SVENSSONS SLÄNG – Tankar kring att skriva, springa, leva och förändra världen.

Livet som kompledig går vidare

Brev till Märta Stenevi, Miljöpartiet. Bilden från onsdagens seminarium på Karlstads universitet om hot och hat mot politiker och journalister.

Måndag: Lyfter skrot i Deje, mest med benen. Gräver upp en stubbe hemma i trädgården. Sedan kommer en trevlig karl med en moped som jag ska få låna till ett piggt projekt. Det var några år sedan jag kickstartade någonting här i världen men efter en stund minns musklerna igen.

Tisdag: En av mina favoritsjuksköterskor, C i Torsby, ringer. Det gör hon varje halvår. På glad nordvärmländska berättar hon att mitt PSA-värde fortfarande är omätbart efter att sjukvården räddade mitt liv för några år sedan. Lycklig skriver jag de fyra favoritorden på Facebook ännu en gång: I dag firar vi. Det är livet vi firar.

På kvällen har vi möte här hemma med bokcirkeln. Boken vi ivrigt diskuterar är Didier Eribons Tillbaka till Reims.

Onsdag: Springer. Duschar och åker på Anderseminarium på universitetet. Val under påverkan. Blir det bara de mest hårdhudade kvar? frågar rubriken. Den syftar både på politiker och journalister.

Miljöpartiets före detta språkrör Märta Stenevi Wallin berättar hur det var att hamna i stormens öga, efter att någon skickat ett anonymt brev till partiets valberedning. Brevet anklagade henne för att skapa en toxisk arbetsmiljö på MP-kansliet.
Expressens kulturredaktör Anna Gullberg läser ur de cirka 2 000 hat- och hotmejl hon tagit emot. Hon behöver bara söka på ordet ”äcklig” och läsa högt bland några av träffarna hon får, för att det ska vända sig inom oss.
Det är två av seminariets programpunkter.

Victoria Svanberg och Anna Lundmark Lundbergh berättar om Erna-gruppens planer på Demokratiska, ett yttrandefrihetens hus i Karlstad.

Kan en maskin hjälpa oss skriva?
Någon timme senare handlar det om artificiell intelligens. Karin Milles, professor i svenska vid Södertörns högskola och författare till boken Skriva med AI, talar i Tingvallakyrkan. Arrangörer är Värmländska Författarsällskapet, Föreningen Värmlandslitteratur, Karlstad Bokcafé, Karlstads Humanistiska Förening och Region Värmland.

”För oss som älskar språk, skrivande och litteratur väcker AI både nyfikenhet och oro. Vad händer med stilen när algoritmerna föreslår det mest sannolika uttrycket? Kan en maskin hjälpa en författare utan att ta över? Hur orienterar vi oss i ett AI-landskap fullt av både möjligheter och fallgropar?”

En intressant föreläsning. Karin Milles ställer upp tre regler för den skribent som vill börja prova den artificiella intelligensen:

– Var öppen med att du använder AI.
– Tänk på vad du laddar upp.
– Du är ansvarig för din text, inte AI-verktyget.

Torsdag: I dag ska jag åka moped. Piggt.
Då blir det roligt.

Karin Milles.

En dag bland oss lika och unika

Ida Johansson i utställningen ”Det kunde varit vi”.
(Fotot på väggen är taget av Magnus Laupa).

För mig handlar första maj om rättvisa. Om alla människors lika värde. I går fick jag se mycket av det på Gamla Kraftstationen i Deje.
Glada Hudikteaterns och fotografen Magnus Laupas utställning ”Det kunde varit vi” var ett av huvudnumret när årets säsong inleddes.

Fotoutställningen skildrar den mörka historien om hur personer med funktionsnedsättningar behandlades en gång i tiden i Sverige. Utställningen bygger på filmen med samma namn och tar upp rasbiologi och experimenten på Vipeholmsanstalten.

Börjar gråta
Så här skriver Magnus Laupa själv:

”Det är stilla i sovsalen. Ida vänder och vrider sig i sin säng. Hon drömmer. Plötsligt vaknar hon till, sätter sig upp. Tittar rakt in i min kamera. Två vårdare är snabbt framme, trycker ner henne igen.”

”Där sitter hon”, fortsätter han. ”Finaste Ida. Ljuset, blicken, så skör, så vacker. Jag börjar gråta och kan inte sluta.”

