Familjen – SVENSSONS SLÄNG

Se där en 50-årspresent. Hurra!

Bild av presenten. (Illustration: Gunnar Lidén)..

Det är årsmötestid och vi mötesrävar trivs. Det är som om min kropp vibrerar av minnen från de svenska folkrörelsernas barndom.
Då, när vanligt fattigt folk i min släkt lärde sig begära ordet, räcka upp handen och rösta, skriva ett och annat protokoll och kanske sitta ordförande.
Och förändra Sverige.

Grinigt behandlade metodister, modiga fackliga pionjärer, skådespelande landsbygdsungdomar, arga Spanienaktivister, livfulla CKF:are och piprökande LRF:are. Jag har dem alla i blodet. Det måste ha varit fler i släkten än jag som älskat ett bra förslag, en rapp replik eller en pigg ordförandeklubba de senaste 140 åren.

Kände kärlek
Häromkvällen var det Föreningen Värmlandslitteratur som hade möte i det sjudande kulturcentret Gjuteriet i Karlstad.
– Vi saknar dig i styrelsen, sa den förste jag mötte i lokalen.
Sådant blir man glad av.

Nå, mötet gick bra och jag kände kärlek som vanligt inför allt arbete som kloka ideella medmänniskor lägger ner.

Klickbar karta med skrivare
Efter själva årsmötesförhandlingarna var det dags att börja föreningens 50-årsfirande.

Den har till uppgift att sprida intresse för värmländsk litteratur. Därför har man genom åren bland annat byggt upp en stor samling digitala författarporträtt under Lena Sewalls ledning. Flera hundra porträtt på nätet vid det här laget.

I onsdags kunde man så presentera en riktig 50-årsöverraskning för oss mötesdeltagare. En fint ritad interaktiv Värmlandskarta. Gå in på den och klicka på en kommunhuvudort så hittar du länkar till kommunens författare.
Snyggt!

LÄNK: Den värmländska författarkartan (klicka på länken så får du fram kartan).

### Vem som pryder förstasidan om du klickar på Forshaga?
### En lagom tjock man med keps.
### Mer säger jag inte.

En ledsen hälsning från 1980

Min döstädning 2.0 fortsätter. Lunta efter lunta penetreras, ibland är min tidskriftssamlar-arkeologi nere på 1970-talet.
Då, när vi var fler som drömde.

Jag slänger mycket och sparar mycket.

Här är en dikt, renskriven på maskin någon gång 1980 när vi nyss både förlorat och vunnit folkomröstningen om kärnkraft. Alla tre linjer ville ju avskaffa den livsfarliga atomkraften. Det var bara det att vi ville det mest.

1980 års besvikelse
Nå, vi förlorade. Efter Palmes svek med tre linjer och efter den mest intensiva kampanjen i mitt liv – förlorade vi. Jag har aldrig pluggat fakta och opinionsbildat så hårt som då.

Utmattad av allt arbete berättar min vän i miljögruppen hur just hon känner det. Ett ögonblick medan vi alla slickar såren i vår glesbygdskommun.

– Jag längtar efter våta gatstenar…

Det blev en dikt. Ingen lysande text men ett försök att gestalta 1980 års besvikelse. Framför mig på skrivbordet ligger en hälsning från mig själv som 29-åring.

Lika livsfarlig än
Jag har fortsatt bo nära en skog.
Kärnkraften är lika livsfarlig än.

### Lösningen? Den kräver fortfarande hårt opinionsarbete och faktaplugg.
### Det tog ett tag, men nu växer vinden och solen.

Klicka på dikten om du behöver förstora texten:

Mitt liv som nyttobloggare

Ibland smäller denna blogg till och blir en nyttoblogg.
Som nu.

Saken var den att vi behövde hjälpa till och hitta en medicin åt en vän. Det var inte vilken medicin som helst, det var en viktig en – som var slut. Vi sökte på apotek efter apotek på nätet. Slut.

Gör en dumsökning
Det är då livet har lärt mig att man ska göra dumsökningar. Spela inte klokare än du är, sök på det enklaste sätt du kommer på. Tänk på Astrid Lindgrens grådvärgar: ”Voffor gör di på detta vise’?”

