andra ord.
Klasshat var fel uttryck.

3. Ibland stöter jag på särskrivningar från folk som har till yrke att skriva texter och skyltar. Av dem begär jag mer.

Livet, läsningen och olika skrivarkurser jag hållit har lärt mig att många dyslektiker är goda berättare. Hemingway med flera. Bra, det är berättelsen som är det viktiga. Har de den som yrke ska de förstås se till att få texten korrigerad, innan publicering.

4. Jag är bara människa. Det är klart att jag också har skrattat åt särspråkliga dråpligheter hos mig själv och andra. Numera försöker jag tänka:
– På vems bekostnad skrattar vi?

Blir svaret att vi skrattar neråt, då vet du vad jag tycker.

### Gårdagens inlägg: Det fina begreppet LHS

Hem | Om mig Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 962. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Det fina begreppet LHS

Semester, nåja resa i alla fall, och långa tillfällen att tänka efter. Främmande miljö bortom vanliga rutiner, sånt är bra för tankeverksamheten.

Då slår det mig om klasshatet.

Bäst att vara tydlig här. Jag är alltså en karl som tycker att alla människor har samma människovärde. Alla handlingar är inte lika värda, men folk är det. Vidare tror jag på mångfald. Det var bra att våra förfäder vandrade in här för drygt 10 000 år sedan och framåt. Jägarna/samlarna, jordbrukarna, metallurgerna. De byggde både land och språk. En del av de första var mörkhyade för övrigt.

Jag råkar dessutom vara demokrat, småfolksvän, gammal rotkapare på sågen och uppväxt i värmländsk glesbygd. Då vet en vilka som är ens folk.

Inte är det de med störst lönekuvert.

Hån som studsar
Klasshatet var det. Jag kommer mer och mer fram till att människosynen är avgörande.

Säg mig om du gör narr av den som särskriver, och jag ska säga dig vem du är. Säg mig om du hånar den som bara tycker att han gått i Livets Hårda Skola, LHS, och jag ska säga dig vem du är.

Visst, jag vet att många SD-sympatisörer använder den förkortningen på sin presentation på Facebook. Till SD hör jag sannerligen inte men skolhånet och bildningshögfärden avskyr jag likafullt.

Många av de klokaste människor jag träffat har mest gått i just livets hårda skola. Det är ett fint begrepp för mig. Dessutom var det de som såg till att min generation fick gå på gymnasium och högskola.

Håna aldrig dem. Då är du inte bättre själv.
Det är klassförakt.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 961. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vår sommaräng med hotellgäster

Vi har öppnat hotell. Hittills har vi tio hyresgäster. Konstigt folk, alla har egen mat med sig.

Det är vildbin det handlar om. Utan pollinatörer blir mänskligheten utan mat och själva blir vi dessutom utan blommor, frukt och bär. Så vill vi inte ha det.

I många år har jag sparat en och annan ö med prästkragar när jag klippt gräsmattan. I år gick jag all in och sparade dubbelt så många och drygt det.

– Ska vi inte ha en äng också?
– Jo det ska vi.

En stor trekant i nordvästra tomthörnet, kring fruktträden, fick förbli oklippt. Tjugofem kvadratmeter, möjligen något mer. Dessutom rev vi upp grästorven på fyra ställen och sådde ängsblommor.

Det hade vi knappast behövt. Ganska snart var ängen blå av teveronikor, gul av smörblommor, vit av grässtjärnblomster och grön av diverse gräs vi inte visste fanns. Det vajar i blåsten, tillsammans med massor av prästkragar som slog ut lite senare. Däremellan brunört och vitklöver.

Nu undrar jag bara om jag ska få lien vass nog i juli när ängen ska slås.

Under tiden kommer bi efter bi och lägger ägg och mat i de båda bihotellen, innan de murar igen hålen åt den blivande larven. Ett bi har för säkerhets skull murat med små gruskorn, rätt långt in i bamburöret.

Den transporten skulle jag ha velat se.

### Komposten har blivit fjärilarnas. Den vimlar av hitflyttade tistelfjärilar i vallörten och nässlorna.
### Trevligt folk de med, snabbflygarna.

