En del dagar blir den här skrivaren särskilt glad. Lite stolt också. Som när senaste numret av Wermlandiana landar i lådan.
Först hittar jag ett fint och välskrivet reportage om mitt boksläpp på Gamla Kraftstationen i Deje. Sedan en inkännande och vänlig recension av boken jag släppte.
Stort och uppriktigt tack, Ulla Walldén som skrev och fotograferade från Deje och Peter Olausson som recenserade. Det sitter en lycklig man framför en braskamin i Forshaga och stuvar bokstäver just nu. Ni gav mig fortsatt skrivklåda ett bra tag till, vänner.
### Gå med i Föreningen Värmlandslitteratur. Då får du tidskriften Wermlandiana. ### Den enda som recenserar det mesta med värmlandsanknytning som ges ut.
Just det, jag har två recensioner med själv i senaste numret också. Jag har läst Peter Kadhammars spänningsroman Knäcka ägg och Mårten Linds Granarnas tid – drömmen om den otämjda skogen. Båda böckerna är läsvärda.
Sveriges ärligaste politiker? Eller blir det räfst och rättarting efter den kommentaren nu i lokala Karlstadpartiet Livskvalitet som tycks åka ur kommunfullmäktige?
Läs vad deras ordförande Kjell-Arne Kolthoff sa till media mitt i valnattens dystra stund:
– Jag svarar inte när det ringer från ett främmande nummer, säger den ene. – Jag bara lägger på när det är folk jag inte känner, säger den andre.
Det hände sig att jag blev uppringd av en mumlande röst som ville komma in här hemma och stamspola. Jag tackade nej och berättade om saken i tidning och sociala medier. Folk höll med och muttrade åt den onödiga åtgärden firman försökte pracka på många av oss. Inget konstigt med det.
Det som fått mig att fundera är den andra kommentaren från vissa. – Enkelt. Svara inte.
Det paradoxala är alltså att vi blivit ett folk med bärbar telefon. Vart vi än går har vi en lur i fickan. Men vi vill inte tala med några främmande. Många vill inte det.
Händitt, som de säger i Munkfors.
### Just när jag skrivit detta ringer det från ett nummer min telefon inte känner igen. ### Folktandvården nere på byn. ### De har en tid åt mig.
På lördag den 19 september klockan 12 är vi i Värmländska Författarsällskapet med och arrangerar ett möte med Sofie Axelsson Medin och Joakim Medin. Plats: kyrksalen, Tingvallakyrkan, Karlstad.
Kom om du kan!
Deras nya bok heter Fängslad av Erdogan. Underrubrik: Journalistik och kärleksbrev bakom turkiskt galler.
Frihet för media borde stå på dagordningen varje dag som världen nu ser ut.
Det är så obeskrivligt tragiskt att en människa har blivit ihjälslagen i stan.
Det är så obeskrivligt illvilligt att så många då påstod och ännu fler genast trodde på påståendet att dråparna var utlänningar som måste visas ut. De är svenskar från Trollhättan. Det är så obeskrivligt korkat om nu den medvetna eller omedvetna lögnen får folk att rösta på lögnarna.
Så ska inte ett demokratiskt val gå till. Vi vill inte ha sådana förtroendevalda i våra folkvalda församlingar. Vi vill ha rejält folk som man kan tro på.
Rösta inte på lögnare. Inte ens om de är gifta med hockeyhjältar, sitter på högavlönad syssla i Bryssel eller bara ljuger för att det är skoj.
En man har blivit ihjälslagen. Barn har förlorat sin far. Det finns ingenting skoj i det.
Det finns bara skam och skuld. Dråparnas och lögnarnas skam. Och skuld.
### Alla trollfabriker ligger inte i Stockholm. ### Vissa finns på mycket närmare håll, kanske redan halvvägs till din stad? ### Tro inte på dem.
Jag är en lojal typ. Är jag anställd så försöker jag jobba för firmans bästa så gott jag kan. Fast visst har det kliat i fingrarna ibland.
1980-tal, centerstämma i Värmland och jag är utsänd för att bevaka mötet. Tidningen heter Värmlands-Bygden, kommer ut en dag i veckan och det är människorna i salen nedanför mig som äger den.
Lokalen heter Hyttan i Folkets hus, Karlstad, på scenen sitter mötesordföranden och sekreteraren och lika högt utefter ena långsidan sitter journalisterna. Det vill säga jag.
