SVENSSONS SLÄNG – Tankar kring att skriva, springa, leva och förändra världen.

Vart bor du?

– Hej, ja’ skulle anmäle att vi ä’ strömlöse.
– Jaha. Vart bor du?
– Kalan.

Så kunde det låta när jag arbetade på SOS-centralen i Karlstad för snart 40 år sedan. Samtalet är helt autentiskt.
Kartor intresserade mig redan då och jag hade rest en del i Värmland. Aldrig hade jag hört om en ort som heter Kalan.
Det var inte så konstigt. Den heter Karlanda på kartan men det var det ingen som sa där.

Vad heter bäcken?
Nyss bröt det ut en lång diskussion i vår lokala Facebookgrupp. Så här frågade en fundersam ortsbo: ”Vad kallas bäcken som rinner genom Skived mellan Nyback och Enåsen och mynnar ut i Klarälven söder om forsen?”
”Kusabäcken” skrev den förste som svarade.
”Kasabäcken” skrev en annan.

Jag är inflyttad och har ingen aning om vad bäcken heter. Men Lantmäteriets Min karta ska väl veta? Nej.
Historiska kartorna ska väl veta? Nej.
Ortnamnsregistret ska väl veta? Nej.
Ingenstans finns den nämnd.

Kusa eller Kasa?
Då googlar jag på ”Kusabäcken”. Snabbt hittar sökmotorn en läsvärd liten skrift där tre herrar uppväxta nära bäcken i Skived på 1950- och 60-talen berättar om den tiden. De stavar genomgående med u.

När jag söker på bara ”Kusa” får jag träff på ett hus som hembygdsföreningen kallar just så. Huset låg efter Långgatan intill Hjortmyra, byggt 1903, rivet 1969, skriver föreningen. Under tiden ramlar det in nya kommentarer i Facebooktråden.
”Kusabäcken”.
”Kasabäcken”.
”Kusabäcken”.

Jag vet inte vem som har rätt.

Vanligt med två olika
Själv är jag uppväxt på fastigheten Ängebäckstorp 1:3 som halva grannskapet kallade ”När brödera” medan andra halvan sa ”Nybyggeras”. Sjön där jag lärde mig simma heter Mosaren på kartan men alla sa ”Mosårn”. Sjön åt andra hållet hette Mången på kartan men alla sa ”Mangen”. En tredje sjö kallade kartan Norra Barsjön men de som bodde där sa ”Vibergsjön”.

Norumsjön – Molkomsjön.
Mariebergsviken – Orrholmsviken.
Byckeln – Böckeln.
Kymmen – Kömmen.
Dejefors – Kumla.
Sundhult – Kuba.

Jag är inte ett dugg förvånad över att en bäck i Skived har två namn och minst en förklaring till varje namn.

Det brukar ofta vara så.

### Apropå larmcentralen. Ja, jag vet vad jag har för initialer. Ja, jag hette 112 i det militära. Frågor på det?!
### På mitt centralt sydvärmländska modersmål heter det ”vart bor du”. Inte ”var”.
### Jag vet mycket väl vad det heter på standardsvenska men vi pratar sällan det här på trakten.

LÄNK: uppväxtskildringen Detta Enåsen

Årets Tölare utsedda

Skenrepubliken Tölighetens symbol. Stôbben.

Den värmländska skenrepubliken Töligheten har beslutat ge priset som Årets Tölare till Simona Mohamsson, Johan Forsell och den så kallade trollfabriken (SD).

Det är första gången priset delas mellan flera tölande och andra gången priset går till någon utombys. 1999 fick Bosse Ringholm det efter en sällsynt energisk upprepning av samma svar vid en presskonferens.

Början till en tråkighetens union?
Samtidigt har skenrepublikens president, tillika gatsopningsstrateg, Valdemir Efraimson, beslutat att skenrepubliken Töligheten ska skriva till de tre utländska orterna i den så kallade Trinity of Tedium (De Tre Trista) och erbjuda dem ett samarbete i tråkighetens tjänst.
– Kanske elvadagers gruppreser te mellansvenske McDonaldsrestauranger å döe stasskärner, kanske dä’ kunde va nôt?