”Att få träffa Ida och kompisarna som agerar statister.
Att få visa att alla är lika och unika oavsett vem man är.
Det är det viktigaste projekt jag gjort. Jag har aldrig fått så många kramar som under inspelningen av DET KUNDE VARIT VI.”

Dagens varmaste applåd
Allra sist i programmet på Gamla Kraftstationen i går var det Ida Johanssons tur att själv hålla tal. Invigningstalet. Vi som hörde hennes sommarprogram i P1 i fjol kände igen den kloka, varma Ida från den gången.

Ida vet att arbetet hon och de andra gör i Glada Hudikteatern gör nytta. Vi är alla lika och unika.

Efter talet och efter att hon klippt det regnbågsfärgade bandet fick Ida ännu en applåd. Dagens varmaste.

En ny säsong på Gamla Kraftstationen har börjat.

ETT ANDRA HEM

Så här började mitt tal när jag inledde invigningsprogrammet:

Hej. Välkomna hem. Hit.
Det är så jag känner, när jag kommer till Gamla Kraftstation. Här är jag hemma. Mitt andra hem.
Det är så här jag vill att ett hem ska vara. Go frukôst. Trevlitt fôlk å stri mä när man har fått första koppen kaffe i sig och börjar känna sig pratbar.

Högt i tak. Mycke skratt å mycke allvar.
Historia i väggarna.
Go’ lunch.

Iblann får man till å mä en kram.
Iblann lyser sola. Då kan man sitta ute.
Fin trädgård.

Som ett hem.
Som en familj.

Men med en skillnad. Här finns det utrymme till väldigt mycket mer spännande och varierad konst och utställningar än vi har på väggarna där hemma. För mig är det en upplevelse, varje vår när jag kommer hit för första gången.

I år med kan jag säga.
Jag har tjuvtittat.

Jag presenterar och intervjuar dagens invigningstalare Ida Johansson.
(Foto: Anuki Sturua, Glada Hudikteatern).

(Foto: Sandra Bornstedt).

En av många verk av det andra huvudnumret i årets utställningar på Gamla Kraftstationen i Deje. Den anonyme konstnären bakom signaturen Hellstrom Street Art.

Färgsynta förfäder möter blyg bloggare

Våra förfäder var inte färgblinda när de hittade på svenska språkets många uttryck och talesätt.

Tanken slår mig när jag sitter och läser bok på husets eget wc-universitet. Där, på lärosätet bakom låst dörr, brukade jag lösa sudoku förr. Jag ville hålla hjärnan i gång.

Det vill jag än men nu har jag gått från siffror till ord. Min nya toalettkamrat heter ”Svenska uttryck och deras ursprung” av Kerstin Johanson.

Kommen till fjärde genomläsningen ser jag plötsligt färgerna:

Arbeta svart.
Avsked på grått papper.
Blått blod.
Den röda tråden.
Ett rött skynke.
Familjens svarta får.
Få grönt ljus.
Inte ett rött öre.
Komma på grön kvist.
Slå blå dunster i ögonen på någon.

Ett uttryck till hittar jag. Pang på rödbetan. Vad det betydde från början tänker jag inte berätta, ty detta är en blyg blogg.

Färgstark men blyg.

Mina framträdanden den närmaste tiden

Fredag 1 maj kl 11.00: konferencier när vårens utställningar vid Gamla Kraftstationen i Deje invigs.

Ida Johansson var fjolårets bästa sommarpratare tycker jag. Nu inviger hon vårsäsongen på Gamla Kraftstationen. Henne vill jag inte missa.

Söndag 3 maj kl 15.00, logen, Forshaga hembygdsgård: jag inleder vid berättarträff inför ett spännande teaterprojekt.

Kom gärna och berätta du med om ditt Forshaga.

Hur låter fôggeln?

Sol på balkongen, morgonfika, ringduva i kvarteret. Det lätet hittade jag själv på ramsan till. ”För-lov-ning? Hur-ra!”.
Heter du ringduva är det inte krångligare än så.

En skata kraxar, hon bygger årets bo i höga tujabusken och behöver ingen kom-i-håg-ramsa.

Jag har alltså klent fågelminne. Utseendet brukar jag ofta klara efter många års vintermatande där ute i paradisäppelträdet – med kikare och fågelbok redo på insidan köksfönstret.

Men hur låter fôggeln? Då krävs en ramsa.
Varför minns jag den enes gula vingband men inte den andres pigga drill?

