Liberalerna bråkar med SD, SD bråkar med KD, KD bråkar med Centern, Centern bråkar med Vänsterpartiet, Vänsterpartiet bråkar tillbaka, S bråkar med M som bråkar med S, Miljöpartiet bråkar med Centern.
Ute väljer solen att lysa och våra aroniabär väljer att mogna. En blåmes väljer ett körsbär men väljer att sjunga först. Rödhaken i busken intill väljer en fjärilslarv.
– Stödrösta inte, säger Åkesson. – Han pissar in i det egna tältet, tycker Pourmokhtari.
Jag är en lojal typ. Är jag anställd så försöker jag jobba för firmans bästa så gott jag kan. Fast visst har det kliat i fingrarna ibland.
1980-tal, centerstämma i Värmland och jag är utsänd för att bevaka mötet. Tidningen heter Värmlands-Bygden, kommer ut en dag i veckan och det är människorna i salen nedanför mig som äger den.
Lokalen heter Hyttan i Folkets hus, Karlstad, på scenen sitter mötesordföranden och sekreteraren och lika högt utefter ena långsidan sitter journalisterna. Det vill säga jag.
– Det ä’ fel färg på kommunist-tininga’! ropar en upprörd centerpartist på fjärde raden när tidningen hamnat på dagordningen och då sneglar alla på mig. Ett instämmande mummel hörs mellan raderna.
Jag tittar ner i mina anteckningar och tiger. Tror de jag tänker begära ordet? Nej du, jag är utsänd journalist och ingen politiker.
Vevar vilt Till saken hör att tidningen nyss har fått ny chefredaktör. En vilt vevande skribent och chef som inlett sin bana på det gröna bladet med att byta färg på tidningsnamnet på förstasidan. Från svart till rött. För säkerhets skull har han sedan publicerat en utförlig och positiv artikelserie om det kommunistiska Kuba.
Av alla ämnen att skriva positivt om.
Lojal, sa jag. Inte farao begär jag ordet och säger som det är till de arga i salen. Att jag visserligen har ett radikalt förflutet men aldrig varit någon vän av Kuba. Att jag ivrigt försökt få nye chefen att låta bli att trycka de ömsinta draporna om Fidel Castros rike. Att vi har viktigare saker att skriva om i kärnkraftens Sverige och avfolkningens Värmland. – Det är fel färg på kommunist-tininga’! skrek den arge.
Befängd idé Jag får lust att ställa mig i talarstolen och ropa tillbaka att det väl är helt rätt färg i så fall …
Men jag tiger. Lojal mot yrkesrollen. Lojal mot tidningen jag jobbar på.
Den finns inte längre förresten. Suck.
Foto till ett reportage jag gjorde i Värmlands-Bygden om fredsvännen och konstnären Robert Jäppinen i Ransäter.
### 40 år senare tycker jag fortfarande att det var en befängd idé att skriva och skryta över Fidel Castro inför mina vänner bönderna i Värmland. ### Hur länge vägrade Centern kalla sig borgerligt parti? ### Jag har glömt vilket år de ändrade sig.
Kanske var det datorns automatiska stavningskontroll. Kanske var det slumpen. Kanske någon omedveten spökskrivare inom mig.
Hur som helst blev jag först förvånad, sedan full i skratt.
I förra inlägget om min nya långrunda hade jag skrivit det för en löpare viktiga begreppet: höjdkurvan. När jag läser om texten för tredje gången på webben ser jag vad det faktiskt står där.
Ett lysande begrepp. Nöjdkurvan. Ibland blir det rätt fast det var fel. Tjohoo!
Jag fortsätter reka ny långrunda. 16,25 km blev den härom dagen. Fin bana med rejäl slakmota vid 11 km och en (för en 75-åring) skrattretande svårsprungen smal och knövlig lång mördarstig uppför vid 14 km.
Se kartan och nöjdkurvan nedan.
Årets finaste träningsrunda men jag vet en löpvänligare lösning vid 14 km. Nästa gång tar jag milbanebacken i stället. Ska jag inte vända på rundan också? Höjdkurvan över löprundan muttrar trött att det borde jag faktiskt. Brett och utför slår smalt, knixigt och uppför.
Efteråt ligger jag i badet länge och flämtar. Tänker på lyckan att över huvud taget kunna springa vid den här åldern. En gammal man som jag sprang förbi vid 7,5 km var lika lycklig han. 85 år gammal kämpade han ivrigt med sin stavgång söder om Sörtjärn.
– Vi får se om vi orkar hem. – Dä årner sä.
### Ett särskilt tack igen till Karin Smedh som gjorde träningsprogrammet och till gymmet Hälsokällan i badhuset i Deje som gjorde styrketräningen möjlig. ### Då, när cancermedicinen krympt mina benmuskler och 16 kilometer hade varit en omöjlighet. ### Tack!
Trivs.
Version två av nya långrundan.
Höjdkurvan muttrar att jag borde springa rundan åt andra hållet.
SD:s främlingsfientliga och osmakliga valreklam har fått resenärer i Stockholms tunnelbana och bussförare i västsverige att må dåligt. Det finns en enkel lösning:
Några år på 1980-talet brukade jag bevaka värmländska mejeristämmor. Varje gång reste sig en karl och ville ha reklam för centerpartiet på mjölkförpackningarna. – Nej, sa marknadschefen. Det ska vara lugnt vid frukostbordet.
