Då och då skriver jag en ordruta och lägger ut på Facebook. Jag tycker om den ordknappa formuleringens möjligheter.
Det är själva det sociala mediet som sätter gränsen. Skriver jag för många tecken går det inte att använda de grafiska bakgrunder som erbjuds.
En språklig nackdel är att det då inte alltid blir fullständiga meningar, men det kan jag leva med. Detta är ett skrivsätt för sig. Folk som läser och skriver de här texterna vet att så skriver vi inte nödvändigtvis i andra sammanhang.
Här är några ordrutor igen, tidigare publicerade på Facebook. Den om regeringen som nått ut är jag en aning nöjd med.
När gratisartiklarna började dyka upp på nätet sjönk tidningarnas upplagor småningom drastiskt. (Genrebild).
Jag känner en person som stundom sysslar med framtiden. Han gör scenarier. ”Så här kan det bli”. Ärligt talat blev jag inte särskilt imponerad när jag först hörde talas om hans jobb. Steget till schamaner och veckotidningssierskor kändes inte särskilt långt.
Han är högt utbildad, trevlig och klok – men framtiden kan han inte veta mycket om. Det kan ingen, tänkte jag.
Så, i slutet av 1990-talet, fick han ett uppdrag av en stor organisation i mediebranschen. När han var färdig blev det sannerligen storm i spalterna.
Det skärande muntra ljudet Saken var den att det hade kommit något nytt som hette Internet. Det skulle stavas med stort I den gången, ty det var ett namn. Aftonbladet Kultur hade varit Sveriges första tidning med artiklar på nätet, nu hade även andra tidningar börjat dyka upp där med artiklar. Allt fler svenskar skaffade hemdator och modem, ofta med hjälp av facket eller lokala datorföreningar som ordnade billigare inköp. Många arbetsgivare började träffa flerårsavtal om personaldatorer.
Medan html-tekniken med webbsidor slagit igenom i världen började ett nytt ljud dyka upp i svenska hem och på redaktioner. Det skärande muntra ljudet av ett modem. Apparaten som band ihop våra datorer med världen genom koppartråden.
En dag mot slutet av 1900-talet såg jag en rörlig film på nätet. Någon hade filmat en flygande duva underifrån. Tre sekunders vingrörelser, längre orkade inte nätet. Detta var dagar när vi lärde oss att blå understrykning betydde länk men att bilder på startsidan tyngde och borde undvikas.
Hemsidan sa folk. Ordet betydde startsidan men det har folk inte lärt sig än. Somliga kallar webbplatsen för webbsida, det är inte mycket tydligare det.
Nu var det 1997 och pionjärtid. Inte visste vi då vad den skulle ställa till med för svenska tidningar.
Hotade deras framtid Storm blev det. Storm i spalterna och storm bland de tidiga brukarna bland journalisterna. Här satt de på redaktionerna och gjorde en pionjärgärning och så kom det en karl och hotade hela deras framtid. Ska det vara tacken det? När man ligger på teknisk framkant och allt. Inte dör papperstidningen. Den har ju alltid funnits.
Nåja. Min bekant är en snäll och timid person. Det skulle aldrig falla honom in att hota en endaste människa, än mindre en hel bransch. Ändå var det så de uppfattade hans utredning.
Uppdraget han fått var att undersöka tidningsbranschen, att se vilka framtidsmöjligheter den hade och att göra några möjliga scenarier för det.
Han gjorde fyra stycken.
Det var det första som fick redaktionshjärnorna att koka över. Själv kokade jag inte, jag känner honom, men nog tyckte även jag att scenario nummer ett var ett stycke teknisk nonsens. Den var både för optimistisk och pessimistisk på en och samma gång. Papperstidningen är flera hundra år gammal, den är starkt inarbetad, alla svenskar har en. Den står stadigare än i ditt scenario.
Papper är ändå alltid papper.
Papper för de äldre Följande var vad han förutsåg i sitt första scenario år 1997: Cyberworld 2000. Det där både medborgare och tidningsföretag snabbt accepterar alla nya tekniker och apparater.
Han såg en läsare som läste sin morgontidning på en digital apparat. ”De nyaste modellerna kan till och med fällas ihop och stoppas i en större ficka.” ”…om jag hittar något extra viktigt så kan jag tanka hem det via mobilkommunikation ifrån nästan var som helst. Nästa månad ska det till och med fungera i tunnelbanan och på X2000”.
