Lägg ut! Lägg ut!

ovre-hammarn

Läser August Strindberg och Göran Tunström och tänker att en klåpare som jag inte borde hålla på och försöka skapa romaner. De blir bara refuserade i alla fall.

Läser Carl von Linné och Göran Bergengren och tänker att naturskildringar är det ingen idé att jag sysslar med.

Läser krönikören Ingemar Unge i gamla nummer av Vi-tidningen och några av hans nya begåvade kolleger på nätet.

Varför ens försöka kvala in i division III när mästarna är så mycket bättre?

***

Men. Sätter igång datorn och skriver.

Om vi tar det rätt schematiskt över hur nivåer kan ligga i exempelvis en större kommun, så har förskolläraren låt säga 25 000, skolchefen 60 000 och kommunchefen 110 000 kr. Först dubblar du, drygt, sedan dubblar du det en gång till, nästan. Jag tror ju inte att alla ska ha exakt lika lön men skillnaden är för stor. Så oviktiga är inte förskolebarnen.

Nu, nu jädrar, tass tass tass på tangentbordet. En Facebookkommentar får det duga till. Lägg ut! LÄGG UT!

Glömmer äta.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

En enda notering

skarmavbild-2016-12-07-kl-08-06-21

Ända sedan jag slutade på sågen i Molkom har jag skrivit listor. Ett rörigt minne och ett antal rörliga jobb gjorde att jag måste. Det kom alltid nya sysslor under dagen.

Problemet var att dagens lista så ofta försvann mellan andra blad.

Då kom vår begåvade it-ansvarige för några år sedan och visade mig dataprogrammet som gjorde att jag både kunde skriva listan och ha den kvar.

Det programmet har jag fortsätt att använda, även efter sista arbetsdagens slut. En flik per månad, en lista per dag. (Jag har flikar för större projekt också. Stolpjakt, Konsumkrönikor och sånt). Lätt att använda, lätt att lägga in filer, bilder och skriva textutkast där. Enkelt att synkronisera mellan dator och mobil, så jag alltid når den.

Det är bara det att just i dag är jag lat. En enda sak på listan.
Gôtt.

### Vänta, jag ska vattna blommorna också.
### Här är en annan som gillar listor. Se Ulf Nordströms film på Youtube: Livets främsta redskap

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Ett B-lag blir till

andraklasslararnas-sista-sang

Livet har sina utmaningar. Drygt fem år var jag mellanchef och trivdes med det. Arbetskamraterna var duktiga och trevliga. Alla jobbade hårt och självständigt.

En gång om året kom den svåra dagen. Lönesamtalet. Jag brukade klä upp mig i kavaj, av respekt för situationen och den jag skulle tala med. De visste att det var därför.

Det tog ett tag, men så småningom hade vi lyckats jämna ut och höja lönerna bland dem någorlunda, ibland med hjälp av extrapotter som jag tjatade mig till uppifrån.

Nog om det, så hoppas jag varje mellanchef gör, med motiverade och högt producerande medarbetare som är värda det.

”Du får många tusen mindre”
Så gör inte svenska skolpolitiker och kommuner just nu.

Jag undrar hur vissa chefer inom skolan klädde sig inför de lönesamtal de hållit den senaste tiden? Då när de skulle berätta för skolans lärare att:
– Du får nästan inget.
– Du får 2 500 kronor mer. Eller ja, plus de 5 000 mer du hade redan innan.

Hur kan offentliga arbetsgivare bete sig så fruktansvärt illa och klantigt att de i ett par raska drag skapar ett A- och ett B-lag i lärarrummet? Skapar den nya gruppen ”sämstalärare” eller ”andra klassens lärare”. När skolans syfte samtidigt är att lära eleverna att alla människor har samma människovärde.

Hur kan rödgröna politiker göra det?

Jag vill helst inte svära här i spalten men just nu är det så illa att jag inte äger svärord jävliga nog. Lyssna på Catta Jonssons ledsna sång i stället, till Mikael Wiehes melodi.

Isberg har vi på närmare håll än i Nordatlanten.

Andraklasslärarnas sista sång

### Tack till Gun-Britt Karlsson som tipsade om låten.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Skatan och motljuset

skogsfika

Ute på lång skogspromenad med min vän M. De promenaderna ska jag berätta mer om en annan gång, om luren och gropen och … men det tar vi då.

Nå. Efter två och en halv timme i markerna kliver vi ut ur granskogen intill min gata. När vi passerar pulkakullen kommer en vacker kvinna i sina bästa år vandrande söderifrån med två hundar.