De tre orterna i tråktrion är Dull i mellersta Skottland, Boring i västra Amerika och Bland i sydöstra Australien.

Otur va?
Du får faktiskt slå upp själv vad ortnamnen betyder på svenska, ordet tölig också, och efter det kanske det är lämpligt att du börjar fundera över hur man kan motivera att ge årets pris till dem det nu ges till vid nästa prisutdelning efter att någon spelat tölig musik på gnälligt instrument och någon sjungit republikens nationalsång ”Tölar bäst som tölar väääldigt lääänge” hälsar president och tillika gatsopningsstrateg Efraimsson.
– Tölitt, va’? tillägger han och startar nya lövblåsen igen.
Den är tölig den.

### Samtidigt hälsar skenpresident Efraimson att beteckningen ”trollfabrik” på SD:s hårt arbetande datamaskinskribenter egentligen är missvisande och grovt bortistôll.
### – Di ä’ ju redan trôll, då behöver di inte fabriseres. Di finns ju.
### – Men töle kan di. Di ä’ välkomne hit in i Töligheten när di vill.

En tölig gren.

Tölitt bôs.

19 juli

Jag har varit borta så länge från arbetslivet att jag numera måste köpa mina kulspetspennor själv.

De är bra de med.

Härom dagen skrev en av dem en väldigt pigg inköpslista.

17 juli

Ensam hemma några timmar i värmen. Ligger och tänker i tomtens svalaste skugga, hammocken.

1.
Blev livet som jag tänkt mig?

Nej.
Bättre.

2.
Somnar.

Berättelsen om Stor-Ful-Jäveln och min halsduk

Jag har en Stor-Ful-Jävel i mig. Djupt inombords.
Utanpå är jag snäll och beskedlig och går att ha i möblerade rum. Till och med tankarna mina är varma.
Men mitt i snällheten slår han till ibland, SFJ. Tyst så bara jag hör.

– Den där kulan som svedde Donald Trumps öra, kunde inte den ha …
– Infantino, FIFA-chefen. Kunde inte svensken som ser så beskedlig ut bakom honom på alla podierna på fotbolls-VM, kunde inte han råka snubbla och stöta till chefen sin så att …
– Anfallskrigare Putin, kunde inte han få en Kreml-krokan i huvet varvid …

Usch, säger jag sen. Fy. Tänk inte så. Du är humanist Svensson.

Fanns ingen skugga
Kunde jag inte åtminstone ha fått tänka några malliga tankar under stadsloppet i Karlstad? Den där kvällen när solstaden inte ägde ett enda moln, ingen vind heller, och varenda termometer i stan hade fastnat på 26 grader.
Plus.
I skuggan.
Om det hade funnits någon skugga vill säga.
Det fanns det inte på banan vi strax skulle springa.

”Löpbands-innespringar-mesar!”
Folket tittade underligt på mig innan starten.
– Jaså har du halsduk du? sa folket och skakade sina huvuden.
– Amatörer! tänkte den fule inom mig. Klåpare. Blindstyren. Bålnötter. Knölfötter. Apsvansade analfabeter, insjöbanditer, erbarmliga plattfötter, stendöva stallknektar, lekstugefasoner, rena snurren, rena vansinnet. Stugsittare. Dubbelklickare. Energibartuggare! Löpbands-innespringar-mesar!! Mellansulefetischister!!!

Ty där runt omkring mig såg jag den ene unge mannen efter den andre med blankpolerad hjässa utan keps. Den ena unga damen efter den andra med mörkt hår utan keps. Båda sorterna bar gärna mörk t-tröja.

Kul för solen, tråkigt för dom. När starten gått sprang de förbi varenda vätskekontroll för att vinna sekunder.

– Käre vänner, käre stackers stôller, tänkte den fule inuti mig. Ni vinner för höge farao inga sekunder när ni kutter förbi alle vätskekontroller när det är 30 grader varmt i sola. Minst. Ni förlorer minuter.

Nio till sjukhus
Blanka hjässor, svarta hårmanar, mörka tröjor, 30 grader i solen. Minst. 50 minuter efter startskottet var det kaos i målet. Löpare som ramlade, löpare som svimmade, löpare som stöp med skallen före i gatstenen.

