Ord – SVENSSONS SLÄNG

Om det som jag längtar efter

Foto: Inger Nilsson

Jag tragglar på med min blogg, döpt efter krönikorna i P4 Värmland en gång. Ambitionen är den samma som då. Var tredje skulle vara kritisk, var tredje gullig och var tredje ett traditionellt kåseri.
Det lyckades sällan. Jag var för arg.
”Tragglar”? Det är inte sant.

Traggla är vardagligt och betyder att ständigt upprepa, att plugga eller läsa knaggligt skriver Svenska Akademiens Ordlista. SAOB tycker ungefär det samma och Svensk Ordbok tycker att det betyder tjata. Ordet är belagt sedan 1838 och kommer av dialektordet tragga som betyder gnata.

Går jag till Knut Warmlands värmländska ordbok så kan jag läsa att traggļe betyder envisas, tjata, kämpa. Är jag alltså en visserligen tjatig men också envis kämpe, nu när jag nyss passerat 2 400 inlägg här på bloggen? Vissa faktiskt både gulliga och arga.

Tack Knut.
Man får inte ge tappt.

Bra och förfärlig
Det är en bra tid för debattörer.
Det är en förfärlig tid för debattörer.

Många kanaler men inskränkt ändå
Med bra menas att sådana som jag har många möjligheter. Det finns en social kanal i varje vrå i mobilen och datamaskinen. Ibland når man många läsare.

Med förfärlig menas att vi inte har någon gemensam offentlighet. Skrev jag i vårt värmländska folkblad år 1983 så nådde jag nästan varenda människa jag ville nå. När dessutom lokalradion släppte in mig, så nådde jag resten.

I dag krymper pappersupplagorna. Dagstidningarna har förlorat flera generationer av prenumeranter. Till och med rika och skickliga NWT-koncernen måste spara 15 miljoner kronor i ett sparprogram, berättar de. Under tiden bubblar människorna runt i varsina bubblor. Möts de så möts de alldeles för ofta i hot och hat.

Då har jag bara pratat om plattformarna för debatten. Formen. Jag har inte nämnt ett ord om innehållet, om hur den värld ser ut som jag vill kommentera.

Dåliga tider
Nu skulle jag verkligen kunna traggla inhemska debattämnen som fladdrat förbi den senaste tiden. Jag avstår. Jag blir lite trött. Låt mig bara nämna några av de globala. Trump, Musk, Ukraina, Israel, Gaza och Libanon.

Det är dåliga tider för kåsörer, gullare och naturälskare.
Är det 50 000 som har dött i Gaza nu?
Hur mycket är ett liv värt?

Ett tidens tecken
Känner jag det då som att jag håller på och tragglar? Nej, jag gör ju inte det. Skrivandet är fortfarande en glad vana, ett positivt tvång. Det är inte ordglädjen det är fel på, det är tiden.

Ty visst är det ett tidens tecken att 2024 års nobelpris i litteratur går till en författare som har behövt ägna många år av sitt liv åt att berätta om massakrer i sitt hemland.
Massakrer.

Jag längtar efter en tid när skriftställare kan ägna sig åt att studera citronfjärilens flykt. Innan dess: att de ropar på revolution. Nåja, en snäll revolution, en stor jädra kärleksfull jämlikhets- och fredlighetsreform.
Reform.

En där inte muskarna och teslorna och trumparna bestämmer.
En där solidaritet blir ett modeord igen.

Beslut:
Vi får traggla vidare.
Tack för att du besöker min blogg.

Kram!

Kom gärna och lyssna!

Baktankar när veckoslutet börjar

Dessa viktiga frågor i livet.

Varför måste man ta bullen först?
Kan man äta en smörgås från fel håll?
Varifrån kom det första havrekornet?

Vad är meningen med bakfram, baktankar, bakelit, baklava, bakvatten, bakåtnick, bakteriell, häckspecialist och flättobak?
Kan man skriva ett väl genomtänkt livstycke?
Är bakskärmar gjorda av bakplåt?
Om erst betyder först på tyska och bak från början är ett germansk ord, betyder då bakerst först?

– Hur gör man ett baklängesmål?
– Med näsan fram.

Ännu mera arbetslivskunskap jag minns

Det är inte i de platta organisationerna som höga chefer säger att vi har en platt organisation.

Mera arbetslivskunskap jag minns

Jag hör vad du säger. Jag tar det med mig.

Vi ska sätta oss ner och titta på det där.
Ta höjd för.
Ta fram en paketlösning.
Vår kärnverksamhet.
Fokusera. Höja ribban. På agendan.

Vi tror att du är.

Men det var på den tiden.
Nu pratar de säkert inte alls så.

Arbetslivskunskap jag minns

Sådant som man lär sig på jobbet när äldre kollega är lite lätt irriterad då hon lägger på luren:

– Kyss mej där övverst plocker kröser.

När kaffet kom till Sverige

Linn från Gamla Kraftstationen har en fråga.
– Vill du skriva en text till vår kaffeutställning?

