Det är ljuvlighetens tid i vår trädgård och en skammens tid ute i världen.
Våra skatungar flyger, på ängen tävlar prästkragar, förgätmigej och smörblommor om att slå ut, vid lekstugan trippar sädesärlor och i skogskanten gal göken på sjunde veckan. Det finns bara ett ord för den ljuvligheten: Trivs. Jag trivs.
Nya döda barn Då piper det till i mobilen. Piper och piper, ständigt dessa skammens notiser. -Nya döda barn i Ukraina. -Ännu fler döda barn i Gaza. -Militär på väg mot folket i Los Angeles. -Massdeportationer från amerikanska arbetsplatser.
I fjol upplevde världen flest antal konflikter sedan 1946, skriver Institutt for fredsforskning i Oslo (Prio). Norrmännen räknar till 61 konflikter utspridda på 36 länder, från Sudan vid Sahara till Tigray i norra Etiopien, från västafrikanske Mali till Mindanao i Filippinerna.
129 000 döda.
Medan göken gal knappar jag på mobilen och försöker förstå hur många 129 000 medmänniskor är. Internet svarar att det är lika många som det bor folk i Karlstads och Arvika kommuner, men du får lägga till tätorterna Grums och Bäckhammar också.
Jag försöker föreställa mig alla dessa trakter helt utan människor. Jag försöker föreställa mig en kyrkogård med 129 000 nygrävda gravar på grund av kolonialism, imperialism, egoism och vanligt ohederligt folkförtryck.
Det går inte. Jag fattar varför men inte mängden.
Skamligt, skamligt, skamligt, skamligt, skamligt Det doftar skam om allt det dödandet. Precis som det doftar skam om den israeliska regimens sätt att räkna proportionalitet, där en död i Israel motsvaras av 53 döda i det sönderbombade Gaza. Svarar de på en terrorattack? Visst. Men 53 för 1 är likafullt en skamlig matematik.
Skamligt av Sverige att sluta ge stöd till UNRWA som försöker frakta mat till de som fortfarande lever i Gaza. Skamligt av Israel att hindra en värnlös båt med mat och volontärer från att försöka hjälpa de instängda i Gaza. Skamligt av mäktiga herrar i Kreml att skicka våg efter våg med död över grannlandet Ukraina.
Anita Stjernlöf-Lund som inte bara är en mästare på att formge böcker, hon skriver bra också.
Ann-Katrin Majbrittsdotter, den duktiga konstnären som skrev så fint om Amir, den afghanske flyktingpojken, och nu om afghanska kvinnor.
Det sällskapet fick jag vara med i när Helena Hagelin på vårt bibliotek skulle välja ut tre forshagaförfattare i Bibliotek Värmlands serie ”Värmländska röster”.
Nästa steg i min utveckling som leg. kepsägare: Att läsa kepsens tecken.
Du kanske tror att den vita kurvan på fotot är en simpel svettrand? Alls icke. Inte bara.
Vad du ser är något mycket finare. En hälsning. Den fådda vardagskepsen känner mig så väl efter många års stärkande trädgårdsarbete samt löprundor neråt tätorten och uppåt Grossbolstorps höjder.
Det är min formkurva åren 2015-2025 du skådar. Vi som vet vi vet.
Anteckningar inför möte om artificiell intelligens med Värmländska Författarsällskapet i kväll.
En tänkt dag i mitt liv:
När jag vaknade i morse plockade jag upp mobilen från nattduksbordet. Han kollade mig i ansiktet, såg att det var jag och loggade in.
Garmin-appen i mobilen hämtade uppgifter från klockan på min arm och konstaterade att jag sovit 6 timmar och 45 minuter. Mitt body battery var 98. Så pass laddad var jag.
En koll i mejlen visade att tre tveksamma mejl automatiskt sorterats in i skräpkorgen.
Jag klickade fram tidningen och läste en artikel. Den hade en sammanfattning som var skriven med hjälp av AI och sedan godkänd av journalisten. Jag kollade notiserna om sålda fastigheter i min kommun men hoppade över sportnotiserna. Även de småtexterna var sammanställda med AI.
