Skapa spänning

Under många år föreläste jag och ledde kurser vid Fojo i Kalmar. Universitets institution för fortbildning av journalister, dit reportrar och fotografer från hela landet söker sig.

Det var dåvarande läraren och blivande Fojo-chefen, Lars Longueville, som anlitade mig till de första gästföreläsningarna. När han slutade kom jag att samarbeta mycket med Lars Oredsson som också var lärare där. Jag stod för den journalistiska erfarenheten, han för den svenskpedagogiska.

Här en övning som Lars Oredsson lärde mig, det är han som har skrivit själva utgångstexten nedan.

Så här går övningen till:
1. Dela ut följande text till deltagarna.

Han gick med sin börda i skogen. Så stötte han emot något hårt och ramlade. Han såg ett djur framför sig. Först trodde han att det var en björn eller ett lodjur, men så förstod han att det var en varg. Han kröp baklänges för att komma undan och ropade samtidigt för att skrämma vargen. Men inget hände. Då gick han fram till djuret och såg att det var ett varghuvud av trä som någon hade satt upp på en påle. Han hade varit så trött att han låtit sig skrämmas av en påle.

2. Be dem skriva om texten och göra den mer spännande. Skriv för hand. Tid: 20 minuter.

3. Redovisning: var och en läser sin text högt.

4. Kort genomgång av respektive text.

Lapp med spänningsskapare
Jag brukar ha en handskriven kom ihåg-lapp med mig, med exempel på spänningsskapare. Varefter som deltagarna använder en av dessa skriver jag upp dem på tavlan eller blädderblocket.

Varifrån är själva berättelsen hämtad? Ibland brukar någon av deltagarna ha räknat ut det, och använt sig av det i sin text. Om inte ber jag dem gissa, när alla övningstexter är lästa och genomgångna.

Vilhelm Mobergs text
Som avslutning läser jag det stycke ur Vilhelm Mobergs Invandrarna, där berättelsen är hämtad:

Han trampade fram, makligt och tungt, han stapplade och snubblade, djupt hukande med sin börda. Han stötte emot träden, han såg inte framför sig. Han kom inte till något känt ställe, inte till någon sjö, inte till någon bäck. Kanske hade han gått över bäcken med ekespången utan att han märkt det. Ett par gånger glesnade träden och han gick över en öppning, men strax blev det djupa skogen igen.

Plötsligt stötte han sitt huvud emot någonting hårt, han tappade säcken och ramlade baklänges.

Långsamt kravlade han sig upp igen ur snön: Över sitt huvud varseblev han en djur. Ett ludet djurhuvud dök upp ett par armslängder ifrån honom. En björn – en varg – eller ett lodjur? Djuret gapade emot honom i dunklet, visade vassa tänder och glodde med röda ögon. Det var tätt inpå honom – han kröp sakta baklänges och ryckte upp sin slidkniv.

Han kröp baklänges några steg. Men djuret kom inte efter, det rörde sig inte. Upprättstående öron, spetsig nos, raggig nacke – en varg. . . Vilddjurets ögon gnistrade till i mörkret. Han väntade på språnget, han kröp ihop och var stilla. Han väntade. Men vargen förblev också stilla, han såg bara huvudet med de uppstående öronen framför sig.

Han hojtade till, gav till en rytande – försökte skrämma bort djuret:

– Åhåååj! Åhååj! Gack, din leing! Din satan…! Åhåååj!

Men djurets huvud rörde sig inte, det syntes som stelnat i samma ställning, med upprättstående öron och orörliga röda ögon. Han fick en misstanke: Han reste sig och gick fram, trevande med händerna framför sig. Han fick tag i djuret, det var inte ludet och mjukt, det var kallt och hårt och träigt: Det var ett varghuvud av trä, uppsatt på en påle.


Använder Moberg metoderna från min kom ihåg-lapp?

 

Tillbaka till Skrivarkurser