Mediedjungeln – SVENSSONS SLÄNG

Är det dags att ställa ut lokalredaktören på hembygdsgården?

En gång i tiden kallades det ”bonnet” i jargongen på centralredaktionerna. Då, när de båda länstidningarna Nya Wermlands-Tidningen och Värmlands Folkblad höll sig med lokalredaktioner på orter som Torsby, Sunne, Kil, Hagfors, Munkfors, Forshaga, Arvika, Årjäng, Säffle, Grums, Filipstad, Storfors och Kristinehamn. ”Bonnet”, det var alla de artiklar som lokalredaktörerna producerade.

Dessa journalistikens grovarbetare som bidrog så starkt till att folk kunde få veta vad som hände i deras kommuner och deras demokrati. Levde den lokala demokratin var det i hög grad deras förtjänst. Det var ju de som berättade om glädjeämnen, eldsjälar, missförhållanden, protester och beslut.

Nu är det med ”bonnet” som med småjordbruket i Värmland. Det är för det mesta bortrationaliserat. Räknar jag rätt i redaktionsrutorna har NWT tre lokalredaktörer och VF en.

Bäva månde demokratin, de missnöjda och eldsjälarna. Vem granskar i dag vardagsbrister på orter som Årjäng, Kil eller Grums? Nu, när den journalistiska närvaron upphör.

Granskar granskarna
Det är ett arrangemang i aulan på Älvstrandens Bildningscentrum i Hagfors som får mig att än en gång sucka över döende lokaljournalistik. Hagfors som stad fyller 75 år och den här lördagen firar man med att sätta granskarna på scenen. Framför oss sitter åtta forna och nuvarande lokalredaktörer.

Massor av hagforsbor har kommit för att höra de åtta och samtalsledaren Håkan Kamp diskutera gamla händelser ur Hagfors historia. Händelserna – och artiklarna de skrev.

Vi skrattar, känner igen oss och en och annan funderar över lokaljournalistikens och demokratins framtid. Hur ska det gå med gemene mans demokratiska inflytande, nu när det nästan bara är just Hagfors som har lokalredaktörer?

Ny hagforsbok av Ninni Schulman
En av de forna lokalredaktörerna på scenen är Ninni Schulman. Så snart programmet i aulan är avslutat skyndar både hon och delar av publiken vidare till biografen Fasaden. Där blir det boksläpp, boken heter Svart Jul. Hon har skrivit berättelsen om när en av hennes huvudpersoner i Hagforsserien kommer hem till stan efter att ha gått första terminen på sin journalistutbildning.

Det är 1994. Hon ska bli lokalredaktör.

Hård och grisig

Den som är partiledare och visar upp en gris på sina politiska möten och döper svinet efter sina politiska motståndare, hon sätter en ton.

En hård och grisig ton.
Den har hon ansvar för.

### Vill du själv studera Ebba-svinet, så hittar du det på hennes instagramkonto, utlagt den 7 september 2022.
### Grisen har stannat och går att hitta där än. Internet har svårt att glömma en riktig Insta-gris.
### Varför Ebba tror att grisar har tryne men lurvig päls framgår inte. ”Intelligent design”?

”Fattar dom inte? Hon har ju redan svarat på den frågan”

Bildvinjett i bly från Smålands Folkblad 1975.

Jag har aldrig träffat en trögfattad journalist.
Pressträffarna ljuger.

Kanske var det under pandemin när Anders Tegnells presskonferenser började direktsändas till svenska folket som allt började gå på tok. Folk fick helt fel bild.

Inte av Tegnell men av de ständigt upprepade frågorna. Samma fråga, samma svar, samma fråga, samma svar. ”Fattar inte murvlarna vad karln säger?”

När regeringens pressträffar blev fler och fler förstärktes bilden. Samma fråga, samma svar. Gång på gång.

Det är bara det att den bilden luras.

Förvirrande för den som int’ begrip’
Så här är det: SVT, TV4, SR, Aftonbladets tv, Expressens tv och alla möjliga andra kanaler – var och en vill ha just sin reporters fråga på band till sin sändning. Sin fråga med intervjupersonens svar.

Då blir det förvirrande för tv-tittaren. ”Fattar dom inte vad Tegnell just sa?”. ”Hörde dom inte vad Hatt precis svarade? För andra gången…”.

