Mediedjungeln – SVENSSONS SLÄNG

Bra jobbat

När jag var barn fick vi åka till biblioteket i Molkom för att ta reda på när det var öppet. Dit var det 17 kilometer och vi hade ingen bil. Lika långt var det om vi skulle ta reda på om en viss bok fanns på biblioteket och om den var utlånad eller inte.

I dag hittar vi allt det i mobilen var vi än befinner oss.

När jag var barn fick vi åka med den kombinerade mjölkbilen och bussen in till Karlstad om vi ville ha tag i en tågtidtabell. Dit var det 41 kilometer enkel resa om lastbilen hade tagit genaste vägen. Det gjorde den inte.

När jag var barn fick vi ingen information ifall stora vägen skulle bli avstängd bortåt Laskerud till eller om skolbilen inte tog sig fram på grund av snöstorm. Inte ens några år senare när vi hade köpt första bilen.

När jag var barn fick vi vänta till väderleksrapporten på radio, innan vi kunde ta reda på vilket väder det skulle bli. Åska på gång? Det hörde vi när hon närmade sig växelstationen i Väse Mellbyn och plingade i telefonen. Eller som den gången hon slog ner i ledningen någonstans i norra Väse och vår bakelittelefon for i bitar med en kraftig smäll i vardagsrummet.
”Jaha. Åska’ går.”

När jag var barn fick vi vackert åka till någon av bokhandlarna i Karlstad om vi ville köpa Generalstabens karta över trakten.

När jag var barn fanns inte Hitta, Google, Min Karta, Värmlands Folkblad, Nya Wermlands-Tidningen, tv och radio eller husförhörslängderna från Nor, Fläckebo och Tyngsjö i mobilen.

Det fanns inga mobiler ens. Det fanns telefoner med sladd och de hade ingen aning om när eller var vår morfars far var född.

Det var inte bättre förr.
Allt är inte bra nu heller – men världen är närmare.

Bra jobbat.

Ge mig kraft, ge mig glädje

Vänern från Hamnholmarna, augusti 2023.

När den ene tycker polisen ska skjuta skarpt mot folkmassor och den andre att vi ska bränna hundra koraner till.

Då är det skönt att det finns kantareller att hämta och mjuka skogsstigar att springa på.

När den tredje tycker att samer och judar inte är svenskar och att Pride är till för pedofiler.

Då är det skönt att det finns invandrade hallon i trädgården och två lånekatter i tv-soffan att krama.

När den fjärde gör vad han kan för att öka utsläppen och den femte bryter sitt löfte varenda dag till hon som överlevde förintelsen.

Då far vi fyra mil bort till en strand, vandrar långt ut i innanhavet Vänern på en rullstolsvänlig spång som vi alla betalat via skatten och ser solen glittra på vågorna.

Ge mig kraft, havsörn, drillsnäppa, ljung och strandlysing, ge mig glädje, fina horisontlinje långt långt där ute bortom båtarna.

Tappt ger vi inte.
Vi behöver bara andas en stund.

Sådant som är bra

–I DEN LILLA VÄRLDEN:

Min familj, löplusten, skrivklådan, att plocka hallon i trädgården och kantareller en bit bort. Tjejerna i styrelsen jag är med i, gubbvandringarna, de båda bokcirklarna.

Folk som hälsar att de tycker om min kepsbok.

Att leta stolpkontroller och läsa böcker. Att det finns så många bra sätt att kommunicera och skaffa information på. Att köra elbil. Att fika och spela vändåtta. Fläskfilé gratinerad med kantareller. Att stå på scenen och ha någonting att säga.

Gamla Kraftstationen i Deje, Coop Forshaga, biblioteket, Fritidsbanken, Klarälvsbanan, skogen, storspoven, trädpiplärkan, ängen, hammocken samt programmet Anteckningar i min mobil.

Min medicin, alla fem pillren plus borrelia-penicillinet. Min solhatt. Min ryggsäck för endagsturer. Våra tre skratt om dagen.

Kärleken.
Alltid kärleken.

–I DEN STORA VÄRLDEN:

Tre bra Sommarpratare. Lantmäteriets Min Karta på webben. Att vi har demokrati, tryck- och yttrandefrihet. Att det trots allt blivit lite lättare i Sverige för den som älskar någon av samma kön.

Viltstaket. Vajervägar. Vattenreningsverk. Bruce Springsteen, Monica Zetterlund och Allman Brothers (före 29 oktober 1971).

