SVENSSONS SLÄNG – Tankar kring att skriva, springa, leva och förändra världen.

Detta är inte mössor, det är berättelser

Kepsar gestaltar mitt liv. De vet ju det, yngsta dottern och hennes man. När vi träffar dem efter att de varit på bilmässa i Karlstad har de köpt två nya kepsar i present. Båda fyller mig med känslor.

Kepsarna har genomskinlig plastskärm. Den ena är grön och med Lantmännen-grodden på. Den andra är grönvit med Puch-loggan framtill.

En av dem handlar om pappa.
Den andra om en ung man med drömmar.

Pappa i friska luften
Jo, jag får vibrationer av de här kepsarna, de vet ju det Frida och Mikael. Lantmännenkepsen är väldigt lik den min far bar de sista åren hemma på vårt småjordbruk och sedan när han i många år stod intill bron i Molkom och skötte barkmaskinen på bruket.

Att behöva sälja gården sörjde han och jag sörjde för hans skull. Vad vi inte visste då var att han skulle komma att trivas bra på sågen borta i Molkom. För att sköta barkmaskinen behövde du för det mesta stå utomhus vid den lilla älven mellan Borssjön och Norumsjön. Den som för många hundra år sedan var orsaken till att Molkoms Bruk kom till.

Pappa trivdes bra där i friska luften, snett under bron.
– Nu har jag sett strömstaren hela veckan, kunde han säga. Tänk vad han simmar bra under vattnet.
– Han simmar med vingarna. Jag tror han går på botten också.

Kanske sjöng pappa för sin arbetskamrat vid barkmaskinen ibland, jag vet inte. Hemma i lagårn eller när vi körde hö, då sjöng han i alla fall. Gärna gamla bondkomikervisor.

Drömmopeden
Puch var drömmopeden när jag var 15. Tuffast var Puch Dakota men Florida var frän den med. Självraggande, sa de tuffa pojkarna.

För en månad sedan hade jag bokpremiär i Gamla Kraftstationen i Deje. Då hade jag lånat en Puch Nevada som jag skulle braka in bland publiken på. Den är nyare men väldigt lik Dakotan.

Dagen innan stod den uppställd bland konstverken. Det klart mest beskådade objektet, berättade de som jobbade i entrén.

– Tänk när en blev erbjuden att åka med bakpå en sån där. Å dä va rätt kille som fråga… sa en dam i min ålder när jag kom för att hämta den inför föreställningen.

Det gick bra med både inbrakande och uppträdande i Deje. Men någon egen Puch fick jag inte 1966. Då, när det var livsviktigt för en 15-åring på svensk landsbygd att ha moped. Hur skulle vi annars ta oss till folkparken eller till jäntorna i tätorten 17 kilometer bort?

När tv- och cykelhandlarn kom och levererade min nya moped hade pappa köpt den betydligt billigare Fram King Solifer.

Den var inte självraggande.
Men jag gav icke tappt.

### I dag hade jag fått mycket pengar för min Fram om jag hade haft den kvar.
### När är rätt tillfälle att bära en Puch-kepa?

Arbete pågår

På begäran från våra omålade trädgårdsmöbler, räcken & en och annan sliten vägg samt vårt bôsiga garagetak gör jag nu ett uppehåll på min blogg. I flera dagar.

Gå ut och gå, stick å bada.

Blev jag trea på SM?

Karlstads stadslopp i går. Löparen i (blöt) röd snusnäsduk är bloggar’n själv.

Jag är en vit man. Inte skinnet, det är grisskärt. Nej jag tänker på fållan. Med den tanken på hjärnan strävar jag Tingvallabron fram. Bron går över Klarälven och i ena änden på bron står eliten och till den andra ska jag.

Vit fålla. Den som är till för oss som springer långsammare än de rätt så långsamma. I samma fålla ska även de flockas som tänker gå. Vissa med stavar, andra med rullator påstår inbjudan.

Det må vara hur det vill med den saken, nu hittar jag henne i varje fall. Fållan längst bak, för oss som bara har vitt på nummerlappen, ingen färgglad plupp.

Karins förtjänst
Plötsligt får jag se Karin Smedh i vimlet. Instruktören på vårt gym, Hälsokällan i Deje, som gjorde träningsprogrammet åt mig i november när jag behövde stärka mina benmuskler inför Karlstads stadslopp.

