Ord – SVENSSONS SLÄNG

Hetsporrar utan hyfs

Valrörelsen hettar till, dumheterna far som spottloskor ur en och annan hetsporre utan hyfs. Själv sitter jag i min läsfåtölj och funderar över begreppet eponym.
Det är när en persons namn blir till ett ord.

Här är några sådana personer: Charles Boycott. Marquis de Sade. Earlen av Sandwich. Anders Celcius. Jean Nicot. William Banting. Alois Alzheimer. Alessandro Volta. James Watt. Anders Fredrik Mollberg. Gustave Eiffel. Marcus Hellner. Ulrich Salchow. Jean-Marc Bosman. Hans Asperger. Earlen av Cardigan. Stefan Attefall. Leo Baekeland. William H Mason.

Titta nu på teckningen av Stig Höök, pseudonym för den norske tecknaren Ragnvald Blix. Den trycktes i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 29 januari 1944. Rubrik: ”Till audiens hos Hitler”. Bilden visar hur en landsförrädares namn just blivit eponym.

Ska ”jomshoffa” gå och bli ett verb nu, efter den här veckan?
”Jomshoffa. Att ta till urartat fulgrepp i valspurt.”

Risken finns.

### För övrigt vägrar Färjestad BK:s vd Stefan Larsson ställa upp på en intervju i Sveriges Television om Cal Foote-affären.

### Här är några Facebook-kommentarer jag ser just nu om hans inte helt smarta vägran: ”Rakt igenom urusel kommunikation från FBK. Ett mediehaveri i kolossalformat!” ”Bedrövligt svagt. Riktigt dålig krishantering dessutom.” ”Jag har utbildat i krishantering och det som är viktigast är att se de drabbade och beklaga det inträffade samt att vara tillgängliga för media. De har gjort det mesta fel här.”

### Gôtt att det kom lite regn i alla fall.

Helt fritt i skogen

Till er som undrat hur i allsin dar mitt usb-minne med drygt 990 filer kunde klara sig så bra efter elva månader i skogen.

Jag vet inte hur det gick till. När jag läser på får jag veta att usb-minnen är tåliga skapelser. Jo, vi vet det. Nu.

En sak till. Det låg inte i någon plastpåse när Christian hittade det. Det låg helt fritt i skogen där jag tappade det i augusti 2025.

Inga rörliga delar
PC-tidningen har testat, även om de inte testade lika länge som jag:

USB-minnen är förvånansvärt tåliga mot yttre påfrestningar som fukt, kyla och smuts. Själva minneskretsen saknar rörliga delar, vilket gör att den ofta överlever att ligga ute i naturen – förutsatt att den inte blir överkörd av tunga skogsmaskiner eller att kontakten rostar sönder.

Nu har jag kopierat filerna för säkerhets skull. Men det rostiga ”skogsminnet”, det bär jag i fickan igen.

Man ska vara vän med sina trotjänare.

LÄNK till första inlägget om usb-minnet i skogen

Min nästa uppläsning

Jag tänker läsa ur och berätta om min nya bok Mopedisten som vägrade ljuga.

Misstänker starkt att det blir ett avsnitt om min tid i Sunne. Silvertackorna, silvertackorna 😉

Kalla mig bokstavshamster

För ett år sedan gick jag mig ut i skogen. Det vill säga i början sprang jag.
Vi kallar det svamprunda så här års. Det är när man är löpklädd men för säkerhets skull har en plastpåse i magfickan på löpjackan. Två förresten.

Sedan ger man sig ut mot friluftsgården, fast besluten att bara springa, inte glutta efter kantareller.

Det brukar hålla 750 meter ungefär. Efter det börjar man småjogga mellan ställena i alla fall. Svampställena.

Blev lite dumt
Den där gången i fjol blev det lite dumt. Jag sprang runt och gluttade och plockade och sprang hem. Sedan stack jag ut igen direkt, cyklade en bit och gick. Och gick och gick. I flera timmar gick jag omkring mellan tall och gran och plockade. Inte mycket men länge. Han är bra kuperad min svampskog, sa jag det? Det var väldigt varmt, jag hade bara ätit frukost och inte fått med mig vattenflaskan, sa jag det?

