Om inte mormor tagit tåget från Råda till Karlstad 1905, då när morfar redan sökt tillstånd att emigrera. Då hade jag inte suttit på en altan i Forshaga och skrivit detta.
Om inte bror min och jag stått precis mitt emot stentrappan i kanten av stalldammen när jag var åtta år och stöp i, då hade jag aldrig överlevt det skräckslagna doppet mellan isflaken.
Om denna sista tillfällighet handlar min novell i Värmländska Författarsällskapets senaste antologi Ögonblicksbilder. I lördags var jag en av författarna som läste ur boken. Fjorton skrivare medverkade, platsen var vår hembygdsgård och det var en lycka att få vara med och känna kreativiteten. Ena stunden tårar i ögonen, nästa ett gemensamt småskratt. Orden fick liv.
De får ju det när det är som bäst.
Trivs.
Några av de fjorton medverkande: Stefan Holm och Jessica Eriksson, Enar Jonasson, Kaj Branzell, Medard Mabwaka och jag.
Vid stranden av en fin skogstjärn. Där finner jag henne.
Ringduvor sjunger, en hackspett trummar och lätta skyar färgar himlen över tjärnet gråblå. Några tallar speglar sig i det blänkande vattnet, ungbjörkar målar en ridå av grönt. Lätt, ljust grönt.
Klockan är kvart i åtta på morgonen. Jag brukar inte gå här så tidigt, långt bort i skogen bland trolska tjärnar.
Undrar vem som lagt i ekan? Finns det mycket fisk?
Bara om jag skär Då – får jag se asfalt framför mina fötter. Jag är inte långt bortanför tätbebyggt område. Det är en asfalterad gångväg jag går på.
Å ena sidan mystisk skogstjärn, men bara om jag beskär fotot rätt. Å andra sidan ett förkrympt litet vatten, strax intill vår vårdcentral. De ska ta blodprov på mig där. Strax.
Mänskliga finurligheten Än går jag asfalten fram och funderar över hur lätt man kan luras med foton.
Det har alltid gått. Långt före all artificiell AI-intelligens fanns den mänskliga finurligheten. Den som lägger stor eka i mycket litet vatten.
Från idrottsrörelsen till frikyrkan. Från ensamkommande flyktingar till folk som tagit emot dem i sina hem. Det var stor bredd vid lördagens manifestation på Stora torget i Karlstad.
Gott om folk på torget, ett myller av talare och jag kommer att tänka på farmor. – Det kunde ha varit vi, sa hon och öppnade sitt hem för ett finskt krigsbarn.
Den berättelsen lever i släkten. Efter tiden hos farmor Gerda och farfar Einar höll Ilari kontakt så länge de levde. Farmor skulle ha varit stolt över samlingen på torget.
Tre saker vill jag ha sagt Strax innan jag ska ut på scenen har jag 111 i puls. Sedan hälsar konferencieren Ingrid Ranke mig välkommen och jag tar klivet fram till scenkanten.
Det här är talet:
Tal vid flyktingmanifestation på Stora torget, Karlstad, 3 maj 2025
1. För 12 000 år sedan var det två kilometer tjock is här. Två kilometer. Det är som härifrån och bort till Rudsberget. Fast rakt uppåt.
Min släkt sprang inte omkring där uppe på isen den gången. Inte era släktingar heller.
Det är det första jag vill ha sagt. Vi är alla invandrare. Utan invandring hade ingen av oss stått här.
2. För en tid sedan la min vän Björn ut siffror på Facebook. Statistiska Centralbyråns siffror över hur många anställda inom svensk sjukvård 2022 som var födda utomlands. Han hade hämtat dem från Katalys rapport Vinsten med invandring som kom nyss. Läs den.
39 procent av specialistläkarna var födda utomlands 27 procent av ST-läkarna 17 procent av AT-läkarna 42 procent av övriga läkare 16 procent av dom grundutbildade sjuksköterskorna 37 procent av undersköterskorna i hemtjänst, hemsjukvård och på äldreboenden
Det är några exempel. Tillsammans är dom 170 000 personer. 170 000 proffs och medmänniskor från andra länder som ser till att svensk sjukvård fungerar.
Nu hotas många av dom av utvisning. Trots utbildning och fast anställning. Trots att många har familj här.
Utan dom vårdanställda skulle inte jag stå här i dag. Inte utan den grekiske urologen och sjuksköterskorna och undersköterskorna från flera andra länder. Du behöver inte göra många besök inom svensk sjukvård innan du träffar välfärdsarbetare som inte heter Andersson eller Johansson.
Det är det andra jag vill ha sagt. Folk som har invandrat räddade inte bara mitt liv för två år sedan. Dom räddar svensk sjukvård. Varje dag gör dom det. Tack för hjälpen, säger jag.
