Detta är inte Anders Ingemansson. (Foto: Per Inge Bergh)
MIKRONOVELL. Läste du gårdagens mikronovell av Anders Ingemansson? Se den som ett inlägg i diskussionen om AI och det skönlitterära skrivandet.
Själv tycker jag att hans text är fullt tryckbar i all sin enkelhet. Problemet är bara att Anders Ingemansson inte finns. ”Hans” novell är skriven med hjälp av AI. Jag hastade ner följande prompt (beställning) i gratisversionen av programmet ChatGPT:
”Skriv en mikronovell på 145 ord. Huvudperson är en 75-årig gammal journalist som tycker det är spännande med ny teknik men kritisk mot dagens klickräknande i media och saknar forna tiders papperstidningar i Värmland med bred kulturbevakning och gott om bokrecensioner.”
Efter någon sekund dök novellen upp på skärmen. Jag har inte ändrat i den, mer än att jag lade till en rubrik, filade mycket lite på allra sista meningen och döpte den påhittade författaren till Anders Ingemansson.
Jag ser hans mikronovell som en illustration av vad ett enkelt gratisprogram i datorn kan skapa år 2026. På gott och ont.
Innan experimentet skrev jag en mikronovell själv. Den var sämre. Hur mycket har AI-Anders stulit av andra författare på nätet?
MIKRONOVELL. En mikronovell ska vara kärnfull. Läsaren ska kunna läsa mellan raderna. I några få korta stycken ska författaren berätta en fullgod historia som får oss att tänka efter.
Fem råd. Författaren David Gaffney ger fem råd i den brittiska dagstidningen The Guardian: 1. Titeln är viktig, lägg mycket tid på den. 2. Börja i mitten – du har inte tid att bygga upp scener. Långa miljö- och personbeskrivningar kan du glömma. 3. Fåtal karaktärer. 4. Sista raden ska ”eka” även när berättelsen är slut. 5. Skriv längre, korta sedan ner.
Ett exempel. Här är en mikronovell på 150 ord av författaren Anders Ingemansson, som exempel:
TYSTNADEN FICK PLATS
Han fyllde sjuttiofem i november och kallade sig fortfarande reporter, trots att redaktionen för länge sedan blivit ett lösenord. Surfplattan låg bredvid kaffekoppen; han log åt hur snabbt världen öppnade sig med ett tryck
Samtidigt knöt sig något när rubrikerna blinkade, räknade, tävlade. Klick som mynt.
Han mindes Värmland i prassel, morgontidningar som luktade trycksvärta och bar kultur på breda sidor: teater i Arvika, poesi från Sunne, bokrecensioner som tog tid och tog ställning. Där fick tystnad plats, och läsaren var inte en siffra.
Nu skrev han långsammare, lade länkar varsamt, vägrade lockbeten. Han älskade algoritmernas kraft men saknade redaktörens blick.
Ibland skrev han ut sina texter, vek dem prydligt, och hörde papperets svar. Det lät som framtid och minne i samma andetag.
Han drömde om en morgon då kvalitet mättes i eftertanke, samtal och mod, inte i staplar, siffror, tempo. Värme drömde han om.
Svenska språket är en fin uppvisning i mänsklig samverkan. Det är alla språk. Till och med missförstånden drar vi nytta av.
”Det er ulve i mosen” säger danskarna. Bra, tänkte nån finurlig svensk, det uttrycket snor vi. Problemet var bara att han inte begrep vad dansken sa. När denne sa ”ulve” hörde han ”ugglor”, inte ulvar som det egentligen skulle vara.
Det är därför danskarna anar vargar i mossen medan vi svenskar får nöja oss med några stackars ugglor.
Om vi svenskar ”lägger rabarber på” någonting kommer det från spanskans ”embargo”, att lägga beslag på. Det låter ju lite likt rabarber. Bra, vi kör på det! blev beslutet.
Snäll och sätt Snälltåg hette det förr om tåg som gick fort. En felöversättning av tyskans ”schnellzug”, snabbtåg.
”Tågset” skriver utmärkta Värmländsk Kultur i en av tågartiklarna i senaste numret. Ett vanligt skrivsätt i dag, när skribenter råkar förvränga det gamla fina försvenskade ordet ”tågsätt” från tågtrafikens barndom.
”Hela baletten” säger vi. Utan att veta att det är en felöversättning av tyska ”die ganze Palette”, hela paletten.
”Ont krut förgås inte så lätt”. Nja, även här är det tyskan som spökar. ”Unkraut” i deras ursprungliga uttryck betyder ogräs.
