– Uuuuu va duuumt, två nya tvångstankar

Jag får tvångstankar, det har hänt förr.
Hur tänker du när du tänker ”Mumintroll”? Exakt, du tänker på Birgitta Ulfsson och på den där karln som också talar så fin finlandssvenska, vad heter han? Pöysti.
Men tänker du Bengt Alsterlind? Trodde inte det, nej.

Saken är den att rika Moomin-koncernen vill bygga en mumintrollnöjespark för barn i Karlstad. Då står stadens politiker av blå-grön-ljusröd kulör på rad och vill erbjuda bästa strandtomten, klirr! Mitt framför näsan på de motionärer som varit med och byggt och använt tomten.

Mårran som svensk kommunpolitiker, om du förstår.

Den formuleringen blir ännu vemodigt ledsnare om du faktiskt klickar på länken och läser hur ensam Mårran är, när allt hon trampar på blir till is där hon drar fram.

Udda allianser
Sådan byggnation halvt i vattnet är politik och den sysslan är de drivna på i Karlstad. De tölar ihop sig i allianser till både höger och i det gröna. Just nu är de blå-gröna men i själva Muminparkalliansen är de orange-ljusröda om jag räknar rätt. Trots att Mårran egentligen ska vara färglös, har Tove Jansson sagt. Det var bara japanerna som la på lite mörklila till sin tv-version.

Lila? Den färgen passar ju egentligen fint nu, när Muminparkalliansen vill flytta istanten till kaffesta’n. Hör du hur det morrar? Det kan vara de vanliga karlstadborna också, de med springskor eller ont om pengar till barnens nöjen.

Mårrans Vänner & Alsterlind
Två tvångstankar får jag. Den ena är att jag inte får skoja om vad mumintrollen gör med huvudena, som jag berättar om i länktexten längst ner. Jag får inte skoja om det, jag får inte skoja om det, folk använder sina huvuden så gott de kan. Även de orange-ljusröda i Mårrans Vänner.

Den andra tvångstanken låter som Bengt Alsterlind. Det vet du väl hur han låter? Hajk-mannen som du har sett i så många lustiga Youtube-klipp på senare tid, om du är yngre än vad jag är. Eller så såg du Hajk redan när det sändes. Så låter folk i Karlstad-trakten.

Det går ju inte. Så kan de inte prata. Vi kan inte ha en massa mumintroll som traskar omkring i resterna av en riven motionscentral där Vänerstranden är som vackrast – och pratar kallstamål med varenda unge? Hjälp!

Femton centimeter uuuuutanför munnen
I dag borde krönikan egentligen vara skriven för P4 Radio Värmland. Då kunde jag läsa in replikerna på den särskilt sydcentrala deltaversionen av värmländska språket. Den där uuuuu ska uttalas femton centimeter uuuuutanför muuunnen och somliga o:n hämtas sju centimeter ovanför skallen, på ett särskilt andlöst sätt.

– Duuuuu. Vet du hur dä låter när Bengt Alsterlind har för stooora skooor?
– Nej.
– Tjipp, tjipp, tjipp.

”Hajk-finska”?
På detta sätt kommer flera busslaster med barn att tro att en riktig Tove Jansson-figur låter i fortsättningen, om snusmumrikarna och hemulerna i stadshuset får som de vill. (Det nya stadshuset som de inte haft slutrea på än). Varenda purfinskt troll på nöjesparken kommer att låta som ett sydvärmländskt Hajk-inslag från 1984.

– Vi ä muuuumintrôll här vi. Jämt hele ti’a. Uuuuu va finnnt vi bor. Ser sjööön.

– Kolla här da va cooolt, ho där borte ä snôrkfröken. Å där borte setter snuuuuus-mumriken. Vill du ha snuuuuus, onge?

– Mään va bli’lä Muminmoschan? Kaffet koker tôrrrt.

– Bor ni i Japan ni, uuuuu va långt bort. Har ni nôn badplats i Japan?