Den blå pluppen Efter frukost tog jag en tur i skogen. Jag ville leta Hittaut-stolpar. En av kontrollerna var svår att hitta fast jag hade papperskarta och kompass med mig.
Då tittade jag på kartan i mobilappen. Där visade en blå plupp hur nära jag var och åt vilket håll jag skulle gå.
Nordost.
Bromsar in av sig själv På eftermiddagen for jag till stan, hit till mötet. Om jag hade velat så kunde gps:en ha visat mig vilken väg som var snabbast. När jag kom ut på 62:an gjorde den adaptiva farthållaren i min bil att den saktade in när bilen framför körde långsammare än jag.
Då jag kom till parkeringen här utanför kunde jag fråga Siri i mobilen: – Hej Siri. Hur använder jag AI i vardagen?
Alltså: jag använder AI hela tiden, utan att ens ha startat Chat GPT. Det tror jag dom flesta av oss gör.
Makten och kontrollen Min syn på AI kan sammanfattas i hur jag använder den adaptiva farthållaren på bilen.
1. Jag tycker den är ett nyttigt hjälpmedel. Den saktar in bilen när det behövs. 2. Men – jag ser till att hela tiden själv ha makten och kontrollen. Skulle han göra fel så bromsar jag själv.
Så ser jag på AI: AI är bra att ha. Det gör jättemycket nytta. Men en sak är viktig. Människan måste ha makten och kontrollen.
Jag har svårt att skriva om Västanå Teaters publikskola Det är för mycket som är bra och borde nämnas.
Vi har följt Västanå Teater i Rottneros ett antal decennier. Sett deras föreställningar, glatts åt deras framgångar.
Föreställningen Nils Holgersson vi såg tillsammans med 7-åringen och 4-åringen kom att betyda mer än vi begrep den gången.
Jag har huttrat under filtar med arbetskamrater i augusti. Svettats i värmebölja med den kära vännen, när föreställningen fått avbrytas för att skådespelarna skulle hinna gå runt i bänkraderna och dela ut vatten.
Jag har älskat dansen, dräkterna, musiken, maskerna, manusen, skådespelarprestationerna, scenografin och regin.
Älskat själva ladan och bilresan dit, full av förväntan, och hem, bredvid dimslöjorna längs Ämtan.
Det gör jag än.
Pirr dit, efterprat hem Nu har vi lyckats anmäla oss till deras och Folkuniversitetets populära publikskola igen. Den, där vi får följa arbetet när årets sommarföreställning växer fram.
Dags igen för pirr i magen dit och småningom den där resan hem förbi Ämtan och Mårbacka. Den med efterpratet.
En av våra bästa romaner Jag har länge tyckt att Kejsarn av Portugallien är en av de bästa svenska romaner jag läst. Stunden när den motvillige Jan i Skrolycka får sin nyfödda dotter i famnen rymmer så mycken kärlek. Stunden när han inser att hon måste få sitt namn av solen likaså.
Selma Lagerlöf har skrivit den vackraste skildring jag vet av när du för första gången tar emot ditt nyfödda barn i famnen.
Därför känns det fint att årets sommarföreställning ska handla just om Jan. Kejsarn.
Fattar varför Vid träff nummer ett myllrar det av folk i loftet när klockan närmar sig 18. Är vi 100? Ännu fler väl? Nu börjar det.
Det är när jag hör Leif Stinnerbom i arbete på repetitionerna under publikskolan som jag får en djupare förståelse för varför jag tycker så mycket om Västanå Teaters föreställningar.
Det är när jag (vid nästa träff) ser Inger Hallström Stinnerbom visa hur oerhört genomtänkta hennes val av kläder till folket och överheten är som jag också inser vilken viktig del i gestaltningen hon och sömmerskorna har. Folk är folk, överhet är överhet, beige åt tjänstefolket, färg åt herrskapsflickorna. Förkläden, band och manschetter är lika genomtänkta de.