Alltså skrev jag på Google: ”var kan jag hitta en medicin som verkar slut överallt”.

Svaret kom direkt från min datamaskin.
Sök på Fass.

Inte bara biverkningar
Vadå Fass? Det är väl där man letar efter spännande biverkningar?
Nej då. Inte bara. Fass kan visa lagerstatus också.

Kort sagt:
-Klicka fram fass.se
-Skriv in namnet på medicinen du vill ha tag i och klicka på Sök.
-Klicka sedan på knappen Sök på lagerstatus och därefter på den lika blå knappen Sök nära mig.

Ett fåtal kvar
Upp kom en lista med apotek i min närhet. Tyvärr stod det Beställningsvara överallt. Pillren var slut.

Vänta, inte på en ort! Där fanns det ett fåtal kvar, berättade listan på skärmen.

### Nu är de slut där med.
### Kil ligger inte så långt bort.

Någon gång, men …

Foto: Inger Nilsson.

Mamman till en ung vän ringer hans arbetsgivare. Hur är det med pôjken min, kommer han i tid till jobbet?

Damen i luren tiger tre sekunder, sedan svarar hon eftertänksamt:
– Någon gång men mera sällan.

Så där är det för mig – med tanken på resten av livet. Vad ska jag göra de dagar, kanske år, som är kvar? Vad bör göras? Den frågan grunnar jag inte mycket på.

Någon gång men mera sällan.

Sista datorstarten
Det blir väl som det brukar. Jag vaknar, ligger och läser nyheter i mobilen, särskilt text-tv, trär på mig min blå morgonrock och dom lilarandiga yllesockorna, häller upp kaffe, tittar om det snöar ute eller om sopbilen kommer, spelar vändåtta med den kära vännen, förbereder nästa uppträdande och nästa gubbvandring samt filar på En Viss Roman.
Envis roman.

I mars 2025 slår mig ändå tanken:
En dag har jag startat datorn för sista gången.
En dag ska det sluta dimpa ner ett och annat vänligt mejl från trevliga läsare.
En dag kommer det inga mer kortfattade svar från något förlag som tackar nej.

Då har jag burit ut min sista soppåse.

Dåliga tider
När jag springer femkilometern i Sisuskogen blir kilometertiderna allt långsammare och världen bortom skogen ska vi inte tala på. Där är det dystrare än på länge.

Förresten är det tungt även i Sverige. Jag har inte bett att det ska gå 94,2 städerskor på en börs-vd i mitt kära fosterland. En skamlig siffra för vårt land.

Jag lunkar sakta nerför backen från femmans högsta punkt, sneglar på löparklockan på armen och tittar ut över världen. Den värld där Trump & Putin och Maktlystnad & Girighet & Rena Rama Dumheten styr.

Det är inte bara som motionslöpare jag noterar dåliga tider.

Vad bör göras?
Så vad bör göras? Styrketräna? Backträna? Rusta upp? Skapa rörelse, rösta bort?

Jag vet ju svaren. De är rätt enkla.
Men det ska göras också.

I morgon blir det backträning.

Länkar
– Skamligt
– Alla dessa som är så rädda för förändring

Mina framträdanden den närmaste tiden
~~-Tisdag 11 februari: Gröna mattan, stadsbiblioteket, Karlstad.~~
-Söndag 9 mars 11-13.00: Skrivsöndag, biblioteket Forshaga.
-Onsdag 26 mars 19.00: Sisu Forshagas årsmöte, Sisugården.

Vassaru?

När jag var ung log vi åt käre far som bad oss lämna rummet då han skulle tala i telefon. Pappa fick svårt att höra om det var två ljud samtidigt.

40 år senare var jag där själv.
50 år senare började jag säga ”Vassaru” allt oftare.
55 år senare hade de flesta gräshoppor tystnat.
60 år senare upptäckte jag att vandrarkompisarna hör kungsfågel ibland när vi är ute och går i skogen. ”Vicken kungsfågel?”.

