Familjen – SVENSSONS SLÄNG

”Det kunde ha varit vi”

Från idrottsrörelsen till frikyrkan. Från ensamkommande flyktingar till folk som tagit emot dem i sina hem.
Det var stor bredd vid lördagens manifestation på Stora torget i Karlstad.

Gott om folk på torget, ett myller av talare och jag kommer att tänka på farmor.
– Det kunde ha varit vi, sa hon och öppnade sitt hem för ett finskt krigsbarn.

Den berättelsen lever i släkten. Efter tiden hos farmor Gerda och farfar Einar höll Ilari kontakt så länge de levde.
Farmor skulle ha varit stolt över samlingen på torget.

Tre saker vill jag ha sagt
Strax innan jag ska ut på scenen har jag 111 i puls. Sedan hälsar konferencieren Ingrid Ranke mig välkommen och jag tar klivet fram till scenkanten.

Det här är talet:

Tal vid flyktingmanifestation på Stora torget,
Karlstad, 3 maj 2025

1.
För 12 000 år sedan var det två kilometer tjock is här. Två kilometer. Det är som härifrån och bort till Rudsberget. Fast rakt uppåt.

Min släkt sprang inte omkring där uppe på isen den gången. Inte era släktingar heller.

Det är det första jag vill ha sagt.
Vi är alla invandrare.
Utan invandring hade ingen av oss stått här.

2.
För en tid sedan la min vän Björn ut siffror på Facebook. Statistiska Centralbyråns siffror över hur många anställda inom svensk sjukvård 2022 som var födda utomlands. Han hade hämtat dem från Katalys rapport Vinsten med invandring som kom nyss. Läs den.

39 procent av specialistläkarna var födda utomlands
27 procent av ST-läkarna
17 procent av AT-läkarna
42 procent av övriga läkare
16 procent av dom grundutbildade sjuksköterskorna
37 procent av undersköterskorna i hemtjänst, hemsjukvård och på äldreboenden

Det är några exempel. Tillsammans är dom 170 000 personer. 170 000 proffs och medmänniskor från andra länder som ser till att svensk sjukvård fungerar.

Nu hotas många av dom av utvisning. Trots utbildning och fast anställning. Trots att många har familj här.

Utan dom vårdanställda skulle inte jag stå här i dag. Inte utan den grekiske urologen och sjuksköterskorna och undersköterskorna från flera andra länder. Du behöver inte göra många besök inom svensk sjukvård innan du träffar välfärdsarbetare som inte heter Andersson eller Johansson.

Det är det andra jag vill ha sagt. Folk som har invandrat räddade inte bara mitt liv för två år sedan.
Dom räddar svensk sjukvård. Varje dag gör dom det.
Tack för hjälpen, säger jag.

Jag vill leva.

3.
För 1200 år sedan fick vi ett nytt ord i vårt språk. Ordet fly. Då dyker det upp första gången. Ristat i runor på en berghäll i Oklunda, Östra Huseby, Östergötland.
Han hette Gunnar, han som flydde dit.

För så är det med ord. När vi behöver ett nytt så skapar vi det.

1710 fick vi ordet flykting. Tyvärr har vi behövt det ordet alldeles för länge som världen ser ut. Definitivt alldeles för mycket på senare tid.

I januari 1946 fick vi ännu ett nytt ord. Baltutlämningen. Det var inget stolt ord. Men skammen är inte mindre i dag. I Värmlands Folkblad kunde vi läsa för några veckor sedan om Klara och om flyktingen Ali från Afghanistan.

I sju år bodde han hos hennes familj i Karlstad. Pluggade, jobbade, rotade sig. Hela tiden med osäkerheten hängande över sig. Kommer jag att få stanna i Sverige?

Till slut tvingades han fly när lagen ändrades. Kvar lämnade han sin svenska familj i sorg och vrede.
– Det känns som han har dött, fast han lever, säger Klara i tidningen.

Det är det tredje jag vill ha sagt. Vår tids behandling av unga flyktingar som Ali är förfärlig. Att först utbilda dom och ge dom jobb, vänner och hopp – för att sedan slita upp dom och visa ut dom. Till ett okänt öde.