– Määän va bli’lä, halu inte tvåhundrasjuuuuutti kroner du, per päschooon? Va synn. Då kan vi inte släppe in dig, per päschooon. Blåe toooorn ä dyre di, rörmocking ä dyrt, du vet dä blir ôppför. Vi ä inte idejälle, dä kôster pängar å ha firma.

Den tvångstanken tar aldrig slut.
Mumintroll ska inte prata som jag.

Länk: Mumintrollet, avsnitt 6: Rubiner och byxknappar
Observera att mumintrollen gör något ovanligt i den här tv-serien från 1969. De tar av sig huvudena. Detta ska inte jämföras med någon i Karlstadspolitiken, vad tror du om mig!?

Länk: ett valfritt Hajk-inslag med den sympatiske Bengt Alsterlind
Här gör han en säckpipa av en matkasse, en blockflöjt och en klädgalge.

Bygg ett Alsterlindland
Bra grejer. Varför bygger vi inte ett Alsterlindland i stället? En bit inåt stan. Han kunde stå vid ett bord och göra jetflyg av en ballong och ett sugrör och därefter sjösätta en undervattensbåt och kanske para ihop en uppblåst ballong med en visselpipa och steka gröna och rosa smörgåspålägg av två ägg i pepparkaksformar som är för stora för smörgåsarna sedan. Med russin till ögon på bocken och grisen.

Tjipp.

LÄS MER om den
värmländska muminparken
När Filifjonkan kom till byn

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra 

När Filifjonkan kom till byn

En fin strand i kanten av Karlstad ska kanske få en finsk nöjespark för 200 miljoner med dyrt inträde för barnfamiljer. Motionscentralen som står där nu ska rivas.

Och ändå jublar jag inte.

Det är möjligt att en eventuell Muminvärld vid Skutbergets finaste strandtomt kan bära sig ekonomiskt. Den saken kan jag inte bedöma. I dag har den finska nöjesparken med samma namn i Nådendal 200 000 besökare per år, läser jag. Tre fjärdedelar av dem från Finland.

Kanske är verkligen tiotusentals utländska besökare betedda att åka till Karlstad, när originalet finns utanför Åbo. Ett gäng finnar därtill.

Int’ vet ja’.

Kanske går det dessutom att lära tillräckligt många sydvärmlänningar tillräckligt bra finlandssvenskt mumintungomål för att bemanna dräkterna till Muminpappan och de andra figurerna som ska ströva omkring och klappa barn bland klipporna?

Du, dä unnrer ja’ att.

Framsynt förändring följt av rivningsraseri
Vad jag vet är att det är ett av södra Värmlands bästa lägen kommunen vill offra till den framgångsrika Moomin-koncernen. Vad jag vet är att det är den forna motionscentralen med bad och omgivningar man raderar. Vad jag vet är att det är decenniers hängivet arbete av idealister som går till spillo.

Vi som vill rädda Skutberget och återuppliva motionscentralen brukar ibland beskyllas för att vara emot förändringar. Det är ännu ett historielöst påstående. Var det något som var resultatet av ett förändringsarbete, så var det Skutberget när det fungerade som bäst. Förändringsarbetarna var tre, om jag räknar rätt. Inlandsisen, framsynta ideella krafter med Anders Forsell i spetsen och dåtida kommunpolitiker & -tjänstemän. De visste vad de gjorde, alla tre.

Ingen är emot förändring. Det handlar bara om hur.
Det är inte alltid den som river mest som det är bäst riv i.

### Läs mer om planerna på en finsk nöjespark vid Vänerns strand
NWT: Muminvärlden kan bli verklighet i Karlstad
SVT Värmlandsnytt: Skutbergets vänner kritiska till planerna på en Muminvärld
NWT: Strandskyddet kan stoppa Muminvärlden

### Mannen bakom friluftsparadiset Skutberget
VF: Hur ska den oslipade diamanten Skutberget slipas?

Fotnot: jag är medveten om att frågan om en offrad strand och riven motionscentral i Karlstad kan upplevas som rätt lokal av vissa bloggbesökare. Det beror på att den är lokal. Precis som slussen i Stockholm, tandvårdstaxan i Skåne och muren mot Mexico. Många frågor är lokala.

