Prat

– Gärna, sa jag till Bengt Berg, poeten från Torsby som tidigare bett mig komma med i redaktionen för kulturtidskriften Rallarros. – Visst ska jag följa med till Göteborg på uppläsning. Det är alltid kul att höra er läsa.

Men själv pratar jag inte. Inte offentligt, aldrig i livet. Jag vet att boken på Bonniers kommer ut snart (detta var i skiftet 1970-1980-tal). Jag vet att många texter där är möjliga högläsningstexter.

Dock inte i min mun. Den här kroppen törs inte. Den här kroppen vågade inte redovisa grupparbeten på gymnasiet. Den här kroppen ballade ur vid en musikuppvisning i fyran. Tunnelseende, hjärtklappning och inte en ton rätt ur blockflöjten. De få toner som kom. Försök inte övertala mig.

Bar ut mig
När vi kom till Göteborg hade Bengt satt mitt namn med på affischerna. Varenda en. Staden var kanske inte gödslad med dem, men det kändes så.

Först en förskrämd lokal på Stadsbiblioteket. Sju i publiken, alla handhälsade på alla och jag tordes. Några timmar senare: sjömans- och proggkrogen Pustervikskällaren, ”Röva” kallad i folkmun. Källaren var fullsatt av glada göteborgare.

Bengt bar mig nästan ut på scenen. En lycklig evighet senare fick han med samma milda våld tvinga mig ner från mikrofon och strålkastarljus. De skrattade ju. De höll med mig om tjyvsamhället. Både budskapet och rösten bar.

Bästa betyget som finns
Sedan dess älskar jag det och har mött mina åhörare närmare 700 gånger. Jag är lika pirrig varje gång, men efter en minut känns det som att flyga.

En aula full med skoltrötta lärare, en jublande Mårbackalada med 400 i publiken, en tindrande ABF-grupp med tolv vuxna kommunalare på skrivarkurs. Eller höjdpunkten – när jag var konferencier & stå upp-komiker vid invigningen av nya sporthallen i Molkom.  Mot slutet skrattade gamla grannar och idrottskamrater till och med åt menyn för den avslutande middagen. Blir det någonsin lika mycket folk i den hallen?

När det fungerar är det fantastiskt varje gång. Ibland får jag applåder, ibland skrattar de där jag menar det. Bättre betyg finns inte för den som har något han eller hon vill ha sagt.

Paus från uppläsningar?
Under några år tog jag paus från alla framträdanden, eftersom jag inte hade något färskt material. Hann inte tänka ut nya scenfärdigheter, när jag jobbade minst heltid i mitt civila jobb och inte skrev krönikor regelbundet.

Numera står jag där igen ibland, när någon vill ha mig. Det är alldeles för roligt för att låta bli. Tack för den insikten, Bengt.