Efter 7-8-9 år här hälsar Sverige sina flyktingar:
– Vi bare skôja. Ni va’ inte välkomne faktist …

Den behandlingen är en skam.
Det kapitlet i historieböckerna kommer att vara skamligare att läsa än om baltutlämningen. Och den var skamlig nog.

Skäms Sverige.
Skäms svenska makthavare.

Det finns ett gammalt fint ord som stavas soli-dari-tet.
Lär er det ordet igen, makthavare.
Soli-dari-tet.

Tack för mig.

Intensiva dagar i pensionärslivet

Kära dagbok, det har varit intensiva dagar.

SÖNDAG invald i Värmländska författarsällskapets styrelse, MÅNDAG gästföreläst om krönikor vid skrivarcirkel i Deje, TISDAG letat stolpar i skogen samt skrivit i facebookgrupper och gjort affisch och affischerat om författarafton på hembygdsgården 10 maj, ONSDAG hållit vårtal i Edeby (ordet vår nämns första gången på 1200-talet, nämligen i Westgöta-Lagen), tittat på brandmän och brasa, TORSDAG demonstrerat i stan, lunchat på Gamla Kraftstationen i Deje, letat stolpar i skogarna norrut, majat hemma på altanen, hört göken, somnat.

I DAG: tränar på talet jag ska hålla vid den breda flyktingmanifestationen på Stora torget i Karlstad klockan 12 I MORGON, lördag.

Kom, du som kan.
”Vi bare skôja…” är inget mänskligt yttrande till den flyende medmänniska som Sverige nyss hälsat välkommen.

Vackerheta, kärleken och allt som fungerar

Det är vår i min värld.

Nyss satte jag ut kontroller till en närtävling som vår klubb arrangerade. Snok vid grävda gropen, 15 000 steg på måndagen, 14 000 på tisdagen, 17 000 på onsdagen. De skulle ju in också, skärmarna.

Så kommer påsken. I mobilen landar en färsk film från när barnbarn M gör chokladägg och praliner så snålvattnet rinner på oss ända här, 30 mil bort. På Facebook berättar äldsta dottern om hur hon sitter i bilen och ägnar sig åt vår gamla syssla från när hon och systrarna var små. Att räkna vårens alla gröna nyanser. På Instagram är yngsta dottern lycklig över lägenheten hon och hennes man ska flytta in i snart. De packar.

Nu – är påsken över, sista sillen uppäten och kortleken undanstoppad. Då gräver jag fram matjord ur komposten. Fin matjord som mina vänner maskarna och mikroorganismerna gjort åt den trädgård och det jordklot vi bebor tillsammans.

Älgar, skor och bokstävlar
Ibland är det skönt att bara tänka på vackerheta, kärleken och allt det som faktiskt fungerar.

Än simmar älgar över Ångermanälven.
Än står ett par löparskor i hallen och längtar ut.
Än ropar 29 bokstävlar i mobilen efter sällskap.

Trivs.

### Här är berättelsen om en av de första gångerna vi räknade gröna nyanser, barnen och vi. 1993.
### Den är en av de krönikor jag oftast läst högt efteråt.
### Länk till krönikan: Grönheter

Hallfest på Grossbolstorps höjder

När vår hall är omtapetserad, ommålad och omutsmyckad av den händiga i familjen (det är hon som skålar på bilden) blir det hall-fest. Det är sen gammalt.

Hallfest. Alltså serveras det hal-strad hall-omi och (h)al-koholfritt bubbel med hall-on.

Fin hall, go’ hallrenovatör!
Trivs.

### Akvarellen på fjärde bilden har Pia Sondell målat.

Se där en 50-årspresent. Hurra!

Bild av presenten. (Illustration: Gunnar Lidén)..

Det är årsmötestid och vi mötesrävar trivs. Det är som om min kropp vibrerar av minnen från de svenska folkrörelsernas barndom.
Då, när vanligt fattigt folk i min släkt lärde sig begära ordet, räcka upp handen och rösta, skriva ett och annat protokoll och kanske sitta ordförande.
Och förändra Sverige.

