Torsdag. Jag sitter och fikar högt på en höjd bland blåbär och fur. Vandringskompisen och jag har hittat en gammal trädstam att sitta på. Fri sikt åt alla håll, hällmarker, blåbärsris och en spännande barrstig som förde oss hit. Bakom oss har inlandsisen släppt ett stenblock, storlek XXL.
Vi sitter nära Solberg och Högberg. Två fina höjdarnamn.
Vänta. Glöm inte kamraterna. De kärvänliga vänner som så gärna vill vara nära mig och få mig att känna mig som en älg.
Nu gör jag det. Älg. Eller kanske hjort?
Tjohoo!
### Vilka vänner är det vi finner på vår promenad i finaste furuskogen? ### Gissa. ### Jag tror de gillar min deodorant.
Farfar har bytt ner sig, fast det fattar inte jag. Apertin var Värmlands största gård, säger farmor. Öman som ägde herrgårn ville att han skulle rida omkring i vit skjorta och bestämma över dom som hässjade höet. – Det ville inte din farfar. Jag är arbetande rättare sa han och tog på sig arbetskläder. – Bestämde han? – Jo du.
Apertin var på 729 hektar, säger farmor. Det är stort. Almar, där ni barn är födda, var på 196. – Nu då? – Nu är första gången vi äger en gård. – Men den här är mindre va? – 52 hektar. – En fjortondel av Apertin, säger mamma. Den här går du över fortare.
Eller rider, tänker jag.
Vi har en häst, Pelle, en militärhäst. Jag ser aldrig farfar rida på den heller, men farmor har ett kort när han gjorde lumpen på en häst.
Vit skjorta bär vi bara på kalas. Vi blir inte bjudna på så många kalas. Vi bor för långt bort och är inte släkt.
Skriv Kyjiv i stället för Kiev eller Kyiv. Det rekommenderar nu den statliga myndigheten Institutet för språk och folkminnen (Isof) i ett pressmeddelande.
Så här skriver Isof i sin frågelåda:
Fråga: Hur ska huvudstaden i Ukraina och andra ukrainska ortnamn stavas på svenska?
Svar: Man bör använda ukrainsk-latinska former av alla ukrainska ort- och personnamn enligt ett särskilt svenskt system. Det innebär att vi i första hand rekommenderar stavningsformerna Kyjiv, Odesa, Donbas och Tjornobyl för de gamla formerna Kiev, Odessa, Donbass och Tjernobyl.
Ett tips till Centerpartiet som lider av beröringsskräck och vägrar sätta sig i samma rum som hela regeringsunderlaget eftersom partiledningen befarar att dom som röstat på deras del av regeringsunderlaget då kommer att tro att den andra, större delen av regeringsunderlaget genast tänker smitta ner varenda känslig och klen centerpartist jättefort med värsta fula smittan:
Det finns Zoom. Och handsprit.
### Eller varför inte prova en annan nyttig sak som hjälpt mänskligheten i 10 000 år? ### Vanligt hederligt fôlkvett.
***
Till sist en kommentar jag skrev på Facebook om Tidö-gängets inte helt supersmarta förvåning på valnatten:
Lägesrapport: Tisdag träningsorientering. Onsdag svampplockarvandring. Torsdag gryningspatrull i granskogsbältet.
Det är den tid under mitt år med naturen då skogsbesöken kommer särskilt tätt. Granskogen må vara tyst i september men syner bjuder den på. Raka stammar, grön undervegetation, gula kantareller, brunsvarta vildsvinsrotningar.
För övrigt vill jag påminna om mitt förslag till de politiska partierna i landet: Jag är beredd att skänka min riksdagsröst till första bästa parti som driver igenom ett strängt förbud mot gulorangea löv på marken i skogen så här års.
Hällregn när jag sätter mig i bilen och kör mot Solberg. Vackert namn, jag tänker inte påstå att det känns ironiskt denna kväll.
Jag ska vara med på träningsorientering, min tredje i höst. Ett litet steg för mänskligheten men ett stort för mig.
Efter en kvarts bilfärd mot nordost ser jag två orangea orienteringsskärmar vid en infartsväg till höger. Jag svänger in och fortsätter upp på en gårdsplan. Hälsar på Åsa, arrangören, klappar hennes ivriga hund och börjar snegla på kartorna hon lagt fram på bordet inne på logen.
Regnet skvalar där ute, nu kommer fler som ska ut i Solbergsskogen. Vi småpratar en stund, sedan tar jag ett djupt andetag, fattar karta och kompass och ger mig ut i det blöta, okända.
Lycklig.
Cancermedicin och sköra ben Det har varit några år när jag inte vågat detta. Visst har jag sprungit, även på skogsstig, men cancermedicinen jag åt till och med januari hade den biverkningen att jag riskerade benskörhet. Trots kalktabletterna.
En del mornar räckte det att jag knäppte skjortknapparna så sprack naglarna. Alltså har jag undvikit löpning i vilda skogen bland lingonris, stock och sten. Klubben ska inte behöva leta reda på en 75-åring med brutet ben på obestämd plats i terränglådan.
Friskförklarad och hård Nu – är jag både friskförklarad och har hårda naglar igen. Glad som en sprallig fölunge genar jag genom Åsas hästhage och in i granskogen på väg mot första kontrollen. Stenen.
Ett öga på kartan, ett på marken, räkna på avståndet, räkna på avståndet. Sakta börjar orienteringslunken komma. Få se, nu måste jag väl ha sprungit mer än hundra meter mellan granarna?
En del dagar blir den här skrivaren särskilt glad. Lite stolt också. Som när senaste numret av Wermlandiana landar i lådan.
Först hittar jag ett fint och välskrivet reportage om mitt boksläpp på Gamla Kraftstationen i Deje. Sedan en inkännande och vänlig recension av boken jag släppte.
Stort och uppriktigt tack, Ulla Walldén som skrev och fotograferade från Deje och Peter Olausson som recenserade. Det sitter en lycklig man framför en braskamin i Forshaga och stuvar bokstäver just nu. Ni gav mig fortsatt skrivklåda ett bra tag till, vänner.
### Gå med i Föreningen Värmlandslitteratur. Då får du tidskriften Wermlandiana. ### Den enda som recenserar det mesta med värmlandsanknytning som ges ut.
Just det, jag har två recensioner med själv i senaste numret också. Jag har läst Peter Kadhammars spänningsroman Knäcka ägg och Mårten Linds Granarnas tid – drömmen om den otämjda skogen. Båda böckerna är läsvärda.
