SVENSSONS SLÄNG – Tankar kring att skriva, springa, leva och förändra världen.

En del dagar älskar jag särskilt mycket

Torsdag lunch. Kommer hem från skogen, sitter och läser tidningen, dricker dagens kaffekopp nummet 3,5, går upp och sätter mig med datorn i knät och börjar titta på orientering. Långdistans.

Jag råkar ha löparklockan på armen. När kroppen börjar kännas konstig ser jag att min vilopuls plötsligt är 136.

Jäspalt! Så spännande är inte herrloppet. Det måste vara återfall i hjärtflimret. Var det 20 år sen sist? Då, när de elkonverterade lilla hjärtat.

Efter någon timme ringer jag 1177 och får bra råd.
– Inga bröstsmärtor?
– Nej.
– Äter du blodförtunnande?
– Ja.

Fredag morgon. Inte lika hög puls men hög – ringer vårdcentralens svarare – knappar in personnumret – de ringer upp och intervjuar mig – jag får tid direkt till EKG och blodtryckskoll – trevlig sjuksköterska skickar mig vidare till trevlig läkare – ny intervju – hon skriver recept på betablockerare och remiss till kardiolog – när jag kommer till bilen plingar mobilen – jag har ett recept att hämta ut på apoteket – går dit – trevlig apotekare ger mig nya medicinen och påminner om att jag har 25 procents rabatt på flera av mina andra mediciner – köper – går hem och tar nya pillret – vilopulsen sjunker till normala 55.

Klapp klapp klapp.
En del dagar älskar jag svensk sjukvård nåt alldeles särskilt extra mycket.

Tack skattebetalare ❤️

Känslan av att vara älg

Torsdag. Jag sitter och fikar högt på en höjd bland blåbär och fur. Vandringskompisen och jag har hittat en gammal trädstam att sitta på. Fri sikt åt alla håll, hällmarker, blåbärsris och en spännande barrstig som förde oss hit. Bakom oss har inlandsisen släppt ett stenblock, storlek XXL.

Vi sitter nära Solberg och Högberg. Två fina höjdarnamn.

Vänta.
Glöm inte kamraterna.
De kärvänliga vänner som så gärna vill vara nära mig och få mig att känna mig som en älg.

Nu gör jag det.
Älg.
Eller kanske hjort?

Tjohoo!

### Vilka vänner är det vi finner på vår promenad i finaste furuskogen?
### Gissa.
### Jag tror de gillar min deodorant.

En fjortondel

Farfar har bytt ner sig, fast det fattar inte jag. Apertin var Värmlands största gård, säger farmor. Öman som ägde herrgårn ville att han skulle rida omkring i vit skjorta och bestämma över dom som hässjade höet.
– Det ville inte din farfar. Jag är arbetande rättare sa han och tog på sig arbetskläder.
– Bestämde han?
– Jo du.

Apertin var på 729 hektar, säger farmor. Det är stort. Almar, där ni barn är födda, var på 196.
– Nu då?
– Nu är första gången vi äger en gård.
– Men den här är mindre va?
– 52 hektar.
– En fjortondel av Apertin, säger mamma. Den här går du över fortare.

Eller rider, tänker jag.

Vi har en häst, Pelle, en militärhäst. Jag ser aldrig farfar rida på den heller, men farmor har ett kort när han gjorde lumpen på en häst.

Vit skjorta bär vi bara på kalas.
Vi blir inte bjudna på så många kalas. Vi bor för långt bort och är inte släkt.

(Text under arbete. Tid: 1950-tal).

Han blev elva

Jag känner inte Mohamed Abdukardir Ali och har förstås ingen aning om hur hans 648 personkryss kom till.

Det har jag inte om de här personkryssen i riksdagsvalkretsen Dalarnas län heller:

Kandidat	Parti	Personkryss
Jimmie Åkesson	Sverigedemokraterna	13 288
Ebba-Elisabeth Busch	Kristdemokraterna	3 643
Peter Hultkvist	Arbetarepartiet-Socialdemokraterna	3 223
Carl-Oskar Bohlin	Moderaterna	2 793
Lars Isaksson	Arbetarepartiet-Socialdemokraterna	1 572
Simona Mohamsson	Liberalerna (tidigare Folkpartiet)	1 204
Matilda Kilström	Arbetarepartiet-Socialdemokraterna	885
Maslah Omar Ahmed	Arbetarepartiet-Socialdemokraterna	758
Markus Allard	Örebropartiet	696
Diyar Hasan Cicek	Arbetarepartiet-Socialdemokraterna	670
Mohamed Abdukardir Ali	Vänsterpartiet	648
Sofia Pettersson	Arbetarepartiet-Socialdemokraterna	558
Marie Olsson	Arbetarepartiet-Socialdemokraterna	538
Mathias Bengtsson	Kristdemokraterna	533
Ulrika Liljeberg	Centerpartiet	520

Bland personkryssen i Dalarnas län kom Mohamed alltså på elfte plats.

