Under asfalten finns en strand står det på murarna. Bakom torget finns en skog, säger jag.
Den grekisksvenska programledaren Alexandra Pascalidou ringer till sin väninna i Grekland och berättar att nu har hon verkligen blivit svensk. – Jaså har… -…ja, jag har varit ute på skogsutflykt. – Har du gått i skogen alldeles ensam? – Mmm. – Men snälla Alexandra, är du deprimerad? Ska jag komma och ta hand om dig?
En iransk vän brukar säga att iranierna har familjen, släkten. Det är det många folk som har. Men ni svenskar, ni har naturen.
Det händer att jag tror att han har rätt. Bortom torget finns en skog, vår gata är ett vidareförädlat hygge. Folk som är bra på svamp säger inte ens att de plockar, de säger att de hämtar svamp. Skogen är deras förlängda skafferi.
Inuti frysboxen finns en skog.
(Från min samling skogstexter I den gröna kyrkan, publicerad som pdf på webbplatsen i november 2018när bloggen fyllde 7 år).
Det dröjde länge innan jag förstod att det var ett psykologtest han genomförde den där morgonen på Molkoms Bruk i början av maj 1968, Evert.
Jodå, jag har gått igenom psykologiska tester i arbetslivet efter det. En gång tyckte vd:n på firman där jag jobbade att det behövdes en informatör i ledningsgruppen. Fast då måste vi göra chef av Svensson. Hmmm, duger han till det?
Konsult inkallades och jag fick fylla i formulär efter formulär. Det gick någorlunda, även om jag hade vissa brister. Dock dög jag som mellanchef, kom in i ledningsgruppen och där skrev jag sedan utförliga mötesanteckningar varje vecka. Samtidigt bidrog jag ivrigt med inlägg om allt möjligt sådant som jag begrep mig på – samt sådan jag inte begrep mig på – varvid mötena blev drygt en halvtimme längre än de brukat vara.
Den saken hade jag kunnat berätta om i förväg utan konsult och test.
Bluffen med de fyra färgerna En annan gång var det de fyra färgernas påstådda personligheter vi fick testa i arbetsgruppen. Det var på ett personalmöte, mer för kännedom än som faktiskt anlagstest. Jag trodde inte ett ögonblick på metoden men bestämde mig för att svara sanningsenligt och se vart det ledde.
Testledaren blev störd när hon fick se resultatet. Min personlighet – enligt testet – bestod av lika delar röda, gröna, gula och blåa egenskaper. 25 procent av varje.
Det skulle inte gå. Jag finns inte.
”Saknar vetenskaplig grund” En tid senare var jag och lyssnade på ett föredrag med Humanisterna och Karlstads Bokcafé. ”Inte mer vetenskapligt än horoskop” förklarade talaren Dan Larhammar om metoden. Han var preses, det vill säga ordförande, i Kungliga Vetenskapsakademien och jag trodde honom. Det gör jag fortfarande.
Metoden saknar vetenskaplig grund, sa Larhammar. – Den bygger på åsikter från 1920-talet som psykologer och andra övergett för länge sedan.
Sabbatsår på gården Hur var det då med mitt allra första test? Det som brädgårdsbasen Evert Westlund genomförde en morgon i maj på Molkoms Bruk. Evert var träffsäkrare, trots att jag inte ens fattade först att det var ett test.
Saken var den att vårt småjordbruk var bortrationaliserat och pappa hade fått jobb på sågen i Molkom. Själv hade jag tagit ett sabbatsår från Sundstagymnasiet och jobbat hemma på gården. Röjt sly, huggit ved, mockat höns- och koskit och så småningom hjälpt till med avvecklingen av gården.
Everts stora test I maj var vi klara med det och jag följde med pappa Sture till jobbet en morgon. Du ska gå och prata med Evert, sa pappa. Det samma gjorde alla som inte hade några fasta arbetsställen att gå till den morgonen. Jag följde med dem.
