Bra sätt att visa hur alla behövs

Ibland blir man inkallad, det är alltid trevligt. Människan vill bli behövd och en dag behövs den här människan som scenvakt och skjutsare av 12-årig skådespelare till sommarspel. Vi går in för det med liv och lust, både han och jag.

Finns det något mer pedagogiskt än en vanlig sommarteater i svensk skogsbacke? Finns det bättre sätt att visa hur vi alla behövs?

Sven Nordqvist har hittat på Pettson och ritat honom. Regissören har skrivit manus och regisserat, andra har gjort dräkter och koreografi, snickrat, målat, marknadsfört, tipsat press och skrivit bemanningslistor. Sedan har de repeterat. Repeterat och repeterat och repeterat, fyra gånger i veckan på slutet. Till slut kan småsyskonen också både repliker och danssteg, jag känner en.

Kiosk och lunchmat
Hon kan kiosken också, 9-åringen. Nu lär hon mormor. Allt kostar 15 kronor förstår du, popcornsmaskinen står där borta, kaffet brygger vi här och så klickar du in på iPaden vad folk köper.

Naturligtvis behövs det en kiosk. Toaletterna, nämnde jag dom? Personerna vid insläppet? Webben och facebook? De som köper mat till de medverkande? Lördag och söndag är det ju två föreställningar. Pettson, Findus och mucklorna får inte svälta ihjäl.

Då kommer dämonerna
Scenvaktsjobbet är mycket ansvarsfullt. Vad var det han sa, Ingmar Bergman? ”Dämoner”? Nu drabbar de mig, ensam på min post som jag är. Medan publiken börjar strömma in repeterar jag min uppgift. Några minuter i ett: dra bort repet framför scenen, ställ undan konerna och stenarna. I pausen: ställ ut konerna igen, häng upp repet, sträck på det. Bär bort raketerna, geväret, väskan med fisken och småsakerna, glöm inte låtsashönan. Efter det: be nån hjälpa dig bära bort Findus hus.

Allt går bra, båda föreställningarna. Han som spelar Pettson är särskilt glad över att jag kommit ihåg att spetta fyra hål som han sätter pinnarna till snubbeltråden i.

Inte en enda unge i publiken ramlar ner för det spännande berget. Varenda muckla blir kramad av barn efteråt.

Dämonerna får dra till nån annan teater.

### Pjäsen? Det är en fin familjepjäs. En rolig och tät föreställning, väl värd att se med barnen.
### Kanske finns det biljetter kvar för dig som bor nära Mölndal med omnejd?

 

Hem | Om mig Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 959. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När hemsk betydde dum

Språket rör sig hela tiden. Betydelser flyttar på sig.

Hemsk betydde dum förr. När någon bara gick hemma och inte tog sig ut i världen för att lära sig något nytt. Då var han hemsk.

Sådant kan jag gå här hemma och fundera över.

Mobil var en prydnad som hängde i fönstret. Ikon var en religiös bild. Klick var en bit mos eller smör. Padda ett groddjur, EPA en affär. En liberal stod till vänster, moderat betydde måttfull och SD var det samma som sudden death eller nazisternas sicherheitsdienst.

För ännu längre sedan var skrivare någon som skrev, gärna avskrifter för hand. Grym betydde elak. Bara. Fruntimmer var en byggnad vid ett slott, där drottningens uppvaktning bodde.

***

Några ord byter betydelse, andra får dubbelt innehåll. Värst är alltid när du hamnar mitt i övergången.

Ser vi just nu hur ordet ”själv” sakta börjar betyda ”ensam” på riktig svenska?

Sjukt hemskt.

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 958. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Nya ordlistan

Extremist
SVT-beteckning på människa som inte är folkpartist.

Nationaldag
Ledig dag då varje äkta främlingsfientlig svensk bör stå och rycka i närmaste skolas helgdagsstängda dörr, för att försöka komma in och sjunga nationalsången.

PK
När politiskt högerfolk innerst inne inser att motståndarna har rätt men inte vill erkänna det, utan i stället försöker byta betydelse på den vänsterpolitik som inte är politiskt inkorrekt utan just – korrekt.

De vet ju det.
Den är korrekt.

Det är därför de säger det hela tiden. Politiskt korrekt.

### Det här försenade inlägget är ett prov, för att se om webbhotellet fungerar igen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 957. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Kort sagt dött och fult

Hur har det gått med journalistikens utveckling?
Jo tack:

Dåliga foton i media av skrivande reportrar, när pressfotografer fått sluta.
Bättre och bättre foton av amatörer i sociala medier, dock icke journalistiska bilder.
Kort.