Selma skrev romanen på värmländska Leif har som vanligt varit grundlig. Läst Selmas roman har många av oss gjort men han har dessutom gått till källan och läst originalmanus. Där har han kunnat se att Kejsarn av Portugallien från början är skriven på värmländska innan Valborg Olander renskrev den. Upptäckt att Selmas värmländska i texten inte är ren fryksdalska, sådan som folket runt omkring henne talte. Det verkar som om språket på herrgårdarna påminde mer om det som Leif Stinnerbom känner igen från västra Värmland, berättar han vid första träffen.
Sedan får vi se en repetition med några av skådespelarna. Långsamt arbetas uttrycket fram. Vem är du som herrskapsflicka gentemot den fattiga Kattrina? Vad tänker du, vilken är undertexten?
Spridda skratt från publiken varvas med nya allvarliga försök på scengolvet nedanför oss. Hela tiden slås jag av hur oerhört medveten regissören är om betydelsen av varje kroppsrörelse, varje min, varje röstläge i scen efter scen.
Med mild röst får han dem att förstå vilka de är i berättelsen. Ibland skådespelar han sin regi.
Dokumentär och lektion Första träffen känns som en bra dokumentär kring god regi. Den andra som en lektion i vad kläder kan gestalta. Även Inger Hallström Stinnerbom har jobbat i decennier med Västanå. Bakom henne på scenen hänger dräkterna på galgar. Efter hand börjar vi förstå vad varje plagg berättar.
Se? Nej, vi känner det med magen.
På köpet får vi lära oss hur man kan köpa klässbolsdukar (av alla material!) billigare. Det är folket som ska ha det linnetyget i sina kläder. Herrskapet ska bära ylle. Dyrast per meter? Den fattiga Klara Gullas röda sidentyg.
Sminkar sig själva Vid den andra träffen får vi också se fortsatta repetitioner. Hur ska husförhöret gå till, hur nervös är prästen inför nye husbonn på Falla, vad är det Jan i Skrolycka ser som ingen annan ser?
Nu får vi även vara med när den blivande kejsarn provar kejsarrocken och husbonden Erik i Falla sminkas. Den svarta rocken passar men ska den ha röda manschetter eller inte? Hur mycket behöver sminkningen förstärkas när ljussättningen ska hjälpa oss att se de agerande ända uppifrån de övre bänkraderna?
Innan premiären har varje vuxen skådespelare fått sitt sminkschema på bild och en egen sminklåda. De sminkar sig själva. Barnen får hjälp av teaterns barnansvariga.
Säljer bra Snart är det dags för tredje mötet med publikskolan. Får vi möta musiken och dansen då? Vi längtar redan. – Säg till era vänner att beställa biljetter nu om de vill kunna se föreställningen, säger Leif Stinnerbom. Försäljningen har gått väldigt bra.
Jag tror jag vet varför.
### Förra gången Västanå Teater berättade Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien var år 2000. ### Det blev en av de första föreställningarna i Berättarladan i Rottneros. ### Även då en höjdpunkt i Västanås repertoar.
Strax ska Leif Stinnerbom visa oss hur berättelsen om Kejsarn av Portugallien växer fram på scenen i Rottneros.
Hanna Kulle som den fattiga Kattrina och Ina Jonsved som Fru Liljecrona.
Beige linne för folket, mera färgdetaljer i herrskapets ylle. Långsamt får Inger Hallström Stinnerbom oss att förstå hur mycket skådespelarnas kläder betyder för gestaltningen.
Inger Hallström Stinnerbom ser på när Ulrika Lundgren arbetar med Kejsarns (Rolf Degerlund) kejsarrock. Den passar. Men ska den ha röda manschetter?
Eva-Lena Jönsson Lunde börjar anlägga sminket på Erik i Falla (Lasse Carlsson).
Kunnat känna igen fjärilar har han gjort sedan han var barn. Kunnat fotografera dem har han gjort i 15 år. Nu, med tredje boken, tar han ett språng som skribent med.
