Sol på balkongen, morgonfika, ringduva i kvarteret. Det lätet hittade jag själv på ramsan till. ”För-lov-ning? Hur-ra!”. Heter du ringduva är det inte krångligare än så.
En skata kraxar, hon bygger årets bo i höga tujabusken och behöver ingen kom-i-håg-ramsa.
Jag har alltså klent fågelminne. Utseendet brukar jag ofta klara efter många års vintermatande där ute i paradisäppelträdet – med kikare och fågelbok redo på insidan köksfönstret.
Men hur låter fôggeln? Då krävs en ramsa. Varför minns jag den enes gula vingband men inte den andres pigga drill?
### Jo, även vi har plockat in fågelmatarna och slutat mata för i år. Blåmessjukan härjar i Sverige och vi tänker inte bidra till fågeldöden. ### Länk: Sluta mata fåglar
Tidig morgon på Grossbolstorps höjder. I går kom jag hem från vår årliga syskonträff. Vi bor långt ifrån varandra men när vi ses kvillrar samtalet.
Göteborg visar sig ha spännande miljöer som vi aldrig såg när fler av oss bodde där och Mariaplan är fortfarande en bra plats för mat och prat.
Ännu en trivsam träff där vi blandar barndomshistoria och nutid.
Kunde vara så enkelt När jag kommer hem ligger nutiden i högar och väntar. I datorn fortsätter krigshetsaren Donald Trumps galna bilder på sig själv som påve och Jesus att fladdra förbi. Hans vän Putin sprider fortsatt död över Ukraina och i Hormuzsundet koncentreras all möjlig hårdhänt mänsklig konflikt.
Livet kunde vara så enkelt… tänker jag tyst för mig själv. Som alltid när jag sett nyheterna.
Den svenska fattigdomen När jag öppnar mobilen hittar jag ett pressmeddelande från Länsförsäkringar. I dag har var fjärde svensk mindre än 500 kronor kvar dagen före lön.
Var fjärde svensk.
Tänk på den siffran nu. Inte på något konto, inte i fickan, inte undanstoppade i skrotlådan eller bakom köksklockan har de 500 kronor i buffert. Den gruppen har dessutom ökat, från var femte svensk i fjol till var fjärde nu.
Sverige suger. Rika blir rikare, fattiga fattigare. Det är orättvisan som suger.
***
På köksbordet ligger två nya böcker från förlaget Bakhåll. I den ena möter jag min favoritpoet från julaftonen 1967 Nils Ferlin:
”Ungdom och ålderdom – Hur oändligt mycket lättare / är det inte att vandra uppför än nerför.”
### Spännande miljöer i Göteborg? Prova Gatenhielmska kulturreservatet. ### Eller Sjöbergen med alla kolonilotter som arbetarna i trakten började anlägga på 1950-talet, långt bortom alla kommunala översiktsplaner. De första kolonistugorna snickrade de ihop av sockerlådor från Carnegie bruk vid Klippan en bit bort. ### Länsförsäkringars pressmeddelande: Växande klyftor i hushållens ekonomi. De svenskar som säger att de har ”i stort sett ingenting” kvar innan lön har också blivit fler. 12 procent i mars 2025 har blivit 15 procent i mars 2026.
På söndagen var det dags för boksläpp av Värmländska Författarsällskapets nya antologi ”Fyrtiosex mikronoveller”. En fin bok med många spännande texter på högst 150 ord.
Samtidigt avslöjades vilka tre som vunnit sällskapets tävling i att skriva mikronoveller. Segrade gjorde Jenny Jansson före Bengt Berg och Josefin Berger. Grattis!
Detta är inte Anders Ingemansson. (Foto: Per Inge Bergh)
MIKRONOVELL. Läste du gårdagens mikronovell av Anders Ingemansson? Se den som ett inlägg i diskussionen om AI och det skönlitterära skrivandet.
Själv tycker jag att hans text är fullt tryckbar i all sin enkelhet. Problemet är bara att Anders Ingemansson inte finns. ”Hans” novell är skriven med hjälp av AI. Jag hastade ner följande prompt (beställning) i gratisversionen av programmet ChatGPT:
”Skriv en mikronovell på 145 ord. Huvudperson är en 75-årig gammal journalist som tycker det är spännande med ny teknik men kritisk mot dagens klickräknande i media och saknar forna tiders papperstidningar i Värmland med bred kulturbevakning och gott om bokrecensioner.”