Jag vill leva.
3. För 1200 år sedan fick vi ett nytt ord i vårt språk. Ordet fly. Då dyker det upp första gången. Ristat i runor på en berghäll i Oklunda, Östra Huseby, Östergötland. Han hette Gunnar, han som flydde dit.
För så är det med ord. När vi behöver ett nytt så skapar vi det.
1710 fick vi ordet flykting. Tyvärr har vi behövt det ordet alldeles för länge som världen ser ut. Definitivt alldeles för mycket på senare tid.
I januari 1946 fick vi ännu ett nytt ord. Baltutlämningen. Det var inget stolt ord. Men skammen är inte mindre i dag. I Värmlands Folkblad kunde vi läsa för några veckor sedan om Klara och om flyktingen Ali från Afghanistan.
I sju år bodde han hos hennes familj i Karlstad. Pluggade, jobbade, rotade sig. Hela tiden med osäkerheten hängande över sig. Kommer jag att få stanna i Sverige?
Till slut tvingades han fly när lagen ändrades. Kvar lämnade han sin svenska familj i sorg och vrede. – Det känns som han har dött, fast han lever, säger Klara i tidningen.
Det är det tredje jag vill ha sagt. Vår tids behandling av unga flyktingar som Ali är förfärlig. Att först utbilda dom och ge dom jobb, vänner och hopp – för att sedan slita upp dom och visa ut dom. Till ett okänt öde.
Efter 7-8-9 år här hälsar Sverige sina flyktingar: – Vi bare skôja. Ni va’ inte välkomne faktist …
Den behandlingen är en skam. Det kapitlet i historieböckerna kommer att vara skamligare att läsa än om baltutlämningen. Och den var skamlig nog.
Skäms Sverige. Skäms svenska makthavare.
Det finns ett gammalt fint ord som stavas soli-dari-tet. Lär er det ordet igen, makthavare. Soli-dari-tet.
SÖNDAG invald i Värmländska författarsällskapets styrelse, MÅNDAG gästföreläst om krönikor vid skrivarcirkel i Deje, TISDAG letat stolpar i skogen samt skrivit i facebookgrupper och gjort affisch och affischerat om författarafton på hembygdsgården 10 maj, ONSDAG hållit vårtal i Edeby (ordet vår nämns första gången på 1200-talet, nämligen i Westgöta-Lagen), tittat på brandmän och brasa, TORSDAG demonstrerat i stan, lunchat på Gamla Kraftstationen i Deje, letat stolpar i skogarna norrut, majat hemma på altanen, hört göken, somnat.
I DAG: tränar på talet jag ska hålla vid den breda flyktingmanifestationen på Stora torget i Karlstad klockan 12 I MORGON, lördag.
Kom, du som kan. ”Vi bare skôja…” är inget mänskligt yttrande till den flyende medmänniska som Sverige nyss hälsat välkommen.
1. Varifrån kommer de, alla förstörarna? Min kompost behöver nedbrytare, det gör inte samhället. Våra samhällen, sakta sprickande, rämnande, vittrande. Inget samhälle behöver detta.
Sakta? Sedan Truskmump kom in i bilden går det fort. Spricker, vittrar, rämnar.
Nu hör jag även en varm moderatkvinna stå på torget och fördöma det han i Amerika gör. Han och de andra nedbrytarna. Hon säger kloka ord i mikrofonen, torget nickar eftertänksamt, håller med. Trots att det aldrig tänker bli moderat.
Torg har hört så mycket men sociala medier har det inte. Inte Youtube, inte Tik & tocket. Torg hör inte Förstöraren. Inte vårt torg.
2. Var kommer de plötsligt ifrån alla truskmumparna? Ligger de under stenar? Under stora stenar ligger de, djupt i lera och ruttenhet, många tusen års föraktfulla ruttenhet
Det är därför härskarorden luktar. Härskna.
3. Vi borde samlas med våra spadar, alla vi, varenda schysst person i universum som har en spade lägga prima matjord på och sedan sår vi något vackert i luckerheten.
Nyss satte jag ut kontroller till en närtävling som vår klubb arrangerade. Snok vid grävda gropen, 15 000 steg på måndagen, 14 000 på tisdagen, 17 000 på onsdagen. De skulle ju in också, skärmarna.
Så kommer påsken. I mobilen landar en färsk film från när barnbarn M gör chokladägg och praliner så snålvattnet rinner på oss ända här, 30 mil bort. På Facebook berättar äldsta dottern om hur hon sitter i bilen och ägnar sig åt vår gamla syssla från när hon och systrarna var små. Att räkna vårens alla gröna nyanser. På Instagram är yngsta dottern lycklig över lägenheten hon och hennes man ska flytta in i snart. De packar.