När alla hade fått sina uppgifter av basen tittade han på mig. – Jaha, å vem ä du? – Pôjken ôt Sture. – Jaha. Va vill du? – Arbete. – Kan du arbete då? – Ja’ tror det. – Bra. Vi får väl se.
Han pekade på ett stort berg av sågspån en bit bort i kanten av brädgården. – Ser du sågspåne där? – Ja. – Ser du skôttkärra å skôvla där? Ja, jag såg skottkärran och skoveln också. – Bra. Då tar du skôttkärra å skôvla åsså sôrterer du sågspåne i två lika store höger. Fura för sig. Å tall för sig.
När han sagt det sista tittade han försiktigt på mig. De andra gubbarna hade inte gått till sina sysslor än, de ville höra Everts utfrågning av mig. Nu tittade de desto mer ivrigt.
Jag skrattade. Jag skrattade precis nog fort åt Everts vänliga skämt. Begrep direkt. – Bra. Du kan följe med Gösta till gamle justerverket, sa han. Det fattas en där.
Båda klarade testet Jag hade klarat testet. Det hade samhället också, ty detta var en tid då du som 17-åring kunde traska bort till närmaste större arbetsgivare och få sommarjobb direkt.
Hos Evert krävdes det bara att du begrep ett furuskämt.
### Här är mitt blogginlägg om Dan Larhammar och hans betyg på bluffmetoden: Inte mer vetenskapligt än horoskop. Tyvärr är länkarna i inlägget döda, men min text finns kvar.
Hur kan ett folk stå ut? Jag springer ut i novembermorgonen. I sociala medier klagade någon nyss över mellansvenskt mörker och kyla, nu tänker jag på Vietnams djungler, Ukrainas luftrum och Gazas bostadskvarter. Gazas raderade bostadskvarter.
Hur stod de ut i decennium efter decennium i det fattiga bondelandet Vietnam? Hur står de ut i Ukraina där grannregimen nu bombar elektricitet, värme, bostäder och liv? Hur kan någon orka fortsätta fly mot ständigt nya hörn av det grusade friluftsfängelset Gaza?
Uppförsbacken vid Svarthultet går lätt i början men efter ett tag blir andningen tyngre. Skillnaden är att min enkla stress är självvald och positiv. För mig är det lätt att stå ut.
Sen sol, elände… Jag vet varför krigen startade. Det gör de också. Vad hjälper det?
Nu klagar ännu en medmänniska i mitt Sverige över att solen fått för sig att gå upp treminuter senare och att hans termometer visar en grad minus.
Ännu en dag är bekymren i världen precis som dess rikedomar. Ojämnt fördelade.
Söndag, parkerar vid en av de 901 tjärnar i landet som heter Abborrtjärn.
Springer.
Här och där frestar min kommun med Mågôttbänkar, men jag ger inte tappt. Det gjorde inte de skogsfinnar från norra Värmland (mest) som på tre månader 1849 byggde banvallen heller. Den där jag hittar den goe lunken i dag. Sveriges första järnväg för folk, min sista löprunda denna vecka.
Tre månader för dem, drygt en timme för mig. Det blev visst två sjöar till i dag.
Häromkvällen hamnade jag i en panel. Det händer en gång per millennium och jag blir lika förvånad varje gång.
Paneler på offentliga möten brukar bestå av snabbtänkt folk, verbala typer med djup sakkunskap. Inte av fladdriga forshagingar som behöver manus till minsta femminuters inlägg.
Förvånat upptäckte jag att jag vågade begära ordet flera gånger och säga saker som inte alls fanns utprintade på papper. Plötsligt hörde jag mig själv prata oförberett om 60-talets enhetsfronter, journalistikens smörgåsbord, de tre K:na och sånt.
En del är nog lika bra att de inte står på papper efteråt heller, men det är en annan sak.
Vad jag borde ha sagt Nu undrar du möjligen om jag låg halva natten och kom på sådant som jag egentligen borde ha sagt i samtalet med den trevliga kvinnan som stod bredvid mig i panelen?