När frågan om partireklam kom upp på mitt sista jobb, Värmlandstrafik, sa jag själv på samma sätt: – Nej tack. Det ska vara lugnt på bussen och tåget.
Jo jag vet. Snart är det val. För mig väger de två K:na tyngst när jag väljer.
KLIMATET. Den viktigaste frågan av dem alla får alldeles för lite uppmärksamhet även i denna valrörelse. Jag fattar inte varför.
Naturvårdsverket har fattat: ”Den klimatförändring som idag äger rum är mycket påtaglig: Jordens medeltemperatur torde inte ha varit så hög som nu på cirka 125 000 år. Koncentrationen av växthusgaser i atmosfären har stigit till nivåer utan motsvarighet under åtminstone de senaste 800 000 åren, vad gäller koldioxid är koncentrationen högre än på miljontals år. Koncentrationen av koldioxid är idag ungefär 50 procent högre jämfört med förindustriell tid, i första hand till följd av förbränning av fossila bränslen och i andra hand på grund av förändrad markanvändning.”
Alltså röstar jag på ett parti som kan läsa både termometer och forskarrapporter.
KLYFTORNA. Senaste undersökningen visar att det gick 102,8 städare på en av de 50 högst avlönade börsbolagsdirektörna, sett till inkomsten år 2024.
LO har undersökt: Snittinkomst för storbolagsdirektörerna är 2,8 miljoner i månaden. Det motsvarar 77 industriarbetarlöner. 1980 tjänade den ekonomiska eliten motsvarande 9 industriarbetarlöner.
Alltså röstar jag på ett parti som vill minska klyftorna.
Tidö går bort Nu vet du vad som avgör mitt val. Sedan är förstås kulturpolitik, välfärdsfrågor och solidaritet viktiga. I det Sverige jag längtar efter visar staten inte ut 78-åriga tanter som bott här en halv mansålder. Jag kräver av min förtroendevalde att hon eller han ska känna att alla människor är lika mycket värda. Känna sa jag.
Tidö går bort. Mer säger jag inte, det är ditt val. Men han heter Håkan och bor i Karlstad.
Någon gång men mera sällan överraskar jag den kära vännen.
Som när gräsklipparn vägrar starta och jag, den opraktiske av oss, vet varför.
Tändstiftet.
Ännu bättre blir det när det dessutom visar sig att jag vet vad som behöver göras och kan göra det. Själv. Fort och effektivt.
Jag sotar nämnda tändstift.
Efter det startar vår gräsklippare på första försöket. Vi får smyga oss på honom, så lättstartad blir han. Där vann jag kilovis med vuxenpoäng, bara för att jag fick en moped av mamma och pappa år 1966. Den du, den kunde göra sot på tändstift.
Stort tack för hjälpen, Fram King Solifer modell 1966. Just nu tror den kära vännen att jag är händig.
-Är du laddad? frågar en vän. Vid 75 års ålder tänker man inte på muskler sådana gånger. Inte på inspiration heller. Man tänker på maskinparken.
Först bör man ha sett till att ”blåsapparaten” mot andningsuppehåll var inkopplad kvällen innan och dessutom tvättad och fått fuktvattnet bytt.
Därefter ska man då och då se till att filtren på hörapparaterna är bytta, att öroninsatserna är tvättade och att båda apparaterna är laddade.
Bilen får också gärna vara laddad, det underlättar.
Sedan ska mobilen vara laddad och bluetooth påslaget så man kan se i apparna att bil och hörapparater är laddade och att natten varit god utan alltför många andningsuppehåll.
Efter frukost ska glasögonen tvättas och träs utanpå hörapparaterna så att allt sitter rätt.
Innan dess ska rakapparaten vara laddad och näshårstrimmern ha pigga batterier. Samt får de gärna användas på morgonen, båda.
– Jo för katten, svarar jag. Här ser du en som är laddad. I dag känner jag mig alldeles …elektrisk.
Det här är en text. Den vill hälsa till dig. – Hej, säger texten. Hoppas, säger den.
Det gör jag också, tänker du. Hoppas.
Till exempel har du sått ett frö. Det vill texten också göra. Den har bara inte hunnit berätta. Vilket frö ska jag ta, tänker texten. Det stora eller det lilla?
Jag förstår om inte alla är intresserade av att läsa om mina långpass med löparskorna.
All respekt för det.
För mig handlar de rapporterna om fem saker:
– Lyckan, alltid löplyckan. Fot framför fot, andning som ökar, puls som hänger på, tankar som börjar flöda.
– Den förunderligakänslan när man vid 75 års ålder fortfarande KAN springa och dessutom långt.
– Glädjen över att ha vunnit över diskbråcket från 2001-2008 och cancern 2022-2023. Tack fina sjukvård.
– Återvändandetsförvånade sinnesrörelse när benmuskler och ork sakta börjar komma tillbaka efter tre års cancermedicinering. De pillren och sprutorna räddade mitt liv men tärde på muskler och uthållighet.
– Stönigheten. Tack gymmet i badhuskällarn i Deje (kram älskade bencurl, vill du gifta dig med mig?). Tack alla korta träningsrundor de senaste åren. Tack härligt envisa gener från Västmanlands gärden, Trossnästraktens och Gravas smedjor och byggnadsställningar samt Tyngsjöskogarnas finnsvedjor.
Jag börjar fundera på att återuppliva min gamla fina söndagsrunda från 1990-talet.