Och ändå så viktiga när tiden och politiken ska få sin dom.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Arbetarbarnen idrottar mindre

Hur var det folk sa i min köping för? ”Jobbar du på bruket så är du med i Forshaga IF. Men jobbar du på kontoret är du med i SISU Forshaga.” FIF sysslar med fotboll och hockey, SISU med skidor, löpning och orientering. Vad uttrycket ville ha sagt var att idrotten var klassbunden.

Jag tog upp talesättet vid ett seminarium med idrottsrörelsen en gång. ”Det är värre än så”, sa hon som vunnit så många finnkamper och nu var aktiv centralt. ”Folk från arbetarhem är betydligt mindre aktiva inom idrotten överhuvudtaget, om vi ska generalisera. Så ser statistiken ut.”

När jag tittar på färskare statistik i dag, så stämmer bilden fortfarande. Folks benägenhet till idrott och fysisk aktivitet är tydligt koppad till deras ekonomi, utbildningsgrad och position på arbetsmarknaden. Eller närmare bestämt till pappans. Högre inkomst betyder mer idrottande och motionerande.

Det är visserligen skillnad mellan idrotterna. Sporter som har mer kroppskontakt har fler arbetarbarn aktiva, men sammantaget är ändå statistiken som den är.

Om detta kunde vi filosofera en hel del. Är övervikten också en klassfråga? Är det skillnad på glesbygd, mindre tätort och storstad?

Varför?
Jag får googla vidare.

### Diagrammet från från Johan R Norbergs och Johan Pihlblads artikel Den du är påverkar din delaktighet (Svensk Idrottsforskning, nr 3/2012).

 

LÄSTIPS
Klyftorna måste krympas
– gårdagens avsnitt, nr 7 i bloggserien om det svenska klassamhället

Klyftorna måste krympas

Sjunde avsnittet i min bloggserie om klassamhället. Störst och girigast måste inte vinna hela tiden.
Sverige måste sluta vara ojämt jämt.

Lösningen

Avskaffa klyftorna, börja med den ekonomiska.

Utveckla demokratin. Det är inte alltid störst enhet som är bäst. Vi har inte för många politiker, vi har för få. Sverige är fullt av folk som inte känner en enda kommunpolitiker.

Lär våra barn solidaritet, de som inte redan vet.

Länk: När kan vi börja renoveringen?

Läsning

Här är några lästips, ifall du vill läsa mer om de växande klyftornas land.

Brevväxlar om klassamhället
Opulens heter ett färskt och mycket läsvärt kultur- och samhällsmagasin på nätet. Följ det: www.opulens.se 

Intressantast just nu i Opulens är medarbetarna Crister Enanders och Kristian Lundbergs brevväxling om samtiden. Hela året ska de byta tankar kring hur det står till i vårt samhälle och dess institutioner och vart vi är på väg. Här hittar du alla breven: Brev om samtiden (samlingssida)

”Det handlar inte längre om förflackning. Det är värre än så. Jag tvekar inte att kalla det fördumning. Samhället har svikit. Skolan har svikit. Arbetarrörelsen har svikit. Bibliotek stängs och läggs ner. Var hade du och jag idag varit utan tillgång till bibliotek när vi var unga? De var vår räddning och öppnade vägen till litteraturen och kunskaperna. Där formades vi, eller där tog vi oss medvetande, erövrade en hållning som gav kraft och intellektuell styrsel.” (Crister Enander i ett av breven).

Tidskriften Klass
När den Göteborgsbaserade tidskriften Avsikter, som skrev om arbetarlitteratur, lades ner hösten 2014 startade Föreningen Arbetarskrivare en ny tidskrift. Tidskriften Klass.

