En del dagar blir den här skrivaren särskilt glad. Lite stolt också. Som när senaste numret av Wermlandiana landar i lådan.
Först hittar jag ett fint och välskrivet reportage om mitt boksläpp på Gamla Kraftstationen i Deje. Sedan en inkännande och vänlig recension av boken jag släppte.
Stort och uppriktigt tack, Ulla Walldén som skrev och fotograferade från Deje och Peter Olausson som recenserade. Det sitter en lycklig man framför en braskamin i Forshaga och stuvar bokstäver just nu. Ni gav mig fortsatt skrivklåda ett bra tag till, vänner.
### Gå med i Föreningen Värmlandslitteratur. Då får du tidskriften Wermlandiana. ### Den enda som recenserar det mesta med värmlandsanknytning som ges ut.
Just det, jag har två recensioner med själv i senaste numret också. Jag har läst Peter Kadhammars spänningsroman Knäcka ägg och Mårten Linds Granarnas tid – drömmen om den otämjda skogen. Båda böckerna är läsvärda.
Sveriges ärligaste politiker? Eller blir det räfst och rättarting efter den kommentaren nu i lokala Karlstadpartiet Livskvalitet som tycks åka ur kommunfullmäktige?
Läs vad deras ordförande Kjell-Arne Kolthoff sa till media mitt i valnattens dystra stund:
På lördag den 19 september klockan 12 är vi i Värmländska Författarsällskapet med och arrangerar ett möte med Sofie Axelsson Medin och Joakim Medin. Plats: kyrksalen, Tingvallakyrkan, Karlstad.
Kom om du kan!
Deras nya bok heter Fängslad av Erdogan. Underrubrik: Journalistik och kärleksbrev bakom turkiskt galler.
Frihet för media borde stå på dagordningen varje dag som världen nu ser ut.
Jag måste erkänna att jag trodde Romina Pourmokhtaris fördömande uttryck kom från någon gammal vis nomadkultur. ”Att pissa in i det egna tältet.”
Sedan började jag leta. Bengt Göransson nämner uttrycket i en krönika i Helsingborgs Dagblad 2011 och David Halberstam nämner det i en bokrecension i New York Times 1971.
Bättre ha honom inne Halberstams text är det äldsta källan jag hittat hittills. Boken han tar upp handlar om Lyndon B. Johnsons tid som president i USA. Då ska Johnson ha sagt om den kontroversielle CIA-chefen J. Edgar Hoover, som han först funderade på att sparka:
”It’s probably better to have him inside the tent pissing out, than outside the tent pissing in.”
### Varifrån Lyndon Johnson hämtade pissuttrycket vet jag inte. ### För övrigt var Johnson ivrigt kritiserad av oss i Vietnamrörelsen när USA bedrev sitt angreppskrig i Vietnam. ### Jag har inte ändrat mig.
Jag måste erkänna att Liljecronas hem från 1911 inte är Selma Lagerlöfs bästa roman. Jag tycker inte det.
Hon – är en av mina favoritförfattare. Boken – är lite för spretig och osammanhängande för min smak. Särskilt när jag vet att författarinnan kunde så mycket bättre. Men föreställningen – kära nån vad Västanå Teater förvaltar det bästa ur romanen. Succé igen i vårt åskådargäng.
Stort tack, Stinnerboms och alla ni andra i Berättarladan. Trivs.
### Ja, jag skrattade. Mer än vanligt i Västanås föreställningar. ### Ja, jag fick tårar i ögonen tre gånger. ### Ja, musikens rytm sitter fortfarande i kroppen när jag skriver detta.
Sven Liljecrona (Lars Qvarnström) lyfter sin älskade Maja Lisa (Margit Myhr). (Foto: Håkan Larsson)
Mitt i valrörelsen får jag lust att citera mig själv:
”Frihet. Jämlikhet. Broderskap. Systerskap. Rättvisa. Demokrati. Solidaritet. Humor. Kärlek. Hållbar omsorg om natur och kultur. … och då och då ett roat småskratt underifrån åt överheten.
Eller varför inte storskratt? De är så söta, de små näringsliven, när de kivas om grindslantarna i livet.”
Så skrev jag när jag startade bloggen för tio år sedan. Lite senare länkade jag till min serie om klyftorna i Sverige. De har ökat, kan jag meddela.
Ty det är fler än Åkesson som har pinkat in i det egna tältet.
Jag är en lojal typ. Är jag anställd så försöker jag jobba för firmans bästa så gott jag kan. Fast visst har det kliat i fingrarna ibland.
1980-tal, centerstämma i Värmland och jag är utsänd för att bevaka mötet. Tidningen heter Värmlands-Bygden, kommer ut en dag i veckan och det är människorna i salen nedanför mig som äger den.
Lokalen heter Hyttan i Folkets hus, Karlstad, på scenen sitter mötesordföranden och sekreteraren och lika högt utefter ena långsidan sitter journalisterna. Det vill säga jag.
– Det ä’ fel färg på kommunist-tininga’! ropar en upprörd centerpartist på fjärde raden när tidningen hamnat på dagordningen och då sneglar alla på mig. Ett instämmande mummel hörs mellan raderna.
Jag tittar ner i mina anteckningar och tiger. Tror de jag tänker begära ordet? Nej du, jag är utsänd journalist och ingen politiker.
Vevar vilt Till saken hör att tidningen nyss har fått ny chefredaktör. En vilt vevande skribent och chef som inlett sin bana på det gröna bladet med att byta färg på tidningsnamnet på förstasidan. Från svart till rött. För säkerhets skull har han sedan publicerat en utförlig och positiv artikelserie om det kommunistiska Kuba.
Av alla ämnen att skriva positivt om.
Lojal, sa jag. Inte farao begär jag ordet och säger som det är till de arga i salen. Att jag visserligen har ett radikalt förflutet men aldrig varit någon vän av Kuba. Att jag ivrigt försökt få nye chefen att låta bli att trycka de ömsinta draporna om Fidel Castros rike. Att vi har viktigare saker att skriva om i kärnkraftens Sverige och avfolkningens Värmland. – Det är fel färg på kommunist-tininga’! skrek den arge.
Befängd idé Jag får lust att ställa mig i talarstolen och ropa tillbaka att det väl är helt rätt färg i så fall …
Men jag tiger. Lojal mot yrkesrollen. Lojal mot tidningen jag jobbar på.
Den finns inte längre förresten. Suck.
Foto till ett reportage jag gjorde i Värmlands-Bygden om fredsvännen och konstnären Robert Jäppinen i Ransäter.
### 40 år senare tycker jag fortfarande att det var en befängd idé att skriva och skryta över Fidel Castro inför mina vänner bönderna i Värmland. ### Hur länge vägrade Centern kalla sig borgerligt parti? ### Jag har glömt vilket år de ändrade sig.
