Löparlärdom nr 148: Lopp jag trivts med.
Stockholmsmaran förstås. Fint att svänga höger efter Västerbron, gôtt för en självplågare att sega uppför Odengatan, jublande lyckligt att stappla in på Stockholms stadion och plötsligt sväva fritt i sista kurvan.
Pers!
Götajoggen. Friidrottstränaren Ulf Karlssons bästa idé som blev en sporre för så många av oss. Glatt lade vi på några kilometer extra i det färsktinade vårgruset när inbjudan kommit. I år då jädrar! Känslan när vi kom ut ur Mariebergsskogen och såg täten sträva på andra sidan viken. Tyvärr fick arrangörerna för sig att ”jogg” var ett gammalmodigt ord och 15 kilometer för långt, så de gjorde om loppet till en tiokilometare med nytt namn. Håhåjaja.
Lidingöloppet. En höstlig älskling. Så många backar uppåt och neråt att en blev full i skratt. Abborrbacken kände varje debutant till men inte att det fanns tjugo nästan lika pigga backar till. En gång blev jag biten av jordgetingar vid pinkstället i skogen strax innan start, en annan gång skrapade jag hela framsidan när jag stöp på en trädrot i en nerförrusning. Upp igen, upp igen, klockan går!
Berlin Marathon. Plattast av alla långlopp, bäst organiserat och varje steg tog du på historisk mark. Glömmer aldrig kyrkokören som sjöng, aldrig känslan när vi sprang fritt över gränsen mellan väst och öst. Perset blev drygt en minut för långsamt men det fixade jag i Stockholm några år senare.
Säffle Marathon. Enda loppet jag sprungit där vi blev bussade till starten eftersom maran trivsamt nog gick från punkt A där näset slutar och till punkt B vid Sporthälla idrottsplats. Bäst var snacket i bussen, näst bäst publiken på elva personer som flyttade sig norrut på näset i takt med oss löpare.
Karisänglunken. Min gamla klubb SK Örnens terränglopp gick alltid på första maj och då kåserade jag vid olika möten med arbetarrörelsen. Men sista gången, 2011, kunde jag inte låta bli att vara med, måste ju någon gång ha sprungit loppet vid min gamla folkskola. En klubb för idealister, ett lopp för oss som älskar idrottens idé. Tack!
25-mannaorienteringen. Inget långlopp (fast det går att ordna om du vänder kompassen fel) men likafullt en favorit. Att stå där i växlingsfållan, småfrysa och vänta på att få springa ut som en av fyra från klubben i den parallella sträckan är värt mycken träningsmöda i värmländskt lingonris. Skallen full av pirrighet, benen fulla av spring, terrängen småfinurlig på stockholmska sättet. Gôtt.
Nu pirrar det i belöningscentrum igen.
LÄS MER:
Meny för alla löpsidorna