Klass har som ambition att lyfta fram litteratur med klassperspektiv. Genom samtal, diskussioner och polemik med makthavare, författare och skribenter hoppas tidningen kunna påverka samhällsdebatten och föra fram viktiga frågor i ljuset. Tidskriften vill ge klassamhället ansikten.

Länk: Tidskriften Klass
Länk: Föreningen Arbetarskrivare

Tidskriften kommer ut med 4 nr om året, i år den 15 mars, 15 juni, 15 september och 15 december.

SVT:s klassförakt
Länk: Åsa Linderborg: Klassförakt, SVT!

”Att SVT sprider sånt här visar bara hur socialt accepterat föraktet för de så kallade förlorarna har blivit även bland dem som själva ser sig som upplysta humanister. Förr lockade man folk att skratta åt eliten. Nu förtiden är det tvärtom.”

LO:s undersökning av makteliten
Landsorganisationens undersökning berättade jag om i första avsnittet av bloggserien. LO undersöker regelbundet inkomstskillnaderna i Sverige.

Maktelitens genomsnittliga inkomster före skatt motsvarade 18,7 industriarbetarlöner 2015. Det är den största skillnaden som uppmätts sedan undersökningens startår 1950.

En genomsnittlig börsbolagsdirektör hade 54,3 gånger så hög inkomst som en industriarbetare. Svenskt rekord i girighet och i nedlagd utjämningspolitik?

Artikel om LO-rapporten: Makteliten – reglerar inte sig själva
Hela rapporten som pdf: Makteliten – reglerar inte sig själva
Facebooklänk: LO:s video om makteliten

### Övriga inlägg i bloggserien Klassamhället Sverige
Del 1: Grislöner i klassamhället
Del 2: Nu kommer den nya klassanalysen av Sverige
Del 3: Den slarvigast klädde kan ha dyrast paltor
Del 4: Så förtrycker de din trut och fot
Del 5: Hur i hundan sätter en igång en skivspelare?
Del 6: Det är dags för en ny ideologisk offensiv

### Äldre inlägg
De osynliga migrerade kvinnorna: Båda bor ni i ett samhälle som sakta spricker sönder
Barnets förtvivlan: Han vill inte fortsätta leva

Bildtext till teckningen ovan:
 – Men det måtte du väl själv kunna begripa, att nu sen vi fått ny plyschmöbel och börjat umgås med hovleverantören, kan vi inte längre låtsas om att du är min syster. 

Teckningen är gjord av Anders Forsberg (1871-1914). Han växte upp i Karlstad och efter att ha gått det som nu heter Konstfack i Stockholm avlade han examen vid Teckningslärarinstitutet. Därefter arbetade han som lärare, först i Karlshamn och sedan Stockholm.

Forsberg tillhörde redaktionen för Albert Engströms Strix och medverkade även i skämttidningen Puck. Boken Från svenska hem, 1902, visade satiriska bilder av borgerligheten och deras överlastade hem. En kontrast mot Carl Larssons Ett hem.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Kring maktens grytor

Kära dagbok, det händer en hel del kring maktens köttfärssåsgrytor. Här är fyra inlägg ur mitt twittrande & facebookande de senaste dagarna.

### Varannan svensk är överviktig eller fet, på många håll i Värmland är problemet stort. Då stänger man motionscentralen vid Skutberget utanför Karlstad.

Prata om det i smågrupper så ska vi skriva Post it-lappar sedan.

Länk: Sanningen om friskvården – dikt av Viktor Root

### Nästa modenamn bland blivande politiska broilers blir: Bojan.

### Är Miljöpartiets ledning politiskt suicidal?

### Intressant när folk som ena stunden slåss solidariskt för varenda småstation på Fryksdalsbanan i nästa ögonblick vill ge kärnkraften chansen att tåga vidare. Jag tycker mycket om några fina miljöpartister som jag känner och respekterar deras syn i stationsfrågan. Men så katten jag förstår partiets prioritering av stopp och tidtabeller i politiken. Vad är värst? Var vi inte emot kärnkraften 1980?

