Torsdag lunch. Kommer hem från skogen, sitter och läser tidningen, dricker dagens kaffekopp nummet 3,5, går upp och sätter mig med datorn i knät och börjar titta på orientering. Långdistans.
Jag råkar ha löparklockan på armen. När kroppen börjar kännas konstig ser jag att min vilopuls plötsligt är 136.
Jäspalt! Så spännande är inte herrloppet. Det måste vara återfall i hjärtflimret. Var det 20 år sen sist? Då, när de elkonverterade lilla hjärtat.
Efter någon timme ringer jag 1177 och får bra råd. – Inga bröstsmärtor? – Nej. – Äter du blodförtunnande? – Ja.
Fredag morgon. Inte lika hög puls men hög – ringer vårdcentralens svarare – knappar in personnumret – de ringer upp och intervjuar mig – jag får tid direkt till EKG och blodtryckskoll – trevlig sjuksköterska skickar mig vidare till trevlig läkare – ny intervju – hon skriver recept på betablockerare och remiss till kardiolog – när jag kommer till bilen plingar mobilen – jag har ett recept att hämta ut på apoteket – går dit – trevlig apotekare ger mig nya medicinen och påminner om att jag har 25 procents rabatt på flera av mina andra mediciner – köper – går hem och tar nya pillret – vilopulsen sjunker till normala 55.
Klapp klapp klapp. En del dagar älskar jag svensk sjukvård nåt alldeles särskilt extra mycket.
Torsdag. Jag sitter och fikar högt på en höjd bland blåbär och fur. Vandringskompisen och jag har hittat en gammal trädstam att sitta på. Fri sikt åt alla håll, hällmarker, blåbärsris och en spännande barrstig som förde oss hit. Bakom oss har inlandsisen släppt ett stenblock, storlek XXL.
Vi sitter nära Solberg och Högberg. Två fina höjdarnamn.
Vänta. Glöm inte kamraterna. De kärvänliga vänner som så gärna vill vara nära mig och få mig att känna mig som en älg.
Nu gör jag det. Älg. Eller kanske hjort?
Tjohoo!
### Vilka vänner är det vi finner på vår promenad i finaste furuskogen? ### Gissa. ### Jag tror de gillar min deodorant.
Farfar har bytt ner sig, fast det fattar inte jag. Apertin var Värmlands största gård, säger farmor. Öman som ägde herrgårn ville att han skulle rida omkring i vit skjorta och bestämma över dom som hässjade höet. – Det ville inte din farfar. Jag är arbetande rättare sa han och tog på sig arbetskläder. – Bestämde han? – Jo du.
Apertin var på 729 hektar, säger farmor. Det är stort. Almar, där ni barn är födda, var på 196. – Nu då? – Nu är första gången vi äger en gård. – Men den här är mindre va? – 52 hektar. – En fjortondel av Apertin, säger mamma. Den här går du över fortare.
Eller rider, tänker jag.
Vi har en häst, Pelle, en militärhäst. Jag ser aldrig farfar rida på den heller, men farmor har ett kort när han gjorde lumpen på en häst.
Vit skjorta bär vi bara på kalas. Vi blir inte bjudna på så många kalas. Vi bor för långt bort och är inte släkt.
Skriv Kyjiv i stället för Kiev eller Kyiv. Det rekommenderar nu den statliga myndigheten Institutet för språk och folkminnen (Isof) i ett pressmeddelande.
Så här skriver Isof i sin frågelåda:
Fråga: Hur ska huvudstaden i Ukraina och andra ukrainska ortnamn stavas på svenska?
Svar: Man bör använda ukrainsk-latinska former av alla ukrainska ort- och personnamn enligt ett särskilt svenskt system. Det innebär att vi i första hand rekommenderar stavningsformerna Kyjiv, Odesa, Donbas och Tjornobyl för de gamla formerna Kiev, Odessa, Donbass och Tjernobyl.
Ett tips till Centerpartiet som lider av beröringsskräck och vägrar sätta sig i samma rum som hela regeringsunderlaget eftersom partiledningen befarar att dom som röstat på deras del av regeringsunderlaget då kommer att tro att den andra, större delen av regeringsunderlaget genast tänker smitta ner varenda känslig och klen centerpartist jättefort med värsta fula smittan:
Det finns Zoom. Och handsprit.
### Eller varför inte prova en annan nyttig sak som hjälpt mänskligheten i 10 000 år? ### Vanligt hederligt fôlkvett.
***
Till sist en kommentar jag skrev på Facebook om Tidö-gängets inte helt supersmarta förvåning på valnatten:
Lägesrapport: Tisdag träningsorientering. Onsdag svampplockarvandring. Torsdag gryningspatrull i granskogsbältet.
Det är den tid under mitt år med naturen då skogsbesöken kommer särskilt tätt. Granskogen må vara tyst i september men syner bjuder den på. Raka stammar, grön undervegetation, gula kantareller, brunsvarta vildsvinsrotningar.
För övrigt vill jag påminna om mitt förslag till de politiska partierna i landet: Jag är beredd att skänka min riksdagsröst till första bästa parti som driver igenom ett strängt förbud mot gulorangea löv på marken i skogen så här års.