Farthållare. Cyklar. Sjukvården. 1177. Greta Thunberg. John Steinbeck, Kejsarn av Portugallien, Sandvargen, Werner Aspenström och Kjell Eriksson. Våra fyra årstider.

Det ukrainska folkets motståndsvilja.
Vattnets kretslopp.
Solen.

Det ukrainska folkets fortsatta motståndsvilja.

– Har vi nån juice?

Tre funderingar har jag när jag plockar röda vinbär en morgon med regn i luften.

Första tanken
Den första är att jag tydligen kan plocka även med vänster hand. Av allt jag kan göra med fel hand är det i vinbärsbusken jag är bäst.

Andra tanken
Den andra funderingen är att det måste ha varit skörbjugg som gjorde att de lade ner tv-serien Dallas i många år och att Bobby Ewing var rapporterad död så länge, innan han återuppstod i duschen.

De drack ju aldrig upp juicen. Överallt stod det halvdruckna glas apelsinjuice bredvid poolen på deras ranch.

Då får du skörbjugg.
Drick upp juicen.

Tredje tanken
Den tredje funderingen handlar om alla dessa kriminalpoliser på tv. Alltid måste Martin Beck eller någon annan av dem sova över på kontoret när utredningen blir som mest krävande. När de sedan vaknar tvättar de sig aldrig och de borstar inte tänderna.
Fråga: Hur känner man igen en äkta tv-detektiv när man möter honom?
Svar: det känner du på odören.

Detta är vad jag tänker på medan fingrarna färgas röda av egenodlade c-vitaminer.

### Det är skönt att koppla av med eftertänksam vinbärsplockning efter en intensiv vecka som kompledig, 72.

### Måndag: dödstrött efter att ha klättrat uppför berg efter berg när jag satte ut kontrollstolpar i Hittaut (och plockade svamp). Gudskelov fick jag ett vänligt mejl om min kepsbok mitt uppe på högsta toppen, tack Ulla, du fick mig att orka ett berg till. Tisdag: svamp igen, gräsklippning, nya stolpar ut. Onsdag: löprunda (mellan svampställen), utdelning av vinst i Hittaut, bra program på Geijersgården i Ransäter om betydelsefulla kvinnor i Erik Gustaf Geijers liv. Torsdag: gubbvandring, orienterings-VM på tv samt lika bra program på Geijerskolan i Ransäter om Ryssland före, under och efter Putin. Fredag: hallonplockning, utrensning av vallört med mera på komposten, beskärning av buskar, sista stolparna ut, svamp, handlat, läst vidare i Gunvor Nymans intressanta roman. Lördag: vinbärsplockning, orienterings-VM på tv, romanen, lugn löprunda så långt bort från skogen som möjligt så inte kantareller skulle hindra mig från att sträcka ut, det gick sådär.

### Kropp och själ hör ihop. Var det inte det jag trodde. Har vi nån juice?

Gryningspatrullen.

Upprorisk teater, frimodig konfirmation och handboll i hällande regn

Att vara morfar är allmänbildande. Nyss hade jag badvecka med de yngsta två. I helgen fick jag gå på vacker konfirmation, upprorisk familjeteater och världens största handbollsturnering.

– Badar ni fem dagar i sträck så får ni den sjätte gratis, sa vi. Nåja, badarnas mormor är erfaren förhandlare och eftersom alla traktens friluftsbad var gratis så såg hon till att vi fick glass i stället som belöning. Vår favoritkraftstation i Deje hade goda glassbägare åt alla. Lenas Läckerbit smälte fint i den här pratkvarnen.

Handboll i regn
Nu i helgen for vi västerut. Det är en säregen upplevelse att vara publik i handbollsturneringen Partille Cup. 1 191 lag från 34 nationer spelar 4 093 matcher och mitt i allt är vi två morföräldrar som står och hejar på en målvakt vi känner. Handboll utomhus, det har jag aldrig sett förut. Mitt i gyttret står vi, mitt i hällande regn. Överallt på Heden och Kviberg pågår matcher. Domarvisslor ljuder genom luften, då och då blir det mål, då och då kommer fel boll inrullande från någon av matcherna en bit bort.
– I morrn ska vi spela på plan 12. Vänta, det är ändrat till 14.