Fotnot: fler och fler partier vill sätta fotbojor på lagligt folk.
Länk: Stor besvikelse inom MP efter kärnkraftsuppgörelse

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

– Du ljuger, din bofink

Vardagmorgon på Grossbolstorp. Vaknar halv sex, en grad kallt ute, två skator och en grönfink vid fågelmatningen, tio stolpar i garaget. Den matematiken rymmer förväntan. Medan jag slevar i mig min mellansvenska filmjölk sjunger Blind Willie McTell om hur drygt det blir att ta sig över Jordanfloden.

– Dryyygt?! fnyser grönfinken. Dryyygt? Härifrån och till Spanien och tillbaka, det är dryyygt.
– Du ljuger, din bofink. Du har bott i vår trädgård hela vintern.
– I år ja. Inte odlar du nån vresros för det. Odla vresros. Jag är grönfink har jag sagt. Vi får se ut hur som helst.

Dags att bära stolpar
Då stoppar jag kartan i benfickan och fyller bilskuffen med numrerade stolpar. Tio röda ringar på 10 000-delen vill ha varsin kodad stolpe av mig, helst korrekt placerade. Rätt stolpe bakom rätt jättekast. På lördag börjar stolpjakten, jag vet folk som längtar.

Spettet får ligga i baksätet som det brukar. Försiktigt spänner jag fast det med högra säkerhetsbältet, en ska vara rädd om sina vänner.

Dä’ möe deler på ett spett.

Vi dras till varann
Finns det över huvud taget ett pappersark i världen som sätter igång min fantasi så lätt som en välritad karta? Jag tror inte det. Vid första parkeringsfickan blir jag sittande en lång stund och läser stolpjaktskartan som en roman. Varför ligger det ett gränsröse just där, vad är det för gräns, vem ritade upp den, hur länge har stenen stått? Vem trampade upp stigen första gången, vad levde hon för liv? Det heter Råtorp där nere, är det samma rå? Varför har jag aldrig sett jättebranten vid stolpe 50 förr?

Om kroppsarbete i generationer fantiserar jag.
Om inlandsisens och vattnets slitage och transporter. Den transporten pågår än.
Om riksvägen som drogs om och bröt stillheten här 1984. Eller var det 1983?
Om Grossbolstorp som hade 55 invånare vid folkräkningen 1890. Platser där jag bott en längre tid brukar ha haft 55 medmänniskor den gången. Vi dras till varann.

Lika tungt i år
Först plockar jag fram spettet och stolpe 50. Medan en korp nyfiket glidflyger över trätopparna och värderar mig räknar jag ut säkraste vägen på kartan. Storstigen mot pulkakullen, sedan den smala stigen uppför backen mot hygget, till höger innan sankmarken, en stunds trixande mellan småstigar fram till den improviserade grillplatsen, därefter kompass nerför sluttningen.

Jädrar, den branten är stor.

Jodå, jag ser hur vildsvinen har rotat här med. Jadå, spettet är tungt i år också, det blir inte lättare. Vad gör en inte för det allmänna bästa? Det är så roligt med all uppskattning vi får, så fint att veta att över 400 personer brukar ge sig ut för att leta efter våra fasta stolpar en vanlig sommar. Till och med sedan Pokémon Go kom.

Jag bonkar ner stolpen framför branten och traskar tillbaka uppför sluttningen, ner igen på andra sidan och bort till bilen. Svettig på ryggen, bra, detta kan du notera som power walk i träningsdagboken, Svensson.

Stolpe med koden täckt av en handske.

Eliten ser mig
Det blir fyra stolpar till, innan turen är över. Mellan stenarna, Stenröset, Stenen och Punkthöjden. För säkerhets skull läser jag in mig med kompass från flera håll när det gäller stenen. Tur att ingen elitorienterare ser mig.

Förresten är det en skicklig en som ser mig. Korpen.
– Tack för sällskapet, svartfôggel. Nu går jag hem. Du får kalasa på nån annan.