Det är klart jag vill. Vilken svensk har inte en relation till ordet kaffe och företeelsen fika? Ja tack, säger jag till Linn Sönstebö Mossberg, eldsjäl och verksamhetsledare för Gamla Kraftstationen – kultur och kafé i Deje.

Fast ordet fika var inte så allmänt som jag trodde i min skrivarkurs för kommunalare på 1990-talet.

I helgen var det vernissage på konstnärernas alster och min text. Barnsligt stolt skriver jag mitt namn på namnbrickan som husvärden Sandra Bornstedt räcker över innan vi går för att skåda.

– Sen tror jag att jag tar en Lustentårta.

LÄNK: Gamla Kraftstationen

Min kaffekrönika:

Rapport från Mellansvenska Hammock-universitetet

Jag ligger i hammocken och läser att mutkolv förr hette mutkorv och troligen kom av det gamla vedernamnet korv på vaktknektar och polismän.

Murvel är från början dialekt och betydde då inte alls tidningsman utan liten tjur, liten tjock pojke, argsint karl.

Trump, det har jag läst förr, betyder egen och tvär karl, hård metod och gevärskolv – på nynorsk.

Vedernamn kommer det att vara länge.

### Trump-gammal.
### Trump-kriminell.
### Trump-bokföring.

Nu sjunger trädgårdssångaren igen.
Det har jag lärt i år.

Han är lite lik en annan.
Han babblar.

Å, en scen!

En gång i tiden var jag ivrigt livrädd för att framträda inför publik. Sitta långt bak i klassrummet och prata gick bra men stå framför alla och redovisa grupparbete, det var en pina.

I dag älskar jag det. Det finns inget bättre sätt att testa en text än att framföra den inför publik. Du får kvitto direkt.

Bu.
Eller bä.

Förbereder nu
Jag är så tacksam mot de som tvingade mig att börja våga. Lika glad är jag över de som ibland hör av sig och vill att jag ska ställa mig på deras scen och försöka vara rolig eller tala allvar. Eller bådadera.

Just nu håller jag på och förbereder två sådana framträdanden. Det kommer att handla om min nya bok Mitt liv som Värmlands sämsta löpare men också om annat.

Två datum
–Lördag 3 augusti kl 18.00, dikter, skrönor och lite annat, Värmlands Vikingacenter i Nysäter.

–Måndag 5 augusti kl 19.00, författarkväll i församlingshemmet Östra Ämtervik.

Hitta boken
Boken finns på nätet hos Akademibokhandeln, Bokus, Adlibris liksom i olika bokhandlar. Eller här:

Länk till beställning och provläsning:
MITT LIV SOM VÄRMLANDS SÄMSTA LÖPARE

Den finns både som bok och e-bok.

Jakob Hultcrantz briljerar i egna ladan

Det är någonting med teater i lador kring Fryken. Nu har vi hittat en ny. Tractor Teater i Västansjö.

Man svänger in vid gamla Folkets hus i Rottneros, följer vägen mot Gräsmark ett tag, svänger vänster mot Västansjö, följer en fin krokig grusväg intill sjön, parkerar vid en röd Massey Ferguson och vandrar uppför backen till teaterladan.

Vi kommer 10 minuter innan föreställningen Jernbanan ska börja. Ladan är knökfull med publik.

Briljerar
Jakob Hultcrantz Hansson har vi sett många gånger på Västanå Teater och i vår tv-apparat. Nu briljerar han i Sara Lidmans berättelse om Didrik Mårtensson. Karln långt där uppe i norr som ordnade järnväg genom socknen fast riksdagen sagt nej.

Det är en bedrift av Dag Thelander att komprimera fem delar av Jernbane-eposet till en föreställning. Han skrev originalmanus.

Sedan är det minst lika skickligt av Jakob Hultcrantz Hansson att framföra föreställningen helt ensam på sin egen nya privata scen. Då står han dessutom för bearbetning, ljusdesign, ljud, film, teknik och grafisk design.

Spännande teknisk lösning
Hans Didrik är nämligen inte ensam på scenen fast han själv är det. Bredvid scenografins fångcell hänger två stora tv-skärmar. På skärmarna framträder då och då Amina Avdic som Didriks hustru Anna-Stava och Ellinor Lindgren som den mystiska barnflickan Hagar. Liksom ett myller av manliga karaktärer, alla spelade av teaterdirektör Hultcrantz själv.

Didrik får sin järnväg genom socknen. Han blir själv den förste som stiger på i Lillvattnet – men i bojor, på väg till Stockholm.

Gå och se, vi tyckte mycket om berättelsen och föreställningen. Konstnärligt skicklig och spännande, praktiskt modig, vacker och publiknära.

### Västanå Teater hör till våra favoriter, det kan inte ha undgått den som läser min blogg.
### Nu har vi hittat en till favorit. Tack Jakob Hultcrantz, tack Sara Lidman och tack du okände forne ladusnickare i sluttningen ovanför Västansjön för det.

Vägvisaren.

Innan föreställningen.

Inga arga konkurrenter.

LÄNK
Sunnenytt: Besjälad berättare berikar Sunne