Ljuvligt sa Mosesson
På fredagseftermiddagen följer jag med vår handbollsmålvakt till Mölndal. Hennes storebror är regiassistent och själv spelar hon än en gång gurka, spöke och val i Nationalteaterns pjäs Kåldolmar & Kalsipper. Själv blir jag inkallad som publikvakt ty teaterkulisser är ömtåliga saker. När spelet börjar fylls jag än en gång av minnen från 1970-talet. I Expressen ger Hans Mosesson ungefär samtidigt sitt betyg åt uppsättningen, han har också sett den två gånger:

”Vad ligger dig då närmast om hjärtat? Är det Ica-Stig eller Nationalteatern?

– Det är Nationalteatern givetvis. Jag tycker nog vi gjorde en del nytta som turnerande teatersällskap, men framför allt i Göteborgs förorter. De åren vill jag verkligen inte ha ogjort. Häromdagen tog jag faktiskt mina tre vuxna pojkar med mig och tittade på ’Kåldolmar & kalsipper’ som en teater i Mölndal har satt upp i en liten skogsglänta. Det var en fantastisk upplevelse att efter 50 år få se sina gamla produkter leva med en fart och frejdighet. Helt ljuvligt faktiskt.”

Fattar frimodigt mikrofonen
På lördagen är det konfirmation i Vasakyrkan. En upplevelse det med, så fjärran från när vi själva blev förhörda av vår tids konfirmationspräster.
– Vad gjorde Jesus i påsk? säger en av ungdomarna framme vid koret.
– Han hade ingenting spikat.

Frimodigt tar vårt näst äldsta barnbarn mikrofonen och leder föreställningen för ett tag. Det hade jag aldrig vågat göra i den åldern. Än en gång blir vi stolta. De kämpar, våra ungdomar. Lika är de inte alltid, det är inte vi heller, men de gör oss lika stolta.

Smörgåstårta, bubbel, presenter, stort och smått prat med släktingar runt långbord. Den här sommaren är det särskilt fint att bli påmind om kärlek, stolthet och det levande livet.

### Än är jag inte orolig för beskedet den 10:e augusti.
### Men tror du att jag bara skriver om sånt som år perfekt i sociala medier så tror du fel.
### Att behöva få 22 strålningar är inte helt perfekt.

Tack ändå, skattebetalare. Den senaste höstens, vinterns, vårens och försommarens turné i mellansvensk sjukvård har jag inte betalat själv.

Några blev klokare, några dummare

Det är intressant att för ett ögonblick hamna i mediernas intresse. Plötsligt inser jag hur mycket mitt gamla journalistyrke förändrats.

”Förändrat sig” höll jag på att skriva. Det är förstås inte sant. Förändringen står tekniken för.

Övergången till tabloid som över en natt gjorde alla nyhetsartiklar hälften så långa och tidningssidorna mallade intill rationell nö’tråkighet.

Internet som gjorde begreppet lämningstid till en tidtabell, inte ett klockslag, och fick tidningsledningarna att lära några generationer läsare att artiklar är gratis, betalar gör bara boomers.

De globala jättarna Google och Facebook som tog annonspengarna.

Mångfald och orättvisa
Jag har gett ut en bok. Redaktionerna har haft vänligheten att berätta om den. Tjäna pengar kommer jag inte att göra, inte gå med plus, men jag hade något att säga och det ville jag få ut.

Om mångfald.
Om en orättvis värld.
Om vikten för äldre herrar av att lämna PSA-prov och ha sjuk/olycksfallsförsäkring.
Om att skratta lite grand ibland och ha distans till sig själv.

Den nya rollen
Hade det hänt något med yrkesrollen? Jo du. Tidningsreporter K fotograferade själv – med mobil. (Och tog en genial bild). Radioreporter A filmade mig i alla tänkbara vinklar och skrev text. TV-reporter M skrev text för publicering även hon. Webbredaktör C skrev för nätet, det hade ingen hört talas om på Journalisthögskolan 1974.

Alla kom ensamma, inga team.
Dubbla jobb, tredubbel stress (utan att det märktes på dem).
Som målgrupp fick vi många sätt att läsa texten, många sätt att lyssna och se inslagen, även efteråt.

Marginaliserat yrke: fotograf
En gång i tiden var journalistkåren teknikfientlig. Vem ville skriva på ordbehandlare när det fanns skrivmaskin?

Vem hade trott att yrket fotograf skulle marginaliseras så?
Jag gillar internet och sociala medier och nyttjar dem ständigt. Men kära nå’n vad de förändrat journalistrollen och krympt papperstidningarnas upplagor.

Några läsare blev klokare.
Några blev dummare.

