För ett år sedan gick jag mig ut i skogen. Det vill säga i början sprang jag. Vi kallar det svamprunda så här års. Det är när man är löpklädd men för säkerhets skull har en plastpåse i magfickan på löpjackan. Två förresten.
Sedan ger man sig ut mot friluftsgården, fast besluten att bara springa, inte glutta efter kantareller.
Det brukar hålla 750 meter ungefär. Efter det börjar man småjogga mellan ställena i alla fall. Svampställena.
Blev lite dumt Den där gången i fjol blev det lite dumt. Jag sprang runt och gluttade och plockade och sprang hem. Sedan stack jag ut igen direkt, cyklade en bit och gick. Och gick och gick. I flera timmar gick jag omkring mellan tall och gran och plockade. Inte mycket men länge. Han är bra kuperad min svampskog, sa jag det? Det var väldigt varmt, jag hade bara ätit frukost och inte fått med mig vattenflaskan, sa jag det?
Precis när jag skulle sätta mig på cykeln igen några kilometer hemifrån och åka hem upptäckte jag till min förskräckelse att plastpåse nummer två fattades i magfickan. Efter flera timmar i skogen.
Ständigt med mig Jag hade ett usb-minne i den påsen. Ett som jag bar med mig jämt. Arkivet. Det innehöll gamla halvkass romanidéer som jag tänkte fila lite mer på, något foto, idéer till blogginlägg, brev, artiklar, artikeluppslag, protokoll, dagbok från cancerbehandlingen som räddade mitt liv – ja, allt det där som en sån som jag inte vill ska brinna upp och försvinna.
Kort sagt: jag fick lov att ge mig ut på samma runda igen direkt, leta och leta i mina egna spår, upp och ner kring Grossbolstorps höjder. När jag väl kom på cykeln hemåt igen och hade gett upp var jag så yr att Vårdcentralen några dagar senare beslöt ta bort min ena blodtrycksmedicin.
Då ringer Christian I går ringde telefonen. En vänlig karl från Stackbråtarna (vår grannkulle) hade hittat usb-minnet i skogen intill hästhagen. – Å tack, va’ snällt. Underbart! Men hur kunde du veta att det var mitt? – För att det fungerar.
Efter ett år i skogen (en halv sommar, en hel höst, en kall och snöig vinter, en kylig vår och en halv sommar till) så fungerar usb-minnet fortfarande klockrent. Det är rostigt men haver icke givit tappt.
Det stod inte mitt namn utanpå men inuti hade jag skrivit det här och där under texterna.
Stort tack Christian! Stort tack ni tekniker också, någonstans i världen, ni som uppfann usb-minnet. Nu ska vi aldrig skiljas mer, minnet och jag.
Oj oj oj Jaså sparade jag den texten med? Jaså den med? Men inte den väl? Jo tydligen. Det här är ju pinsamt. Och den. Och den där knepiga. Oj då.
I går gjorde vår dagstidning mig bekymrad. Ingen ledarsida, har det någonsin hänt förut?
Nå, i dag är jag lugn och glad igen.
Dessutom har hembygdsföreningens ordförande Sara Nilsson löst frågan om Kasa/Kusabäckens namn. Intressant.
Ledarstick i Värmlands Folkblad i dag, 22 juli.
Först Kasabäcken, längre nedströms Kusabäcken ”Bäcken heter Kasabäcken, efter det kasverk som låg i närheten av gården Lövåsen eller Kasa, fram till den närmar sig Hjortmyren där den i folkmun byter namn till Kusabäcken efter Bolagshuset Kusa.”
Forshaga hembygdsförenings ordförande, Sara Nilsson, svarar om bäcken i Skived.
– Hej, ja’ skulle anmäle att vi ä’ strömlöse. – Jaha. Vart bor du? – Kalan.
Så kunde det låta när jag arbetade på SOS-centralen i Karlstad för snart 40 år sedan. Samtalet är helt autentiskt. Kartor intresserade mig redan då och jag hade rest en del i Värmland. Aldrig hade jag hört om en ort som heter Kalan. Det var inte så konstigt. Den heter Karlanda på kartan men det var det ingen som sa där.
Vad heter bäcken? Nyss bröt det ut en lång diskussion i vår lokala Facebookgrupp. Så här frågade en fundersam ortsbo: ”Vad kallas bäcken som rinner genom Skived mellan Nyback och Enåsen och mynnar ut i Klarälven söder om forsen?” ”Kusabäcken” skrev den förste som svarade. ”Kasabäcken” skrev en annan.
