Till er som undrat hur i allsin dar mitt usb-minne med drygt 990 filer kunde klara sig så bra efter elva månader i skogen.
Jag vet inte hur det gick till. När jag läser på får jag veta att usb-minnen är tåliga skapelser. Jo, vi vet det. Nu.
En sak till. Det låg inte i någon plastpåse när Christian hittade det. Det låg helt fritt i skogen där jag tappade det i augusti 2025.
Inga rörliga delar PC-tidningen har testat, även om de inte testade lika länge som jag:
USB-minnen är förvånansvärt tåliga mot yttre påfrestningar som fukt, kyla och smuts. Själva minneskretsen saknar rörliga delar, vilket gör att den ofta överlever att ligga ute i naturen – förutsatt att den inte blir överkörd av tunga skogsmaskiner eller att kontakten rostar sönder.
Nu har jag kopierat filerna för säkerhets skull. Men det rostiga ”skogsminnet”, det bär jag i fickan igen.
Nu har jag skickat min recension av Mårten Linds bok Granarnas tid till tidskriften Wermlandiana. Vad som inte kom med i texten är följande citat. Författaren minns sin barndoms vägatlas i föräldrarnas bil:
”Den som inte njutit av att med pekfingret åka bil från Ystad till Karesuando, har icke levat.”
För ett år sedan gick jag mig ut i skogen. Det vill säga i början sprang jag. Vi kallar det svamprunda så här års. Det är när man är löpklädd men för säkerhets skull har en plastpåse i magfickan på löpjackan. Två förresten.
Sedan ger man sig ut mot friluftsgården, fast besluten att bara springa, inte glutta efter kantareller.
Det brukar hålla 750 meter ungefär. Efter det börjar man småjogga mellan ställena i alla fall. Svampställena.
Blev lite dumt Den där gången i fjol blev det lite dumt. Jag sprang runt och gluttade och plockade och sprang hem. Sedan stack jag ut igen direkt, cyklade en bit och gick. Och gick och gick. I flera timmar gick jag omkring mellan tall och gran och plockade. Inte mycket men länge. Han är bra kuperad min svampskog, sa jag det? Det var väldigt varmt, jag hade bara ätit frukost och inte fått med mig vattenflaskan, sa jag det?
Precis när jag skulle sätta mig på cykeln igen några kilometer hemifrån och åka hem upptäckte jag till min förskräckelse att plastpåse nummer två fattades i magfickan. Efter flera timmar i skogen.
Ständigt med mig Jag hade ett usb-minne i den påsen. Ett som jag bar med mig jämt. Arkivet. Det innehöll gamla halvkass romanidéer som jag tänkte fila lite mer på, något foto, idéer till blogginlägg, brev, artiklar, artikeluppslag, protokoll, dagbok från cancerbehandlingen som räddade mitt liv – ja, allt det där som en sån som jag inte vill ska brinna upp och försvinna.
Kort sagt: jag fick lov att ge mig ut på samma runda igen direkt, leta och leta i mina egna spår, upp och ner kring Grossbolstorps höjder. När jag väl kom på cykeln hemåt igen och hade gett upp var jag så yr att Vårdcentralen några dagar senare beslöt ta bort min ena blodtrycksmedicin.
Då ringer Christian I går ringde telefonen. En vänlig karl från Stackbråtarna (vår grannkulle) hade hittat usb-minnet i skogen intill hästhagen. – Å tack, va’ snällt. Underbart! Men hur kunde du veta att det var mitt? – För att det fungerar.
Efter ett år i skogen (en halv sommar, en hel höst, en kall och snöig vinter, en kylig vår och en halv sommar till) så fungerar usb-minnet fortfarande klockrent. Det är rostigt men haver icke givit tappt.
Det stod inte mitt namn utanpå men inuti hade jag skrivit det här och där under texterna.
Stort tack Christian! Stort tack ni tekniker också, någonstans i världen, ni som uppfann usb-minnet. Nu ska vi aldrig skiljas mer, minnet och jag.
Oj oj oj Jaså sparade jag den texten med? Jaså den med? Men inte den väl? Jo tydligen. Det här är ju pinsamt. Och den. Och den där knepiga. Oj då.
I går gjorde vår dagstidning mig bekymrad. Ingen ledarsida, har det någonsin hänt förut?
Nå, i dag är jag lugn och glad igen.
Dessutom har hembygdsföreningens ordförande Sara Nilsson löst frågan om Kasa/Kusabäckens namn. Intressant.
Ledarstick i Värmlands Folkblad i dag, 22 juli.
Först Kasabäcken, längre nedströms Kusabäcken ”Bäcken heter Kasabäcken, efter det kasverk som låg i närheten av gården Lövåsen eller Kasa, fram till den närmar sig Hjortmyren där den i folkmun byter namn till Kusabäcken efter Bolagshuset Kusa.”