### Matematik? Nej, Grossbol och Grossbolstorp har ingenting med gross (tolv dussin) att göra. Början på vårt ortnamn kommer av gråt. En äng som var svår att skörda.

Vi kanske skulle ta och skaffa vresros?

 

LÄSTIPS:
Det är dags för en ny ideologisk offensiv
– gårdagens avsnitt, nr 6 i bloggserien om det svenska klassamhället

Det är dags för en ny ideologisk offensiv

Det är dags för en ny ideologisk offensiv, en ny kamp för bildning, kunskap och kultur. En som tror på medmänsklighet, kärlek, värme och gemensamma lösningar.

Det måste vara möjligt för många att vidga cirkeln med vilka vi tycker om. Jag tror på människan.

Bloggserien om klassamhället fortsätter. Den har handlat om gigantiska skillnader i inkomst, om att det behövs en ny klassanalys av vårt land och att den analysen pågår. Hur ser Sverige ut? Hur liten är överheten? Vem är arbetare? Hur djupa är klyftorna?

De förra avsnitten berättade hur du lär dig din plats längst ner på samhällstrappan och att du inte ska gå där med foppatofflor. De är ett klassmärke, har smakdomarna bestämt. Mellan medelklass och underklass finns också en skillnad. Hur stor?

Dagens avsnitt tar upp kampen om kunskapen och idéerna.

Vi hånade den
När jag gick på Sundstagymnasiet i Karlstad delade socialdemokratiska ungdomsförbundet ut nyckelringar i alla elevers postfack. Var det 1969? ”Ökad jämlikhet” stod det, med tidens moderna snirkeltypografi.

Vi döpte SSU-arna till nyckelringssocialister och hånade parollen. Jämlikhet ska vara absolut, inte relativ, annars blir det ju inte lika. Löner bör öka men jämlikhet bör vara – jämlik. Det finns inget mer likt än lika.

Vad är det annars för mål? Stryk det där med ”ökad” tyckte vi.

Stures motangrepp mot vänstern
Något år senare kom en vänstertidning över Sture Eskilssons promemoria. Den blev berömd sedan. Papperet där den forne kristinehamnaren i Arbetsgivareföreningens tjänst detaljerat förklarade för svenska arbetsköpare och svensk borgerlighet hur de skulle genomföra sin ideologiska offensiv och ta över debatten från vänstern. Viktigt tyckte Sture, annars vet du aldrig hur det går med marknadsekonomin.

Länk: Hjärnhandeln – om ett möte (Crister Enander om Sture Eskilsson och offensiven)

Snart tog Vietnamkriget slut, världen blev inte lika svartvit och det eskilssonska PM:et började genomföras. Han hade föreslagit att motangreppet skulle ske på två fronter. I skolan och i den politiska debatten. Förutom skolmaterialet ville han se en motvikt till det stora flödet av debattböcker och tidningsartiklar från vänster.

Han fick som han ville. Efter vänsterns debatt underifrån kom en mäktig motoffensiv uppifrån, från pamparna med penningsäcken.

Snart skulle vi alla satsa på oss själva. Plötsligt var lösningen på alla problem att starta eget, avveckla och avreglera all gemensam egendom och göra som i ett populärt tv-program, bilda ö-råd och rösta ut folk. Pakten blev det nya verktyget, egoismen den nya läran och i politiken valde socialdemokrat efter socialdemokrat modeuttrycket ”entreprenör” hellre än ”demokratisk socialism”. Snart satt den första människan och berättade i en anställningsintervju att hon var ”bra, väldigt bra” på än det ena, än det andra. Det skulle ingen ha sagt 1965.

På skolgårdarna slutade två mot en vara fegt, det blev i stället bra odds. Även den som ligger fick du slå mot, det sker i samhället hela tiden. I tv-reklamen blev det en fördel om din kamrat blåste av segelbåten, då blev det mer kaviar över till dig själv. Gemensam kamp byttes till DIY, Gör Det Själv.