”De lokala tidningarna har sedan länge följt utvecklingen och hänger med bra. De flesta har definierat om sin roll, från att ha producerat nyheter tryckta på papper till att vara sitt områdes nyhets-, kunskaps- och resurscenter.”
”Kostnaden för läsplattan uppvägs för de flesta av det lägre abonnemangspriset, jämfört med abonnemangspriset på de papperstidningar som fortfarande finns kvar”.
”…många har ett uttag så de kan koppla in ett smidigt tangentbord och använda sin läsplatta för e-post och göra enklare arbetsuppgifter etc”. ”Vissa av de dyrare modellerna har inbyggd kamera för videokonferens via mobiltelefon. Den funktionen blev populär när en av de första som ägde en sådan modell råkade ut för ett bankrån och diskret kunde sända ut en direktsändning till teve och tidningar sekund för sekund. Inte minst polisen uppskattade hjälpen.”
I scenariot säger en fiktiv chefredaktör: ”Visst, vi trycker fortfarande en mindre upplaga på papper, någon gång per vecka, för våra äldsta läsare, men det ser vi mest som en service till gamla trogna prenumeranter.”
Och så här skriver scenariot om handel på nätet: ”Att handla elektroniskt har bokstavligt talat blivit vardagsmat.” ”Dubbelarbetande föräldrar slipper tillbringa sin tid i bilköer eller storköpskassor. Skivköpare handlar skivor direkt från USA och cineaster kan hyra sina älsklingsfilmer från franska filmbolag. Även vanliga människor säljer och köper, både saker och tjänster idag.” ”De köpstarka och medvetna konsumenterna upptäcker att man kan hitta information om priser, produkter etc via nätet”.
Vad han inte förutsåg var att så många så länge skulle låta bli att ta betalt för så mycket, när det gäller tidningen. Att den gratisläsningen skulle prägla en hel generation. Vadå betala? Det är ju gratis.
Han fick rätt I övrigt fick han rätt. Värre rätt än vad vi gamla pappersmurvlar befarat i våra värsta mardrömmar. År 2022 har en hel bransch lärt unga människor att hellre läsa nyheten gratis på nätet i dag än att betala för att få den i brevlådan i morgon. Det är klart att sådant får prenumerationer, annonsintäkter och redaktionellt material att minska.
Under tiden har tidningsupplagorna krympt katastrofalt och sociala medier tagit över mycket av nyhetsförmedlingen. Alldeles för många svenskar har gått från ett kritiskt tidningsläsande folk till ett gäng lättbluffade facebookare, twittrare och googlare. Och visst köper vi våra julklappar på nätet.
Per hade rätt. Det har tidningsbranschen glömt. Tyvärr lyssnade de inte och lärde sig ta betalt i tid.
Tänk att det kan väcka så stort intresse från kommentariatet att du har som jobb att publicera tidtabeller på regionala trafikbolagets webbplats.
Eller bibliotekets öppettider på kommunens facebooksida. Eller att markera stensättningar på Fornsöks karta. Eller vandringsleder på lantmäteriets karta. Eller nya ord på Svenska Akademiens söksida. Eller öppettider för covidtester. Eller nya rätta Lottoraden. Eller kartan över Svenska rallyts specialsträckor. Eller nya biljettpriserna i tätortstrafiken. Eller telefonnumret till vårdcentralen. Eller nya pandemirestriktionerna på Krisinformation. Eller tv-programmet. Eller nya gamla böcker i fulltext på Litteraturbanken. Eller fakta om sotning hos MSB. Eller nya lagar från årsskiftet. Eller kartan över parkeringsplatser i stan. Eller lokala ordningsstadgan. Eller datumen för kommunfullmäktiges möten år 2022. Eller barn- och utbildningsnämndens möten. Eller tips på aktiviteter på sportlovet. Eller simhallens öppettider. Eller statistik över antalet covidsmittade vecka 2. Eller vecka 3. Eller reglerna om vinterdäck. Eller telefonnumret till landshövdingen. Eller e-posten till hans chefssekreterare. Eller linjekartan för linje 600. Eller 602. Eller 601. Eller Munkfors kommuns organisation. Eller namnen på politikerna i Forshagas kommunstyrelse. Eller listan över elljusspår i Sunne kommun. Eller datumen för sophämtning för den som har fritidshusabonnemang i Kil. Eller listan över Trafikverkets webbkameror för väglaget i Mellansverige. Eller svaret på frågan om hur många i Sverige som heter Karin. Eller Lars. Eller priset på Jan Guillous nya bok. Eller listan över dagens post till Länsstyrelsen. Eller adressen till Folkets hus på Hammarö. Eller till kungen, Zlatan och Sportspegeln. Eller snödjupet i Karlstad 1951. Eller nu.