### Jo, även vi har plockat in fågelmatarna och slutat mata för i år. Blåmessjukan härjar i Sverige och vi tänker inte bidra till fågeldöden.
### Länk: Sluta mata fåglar

Känn hur orättvisan suger

Tidig morgon på Grossbolstorps höjder. I går kom jag hem från vår årliga syskonträff. Vi bor långt ifrån varandra men när vi ses kvillrar samtalet.

Göteborg visar sig ha spännande miljöer som vi aldrig såg när fler av oss bodde där och Mariaplan är fortfarande en bra plats för mat och prat.

Ännu en trivsam träff där vi blandar barndomshistoria och nutid.

Kunde vara så enkelt
När jag kommer hem ligger nutiden i högar och väntar. I datorn fortsätter krigshetsaren Donald Trumps galna bilder på sig själv som påve och Jesus att fladdra förbi. Hans vän Putin sprider fortsatt död över Ukraina och i Hormuzsundet koncentreras all möjlig hårdhänt mänsklig konflikt.

Livet kunde vara så enkelt… tänker jag tyst för mig själv. Som alltid när jag sett nyheterna.

Den svenska fattigdomen
När jag öppnar mobilen hittar jag ett pressmeddelande från Länsförsäkringar. I dag har var fjärde svensk mindre än 500 kronor kvar dagen före lön.

Var fjärde svensk.

Tänk på den siffran nu. Inte på något konto, inte i fickan, inte undanstoppade i skrotlådan eller bakom köksklockan har de 500 kronor i buffert. Den gruppen har dessutom ökat, från var femte svensk i fjol till var fjärde nu.

Sverige suger. Rika blir rikare, fattiga fattigare.
Det är orättvisan som suger.

***

På köksbordet ligger två nya böcker från förlaget Bakhåll. I den ena möter jag min favoritpoet från julaftonen 1967 Nils Ferlin:

”Ungdom och ålderdom – Hur oändligt mycket lättare /
är det inte att vandra uppför än nerför.”

### Spännande miljöer i Göteborg? Prova Gatenhielmska kulturreservatet.
### Eller Sjöbergen med alla kolonilotter som arbetarna i trakten började anlägga på 1950-talet, långt bortom alla kommunala översiktsplaner. De första kolonistugorna snickrade de ihop av sockerlådor från Carnegie bruk vid Klippan en bit bort.
### Länsförsäkringars pressmeddelande: Växande klyftor i hushållens ekonomi. De svenskar som säger att de har ”i stort sett ingenting” kvar innan lön har också blivit fler. 12 procent i mars 2025 har blivit 15 procent i mars 2026.

46 noveller om högst 150 ord

På söndagen var det dags för boksläpp av Värmländska Författarsällskapets nya antologi ”Fyrtiosex mikronoveller”. En fin bok med många spännande texter på högst 150 ord.

Samtidigt avslöjades vilka tre som vunnit sällskapets tävling i att skriva mikronoveller. Segrade gjorde Jenny Jansson före Bengt Berg och Josefin Berger. Grattis!

Vi i VFS styrelse deltar i antologin utom tävlan.

Det blev den 29:e antologin jag är med i.
Kul!

Han skrev den på tre sekunder

Detta är inte Anders Ingemansson. (Foto: Per Inge Bergh)

MIKRONOVELL. Läste du gårdagens mikronovell av Anders Ingemansson? Se den som ett inlägg i diskussionen om AI och det skönlitterära skrivandet.

Själv tycker jag att hans text är fullt tryckbar i all sin enkelhet. Problemet är bara att Anders Ingemansson inte finns. ”Hans” novell är skriven med hjälp av AI. Jag hastade ner följande prompt (beställning) i gratisversionen av programmet ChatGPT:

”Skriv en mikronovell på 145 ord. Huvudperson är en 75-årig gammal journalist som tycker det är spännande med ny teknik men kritisk mot dagens klickräknande i media och saknar forna tiders papperstidningar i Värmland med bred kulturbevakning och gott om bokrecensioner.”

Efter någon sekund dök novellen upp på skärmen. Jag har inte ändrat i den, mer än att jag lade till en rubrik, filade mycket lite på allra sista meningen och döpte den påhittade författaren till Anders Ingemansson.

Jag ser hans mikronovell som en illustration av vad ett enkelt gratisprogram i datorn kan skapa år 2026. På gott och ont.

Innan experimentet skrev jag en mikronovell själv. Den var sämre. Hur mycket har AI-Anders stulit av andra författare på nätet?