När medierna summerade kvällen hade nio personer fått åka till sjukhus för att få dropp. Även polisen fick frakta torrkörda löpare.

Kanske några av dem hade fnyst åt den röda snusnäsduken runt min hals på Tingvallabron innan start?

Nästan oberörd
Ja, jag hade en blöt snusnäsduk nära halspulsådrorna, ty jag har löpt varma långlopp förr. Ja, jag vattnade den flera gånger innan starten och sedan vid varje vätskekontroll. Ja, jag drack själv och hällde dessutom vatten i min ljusa kepa flera gånger.

Fortast sprang jag inte men jag kom i mål praktiskt taget oberörd av solen och värmen. Tack våta kepa, tack dyngblöta snusnäsduk för det.

Fast det kan en ju inte skriva en självbelåten text om. En annan är väl ingen Stor-Ful-Jävel heller.

Bara lite.

”Har du en väska?”

Normalt tar jag inte in annonser på Svenssons släng. Inte ens gratisannonser. Du vet varför. Men den här var så viktig att jag var beredd att göra ett undantag. Vi måste alla försöka låta bli att
glömma bort Sveriges säkerhet.
Även den slarvigaste av oss.

/Sven-Ove

Här följer gratisannonsen:

När jag fick mitt utseende recenserat på torget

Mitt förhållande till oönskade försäljare är kluvet.

Jag gillar de tjänster som Telia säljer oss men jag var inte imponerad när dess kundtjänst skrev att de inte kan ringa.

Härom dagen var det en hurtig telefonförsäljare från ett annat företag som inte kunde mejla, sa han.
– Kan du inte mejla?!! Du var mig en omodern en, svarade jag (75) den unge mannen (ca 27) och lade på.

Kommer fort ikapp
En förmiddag på vår resa i västerled stötte jag på tre försäljare på ett torg. Den kära vännen och ett av våra barnbarn hade gett mig frigång när de själva skulle gå och shoppa kläder i dambutik.

Jag strosade runt och letade som bäst efter biblioteket på orten. Då kommer den mest drivande av de tre gatuförsäljarna fort ikapp mig, snett bakifrån.

Jag vänder mig om, ointresserad. Nu säger han glatt de sju orden som numera blivit bevingade i familjen.
– Hej! Du ser helt underbar ut idag!

***

Vi har aldrig setts varken förr eller senare.

Jag har ingen aning om vad den unge mannen försökte sälja till mig men hans ord på torget väcker många frågor. Här är två:
– Helt?
– Idag?

Spring. Tänk.

Varför är det så roligt att springa? Det funderar jag mer och mer på, ju äldre mina ben blir.

Visst, en gång i tiden räddade löpningen förmodligen livet på oss. Den och sammanhållningen. Sprang ifrån lejon och tigrar gjorde vi ju inte men däremot kom vi i kapp en och annan hjort om de uthålligaste av oss hade fri sikt länge nog.

Jag tror vi är skapta för att röra på oss. Gå långt, gå snabbt och ibland springa. Allra helst såpass intensivt att kroppen börjar producera trivsel, endorfiner och eftertänksamhet.

Bra eftertänkarställen
Jag tänker så bra när jag kommer till nedförsbacken bortanför skidåkarbron vid vår friluftsgård, ungefär. Tänker ännu bättre när jag når krönet på backarna ovanför Haget.

I dag tänker jag på hur jag fått se röd glada för första gången i Sverige i år. Vid tre olika lokaler dessutom.

Jag tänker på två djupingar jag pratade med härom dagen.

Jag tänker på en lång text som en vän funderar på att be mig skriva. Få se nu, om jag börjar essän med en fråga. Sedan svarar jag länge på frågan. Sida upp och sida ner, fakta, personliga noteringar och historier.

Nu. Nu är det uppförsbacke igen. Spring kropp, klockan går. Du blir inte yngre.

Spring.
Tänk.

Söndag 11 juli 2026. Backen innan högsta punkten på femman vid Sisugården, Forshaga. Sol och 25 grader varmt i skuggan.