Grinigt behandlade metodister, modiga fackliga pionjärer, skådespelande landsbygdsungdomar, arga Spanienaktivister, livfulla CKF:are och piprökande LRF:are. Jag har dem alla i blodet. Det måste ha varit fler i släkten än jag som älskat ett bra förslag, en rapp replik eller en pigg ordförandeklubba de senaste 140 åren.

Kände kärlek
Häromkvällen var det Föreningen Värmlandslitteratur som hade möte i det sjudande kulturcentret Gjuteriet i Karlstad.
– Vi saknar dig i styrelsen, sa den förste jag mötte i lokalen.
Sådant blir man glad av.

Nå, mötet gick bra och jag kände kärlek som vanligt inför allt arbete som kloka ideella medmänniskor lägger ner.

Klickbar karta med skrivare
Efter själva årsmötesförhandlingarna var det dags att börja föreningens 50-årsfirande.

Den har till uppgift att sprida intresse för värmländsk litteratur. Därför har man genom åren bland annat byggt upp en stor samling digitala författarporträtt under Lena Sewalls ledning. Flera hundra porträtt på nätet vid det här laget.

I onsdags kunde man så presentera en riktig 50-årsöverraskning för oss mötesdeltagare. En fint ritad interaktiv Värmlandskarta. Gå in på den och klicka på en kommunhuvudort så hittar du länkar till kommunens författare.
Snyggt!

LÄNK: Den värmländska författarkartan (klicka på länken så får du fram kartan).

### Vem som pryder förstasidan om du klickar på Forshaga?
### En lagom tjock man med keps.
### Mer säger jag inte.

En ledsen hälsning från 1980

Min döstädning 2.0 fortsätter. Lunta efter lunta penetreras, ibland är min tidskriftssamlar-arkeologi nere på 1970-talet.
Då, när vi var fler som drömde.

Jag slänger mycket och sparar mycket.

Här är en dikt, renskriven på maskin någon gång 1980 när vi nyss både förlorat och vunnit folkomröstningen om kärnkraft. Alla tre linjer ville ju avskaffa den livsfarliga atomkraften. Det var bara det att vi ville det mest.

1980 års besvikelse
Nå, vi förlorade. Efter Palmes svek med tre linjer och efter den mest intensiva kampanjen i mitt liv – förlorade vi. Jag har aldrig pluggat fakta och opinionsbildat så hårt som då.

Utmattad av allt arbete berättar min vän i miljögruppen hur just hon känner det. Ett ögonblick medan vi alla slickar såren i vår glesbygdskommun.

– Jag längtar efter våta gatstenar…

Det blev en dikt. Ingen lysande text men ett försök att gestalta 1980 års besvikelse. Framför mig på skrivbordet ligger en hälsning från mig själv som 29-åring.

Lika livsfarlig än
Jag har fortsatt bo nära en skog.
Kärnkraften är lika livsfarlig än.

### Lösningen? Den kräver fortfarande hårt opinionsarbete och faktaplugg.
### Det tog ett tag, men nu växer vinden och solen.

Klicka på dikten om du behöver förstora texten:

Mitt liv som nyttobloggare

Ibland smäller denna blogg till och blir en nyttoblogg.
Som nu.

Saken var den att vi behövde hjälpa till och hitta en medicin åt en vän. Det var inte vilken medicin som helst, det var en viktig en – som var slut. Vi sökte på apotek efter apotek på nätet. Slut.

Gör en dumsökning
Det är då livet har lärt mig att man ska göra dumsökningar. Spela inte klokare än du är, sök på det enklaste sätt du kommer på. Tänk på Astrid Lindgrens grådvärgar: ”Voffor gör di på detta vise’?”

Alltså skrev jag på Google: ”var kan jag hitta en medicin som verkar slut överallt”.

Svaret kom direkt från min datamaskin.
Sök på Fass.

Inte bara biverkningar
Vadå Fass? Det är väl där man letar efter spännande biverkningar?
Nej då. Inte bara. Fass kan visa lagerstatus också.