Knökfullt med genrebilder på lagböcker och blåljuslampor.
Dött.

Dålig tv på dagspresswebben, producerad av amatörer förklädda till journalister.
Dålig tv av SVT som låtsas ha glömt att det är skillnad på nazister och vanligt folk.
Fult.

Jo tack.
Det rullar på.

### Grejlöparen
Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 956. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Sörj inte. Argumentera.

EU-valet klart. Unionen är en överstatlig och odemokratisk koloss, dessutom en Fästning Europa. Jag vet.

Och dock jublar de främlingsfientliga.

Jublar. Fundera på varför. Är det för att de är kloka nog att förstå att också en plats i det demokratiska underskottets parlament har betydelse? Är det för att de gillar pengarna ledamöterna får? Är det för att en framgång i även detta val stärker dem i opinion, medierapportering och självkänsla?

Jag vet vad jag tror. De kan också stava till   K-a-m-p   l-ö-n-a-r   s-i-g.

Använd talarstolen
Man ska inte ha några illusioner, definitivt inte om EU. Däremot ska man använda de talarstolar tillvaron ger.

Jag gick med Nej till EEC-märke på mitt jobb på sågen redan 1972 och har inte ändrat mig. Jag har inte ändrat mig om den svenska demokratin heller. Den gör halt vid fabriksgrindarna, firmaportkoderna och jobbdatorinloggningarna.

Likafullt tycker jag det är i bästa fall okunnigt, i näst sämsta fall frasradikalt, att som vissa inom vänstern låta bli att rösta. Eller så struntar de – i värsta fall – i hur folk har det.

Penningen styr
Det har betydelse för Europas folk vilka som sitter i parlamentet, trots den besynnerliga maktfördelningen i EU:s politiska system. Det har betydelse för svenska folket hur stort inflytande SD får i Sveriges riksdag. Trots att penningen styr så mycket som den gör.

Nå, en får inte ge tappt. Sörj inte. Argumentera.

### Gårdagens inlägg: Grejlöparen

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 955. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Du ledde vid fjärde kontrollen

 ”Det finns bara en regel: två fötter i luften samtidigt vid vissa tillfällen under förflyttning, oftast framåt. Allt annat är oviktigt.”

Comeback i orienteringen har jag gjort många gånger. I år med.

Nå, en seger i skolmästerskapen för Nyed i sjätte klass, en etappseger i klassen Herrar 40 år, nybörjare, vid O-ringen i Arboga 1991 och en förvånad vinst i klubbens jaktstarttävling med handikapp Först I Mål Vinner! härom året gör mig inte till mästare.

Dock är jag igång igen.

Det blir för lite löparprat i bloggen. Dumheterna i världen är för många, naturen för ljuvlig och alla andra infall för pockande. De tar utrymme från berättelserna om hur man sätter ena foten framför den andra och skuttar igång. Vänta, skrev jag inte en definition  av löpning för några år sedan?

”Det finns bara en regel: två fötter i luften samtidigt vid vissa tillfällen under förflyttning, oftast framåt. Allt annat är oviktigt.

Då är du löpare.

Nu kan en trestegshoppare Olsson från västkusten visserligen påstå att det han gör passar in på definitionen. Mitt svar är att tresteg och höjdhopp också är löpning. Dessa sysselsättningar är de dåligt uthålligas variant av den gamla fina grenen Korta lopp.”

Klicka på länken definition  nu. Det finns en rolig fortsättning som bygger på Lena M Johanssons skala med löpningens olika stadier, från Stenstod till Tokrusa.

Hämta goa rötter
Låt oss ta det från början. Jag är som alla andra. Denna kropp och bifogade hjärna är tänkt att användas av en jägare/samlare. Det är dit evolutionen hunnit med oss. Vi är gjorda för att jaga ren och hämta goa rötter på andra sidan bergen. Alltså mår vi bra av att röra på oss.

I vinter har jag mått bra tre gånger i veckan, rent löpmässigt. Strävat och hållit mitt 500-metersspår runt gärdet vid friluftsgården öppet, varv efter varv i djupare och djupare snö. Älskat snöpulsningen som ändå krävts, gillat den särskilt mycket när spåret drivit igen i vilda snönätter. Nog har mina gener jagat ren. Numera vägren, men dock en ren.

