En gång var jag på bussresa i jobbet. Reportage om 50 personer i en buss, de flesta pensionärer. När jag kom hem efter 13 dagar sa barnen: – Pappa, såg Italien ut som en stövel nu då?
Jag kommer att tänka på den frågan när någon berättar för mig att om Italien är vänsterstöveln så finns det faktiskt en högerstövel också.
Vrid på kartan Titta på kartan strax öster om Australien och tänk dig att du vrider landet du då ser drygt ett halvt varv.
Nya Zeeland.
Då får du högerstöveln. Den är till och med lika stor som Italien.
Vi har gått och blivit preppers. Sist jag räknade hade vi femton fyllda behållare med färskvatten.
Som omvärlden ser ut så vore det inte konstigt om vi preppade på allvar. Vi köpte faktiskt dunkar häromåret och la upp ett miniförråd i garaget med torrvaror och konserver.
Men nej. Dagens dunkparad beror inte på vare sig Putin eller fula butikkylskåpshackare.
Saken är den att vår kommun låter spola vattenledningarna. Vattnet på Grossbolstorps höjder är avstängt klockan 10.00-18.00 på måndagen (i går) och 08.00-18.00 i dag. De spolar för att vårt dricksvatten inte ska få ful färg.
Under tiden får vi inte tappa upp något vatten och vi kan inte spola toaletterna på det vanliga sättet.
Glömmer mitt ärende Nå. Jag är av det inlevelsefulla men också impulsiva slaget. Gubbglömsk om du så vill. Alltså stänger vi av vattenkranen för säkerhets skull, så vi inte ska råka försöka tappa upp vatten av gammal vana.
Sen blir jag pinknödig. Det händer dagligen även i vanliga fall men i går och i dag sker det ofta. Efter ett tag i går gick jag till skogen för att kunna göra i från mig. Fast då hittade jag några trattkantareller och glömde bort hela kisseriet.
Just som jag skriver detta blir jag törstig också. Otur. Men jag vet inte, jag. Vi har bara 15 dunkar och hinkar vatten och en är det taget lite ur.
Duschtvånget slog till I morse gick vi upp tidigare än på länge. Samtliga två i hushållet (utom lånekatterna) duschade länge och inlevelsefullt, vare sig det behövdes eller inte.
Man fick ju faktiskt tvätta sig om man gjorde det tidigt.
Tror jag ska gå på huset nu. Stora behovet. Klockan åtta var det va?
### Många i området blev uppringda av en firma med onödigt erbjudande för en tid sedan. ### Firman ville spola våra privata avlopp för dyra pengar. ### Detta är inte dom. Kommunens spolning är en spolning som behövs.
Lördagseftermiddag på Gjuteriet. Karlstad Bokcafé har bjudit in Åsa Beckman för att tala om Sonja Åkesson. En poet som jag misstänker var favoritpoet på 1960-talet för många av oss i publiken.
Åsa är författare och biträdande kulturchef på Dagens Nyheter. Framför allt är hon uppväxt med Sonja Åkesson som vän i familjen. I familjealbumet finns fotot av ett födelsekalas där poeten vilar på mage i gräset, i Åkessons egen dagbok finns Åsa själv nämnd.
Det blir det bästa bokcaféprogrammet på länge. Vi bjuds på många privata minnen av poeten, samtidigt som hennes innehållsrika liv beskrivs.
Dikterna kommer för mig Självbiografi, Vara Vit Mans Slav, Ska bli sjuksyster jag, tralala… När jag kör hem efteråt genom minnet av det fina föredraget och samtalet efteråt kommer dikterna för mig.
Vänta, skrev jag inte en replik till hennes Självbiografi, den som själv var en replik?
En natt under pappaledigheten Hemma i Forshaga kryper jag ut i den yttre snedgarderoben. Där, längst in bland höstfuktiga flyttkartonger, ligger den i en plastficka sedan senaste döstädningen. Noga maskinskriven en natt under andra pappaledigheten 1981.
Den gången var föräldraledigheten en både rätt ny och viktig del i våra liv. Hur var det jag sa till gubbarna i Sunne på parksoffan vid lekparken på Brårud. – En vill ju vare hemme när barna ä små.
De äldre herrarna tittade eftertänksamt på mig när jag tog barnvagnen och gick.
