SVENSSONS SLÄNG – Tankar kring att skriva, springa, leva och förändra världen.

Livet är en fin uppfinning, du kropp

Foto: Bo-Göran Sondell

Det kanske inte är så konstigt när man nyss fått livet tillbaka. Jag skyndar febrilt att leva.

Först kom hösten med alla undersökningar och till sist cancerbeskedet. Därefter vintern med medicinering och våren med 22 strålbehandlingar. Till sist doktorns ord den 10 augusti, de som fick mig att gråta:
– Du är frisk.

Det har varit ett omtumlande år. När jag tittar i almanackan över den senaste tiden ser jag hur jag jobbar stenhårt med att leva just nu. Jag blir visserligen kraftlös om eftermiddagarna av medicineringen, det var väntat. Det hindrar inte att jag nyss varit på två författaraftnar och ett folkbildarföredrag i Karlstad och själv stått på scenen vid två uppläsningar vid Torsby marknad. Nu håller jag på och förbereder mitt uppträdande den 1 oktober i Värmlandsmontern på bokmässan i Göteborg.

Just det, jag gav ju ut en bok också.

Jag har strövat runt på karta och i verklighet och hittat en ny favoritstig i skogen, som jag visat mina vänner gubbvandrarna. Jag springer 3-4 gånger i veckan och har gjort mitt första långpass på länge. Grillat hamburgare med vänner. Håller möten med två bokcirklar här hemma denna vecka. Skriver insändare, publicerar inlägg på bloggen och facebook, går på möten, skriver protokoll och texter till politiken. Varit på klimatmöte på Stora torget i Karlstad. Ska hålla tal där nästa gång.

Läser.
Kramas.
Hämtar svamp.
Ska på återträff med oss som varit på studieresa till Auschwitz.
Ska hämta in 35 Hittautstolpar i Sisuskogen och vid Stackbråtarna i början av nästa månad.
Kramas.
Läser.

Livet är en fin uppfinning, du kropp.
Nu tar vi kaffe.

### Jag förstår om det här inlägget kan uppfattas som skryt.
### För mig handlar det om förundran. Lust att leva och förundran.

Varmare och varmare och varmare

Jag läser inte fort men böckerna är bra och får mig att förstå bättre och känna djupare. Den närmaste framtiden är inte ljus.

Bo Landins bok ”Vatten – land” lär mig mycket som jag inte visste om vad våra våtmarker betyder för klimatet.

Agne Sandbergs bok ”Fjärilen flyger” lär mig om hur mycket mindre som borde avverkas och om skogen som kolsänka.

Läs.
Vi har bara ett jordklot.
Det blir varmare och varmare och varmare.

En gillning i mördarbacke

Vi är människor. Människor tycker om beröm.

En fredagslunch låter jag mina färska löparskor prova elljusspåret för första gången. De trivs direkt, då gör jag det med.

När jag precis kämpat uppför mördarbacken efter ett par kilometer hör jag steg bakom mig. En tjej i 40-årsåldern joggar förbi och slänger en vänlig blick mot gubben på krönet.
”Bra jobbat!” ropar hon.

Vi blir så tacksamma, skorna och jag. En gillning i mördarbacke slår hundra likes på Facebook.
”Du med!” ropar jag åt den bortflyende tjejen. ”Lätta steg!”.

I flera hundra meter ler jag.

Vi måste kunna samtala om klimatet

I dag, den 15 september, svarar ABF Värmland mig i Värmlands Folkblad
om talarturnén kring klimatet som man ställde in.

Min kommentar till ABF:s svar
Vi måste kunna samtala om klimatet

Jag har jobbat fyra år på SOS-centralen, åtta år på Räddningsverket, varit människa i drygt 72 år och förälder i 45. Självklart vill jag inte att någon ska limma fast sig på motorvägen och i värsta fall hindra en blåljusutryckning.

Men detta handlar inte om det. Detta handlar om att låta en engagerad människa tala om vårt hotade klimat.

ABF Värmland har naturligtvis rätt att fatta sina egna beslut. Man har rätt att stoppa en talarturné kring ödesfrågor som klimatet. Men då får man också finna sig i att vi som gillar ABF ställer oss frågande till det räddhågsna beslutet.

Gör om gör rätt, kära ABF Värmland! Låt Ann-Marie Falkensjö tala som det var tänkt. Kan vi inte samtala om klimatet och mänsklighetens framtid, vad kan vi då samtala om?

Sven-Ove Svensson
Forshaga

LÄNK till min ursprungliga insändartext:
Skulle ABF ha sagt nej till en apartheidmotståndare?