I vår har jag därefter slitit stig. Sorgmanteln och trädpiplärkan är fina springkamrater.

Vore jag 43 skulle jag sätta pers på Götajoggen i vår residensstad strax. Det är jag nu inte och joggen har ängsligt folk både döpt om och krympt. Dessutom trivs mina vader bäst där skogen susar, nu när snön har smält.

Sådant kan jag leva med.

En populär ny motion
I några år har den kära vännen och jag hjälpt till med stolpjakten. Vi är med och ordnar så kommuninnevånarna får en karta i brevlådan och kan leta fasta stolpkontroller fem och en halv månad mellan snösmältning och älgjakt. En populär historia som fått hundratals följare och dessutom får oss själva att röra på oss.

Stolparna ska ju ut och i höst ska de hem igen. Ibland behöver de letas reda på och sättas upp igen under sommaren, när skogsavverkningar eller klåfingrigt folk råkat komma åt dem.

I år kom jag på att börja leta stolpar själv, när de nu står där. De flesta har jag ändå inte satt ut och de som är mina egna har jag slitit mer med än någon annan. Det är värre göra att först hitta på var en stolpe ska stå på kartan, sedan rekognosera platsen i terränglådan och slutligen bonka ner den med slägghammaren. Andra stolpletare behöver ju inte bära dit vare sig hammare eller buntar med stolpar.

Det började alltså med att jag sprang omkring och rekognoserade stolpställen till Hitta ut!  som arrangemanget numera heter. Sedan sprang jag med kompass och karta i hand, när de väl satt ute. Hittade och registrerade i appen.

En jäkel på att tycka om
Då slog mig tanken att det är en orienteringsklubb jag är med i. Vi sysslar med orientering. Det är den roligaste sport jag vet, att utöva. Om den kärleken har jag skrivit det här och det här i vår. Kärleken är besvarad, fast jag inte fattat det. Jag råkar bara vara bättre på att tycka om än på att vara bättre än dom som också tycker om.

Så i vår har jag gjort comeback, mer på allvar. Sprungit alla värmländska tävlingar utom en, varit med på klubbens träningar, framför allt kutat själv med karta i hand, olika banor som jag hittat på mellan stolpar jag inte tidigare besökt.

Det har gått bättre och bättre. Efter ett tag är det som om åtminstone tillstymmelsen till rumsuppfattning och lokalsinne börjar gro i skallen på mig. Ett sånt där sinne som vet skillnad på hit och dit.

De har gjort oss till bärare
”Med karta i hand”? Ha! Nuförtiden springer vi omkring med en mindre sportbutik i hand, när vi ska till. Orienteringssporten har de döpt om till ol. Det betyder orienteringslöpning. Oss utövare har de gjort till bärare.

Allt detta ska du bära med dig, för att göra din förmiddag i ol-skogen riktigt lyckad, om du är som den här närsynte 68-åringen:

Gps-klocka på vänsterarmen (så du kan ta tid själv, vad nu det ska vara bra för).

Kompass i högernäven (så du vet var den magnetiska nordpolen just nu ligger, alltid bra att veta).

Hållare till kontrolldefinitioner på vänster arm (så du slipper titta på de som är tryckta på kartan och till exempel berättar att första kontrollen är en sten).

Den digitala stämlingspinnen på höger långfinger (så systemet vet när du varit vid alla kontroller och att du besökt dem i rätt ordning).

Förstoringsglas på vänster tumme (så du ser att det är en karta du har i handen).

Karta, noga hopvikt i vänster hand (så du faktiskt kan hitta en sten på ett berg i Ekshärad som du aldrig besökt förut).

Den magiska stenen
Det där sista är magiskt.

Det går att sätta en närsynt 68-åring i bil, förflytta honom till Ekshärad 81 kilometer längre norrut i Klarälvdalen, starta en klocka och skicka ut honom i vilt främmande skog och be honom hitta en meterhög sten han aldrig sett förut bortom en mosse han aldrig sprungit på förut, ovanpå ett berg han inte visste fanns. Och – han klarar det. Han som är jag. För det mesta hittar jag faktiskt stenbumlingen som legat där sedan inlandsisen och väntat på mig.

Den saken upphör aldrig att förvåna mig. Sist blev jag trea i min blandade klass, slagen med bara drygt en minut av en segrare som är 23 år yngre. Jag sa ju att jag har gjort comeback.

Skorna luktar skog och lycka.