Ukrainska ortnamn och svensk regeringsbildning

Skriv Kyjiv i stället för Kiev eller Kyiv. Det rekommenderar nu den statliga myndigheten Institutet för språk och folkminnen (Isof) i ett pressmeddelande.

Så här skriver Isof i sin frågelåda:

Fråga:
Hur ska huvudstaden i Ukraina och andra ukrainska ortnamn stavas på svenska?

Svar:
Man bör använda ukrainsk-latinska former av alla ukrainska ort- och personnamn enligt ett särskilt svenskt system. Det innebär att vi i första hand rekommenderar stavningsformerna Kyjiv, Odesa, Donbas och Tjornobyl för de gamla formerna Kiev, Odessa, Donbass och Tjernobyl.

Här kan du läsa hela motiveringen:
Varför Kyjiv ska stavas – Kyjiv

Varför V kräver ministerposter
Så till en helt annan fråga. Regeringsbildningen. Läs Daniel Swedins ledare i Arbetet:
Sjukförsäkringen förklarar varför Vänsterpartiet kräver ministerposter

”Kom inte hit”

Det är tänkvärt att notera att somliga fortfarande tycker att Vänsterpartiet ska ta jobb som dörrmatta i fyra år.

”Ni får rösta på vår regering.
På nåder.
Eller ja, ni MÅSTE faktiskt.
Men kom inte in i vårat rum.
Här leker vi.

Jaså öka’ ni mest ni? Ä ni faktist STÖRRE än två av ôss, ni?
Dä kvetter.
Lillasyster vill inte.”

Ibland är politik det löjligas konst.

När inloggningen krånglar –

När du börjar muttra över att ansiktsigenkänningen inte fungerar –
När du försöker äta banan i sängen med masken på –

– då har du börjat bli van vid din sömnapné-maskin.

(Gammalt Grossbolstorps-ordspråk).

Värsta skräcken på mittenkanten

Ett tips till Centerpartiet som lider av beröringsskräck och vägrar sätta sig i samma rum som hela regeringsunderlaget eftersom partiledningen befarar att dom som röstat på deras del av regeringsunderlaget då kommer att tro att den andra, större delen av regeringsunderlaget genast tänker smitta ner varenda känslig och klen centerpartist jättefort med värsta fula smittan:

Det finns Zoom.
Och handsprit.

### Eller varför inte prova en annan nyttig sak som hjälpt mänskligheten i 10 000 år?
### Vanligt hederligt fôlkvett.

***

Till sist en kommentar jag skrev på Facebook om Tidö-gängets inte helt supersmarta förvåning på valnatten:

Tjohoo!

Mitt politiska förslag i lövfrågan

Lägesrapport: Tisdag träningsorientering. Onsdag svampplockarvandring. Torsdag gryningspatrull i granskogsbältet.

Det är den tid under mitt år med naturen då skogsbesöken kommer särskilt tätt. Granskogen må vara tyst i september men syner bjuder den på. Raka stammar, grön undervegetation, gula kantareller, brunsvarta vildsvinsrotningar.

För övrigt vill jag påminna om mitt förslag till de politiska partierna i landet:
Jag är beredd att skänka min riksdagsröst till första bästa parti som driver igenom ett strängt förbud mot gulorangea löv på marken i skogen så här års.

Varför det?
Ni som vet ni vet.

Lycklig comeback i regn

Hällregn när jag sätter mig i bilen och kör mot Solberg. Vackert namn, jag tänker inte påstå att det känns ironiskt denna kväll.

Jag ska vara med på träningsorientering, min tredje i höst. Ett litet steg för mänskligheten men ett stort för mig.

Efter en kvarts bilfärd mot nordost ser jag två orangea orienteringsskärmar vid en infartsväg till höger. Jag svänger in och fortsätter upp på en gårdsplan. Hälsar på Åsa, arrangören, klappar hennes ivriga hund och börjar snegla på kartorna hon lagt fram på bordet inne på logen.

Regnet skvalar där ute, nu kommer fler som ska ut i Solbergsskogen. Vi småpratar en stund, sedan tar jag ett djupt andetag, fattar karta och kompass och ger mig ut i det blöta, okända.

Lycklig.

Cancermedicin och sköra ben
Det har varit några år när jag inte vågat detta. Visst har jag sprungit, även på skogsstig, men cancermedicinen jag åt till och med januari hade den biverkningen att jag riskerade benskörhet. Trots kalktabletterna.

En del mornar räckte det att jag knäppte skjortknapparna så sprack naglarna. Alltså har jag undvikit löpning i vilda skogen bland lingonris, stock och sten. Klubben ska inte behöva leta reda på en 75-åring med brutet ben på obestämd plats i terränglådan.

Friskförklarad och hård
Nu – är jag både friskförklarad och har hårda naglar igen. Glad som en sprallig fölunge genar jag genom Åsas hästhage och in i granskogen på väg mot första kontrollen. Stenen.

Ett öga på kartan, ett på marken, räkna på avståndet, räkna på avståndet. Sakta börjar orienteringslunken komma. Få se, nu måste jag väl ha sprungit mer än hundra meter mellan granarna?

Titta, där är den!
Spring Svensson.

Du törs.