Nja, inte halva natten. Bara till halv två.
Trivs.
Fotnot: mötet var arrangerat av Karlstads Bokcafé. Nya Wermlands-Tidningens kulturredaktör Lena Richardson och jag samtalade om tidsandan mot bakgrund av Mats Parners och Stefan Widqvists bok Brev.
Lärdom ett: att vara en trevlig och duktig talare räcker inte om innehållet är tunt. Lärdom två: det är bra om du har en konkret politik och berättar om den. Lärdom tre: om folk i glesbygder och forna industriorter är missnöjda med stat och marknadskrafter kan det finnas skäl till det. Lärdom fyra: om folk är missnöjda med integrationspolitiken kan det finnas skäl till det. Lärdom fem: du måste ha ett framtidsprojekt som folk tror på.
På fredag den 8 november är det dags. Då framträder jag på bokfestivalens Värmlandsscen i Karlstad.
Dessutom säljer jag värmlandsböcker i Föreningen Värmlandslitteraturs bokbord på fredag förmiddag och i Värmländska Författarsällskapets bokbord på lördag eftermiddag.
Så här står det på bokfestivalens webbplats:
”Efter ett liv som motionär har Sven-Ove Svensson skrivit en inspirerande tänkebok för nybörjare, endorfinjägare och gatuplockare – Mitt liv som Värmlands sämsta löpare.
I boken hittar du hans 163 löparlärdomar, Runner’s high på Brårudsmossen, löparfilosofins tre grundsatser, fyra tänkande löpargurus och hans uppfinning för dig som tröttnat på elljusspåret.
Läs om lyckan att hitta en fem kilometer lång nerförsbacke. Lär dig komma loss när du fastnat i nya vätskeryggsäcken och är ensam hemma.
Kondition är fötter som vill i väg och lungor som håller med.
Sven-Ove Svensson, Forshaga, har gett ut ett 25-tal böcker och småskrifter och medverkat i lika många antologier, skrivit 1 100 krönikor i diverse löpartidningar, P4 Värmland, TV4 Värmland och Värmlands Folkblad med mera samt uppträtt offentligt ungefär 750 gånger. ”
Mitt framträdande på bokfestivalen på Nöjesfabriken i Karlstad sker på Värmlandsscenen fredag 8 november kl 14.30. Kom gärna!
Mina uppläsningar i år -Tisdag 6 februari: Môracafé, Munkfors församlingshem. -Tisdag 20 februari: Frukostklubben, Forshaga församlingshem. -Lördag 9 mars: Vänsterpartiet Grums årsmöte, Gruvan, Grums. -Onsdag 13 mars: Karlstads Hembygdsförening, Karlstadrummet, Bibliotekshuset, Karlstad. -Söndag 17 mars: Vänsterpartiets distriktsårskonferens, Hotell Årjäng. -Lördag 13 april: Hagfors bokfestival, Älvstrandens bildningscentrum. -Lördag 27 april: Världsbokdagen Karlstad, Gröna matten, bibliotekshuset -Torsdag 16 maj: Boksläpp ”Mitt liv som Värmlands sämsta löpare”, Gamla Kraftstationen, Deje. -Lördag 3 augusti: Poesi och berättarkväll, Vikingacentret, Nysäter. -Måndag 5 augusti: Författarafton, Församlingshemmet Östra Ämtervik. -Onsdag 14 augusti, berättarkväll, kvarteret Almen, Karlstad. -Fredag 20 september: Kulturnatta, Gröna mattan, bibliotekshuset Karlstad. -Lördag 5 oktober: Berättelser vid brasan, Nors hembygdsgård. -Tisdag 22 oktober: långt eget program på Folkhögskolan, Stöllet. ”Med penna, keps och löparskor genom livet”.
Kommande program -Fredag 8 november kl 14:30: ”När fötterna vill i väg”, Värmlandsscenen, bokfestivalen Karlstad. -Tisdag 12 november kl 18:00: samtal med NWT:s kulturredaktör Lena Richardson och författarna om Mats Parners och Stefan Widqvists bok Brev, Karlstads Bokcafé, Gjuteriet, Karlstad.