Motsatt betydelse En del ord och uttryck byter betydelse med åren. I dag menar många gråta väldigt mycket när de säger ”krokodiltårar”. Från början betydde det låtsastårar. Det sas att krokodilen försökte locka till sig människor genom att härma ett barns gråt.
Andra talar om en ”björntjänst” som något storslaget och bra när det tvärtom betydde en misslyckad tjänst förr.
”Klart som korvspad” säger vi. Fast om det är något som inte är klart så är det korvspad.
Lyckost säger vi också, utan att veta att ”ost” betydde dumbom förr.
”Hänga ihop som ler och långhalm” betyder numera att verkligen hålla ihop. Även det uttrycket har bytt betydelse. Lera och halm är inget hållfast byggnadsmaterial. Från början betydde uttrycket alltså något som inte höll ihop.
Har man sagt A får man säga B. Varför heter en plats i Sverige Askfisen?
Ortnamn har fascinerat mig länge. Härom dagen frågade vi oss vid gubbcyklingen varför en plats vi passerade heter Tången. Svaret är att det finns många platser i landet som heter något på -tånge eller -tången. Ordet betyder ”framskjutande förhöjning i terrängen”, ”näs eller udde”.
Tittar noga på din karta över Österdeje. Då ser du till slut den spetsiga biten land där vi trampade förbi. Det är Tångälven som kröker sig skarpt och skapar spetsen.
De tre fisen-namnen I söndags skrev jag ett inlägg på det korthuggna sätt som krävs för att texten ska få plats i en av Facebooks färgrutor:
Käringfisen är en stenig kobbe vid infarten till Södertälje. Askfisen en långsmal holme utanför Norrtälje. Kolfisen en torpruin på skogen i Arvika kommun, norr om Gunnarskog, väster om sjön Kymmen.
Det är de tre fisen-namnen vi har i landet hävdar ortnamnssajten. Men hur fick de sina namn? Tog jag verkligen reda på det i söndags? Nja, jag börjar bli skeptisk.
Rota i aska eller vinna stor ära? Låt oss börja med askfisen. Så kallades ibland det yngsta barnet som mest ”satt hemma och grävde i askan”. Även en vuxen kunde retas för askefis. Han som inget gjorde, inget dög till och mest ville sitta hemma ”bakom ugnen”.
Folksagorna är trösterikare. Här är askefisen yngst av tre bröder. Först kallar de honom oduglig stackare. Då visar han sig både klok och fyndig, lämnar dem och vinner stor ära och rikedom.
I Dalarna kan du få heta askfis om du ligger och drar dig längst i sängen på askonsdagen, dvs onsdagen innan påsk.
Slutligen kan askfis också vara en kolarterm. Om stybbet som täcker kolmilan inte är ordentligt utrensat kan askan ta eld. En sådan aska kallas askefis.
Eller käringfis.
Jag går bet Käringfis kan dessutom vara en röksvamp. ”Svampar som damma och kallas på svenska käringa fiser” skriver ordboken. Samma namn fick en sorts smällare liksom ett primitivt fyrverkeri som du skapar genom att lägga blött krut på marken och tända på.
Gör inte det.
Men. Varför någon enda av dessa företeelser skulle gett namn åt en kobbe och en liten ö på Sveriges ostkust, det förstår jag inte riktigt, nu när jag tänker efter. Har de något eget fisord borta på ostkusten som jag missar?
### Torpruinen Kolfisen 305 meter över havet, en halv kilometer söder om Kroktjärnet i Treskog, den går jag helt bet på. ### Jag får väl åka dit. Hembygdsföreningen har satt upp en skylt.
Livet rullar på. Vän efter vän når skröpelåldern, jag själv med. – Var har du ont? säger vi när vi möts.
Och ändå. Glädjen när skatorna börjar bygga igen, tranor skriar, sångsvanar seglar förbi i fin formation. När krokusar lyser framför verandan och tussilagon börjar slå ut på Facebook.
Jordklotet är skröpligt det med. I det stora. Men i det lilla, här nära, strävar vi på. Snön har smält, det börjar klia i krattor och planterspadar. Den går nog, den här våren med. I går såg jag till och med en glada. – Jaså har tussilagon slagit ut på Kolgårn på andra sidan älven? – Ja, det läste jag i nån grupp.
Det hände sig att jag var deltidsanställd som informatör. 17 timmar i veckan på länstrafikbolaget. En dag fick jag i uppgift att skriva en annons i Färjestad BK:s programblad.
Jag skrev en pigg text om sambandet mellan hockeyklubbens coach och våra bussar. Ingen i Löfbergs Lila Arena höjde minsta ögonbryn.
Håhå jaja.
