SVENSSONS SLÄNG – Tankar kring att skriva, springa, leva och förändra världen.

Den värsta tjälen

Uppdaterad bild från ”vår” väderkamera vid 62:an.

Den digitala tekniken är spännande.
Med ett par knapptryck kan jag få fram tjäldjupet i Filipstad, marktemperaturen uppe vid stora vägen några hundra meter hemifrån eller var folk har sett den trivsamma fågeln tallbit i vår kommun nu senast.

Gör jag mig besvär med att skriva ner en beställning kan jag till och med få mobilen att spotta fram ett klämmigt tal till mina vänner vandrargubbarna i skogen.

Allt detta är roligt, bra att ha eller förunderligt, tänker jag.

Den gången visste vi bättre
Men. Det är då jag inser vem jag är. Den har ju en baksida också, all spännande teknisk utveckling. Jag är inte bara en nyfiken användare. Jag är en fundersam 74-åring med backspegel också. En som minns när alla hushåll höll sig med en dagstidning som alla läste. Då, när det fanns en gemensam offentlighet i landet och våra morgontidningar hade journalister på plats i kommunerna som kunde bevaka och berätta, lokalt.

Så vi skulle veta.

Nu lägger två tidningar till ner sina pappersupplagor, läser jag. Bohusläningen och ST-tidningen. Aftonbladet står näst på tur, anar jag mellan raderna.

Demokratin blir allt enklare att manipulera.

### Tjälen är drygt 50 centimeter djup under en grusväg i Filipstad, om du undrar.
### Själv undrar jag hur de mäter’t.
### För övrigt läser jag min tidning digitalt, även jag, många dagar. Men jag vet varför den blivit så tunn och klen som demokratisk granskare och informatör.

Den tjälen är värre.

Klättergroda

Apropå en viss installation i dag i Amerika. Nils Ferlins dikt Klättergroda:

Ack, klättergroda lilla;
ihärdigt under årens lopp
från gren till gren du kravlat opp.
Nu står du högt i buskens topp
men luktar lika illa.

Utan krisen ingen Trump

Jag fortsätter att läsa ekonomijournalisten Andreas Cervenkas bok Fuskbygget.
Här är några citat:

”I Sverige bor nästan 200 000 unga mellan 20 och 27 år ofrivilligt kvar i föräldrahemmet, enligt Hyresgästföreningen.”

”Finanskrisen 2008, utlöst av en lånefinansierad husbubbla i USA och i flera andra länder, drog inte bara ner världsekonomin i den djupaste krisen sedan 1930-talet, den förändrade också politiken i grunden. Som Donald Trumps rådgivare Steve Bannon har sammanfattat saken: utan finanskrisen, ingen Donald Trump.”

En dag på lokal

Pensionärslyx. Åker till stan, köper bok och går på lokal för att fika. Det här blir en bra stund, tänker jag.

Då börjar jag läsa boken.

Den viktiga enkäten efteråt

Du som just har sålt mig något. Nu får du fylla i den här enkäten, ser du. Annars är inte jag med.
*Varje fråga är obligatorisk.

Fråga 1
Hur upplever du att jag upplevde din marknadsföring av varan/tjänsten?

a/ ”Tjatig”.
b/ ”Rätt så tjatig”
c/ ”Marknadsföring?”

Fråga 2
Hur upplever du att jag upplevde min upplevelse av din butik?

a/ ”Enahanda”
b/ ”Rätt så enahanda”
c/ ”Butik?”

Fråga 3
Hur upplever du att jag kan ha upplevt din upplevelse av hur jag uppfattade din presentation av varan/tjänsten?

a/ ”Lättsam”
b/ ”Överdrivet glättig”
c/ ”För seriös”

Fråga 4
Hur upplevde du att jag satte mobilen 1,5 centimeter under din näsa samtidigt som jag informerade dig om att samtalet spelas in och kan komma att användas i utbildningssyfte?

a/ ”Gôrtölitt”
b/ ”Jaså varrä dä du gjorde”
c/ ”Det är bara kul att få vara med i tv. När kommer det?”

Fråga 5
Skriv 293 tecken om hur du vill utveckla dina enkätsvar, svar på enkäter samt frågeformulär.

Upplev att du skickar.

Peter fick mig att fortsätta skriva

En gång i tiden var det Peter Olausson som såg till att jag kom att fortsätta skriva skönlitterärt. De där åren när jag hade fullt upp med försörjningsjobb och när mitt andra skrivande hade gått i stå.

Då brukade det komma en beställning från tidskriften Värmländsk Kultur där Peter var en av redaktörerna.
– Vi ska ha ett nummer om hembygdsrörelsen. Kan inte du skriva en text om vad du skulle vilja att hembygdsgården ställde ut? Hur ska den förbli levande? Ska den bara visa fram bondekulturen?
– Vi ska skriva om invandringen. Vill du skriva en text?