Som Vi-tidningens fd chefredaktör Sofia Wadensjö Karén skrev i en facebookkommentar härom dagen, när frågan diskuterades: ”I själva nyhetsinslaget sen klipper man förstås inte in båda svaren.”

Så går det till. Det är därför så mycket upprepas så ofta.

### Arga journalister har jag träffat. Finurliga, fundersamma, forskande, fortpratande, fridsamma, feministiska, frisinnade, fantastiska, förträffliga, felparkerande, självförhärligande och någon enstaka förfärlig.
### Men inte en enda trögfattad.

Blir inte livet enklare då?

Nå, hur ser då lösningen ut, go’vänner?
Kommer den strax nu?

Detta är en fortsättning på mitt förra inlägg. Första delen hittar du här:
Länk: Vad krävs för att folk ska skratta?

Kort sagt handlar första delen om att det behövs en gemensam referensram för att skriva krönikor, vara rolig på scen – eller bara föra ett normalt samtal.

Fast det var inte just det jag insåg vid vita bordet i söndags. Däremot konsekvensen.

Tre dumheter
Låt mig först förklara tre saker:

-Jag blir inte det minsta imponerad när borgerliga politiker talar sig andfådda om vikten av en kulturkanon samtidigt som de skär ner kraftigt på kulturen i landet. Vackra ord kan inte föda de studieförbund de satt på svältkur. Inte teatrarna, inte museerna, inte dagspressen heller för den delen. De skrumpnar.

-Dessutom tror jag inte man ska sätta bocken som trädgårdsmästare och låta SD vara de som bräker högst om kravet på kulturkanon.

-För det tredje tycker jag att den trägårdhska önskelistan som presenterades härom veckan har häpnadsväckande blottor. Varför 50-årsgräns förresten?

Samma som referensram
Men. Om vi nu inte tycker att SD-styrda regeringar ska pracka på oss vår kanon. Om vi inte tycker det var klokt att utelämna Gustaf Fröding och Hasse & Tage. Är det inte trots det värdefullt om vi har en minsta gemensamma referensram här på trakten? En som börjar med att vi känner till begreppen demokrati och människovärde samt människans ursprung i Afrika. En som just den här veckan slutar med nyheten om vem som vann en stavhoppstävling i Japans huvudstad Tokyo.

Blir inte tillvaron enklare då? Samtalet. Folkstyret.

Hur vi ska skapa denna ”kanon” igen tillsammans, i en privatiserad skola och splittrad medievärld, samtidigt som vi bevarar vår mångfald, demokrati och öppenhet?

Det vete hundan.

Jag får nog sucka över brist på gemensam offentlighet några bokcirkelmöten till.

Vad krävs för att folk ska skratta?

Alla som försökt skriva krönikor ett tag upptäcker det.
Alla som ställt sig på en scen och försökt vara roliga likaså.
Det finns ett krav som du inte kommer undan.

Vi sitter vid vita bordet här hemma när en av vännerna i bokcirkeln får mig att börja fatta. Bordet är runt, bokcirkeln garvad och de kloka boktipsen genom åren har ofta fått mig att förstå världen bättre.

Vad jag bidrar med själv vet jag inte. De andra borde rimligen vara trötta på min eviga betraktelse över att Sverige inte längre har någon gemensam offentlighet. Över att Facebook, Google och Youtube tar maten ur mun på dagstidningarna. Över krympande redaktioner och över influencers som tar över efter oberoende journalister.

Det var en bra sak när alla visste vad uttrycket ”Den gliiiiider in i mål! Den gliiiiider in i mål!” handlade om. Eller hade sett Hemsöborna kvällen innan och hört på Dagens eko.

Detta krävs
Jo, det som krävs för att skriva en krönika eller vara rolig på scen är en gemensam referensram. En sorts det mänskliga samtalets utgångspunkt. Det går inte att skriva betraktelser över tiden om inte dina läsare eller lyssnare har åtminstone ungefär samma upplevelse i den.

Det vore meningslöst att stå på Folkets hus-scenen i Forshaga och referera till pucken som gleeed in i mål om inte de flesta kände till vem som höll i klubban den gången. Meningslöst att tala om södergök om inte många visste vad det betyder när årets första gök gal i söder.

Detta har jag fattat länge.

Vad är det då som kamraten på andra sidan vita bordet får mig att haja till inför, mitt i ost- och skinkpajen, strax innan Andreas Almgren ska bli trea i tv-apparaten där uppe?

Jag återkommer till det.

