-Är du laddad? frågar en vän. Vid 75 års ålder tänker man inte på muskler sådana gånger. Inte på inspiration heller. Man tänker på maskinparken.
Först bör man ha sett till att ”blåsapparaten” mot andningsuppehåll var inkopplad kvällen innan och dessutom tvättad och fått fuktvattnet bytt.
Därefter ska man då och då se till att filtren på hörapparaterna är bytta, att öroninsatserna är tvättade och att båda apparaterna är laddade.
Bilen får också gärna vara laddad, det underlättar.
Sedan ska mobilen vara laddad och bluetooth påslaget så man kan se i apparna att bil och hörapparater är laddade och att natten varit god utan alltför många andningsuppehåll.
Efter frukost ska glasögonen tvättas och träs utanpå hörapparaterna så att allt sitter rätt.
Innan dess ska rakapparaten vara laddad och näshårstrimmern ha pigga batterier. Samt får de gärna användas på morgonen, båda.
– Jo för katten, svarar jag. Här ser du en som är laddad. I dag känner jag mig alldeles …elektrisk.
Det här är en text. Den vill hälsa till dig. – Hej, säger texten. Hoppas, säger den.
Det gör jag också, tänker du. Hoppas.
Till exempel har du sått ett frö. Det vill texten också göra. Den har bara inte hunnit berätta. Vilket frö ska jag ta, tänker texten. Det stora eller det lilla?
Jag förstår om inte alla är intresserade av att läsa om mina långpass med löparskorna.
All respekt för det.
För mig handlar de rapporterna om fem saker:
– Lyckan, alltid löplyckan. Fot framför fot, andning som ökar, puls som hänger på, tankar som börjar flöda.
– Den förunderligakänslan när man vid 75 års ålder fortfarande KAN springa och dessutom långt.
– Glädjen över att ha vunnit över diskbråcket från 2001-2008 och cancern 2022-2023. Tack fina sjukvård.
– Återvändandetsförvånade sinnesrörelse när benmuskler och ork sakta börjar komma tillbaka efter tre års cancermedicinering. De pillren och sprutorna räddade mitt liv men tärde på muskler och uthållighet.
– Stönigheten. Tack gymmet i badhuskällarn i Deje (kram älskade bencurl, vill du gifta dig med mig?). Tack alla korta träningsrundor de senaste åren. Tack härligt envisa gener från Västmanlands gärden, Trossnästraktens och Gravas smedjor och byggnadsställningar samt Tyngsjöskogarnas finnsvedjor.
Jag börjar fundera på att återuppliva min gamla fina söndagsrunda från 1990-talet.
Valrörelsen hettar till, dumheterna far som spottloskor ur en och annan hetsporre utan hyfs. Själv sitter jag i min läsfåtölj och funderar över begreppet eponym. Det är när en persons namn blir till ett ord.
Här är några sådana personer: Charles Boycott. Marquis de Sade. Earlen av Sandwich. Anders Celcius. Jean Nicot. William Banting. Alois Alzheimer. Alessandro Volta. James Watt. Anders Fredrik Mollberg. Gustave Eiffel. Marcus Hellner. Ulrich Salchow. Jean-Marc Bosman. Hans Asperger. Earlen av Cardigan. Stefan Attefall. Leo Baekeland. William H Mason.
Titta nu på teckningen av Stig Höök, pseudonym för den norske tecknaren Ragnvald Blix. Den trycktes i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 29 januari 1944. Rubrik: ”Till audiens hos Hitler”. Bilden visar hur en landsförrädares namn just blivit eponym.
Ska ”jomshoffa” gå och bli ett verb nu, efter den här veckan? ”Jomshoffa. Att ta till urartat fulgrepp i valspurt.”
Risken finns.
### För övrigt vägrar Färjestad BK:s vd Stefan Larsson ställa upp på en intervju i Sveriges Television om Cal Foote-affären.
### Här är några Facebook-kommentarer jag ser just nu om hans inte helt smarta vägran:”Rakt igenom urusel kommunikation från FBK. Ett mediehaveri i kolossalformat!””Bedrövligt svagt. Riktigt dålig krishantering dessutom.””Jag har utbildat i krishantering och det som är viktigast är att se de drabbade och beklaga det inträffade samt att vara tillgängliga för media. De har gjort det mesta fel här.”