### När du gått i mål sticker du pinnen i nästa digitala dosa.
### Ut kommer en pappersremsa med dina mellantider.
### Några timmar senare kan hela världen se på nätet att du ledde vid tredje och fjärde kontrollerna.

Vänta bara.
Nästa gång, då du.
 

Hem | Om mig |Löpning
Inlägg nr 1 954. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vill du bli nyttig idiot åt rasisterna?

Den sämsta vits jag vet: vi orienterare har kontrollbehov.
Hahaha …
Den klenaste generalisering jag vet: vi orienterare har kontrollbehov.

Klen sak? Ja verkligen. Om du tänker efter, så inser du att det där behovet gäller inte bara skärmletare. I själva verket gäller det oss alla. Varenda människa vill ha kontroll.

Jag återkommer till det.

Varför rösta?
Under tiden dyker den vanliga frågan upp från de låtsasradikala:
– Varför ska jag rösta i EU-valet? Jag gillar inte unionen.
– Jaså, svarar jag, som också röstade nej till svenskt medlemsskap och inte har ändrat mig om överstatliga fästning Europa. Vad gillar du då?
– Jämlikhet, får jag till svar. Jämställdhet. Svenska kollektivavtal i Sverige. Bra klimat. Solidaritet med folk som måste fly.
– Och ändå tänker du skänka din röst till en högerextrem antifacklig kvinnofientlig typ som slåss för ojämlikhet? Djupare klyftor, är det vad du vill ha?
– Absolut inte.
– Då så. Gå och rösta då på söndag. Annars är det bara munväder du har att komma med.

Du vill väl inte bli en nyttig idiot åt rasister, fascister och andra högerextrema? Frasradikalism är den fjantigaste åkomma jag vet. Skärp dig, världen 2019 är ingen lek.

Själv röstar jag i varenda val jag kan. Annars kan det komma en dag när jag inte kan.

Där har du felet
Alla vill ha kontroll. Ibland tänker jag att det är orsaken till många av vår tids problem. Detta att människor ställs utanför och känner sig maktlösa.

Hon som ser sin landsbygd glesas ut.
Han som ser sin bruksort förtvina.
Föräldern och barnet som ser byns skola läggas ner.
Pensionären som inte förstår www, gps, optisk fiber, mobilapp och facebookgrupp.
Lokalpolitikern som får ännu en pålaga av Europeiska unionen eller svenska staten att rätta och packa sig efter.

Alienation, känslan av främlingsskap. Den är ingen bra grund för framtidstro.

## Rösta på söndag, alltså. Rösta mot högerextremismen. Det är minimum.
## Gå sedan vidare och kräv kontroll och fördjupad demokrati. Varför dör glesbygden? Varför suckar bruksorten? Varför utarmas skolan?
## Måste det vara så?

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 953. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När skogen lever och lagom är stort nog

Folk är olika och bäst är när gruppen tillåter sina individer att vara just individer i gruppen. Det är det ena.

Det andra är att barnaåren präglar oss.

Barnaåren

Mitt käraste minne av pappa är från en gång när vi jobbar i skogen och har tagit kaffepaus. Jag är inte gammal men har fått en yxa i hand och brukar hjälpa till med att kvista och ibland barka.

Nu är det vår och vi är just klara med en tändsticksasp. Den savade och var så lättbarkad att vi fick smyga oss på den. Trädpiplärkan sjunger och en stilla vind drar genom hemmanet Ängebäckstorp 1:3.

– Hör du va’ dä’ suser i trä’a? säger pappa och tar en klunk kaffe till.

Det är inte den märkvärdigaste replik denna ordglade far fått ur sig, men just den minns jag bäst. I det ögonblicket bjuder han in mig i en gemenskap som det inte går att gå ur. Vi som vet att skogar susar, att de har gjort det i tusentals år, att vi lever bland alla andra liv i skogen och att vi har delat det suset och den känslan med generationer av andra människor. ”Hör du vad det susar i träden?”

Ja, jag hör. Det suset har aldrig lämnat mig sedan, inte för några långa tider. Det är något särskilt med träd och något ännu mer särskilt när de blir flera stycken. Fattigmans tröja vet vi var vi har.

Skogen fanns kvar
– Dig kommer dom att göra om! sa kusin S när jag skulle börja på gymnasiet långt borta i stan och förklarade för honom att jag behövde ut i skogen varje dag, om jag skulle orka trivas.

Han fick både rätt och fel. Inte hundan hann jag ut i skogen varje dag, när jag skulle lära mig trigonometri, historisk materialism, franska verb och juraperioden och framför allt förändra världen. Vad gjorde det? Skogen fanns kvar när jag var redo igen, fast det tog några år.