Bloggaren reser västerut

Några noteringar från en resa i västerled:

### Det är vackert med konfirmationer. Den här gången är vårt barnbarn Arvid en av de unga i vit kåpa där framme.

### På min tid skulle ingen ung ledare vågat höja en skylt i kyrkan med texten ”Applåder!”. Vi ler och applåderar villigt.

### Jag är fortfarande fascinerad över att främmande damer från södra Värmland och ner till norra Halland spontant ropar ”Bra kämpat!” åt mig när jag springer uppför backe. Hur har de samordnat det ordvalet?

### Allsången i Åbybergsparken i Mölndal blev succé i år igen.

Jag är stolt över våra barn. Allihop. Jag är stolt över våra barnbarn med. Allihop. Till exempel Ludvig, 19, när han står med mikrofonen i hand och får oss alla att sjunga om kappsegling och egen måne. Eller när han själv river av ”Under en filt i Madrid” så applåderna dånar.

Till sin hjälp med att leda allsången har han även i år musikalartisten Elin Ljungberg från Hagfors. I höst medverkar hon i Säffleoperans uppsättning av Änglagård. Efter att vi hört henne sjunga säger jag bara:
– Åk dit.

Detta är inte mössor, det är berättelser

Kepsar gestaltar mitt liv. De vet ju det, yngsta dottern och hennes man. När vi träffar dem efter att de varit på bilmässa i Karlstad har de köpt två nya kepsar i present. Båda fyller mig med känslor.

Kepsarna har genomskinlig plastskärm. Den ena är grön och med Lantmännen-grodden på. Den andra är grönvit med Puch-loggan framtill.

En av dem handlar om pappa.
Den andra om en ung man med drömmar.

Pappa i friska luften
Jo, jag får vibrationer av de här kepsarna, de vet ju det Frida och Mikael. Lantmännenkepsen är väldigt lik den min far bar de sista åren hemma på vårt småjordbruk och sedan när han i många år stod intill bron i Molkom och skötte barkmaskinen på bruket.

Att behöva sälja gården sörjde han och jag sörjde för hans skull. Vad vi inte visste då var att han skulle komma att trivas bra på sågen borta i Molkom. För att sköta barkmaskinen behövde du för det mesta stå utomhus vid den lilla älven mellan Borssjön och Norumsjön. Den som för många hundra år sedan var orsaken till att Molkoms Bruk kom till.

Pappa trivdes bra där i friska luften, snett under bron.
– Nu har jag sett strömstaren hela veckan, kunde han säga. Tänk vad han simmar bra under vattnet.
– Han simmar med vingarna. Jag tror han går på botten också.

Kanske sjöng pappa för sin arbetskamrat vid barkmaskinen ibland, jag vet inte. Hemma i lagårn eller när vi körde hö, då sjöng han i alla fall. Gärna gamla bondkomikervisor.

Drömmopeden
Puch var drömmopeden när jag var 15. Tuffast var Puch Dakota men Florida var frän den med. Självraggande, sa de tuffa pojkarna.

För en månad sedan hade jag bokpremiär i Gamla Kraftstationen i Deje. Då hade jag lånat en Puch Nevada som jag skulle braka in bland publiken på. Den är nyare men väldigt lik Dakotan.

Dagen innan stod den uppställd bland konstverken. Det klart mest beskådade objektet, berättade de som jobbade i entrén.

– Tänk när en blev erbjuden att åka med bakpå en sån där. Å dä va rätt kille som fråga… sa en dam i min ålder när jag kom för att hämta den inför föreställningen.

Det gick bra med både inbrakande och uppträdande i Deje. Men någon egen Puch fick jag inte 1966. Då, när det var livsviktigt för en 15-åring på svensk landsbygd att ha moped. Hur skulle vi annars ta oss till folkparken eller till jäntorna i tätorten 17 kilometer bort?

När tv- och cykelhandlarn kom och levererade min nya moped hade pappa köpt den betydligt billigare Fram King Solifer.

Den var inte självraggande.
Men jag gav icke tappt.

### I dag hade jag fått mycket pengar för min Fram om jag hade haft den kvar.
### När är rätt tillfälle att bära en Puch-kepa?