Karin får en kram. Jag vet hur mycket träningen vid gymmet har gjort för att kvällens lopp ska bli en njutning, inte trött klagan.

En sak för de nyfrälsta
Uppvärmning är för nyfrälsta tänker jag när folk runt omkring mig börjar härma rörelser till musik. Själv tänker jag mig het, det har fungerat förr, med eller utan musik. Nå, jag hänger väl med lite pliktskyldigast då.

Tiden går långsamt när man väntar på startskott. Nu håller de tal också. Tiden går… PANG! Plötsligt är vi i gång. Jag har minst 200 meter till startlinjen, bron är lång men man får inte ge tappt.

Där vid strecket tänker jag trycka igång klockan.

Inte som hans fest
En gång berättade en kamrat hemma i klubben hur det var att komma för sent till en fest:
– Då tar en i som katten för å komme ikapp. Sen kommer en ikapp. … Sen går en ôm.

Så blir det inte denna afton längs Karlstads gator. Jag banar mig visserligen fram förbi några med snabb plupp på nummerlappen men särskilt fort går det inte i trängseln. Nå, det släpper snart och vi kan sträcka ut.

Det är en så rolig kväll. Hela tiden står bekanta och obekanta på trottoarerna och hejar. Vilket genidrag det var av IF Göta att sätta ut våra förnamn på nummerlapparna. Överallt hör jag ”Heja Sven-Ove!” från folk jag inte känner.

– Bra kämpat! ropar funktionärerna medan Karlstads asfalt och gatsten rullar förbi under våra fötter. Då och då kommer någon och springer förbi, någon gång springer jag själv förbi en löpare.

En mugg i nacken
Vid Drottninggatan springer vi vänster tre gånger under tävlingen, ty banan är så lagd. Garmin-klockan på armen visar rent optimistiska tider de första kilometerna. Vid den fjärde kilometerskylten ropar jag glatt:
– SEX KVAR!
Den nedräkningen gör jag sedan vid varje kilometerskylt jag ser.

Vätskekontrollen vid fem kilometer fungerar exemplariskt fast jag kommer i den sista tredjedelen av loppets 3 000 deltagare. Snabbt en mugg vatten i kepsen och nacken, därefter en i näven att dricka. Kallt friskt vatten, gôtt! Det är ändå full sula på solen och 26 grader varmt fast klockan är sju på kvällen.

Sakta defilerar Karlstad förbi mina ögon medan benen möjlar på. Östra Torggatan, Frödingparken, Haga, Gubbholmen, Sandgrundsbron, Löfbergsskrapan, Kanikenäset, Orrholmen, Viken. I nya Vikenpassagen ropar jag så det ekar i tunneln under järnvägen, för det har jag lovat mig själv att göra.

Ropar till publiken
Vi är några stycken som springer om varandra då och då, som om vi sprang lagtempo. Ibland klappar jag åt publiken eller ropar åt dem:

– HAR NI SKÔJ?
– Ja.
– DÄ HAR VI MÄ!

Kroppen känns bra hela tiden även om jag inte är snabb. Regelbunden löpträning har gjort nytta och all styrketräning på gymmet har gjort underverk med gubben. För mig är jag snabb.

Trea i SM?
Efter att ha gått i mål, fått medalj och tappat bort fru, dotter och svärson en stund sätter jag mig på en bänk i Museiparken och klickar fram resultatet på nätet. Inte i elitklassen men klassen herrar 75.

Nu heter det ju faktiskt SM-milen, även om det bara var eliten som sprang om SM. Man kanske skulle…
Suck, fyra i klassen, det var synd. Då får jag se att trean är norrman. Jag är alltså trea i landet. Kära dator, hur ska jag nu göra? Kan jag säga till hela världen att i går blev jag trea i SM? Bronsch.

Min bärbara dator tiger. När jag som bäst behöver honom, då tiger han.

Ett fint lopp IF Göta! Välordnat, snabb bana, varenda arrangör trevlig, kul att få springa genom nya Vikenpassagen. Gôtt att pricka tiden jag hade hoppats nå i bästa fall.

Jag kommer tillbaka!

### Det värmländska ordet mölja finns inte i Knut Warmlands värmländska ordbok på nätet.
### När jag själv använder det som verb här betyder det att envist tugga på i en långsam lunk. Så som vissa envisa 75-åriga gubbar plägar göra när andan faller på.
### I går föll den på.