Sven-Ove Svensson
Krönikör och författare

LÄNK: ”Anders Ingemanssons” mikronovell från min blogg i går:
”Han älskade algoritmernas kraft men saknade redaktörens blick”

”Han älskade algoritmernas kraft men saknade redaktörens blick”

MIKRONOVELL. En mikronovell ska vara kärnfull. Läsaren ska kunna läsa mellan raderna. I några få korta stycken ska författaren berätta en fullgod historia som får oss att tänka efter.

Fem råd. Författaren David Gaffney ger fem råd i den brittiska dagstidningen The Guardian:
1. Titeln är viktig, lägg mycket tid på den.
2. Börja i mitten – du har inte tid att bygga upp scener. Långa miljö- och personbeskrivningar kan du glömma.
3. Fåtal karaktärer.
4. Sista raden ska ”eka” även när berättelsen är slut.
5. Skriv längre, korta sedan ner.

Ett exempel. Här är en mikronovell på 150 ord av författaren Anders Ingemansson, som exempel:

TYSTNADEN FICK PLATS

Han fyllde sjuttiofem i november och kallade sig fortfarande reporter, trots att redaktionen för länge sedan blivit ett lösenord. Surfplattan låg bredvid kaffekoppen; han log åt hur snabbt världen öppnade sig med ett tryck

Samtidigt knöt sig något när rubrikerna blinkade, räknade, tävlade. Klick som mynt.

Han mindes Värmland i prassel, morgontidningar som luktade trycksvärta och bar kultur på breda sidor: teater i Arvika, poesi från Sunne, bokrecensioner som tog tid och tog ställning. Där fick tystnad plats, och läsaren var inte en siffra.

Nu skrev han långsammare, lade länkar varsamt, vägrade lockbeten. Han älskade algoritmernas kraft men saknade redaktörens blick.

Ibland skrev han ut sina texter, vek dem prydligt, och hörde papperets svar. Det lät som framtid och minne i samma andetag.

Han drömde om en morgon då kvalitet mättes i eftertanke, samtal och mod, inte i staplar, siffror, tempo. Värme drömde han om.

Anders Ingemansson

Det svenska missförståndets historia

Svenska språket är en fin uppvisning i mänsklig samverkan. Det är alla språk.
Till och med missförstånden drar vi nytta av.

”Det er ulve i mosen” säger danskarna. Bra, tänkte nån finurlig svensk, det uttrycket snor vi. Problemet var bara att han inte begrep vad dansken sa. När denne sa ”ulve” hörde han ”ugglor”, inte ulvar som det egentligen skulle vara.

Det är därför danskarna anar vargar i mossen medan vi svenskar får nöja oss med några stackars ugglor.

Om vi svenskar ”lägger rabarber på” någonting kommer det från spanskans ”embargo”, att lägga beslag på. Det låter ju lite likt rabarber. Bra, vi kör på det! blev beslutet.

Snäll och sätt
Snälltåg hette det förr om tåg som gick fort. En felöversättning av tyskans ”schnellzug”, snabbtåg.

”Tågset” skriver utmärkta Värmländsk Kultur i en av tågartiklarna i senaste numret. Ett vanligt skrivsätt i dag, när skribenter råkar förvränga det gamla fina försvenskade ordet ”tågsätt” från tågtrafikens barndom.

”Hela baletten” säger vi. Utan att veta att det är en felöversättning av tyska ”die ganze Palette”, hela paletten.

”Ont krut förgås inte så lätt”. Nja, även här är det tyskan som spökar. ”Unkraut” i deras ursprungliga uttryck betyder ogräs.

Motsatt betydelse
En del ord och uttryck byter betydelse med åren. I dag menar många gråta väldigt mycket när de säger ”krokodiltårar”. Från början betydde det låtsastårar. Det sas att krokodilen försökte locka till sig människor genom att härma ett barns gråt.

Andra talar om en ”björntjänst” som något storslaget och bra när det tvärtom betydde en misslyckad tjänst förr.

”Klart som korvspad” säger vi. Fast om det är något som inte är klart så är det korvspad.

Lyckost säger vi också, utan att veta att ”ost” betydde dumbom förr.

”Hänga ihop som ler och långhalm” betyder numera att verkligen hålla ihop. Även det uttrycket har bytt betydelse. Lera och halm är inget hållfast byggnadsmaterial. Från början betydde uttrycket alltså något som inte höll ihop.

Språket lever. Med ugglor och allt.