Namnet spred sig Saken är den att ordet coach beror på den ungerska byn Kocs. Redan på 1400-talet var de bra på att bygga bekväma, snabba och gärna täckta hästdragna vagnar där.
Vagnen blev känd och snart hade den fått namnet kutsche på tyska, coche på franska och coach på engelska.
Brittisk studentslang På 1830-talet började studenterna i Oxford kalla den som föste och guidade dem genom examen för coach. 30 år senare blev det slang för den tränare som på samma sätt guidade dem framåt inom olika sporter. 1950 kom coach in i svenska språket. Idrottstränare, lagledare, vägledare.
***
– Skjut! skrek fansen i färjestadhallen. Skjuts hade de reda ordnat. Inte hundan brydde de sig om min enkla bussannons.
### Numera kallar engelsmännen en bekväm långfärdsbuss för just coach. ### Orten Kocs ligger väster om Budapest och har 2 714 invånare samt ett vagnmuseum. ### Även ordet kusk beror på de duktiga vagnmakarna här, några mil söder om Donau.
Tre händelser förändrade mitt liv. Den första var när jag erövrade skriftspråket hemma på Almar 1957. Den andra var när jag träffade en fin flicka i Lindforsparken 1967. Den tredje var – löpningen.
Jag trivs så innerligt bra med den trion.
Varje gång jag får en penna eller ett digitalt tangentbord i näven blir jag glad inuti.
Varje gång jag träffar forna kommunalrådet i Karlstad, Håkan Holm, blir jag också munter. Jag brukar påminna honom om det bästa han har gjort. Nämligen när han åkte åtta kilometer till folkparken bakpå min moped och hade räknat ut en sak. Att jag borde bli ihop med den där blonda som var kompis med hans tjej. – Hon kommer i kväll förresten. – Jaså du vill ha skjuts fler gånger.
Den kvällen anade jag inte att det var min blivande livskamrat som satt och frös om händerna bredvid mig på första bänkraden framför Lindforsparkens scen. Jag fick lov att värma dom hela uppträdandet.
Damen i fråga har aldrig någonsin frusit om händerna sedan dess. Jag tror att hon också var med i sammansvärjningen. Tack och lov.
Lärde mig aldrig gå Den tredje kärleken började på våren 1952 när jag var ett år gammal. Löpningen. Jag sprang direkt brukade mamma och pappa säga. – Du lärde dig aldrig gå.
Sedan löpte jag i skog, längs grusvägar och stigar i många år innan livet kom emellan och jag fick ställa undan mina två tunna blå gympaskor. Vietnamkriget, miljöfrågorna och de första journalistjobben tog all tid under drygt ett decennium.
Som tur var kom lusten tillbaka 1980. Då drabbade lyckan mig i form av en joggingvåg från Amerika. Nils Lodin med löpartidningen Springtime, vår gamle lärare från Sundstagymnasiet författaren Erik Bengtson och många andra såg till att den rullade in över Sverige med. Samtidigt tyckte friidrottstränaren Ulf Karlsson i Karlstad att man borde ordna en löpartävling i stan.
Svaret blev Götajoggen. Snabbt en institution bland alla nyfrälsta joggare i Värmland. Det dröjde inte länge förrän vi var massor av motionärer som köpte moderna löparskor och knöt på oss dom ungefär när segraren gått i mål i Vasaloppet varje år. – Få se nu, hur många veckor är det kvar till joggen? Bra. Jag hinner.
Numera springer jag året om, inte minst när det är 20 centimeter nysnö på ängen intill Sisu-gården hemma i Forshaga. Det har jag IF Göta, Erik Bengtson och Ulf Karlsson att tacka för.
Kräm i vaderna Götajoggen. I många år vattnades det i munnen när jag tänkte på de 15 kilometrarna genom stan. Uppvärmningen bredvid Kärleksdungen. Den ivriga trängseln nerför Karl IX:s gata. De spontana vätskekontrollerna på Sommarro. Synen när man kom ut ur Mariebergsskogen och såg ett långt led av löpare runda Mariebergsviken med ett gäng svarta kamrater i täten.
Medaljen. Analysen på innerplan efteråt. Resultatlistan som kom i tidningen någon dag senare. Tiden som långsamt blev bättre, år efter år, i takt med att löparskorna började kräva att få komma ut åtminstone fyra dagar i veckan. Helst fler. Helst året om. 62 minuter, det får väl duga för en 43-åring utan löptalang?
Den 24 juni har jag tänkt återuppleva känslan. Musklerna har blivit äldre, lungorna med. Men vem har sagt att inte en karl ska få ha spring i bena, bara för att det står 75 år i startlistan? Nu när det är SM också.