Kamrat M och jag ser likadant på livet, fotograf är han dessutom, så han utbrister spontant:
– Va grannt! Skata i motljus!

Kvinnan med hundarna ser inte att det verkligen går en pica pica med lång stjärt på toppen av pulkakullen (det är den han menar), men hör oss gör hon ju. Hon ser full i skratt ut.
– Ja på kullen ja! ropar jag.

Det räddar inte situationen.

skatsparHem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Helgen v. 48

Helgen v. 48

Nu har det gått ett år till och jag ser det som min självklara plikt att publicera länk till Sveriges bästa musikvideo igen: bob hund Helgen v. 48 Klicka och njut.

Ett år skrev jag att låten sätter sig som en älgfluga i nacken. Det står jag för. Undrar hur de gör, de som ordnar en särskild fest denna helg varje år, bara för låtens och videons skull?

Misstänker att det blir dans.

Extra, Extra! Så kom filmen till
Till dig som hållit ut och tittat på videon varje fredag v. 48, när jag lagt ut den. Här är extramaterial, lite fredagsgodis. Historien om filmen som bob hund återanvände. Han heter Kjell, han som fyller 30 år den 1 december 1973 och firar det på filmen. Just det, v. 48! Det ÄR en 70-talsinspelning.

Karln som filmar allt i en enda tagning är kändis i filmvärlden i dag. Läs mer i Expressenkrönikören Lars Lindströms betraktelse: Lars Lindström: Helgen vecka 48

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Hur du sällan vinner opinionskrig

knuten-nave

Ska man kasta föremål på folk, för den goda sakens skull? Ibland är det nyttigt att tänka efter. Nu har jag gjort det.

Debatten bröt ut för ett tag sedan. De bruna i Norden ville demonstrera i Stockholm, tätt intill den judiska synagogan dessutom, och polisen hade vänligheten att säga ja till färdplanen.

Naturligtvis planerades en motdemonstration. En sådan organiserades också av organisationerna Rött Forum, Seko Stockholm, Hotell- och restaurangfacket Stockholm-Gotland, Unga Elektriker, Unga Byggare, SSU Stockholm, Ung Vänster Stockholm, Studenter mot Rasism, Vänsterpartiet Storstockholm och Feministiskt Initiativ.

Så långt var frågan enkel. Låt inte de bruna tåga utan att protestera. Låt polisledningen få höra vilket historielöst beslut det var att tillåta dem att samlas precis intill judiska församlingen.

Silberstein: Håll nazisterna borta från synagogan
AB: Nazisterna kräver att vi är tysta

”Släng snö på’rom!”
Nu råkade det ha snöat rejält i Stockholmstrakten. Ett sådant där rikssnöväder som gör att även vi snölösa ute i landet tycker oss höra skorna knarra när vi går ut. Ett som får huvudkommuninnevånare att tro att det var de som först tänkte tanken om jämlik snöröjning.

– Vi kastar snöboll på’rom! tyckte en förhoppningsfull svartklädd ung man i ett socialt medium någonstans. De svarta planerade sin egen bråkigare motdemonstration. Snart var debatten igång. Jag reagerade väl som många andra spontana typer, först.

Kul. Gör’t. Släng snö.

”Var inte snälla”
Den känslan gick över på femton sekunder. Då hade jag insett att en kastad snöboll mot ett brunt tåg inte är som vilken lekfull snöboll som helst. För att citera mig själv:

”Det blir säkert jättekul för stunden att kasta de där snöbollarna. Det kommer säkert att få uppmärksamhet. Men aktionen är otaktisk så det skriker om det, av två skäl:

1. Den riskerar att bidra till en våldsspiral. Nästa gång snöbollar med stenar i, gången därpå stenar utan snö runt, gången därpå… Oavsett vilken sida som står på tur att eskalera. Vi ska inte medverka till en sådan utveckling.

2. Den kommer att ge oss massor av negativ uppmärksamhet och stöta bort folk från den antirasistiska fronten. Det har den redan gjort. De här bilderna kommer att fastna på näthinnorna hos många som hade varit möjliga att vinna för vår sak. Folk som inte gillar gatuslagsmål.

Snällhet mot rasisterna i november 2016 är att ge dem ett snöbollskrig i julklapp. Var inte snälla.”

Bilderna talar till magen
Nu har jag tänkt färdigt. Jag har inte ändrat mig. Ty vilken bild gav våra lättledda svenska riksmedier av den där lördagen? Bilden av snöbollar (och knallskott) som flyger genom luften. Bilden av svartmaskerade kastare.