Onsdag. Jag sitter i bästa läsfåtöljen, det är mulet ute och uppehålls i ishockey-VM. Då hamnar Mikael Skalstads nya bok Folk och fjärilar i mitt knä. Ett praktverk på mer än ett sätt.
Boken vimlar av fina fjärilsfoton, imponerande kunskaper om feromoner, mimicry, honungsdagg, vingtecken, generationsdimorfism och annat fjärilskt. Hela tiden bjuder Mikael inlevelsefullt oss läsare med på sina vandringar vid Torsberget, Omberg och Ryrhalvön.
Eller i Loftahammar.
Detaljen skapar trovärdighet På skrivarkurser brukar jag predika om hur detaljen skapar trovärdighet. Om att forska flitigt men sedan inte gödsla med resultatet av researchen. Om att låta läsaren bli medskapande.
Så här beskriver Mikael Skalstad ett av sina besök i Loftahammar, när han ska hälsa på hagtornsfjärilen där:
”Jag är på fjärilsresa i norra Smålands skärgård, i gränslandet mellan jord och hav. Loftahammar, en trevägskorsning med ICA-affär, ett vandrarhem inrymt i en före detta vägkrog, en grön golfbana som slingrar under ek och lind. En väldig marina med gästhamn och krog samt en märklig mordutredning där en brunstig älgtjur spelade en avgörande roll.”
Inte mer. Inte mindre. Loftahammar.
Här är läckra fjärilsfoton, något annat hade jag inte väntat. Jag har stått där i närmsta hagmark hemmavid och sett denne fjärilsvän försiktigt lyfta upp ett strå med en nykläckt fjäril på och stuckit den under näsan på mig. Brun gräsfjäril. Då är det klart att han hade tålamod och kunskap nog att lära sig fotografera dem också, så snart tekniken satt.
Men här är språkliga vackerheter med, i lagom mängd.
”Hur länge minns man doften av en fjäril?”. ”Grönsnabbvingen är förlovad med april och gift med maj”. ”I Loftahammar möts tre vägar. En leder dit, en därifrån. I dag tar jag den tredje – den som kantas av fjärilsdrömmar.” ”Man måste veta vad ögat söker, annars försvinner visslaren osedd in i hösten.”
Självplågare? Detta är ingen recension. Mikael och jag känner varandra för väl för det. Men ändå: tag och läs!
Är du naturvän? Då är du självplågare om du låter bli.
Svavelgul höfjäril. (Foto: Mikael Skalstad).
Mikael Skalstad i sina favoritmarker. (Foto: Sven-Ove Svensson).
### Mikael Skalstad: Folk och fjärilar, 207 sidor, Naturcentrum 2025. ### Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris. ### Här kan du läsa mer om den: https://naturcentrum.se/2025/04/folk-fjarilar/
Den vackraste dagen i maj cyklar vi norrut. Stolpar! ropar banvallen.
Motvinden är brutal på gärdena vid Forshaga återvinningscentral men vi ger icke tappt. Vi har nio besök att utföra.
Den kära vännen trampar ett varv när jag trampar två, ty hon är elektrifierad. Innan vi är hemma igen, 36 kilometer senare, kommer hon att ha kört orken ur mig utan att ens ha försökt.
Elcykeln frustar Vid järnvägskiosken i Deje får vi glass och strax bortom infarten till vår favoritbadplats måste vi ut på vanlig trafikerad väg. Solen skiner och dagen är ung men jag blir stressad av biltrafiken i alla fall.
Äntligen står det Dömle på vägskylten. I dag ska vi inte äta, fika eller bada spa på herrgården. Vi ska hitta nio kontrollstolpar i motionssatsningen Hittaut som finns här i omgivningarna. Kartan är full av vägval för en cyklist.
Det går bra. Vi hittar allihop. Då får vi äggsmörgås och mjölk vid kanten av Smårissjön. Sjön glittrar och elcykeln står och frustar där hon ställde honom.