Trivs.

Bloggaren går i mål och sätter tungan rätt i mun för att stoppa klockan.

Alla ursäkters moder: strax-före-start-ursäkten

Har du varit med och sprungit några lopp i ditt liv så vet du hur det brukar låta dygnen, timmarna, minuterna före start.
– Jag är så dåligt tränad.
– Räkna inte med mig.
– Jag är glad om jag orkar runt.

Sedan går startskottet och då är varenda jäkel topptränad, särskilt första kilometern.

Vad säger du nu då?!!
Amatörer! säger jag. Själv har jag gått och blivit 75, det blir ingen människa starkare av och dessutom är det 25 år sedan förra landsvägsloppet. Hur gör man, har de chips på nummerlappen nu för tiden? Hur går målgången till? Är det upprop i förväg?

Jag har haft en treårig knäskada och sedan sista Göta-Joggen fick jag dessutom lov att vila i åtta år på grund av diskbråck i nacken och för ett tag sedan måste jag äta cancermedicin i flera år. Den räddade mitt liv men bröt ner muskler ännu mer än vad åldern gör. Jag säger bara: fatigue… Vänta, glöm inte björk och gräs. Jag har ju haft besvär med pollen också, de senaste två åren.

Vad säger du nu då, spoling?
Inte har jag hunnit träna heller, nämnde jag det?

Länk: startlistan
Länk: banan

Krut, poesi och dryckeshorn

Varför väntade vi 55 år med att komma tillbaka till Gotland?

Sonja Åkessons Gotland. Krut- & Pappershandeln i Hemse, stengärdsgårdarna, väderkvarnarna, ringmuren runt Visby, Hoburgsgubben.

På Gotlands Museum såg vi inte bara en fin utställning om Sonja Åkesson. Vi såg bildstenar också. Den från 1000-talet med runorna, ryttaren och mannen som ligger och halsar sitt dryckeshorn är från Bosarve i Närs socken.

Något krut verkar de inte sälja i Hemse längre. Däremot luftgevär.
Vad ska man annars ha en fullsorterad pappershandel till?

Bästa bokhandelsnamnet.

Från Gotlands Museums Sonja Åkesson-utställning.

Ett särskilt sött minne

Det var stort. 18 och 20 år och ute på vår första semester tillsammans. Fem år innan Ulf Lundells Jack kom ut vimlade redan vägarna mellan Visby och Fårö av folk på cykel med full packning.

Den kära vännen och jag hade varsin resväska bakpå, sovsäckar och ett tungt fyrmanstält. Pigga ben, nyfikna sinnen.

Vid Gotlands största rauk, Jungfrun, slog vi upp tältet första natten. Jag klättrade ner till stranden och hämtade tvättvatten i vår nya vikbara tornister.

När vi lagt oss smakade vi salt.

Två nätter senare hade vi bytt smak. Det kanske inte var så smart att förvara bitsocker i en burk med nygjorda hål i locket. Inte när vi skulle dra våra cyklar längs tre kilometer klappersten bland Fårös raukar och när burken låg mitt i resväskan och skallrade. Hela bagaget blev sockrat av nygjort nyskakat strösocker.

Sötare har hon aldrig smakat.

Fylls av vemod
Nu är vi tillbaka med elbil och lika nyfikna sinnen 55 år senare. Efter fyra dagar på Gotland styr vi norrut och kommer så småningom fram till Lickershamn för andra gången i våra liv. Där köper vi varsin tallrik med rökt lax, gravad rökt lax, rökt makrill och rökta räkor med potatissallad från fiskboden i en av sjöbodarna vid hamnen.

Efter maten vandrar vi längs havet. Högt uppe på höjden står rauken kvar. Jungfrun. Titta, där bodde vi. Där klättrade jag ner efter vatten.

Blåelden blommar, vågor slår försiktigt mot klapperstenar och hela jag fylls av lyckligt vemod.
– Vad unga vi var.
– Mmm. I alla fall du.

### Socker i sovsäck?
### Det har vi slutat med.
### Kaffe är godast utan.

Från blåsvä’r till solglitter

Utsikt från stuga 211 i Visby Strandby.
Sex fina dagar, från lugn till blåsvä’r, från moln till solglitter.