De bilderna talar inte till förnuftet, de talar till magen. Det ser en ju vilka som är huliganer där.

Opinionskrig vinner du sällan genom kast med liten boll.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Kära kommun, är jag ikapp nu?

traktorgatan

Berättelsen om en värk, ett mutter och ett nytt stolt gatuplock.

Måndag, solsken och fyra grader kallt. Medan talgoxar och grönfinkar äter mellanmål i vårt paradisäppelträd ägnar jag mig åt viktiga pensionärsgöromål. Spelar sudoku i mobilen och läser nyheter på Facebook. Någon råkar vara på Kuba när kubanerna samlas i massor för att sörja Fidel, någon kämpar med att tillverka vita blodkroppar, någon skriver dikt om stiltjens dagar. I tanken finns jag vid deras sida, var och en.

Nu blev det nästan rekord i sudokun.
Äter lördagens rester, penne och köttbullar.

Den vanliga värken i höger baklår
När solen börjar fundera på att gå ner bakom Skottaberget tar jag mig slutligen samman och kliver i löparskor och springoverall. Höger baklår värker efter lördagens spadvändning av trädgårdslandet men en får inte ge tappt. Den värken får jag varje gång; efter långpass med men mest efter grävjobben.

Den som ser mig i aktion med en spade brukar känna igen farfar. Samma ivrighet, samma brådska i armar och blick. Gräva sakta går inte.

Kanske är det ischias, kanske träningsvärk men ibland tror jag på skidåkarnas kompartmentsyndrom. Det blir för trångt för muskeln, den som två överläkare trodde var en tumör i mitten av 1990-talet. Röntgenbilden av låret den gången visade inte minsta förändring, då hade jag fruktat det värsta länge.

Jag kan ju inte komma till landstinget nu och be dem operera en 65-åring. Motionslöpningen fungerar hjälpligt bara jag inte springer för långt och det är bara när jag gräver landet det blir riktigt illa. Efter några dagar går det alltid över.

Kanske är det någon gammal skada som spökar.
En får inte ge tappt.

Nu ska ho’ kuttes
Jag tänder lampor så huset ska se bebott ut, knäpper igång gps-klockan och väntar tills hon är vän med satelliterna. Klick och iväg nerför gångvägen. Viker vänster, genar över gräset mot Grossbolstorpsvägen och lufsar vidare uppför backen mot Norrliden. Låret protesterar inte alltför mycket, särskilt inte när vi springer på tå, skorna och jag.

Gudskelov har jag lärt mig låta bli att titta på pulsnoteringen hela tiden, sist hade jag hög puls här i början. Inte nu, men det vet jag inte än.

Två projekt sysselsätter mig medan kylan nafsar kärvänligt i kinderna. Ett styck bilnummer och ett styck nytillverkad gata. Jag samlar på bilnummer och letar efter 505. Förgäves i dag, men det vet jag inte heller än.

Gatan är den som leder till vår nya återvinningscentral i kommunen. Den har jag kört en gång men aldrig sprungit. Hoppas jag orkar dit med låret. Nu ska ho’ kuttes.

Rakt in bland vildsvinen
Vid Ånäs står några bilar på parkeringen, ingen med rätt nummer. Jag fortsätter längs vår asfalterade banvall, passerar de sista husen i tätorten. När jag ränner över gamla Dejevägen flyger en nötskrika före mig norrut. Vid bron över Kvarntorpsån cyklade en bekant rakt in i en vildsvinsflock härom året, men nu är det grisfritt så långt ögat kan nå och jag slipper skrika. Isen frasar i ån, skuggorna blir allt längre, låret muttrar men matar på.

För två år sedan sprang jag alla gator i tätorterna på Forshaga kommuns turistkarta. Barnsligt, jag vet, men det var en rolig lek som gav mening åt mitt löpande en höst i livet. (Läs gärna mer här).

Nu har jag insett att kommunen gjorde en ny gata när man byggde nya återvinningsstationen. Den som vi modigt visar upp som första intrycket av vår centralort, för de besökare som kommer norrifrån. Den gatan har jag aldrig löpt.

Mitt stolta gatuplock
Jag passerar några halvgnagda stora aspar och en bäverstig och viker av över bron till gärdet med nya industriområdet. Benen trivs bättre med grusvägen som är där i början. Nu ser vi den osprungna gatan, hurra! Jag springer åt höger genom återvinningsstationen och ut igen, till där gatan börjar.