Jag är inflyttad och har ingen aning om vad bäcken heter. Men Lantmäteriets Min karta ska väl veta? Nej. Historiska kartorna ska väl veta? Nej. Ortnamnsregistret ska väl veta? Nej. Ingenstans finns den nämnd.
Kusa eller Kasa? Då googlar jag på ”Kusabäcken”. Snabbt hittar sökmotorn en läsvärd liten skrift där tre herrar uppväxta nära bäcken i Skived på 1950- och 60-talen berättar om den tiden. De stavar genomgående med u.
När jag söker på bara ”Kusa” får jag träff på ett hus som hembygdsföreningen kallar just så. Huset låg efter Långgatan intill Hjortmyra, byggt 1903, rivet 1969, skriver föreningen. Under tiden ramlar det in nya kommentarer i Facebooktråden. ”Kusabäcken”. ”Kasabäcken”. ”Kusabäcken”.
Jag vet inte vem som har rätt.
Vanligt med två olika Själv är jag uppväxt på fastigheten Ängebäckstorp 1:3 som halva grannskapet kallade ”När brödera” medan andra halvan sa ”Nybyggeras”. Sjön där jag lärde mig simma heter Mosaren på kartan men alla sa ”Mosårn”. Sjön åt andra hållet hette Mången på kartan men alla sa ”Mangen”. En tredje sjö kallade kartan Norra Barsjön men de som bodde där sa ”Vibergsjön”.
Jag är inte ett dugg förvånad över att en bäck i Skived har två namn och minst en förklaring till varje namn.
Det brukar ofta vara så.
Kasa-Kusa-bäcken.
### Apropå larmcentralen. Ja, jag vet vad jag har för initialer. Ja, jag hette 112 i det militära. Frågor på det?! ### På mitt centralt sydvärmländska modersmål heter det ”vart bor du”. Inte ”var”. ### Jag vet mycket väl vad det heter på standardsvenska men vi pratar sällan det här på trakten.
Den värmländska skenrepubliken Töligheten har beslutat ge priset som Årets Tölare till Simona Mohamsson, Johan Forsell och den så kallade trollfabriken (SD).
Det är första gången priset delas mellan flera tölande och andra gången priset går till någon utombys. 1999 fick Bosse Ringholm det efter en sällsynt energisk upprepning av samma svar vid en presskonferens.
Början till en tråkighetens union? Samtidigt har skenrepublikens president, tillika gatsopningsstrateg, Valdemir Efraimson, beslutat att skenrepubliken Töligheten ska skriva till de tre utländska orterna i den så kallade Trinity of Tedium (De Tre Trista) och erbjuda dem ett samarbete i tråkighetens tjänst. – Kanske elvadagers gruppreser te mellansvenske McDonaldsrestauranger å döe stasskärner, kanske dä’ kunde va nôt?
De tre orterna i tråktrion är Dull i mellersta Skottland, Boring i västra Amerika och Bland i sydöstra Australien.
Otur va? Du får faktiskt slå upp själv vad ortnamnen betyder på svenska, ordet tölig också, och efter det kanske det är lämpligt att du börjar fundera över hur man kan motivera att ge årets pris till dem det nu ges till vid nästa prisutdelning efter att någon spelat tölig musik på gnälligt instrument och någon sjungit republikens nationalsång ”Tölar bäst som tölar väääldigt lääänge” hälsar president och tillika gatsopningsstrateg Efraimsson. – Tölitt, va’? tillägger han och startar nya lövblåsen igen. Den är tölig den.
### Samtidigt hälsar skenpresident Efraimson att beteckningen ”trollfabrik” på SD:s hårt arbetande datamaskinskribenter egentligen är missvisande och grovt bortistôll. ### – Di ä’ ju redan trôll, då behöver di inte fabriseres. Di finns ju. ### – Men töle kan di. Di ä’ välkomne hit in i Töligheten när di vill.
Jag har en Stor-Ful-Jävel i mig. Djupt inombords. Utanpå är jag snäll och beskedlig och går att ha i möblerade rum. Till och med tankarna mina är varma. Men mitt i snällheten slår han till ibland, SFJ. Tyst så bara jag hör.