Välkomna – men varför?

Det finns en app som räknar antalet besök på min enkla blogg.
Men var kommer plötsligt alla kineser ifrån?

Facetime gjorde om algoritmen när de upptäckte att en massa medier i världen drog nytta av att länka artiklar på Fb. En ren penningfråga. Är affärsidén att sno annonspengar från konkurrenter så är den.

Själv tar jag inte emot några annonser men drabbades i alla fall. Länk som länk. Då sjönk antalet besök. Nå, de trogna finns kvar (och fler därtill) och ibland får jag en och annan tumme upp – på Facebook. Det gläder en yngling.

Jag ser förstås inte vem som besöker bloggen men jag ser från vilket land och vilken ort man hittat mig. Kul för en kartnörd men inget jag tittar särskilt ofta på. Förrän nu. Varför i hela fridens dar får jag plötsligt en massa besök från Kina? Ni är så välkomna – men varför?

### Stämmer det att det är kinesiska samlare av porslin och liknande som skannar Europas webbplatser?
### Stackars folk, här lär ni inte göra några fynd. Våra finaste koppar är från Västanå Teater och de säljer vi aldrig.
### Ni får väl åka till Berättarladan i Rottneros och handla, ni som alla andra. Närmare svensk Pekingopera kommer ni aldrig.

Bilden är från Västanå Teaters föreställning Lomjansguten.
(Foto: Håkan Larsson)

Min trollfabriktext i värmländsk industrimiljö

I år är det andra sommaren jag får delta med en text på deras temautställning. Det känns bra.
Klicka på bilden och fundera över vem Håkan är.

Så här skriver Gamla Kraftstationen i Deje på sin webbplats:

”Konsten och texten har alltid varit en viktig röst i samhällsdebatten. Konstnären och författaren har friheten att provocera och peka ut riktningar. Konsten liksom ordet har kraften att beröra, påverka och förändra. Gamla Kraftstationen bjöd in några konstnärer och skribenter att tolka på temat Nättroll och Trollsvans.

Vårt hopp är att Temasalongens verk ska inbjuda till samtal och eftertanke.”

Min text ser du som sagt om du klickar.
Om de har bra mat, glass och gofika också?

Jo du.

Länk: Gamla Kraftstationen

Den digitale tar klubban och går

Lördag morgon på Grossbolstorps höjder. Vaknar av att den kära vännen kommer och kryper ner, efter att hon varit uppe en stund.
Kramas.
Läser mobilen.

Då får jag en hälsning från Twitter. Just i dag är det 14 år sedan jag gick med där. Än har inte Elon Musk klagat, men det är sällan jag kvittrar numera. När jag nu får för mig att gå in och läsa några tweets tvingas jag rota fram lösenordet först. Så länge sedan är det.

Mitt liv som digital har sina milstolpar.
1986: blir motvilligt tvingad att byta från skrivmaskin till dator på jobbet. (Frälst på strax under 30 minuter).
1994: lotsas tursamt nog ut på Internet av två framsynta arbetskamrater på Räddningsverket. (Ja, internet stavades med stort I då, ty det var ett namn. Mmm, jag har vistats 6 timmar om dagen på nätet sedan dess. Nej, Google fanns inte).
2009: går med på Twitter.
2009: går med på Facebook. (Men var passiv så länge att en vän trodde jag skulle bli utesluten).
2011: startar bloggen Svenssons släng, döpt efter mina forna krönikor i radion. (Sedan dess har Facebook ändrat sina algoritmer flera gånger för att den ska få färre besökare. Ty hur skulle det se ut om hela världen fick se hur vi lever livet på Grossbolstorp?).
2023: kan swisha, gör det motvilligt men läser digital karta varje dag.

En guillousk östergrenare
Det där var en ”östergrenare” för att citera Jan Guillou. Han kallar sina utvikningar i senaste romanen så. Vänta, jag skaffade läsplatta i vinter också, när jag fick några oväntade kronor. I kväll ska jag testa den i direkt solljus i hammocken, så snart jag kommer hem från skogen efter 10,3 kilometers eftertänksam vandring.

Men det vet jag inte än.

Jag vet bara att magen vill ha frukost och att lättfilen är morgonläcker även denna dag. Sju mediciner bredvid smörgåsen, ack ja, denne digitalist börjar bli både 50, 60 och 70, känns det som.

Snart.