Skam traskar vidare

Det har gått ett tag sedan min förra skamkatalog över fosterlandet.
Här kommer några nya noteringar:

1.
Det är en skam att SD-regeringen har en så föraktfull syn på Sveriges barnmorskor, förskollärare, lärare, doktorer, ambulanssjukvårdare och andra – att den tror att dessa medmänniskor tänker börja jobba extra som gränspoliser.

”Ange” är ett tyskt ord som första gången dök upp i svenska språket år 1593. Själv har jag aldrig sett det i en enda arbetsbeskrivning.

Absolut inte i betydelsen att ange någon för polisen.

2.
Det är en skam att moderata kommunpolitiker inte förstår hur mycket vi har att tacka den kommunala musikskolan för, när svensk musikindustri exporterar för miljarder.

Hade jag inte varit så snäll så hade jag rekommenderat en googling på ”Norrköping” och det lokala begreppet ”flane”.

Men nu är jag ju det.

3.
Det är en skam att vi år 2023 fortfarande har ett så udda sätt att utse statschef – som genom samlag. Stackarna i sänghalmen tror inte ens att de bör rösta, det har man fått dem att tro. De ska bara gni’ och gni’. Eftervärlden kommer att skaka på huvudet åt vår tid:

– Hade ni inga kurser i valberedning, val av ordförande, protokollskrivning och sånt? Varför fick statschefen bara producera ungar, inte uttala sig politiskt? Trodde ni verkligen att han hade blått blod?

4.
Det är en skam när bankerna tar ut 200 miljarder i vinst, när justitieutskottets ordförande (SD) vill att folk ska bränna fler koraner, när en gängledare som rest till Turkiet tillåts dirigera barnsoldater i Sverige och när partiledaren i det forna kristna partiet driver egen utrikespolitik.

200 miljarder!

Skam traskar vidare på torra land.
Stor skam.

Telefonören tittar på play

Telefonören ringer. Han har börjat titta på play, säger han. I stället för direktsändning.
– Särskilt Rapport.
– 18-sändningen?
– Ja. Jag brukar ta den så sent som möjligt, ifall det har hänt nåt nytt.
– Det där har du nog missförstått. Tittar du på play så är det samma sändning.
– Förstår du inte skôj?
– Nu eller i reprisen?

Fler och fler tittar i efterhand
Han blir tyst en lång stund samtidigt som jag mässar om hur linjär-tittandet minskade med 8 procent i fjol. Vi är många som tittar i efterhand. Play är fränt.
– Men livet går inte i repris, säger jag snusförnuftigt.
– Jo ibland. Jag läste om en karl som dom har återupplivat.
– Det förstås. Tack å lov för hjärt-lungräddning.

Spola förbi annonserna
Tänk om man kunde ha döden på play, filosoferar Telefonören.
– Då skulle väl inte många dö?
– Nej, men tänk dig. Vad fint det skulle va’ att kunna spola förbi annonserna.
– Din dödsannons?
– Tänkte mer på Fonus. Å Urnbolaget.
– Nu kommer nog en och annan att googla på ”Urnbolaget” säger jag. I alla fall jag.
– Knappast, slutar Telefonören och lägger på. Han ska titta på Eventyrlig Oppussing. De tre första avsnitten från 2019.

Han har sett dom förut. Vad gör det när man har dåligt närminne. I vår ålder är play det nya nya.

Fränt.

Skulle ABF sagt nej till en apartheidmotståndare?

Bild och rubrik från Värmlands Folkblad 6 september.
Nedan en insändare som jag skickat till tidningen:

Jag tycker om ABF. En gång i tiden fick jag en viktig del av min försörjning via författaruppläsningar som det fina bildningsförbundet arrangerade. Jag har lett skrivarcirklar genom förbundet, gått på massor av program man anordnat och deltar sedan flera år i en rolig bokcirkel via just ABF.

Men. Ibland kan även en vän göra fel. Nu har Arbetarnas Bildningsförbund gjort det. ABF Värmland vägrar Anne-Marie Falkensjö att genomföra en redan planerad föreläsningsserie om vårt hotade klimat. Hon har nämligen deltagit i en utomparlamentarisk aktion med civil olydnad. (Hon var med och grävde igen några diken vid en torvtäkt i Småland).

Säga vad man vill om det beslutet, men det väcker onekligen intressanta perspektiv. Ni skulle alltså ha vägrat en gruvarbetare som varit med och strejkat vid Persbergsgruvan 1869 att komma och prata. Om ni funnits då. Ni skulle vägrat en engelsk suffragett att komma och berätta om den brittiska kvinnokampen i början av 1900-talet. Ni skulle sagt nej till en svart sydafrikan för 40 år sedan, som ville berätta om kampen mot apartheid i Sydafrika.