Kort sagt:
-Klicka fram fass.se
-Skriv in namnet på medicinen du vill ha tag i och klicka på Sök.
-Klicka sedan på knappen Sök på lagerstatus och därefter på den lika blå knappen Sök nära mig.

Ett fåtal kvar
Upp kom en lista med apotek i min närhet. Tyvärr stod det Beställningsvara överallt. Pillren var slut.

Vänta, inte på en ort! Där fanns det ett fåtal kvar, berättade listan på skärmen.

### Nu är de slut där med.
### Kil ligger inte så långt bort.

Någon gång, men …

Foto: Inger Nilsson.

Mamman till en ung vän ringer hans arbetsgivare. Hur är det med pôjken min, kommer han i tid till jobbet?

Damen i luren tiger tre sekunder, sedan svarar hon eftertänksamt:
– Någon gång men mera sällan.

Så där är det för mig – med tanken på resten av livet. Vad ska jag göra de dagar, kanske år, som är kvar? Vad bör göras? Den frågan grunnar jag inte mycket på.

Någon gång men mera sällan.

Sista datorstarten
Det blir väl som det brukar. Jag vaknar, ligger och läser nyheter i mobilen, särskilt text-tv, trär på mig min blå morgonrock och dom lilarandiga yllesockorna, häller upp kaffe, tittar om det snöar ute eller om sopbilen kommer, spelar vändåtta med den kära vännen, förbereder nästa uppträdande och nästa gubbvandring samt filar på En Viss Roman.
Envis roman.

I mars 2025 slår mig ändå tanken:
En dag har jag startat datorn för sista gången.
En dag ska det sluta dimpa ner ett och annat vänligt mejl från trevliga läsare.
En dag kommer det inga mer kortfattade svar från något förlag som tackar nej.

Då har jag burit ut min sista soppåse.

Dåliga tider
När jag springer femkilometern i Sisuskogen blir kilometertiderna allt långsammare och världen bortom skogen ska vi inte tala på. Där är det dystrare än på länge.

Förresten är det tungt även i Sverige. Jag har inte bett att det ska gå 94,2 städerskor på en börs-vd i mitt kära fosterland. En skamlig siffra för vårt land.

Jag lunkar sakta nerför backen från femmans högsta punkt, sneglar på löparklockan på armen och tittar ut över världen. Den värld där Trump & Putin och Maktlystnad & Girighet & Rena Rama Dumheten styr.

Det är inte bara som motionslöpare jag noterar dåliga tider.

Vad bör göras?
Så vad bör göras? Styrketräna? Backträna? Rusta upp? Skapa rörelse, rösta bort?

Jag vet ju svaren. De är rätt enkla.
Men det ska göras också.

I morgon blir det backträning.

Länkar
– Skamligt
– Alla dessa som är så rädda för förändring

Mina framträdanden den närmaste tiden
~~-Tisdag 11 februari: Gröna mattan, stadsbiblioteket, Karlstad.~~
-Söndag 9 mars 11-13.00: Skrivsöndag, biblioteket Forshaga.
-Onsdag 26 mars 19.00: Sisu Forshagas årsmöte, Sisugården.

Vassaru?

När jag var ung log vi åt käre far som bad oss lämna rummet då han skulle tala i telefon. Pappa fick svårt att höra om det var två ljud samtidigt.

40 år senare var jag där själv.
50 år senare började jag säga ”Vassaru” allt oftare.
55 år senare hade de flesta gräshoppor tystnat.
60 år senare upptäckte jag att vandrarkompisarna hör kungsfågel ibland när vi är ute och går i skogen. ”Vicken kungsfågel?”.

Remiss till Stockholm
Då hade jag vetat länge att jag hör dåligt. Kanske är det ärftligt. Kanske har tre år på mitt älskade sågverk gjort sitt till.

I onsdags for jag till Stockholm med remiss från Region Värmland. Deras egen kö i Karlstad är för lång.

Ännu en fantastisk
Hon gillar att springa, precis som jag. Hon bär en hörapparat jag inte såg. Hon begrep mig direkt.