Mandarin, förstoringsglas och uteliggare
Då finns det bara en sak att göra. Jag packar dagtursryggsäcken med kaffe, smörgås, sockerkaka och annat som en man behöver för en enkel sextimmars vandring hit och dit kring Grossbolstorps höjder. Mandarin, gummiklubba och förstoringsglas följer också med.

Mandarin smakar alltid bäst på mossig stenhäll mellan tallar, det är sen gammalt.
Bra där, som vi digitala säger.

Det blir en så lugn och behaglig promenad mellan punkthöjder, småmossar, stenar, stigförgreningar, branter, kolbottnar och sänkor. Bofinkar sjunger, korpar kraxar, fjärilar fladdrar och kompassen drar mig längre och längre norrut, bortom Ängbråten, Piskenhus och den mobilmast med vars hjälp dessa rader är skickade.

Två fikastunder räcker min vandring till. Först en med frallor i lätt duggregn. Några timmar senare en med solsken, kaka och uppfriskande mandarinklyftor. Är det lördag så är det.

Stenhäll.

När jag kommer hem har jag gått drygt en mil, hävdar mobilen. Hur långt citronfjärilarna har flugit när de skuggat mig hela dagen, en och en, det vet jag inte. Allra mest imponerad är jag över att de har övervintrat. Utomhus.

Bra där.

14 548 analoga steg.

### Bär inte ni också gummiklubba när ni vandrar runt kring opasserbara branter och söta tvåstrecksmossar?
### Konstigt.
### Man vet aldrig när klubba behövs.

”Jamen vad svarade karln?”

Vad svarade Bunjaki? frågar folk mig.
Just det, hans svar var det ja.

Så här är det. I onsdags skröt jag med rätta över murvelgruppen på Karlstad Fotboll och deras fina magasin Magazine. De är superproffs allihop i den gruppen nämligen, de gamla sportskrivar- och fotolegenderna. Klar allsvensk klass på varenda en och alltså definitionsmässigt bättre än fotbollslaget de jobbar för.

Nå, laget har ungdomen för sig. Vi får försöka hjälpa upp dem nå’t snäpp från tredje divisionen. Det ska väl gå.

Får man tjonga?
I mitt inlägg gillade jag särskilt att Håkan Kamp, en av legenderna, ställde några frågor till tränaren Albert Bunjaki, frågor av det slag som även vi amatörer skulle ha ställt. Vi som inte vet ett dugg om 2023 års kallstakosovanska spelsystem.

Svaren? Här är några:

Ja, i värsta fall får man tjongrensa bort bollen ur det egna straffområdet. Men helst inte. Nej, den spelare som dribblar eller gör en tunnel i det egna straffområdet kommer snabbt att bli utbytt. Ja, laget har ett stort ansvar att underhålla publiken. ”Jag tänker ungefär som en kock som ska laga till en god soppa. Vi har många snabba, starka, tekniska och smarta spelare och med sådana fina ingredienser borde ’soppan’ bli riktigt bra.”

Hur mycket han tränar själv?
”Alldeles för lite.”

Hur många språk han kan?
”Fem. Albanska, serbokroatiska, svenska, engelska och en del italienska.”

Är han mer svensk än kosovan nu?
”Jag har dubbelt medborgarskap och är väl någon slags ’blandras’.
”Jag är nog mest svensk i alla fall.”

När han skrattar?
”Ganska ofta, man får aldrig tappa glädjen i livet. Humorn är viktig och det gäller att kunna ha kul tillsammans för att lyckas i en grupp. Det är också viktigt att kunna bjuda på sig själv och kunna skratta åt sig själv.”

Hur Bunjakis drömanfall ser ut?
”Vår målvakt sparkar ut bollen och den hamnar bakom motståndarnas backlinje. Dit har en av våra spelare sprungit och slår på volley bollen i mål.”

Är man tränare så är man.
Volley också. Jäspalt, jag tror jag börjar gilla karln.

Nästa hemmamatch
På lördag 22 april klockan 16.00 har Karlstad Fotboll hemmamatch på Sola Arena igen. De möter Täby Fotbollsklubb, nästjumbon i tabellen när detta skrivs.

Själv har jag blivit lovad en köpp & en körv av en av legenderna då.
Är man influencer så är man.

### Biljetter köper du inte i kur. Dem köper du här.
### Kom ihåg att varje riktig supporter står på ståplats.
### Sittplats, det är för mellanchefer.

Länk
Onsdagens inlägg om Karlstads murvellegender med fotbollsambitioner:
En soffliggare köper biljett

#glopådet