Traktorgatan. Bra namn. Nu vänder jag och följer den söderut på väg hemåt. Färsk asfalt, färsk notering för mitt stolta gatuplock. I morgon ska jag skriva till kommunen och fråga gatukontoret om produktionsläget. Ni har väl inte gått och lagt ut fler gator bakom min rygg sedan 2014?

Borta vid Skottaberget leker solen kurragömma.
Höger baklår tycker att jag är en stor idiot.

benHem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Frustar av framtidslängtan & gör listor

telefonkataloger

Läste i tidningen att Nordea ska lägga ner vårt kontor på orten. Härom dagen fick vi räkning på bankfacket. Undrar vad jag har där. Disketter?

Vad bör jag spara? Vem i hela världen kommer någonsin att efterfråga mina gamla skolbetyg? CD-romen med packningslistan inför månaden i Kavalla har heller inte mött stor efterfrågan de senaste tolv åren.

Nå, i en färsk kartong ute i garaget har jag nu parkerat tre tjocka telefonkataloger från 2005 (Karlstaddelen) och en från 2004. Det känns tryggt.

Ifall.

Framtiden är allt det som inte blev kastat i Den Stora Utrensningen och som inte får plats på en lista över Bra att ha-saker, sparade i svullna flyttkartonger. Kom igen, framtiden. Jag frustar av längtan.

Men listorna, listorna!

### För säkerhets skull har jag sparat min 25 år gamla Macintosh Performa. Har hundratals krönikor och skrivarkurslektioner i den.
### För säkerhets skull har jag sparat en nästan lika gammal tjock-pc, den har diskettstation.
### Måste komma ihåg att provstarta dom snart igen. Jag tror datan är här för att stanna.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Bob Dylans hälsning till Sara Danius 1966

tarantula

Läser Bob Dylans Tarantula från 1966 och känner igen sättet att skriva. Var har jag sett det förut? Gjorde jag inte själv en del orädda försök i samma stil de där åren? Varifrån fick jag inspiration till det? Bildjournalen? Thomas Tidholm? Tidens musiktexter? Minns fortfarande ett udda brev jag skrev till en tjej.

Boken är inte lättläst men i efterordet är Peter Glas full av entusiasm:

”Dylans roman Tarantula har rykte om sig att vara svår att läsa, svår att begripa sig på. 

Inget kan vara mer felaktigt. Boken är rena läsfesten och den går rätt in i hjärnan och hjärtat – bara man har kommit på knepet, bara man lärt sig Konsten att läsa Tarantula.”

Beskriver kaos med värme
Jag strävar på, efter att ha läst hans bruksanvisning. För Dylan är allt kaos, skriver Glas. Det stämmer uppenbarligen 1966, kanske fortfarande.

”Just accepterandet av kaos är det allra mest originella i sammanhanget, det ställer Dylan långt från andra banbrytande författare under 1900-talet, t ex absurdisterna, Becket, Camus, vilka alla upplever kaos och meningslöshet som fruktansvärda problem. I stället beskriver Dylan tillvarons kaos med samma amerikanske värme som t ex Whitman och Kerouac beskriver den fungerande världen med.”

Detta måste vi gömma för alla Dylan-resistenta
Jag strävar vidare. Författaren är originell, identiteterna är i upplösning, strukturerna med. Inte en kliché hittar jag, språket och bilderna myllrar.

Så, på sidan 81 i en av de dikter som avslutar praktiskt taget varje kapitel, hittar jag den. Hälsningen från mitten av det kaotiska 1960-talet till Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius år 2016. Bob Dylans eget inlägg i Varför kommer han inte hit-debatten:

”blev lite rörigt, men ni
känner ju mej, det gilla jag inte
alls. jag säjer ”hörru stumpan, jag sjunger
förej & så, men försök bara inte
köra med mej, hajaru?” jag har hört att
dom inte tänker bjuda in mej nån mer gång
för dom gilla inte att jag la an
på klubbmästarns tant, på det stora hela
klarar jag mej trots allt. har en ny sång
/…/
men du känner ju mej, det ska
fan så mycket mer till för att köpa mej”

Detta får vi absolut inte visa så alla Bob Dylan-resistenta ser det.
Göm boken. Göm den fort.

### Apropå tarantlar: Första kända bilden på en fågelspindel visar den i full aktion.
### Den äter på en kolibri.
### (Källa: skansen-akvariet.com)

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra