SVENSSONS SLÄNG – Tankar kring att skriva, springa, leva och förändra världen.

Alla rovdjur sover inte i skogen

Dags för ännu en text ur min nya bok.
Klicka, provläs och köp den här: Mopedisten som vägrade ljuga

Eller mejla din beställning till mig: sven-ove@telia.com

120 kronor plus frakt i båda fallen.
Arga krönikor, roliga Viktor Root-dikter och tvärt om.

Bättre än boken

Jag måste erkänna att Liljecronas hem från 1911 inte är Selma Lagerlöfs bästa roman.
Jag tycker inte det.

Hon – är en av mina favoritförfattare.
Boken – är lite för spretig och osammanhängande för min smak. Särskilt när jag vet att författarinnan kunde så mycket bättre.
Men föreställningen – kära nån vad Västanå Teater förvaltar det bästa ur romanen. Succé igen i vårt åskådargäng.

Stort tack, Stinnerboms och alla ni andra i Berättarladan.
Trivs.

### Ja, jag skrattade. Mer än vanligt i Västanås föreställningar.
### Ja, jag fick tårar i ögonen tre gånger.
### Ja, musikens rytm sitter fortfarande i kroppen när jag skriver detta.

Sven Liljecrona (Lars Qvarnström) lyfter sin älskade Maja Lisa (Margit Myhr).
(Foto: Håkan Larsson)

Text

Min blogg jubilerar I höst. Här är en formulering som jag fortfarande är nöjd med:

”En bra text är tid som suckar och ler.”

66 års skrivande tog det mig att korta ner den dit. Det är inte mycket för en text.

Bloggen?
Den fyller 10.

Kajsa Rothman är verkligen värd en gata

Karlstad är som andra städer. Gatorna får namn efter karlar.

Nå, nu har kommunens namnberedning gjort en lista där kvinnorna står med. Vi får hoppas att namnen på listan faktiskt blir till gator snart.

En av kvinnorna på listan är Kajsa Rothman. Det känns fint. Hon är värd en gata.

Här kan du läsa mer om henne:
Ovanlig karlstadkvinna i unikt svenskt solidaritetsarbete

Frihet. Jäml…

Mitt i valrörelsen får jag lust att citera mig själv:

”Frihet. Jämlikhet. Broderskap. Systerskap. Rättvisa. Demokrati. Solidaritet. Humor. Kärlek. Hållbar omsorg om natur och kultur. … och då och då ett roat småskratt underifrån åt överheten.

Eller varför inte storskratt? De är så söta, de små näringsliven, när de kivas om grindslantarna i livet.”

Så skrev jag när jag startade bloggen för tio år sedan. Lite senare länkade jag till min serie om klyftorna i Sverige. De har ökat, kan jag meddela.

Ty det är fler än Åkesson som har pinkat in i det egna tältet.

***

Och ändå:
Livet som kunde vara så enkelt.

Frihet. Jäml…

Piss i fosterlandet

Liberalerna bråkar med SD, SD bråkar med KD, KD bråkar med Centern, Centern bråkar med Vänsterpartiet, Vänsterpartiet bråkar tillbaka, S bråkar med M som bråkar med S, Miljöpartiet bråkar med Centern.

Ute väljer solen att lysa och våra aroniabär väljer att mogna. En blåmes väljer ett körsbär men väljer att sjunga först. Rödhaken i busken intill väljer en fjärilslarv.

– Stödrösta inte, säger Åkesson.
– Han pissar in i det egna tältet, tycker Pourmokhtari.

Vem vill då vara pissliberal?

Halva mötet glodde mot mig och mumlade

Jag är en lojal typ. Är jag anställd så försöker jag jobba för firmans bästa så gott jag kan.
Fast visst har det kliat i fingrarna ibland.

1980-tal, centerstämma i Värmland och jag är utsänd för att bevaka mötet. Tidningen heter Värmlands-Bygden, kommer ut en dag i veckan och det är människorna i salen nedanför mig som äger den.

Lokalen heter Hyttan i Folkets hus, Karlstad, på scenen sitter mötesordföranden och sekreteraren och lika högt utefter ena långsidan sitter journalisterna. Det vill säga jag.

– Det ä’ fel färg på kommunist-tininga’! ropar en upprörd centerpartist på fjärde raden när tidningen hamnat på dagordningen och då sneglar alla på mig. Ett instämmande mummel hörs mellan raderna.

Jag tittar ner i mina anteckningar och tiger. Tror de jag tänker begära ordet? Nej du, jag är utsänd journalist och ingen politiker.

Vevar vilt
Till saken hör att tidningen nyss har fått ny chefredaktör. En vilt vevande skribent och chef som inlett sin bana på det gröna bladet med att byta färg på tidningsnamnet på förstasidan. Från svart till rött. För säkerhets skull har han sedan publicerat en utförlig och positiv artikelserie om det kommunistiska Kuba.

Av alla ämnen att skriva positivt om.

Lojal, sa jag. Inte farao begär jag ordet och säger som det är till de arga i salen. Att jag visserligen har ett radikalt förflutet men aldrig varit någon vän av Kuba. Att jag ivrigt försökt få nye chefen att låta bli att trycka de ömsinta draporna om Fidel Castros rike. Att vi har viktigare saker att skriva om i kärnkraftens Sverige och avfolkningens Värmland.
– Det är fel färg på kommunist-tininga’! skrek den arge.

Befängd idé
Jag får lust att ställa mig i talarstolen och ropa tillbaka att det väl är helt rätt färg i så fall …

Men jag tiger.
Lojal mot yrkesrollen.
Lojal mot tidningen jag jobbar på.

Den finns inte längre förresten.
Suck.

Foto till ett reportage jag gjorde i Värmlands-Bygden om fredsvännen och konstnären Robert Jäppinen i Ransäter.

### 40 år senare tycker jag fortfarande att det var en befängd idé att skriva och skryta över Fidel Castro inför mina vänner bönderna i Värmland.
### Hur länge vägrade Centern kalla sig borgerligt parti?
### Jag har glömt vilket år de ändrade sig.

Ett nytt löparord föds

Kanske var det datorns automatiska stavningskontroll. Kanske var det slumpen. Kanske någon omedveten spökskrivare inom mig.

Hur som helst blev jag först förvånad, sedan full i skratt.

I förra inlägget om min nya långrunda hade jag skrivit det för en löpare viktiga begreppet: höjdkurvan. När jag läser om texten för tredje gången på webben ser jag vad det faktiskt står där.

Ett lysande begrepp. Nöjdkurvan.
Ibland blir det rätt fast det var fel. Tjohoo!

Bland tallmoar och mördarhöjder

Jag fortsätter reka ny långrunda. 16,25 km blev den härom dagen. Fin bana med rejäl slakmota vid 11 km och en (för en 75-åring) skrattretande svårsprungen smal och knövlig lång mördarstig uppför vid 14 km.

Se kartan och nöjdkurvan nedan.

Årets finaste träningsrunda men jag vet en löpvänligare lösning vid 14 km. Nästa gång tar jag milbanebacken i stället. Ska jag inte vända på rundan också? Höjdkurvan över löprundan muttrar trött att det borde jag faktiskt. Brett och utför slår smalt, knixigt och uppför.

Efteråt ligger jag i badet länge och flämtar. Tänker på lyckan att över huvud taget kunna springa vid den här åldern. En gammal man som jag sprang förbi vid 7,5 km var lika lycklig han. 85 år gammal kämpade han ivrigt med sin stavgång söder om Sörtjärn.

– Vi får se om vi orkar hem.
– Dä årner sä.

### Ett särskilt tack igen till Karin Smedh som gjorde träningsprogrammet och till gymmet Hälsokällan i badhuset i Deje som gjorde styrketräningen möjlig.
### Då, när cancermedicinen krympt mina benmuskler och 16 kilometer hade varit en omöjlighet.
### Tack!

Trivs.

Version två av nya långrundan.

Höjdkurvan muttrar att jag borde springa rundan åt andra hållet.

Det ska vara lugnt vid frukostbordet

Skamligt även av Västtrafik.

SD:s främlingsfientliga och osmakliga valreklam har fått resenärer i Stockholms tunnelbana och bussförare i västsverige att må dåligt.
Det finns en enkel lösning:

Några år på 1980-talet brukade jag bevaka värmländska mejeristämmor. Varje gång reste sig en karl och ville ha reklam för centerpartiet på mjölkförpackningarna.
– Nej, sa marknadschefen. Det ska vara lugnt vid frukostbordet.

När frågan om partireklam kom upp på mitt sista jobb, Värmlandstrafik, sa jag själv på samma sätt:
– Nej tack. Det ska vara lugnt på bussen och tåget.

Jag har inte ändrat mig.