### Men i näst sista stycket här ovanför finns det redan minst två referenspunkter. Inte sant?

Först och främst mer pengar till kulturen

Nu har jag hunnit läsa trägårdhslistan. Den kulturkanon som regeringen beställt.
Sex noteringar:

1. Jag tror inte på läslistor bestämda av Makten.

2. Det finns trots det mycket vettigt på listan.

3. Men ska kultur och bildning stå starka igen, då måste Makten se till att de som arbetar med kulturen får hjälp att göra det. Teatern, litteraturen, kulturskolan, skolbiblioteken, bildningsförbunden, folkhögskolorna, universiteten och många fler måste få pengar. Regioner och kommuner måste få bättre råd att satsa på kulturen.

4. Vi behöver en gemensam offentlighet igen.

5. Det behövs starka motkrafter mot algoritmerna, mot Facebooks, Googles, AI-bolagens och andra teknologijättars sönderstyckning av vår verklighetsbild.

6. Hur vi sen ska få våra länstidningar att känna ett ansvar för en bred folklig kultur igen, det vet jag inte. Bättre presstöd, hur som helst.

### Det blev visst en lista till här i världen.
### Genomför den.

”The bäst fårbiflajer evver”

”Å vi bar for förbi!” säger gästerna som plötsligt dyker upp i Gunnar Ehnes träffsäkra dikt Sammôrn dä ä.
Själv far jag mer bokstavligt förbi. Det är världshändelserna jag far förbi.
Mobilen orkar inte mer.

Den israeliska regimen begår folkmord på Gazaremsan. Den ryska skickar död och förintelse mot Ukraina varje natt. Galningen i Amerika gapar nya dumheter i min mobil så fort jag klickar på något klickbart. Nyss ville han minska amerikanernas medicinpriser med 1 000 procent. Den matematiken hade jag klarat bättre redan i 10-årsåldern.

Han for nog bara förbi lektionen i matematik, Donald Trump. Flera stycken lektioner missade han. Ingen missade så många lektioner som han. The bäst fårbiflajer evver.

Niclas Den Tredje
Här hemma är det en minister som glatt förlåter egna barn en vandel han vill utvisa andras ungar för. Skillnad på folk, det är moderater bra på att skapa.

Strax därpå visar sig regeringens nye nationelle säkerhetsrådgivare – ”Niclas Den Tredje” – inte heller vara någon klippa till statstjänsteman. Att radera känsliga UD-mejl är inte gôrsmart i den positionen har jag hört.

Bada, gubbjäkel
Sommaren smälter ihop väder och klimat, glaciärer dryper bort, sydeuropéer försmäktar och orkaner viner. Någonstans viner det.

Medan varje mellansvensk badsjö blir ljummen nog till och med för den här fryslorten bestämmer sig mobilen i min badkasse för att han har fått nog. Han orkar inte med fler världshändelser i slutet av juli 2025.

– Du har slut på surf… ropar han på en badstrand i Gräsmark, strax intill minnet av en bitter miljökamp i mitt liv. Nu orkar han inte bli klickad mer.
– Bada gubbjäkel. I morgon kan det vara för varmt, så som din värld ser ut.

Utskälld med all rätt

Har lite svårt att tänka mig Jussi Björling hugga ved, skriver min vän Kjell.
Då ber jag AI göra en bild av operasångaren. Den blir som jag tänkt mig, fumlig med ovant grepp om yxan.
Sedan blir jag utskälld.

Ska du också börja fejka, muttrar den kära vännen. Eller ja, hon tar i mer än ett mutter.
– Jag bad bara AI göra en bild… Titta på bilden. Den är ju rolig.
– Ska du också bli sån, säger hon.

Sakta inser jag att hon har rätt. Ska jag fortsätta beställa fram påhittade bilder någon enstaka gång så får jag åtminstone berätta att dom är påhittade.
Banne mig.
Alla förstår inte att det är fejk.
Banne mig.

Tack
Tack och lov att en har en klok rådgivare bredvid sig vid köksbordet.

Henne hade AI aldrig kunnat hitta på.

Här är bilden igen. Det är en fejkbild, gjord med hjälp av AI. Observera det fumliga greppet kring yxskaftet. Sjong i stället, Jussi.

En lurning vid kanten av vår trolska skogstjärn

Vid stranden av en fin skogstjärn.
Där finner jag henne.