Tänk att detta är så intressant. En tidtabell och ett snödjup.
### Det var förresten 81 centimeter i stan 1951. ### Som mest.
Fredag. Hamnar i en diskussion i sociala medier. Måste hockeyklubben Färjestads tränare vara på bild i de värmländska länstidningarna hela tiden? Ja, tycker ansvarig redaktör på den stora tidningen. Hon ser ju att det är så läsarna vill ha det. Klicken och besöken på nätet styr.
Nu tittar någon i arkiven. Nya Wermlands-Tidningen har 1 006 artiklar om tränare Pennerborn i sitt digitala arkiv. Värmlands Folkblad har ännu fler än den stora draken, nämligen 1 015. Är han min provins mest omskrivna person?
Klicken och besöken styr.
Jag tycker detta är en skrämmande utveckling. Vill inte tidningscheferna något med sina jobb? Känner de inget annat uppdrag än att jaga klick?
Bara en sport kvar? Kanske borde en och annan redaktion fundera över om man till och med skulle kunna ta ett ansvar för att bredda? Kanske är man med och skapar efterfrågan själv? Kanske blir det bara en enda sport kvar till slut i värmländska medier om enbart klickjakten får styra?
Sportjournalistiken har varit föredömen på det sättet att den med sin entusiasm ökat från enstaka notiser till vräkmånga sidor på drygt hundra år. Den har satsat skickligt på bilden och dramatiken, personifieringen och på att skildra både vardagen och festen.
Nu är man starka. Så starka att inte ens vi sportintresserade alltid tycker balansen är vettig på måndagarna. Kanske är det dags att fundera över det där Astrid Lindgren-citatet från 1947: ”Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll”.
Kanske är det inte flest pennerbornare per spalt- och webbmillimetrar som vinner till sist?
Våga springa före Peter Franke, före detta chefredaktör på VF som också deltar i diskussionen, skriver:
”’Vi ger folk ännu mer av vad folk vill ha.’ I det synsättet finns inga tankar på att förändra vare sig sportsidorna eller världen.”
Jag håller med, precis så menar även jag. Livet blir roligare för både politiker och redaktörer om de har ett större syfte än att hålla en blöt pekfinger i luften. Världen behöver fler som springer före och visar vägen. Vi läsare också.
Hurra! I dag fyller du 10 år, kära blogg. Hur ska vi fira det?
Någon skriven programförklaring hade jag inte i november 2011 men däremot en oskriven. Den hade växt fram under tiden jag hade krönikor i P4 Värmland. Var tredje krönika skulle vara mjuk betraktelse (natur, barnhistorier och liknande), var tredje ett roligt kåseri (nåja försök till humor i varje fall) och var tredje kritisk (gärna politisk satir).
Jag har inte räknat men förmodligen klarar bloggen gullighets-, rolighets- och kritikkvoten någorlunda. Möjligen blir jag ettrig oftare än gullig när jag skriver, lyckan är svår att skildra så hon blir intressant. Det är nästan alltid när jag är arg jag får mest gehör.
Så himla rolig är jag inte.
Får lust att sluta Ibland får jag impulsen att sluta med Svenssons släng. Facebook knövvlar hela tiden med sin algoritm, vilket gör att färre ser just de inlägg där jag länkar till bloggen.
Fast än är det värt det. En gång träffade jag en poet som tyckte det var belöning nog om fem personer läste hans diktsamling. Respekt!
Skriver gör jag först för mig själv och än är ni andra fler än fem. Rekordet är drygt 1 100 gillningar, men ibland kan det räcka med att min text betytt något för en enda läsare.
