Jag är en lojal typ skrev jag i ett tidigare inlägg. För så är det. Är jag med i en förening så är jag. Var jag anställd i en firma, så jobbade jag för dess bästa.
Men visst har det funnits intressekonflikter.
Vad ska man välja då, den egna åsikten eller firmans? Eller ledningsgruppens och chefens, för den delen.
Jag var informatör. Efter några år blev jag till och med informationschef, ty Vår Herre har humor. Visst dög jag till det, men ingen kan påstå att jag identifierade mig som en av herrarna där uppe.
Argumenterade ivrigt
Nå, vi skulle byta biljettmaskiner på Värmlands bussar och tåg. Maskiner och samtidigt biljettsystem.
– Detta blir alldeles för dyrt för våra resenärer. Vi borde inte… sa den ivrige infochefen, det vill säga jag, när ett dyrt förslag till biljettpriser lades fram.
Chefen höll inte med mig.
Det var han som bestämde.
Klok politiker
Så kom träffen på ett fjärran konferenshotell när vi i ledningsgruppen skulle lägga fram de olika förslagen till den politiskt valda styrelsen. Mitt jobb var att presentera prislistan. Den som jag tyckte slog för hårt.
– Blir inte detta dyrt för resenärerna? sa en av politikerna i styrelsen.
I det ögonblicken kände jag blickarna från en hel bekymrad ledningsgrupp, från vd till ekonomichef och alla de andra. De visste ju vad jag hade sagt på mötet med ledningsgruppen. Då, när förslaget till ny prislista var uppe till diskussion.
Vad ska han svara nu, den gode Svensson?! tänkte de, bekymrat.
– Blir det inte dyrt, sa fryksdalingen.
Mitt uppgivna svar
Jag tar ett djupt andetag, tittar först på vd och sedan på styrelseledamoten:
– Firman behöver pengar, säger jag och ser uppgiven ut.
Då tar de beslutet.
### Det händer att jag funderar över lojalitetens gränser.
### Samtidigt som jag tycker att politiskt ägda organisationer ytterst ska styras av sina styrelser, inte av sina tjänstemän.
Men dyrt blev det.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 632, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).