Den utvecklingen har fortsatt.

– Yoggin? frågar en karl vid frukostbordet i en färsk egoreklam. Hans fru svarar med att ge honom deras logg in. Yoghurten vill hon ha för sig själv.

Är lösningen att byta klass och lära sig andas rätt?
I dag finns det en hel ideologisk industri som jobbar med att dölja att vårt land är ett klassamhälle. I reklampaus efter reklampaus i de kommersiella tv-kanalerna skriker ett halvdussin spelbolag ut sina budskap. Ett av dem kallar sig för säkerhets skull miljonärsfabriken.

I de externa köpcentrens illa sorterade bokhögar trängs självhjälpsbok efter självhjälpsbok från självutnämnda guruer som försöker få oss alla att tro att det bara handlar om självförtroende. Tror du bara på dig själv, så ska allt bli bra.

– Du andas väl rätt? Själv?

Som om det skulle hjälpa det arbetande svenska folket ifall en av oss bytte klass och blev miljonär och en annan fick bättre självkänsla.

Filmare, fuskare, hånare, hat
Statsministern hånas i sociala medier för att han en gång arbetat som svetsare. 1972 skulle det ha varit den stoltaste erfarenhet i världen för arbetarepartiets ledare. Äntligen en höjdare som inte gått broilervägen till tops.

Inom idrotten dyker det upp ständigt nya fall av doping och läggmatcher. Filmning har blivit en del av elitfotbollen. Finurligast fuskare vinner.

Sture Eskilsson och hans vänner inom och utom landet lyckades bra med sin ideologiska offensiv. I sin förlängning stavas den numera näthat. När jag var ung hobbyskrivare ville vi att alla skulle bli sin egen barfotajournalist. Men vi tänkte oss sannerligen inte att detta även skulle innebära en hord av organiserade hatare med starkt genomslag i debatten. Vi tänkte oss inte att solidariteten med folk i länder som Vietnam, Spanien och Sydafrika skulle ersättas av främlingsfientlighet och fascister på marsch igen.

Inte ens fotbollsfusket hade vi tänkt oss.

Envar sin egen lillkapitalist
1971 bestämde sig alltså Svenska Arbetsgivareföreningen för att starta sin ideologiska offensiv mot vänsteridéerna. Åtta år senare drog man igång kampanjen Satsa på dig själv, för att låtsas göra oss alla till privatkapitalister. Dragplåster var ABBA-Frida och hockeyspelaren Lill-Pröjsarn Nilsson.

Hur ska vi se på firmabildandet som politisk lösning? Det formulerade jag för min del året därpå i boken Leendet i vedlådan, en kortprosasamling i sågverksmiljö. Texten Det enskilda initiativet har underrubriken ”En hyllning till de fria marknadskrafterna och de två tomma händernas möjlighet” och lyder såhär:

– Nej, om en skulle ta och starte storbolag? sa Persson, bad om förskott.

Jag gillar fortfarande att skratta underifrån åt överheten.

Dags för en ny offensiv
Inte har jag något emot företag. Kära nån, i höstas bildade jag enskild firma för att kunna göra ett jobb åt en beställare jag tycker om. Det är bara det att jag inte tror att den kommun som har flest småföretag vinner.

Egoismen är en återvändsgränd, både i privatlivet och som politisk metod. Självskryt luktar illa, det har det alltid gjort. Fusk är föraktligt. Girighet kan du aldrig bygga ett samhälle på. Rasism är en medveten dumhet och det är det snällaste jag kan säga om den tanken. Mobbing är till för mycket små människor, stora själar ser styrkan i gemenskapen.

Det är dags för en ny ideologisk offensiv, en ny kamp för bildning, kunskap och kultur. En som tror på medmänsklighet, kärlek, värme och gemensamma lösningar.