Till sist ett tips. Klicka fram menyn, om du inte gjort det. Där finns det många fasta sidor som jag slitit med; om skrivande och springande, om husbehovspoeten Viktor Root och mycket annat. Viktor är jag själv förresten.
Kära coronadagbok, tiden går. Snart kan vi alla se tecken på hur tålamodet börjar tryta.
Människan vill vara social.
Människan vill känna fysisk kontakt.
Det är inte ofta jag rör mig i stan till fots dessa dagar. När jag väl gör det får jag gå i slalom mellan grupper av tätvandrare på Drottninggatan. I entréerna till olika köpcentra gäller det att passa på när det blir en lucka mellan ut- och inpasserande. Att besöka en badplats är ett lotteri och bäst tur har den som söker sig till utkanten. I mitten är det trångt, om vädret är bra och folk är lediga.
Där har du några självupplevda iakttagelser. Då har jag inte nämnt hur illa det var i början, med den trånga gemensamma in- och utgången på Centralsjukhuset i Karlstad.
Otåligheten växer Nå, det finns mycket som är bra också, folk som visst håller avstånd på både vandringsled och trottoar. Folk som ställer upp som volontärer och kör ut varor åt butikerna, folk som organiserar Skype- och Zoom-alternativ när möten måste hållas.
Men otåligheten växer. Jag ser det trytande tålamodet lite varstans. Det syns som sagt på badplatserna, det syns på Facebook. Nu börjar folk klaga. Idrottsrörelsen och kulturmänniskorna klagar. De som vill att vi ska bära mask klagar.
Självklart är föreningsmänniskor, kulturarbetare och andra bekymrade. Konstigt vore det annars. Vem vill inte gå på teater eller se internationell idrott – med publik – i tv?
Samtidigt är klagomålen ett tecken på just tappat tålamod.
Den late 25-åringen klarar sig bättre Folk som är drygt 70 och friska klagar. De är piggare än mången depraverad ungdom, tycker vissa av dem. Kanske. Men är deras lungor och andra organ det? Hjälper det en äldre så mycket, att hon eller han springer tre gånger i veckan och nyss fått ner sitt BMI till 24,9, alltså ingen övervikt?
Jag är skeptisk.
Hur är det Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi, säger om 70-åringar som inte vill låtsas att de är äldre? De som hävdar att 70 är det nya 50, själva spelar de ju golf, reser och är fräscha.
Hon säger att det handlar om reservkapacitet i lungorna och blodomloppet. Även om du tycker att du har bättre kondis än en slö 25-åring, så klarar sig den late 25-åringen mycket bättre i en respirator än du. Det beror på hur bra hjärtat är och hur elastiska dina lungor är.
Detta märker du inte själv, säger Agnes Wold, men så är det. Du har mindre reserver och då klarar du intensivvård mycket mycket sämre.
Sådant går jag omkring och funderar på, medan forskarna jobbar vidare med vaccinet. Många håller ut och många är otåliga. All respekt för bådadera. Människan vill kramas, det är inte bara jag som vill det.
***
Nu får det räcka för i dag, kära Coronadagbok.
Kram senare!
Ett av dem använder jag aldrig, med all rätt. Två andra kränker folk med stark aversion mot rundstavar och eftertänksamt mummel. Det fjärde vill vi gärna få distans till snart.
Riskabla fraser
”Vila i frid” är en så rädd liten hälsning. Tror du verkligen att det finns en risk att den avlidne ska börja spöka? Det händer inte ofta här i socknen, vet du.
”En fräck stöld” är det konstigaste tidningsuttryck jag vet. Exakt vilka stölder är inte fräcka?
”Brandkåren var snabbt på plats”. Hur vet du det?
Dåligt namn på en lunchrätt just nu
Volymmål.
### Då ringer Telefonören. Det var länge sedan. Han har kommit på hur han ska spara tid och pengar, nu när vi ändå håller distansen.
– Hur då?
– Ja ha sluta’ mumma mig å bôrste tännera. Spar’ flere minuter om da’n. Å råvaror sen.
– Kam då?
– ”Kam”?
### Te vecka (till veckan) är ett lokalt uttryck, ofta använt av medmänniskor som saknar nummer på sina veckor. Te vecka kan då betyda vilken kommande vecka som helst. En speciell relativitetsteori, betydligt äldre än både Albert Einstein och systemet med veckonummer.