Precis när jag skulle sätta mig på cykeln igen några kilometer hemifrån och åka hem upptäckte jag till min förskräckelse att plastpåse nummer två fattades i magfickan. Efter flera timmar i skogen.

Ständigt med mig
Jag hade ett usb-minne i den påsen. Ett som jag bar med mig jämt. Arkivet. Det innehöll gamla halvkass romanidéer som jag tänkte fila lite mer på, något foto, idéer till blogginlägg, brev, artiklar, artikeluppslag, protokoll, dagbok från cancerbehandlingen som räddade mitt liv – ja, allt det där som en sån som jag inte vill ska brinna upp och försvinna.

Kort sagt: jag fick lov att ge mig ut på samma runda igen direkt, leta och leta i mina egna spår, upp och ner kring Grossbolstorps höjder. När jag väl kom på cykeln hemåt igen och hade gett upp var jag så yr att Vårdcentralen några dagar senare beslöt ta bort min ena blodtrycksmedicin.

Då ringer Christian
I går ringde telefonen. En vänlig karl från Stackbråtarna (vår grannkulle) hade hittat usb-minnet i skogen intill hästhagen.
– Å tack, va’ snällt. Underbart! Men hur kunde du veta att det var mitt?
– För att det fungerar.

Efter ett år i skogen (en halv sommar, en hel höst, en kall och snöig vinter, en kylig vår och en halv sommar till) så fungerar usb-minnet fortfarande klockrent. Det är rostigt men haver icke givit tappt.

Det stod inte mitt namn utanpå men inuti hade jag skrivit det här och där under texterna.

Stort tack Christian!
Stort tack ni tekniker också, någonstans i världen, ni som uppfann usb-minnet. Nu ska vi aldrig skiljas mer, minnet och jag.

Oj oj oj
Jaså sparade jag den texten med? Jaså den med? Men inte den väl? Jo tydligen. Det här är ju pinsamt.
Och den.
Och den där knepiga.
Oj då.

Kalla mig bokstavshamster.

Vart bor du?

– Hej, ja’ skulle anmäle att vi ä’ strömlöse.
– Jaha. Vart bor du?
– Kalan.

Så kunde det låta när jag arbetade på SOS-centralen i Karlstad för snart 40 år sedan. Samtalet är helt autentiskt.
Kartor intresserade mig redan då och jag hade rest en del i Värmland. Aldrig hade jag hört om en ort som heter Kalan.
Det var inte så konstigt. Den heter Karlanda på kartan men det var det ingen som sa där.

Vad heter bäcken?
Nyss bröt det ut en lång diskussion i vår lokala Facebookgrupp. Så här frågade en fundersam ortsbo: ”Vad kallas bäcken som rinner genom Skived mellan Nyback och Enåsen och mynnar ut i Klarälven söder om forsen?”
”Kusabäcken” skrev den förste som svarade.
”Kasabäcken” skrev en annan.

Jag är inflyttad och har ingen aning om vad bäcken heter. Men Lantmäteriets Min karta ska väl veta? Nej.
Historiska kartorna ska väl veta? Nej.
Ortnamnsregistret ska väl veta? Nej.
Ingenstans finns den nämnd.

Kusa eller Kasa?
Då googlar jag på ”Kusabäcken”. Snabbt hittar sökmotorn en läsvärd liten skrift där tre herrar uppväxta nära bäcken i Skived på 1950- och 60-talen berättar om den tiden. De stavar genomgående med u.

När jag söker på bara ”Kusa” får jag träff på ett hus som hembygdsföreningen kallar just så. Huset låg efter Långgatan intill Hjortmyra, byggt 1903, rivet 1969, skriver föreningen. Under tiden ramlar det in nya kommentarer i Facebooktråden.
”Kusabäcken”.
”Kasabäcken”.
”Kusabäcken”.