De hade inte gjort om mig, egentligen. Skogen susar än i gener och hörselnerv.

Inte för att jag ska bestämma vad som ska stå i en eventuell annons när jag har dött, men det får gärna vara en vers av Gunnar Ehne:

Har du nôn skog
i din himmel, du Gud
Te gå i en finen kväll
En tocken där gammel skog, du vet
mä smörsôpp å kantarell

Barnaåren präglar oss, det är därför jag ska ut på en runda bortåt Visterud när den här betraktelsen är klar. Munnen vattnas redan. Sviktande skogsstigar och kluriga orienteringsproblem väntar; stenen, kolbottnen, ruinen och några till.

Individen

”Småorten har sina fördelar, det har jag berättat i tjugotalet inlägg. Fast det har förstås storstaden med, tro inget annat. Servicen, historien, lättheten att hitta likasinnade. Själv föredrar jag gator som man kan springa mittpå men det finns andra glädjekällor, jag vet.

Sådan glädje har jag hittat i såväl Karlstad som Stockholm och New York. Brandmän är sig lika på alla de ställena, förresten. De har smeknamn, firma i källarn och är duktiga på att laga mat.

Folk är bra överallt.”

Det där var ett inlägg jag skrev på Facebook för en tid sedan. Den som känner mig vet att jag är en kritisk jäkel, att jag skrivit massor av arga krönikor och att jag inte har för vana att fjäska för överheter.

Trött på mig själv
Ibland kan en bli trött på sin självbild. Det drabbar mig rätt ofta, och sånt finns det olika sätt att hantera. Nu valde jag Det Nöjda Inläggets strategi en stund.

Visst, jag tycker inte om att mina kommunpolitiker vill bygga 150 bostäder och därmed äta upp centralortens närmaste strövområde precis intill älven. Visst, jag stör mig på växande barngrupper och skräpet som blåser omkring riksväg 62 vid infarten till mitt Forshaga, där vi lämpligt nog placerat kommunens återvinningscentral. Visst, jag kan bli tokig när jag tänker på all den skog som kalhuggits strax intill tätorten, ett stavtag från motionsspåren.

Mitt i min normala adrenalinproduktion slog mig tanken att det samtidigt finns väldigt mycket jag trivs med. Storstaden har sina glädjeämnen, residensstaden med, men för den här individen får köksbordet gärna stå i utkanten av en mindre tätort på 6 000 invånare. Strax intill skogen.

– Hör du va’ dä’ suser i trä’a?

### Jag tror det är 21 inlägg nu, där jag prisar den trivselstora tätorten vid skogens bryn. Den har sina fördelar överskådligheten, närheten.
### Du får välja din plats, jag missionerar inte.
### Tror jag.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 952. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Varför i hela fridens dar kallar vi henne bara för Selma?

 

Jag får inte riktigt ihop det med förminskandet av kvinnor. Att det förringar tjejer när en konferencier kallar dem vid förnamn, bara, medan killarna får både för- och efternamn, det förstår jag. Att det förringar kvinnan, när det står i annonsen att man ska kontakta ”förskolechef Lovisa”, det fattar jag också. Oavsiktlig härskarteknik.

Men varför kallar vi Selma Lagerlöf för Selma?

Varför hon får bara förnamnet medan manliga författare får heta hela sitt namn eller i varje fall efternamnet, det är svårare att begripa. Finns det någon känd manlig svensk författare som vi läsare bara kallar vid förnamn när vi talar om honom? Selma på kvinnosidan – har hon någon manlig motsvarighet? Har hon ens någon kvinnlig? 

Sju tusen Selmor
Hur det än gick till så kan det knappast ha berott på att förnamnet Selma är så ovanligt att det gjorde efternamnet onödigt. Den saken har jag undersökt, med Statistiska Centralbyråns hjälp. Vid senaste årsskiftet var det såhär många svenskar som bar följande efternamn: 

Fröding 399 
Geijer 379 
Strindberg 288 
Ferlin 114 
Aspenström 55 

Samtidigt var det 7 389 personer som hade Selma som tilltalsnamn. 563 hette Lagerlöf i efternamn. Jag har svårt att tro att det var någon avgörande skillnad för hundra år sedan. Det var alltså inte något ovanligt förnamn som gjorde att Selma Lagerlöf fick heta bara Selma i folkmun. Då hade Lagerlöf varit mer användbart.