Jag är så tacksam
Hans beställningar inspirerade. Naturligtvis skrev jag. Noveller, krönikor, debattartiklar. Inte många men för mig var de viktiga. Det var så skönt att få skriva något annat än nyhetsnotiser, bildtexter och trubbiga rubriker.

När jag berättade för en tid sedan vad han betytt såg han förvånad ut.
Jag kan bara upprepa hur tacksam jag är.

”Sven-Ove blir glad av att springa”
I sommar var Peter en av dem som recenserade min löparbok. Recensionen publicerades i Föreningen Värmlandslitteraturs tidskrift Wermlandiana och på dess webbplats varmlandslitteratur.se. Så här skriver han:

”Svensson, Sven-Ove, Mitt liv som Värmlands sämsta löpare. BoD 2024. 263 s.

När jag någon gång stöter ihop med Sven-Ove Svensson blir det ofta korta möten – Sven-Ove är en man i farten. Att han var det till den milda grad att han ägnade en stor del av fritiden åt att löpa land och rike (=Värmland) runt och därtill ägna även världen utanför vår provins och nation en och annan mara – det var för mig en nyhet. Om detta svettiga men rikt givande liv får vi nu veta det mesta i hans nya bok. Han sprang, enligt föräldrarna, redan vid ett års ålder genom att hoppa över det där gå-stadiet som de flesta av oss nöjt oss med till en början. Sedan har han uppenbarligen bara fortsatt att springa på.
Texterna har många gånger kommit till under löprundorna och boken uppehåller sig mycket vid intrycken från alla platser som Sven-Ove utforskat och upplevt under löpningen. Allt har inte varit eufori och gröna skogar – det är rimligen inte så att man drar på smilbanden åt inflammerade hälsenor eller en sprucken högertå under Berlin marathon eller ”de tappade naglarna mellan Värmlandsnäs sydspets och Säffle” (hur gick det till?) – men mycket roligt och underbart har det varit ändå, förstår man. Boken andas liniment och stinkande löparskor (kurerade med tepåsar…) men i lika hög grad doften från förbisprungna granar, från en äng vår, sommar, höst och vinter eller från de rundade villakvarterens blommande rosenrabatter i Forshaga eller Deje. Sven-Ove blir glad av att springa. Och man blir glad av att läsa hans som alltid underfundiga kåserier. För det är så boken till stor del är tillkommen: som en sammanläggning av de många krönikor som författaren under årtionden skrivit för tidningen Springtime/Runner´s World Sverige. Den bakgrunden märks ibland när samma innehåll rätt onödigtvis återkommer flera gånger i boken. Det korta kapitelformatet är dock överlag charmigt.
Baksidestexten talar om en tänkebok för nybörjare, endorfinjägare och ”gatuplockare” (vad det är får ni läsa själva). Visst kan den inspirera, om än vissa av oss nog förblir sådana som gärna beundrar löpning och löpare, men från soffan. Författaren kommer med många konkreta råd om saker att tänka på. Ibland känns texterna väl interna och tekniska. Boken kunde blivit vassare om den också varit lite kortare i meningen stramare redigerad. Men Sven-Ove Svensson kan man liksom aldrig få för mycket av.

Peter Olausson
Wermlandiana 2024:3”

### Läs om Peter på Karlstads universitets webbplats: Peter Olausson.
### Min bok kan du beställa här: Mitt liv som Värmlands sämsta löpare. (Där går det även att provläsa några texter).
### Du kan också beställa den genom att mejla till sven-ove@telia.com. Jag tar 140 kr plus eventuellt porto.

”Har aldrig varit tydligare”

En summering av klimatåret 2024:
– 3 700 döda.
– 41 farliga dagar.
– Aldrig varit mer förödande.

SVT Text om effekterna av årets klimatförändringar.

Min snabbe vän vet varför vi springer

Varför springer människan? frågar jag min datamaskin.
En sekund senare svarar han:

”Människan springer av många olika anledningar – fysiska, mentala, kulturella och biologiska. Här är några perspektiv:

1. Biologiskt arv:
Springandet är djupt rotat i människans evolution. Våra förfäder var uthållighetsjägare och använde löpning för att jaga byten över långa avstånd tills de blev utmattade. Våra kroppar är anpassade för detta – med svettkörtlar, upprätt gång och långa senor som lagrar energi.

2. För att överleva:
Historiskt har vi sprungit för att fly från fara, till exempel rovdjur eller andra hot. Även i dag finns en instinkt att springa när vi känner oss hotade.

3. Fysisk hälsa:
I modern tid springer många för att förbättra sin hälsa – för att stärka hjärta, lungor och muskler, eller för att minska risken för sjukdomar. Springandet håller kroppen i rörelse och är en av de enklaste träningsformerna.

4. Mental frihet:
Många springer för att rensa tankarna och hitta ro. Löpning frisätter endorfiner, de så kallade ’må-bra-hormonerna’ vilka kan lindra stress, ångest och depression. Det är en form av meditation i rörelse.

