Det blev en makalös kväll på Brattforsheden i natt. Vi var tre ur Gryningspatrullen som länge låg i en tallbacke vid norra Kittelfältet och väntade.
Och väntade.
Knotten mådde bra, natten var fortfarande ljus och kaffet svart. Och vi väntade. P I läste egna fina dikter som vi begrundade.
Och väntade.
Då – kom först morkullan orpande över våra huvuden. Så, prick klockan elva, hör vi det första surret. Som en tallhedens egen cikada låter hon, nattskärran. Eller han om vi ska vara noga. Det är ju hanens sätt att hävda revir och locka på honor vi hör från tallen en bit bort. Ett magiskt läte.
Vi ligger i lingonriset och lyssnar. Hela nejden surrar.
Vi går så småningom på den smala stigen, stannar och ser en av nattskärrorna sjunga från en tallgren 15 meter bort.
Vi blir kringflugna av halvtokiga skärror i akrobatiska flygövningar, olikt det mesta vi brukar se en vanlig natt i juni.
Innan vi till sist kliver in i bilen igen har vi hört både varningsrop, spelsång och det speciella klatschet med vingarna över ryggen. Samt skådat, kollat, glott, betittat och förundrats på närmare håll än någonsin.
Stort tack, fôggler, för den fenomenala uppvisningen!
På tredje grenen nerifrån sitter en av kvällens nattskärror och sjunger. Film från norra Kittelfältet på Brattforsheden i natt. (Läser du detta i mobilen är filmen rättvänd, i min dator blir den lustigt nog uppochnervänd. Magi, säger jag ju.)
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 475, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)