Jag vet inte vem som har rätt.

Vanligt med två olika
Själv är jag uppväxt på fastigheten Ängebäckstorp 1:3 som halva grannskapet kallade ”När brödera” medan andra halvan sa ”Nybyggeras”. Sjön där jag lärde mig simma heter Mosaren på kartan men alla sa ”Mosårn”. Sjön åt andra hållet hette Mången på kartan men alla sa ”Mangen”. En tredje sjö kallade kartan Norra Barsjön men de som bodde där sa ”Vibergsjön”.

Norumsjön – Molkomsjön.
Mariebergsviken – Orrholmsviken.
Byckeln – Böckeln.
Kymmen – Kömmen.
Dejefors – Kumla.
Sundhult – Kuba.

Jag är inte ett dugg förvånad över att en bäck i Skived har två namn och minst en förklaring till varje namn.

Det brukar ofta vara så.

### Apropå larmcentralen. Ja, jag vet vad jag har för initialer. Ja, jag hette 112 i det militära. Frågor på det?!
### På mitt centralt sydvärmländska modersmål heter det ”vart bor du”. Inte ”var”.
### Jag vet mycket väl vad det heter på standardsvenska men vi pratar sällan det här på trakten.

LÄNK: uppväxtskildringen Detta Enåsen

Årets Tölare utsedda

Skenrepubliken Tölighetens symbol. Stôbben.

Den värmländska skenrepubliken Töligheten har beslutat ge priset som Årets Tölare till Simona Mohamsson, Johan Forsell och den så kallade trollfabriken (SD).

Det är första gången priset delas mellan flera tölande och andra gången priset går till någon utombys. 1999 fick Bosse Ringholm det efter en sällsynt energisk upprepning av samma svar vid en presskonferens.

Början till en tråkighetens union?
Samtidigt har skenrepublikens president, tillika gatsopningsstrateg, Valdemir Efraimson, beslutat att skenrepubliken Töligheten ska skriva till de tre utländska orterna i den så kallade Trinity of Tedium (De Tre Trista) och erbjuda dem ett samarbete i tråkighetens tjänst.
– Kanske elvadagers gruppreser te mellansvenske McDonaldsrestauranger å döe stasskärner, kanske dä’ kunde va nôt?

De tre orterna i tråktrion är Dull i mellersta Skottland, Boring i västra Amerika och Bland i sydöstra Australien.

Otur va?
Du får faktiskt slå upp själv vad ortnamnen betyder på svenska, ordet tölig också, och efter det kanske det är lämpligt att du börjar fundera över hur man kan motivera att ge årets pris till dem det nu ges till vid nästa prisutdelning efter att någon spelat tölig musik på gnälligt instrument och någon sjungit republikens nationalsång ”Tölar bäst som tölar väääldigt lääänge” hälsar president och tillika gatsopningsstrateg Efraimsson.
– Tölitt, va’? tillägger han och startar nya lövblåsen igen.
Den är tölig den.

### Samtidigt hälsar skenpresident Efraimson att beteckningen ”trollfabrik” på SD:s hårt arbetande datamaskinskribenter egentligen är missvisande och grovt bortistôll.
### – Di ä’ ju redan trôll, då behöver di inte fabriseres. Di finns ju.
### – Men töle kan di. Di ä’ välkomne hit in i Töligheten när di vill.

En tölig gren.

Tölitt bôs.

När jag fick mitt utseende recenserat på torget

Mitt förhållande till oönskade försäljare är kluvet.

Jag gillar de tjänster som Telia säljer oss men jag var inte imponerad när dess kundtjänst skrev att de inte kan ringa.

Härom dagen var det en hurtig telefonförsäljare från ett annat företag som inte kunde mejla, sa han.
– Kan du inte mejla?!! Du var mig en omodern en, svarade jag (75) den unge mannen (ca 27) och lade på.

Kommer fort ikapp
En förmiddag på vår resa i västerled stötte jag på tre försäljare på ett torg. Den kära vännen och ett av våra barnbarn hade gett mig frigång när de själva skulle gå och shoppa kläder i dambutik.