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 960. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Bra sätt att visa hur alla behövs

Ibland blir man inkallad, det är alltid trevligt. Människan vill bli behövd och en dag behövs den här människan som scenvakt och skjutsare av 12-årig skådespelare till sommarspel. Vi går in för det med liv och lust, både han och jag.

Finns det något mer pedagogiskt än en vanlig sommarteater i svensk skogsbacke? Finns det bättre sätt att visa hur vi alla behövs?

Sven Nordqvist har hittat på Pettson och ritat honom. Regissören har skrivit manus och regisserat, andra har gjort dräkter och koreografi, snickrat, målat, marknadsfört, tipsat press och skrivit bemanningslistor. Sedan har de repeterat. Repeterat och repeterat och repeterat, fyra gånger i veckan på slutet. Till slut kan småsyskonen också både repliker och danssteg, jag känner en.

Kiosk och lunchmat
Hon kan kiosken också, 9-åringen. Nu lär hon mormor. Allt kostar 15 kronor förstår du, popcornsmaskinen står där borta, kaffet brygger vi här och så klickar du in på iPaden vad folk köper.

Naturligtvis behövs det en kiosk. Toaletterna, nämnde jag dom? Personerna vid insläppet? Webben och facebook? De som köper mat till de medverkande? Lördag och söndag är det ju två föreställningar. Pettson, Findus och mucklorna får inte svälta ihjäl.

Då kommer dämonerna
Scenvaktsjobbet är mycket ansvarsfullt. Vad var det han sa, Ingmar Bergman? ”Dämoner”? Nu drabbar de mig, ensam på min post som jag är. Medan publiken börjar strömma in repeterar jag min uppgift. Några minuter i ett: dra bort repet framför scenen, ställ undan konerna och stenarna. I pausen: ställ ut konerna igen, häng upp repet, sträck på det. Bär bort raketerna, geväret, väskan med fisken och småsakerna, glöm inte låtsashönan. Efter det: be nån hjälpa dig bära bort Findus hus.

Allt går bra, båda föreställningarna. Han som spelar Pettson är särskilt glad över att jag kommit ihåg att spetta fyra hål som han sätter pinnarna till snubbeltråden i.

Inte en enda unge i publiken ramlar ner för det spännande berget. Varenda muckla blir kramad av barn efteråt.

Dämonerna får dra till nån annan teater.

### Pjäsen? Det är en fin familjepjäs. En rolig och tät föreställning, väl värd att se med barnen.
### Kanske finns det biljetter kvar för dig som bor nära Mölndal med omnejd?

 

Hem | Om mig Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 959. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När hemsk betydde dum

Språket rör sig hela tiden. Betydelser flyttar på sig.

Hemsk betydde dum förr. När någon bara gick hemma och inte tog sig ut i världen för att lära sig något nytt. Då var han hemsk.

Sådant kan jag gå här hemma och fundera över.

Mobil var en prydnad som hängde i fönstret. Ikon var en religiös bild. Klick var en bit mos eller smör. Padda ett groddjur, EPA en affär. En liberal stod till vänster, moderat betydde måttfull och SD var det samma som sudden death eller nazisternas sicherheitsdienst.

För ännu längre sedan var skrivare någon som skrev, gärna avskrifter för hand. Grym betydde elak. Bara. Fruntimmer var en byggnad vid ett slott, där drottningens uppvaktning bodde.

***

Några ord byter betydelse, andra får dubbelt innehåll. Värst är alltid när du hamnar mitt i övergången.

Ser vi just nu hur ordet ”själv” sakta börjar betyda ”ensam” på riktig svenska?

Sjukt hemskt.

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 958. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Nya ordlistan

Extremist
SVT-beteckning på människa som inte är folkpartist.

Nationaldag
Ledig dag då varje äkta främlingsfientlig svensk bör stå och rycka i närmaste skolas helgdagsstängda dörr, för att försöka komma in och sjunga nationalsången.

PK
När politiskt högerfolk innerst inne inser att motståndarna har rätt men inte vill erkänna det, utan i stället försöker byta betydelse på den vänsterpolitik som inte är politiskt inkorrekt utan just – korrekt.

De vet ju det.
Den är korrekt.

Det är därför de säger det hela tiden. Politiskt korrekt.

### Det här försenade inlägget är ett prov, för att se om webbhotellet fungerar igen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 957. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)