5. Utmaning och prestation:
Att springa ett lopp, slå en personlig rekordtid eller bara klara av ett träningspass kan ge en enorm känsla av prestation. Löpning handlar lika mycket om att övervinna mentala hinder som fysiska.

6. Gemenskap:
Springandet förenar människor. Det finns löparklubbar, stafetter och tävlingar där gemenskapen är lika viktig som själva löpningen.

7. Njutning och frihet:
För många handlar löpningen om frihet – att känna vinden i ansiktet, marken under fötterna och rörelsen genom landskapet. Det är en stund för sig själv, långt från vardagens krav.

Kort sagt springer människan för att det är en del av vilka vi är – en kombination av instinkt, kropp och själ. Vad får dig att springa?”

Undrar hur ”han” gör
Där är det slut på svaret från maskinen. Då slår jag igen min dator och ger mig ut i decemberförmiddagen och springer. Varför jag gör det får du räkna ut själv.

Texten ovan fick jag av AI-programmet ChatGPT. Det var ”han” som svarade på min fråga. En bra sammanfattning tycker jag.

Själv springer han inte mycket om dagarna men snabb i tanken är han. Jag undrar så hur det går till.

BILDEN: En springglad majdag på Grossbolstorps höjder.
(Foto: Inger Nilsson)

Ett år i repris

Ännu ett år med bloggen, den försöker tänka framåt men även bakåt.

2024 var året då jag gav ut löparboken och blev inbjuden till särskilt många uppläsningar. Kul! De flesta var gratis – jag gillar mina ideella vänner – men säg ingenting till arrangörer med penningsäck.

Tiotusentals dog i Gaza och krigsherren i Kreml fortsatte också sitt dödliga anfallskrig. Lögnaren i Mar-a-Lago vann det amerikanska valet.

Under sex dagar hade vi besök av en fin vit turkduva vid fågelmatningen. Det var första gången.

Tankar i repris
Här är några blogginlägg i repris. Jag tycker fortfarande det är förunderligt att AI kunde skriva ett så träffande tal åt oss vandrargubbar.

Sätt dig en stund, klicka på länkarna och läs inläggen:

AI-talet https://sven-ove.nu/?p=27411

Fullblodsidiot? https://sven-ove.nu/?p=27164

1970-tal, mager https://sven-ove.nu/?p=27106

***

Jobbiga ord https://sven-ove.nu/?p=27055

Angreppet https://sven-ove.nu/?p=26993

Bätterdag https://sven-ove.nu/?paged=5

***

Blod och grus https://sven-ove.nu/?p=26875

Hultcrantz https://sven-ove.nu/?p=26738

Bygger landet https://sven-ove.nu/p=26702

***

Höjdpunkter https://sven-ove.nu/?p=26575

Molkoms-demokrati https://sven-ove.nu/?p=26463

”Skogens hjältar, fikans kungar”

Jag skriver och ber AI-programmet ChatGPT hjälpa mig:
”Skriv ett skämtsamt litet tal som jag kan hålla när jag och de andra äldre herrarna fikar i skogen.”
Det är den enda instruktionen. Efter någon sekund kommer texten i mobilen:

”Tal för fikastunden i skogen
Ja, grabbar – eller ska jag säga gubbar – vilken fin dag vi har fått! Solen skiner, fåglarna kvittrar, och här sitter vi med kaffetermosar och bullar. Det här är livets höjdpunkt – eller ja, åtminstone höjdpunkten för den här veckan.

Jag tänkte att vi skulle passa på att hylla oss själva lite. För här är vi, ett gäng äldre herrar som trotsar både knakande knän och envisa ryggar för att ta oss ut i skogen. Det är nästan som en sorts superkraft – men i stället för att flyga eller lyfta bilar, är vi mästare på att klaga lagom mycket och ändå ta oss fram.

Det är ju faktiskt imponerande. Vi har till och med en sorts rangordning här i gänget. Den med den mest slitna ryggsäcken leder, följt av den som har det mest välanvända sittunderlaget. Och så klart, den som kan ta sig upp från stubben utan att se ut som att de brottas med en björn – den får automatiskt respekt.

Men vet ni vad som gör det här riktigt speciellt? Det är att vi fortfarande tar oss tid för det viktiga: fika och en massa skratt. För om vi nu ändå ska bli äldre, så kan vi väl åtminstone göra det med stil – och med en extra smörgås i väskan.

Så, låt oss höja våra kaffemuggar och skåla för oss själva. Skogens hjältar, fikans kungar och de eviga optimisterna! Tack för att ni är de bästa sällskapet man kan ha på en stubbe i skogen!”

Fulla av förundran i gläntan
På torsdagen läser jag upp talet medan solen går upp över Klarälvens is strax intill och kaffet i gläntan får smaklökarna att krulla sig.

Herrarna i Gryningspatrullen reagerar precis som jag.
De förundras.