Ringduvor sjunger, en hackspett trummar och lätta skyar färgar himlen över tjärnet gråblå. Några tallar speglar sig i det blänkande vattnet, ungbjörkar målar en ridå av grönt. Lätt, ljust grönt.

Klockan är kvart i åtta på morgonen. Jag brukar inte gå här så tidigt, långt bort i skogen bland trolska tjärnar.

Undrar vem som lagt i ekan? Finns det mycket fisk?

Bara om jag skär
Då – får jag se asfalt framför mina fötter. Jag är inte långt bortanför tätbebyggt område. Det är en asfalterad gångväg jag går på.

Å ena sidan mystisk skogstjärn, men bara om jag beskär fotot rätt.
Å andra sidan ett förkrympt litet vatten, strax intill vår vårdcentral. De ska ta blodprov på mig där. Strax.

Mänskliga finurligheten
Än går jag asfalten fram och funderar över hur lätt man kan luras med foton.

Det har alltid gått. Långt före all artificiell AI-intelligens fanns den mänskliga finurligheten. Den som lägger stor eka i mycket litet vatten.

Bara för att den kan.

När rösterna från Värmland fick höras

Lokalradioprofiler: Bodil Tingsby, Sven LO Johansson och i kontrollrummet Urban Ericsson. (Foto: Värmlands Folkblad).

En dag 1983 när NWT:s blivande kulturredaktör Mats Dahlberg och jag gick Östra Torggatan fram i Karlstad mötte vi ett gäng herrar från Radio Värmland. En lång, en kort, två runda och en med rätt vardagligt utseende. Mycket duktiga radioröster alla fem men ”di ser inte ut som di låter… ” sa vi eftertänksamt till varandra.

Ty så är det med radiomediet. Det är ett kraftfullt bildmedium. Här gör du dina egna bilder med hjälp av ljuden och berättelserna. Vi visste båda två precis hur var och en av de fem rösterna från våra vardagsrum såg ut. Det hade vi ju hört. Dock såg rösterna inte ut som de människor av kött och blod vi mötte.

Tema public service
Det är årets första nummer av tidskriften Värmländsk Kultur som sätter igång tankar. Temat är public service och numrets redaktör Ulla Walldén har gjort ett gott jobb. De brukar göra det, VK-redaktörerna, tidskriften blir bara bättre och bättre.

Hör bjuds vi 36 sidor värmländsk radio- och tv-historia, framför allt från den intensiva sista delen av 1900-talet. Program som Trädgårdsdags, eFekt, Livslust, Hajk och sändningarna av Svenska Rallyt virvlar förbi tillsammans med medarbetare som Ulf Schenkmanis, Bengt Alsterlind, Per-Eric Nordqvist, Bo Landin, Sven LO Johansson, Karin Lövgren och Lisbeth Fröding. Då, när programmen från Värmland nådde massor av lyssnare och tittare i landet.

Kulturpolitisk skandal
Jag blir både nostalgisk och arg när jag läser artiklarna. Nostalgisk på grund av rösterna jag hör för mitt inre igen. Arg på grund av den tystnad som kom efter guldåren, genom beslut tagna högt över våra huvuden i provinsen. För att citera Olle Malmberg, chef för SVT i Karlstad 1987-2000, jag förmodar att det framför allt är tv han tänker på:

”Exemplen här ovan visar betydelsen av public service ’på plats’ ute i landet. Sverigebilden skapad runt om i landet menar jag är viktig för förankringen av public service. De växande politiska krafter som ifrågasätter demokratisk och offentligt finansierad radio och television får naturligtvis stöd för sina åsikter, om den folkliga förankringen urvattnas. För närvarande produceras inga allmänna program utanför Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå.

Det är närmast en kulturpolitisk skandal, enligt min uppfattning. Men våra kulturpolitiker har inte förstått vad deras passivitet lett till. Skadan är skedd, frågan är om den är irreparabel?”.

### Läs det här numret om du vill bli påmind om storhetstiden för värmländska röster i etermedia.
### Vill du veta ännu mer? Besök de värmländska radio- och tv-pensionärernas webbplats www.rtpk-karlstad.se

Årets första nummer av utmärkta Värmländsk Kultur.

För övrigt noterar jag:
… att i samma ögonblick som Donald Trump köpte en Tesla av Elon Musk måste de fossilburna högerextremisterna i världen nu plötsligt börja gilla – en elbil?!!
Dä’ tesagt.

Tihi.