Klicka gärna på länkarna ovan. Framför allt: välj ett parti som bryr sig. Det skulle vara så roligt om planeten bleve rättvisare och beboeligare ett tag.
Till er som undrat hur i allsin dar mitt usb-minne med drygt 990 filer kunde klara sig så bra efter elva månader i skogen.
Jag vet inte hur det gick till. När jag läser på får jag veta att usb-minnen är tåliga skapelser. Jo, vi vet det. Nu.
En sak till. Det låg inte i någon plastpåse när Christian hittade det. Det låg helt fritt i skogen där jag tappade det i augusti 2025.
Inga rörliga delar PC-tidningen har testat, även om de inte testade lika länge som jag:
USB-minnen är förvånansvärt tåliga mot yttre påfrestningar som fukt, kyla och smuts. Själva minneskretsen saknar rörliga delar, vilket gör att den ofta överlever att ligga ute i naturen – förutsatt att den inte blir överkörd av tunga skogsmaskiner eller att kontakten rostar sönder.
Nu har jag kopierat filerna för säkerhets skull. Men det rostiga ”skogsminnet”, det bär jag i fickan igen.
Nu har jag skickat min recension av Mårten Linds bok Granarnas tid till tidskriften Wermlandiana. Vad som inte kom med i texten är följande citat. Författaren minns sin barndoms vägatlas i föräldrarnas bil:
”Den som inte njutit av att med pekfingret åka bil från Ystad till Karesuando, har icke levat.”
För ett år sedan gick jag mig ut i skogen. Det vill säga i början sprang jag. Vi kallar det svamprunda så här års. Det är när man är löpklädd men för säkerhets skull har en plastpåse i magfickan på löpjackan. Två förresten.
Sedan ger man sig ut mot friluftsgården, fast besluten att bara springa, inte glutta efter kantareller.
Det brukar hålla 750 meter ungefär. Efter det börjar man småjogga mellan ställena i alla fall. Svampställena.
Blev lite dumt Den där gången i fjol blev det lite dumt. Jag sprang runt och gluttade och plockade och sprang hem. Sedan stack jag ut igen direkt, cyklade en bit och gick. Och gick och gick. I flera timmar gick jag omkring mellan tall och gran och plockade. Inte mycket men länge. Han är bra kuperad min svampskog, sa jag det? Det var väldigt varmt, jag hade bara ätit frukost och inte fått med mig vattenflaskan, sa jag det?
Precis när jag skulle sätta mig på cykeln igen några kilometer hemifrån och åka hem upptäckte jag till min förskräckelse att plastpåse nummer två fattades i magfickan. Efter flera timmar i skogen.
Ständigt med mig Jag hade ett usb-minne i den påsen. Ett som jag bar med mig jämt. Arkivet. Det innehöll gamla halvkass romanidéer som jag tänkte fila lite mer på, något foto, idéer till blogginlägg, brev, artiklar, artikeluppslag, protokoll, dagbok från cancerbehandlingen som räddade mitt liv – ja, allt det där som en sån som jag inte vill ska brinna upp och försvinna.
Kort sagt: jag fick lov att ge mig ut på samma runda igen direkt, leta och leta i mina egna spår, upp och ner kring Grossbolstorps höjder. När jag väl kom på cykeln hemåt igen och hade gett upp var jag så yr att Vårdcentralen några dagar senare beslöt ta bort min ena blodtrycksmedicin.
Då ringer Christian I går ringde telefonen. En vänlig karl från Stackbråtarna (vår grannkulle) hade hittat usb-minnet i skogen intill hästhagen. – Å tack, va’ snällt. Underbart! Men hur kunde du veta att det var mitt? – För att det fungerar.
Efter ett år i skogen (en halv sommar, en hel höst, en kall och snöig vinter, en kylig vår och en halv sommar till) så fungerar usb-minnet fortfarande klockrent. Det är rostigt men haver icke givit tappt.
Det stod inte mitt namn utanpå men inuti hade jag skrivit det här och där under texterna.
Stort tack Christian! Stort tack ni tekniker också, någonstans i världen, ni som uppfann usb-minnet. Nu ska vi aldrig skiljas mer, minnet och jag.
Oj oj oj Jaså sparade jag den texten med? Jaså den med? Men inte den väl? Jo tydligen. Det här är ju pinsamt. Och den. Och den där knepiga. Oj då.