Efter någon sekund dök novellen upp på skärmen. Jag har inte ändrat i den, mer än att jag lade till en rubrik, filade mycket lite på allra sista meningen och döpte den påhittade författaren till Anders Ingemansson.
Jag ser hans mikronovell som en illustration av vad ett enkelt gratisprogram i datorn kan skapa år 2026. På gott och ont.
Innan experimentet skrev jag en mikronovell själv. Den var sämre. Hur mycket har AI-Anders stulit av andra författare på nätet?
MIKRONOVELL. En mikronovell ska vara kärnfull. Läsaren ska kunna läsa mellan raderna. I några få korta stycken ska författaren berätta en fullgod historia som får oss att tänka efter.
Fem råd. Författaren David Gaffney ger fem råd i den brittiska dagstidningen The Guardian: 1. Titeln är viktig, lägg mycket tid på den. 2. Börja i mitten – du har inte tid att bygga upp scener. Långa miljö- och personbeskrivningar kan du glömma. 3. Fåtal karaktärer. 4. Sista raden ska ”eka” även när berättelsen är slut. 5. Skriv längre, korta sedan ner.
Ett exempel. Här är en mikronovell på 150 ord av författaren Anders Ingemansson, som exempel:
TYSTNADEN FICK PLATS
Han fyllde sjuttiofem i november och kallade sig fortfarande reporter, trots att redaktionen för länge sedan blivit ett lösenord. Surfplattan låg bredvid kaffekoppen; han log åt hur snabbt världen öppnade sig med ett tryck
Samtidigt knöt sig något när rubrikerna blinkade, räknade, tävlade. Klick som mynt.
Han mindes Värmland i prassel, morgontidningar som luktade trycksvärta och bar kultur på breda sidor: teater i Arvika, poesi från Sunne, bokrecensioner som tog tid och tog ställning. Där fick tystnad plats, och läsaren var inte en siffra.
Nu skrev han långsammare, lade länkar varsamt, vägrade lockbeten. Han älskade algoritmernas kraft men saknade redaktörens blick.
Ibland skrev han ut sina texter, vek dem prydligt, och hörde papperets svar. Det lät som framtid och minne i samma andetag.
Han drömde om en morgon då kvalitet mättes i eftertanke, samtal och mod, inte i staplar, siffror, tempo. Värme drömde han om.
Svenska språket är en fin uppvisning i mänsklig samverkan. Det är alla språk. Till och med missförstånden drar vi nytta av.
”Det er ulve i mosen” säger danskarna. Bra, tänkte nån finurlig svensk, det uttrycket snor vi. Problemet var bara att han inte begrep vad dansken sa. När denne sa ”ulve” hörde han ”ugglor”, inte ulvar som det egentligen skulle vara.
Det är därför danskarna anar vargar i mossen medan vi svenskar får nöja oss med några stackars ugglor.
Om vi svenskar ”lägger rabarber på” någonting kommer det från spanskans ”embargo”, att lägga beslag på. Det låter ju lite likt rabarber. Bra, vi kör på det! blev beslutet.
Snäll och sätt Snälltåg hette det förr om tåg som gick fort. En felöversättning av tyskans ”schnellzug”, snabbtåg.
”Tågset” skriver utmärkta Värmländsk Kultur i en av tågartiklarna i senaste numret. Ett vanligt skrivsätt i dag, när skribenter råkar förvränga det gamla fina försvenskade ordet ”tågsätt” från tågtrafikens barndom.
”Hela baletten” säger vi. Utan att veta att det är en felöversättning av tyska ”die ganze Palette”, hela paletten.
”Ont krut förgås inte så lätt”. Nja, även här är det tyskan som spökar. ”Unkraut” i deras ursprungliga uttryck betyder ogräs.
Motsatt betydelse En del ord och uttryck byter betydelse med åren. I dag menar många gråta väldigt mycket när de säger ”krokodiltårar”. Från början betydde det låtsastårar. Det sas att krokodilen försökte locka till sig människor genom att härma ett barns gråt.