Jag pratar om ännu en av dessa fantastiska människor jag mött i svensk sjukvård de senaste åren. En ung och klok audionom som intervjuade, undersökte och snart kunde konstatera att jag behöver hörapparat.

– Tur att du inte är 90, sa hon.
– Jaså?
– Nej för då är det inte säkert att hjärnan kan vänja sig.

Känns bättre redan
Sedan lotsade hon mig inlevelsefullt till en miljövänlig modell vi tror ska passa mig. Och min hjärna.

Om några veckor ska jag tillbaka och hämta grejorna. Just nu pluggar jag bruksanvisning mest hela tiden.

Det är som om jag hör bättre redan.

Mitt liv som kaffedrickare (5)

Tjejlatte?

Fortsättning på mitt manus från Gamla Kraftstationen i fredags:

6.
Några år jobbar jag på SOS-centralen. Den arbetsplatsen, precis som många redaktioner, drivs på kaffe. Särskilt när vi ska jobba natt.

Där larmar det ett visst klockslag varje natt. Då ska vi diska kaffemaskinen.

En särskilt stressig kväll glömmer en kollega stoppa mugg i plasthandtaget när han ska ta en snabbfika. Förvånat ser han hur kaffet rinner rakt igenom.

Snabbt tar han nästa 90 000-samtal.

7.
Nu – är det slutet på 1990-talet. Jag håller skrivarkurs för kommunalare i Karlstad och berättar att ordet ”kaffe” kommer från arabiskan. Ett annat ord som vi alla säger två gånger om dagen kommer från Malungskullorna. Eller möjligen från Söder i Stockholm. Dom vände bakochfram på ordet ”kaffi”, då blev det ”fika”. Det kallas backslang.

Tolv undersköterskor, vaktmästare och städerskor tittar skeptiskt på mig.
– Två gånger om dagen? Där har du fel.
– Har jag?
– Ja-a. Fika är det bara tjänstemän som säger. Vi andra säger kaffe.
– Gör ni? Vet du när ”fika” kom in i svenska språket då?
– Nej.
– 1910.
– Kul kul. Men klockan är mycket. Nu tar vi kaffe, magistern.

8.
Det händer sig att jag får jobb som informatör på vårt länstrafikbolag. Nu har det blivit inne med fokusgrupper. Alltså har vi skapat en sådan. Den här gången ett gäng 15-16-åringar eftersom det är en ungdomssatsning vi vill testa.

Ungdomarna är till bra hjälp. När sista mötet är klart ska jag bjuda på fika.
– Vart vill ni gå?
– Espresso House.
Vi går dit, alla får beställa och sist i kön står jag som ska betala. Framför mig står tre av tjejerna i fokusgruppen. De har beställt samma alla tre, så jag tänker försöka vara lite ungdomlig och beställa likadant.
– Jag vill också ha en tjejlatte, säger jag.

Då vänder sig en hel fokusgrupp bakåt mot informationschefen och inser att de behövs.
Det är chailatte de har beställt.

(Chailatte kommer från Indien. En varm, söt och kryddig dryck med mjölk, kardemumma, nejlika och kanel, tydligen populär bland unga damer i Karlstad just den här dagen.)

Här är en dikt från min blogg den 5 juli i år:

”Tjejlatte

Vad är det? säger den unga kvinnan
med lösögonfransar
när jag nämner fläskkotletten jag åt till lunch.

Vad är det?

Jag tycker om den frågan.
Sverige är större än vi tror.

Även språket lever och växer.
Inte visste jag vad chai var,
en annan gång för länge sedan.

Jag vill också ha tjejlatte sa jag
i ett manligt försök att hänga med.

Jag tycker om deras leenden då.”

9. Avslutning
När jag är 13 slutar jag med kaffet ett tag, mest för att verka märkvärdig. Tanterna får bjuda på saft när pappa och jag är ute i bygderna i grisaffärer.

Sen börjar jag i gymnasiet.

Där måste man dricka kaffe. I mitt gäng på Sundstagymnasiet dricker vi bryggkaffe på lokal när vi ska lösa världsproblemen.

Det gör vi flitigt.
Vi är inte färdiga än.

Men vi jobbar på’t.