Försöker dra ut på tiden Herrgården har mejlat att vi måste anmäla i förväg om vi vill fika där. Då fikar vi på Gamla Kraftstationen i stället, när vi kommer tillbaka till Deje. Jag dricker påtår, babblar med folk och kollar på konst jag redan sett flera gånger.
Bra tavlor? Absolut. Men den kära vännen vet mycket väl varför jag försöker dra ut på tiden. De tio kilometrarna hem.
### Nu startar hon Eltramparn igen. Det är medvind och gransångarn sjunger. ### Hittills i mitt liv har jag sprungit en gång till Dömle och cyklat en gång. ### Borde det inte gå att paddla?
De nios gäng.
Paus intill Smårissjön.
Leonardo da Vincis självbärande bro, här i glas av Emil Andersson.
Den ruffa industrimiljön lämpar sig bra som utställningslokal.
Överst Anja Pärson i Caroline Roosmarks tolkning. När vi kommer hem får vi läsa att Meta Velander, nedtill på bilden, har avlidit, 100 år gammal.
Jättestora storebror Fortum tar hand om lillebror Gamla Kraftstationen genom att skapa en generös älvutsikt. Se pilen. (* Varning: kan innehålla spår av ironi).
”Vad ska du bli när du blir stor?”. ”Ett träd. Då ska jag räcka ända upp över kanten.”
Om inte mormor tagit tåget från Råda till Karlstad 1905, då när morfar redan sökt tillstånd att emigrera. Då hade jag inte suttit på en altan i Forshaga och skrivit detta.
Om inte bror min och jag stått precis mitt emot stentrappan i kanten av stalldammen när jag var åtta år och stöp i, då hade jag aldrig överlevt det skräckslagna doppet mellan isflaken.
Om denna sista tillfällighet handlar min novell i Värmländska Författarsällskapets senaste antologi Ögonblicksbilder. I lördags var jag en av författarna som läste ur boken. Fjorton skrivare medverkade, platsen var vår hembygdsgård och det var en lycka att få vara med och känna kreativiteten. Ena stunden tårar i ögonen, nästa ett gemensamt småskratt. Orden fick liv.
De får ju det när det är som bäst.
Trivs.
Några av de fjorton medverkande: Stefan Holm och Jessica Eriksson, Enar Jonasson, Kaj Branzell, Medard Mabwaka och jag.
Vid stranden av en fin skogstjärn. Där finner jag henne.
Ringduvor sjunger, en hackspett trummar och lätta skyar färgar himlen över tjärnet gråblå. Några tallar speglar sig i det blänkande vattnet, ungbjörkar målar en ridå av grönt. Lätt, ljust grönt.
Klockan är kvart i åtta på morgonen. Jag brukar inte gå här så tidigt, långt bort i skogen bland trolska tjärnar.
Undrar vem som lagt i ekan? Finns det mycket fisk?
Bara om jag skär Då – får jag se asfalt framför mina fötter. Jag är inte långt bortanför tätbebyggt område. Det är en asfalterad gångväg jag går på.
Å ena sidan mystisk skogstjärn, men bara om jag beskär fotot rätt. Å andra sidan ett förkrympt litet vatten, strax intill vår vårdcentral. De ska ta blodprov på mig där. Strax.
Mänskliga finurligheten Än går jag asfalten fram och funderar över hur lätt man kan luras med foton.
Det har alltid gått. Långt före all artificiell AI-intelligens fanns den mänskliga finurligheten. Den som lägger stor eka i mycket litet vatten.
Från idrottsrörelsen till frikyrkan. Från ensamkommande flyktingar till folk som tagit emot dem i sina hem. Det var stor bredd vid lördagens manifestation på Stora torget i Karlstad.
Gott om folk på torget, ett myller av talare och jag kommer att tänka på farmor. – Det kunde ha varit vi, sa hon och öppnade sitt hem för ett finskt krigsbarn.
Den berättelsen lever i släkten. Efter tiden hos farmor Gerda och farfar Einar höll Ilari kontakt så länge de levde. Farmor skulle ha varit stolt över samlingen på torget.