Forshaga hembygdsförenings ordförande, Sara Nilsson, svarar om bäcken i Skived.
– Hej, ja’ skulle anmäle att vi ä’ strömlöse. – Jaha. Vart bor du? – Kalan.
Så kunde det låta när jag arbetade på SOS-centralen i Karlstad för snart 40 år sedan. Samtalet är helt autentiskt. Kartor intresserade mig redan då och jag hade rest en del i Värmland. Aldrig hade jag hört om en ort som heter Kalan. Det var inte så konstigt. Den heter Karlanda på kartan men det var det ingen som sa där.
Vad heter bäcken? Nyss bröt det ut en lång diskussion i vår lokala Facebookgrupp. Så här frågade en fundersam ortsbo: ”Vad kallas bäcken som rinner genom Skived mellan Nyback och Enåsen och mynnar ut i Klarälven söder om forsen?” ”Kusabäcken” skrev den förste som svarade. ”Kasabäcken” skrev en annan.
Jag är inflyttad och har ingen aning om vad bäcken heter. Men Lantmäteriets Min karta ska väl veta? Nej. Historiska kartorna ska väl veta? Nej. Ortnamnsregistret ska väl veta? Nej. Ingenstans finns den nämnd.
Kusa eller Kasa? Då googlar jag på ”Kusabäcken”. Snabbt hittar sökmotorn en läsvärd liten skrift där tre herrar uppväxta nära bäcken i Skived på 1950- och 60-talen berättar om den tiden. De stavar genomgående med u.
När jag söker på bara ”Kusa” får jag träff på ett hus som hembygdsföreningen kallar just så. Huset låg efter Långgatan intill Hjortmyra, byggt 1903, rivet 1969, skriver föreningen. Under tiden ramlar det in nya kommentarer i Facebooktråden. ”Kusabäcken”. ”Kasabäcken”. ”Kusabäcken”.
Jag vet inte vem som har rätt.
Vanligt med två olika Själv är jag uppväxt på fastigheten Ängebäckstorp 1:3 som halva grannskapet kallade ”När brödera” medan andra halvan sa ”Nybyggeras”. Sjön där jag lärde mig simma heter Mosaren på kartan men alla sa ”Mosårn”. Sjön åt andra hållet hette Mången på kartan men alla sa ”Mangen”. En tredje sjö kallade kartan Norra Barsjön men de som bodde där sa ”Vibergsjön”.
Jag är inte ett dugg förvånad över att en bäck i Skived har två namn och minst en förklaring till varje namn.
Det brukar ofta vara så.
Kasa-Kusa-bäcken.
### Apropå larmcentralen. Ja, jag vet vad jag har för initialer. Ja, jag hette 112 i det militära. Frågor på det?! ### På mitt centralt sydvärmländska modersmål heter det ”vart bor du”. Inte ”var”. ### Jag vet mycket väl vad det heter på standardsvenska men vi pratar sällan det här på trakten.
Den värmländska skenrepubliken Töligheten har beslutat ge priset som Årets Tölare till Simona Mohamsson, Johan Forsell och den så kallade trollfabriken (SD).
Det är första gången priset delas mellan flera tölande och andra gången priset går till någon utombys. 1999 fick Bosse Ringholm det efter en sällsynt energisk upprepning av samma svar vid en presskonferens.
Början till en tråkighetens union? Samtidigt har skenrepublikens president, tillika gatsopningsstrateg, Valdemir Efraimson, beslutat att skenrepubliken Töligheten ska skriva till de tre utländska orterna i den så kallade Trinity of Tedium (De Tre Trista) och erbjuda dem ett samarbete i tråkighetens tjänst. – Kanske elvadagers gruppreser te mellansvenske McDonaldsrestauranger å döe stasskärner, kanske dä’ kunde va nôt?
De tre orterna i tråktrion är Dull i mellersta Skottland, Boring i västra Amerika och Bland i sydöstra Australien.
Otur va? Du får faktiskt slå upp själv vad ortnamnen betyder på svenska, ordet tölig också, och efter det kanske det är lämpligt att du börjar fundera över hur man kan motivera att ge årets pris till dem det nu ges till vid nästa prisutdelning efter att någon spelat tölig musik på gnälligt instrument och någon sjungit republikens nationalsång ”Tölar bäst som tölar väääldigt lääänge” hälsar president och tillika gatsopningsstrateg Efraimsson. – Tölitt, va’? tillägger han och startar nya lövblåsen igen. Den är tölig den.
### Samtidigt hälsar skenpresident Efraimson att beteckningen ”trollfabrik” på SD:s hårt arbetande datamaskinskribenter egentligen är missvisande och grovt bortistôll. ### – Di ä’ ju redan trôll, då behöver di inte fabriseres. Di finns ju. ### – Men töle kan di. Di ä’ välkomne hit in i Töligheten när di vill.