### Här nedan är dikten jag skrev, publicerad i Smålands Folkblad och Värmlands Folkblad för 45 år sedan. ### Hade jag inte fått impulsen att krypa längst in i snedgarderoben nu så hade den snart varit utplånad av tid och fukt. ### Se den som en hyllning till den fina poeten Sonja Åkesson och ett mycket bra program på Gjuteriet.
SJÄLVBIOGRAFI (Pappaledig replik till Sonja Åkesson)
Jag lever ett lugnt liv på Villagatan 33 om dagarna Byter blöjor och torkar snor och damm och värmer koljapuré
Jag lever ett lugnt liv bland puréer ur prisgrupp 1,2 och 3 där ”klickljudet garanterar oöppnad burk” Jag är man Jag hade en mans uppväxt Fick moped i tid och slapp lära mig dansa Drömde om elefantbild i Bildjournalen Smörgåsarna bredde morsan
En sort, med korv, ställdes fram under folie handsvettiga folkparkskvällar när Four Seven spelade och pubertetens trevande tankelekar inte på långa vägar hade närmat sig klickljud enligt Lagen om föräldraledighet
Jag lever ett lugnt liv Så lugnt som när två par barnaögon letar hungrigheter När munnar äter, skriker, skrattar, jollrar, just lärt sig fråga, fråga och fråga, eller bara hittat spik, skruv och knappnål att knapra på När händer griper, armar kramar, fötter hinner men inte ben
Jag lever ett lugnt liv Nu har den mindre bajsat Den större klämmer fingrar Nu måste vi äta, det här är visst gott! Var är snibbarna? Nu måste vi bädda Nu måste vi äta igen, det blir koljapuré Har lilla syster ont i magen? Var? Det kan hon inte säga nej. Blindtarmen? Nu måste vi skynda, mamma kommer snart, (hon som vi redan lever genom), då
måste vi vara fräscha här hemma alla tre, så hon märker att vi trivs Fråga hur hon haft det på jobbet och så – Ute i livet
Hej älskling, hur har du haft det på jobbet i dag? Vi? Vi lever ett lugnt liv.
Höst i min värld. Skogen står färgad, marken ligger lövad och på torsdag börjar fågeltävlingen då vi tävlar med några vänner. Vem noterar flest arter vid fågelmatningen från 15 oktober och tills startskottet går i Vasaloppet?
I fjol såg vi 24 arter här hemma.
I dag var det dags för en annan premiär. Klubbens tipspromenad. 08.45 cyklade jag runt för det allmänna bästa med ryggsäcken full av frågor och häftapparat. Stannade, satte upp, stannade, satte upp.
Efteråt var det som vanligt min uppgift att sitta och sälja kupongerna och pladdra med barn och vuxna.
I butiken slår mig tanken. 1951, 1952, 1953, 1954, 1955, 1956, 1957, 1958, 1959, 1960, 1961, 1962, 1963, 1964, 1965, 1966, 1967 och 1968 skulle jag ha varit väldigt glad om vi hade haft ett badkar att titta på. Hemma, där jag växte upp.
I går: 48-årig bröllopsdag. I kväll: cirkelledarkurs hos ABF. I morgon: dags att sluta med betablockerarn säger doktorn.
Trivs.
### Apropå höstens modefärg minns jag de vinröda mockaboots jag hade på mig i parken när den kära vännen och jag träffades första gången. ### Våra första 59 år gick fort. ### And counting.
Farfar har bytt ner sig, fast det fattar inte jag. Apertin var Värmlands största gård, säger farmor. Öman som ägde herrgårn ville att han skulle rida omkring i vit skjorta och bestämma över dom som hässjade höet. – Det ville inte din farfar. Jag är arbetande rättare sa han och tog på sig arbetskläder. – Bestämde han? – Jo du.
Apertin var på 729 hektar, säger farmor. Det är stort. Almar, där ni barn är födda, var på 196. – Nu då? – Nu är första gången vi äger en gård. – Men den här är mindre va? – 52 hektar. – En fjortondel av Apertin, säger mamma. Den här går du över fortare.
Eller rider, tänker jag.
Vi har en häst, Pelle, en militärhäst. Jag ser aldrig farfar rida på den heller, men farmor har ett kort när han gjorde lumpen på en häst.
Vit skjorta bär vi bara på kalas. Vi blir inte bjudna på så många kalas. Vi bor för långt bort och är inte släkt.