Det är dags att vidga cirkeln med dem vi tycker om. Jag tror på människan. Jag tror att gruppen vi bryr oss om kan växa fort och fint om vi bara vill. Vi kan bry oss om många. En dag kan vi vara jordklotets vackraste allihopakram, produktionsenhet och samtalsgrupp tillsammans, fast vi är så olika. Det handlar om respekt, om klasskamp och om vem som är möjlig vän. Låt ringen växa.

Vi hade förresten fel när vi hånade parollen Ökad jämlikhet. Det var inget ont i den. Sverige har aldrig varit så jämlikt som då.

### Fler inlägg i bloggserien Klassamhället Sverige
Del 1: Grislöner i klassamhället
Del 2: Nu kommer den nya klassanalysen av Sverige
Del 3: Den slarvigast klädde kan ha dyrast paltor
Del 4: Så förtrycker de din trut och fot
Del 5: Hur i hundan sätter en igång en skivspelare?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Löparlärdom nr 150

Jag har vänner som tar selfie varje gång de springer. Andra lägger ut karta över löprundan med sträcka, tid och kilometertid i diverse medier. Varenda gång.

Det där är springarens ensak, tycker jag. Var och en får bli salig på sin fason. Själv är jag av annat slag.

Lärdomen? Mitt råd är att du funderar på saken, internet glömmer aldrig. Personligen berättar jag gärna att jag springer, ibland till och med hur lång rundan är. Men du får inte veta tiden.

Aldrig.

Folk blir så avundsjuka när de hör hur mycket tid jag lyckas skrapa ihop på en enda kilometer.

LÄS MER:
Meny för alla löpsidorna

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Trötteliten, saxbrottslingarna och fotbojealliansen

April 2017 har varit en slitsam månad för det politiska språket i vårt fosterland. Hittills har jag personligen fått lov att hitta på tre svenska nyord. Det räcker nu.

Fotbojealliansen. Kristdemokraterna och Miljöpartiet som vill sätta fotboja på folk som riskerar avvisning, så de inte ska avvika på privat initiativ och råka integrera sig. (Se även Svenska Fotbojförbundet).

Saxbrott. När en flykting klipper av sin fotboja trots att Kristdemokraterna och Miljöpartiet sagt att det får han inte får då ä’ inte dom mä’.

Trötteliten. Den elit av trötta anhängare till den trötte polisen Peter Springare som inte sprang sin väg när han bad dem gå ur hans stödgrupp, vilken numera heter jagärsåjävlatrött för att inte förknippas med den trötte Peter Springare till vars stöd den är bildad för att han var så trött men inte tillräckligt trött har det visat sig.

### Läs mer:
Kan ingen berätta för KD att saxen är skapad?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Kan ingen berätta för KD att saxen är skapad?

En gång i mitt tidiga yrkesliv som journalist bevakade jag en mellanölsdebatt arrangerad av nykterhetsrörelsen i Vaggeryd. Då reste sig en kristen vän och förklarade för oss alla att mellanölet måste bort ur butikerna och ersättas av folköl.

– För dä kan di inte dricke sej fulla på.

Jag var neutral betraktare och blandade mig inte i diskussionen, fast det var frestande. Lika frestad är jag nu, när kristdemokraterna vill sätta fotboja på folk som ska utvisas. Så de inte ska gå under jorden. Men jag tiger.

Berättar alltså inte för fotbojpartisterna att Vår Herre har uppfunnit saxen och avbitartången.

### Fortsättning i dag påskafton på Facebook, sedan även Miljöpartiet gått med i fotbojealliansen:

Varning till alla känsliga sympatisörer till KD och MP. Detta inlägg kan innehålla rester av ironi. Scenen är en svensk gräns:

”Välkommen till Sverige. Vi vill inte ha dig kvar. Därför sätter vi nu på dig en fotboja så du inte sticker.”

”Klipp inte av dig den om du tänker gå under jorden här i landet, är du snäll. Gör du det så är inte vi mä.”

”Då får vi förbjuda alla saxar. Vi har tänkt på allt.”

”Å du flyktingen: Glad Påsk!”

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra