Foto – SVENSSONS SLÄNG

Välkommen lördagsgäst

Undrar hur vissa djur fick sina namn? Kopparödla, salamander och steglits till exempel.
Eller rådjur.

Rå-djur? Är dom övernaturliga dom?

Varför paradisäpple heter just paradisäpple är lättare att förstå, tycker den här unga finsmakaren på vår tomt i går.

Jag säger som jag brukar när vi får hjälp att städa tomten:
– Välkommen åter min fine vän!

(Foto: Frida Fridlund)

Halva mötet glodde mot mig och mumlade

Jag är en lojal typ. Är jag anställd så försöker jag jobba för firmans bästa så gott jag kan.
Fast visst har det kliat i fingrarna ibland.

1980-tal, centerstämma i Värmland och jag är utsänd för att bevaka mötet. Tidningen heter Värmlands-Bygden, kommer ut en dag i veckan och det är människorna i salen nedanför mig som äger den.

Lokalen heter Hyttan i Folkets hus, Karlstad, på scenen sitter mötesordföranden och sekreteraren och lika högt utefter ena långsidan sitter journalisterna. Det vill säga jag.

– Det ä’ fel färg på kommunist-tininga’! ropar en upprörd centerpartist på fjärde raden när tidningen hamnat på dagordningen och då sneglar alla på mig. Ett instämmande mummel hörs mellan raderna.

Jag tittar ner i mina anteckningar och tiger. Tror de jag tänker begära ordet? Nej du, jag är utsänd journalist och ingen politiker.

Vevar vilt
Till saken hör att tidningen nyss har fått ny chefredaktör. En vilt vevande skribent och chef som inlett sin bana på det gröna bladet med att byta färg på tidningsnamnet på förstasidan. Från svart till rött. För säkerhets skull har han sedan publicerat en utförlig och positiv artikelserie om det kommunistiska Kuba.

Av alla ämnen att skriva positivt om.

Lojal, sa jag. Inte farao begär jag ordet och säger som det är till de arga i salen. Att jag visserligen har ett radikalt förflutet men aldrig varit någon vän av Kuba. Att jag ivrigt försökt få nye chefen att låta bli att trycka de ömsinta draporna om Fidel Castros rike. Att vi har viktigare saker att skriva om i kärnkraftens Sverige och avfolkningens Värmland.
– Det är fel färg på kommunist-tininga’! skrek den arge.

Befängd idé
Jag får lust att ställa mig i talarstolen och ropa tillbaka att det väl är helt rätt färg i så fall …

Men jag tiger.
Lojal mot yrkesrollen.
Lojal mot tidningen jag jobbar på.

Den finns inte längre förresten.
Suck.

Foto till ett reportage jag gjorde i Värmlands-Bygden om fredsvännen och konstnären Robert Jäppinen i Ransäter.

### 40 år senare tycker jag fortfarande att det var en befängd idé att skriva och skryta över Fidel Castro inför mina vänner bönderna i Värmland.
### Hur länge vägrade Centern kalla sig borgerligt parti?
### Jag har glömt vilket år de ändrade sig.

En dag bland oss lika och unika

Ida Johansson i utställningen ”Det kunde varit vi”.
(Fotot på väggen är taget av Magnus Laupa).

För mig handlar första maj om rättvisa. Om alla människors lika värde. I går fick jag se mycket av det på Gamla Kraftstationen i Deje.
Glada Hudikteaterns och fotografen Magnus Laupas utställning ”Det kunde varit vi” var ett av huvudnumret när årets säsong inleddes.

Fotoutställningen skildrar den mörka historien om hur personer med funktionsnedsättningar behandlades en gång i tiden i Sverige. Utställningen bygger på filmen med samma namn och tar upp rasbiologi och experimenten på Vipeholmsanstalten.

Börjar gråta
Så här skriver Magnus Laupa själv:

”Det är stilla i sovsalen. Ida vänder och vrider sig i sin säng. Hon drömmer. Plötsligt vaknar hon till, sätter sig upp. Tittar rakt in i min kamera. Två vårdare är snabbt framme, trycker ner henne igen.”

”Där sitter hon”, fortsätter han. ”Finaste Ida. Ljuset, blicken, så skör, så vacker. Jag börjar gråta och kan inte sluta.”

”Att få träffa Ida och kompisarna som agerar statister.
Att få visa att alla är lika och unika oavsett vem man är.
Det är det viktigaste projekt jag gjort. Jag har aldrig fått så många kramar som under inspelningen av DET KUNDE VARIT VI.”

Dagens varmaste applåd
Allra sist i programmet på Gamla Kraftstationen i går var det Ida Johanssons tur att själv hålla tal. Invigningstalet. Vi som hörde hennes sommarprogram i P1 i fjol kände igen den kloka, varma Ida från den gången.

Ida vet att arbetet hon och de andra gör i Glada Hudikteatern gör nytta. Vi är alla lika och unika.

Efter talet och efter att hon klippt det regnbågsfärgade bandet fick Ida ännu en applåd. Dagens varmaste.

En ny säsong på Gamla Kraftstationen har börjat.

ETT ANDRA HEM

Så här började mitt tal när jag inledde invigningsprogrammet:

Hej. Välkomna hem. Hit.
Det är så jag känner, när jag kommer till Gamla Kraftstation. Här är jag hemma. Mitt andra hem.
Det är så här jag vill att ett hem ska vara. Go frukôst. Trevlitt fôlk å stri mä när man har fått första koppen kaffe i sig och börjar känna sig pratbar.

Högt i tak. Mycke skratt å mycke allvar.
Historia i väggarna.
Go’ lunch.

Iblann får man till å mä en kram.
Iblann lyser sola. Då kan man sitta ute.
Fin trädgård.

Som ett hem.
Som en familj.

Men med en skillnad. Här finns det utrymme till väldigt mycket mer spännande och varierad konst och utställningar än vi har på väggarna där hemma. För mig är det en upplevelse, varje vår när jag kommer hit för första gången.

I år med kan jag säga.
Jag har tjuvtittat.

Jag presenterar och intervjuar dagens invigningstalare Ida Johansson.
(Foto: Anuki Sturua, Glada Hudikteatern).

(Foto: Sandra Bornstedt).

En av många verk av det andra huvudnumret i årets utställningar på Gamla Kraftstationen i Deje. Den anonyme konstnären bakom signaturen Hellstrom Street Art.

”Smart, nyfiket och ansvarsfullt”

Dags att avsluta min miniserie om artificiell intelligens, AI. Varför inte låta huvudpersonen få sista ordet? Det är inte mer än rätt.

Jag öppnar gratisversionen av ChatGPT och skriver in den här prompten:

Du är bloggare. Skriv ett kort inlägg om vad man bör tänka på när man använder AI.

Det tar några tiondelar av en sekund, högst, innan följande dyker upp på mobilskärmen. Jag har inte ändrat ett kommatecken i ”hans” blogginlägg:

AI är ett fantastiskt verktyg – men precis som med allt kraftfullt gäller det att använda det med eftertanke.

För det första: var källkritisk. AI kan låta självsäker även när den har fel, så dubbelkolla alltid fakta, särskilt när det gäller nyheter, hälsa eller juridik. För det andra: tänk på integriteten. Undvik att mata in känslig eller personlig information som du inte vill ska spridas eller lagras.

Det är också viktigt att komma ihåg att AI inte ersätter mänskligt omdöme eller kreativitet. Se det som en assistent, inte en facitmaskin. Använd AI för inspiration, effektivitet och stöd – men låt dina egna värderingar, erfarenheter och idéer styra slutresultatet.

Kort sagt: använd AI smart, nyfiket och ansvarsfullt.

Länkar till de tidigare inläggen i serien:
Trump och tanken med Grönland
Du är för sent ute min vän
Penna, långfinger eller maskinskrift?
”Förlåt, jag ska skärpa mig”

”… annars försvinner visslaren osedd in i hösten”

Kunnat känna igen fjärilar har han gjort sedan han var barn.
Kunnat fotografera dem har han gjort i 15 år.
Nu, med tredje boken, tar han ett språng som skribent med.

Onsdag. Jag sitter i bästa läsfåtöljen, det är mulet ute och uppehålls i ishockey-VM. Då hamnar Mikael Skalstads nya bok Folk och fjärilar i mitt knä. Ett praktverk på mer än ett sätt.

Boken vimlar av fina fjärilsfoton, imponerande kunskaper om feromoner, mimicry, honungsdagg, vingtecken, generationsdimorfism och annat fjärilskt. Hela tiden bjuder Mikael inlevelsefullt oss läsare med på sina vandringar vid Torsberget, Omberg och Ryrhalvön.

Eller i Loftahammar.

Detaljen skapar trovärdighet
På skrivarkurser brukar jag predika om hur detaljen skapar trovärdighet. Om att forska flitigt men sedan inte gödsla med resultatet av researchen. Om att låta läsaren bli medskapande.

Så här beskriver Mikael Skalstad ett av sina besök i Loftahammar, när han ska hälsa på hagtornsfjärilen där:

”Jag är på fjärilsresa i norra Smålands skärgård, i gränslandet mellan jord och hav. Loftahammar, en trevägskorsning med ICA-affär, ett vandrarhem inrymt i en före detta vägkrog, en grön golfbana som slingrar under ek och lind. En väldig marina med gästhamn och krog samt en märklig mordutredning där en brunstig älgtjur spelade en avgörande roll.”

Inte mer. Inte mindre.
Loftahammar.

Här är läckra fjärilsfoton, något annat hade jag inte väntat. Jag har stått där i närmsta hagmark hemmavid och sett denne fjärilsvän försiktigt lyfta upp ett strå med en nykläckt fjäril på och stuckit den under näsan på mig. Brun gräsfjäril. Då är det klart att han hade tålamod och kunskap nog att lära sig fotografera dem också, så snart tekniken satt.

Men här är språkliga vackerheter med, i lagom mängd.

”Hur länge minns man doften av en fjäril?”.
”Grönsnabbvingen är förlovad med april och gift med maj”.
”I Loftahammar möts tre vägar. En leder dit, en därifrån. I dag tar jag den tredje – den som kantas av fjärilsdrömmar.”
”Man måste veta vad ögat söker, annars försvinner visslaren osedd in i hösten.”

Självplågare?
Detta är ingen recension. Mikael och jag känner varandra för väl för det.
Men ändå: tag och läs!

Är du naturvän? Då är du självplågare om du låter bli.

Svavelgul höfjäril. (Foto: Mikael Skalstad).

Mikael Skalstad i sina favoritmarker.
(Foto: Sven-Ove Svensson).

### Mikael Skalstad: Folk och fjärilar, 207 sidor, Naturcentrum 2025.
### Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.
### Här kan du läsa mer om den: https://naturcentrum.se/2025/04/folk-fjarilar/

Gör det.

En lurning vid kanten av vår trolska skogstjärn

Vid stranden av en fin skogstjärn.
Där finner jag henne.

Ringduvor sjunger, en hackspett trummar och lätta skyar färgar himlen över tjärnet gråblå. Några tallar speglar sig i det blänkande vattnet, ungbjörkar målar en ridå av grönt. Lätt, ljust grönt.

Klockan är kvart i åtta på morgonen. Jag brukar inte gå här så tidigt, långt bort i skogen bland trolska tjärnar.

Undrar vem som lagt i ekan? Finns det mycket fisk?

Bara om jag skär
Då – får jag se asfalt framför mina fötter. Jag är inte långt bortanför tätbebyggt område. Det är en asfalterad gångväg jag går på.

Å ena sidan mystisk skogstjärn, men bara om jag beskär fotot rätt.
Å andra sidan ett förkrympt litet vatten, strax intill vår vårdcentral. De ska ta blodprov på mig där. Strax.

Mänskliga finurligheten
Än går jag asfalten fram och funderar över hur lätt man kan luras med foton.

Det har alltid gått. Långt före all artificiell AI-intelligens fanns den mänskliga finurligheten. Den som lägger stor eka i mycket litet vatten.

Bara för att den kan.

Utan filter i Nedre Ullerud

Det är någonting särskilt med norrsken.

När jag ser vad himlen har för sig ibland så undrar jag inte på att folk trodde på diverse övernaturligheter förr.

För övrigt noterar jag att det ganska gråvita norrsken jag fotograferade över Skivtjärn utanför Deje i fredags kväll blev färgglatt i min mobil.

Utan filter.

De bevingade orden från Jönköping 1975

Inför boksläppet i torsdags blir jag filmad. Tanken är att publiken ska se på en tv-skärm hur jag kommer löpande den dryga milen hemifrån Forshaga via gator och skogsstigar – och till sist uppför en trappa på gaveln till Gamla Kraftstationen i Deje.

Sedan ska jag plötsligt och i perfekt sekundpassning komma löpande in på scenen, en våning ovanför publiken.

Ellinor Berggren som filmat mig tar studenten snart. När hon klippt filmen klar med springvänlig musik och allt, några dagar innan släppet, skickar hon den på mejl.
– Det här blir ditt genombrott, Sven-Ove.

### Måste komma ihåg att berätta för Ellinor att just då för hon ett gammalt talesätt vidare.
### Jag lärde mig uttrycket på Smålands Folkblad 1975 och tog det med hem.
### Fråga mina forna arbetskamrater, de har hört det förr.

Jag hoppas så hon har rätt 😉

– Ska inte vägen till Gamla Kraftstationen gå här nånstans?

Den 66:e dagen

18 mars. Var det så här du hade tänkt dig den 66:e dagen av ditt 74:e år?

Morgon. Trött efter intensiv helg med kulturresor, politik och framträdande. Vaknar 06.30, somnar om till 09.30. Äter en sen frukost med den kära vännen, kaffet tar vi i solen på balkongen.

Läser i Bengt Bergs fina nya diktsamling ”Allt tar vägen”. Höften känns lite bättre än i helgen.

Letar fakta till vår sommarresa. Läser om världens äldsta oljeraffinaderi och om skogsbrandfältet strax intill socknarna där mina förfäder bodde. Skriver ut några sidor.

Hämtar hem foton från ett av mitt livs höjdpunkter. Bokpremiären i fjol i Gamla Kraftstationen i Deje. Jag fick dem på mejlen i dag, tack Sandra! Nu riktigt ryser jag av det fina minnet. Så mycket folk, så mycket kärlek.

Lägger fram löparkläder, vinterversionen men utan dubbar. I dag ska jag ta ännu en rehabrunda efter luftrörskatarren – om bara höften vill.

Dricker förmiddagskaffe på balkongen. Läser Bengts dikt om att han fyller 90 om 13 år.

”Undrar
hur många år
jag varit död
då?”

Dammsuger trappan. Plockar gammalt blött bôs som tinat fram ute i trädgården. Springer. Höften vill.

Ja-a, så här hade jag tänkt mig den 66:e dagen. Precis så.

Foto från boksläppet i Gamla Kraftstationen
14 juni 2023: Sandra Bornstedt.

### Helgen innan? Se nedan. ”Detta blir vårat genombrott”

Kultur, natur och konferens. Sådan var helgen innan, jag har fortfarande lycklig puls.

Fredag. Västanå Sessions i Rottneros med de gladaste fem folkmusiker jag sett: Magnus och Sophia Stinnerbom & Sébastien Dubé tillsammans med de inbjudna amerikanska vännerna Bruce Molsky och Darol Anger.

Lördag. Boksläpp och tårtkalas på Torsby bibliotek där Bengt Berg firar 50 år som poet med att ge ut sin nya diktsamling ”Allt tar vägen”. Fina dikter och herr Berg i högform i mellanpratet på insidan snöyran.

Söndag. Reser med kamrater till distriktskonferens i Årjäng för att staka ut EU-valåret 2024. På hemvägen möter vi tranor, tofsvipor och hundra och åter hundra sångsvanar.

För att citera mig själv:
Detta blir vårat genombrott.

Inspiration i skjul

På söndagen far vi på bilutflykt för att titta på Edith Södergrans och Staffan Jofjells fina foton. Sitter i ett skjul av brädlappar och presenning på Rackstadmuseet och ser Staffans bildspel från det då befriade Nicaragua.

Måndag morgon. När jag vaknar har jag nyss blivit beskjuten i en djungel. Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen skrev Tomas Tranströmer, men att jag skulle bli revolutionär i Sydamerika vid 72 års ålder, det hade jag inte trott.

Det nästa jag tänker är ordet kattmänniskor.

Från Staffan Jofjells bildspel.

Foto: Edith Södergran.

Foto: Edith Södergran.

Text: Edith Södergran.