Havet mullrar, någon gång fräser och spottar det, ibland hörs bara ett stilla kluck kluck kluck när jag springer efter stranden.

Det ser på oss.
Alla är vi havets barnbarnsbarn.

### Nyss lärde jag mig ett nytt ord på gotländska. Kränku. En liten rund trebent mjölkpall. Alltid bra att ha.
### Sårk och pinnsvin kunde vi förut.

Som drönare i närmsta anfallskrig

– Såg du partiledardebatten på tv?
– Nej. Det är politik jag är intresserad av.
– TV-debatter är väl politik?
– Nej det är det inte. Det är bara korta hela tiden upprepade talepunkter som susar förbi likt ett gäng drönare i närmsta anfallskrig.

Ingen lyssnar artigt.
Ingen svarar eftertänksamt.
Ingen låtsas att den andre har ens en millimeter rätt i minsta sak.

Tv-formatet kräver konflikt, ju oförsonligare desto bättre. Ettrigast ansikte bäst tv.
Ingen får tala färdigt. Vi tittare får aldrig höra klart.

Dessutom är de för många för att det ska bli hanterligt i mitt vardagsrum.

### Nej, jag ser inte ofta debatterna. Debatt betyder ”meningsutbyte, överläggning”, inte uppkast av tränade repliker om Tora, 62.
### Jag tycker inte om inövade talepunkter. Släpp orden fria.
### En bra debattör ska ha både öron och mun. Dessutom ska hon eller han kunna dra på den där munnen ibland. Var sjunde minut minst. Ge dem chansen till det.

Byt format.
Rösta bort två av dem, du vet vilka.
Helst fler än två förresten.

Blöta finger-metoden

Varför skrev inte Värmlands Folkblad en rad på nyhetsplats om första maj-demonstrationerna i Värmland?
Det är vi fler än forne VF-vikarien Curt Hagquist som undrat.

Svaret är att VF vill ge läsarna vad man bedömer att de vill ha. Inte vad tidningen själv vill ge.

Tidningsutgivning enligt Blött-finger-i-luften-metoden. Det är så all buskis, populism och i förlängningen folkförakt föds. När du inte har någon egen linje att stå för. När du förtränger begrepp som folkbildning.

Klickbladet
Resultatet blir: Klickbladet.

En klick bestämmer att klicken med pekfingret bestämmer. Till slut kommer det bara att bli Färjestads BK (på sporten), Lars Lerin (på kulturen), Karlstads kommun och Region Värmland (om politiken) som min tidning skriver om. Allt annat får för få klick, eftersom det inte bor lika många som kan klicka i till exempel Munkfors.

De är förträffliga ämnen allihop, de där fyra, men det blir lite ensidig kost. Vem vill äta bara köttbullarna på ett smörgåsbord?

### Förr brukade jag säga att det var en motståndshandling att prenumerera på fôlkbla’t.
### Förr vågade tidningen vara just ett spännande smörgåsbord med både brett och smalt material. Då, när man begrep att vi som läsare är olika personer måndag morgon och lördag eftermiddag.
### Förr vågade man närma sig möten, arrangemang och manifestationer. Till och med på första maj och med penna i hand.

Då när man ville nå’t med tidningen.

Klipp från Värmlands Folkblad 11 maj 2026.

– Publicerar du detta nu, Svensson? Efter drygt en månad?!!

– Ja ja… Jag har väntat med att publicera inlägget. Folket på VF är ju mina vänner och jag vill varken dem eller folkbladet illa. Till sist bestämde jag mig trots allt för att ändå publicera inlägget.

Det är så tölitt med bara köttbullar.

Slutar andas 32 gånger i timmen

Apparaten jag ska få hyra.

Trevligt samtal med en sjuksköterska på Sömnapnéavdelningen. Jag är så imponerad över hur bra sjukvården här på trakten är på att informera. Till exempel om vad man tänker göra åt en gubbe med 27 andningsuppehåll i timmen på natten.
– Sa du 27 stycken? Hade jag det?!
– 32 när du låg på rygg.

Kan styras från stan
Apparaten jag ska prova? Den anpassar sig efter mig ungefär som farthållaren på vår bil anpassar sig efter trafiken. Dessutom går den att fjärrstyra från Centralsjukhuset i stan om jag vill att de ändrar på inställningen.

– Detta blir vårt genombrott! sa jag och andades djupt.
Då log hon i lurn.