Tre saker vill jag ha sagt Strax innan jag ska ut på scenen har jag 111 i puls. Sedan hälsar konferencieren Ingrid Ranke mig välkommen och jag tar klivet fram till scenkanten.
Det här är talet:
Tal vid flyktingmanifestation på Stora torget, Karlstad, 3 maj 2025
1. För 12 000 år sedan var det två kilometer tjock is här. Två kilometer. Det är som härifrån och bort till Rudsberget. Fast rakt uppåt.
Min släkt sprang inte omkring där uppe på isen den gången. Inte era släktingar heller.
Det är det första jag vill ha sagt. Vi är alla invandrare. Utan invandring hade ingen av oss stått här.
2. För en tid sedan la min vän Björn ut siffror på Facebook. Statistiska Centralbyråns siffror över hur många anställda inom svensk sjukvård 2022 som var födda utomlands. Han hade hämtat dem från Katalys rapport Vinsten med invandring som kom nyss. Läs den.
39 procent av specialistläkarna var födda utomlands 27 procent av ST-läkarna 17 procent av AT-läkarna 42 procent av övriga läkare 16 procent av dom grundutbildade sjuksköterskorna 37 procent av undersköterskorna i hemtjänst, hemsjukvård och på äldreboenden
Det är några exempel. Tillsammans är dom 170 000 personer. 170 000 proffs och medmänniskor från andra länder som ser till att svensk sjukvård fungerar.
Nu hotas många av dom av utvisning. Trots utbildning och fast anställning. Trots att många har familj här.
Utan dom vårdanställda skulle inte jag stå här i dag. Inte utan den grekiske urologen och sjuksköterskorna och undersköterskorna från flera andra länder. Du behöver inte göra många besök inom svensk sjukvård innan du träffar välfärdsarbetare som inte heter Andersson eller Johansson.
Det är det andra jag vill ha sagt. Folk som har invandrat räddade inte bara mitt liv för två år sedan. Dom räddar svensk sjukvård. Varje dag gör dom det. Tack för hjälpen, säger jag.
Jag vill leva.
3. För 1200 år sedan fick vi ett nytt ord i vårt språk. Ordet fly. Då dyker det upp första gången. Ristat i runor på en berghäll i Oklunda, Östra Huseby, Östergötland. Han hette Gunnar, han som flydde dit.
För så är det med ord. När vi behöver ett nytt så skapar vi det.
1710 fick vi ordet flykting. Tyvärr har vi behövt det ordet alldeles för länge som världen ser ut. Definitivt alldeles för mycket på senare tid.
I januari 1946 fick vi ännu ett nytt ord. Baltutlämningen. Det var inget stolt ord. Men skammen är inte mindre i dag. I Värmlands Folkblad kunde vi läsa för några veckor sedan om Klara och om flyktingen Ali från Afghanistan.
I sju år bodde han hos hennes familj i Karlstad. Pluggade, jobbade, rotade sig. Hela tiden med osäkerheten hängande över sig. Kommer jag att få stanna i Sverige?
Till slut tvingades han fly när lagen ändrades. Kvar lämnade han sin svenska familj i sorg och vrede. – Det känns som han har dött, fast han lever, säger Klara i tidningen.
Det är det tredje jag vill ha sagt. Vår tids behandling av unga flyktingar som Ali är förfärlig. Att först utbilda dom och ge dom jobb, vänner och hopp – för att sedan slita upp dom och visa ut dom. Till ett okänt öde.
Efter 7-8-9 år här hälsar Sverige sina flyktingar: – Vi bare skôja. Ni va’ inte välkomne faktist …
Den behandlingen är en skam. Det kapitlet i historieböckerna kommer att vara skamligare att läsa än om baltutlämningen. Och den var skamlig nog.
Skäms Sverige. Skäms svenska makthavare.
Det finns ett gammalt fint ord som stavas soli-dari-tet. Lär er det ordet igen, makthavare. Soli-dari-tet.