Jag strosade runt och letade som bäst efter biblioteket på orten. Då kommer den mest drivande av de tre gatuförsäljarna fort ikapp mig, snett bakifrån.

Jag vänder mig om, ointresserad. Nu säger han glatt de sju orden som numera blivit bevingade i familjen.
– Hej! Du ser helt underbar ut idag!

***

Vi har aldrig setts varken förr eller senare.

Jag har ingen aning om vad den unge mannen försökte sälja till mig men hans ord på torget väcker många frågor. Här är två:
– Helt?
– Idag?

Krut, poesi och dryckeshorn

Varför väntade vi 55 år med att komma tillbaka till Gotland?

Sonja Åkessons Gotland. Krut- & Pappershandeln i Hemse, stengärdsgårdarna, väderkvarnarna, ringmuren runt Visby, Hoburgsgubben.

På Gotlands Museum såg vi inte bara en fin utställning om Sonja Åkesson. Vi såg bildstenar också. Den från 1000-talet med runorna, ryttaren och mannen som ligger och halsar sitt dryckeshorn är från Bosarve i Närs socken.

Något krut verkar de inte sälja i Hemse längre. Däremot luftgevär.
Vad ska man annars ha en fullsorterad pappershandel till?

Bästa bokhandelsnamnet.

Från Gotlands Museums Sonja Åkesson-utställning.

Från blåsvä’r till solglitter

Utsikt från stuga 211 i Visby Strandby.
Sex fina dagar, från lugn till blåsvä’r, från moln till solglitter.

Havet mullrar, någon gång fräser och spottar det, ibland hörs bara ett stilla kluck kluck kluck när jag springer efter stranden.

Det ser på oss.
Alla är vi havets barnbarnsbarn.

### Nyss lärde jag mig ett nytt ord på gotländska. Kränku. En liten rund trebent mjölkpall. Alltid bra att ha.
### Sårk och pinnsvin kunde vi förut.

Blöta finger-metoden

Varför skrev inte Värmlands Folkblad en rad på nyhetsplats om första maj-demonstrationerna i Värmland?
Det är vi fler än forne VF-vikarien Curt Hagquist som undrat.

Svaret är att VF vill ge läsarna vad man bedömer att de vill ha. Inte vad tidningen själv vill ge.

Tidningsutgivning enligt Blött-finger-i-luften-metoden. Det är så all buskis, populism och i förlängningen folkförakt föds. När du inte har någon egen linje att stå för. När du förtränger begrepp som folkbildning.

Klickbladet
Resultatet blir: Klickbladet.

En klick bestämmer att klicken med pekfingret bestämmer. Till slut kommer det bara att bli Färjestads BK (på sporten), Lars Lerin (på kulturen), Karlstads kommun och Region Värmland (om politiken) som min tidning skriver om. Allt annat får för få klick, eftersom det inte bor lika många som kan klicka i till exempel Munkfors.

De är förträffliga ämnen allihop, de där fyra, men det blir lite ensidig kost. Vem vill äta bara köttbullarna på ett smörgåsbord?

### Förr brukade jag säga att det var en motståndshandling att prenumerera på fôlkbla’t.
### Förr vågade tidningen vara just ett spännande smörgåsbord med både brett och smalt material. Då, när man begrep att vi som läsare är olika personer måndag morgon och lördag eftermiddag.
### Förr vågade man närma sig möten, arrangemang och manifestationer. Till och med på första maj och med penna i hand.

Då när man ville nå’t med tidningen.

Klipp från Värmlands Folkblad 11 maj 2026.

– Publicerar du detta nu, Svensson? Efter drygt en månad?!!

– Ja ja… Jag har väntat med att publicera inlägget. Folket på VF är ju mina vänner och jag vill varken dem eller folkbladet illa. Till sist bestämde jag mig trots allt för att ändå publicera inlägget.

Det är så tölitt med bara köttbullar.