Andra talar om en ”björntjänst” som något storslaget och bra när det tvärtom betydde en misslyckad tjänst förr.
”Klart som korvspad” säger vi. Fast om det är något som inte är klart så är det korvspad.
Lyckost säger vi också, utan att veta att ”ost” betydde dumbom förr.
”Hänga ihop som ler och långhalm” betyder numera att verkligen hålla ihop. Även det uttrycket har bytt betydelse. Lera och halm är inget hållfast byggnadsmaterial. Från början betydde uttrycket alltså något som inte höll ihop.
Har man sagt A får man säga B. Varför heter en plats i Sverige Askfisen?
Ortnamn har fascinerat mig länge. Härom dagen frågade vi oss vid gubbcyklingen varför en plats vi passerade heter Tången. Svaret är att det finns många platser i landet som heter något på -tånge eller -tången. Ordet betyder ”framskjutande förhöjning i terrängen”, ”näs eller udde”.
Tittar noga på din karta över Österdeje. Då ser du till slut den spetsiga biten land där vi trampade förbi. Det är Tångälven som kröker sig skarpt och skapar spetsen.
De tre fisen-namnen I söndags skrev jag ett inlägg på det korthuggna sätt som krävs för att texten ska få plats i en av Facebooks färgrutor:
Käringfisen är en stenig kobbe vid infarten till Södertälje. Askfisen en långsmal holme utanför Norrtälje. Kolfisen en torpruin på skogen i Arvika kommun, norr om Gunnarskog, väster om sjön Kymmen.
Det är de tre fisen-namnen vi har i landet hävdar ortnamnssajten. Men hur fick de sina namn? Tog jag verkligen reda på det i söndags? Nja, jag börjar bli skeptisk.
Rota i aska eller vinna stor ära? Låt oss börja med askfisen. Så kallades ibland det yngsta barnet som mest ”satt hemma och grävde i askan”. Även en vuxen kunde retas för askefis. Han som inget gjorde, inget dög till och mest ville sitta hemma ”bakom ugnen”.
Folksagorna är trösterikare. Här är askefisen yngst av tre bröder. Först kallar de honom oduglig stackare. Då visar han sig både klok och fyndig, lämnar dem och vinner stor ära och rikedom.
I Dalarna kan du få heta askfis om du ligger och drar dig längst i sängen på askonsdagen, dvs onsdagen innan påsk.
Slutligen kan askfis också vara en kolarterm. Om stybbet som täcker kolmilan inte är ordentligt utrensat kan askan ta eld. En sådan aska kallas askefis.
Eller käringfis.
Jag går bet Käringfis kan dessutom vara en röksvamp. ”Svampar som damma och kallas på svenska käringa fiser” skriver ordboken. Samma namn fick en sorts smällare liksom ett primitivt fyrverkeri som du skapar genom att lägga blött krut på marken och tända på.
Gör inte det.
Men. Varför någon enda av dessa företeelser skulle gett namn åt en kobbe och en liten ö på Sveriges ostkust, det förstår jag inte riktigt, nu när jag tänker efter. Har de något eget fisord borta på ostkusten som jag missar?
### Torpruinen Kolfisen 305 meter över havet, en halv kilometer söder om Kroktjärnet i Treskog, den går jag helt bet på. ### Jag får väl åka dit. Hembygdsföreningen har satt upp en skylt.
Livet rullar på. Vän efter vän når skröpelåldern, jag själv med. – Var har du ont? säger vi när vi möts.
Och ändå. Glädjen när skatorna börjar bygga igen, tranor skriar, sångsvanar seglar förbi i fin formation. När krokusar lyser framför verandan och tussilagon börjar slå ut på Facebook.
Jordklotet är skröpligt det med. I det stora. Men i det lilla, här nära, strävar vi på. Snön har smält, det börjar klia i krattor och planterspadar. Den går nog, den här våren med. I går såg jag till och med en glada. – Jaså har tussilagon slagit ut på Kolgårn på andra sidan älven? – Ja, det läste jag i nån grupp.