– Bor du i lägenhet eller i hus? känns också lustigt för den här 73-åringen men inte för många yngre talare. Livet har lärt mig att lägenheter har en tendens att hålla till i hus, men det hjälps inte. Den som bor ”själv” i ”hus” förväntas inte ha grannar bakom en dörr strax intill.
”Hemskt”? Nja, farligt är det väl inte, bara lite konstigt och möjligen förvirrande. Förunderligt är däremot är ordet hemsks historia.
Rädd eller skräckinjagande? ”NÄR MAN LÄSER GAMLA TEXTER kan man stöta på ord vars innebörd står i direkt motsättning till vad orden betyder i dag. Ordet hemsk, som numera vanligen har betydelsen ’skräckinjagande’ eller ’ryslig’, kunde alltså förr även ha en nästan motsatt betydelse: ’ängslig’ eller ’rädd’. Under en period på 1800-talet användes ordet i båda dessa inbördes motsägelsefulla betydelser, men så småningom kom den numera bekanta betydelsen att bli helt dominerande.”
Det skriver Bodil Rosqvist i senaste numret av Språktidningen.
Dum, slö, likgiltig ”Hemsk” som vi nu använder ordet är en avledning av hem, skriver hon. Tanken var att den som alltid håller sig hemma utvecklas inte mentalt, utan blir inskränkt och trög.
”Den betydelse som vi känner i dag, ’skräckinjagande’, ’ryslig’, är belagd sedan 1805 /…/ men i SAOB får man också veta att ordet tidigare har kunnat betyda 1) dum, 2) slö, likgiltig, 3) försagd, 4) ängslig, rädd, 5) dyster, svårmodig, 6) inbunden, 7) arg, förbittrad och 8) matt, illamående.”
Slutsatsen är enkel. Jag får nog ge mig ut ett tag i dag och inte sitta här själv hemsk i hus.
Unga kvinnor springer mer än någonsin läser jag på tv. I fjol deltog 14 700 kvinnor i Tjejmilen. I år var de drygt 19 500. Vid årets Stockholm Halvmarathon var det för första gången fler kvinnor än män i åldersgruppen 18-30 år på startlinjen.
Det får mig att tänka på den populäre sportjournalisten Sven Lindhagen. Så här skrev han på sidan 306 i tredje delen av mammas Husmorslexikon från 1955:
”Kvinnorna utöva i stort sett samma idrotter som männen och med samma tävlingsregler, ehuru delvis med något lättare redskap. Endast ’kampgrenar’ som boxning, brottning och tyngdlyftning samt hårdare bollspel, t. ex. fotboll, är förbehållna männen. Typiska uthållighetsidrotter, som fordrar stor kraft, t. ex. långdistanslöpning, förekommer inte bland damer.”
Sedan dess har världen gått framåt i den här frågan. Det gläder mig. I dag skulle ingen svensk sportjournalist behöva skriva de raderna. Tjejerna har erövrat den busiga delen av gympan.
Välkomna. Det är som med baksätet i bussen, här är det roligast.
EN GILLNING I MÖRDARBACKE
Vi är människor. Människor tycker om beröm.
En fredagslunch låter jag mina färska löparskor prova elljusspåret för första gången. De trivs direkt, då gör jag det med.
När jag precis kämpat uppför mördarbacken efter ett par kilometer hör jag steg bakom mig. En tjej i 40-årsåldern joggar förbi och slänger en vänlig blick mot den grånade gubben på krönet. – Bra jobbat! ropar hon.
Vi blir så tacksamma, skorna och jag. En gillning i mördarbacke slår hundra likes på Facebook. – Du med! ropar jag åt den bortflyende tjejen. Lätta steg! I flera hundra meter ler jag.
(Texten om tjejen som springer om på krönet av vår mördarbacke är från min bok ”Mitt liv som Värmlands sämsta löpare”).