En familjemedlem
Jag skrev om saken i ett blogginlägg häromdagen. I facebooktråden fick vi många kloka förklaringar:

– Att vi i Värmland alltid haft svårt med titlar och niande. 
– Att vi har sett Selma Lagerlöf som vår, som en familjemedlem.
– Kan det vara så att vi håller ”Selma” kärare än ”Fröding”?
– Att det är en klassfråga. VD:n citeras med hela namnet i personaltidningen medan Arne i traversen tappar efternamnet en bit in i texten.
– Jämför med kyrkans område. De senaste biskoparna i Karlstad har genomgående kallats Bengt, Esbjörn och Sören av kyrkfolket, medan den biskop som fanns i början av min tid som journalist så vitt jag minns aldrig kallades Gert, utan Borgenstierna.
– Att det kanske är en helgonisering. Vi vet ju inte vad någon Sankt eller Sankta heter i efternamn heller.
– Att det kanske är både piedestal och manligt nedlåtande inblandat i förnamnsbruket. Olika gånger.
– Att det trots allt kanske ändå beror på att det räcker med förnamnet för att identifiera Selma. Det kanske inte finns så många författare som heter Selma som Gustaf?
– Ärligt talat tycker jag inte att det är så farligt eller förringande. Beyoncé bryr sig nog inte.

Men ändå …
Så lät det i Facebooktråden. Vem som har rätt vet jag inte. Kanske är det faktiskt så enkelt som att vi tidigt såg henne som våran Selma. Detta att hon blev folklig redan under sin livstid.

Inte vet jag.
Jag vet inte vad jag ska tro.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 951. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Guds barnbarn och fjärilsbusken

Någon gång ska jag försöka reda ut begreppet Guds barnbarn med mig själv.
Under tiden sker saker i vår trädgård, som verkar ha med saken att göra.

Asch, vi tar det direkt. När jag söker på ”Guds barnbarn” svarar nätet att det är människor som vuxit upp i kristna hem men som aktivt vänt sig bort från religionen.

Just så har jag själv använt uttrycket. De som inte gjorde likadant. De som ibland liknar en och annan lärarunge du minns, vilken hade värst problem av oss alla med disciplinen. Trots pappa magistern. Eller det självtänkande barnet i varje orienterarfamilj, vilket absolut inte vill följa med ut i skogen på heldag bland oranga skärmar och kalla utomhusduschar varje helg, vår och höst.

Börjar du förstå att det är en metafor jag talar om? Trotsarna. De som gick en annan väg.

Borde lyssnat på pappa
Tolka inte detta alltför dramatiskt nu, pappa och jag hade en varm relation. Men när det gällde hans fenomenala förmåga att hitta svamp och odla trädgård, där var jag sval för egen del. Guds barnbarn. Visst beundrade jag hans förmåga men jag hade inget intresse av att gå vidare i samma spår.

Det får jag lida för nu, när jag sakta börjat ta vid i kantarellmarkerna. Tänk om jag bara hade haft vett att följa med käre far åtminstone en tur i skogen och lärt mig hans bästa svampställen. Värmskog är stort.

Operation Bin & Fjärilar
Hans trädgård prunkade. Det gör sannerligen inte vår, vi har haft andra intressen som tagit tid. För honom var det en fortsättning på småbrukarlivsstilen och mer än så. För mig var det som att vara barn till en kändis. De väljer gärna en annan bana.

Nå, den här våren har jag fått sköta en del av vårbruket. Rensat bort gammalt visset, fyllt komposthög och -rör och kört bort en del. Satt krattan i jord som reder sig. Kört första turen med gräsklipparen.

Det går sakta men det går framåt. Kantarellställena rotar visserligen vildsvinen upp, det problemet hade aldrig pappa. Men vi ger inte tappt, kom igen ”sommarkantareller”!

Under tiden går vi vidare med Operation Bin & Fjärilar. Budlejorna, oreganon, lavendeln och hängsälgen har blivit succéer bland yrfäna. Komposthögen som delvis fick bli hallonfall och nässelsnår likaså.

Det befriade området i nordväst
Nu kör vi etapp tre och gör äng av nordvästra hörnet. Gräsklipparen såg riktigt förvånad ut, när jag gick en vid sväng runt fruktträden och lät bli att klippa där.

Vänta, bihotell har vi glömt.

### På väl valda ställen släpper jag fram maskrosorna för pollinatörernas skull också.
### Jag är förvånad själv.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 950. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)