– Den där kulan som svedde Donald Trumps öra, kunde inte den ha … – Infantino, FIFA-chefen. Kunde inte svensken som ser så beskedlig ut bakom honom på alla podierna på fotbolls-VM, kunde inte han råka snubbla och stöta till chefen sin så att … – Anfallskrigare Putin, kunde inte han få en Kreml-krokan i huvet varvid …
Usch, säger jag sen. Fy. Tänk inte så. Du är humanist Svensson.
Fanns ingen skugga Kunde jag inte åtminstone ha fått tänka några malliga tankar under stadsloppet i Karlstad? Den där kvällen när solstaden inte ägde ett enda moln, ingen vind heller, och varenda termometer i stan hade fastnat på 26 grader. Plus. I skuggan. Om det hade funnits någon skugga vill säga. Det fanns det inte på banan vi strax skulle springa.
”Löpbands-innespringar-mesar!” Folket tittade underligt på mig innan starten. – Jaså har du halsduk du? sa folket och skakade sina huvuden. – Amatörer! tänkte den fule inom mig. Klåpare. Blindstyren. Bålnötter. Knölfötter. Apsvansade analfabeter, insjöbanditer, erbarmliga plattfötter, stendöva stallknektar, lekstugefasoner, rena snurren, rena vansinnet. Stugsittare. Dubbelklickare. Energibartuggare! Löpbands-innespringar-mesar!! Mellansulefetischister!!!
Ty där runt omkring mig såg jag den ene unge mannen efter den andre med blankpolerad hjässa utan keps. Den ena unga damen efter den andra med mörkt hår utan keps. Båda sorterna bar gärna mörk t-tröja.
Kul för solen, tråkigt för dom. När starten gått sprang de förbi varenda vätskekontroll för att vinna sekunder.
– Käre vänner, käre stackers stôller, tänkte den fule inuti mig. Ni vinner för höge farao inga sekunder när ni kutter förbi alle vätskekontroller när det är 30 grader varmt i sola. Minst. Ni förlorer minuter.
Nio till sjukhus Blanka hjässor, svarta hårmanar, mörka tröjor, 30 grader i solen. Minst. 50 minuter efter startskottet var det kaos i målet. Löpare som ramlade, löpare som svimmade, löpare som stöp med skallen före i gatstenen.
När medierna summerade kvällen hade nio personer fått åka till sjukhus för att få dropp. Även polisen fick frakta torrkörda löpare.
Kanske några av dem hade fnyst åt den röda snusnäsduken runt min hals på Tingvallabron innan start?
Nästan oberörd Ja, jag hade en blöt snusnäsduk nära halspulsådrorna, ty jag har löpt varma långlopp förr. Ja, jag vattnade den flera gånger innan starten och sedan vid varje vätskekontroll. Ja, jag drack själv och hällde dessutom vatten i min ljusa kepa flera gånger.
Fortast sprang jag inte men jag kom i mål praktiskt taget oberörd av solen och värmen. Tack våta kepa, tack dyngblöta snusnäsduk för det.
Fast det kan en ju inte skriva en självbelåten text om. En annan är väl ingen Stor-Ful-Jävel heller.
Normalt tar jag inte in annonser på Svenssons släng. Inte ens gratisannonser. Du vet varför. Men den här var så viktig att jag var beredd att göra ett undantag. Vi måste alla försöka låta bli att glömma bort Sveriges säkerhet. Även den slarvigaste av oss.
Mitt förhållande till oönskade försäljare är kluvet.
Jag gillar de tjänster som Telia säljer oss men jag var inte imponerad när dess kundtjänst skrev att de inte kan ringa.
Härom dagen var det en hurtig telefonförsäljare från ett annat företag som inte kunde mejla, sa han. – Kan du inte mejla?!! Du var mig en omodern en, svarade jag (75) den unge mannen (ca 27) och lade på.
Kommer fort ikapp En förmiddag på vår resa i västerled stötte jag på tre försäljare på ett torg. Den kära vännen och ett av våra barnbarn hade gett mig frigång när de själva skulle gå och shoppa kläder i dambutik.
Jag strosade runt och letade som bäst efter biblioteket på orten. Då kommer den mest drivande av de tre gatuförsäljarna fort ikapp mig, snett bakifrån.
Jag vänder mig om, ointresserad. Nu säger han glatt de sju orden som numera blivit bevingade i familjen. – Hej! Du ser helt underbar ut idag!
***
Vi har aldrig setts varken förr eller senare.
Jag har ingen aning om vad den unge mannen försökte sälja till mig men hans ord på torget väcker många frågor. Här är två: – Helt? – Idag?