Deje har förresten ett prima gym i källaren på Klarälvsbadet. Redan i december hade jag fått mer kräm i vaderna. Nu kör vi.
När livet är bäst är det arbete och kärlek. Platsen är inte så viktig. Men jag undrar hur många arbetsrum jag haft?
– Med eller utan tak? – Både och. – Har inte du jobbat på en väldig massa ställen? – För all del.
I vedskjulet hemma på vårt småjordbruk. Farmors kamin behövde ved.
Ovanpå hölass efter hölass: ”Stå ôpp å trô ner!” sa pappa och sjöng. Stå upp och trampa ned. Höet måste in, snart kommer regnet.
I hytten på vår GMW-traktor med harven på släp. Första tre timmarna var det riktigt roligt.
I en glänta i skogen med röjyxa i näven. Sly skall med skoltrött ung man bekämpas.
Bredvid ett paket tvåtumfyra på brädgården på såga’ i Molkom. Allra oftast vid förstakapan i gamla justerverket. Någon gång på landgångarna vid sjösorteringen. Soligt ibland, iskallt ibland. Friskt.
Ensam på Värmlands Folkblads lokalredaktion. Sommarvikarie för en legend, lärde mig att i Munkfors heter det ”på centrum”.
Tätt intill ett gäng duktiga reportrar vid ett fullbelamrat skrivbord i Jönköping. Blev utskickad för att göra Vi tycker. ”Syter du för att deklarera?”.
I vår malakitgröna Saab, parkerad i en glänta mellan tallar. Nervevad ruta, koltrast 20 meter bort. Där satt jag vid ratten och skrev facklig lärobok för hand i ett rutat kollegieblock. ”Varje avslutad förhandling är början på en ny.”
Femtio centimeter från henne som var ansvarig för ambulansutlarmningen den natten. SOS-centralen i Karlstad, lamporna lyste i snörväxeln.
I receptionen på Räddningsverket. Log glatt emot alla som kom, utom åt en som alltid såg grinig ut. ”Se inte så sur ut” sa han en morgon och fick mig att inse att jag var som en spegel.
I katedern på universitetet, Skapande svenska. Skrattade mycket och grät någon gång tillsammans med studenterna när en av mina skrivövningar kommit nog nära.
Liggande på sängen med datorn på magen. Hoppat över frukosten, ville redigera årsberättelsen till vårt länstrafikbolag först. Vinröd- & blårandig morgonrock, gula yllesockor. Långt före pandemin hade jag fått lov att jobba hemma någon dag i veckan för att kunna skriva koncentrerat. Chefen trodde att jag satt upprätt vid ett bord men ibland är dator på mage effektivare. Det är resultatet som räknas, inte arbetsställningen.
På flotte på Klarälven, i kanot på sjön Bunn, i linbana ovan trädtopparna i Kolmården, i u-båt vid Berga örlogsbas, i militärtält nära havet vid Nynäshamn, på St Johns East Fire Station i Brooklyn. I Hamar, Oświęcim, Mariehamn, vid Ranke Strasse och Karl Johans gate. På scenen i Mårbackaladan med Monica Zetterlund väntande utanför. Hon hade ont i ryggen.
– Har du haft några udda arbetsrum? – Hörde du inte det?
I lastrummet på ett Hercules-plan, skakad på väg hem från jordbävningsbyn i östra Turkiet.
I ett orange tvåmanstält intill Riksröse 86A mitt på gränsen till Norge. Utmattad efter tre lååånga löppass i rad.
På en solig terrass i grekiska Kavalla med utsikt över Egeiska havet medan klockorna i De heliga Anargyrois kyrka på andra sidan Emilianou-gatan ringde in morgonen. Ivrigt Moleskinblock i näven, lycklig.
– Duger det som lista över arbetsrum? – Det duger. Har du jobbat hårt i ditt liv? – I alla fall mycket. Jag har intervjuat en knarkhund också. – Utomhus? – Absolut. Du hör klicket bättre då, när han får sökhalsbandet på sig. – Gick hunn’ igång när han hörde klicket? – Så in i norden. Har jag sagt det?
BILDER: # Intervjuar badande vid Trötviks badplats i sjön Rottnen, Gräsmark. # Huggit ved. # Flotten från reportageresan med familjen på Klarälven. # ”Vill du ha en bit äpple?” frågar kvinnan i den jordbävningsdrabbade byn i Turkiet. # Tidningen Sirenens utsände på St Johns East Fire station i Brooklyn, New York.
Sista bilden är från ett av mina boksläpp på Gamla Kraftstationen i Deje, här något beskuren. (Foto: Sandra Bornstedt).