Nu – är påsken över, sista sillen uppäten och kortleken undanstoppad. Då gräver jag fram matjord ur komposten. Fin matjord som mina vänner maskarna och mikroorganismerna gjort åt den trädgård och det jordklot vi bebor tillsammans.
Älgar, skor och bokstävlar Ibland är det skönt att bara tänka på vackerheta, kärleken och allt det som faktiskt fungerar.
Än simmar älgar över Ångermanälven. Än står ett par löparskor i hallen och längtar ut. Än ropar 29 bokstävlar i mobilen efter sällskap.
Trivs.
### Här är berättelsen om en av de första gångerna vi räknade gröna nyanser, barnen och vi. 1993. ### Den är en av de krönikor jag oftast läst högt efteråt. ### Länk till krönikan: Grönheter
1. Ena dagen Biden. 2. Nästa dagen Trump. 3. Tredje dagen Trump när han blivit uppvärmd.
Det farliga är att bara se det som händer i USA dessa dagar som en gradvis förändring. En kvantitativ sådan.
Problemet är att när den kvantitativa förändringen når en kritisk gräns – då får vi en kvalitativ förändring. Ett språng i utvecklingen om du så vill.
Det är då vattnet kokar. Resten får du tänka själv.
Jag vet vad jag tänker.
### Telefonören ringer. -Ja’ såg en trampbil i da’ på förmiddan. Eller maskburk om du så vill. ### Han har råkat få se en Tesla framför Konsum nere på köpingen.
Trump & Musk är farliga, det vet Telefonören mycket väl. Alltså skrattar han åt dom snett underifrån.
Det är så vi gör, Telefonören och jag. Skojar i det lilla.
Skickliga smygfascister Topp tunnor galenskap är svårare att skoja om. När Trump och hans rådgivare av skickliga smygfascister tar i ordentligt ligger de hela tiden långt före varje försök till satir.
Tillvaron har humor. Plötsligt hör en efter en av sig och vill att den scenrädde ska komma och tala. Det vill säga jag.
Nåja, den värsta scenskräcken från ungdomen gick så småningom över och efterträddes av dagens kombination av ”å, jag älskar att stå där!” och ”hjääälp!”.
Så nu har vänliga människor ringt, mejlat och mezzat igen. Vill jag komma och föreläsa inför en skrivarcirkel? Vill jag hålla tal på en flyktingmanifestation? Vill jag vårtala?
Ja tack. Skamlig flyktingpolitik manifesterar jag gärna emot. ”Vi bare skôja. Ni ä’ faktist inte välkomne” – det är en feg och ynklig politik.
Ordförklaring: Skôja – skojade.
Här är några kommande framträdanden:
-28 april skrivarcirkel Deje. -30 april kl 19 vårtal, Övre Ulleruds hembygdsgård, Edeby. -3 maj kl 12 flyktingmanifestation, Stora torget, Karlstad. -10 maj kl 14 Forshaga hembygdsgård: medlemmar från Värmländska författarsällskapet presenterar nya antologin Ögonblicksbilder – Leva tillsammans.
### En gång i tiden levde jag bland annat på mina framträdanden. Det gör jag inte nu som pensionär. Därför tar jag sällan betalt av ideella arrangörer.Men jag blir rik på mänskliga möten, pirr och endorfin.
För övrigt anser jag att Turkiet måste släppa Joakim Medin omedelbart. Journalistik är inget brott.
När vår hall är omtapetserad, ommålad och omutsmyckad av den händiga i familjen (det är hon som skålar på bilden) blir det hall-fest. Det är sen gammalt.
Hallfest. Alltså serveras det hal-strad hall-omi och (h)al-koholfritt bubbel med hall-on.
Fin hall, go’ hallrenovatör! Trivs.
### Akvarellen på fjärde bilden har Pia Sondell målat.
Antag att det är en sån där dag när du bestämt dig för att springa lite längre än du brukat i vinter.
Antag att dina nya hörapparater gör att du fått tillbaka en hel kör av vårfåglar. De övar ivrigt medan du löper längs Klarälven och in mellan villagatorna.
Nu har det gått 50 minuter och du börjar bli trött mitt i löplusten. Rejält seg i gammelmansmusklerna.
Antag att det då råkar stå två små töser i kanten av dungen bredvid skolan. De undrar om du vill ha en blomma.
En lätt börda Allt detta hände mig i går och jag blev så lycklig. En blomma var räckte de den lufsande farbrorn i träningsoverallen, allt medan deras lärare nickade och log. – Tack snälla, det är klart jag vill.
Försiktigt försiktigt bar jag två nyplockade vitsippor med mig i näven, de sista kilometrarna hem. Tung i löpsteget, lätt i sinnet.
Jag hoppas barnen märkte vad de gjorde denna medmänniska glad. Det gjorde de nog.