En originell linje för en progressiv arbetarorganisation, det får man säga.

Hur ska vi göra med mina gamla arvoden nu, ABF? Ska ni ha dom tillbaka? Jag har nämligen deltagit i massor av Vietnamdemonstrationer, miljödemonstrationer och många andra demonstrationer med. De var utomparlamentariska och rätt olydiga mot överheten allihop.

Sven-Ove Svensson
Forshaga

Löparlärdom nr 154

Inskolning av nya löparskor

Steg ett: på nattduksbordet.
– Go’natt mina nya vänner. Detta är inskolningen. Vi ska bli goda vänner har jag tänkt.

Steg två: vid ytterdörren.
– I kväll ska ni stå vid dörren och citera Werner Aspenström. Han är bra.

”SKOR LÄNGTAR UT

Nyss åskade det.
Nu har det upphört.
Hund håller jag inte.
Men träskor.
De står vid dörren
och skäller.”

Steg tre: premiärrundan
Coachtejp på hälarna. Försiktig gång inomhus.

Stretchning.

Första löpstegen på ren fin asfalt.
– Jäspalt, ni sitter som en smäck, båda två.

Lekande allvar
Jag skämtar inte, detta är på allvar. Jag vill vara en lekande människa och den här ritualen har växt fram under många år.

Alla dagar ska inte vara lika. Ibland vill jag springa fram genom Forshaga en fredag i september och lyckligt berätta för varenda människa jag möter:
– Jag är ute och provar mina nya skor!

### Normalt springer jag i Pegasus. Nu fick jag lust att skoja till det. Färgsättningen heter black/hawaii, bara en så’n sak.
### Den första tiden är de alltid finlöparskor, medan mina gamla skor står och stampar på balkongen och vill bli leriga igen.
### Nästa år när snön har smält börjar fjärde steget i inskolningen. Försiktig smak av skog.

Jag känner att vi redan börjar bli vänner.

Gills inte de 196?

En gammal kollega från tiden på Värmlands Folkblad är besviken över att tidningen inte bevakade hans presskonferens om ett kommande Tage Erlander-program.

När han berättar det på Facebook utbryter en livlig debatt mellan forna och nuvarande VF-journalister, en diskussion som jag skulle kunna analysera länge. Boomers möter klickjägare, det stänker friskt från båda hållen konstaterar jag från åskådarplats.

Är det svårt för oss som var med på den tiden när Folkbladet hade fler lokalredaktioner i länet än man nu har anställda på hela centralredaktionen? Svårt för oss att leva oss in i dagens situation?

Kanske.

Det jag fäster mig vid, förutom tonen, är när en av journalisterna på dagens VF konstaterar att artikeln i konkurrenten Nya Wermlands-Tidningen bara lästs av 196 personer. Det är med andra ord ingen het potatis, skriver han.

Är det alltså bara breda nyheter som gills? Finns det ingen plats för den smala nyheten ibland? Behövs det ingen variation? Är spalterna enbart till för huvudfåran?

Med det sättet att tänka behövs bara Färjestad på sporten, bara Lars Lerin på kulturen och bara Karlstads kommun i den politiska bevakningen – om det är Värmland en tidning är satt att bevaka.

Hmmm.
Är det dit vi är på väg?
Vad ska vi då med tidningar till?

### Jag var bland de tidigaste läsarna av Aftonbladet Kultur 1994 när den blev Sveriges första tidning på nätet. I samma veva lade jag själv ut mina första texter på Internet.

### Sedan dess har jag varit uppkopplad on line minst 6 timmar om dagen praktiskt taget varenda dag. När vi bär in vår papperstidning på morgonen har jag redan läst den i mobilen, inklusive serierna.

### Det är inte tekniken jag diskuterar.

Sanningen om tidningarnas klickjakt

– en dikt

Tänk om det är så att de dagstidningar
som ivrigt koncentrerar sig på att få
så många klick som möjligt
för att överleva
samtidigt väljer bort en massa andra viktiga ämnen
som var för sig är smalare
men som skulle ha gett både många extra klick
och livsnödvändiga prenumeranter
tillsammans

Eftersom läsekretsen inte är lika, allihop,
och inte vill ha samma mat
varenda dag,
inte samma intervjuoffer heller,
och inte alls är på samma humör
på måndag morgon som på lördag kväll

Tänk om de inte vill
att varenda sida ska se likadan ut
varenda dag

En del finsmakare vill till och med
ha färska bilder.

Viktor Root