– Det ä’ fel färg på kommunist-tininga’! ropar en upprörd centerpartist på fjärde raden när tidningen hamnat på dagordningen och då sneglar alla på mig. Ett instämmande mummel hörs mellan raderna.
Jag tittar ner i mina anteckningar och tiger. Tror de jag tänker begära ordet? Nej du, jag är utsänd journalist och ingen politiker.
Vevar vilt Till saken hör att tidningen nyss har fått ny chefredaktör. En vilt vevande skribent och chef som inlett sin bana på det gröna bladet med att byta färg på tidningsnamnet på förstasidan. Från svart till rött. För säkerhets skull har han sedan publicerat en utförlig och positiv artikelserie om det kommunistiska Kuba.
Av alla ämnen att skriva positivt om.
Lojal, sa jag. Inte farao begär jag ordet och säger som det är till de arga i salen. Att jag visserligen har ett radikalt förflutet men aldrig varit någon vän av Kuba. Att jag ivrigt försökt få nye chefen att låta bli att trycka de ömsinta draporna om Fidel Castros rike. Att vi har viktigare saker att skriva om i kärnkraftens Sverige och avfolkningens Värmland. – Det är fel färg på kommunist-tininga’! skrek den arge.
Befängd idé Jag får lust att ställa mig i talarstolen och ropa tillbaka att det väl är helt rätt färg i så fall …
Men jag tiger. Lojal mot yrkesrollen. Lojal mot tidningen jag jobbar på.
Den finns inte längre förresten. Suck.
Foto till ett reportage jag gjorde i Värmlands-Bygden om fredsvännen och konstnären Robert Jäppinen i Ransäter.
### 40 år senare tycker jag fortfarande att det var en befängd idé att skriva och skryta över Fidel Castro inför mina vänner bönderna i Värmland. ### Hur länge vägrade Centern kalla sig borgerligt parti? ### Jag har glömt vilket år de ändrade sig.
SD:s främlingsfientliga och osmakliga valreklam har fått resenärer i Stockholms tunnelbana och bussförare i västsverige att må dåligt. Det finns en enkel lösning:
Några år på 1980-talet brukade jag bevaka värmländska mejeristämmor. Varje gång reste sig en karl och ville ha reklam för centerpartiet på mjölkförpackningarna. – Nej, sa marknadschefen. Det ska vara lugnt vid frukostbordet.
När frågan om partireklam kom upp på mitt sista jobb, Värmlandstrafik, sa jag själv på samma sätt: – Nej tack. Det ska vara lugnt på bussen och tåget.
Valrörelsen hettar till, dumheterna far som spottloskor ur en och annan hetsporre utan hyfs. Själv sitter jag i min läsfåtölj och funderar över begreppet eponym. Det är när en persons namn blir till ett ord.
Här är några sådana personer: Charles Boycott. Marquis de Sade. Earlen av Sandwich. Anders Celcius. Jean Nicot. William Banting. Alois Alzheimer. Alessandro Volta. James Watt. Anders Fredrik Mollberg. Gustave Eiffel. Marcus Hellner. Ulrich Salchow. Jean-Marc Bosman. Hans Asperger. Earlen av Cardigan. Stefan Attefall. Leo Baekeland. William H Mason.
Titta nu på teckningen av Stig Höök, pseudonym för den norske tecknaren Ragnvald Blix. Den trycktes i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 29 januari 1944. Rubrik: ”Till audiens hos Hitler”. Bilden visar hur en landsförrädares namn just blivit eponym.
Ska ”jomshoffa” gå och bli ett verb nu, efter den här veckan? ”Jomshoffa. Att ta till urartat fulgrepp i valspurt.”
Risken finns.
### För övrigt vägrar Färjestad BK:s vd Stefan Larsson ställa upp på en intervju i Sveriges Television om Cal Foote-affären.
### Här är några Facebook-kommentarer jag ser just nu om hans inte helt smarta vägran:”Rakt igenom urusel kommunikation från FBK. Ett mediehaveri i kolossalformat!””Bedrövligt svagt. Riktigt dålig krishantering dessutom.””Jag har utbildat i krishantering och det som är viktigast är att se de drabbade och beklaga det inträffade samt att vara tillgängliga för media. De har gjort det mesta fel här.”