Remiss till Stockholm
Då hade jag vetat länge att jag hör dåligt. Kanske är det ärftligt. Kanske har tre år på mitt älskade sågverk gjort sitt till.

I onsdags for jag till Stockholm med remiss från Region Värmland. Deras egen kö i Karlstad är för lång.

Ännu en fantastisk
Hon gillar att springa, precis som jag. Hon bär en hörapparat jag inte såg. Hon begrep mig direkt.

Jag pratar om ännu en av dessa fantastiska människor jag mött i svensk sjukvård de senaste åren. En ung och klok audionom som intervjuade, undersökte och snart kunde konstatera att jag behöver hörapparat.

– Tur att du inte är 90, sa hon.
– Jaså?
– Nej för då är det inte säkert att hjärnan kan vänja sig.

Känns bättre redan
Sedan lotsade hon mig inlevelsefullt till en miljövänlig modell vi tror ska passa mig. Och min hjärna.

Om några veckor ska jag tillbaka och hämta grejorna. Just nu pluggar jag bruksanvisning mest hela tiden.

Det är som om jag hör bättre redan.

Mitt liv som kaffedrickare (5)

Tjejlatte?

Fortsättning på mitt manus från Gamla Kraftstationen i fredags:

6.
Några år jobbar jag på SOS-centralen. Den arbetsplatsen, precis som många redaktioner, drivs på kaffe. Särskilt när vi ska jobba natt.

Där larmar det ett visst klockslag varje natt. Då ska vi diska kaffemaskinen.

En särskilt stressig kväll glömmer en kollega stoppa mugg i plasthandtaget när han ska ta en snabbfika. Förvånat ser han hur kaffet rinner rakt igenom.

Snabbt tar han nästa 90 000-samtal.

7.
Nu – är det slutet på 1990-talet. Jag håller skrivarkurs för kommunalare i Karlstad och berättar att ordet ”kaffe” kommer från arabiskan. Ett annat ord som vi alla säger två gånger om dagen kommer från Malungskullorna. Eller möjligen från Söder i Stockholm. Dom vände bakochfram på ordet ”kaffi”, då blev det ”fika”. Det kallas backslang.

Tolv undersköterskor, vaktmästare och städerskor tittar skeptiskt på mig.
– Två gånger om dagen? Där har du fel.
– Har jag?
– Ja-a. Fika är det bara tjänstemän som säger. Vi andra säger kaffe.
– Gör ni? Vet du när ”fika” kom in i svenska språket då?
– Nej.
– 1910.
– Kul kul. Men klockan är mycket. Nu tar vi kaffe, magistern.

8.
Det händer sig att jag får jobb som informatör på vårt länstrafikbolag. Nu har det blivit inne med fokusgrupper. Alltså har vi skapat en sådan. Den här gången ett gäng 15-16-åringar eftersom det är en ungdomssatsning vi vill testa.

Ungdomarna är till bra hjälp. När sista mötet är klart ska jag bjuda på fika.
– Vart vill ni gå?
– Espresso House.
Vi går dit, alla får beställa och sist i kön står jag som ska betala. Framför mig står tre av tjejerna i fokusgruppen. De har beställt samma alla tre, så jag tänker försöka vara lite ungdomlig och beställa likadant.
– Jag vill också ha en tjejlatte, säger jag.

Då vänder sig en hel fokusgrupp bakåt mot informationschefen och inser att de behövs.
Det är chailatte de har beställt.

(Chailatte kommer från Indien. En varm, söt och kryddig dryck med mjölk, kardemumma, nejlika och kanel, tydligen populär bland unga damer i Karlstad just den här dagen.)

Här är en dikt från min blogg den 5 juli i år:

”Tjejlatte

Vad är det? säger den unga kvinnan
med lösögonfransar
när jag nämner fläskkotletten jag åt till lunch.

Vad är det?

Jag tycker om den frågan.
Sverige är större än vi tror.

Även språket lever och växer.
Inte visste jag vad chai var,
en annan gång för länge sedan.

Jag vill också ha tjejlatte sa jag
i ett manligt försök att hänga med.

Jag tycker om deras leenden då.”

9. Avslutning
När jag är 13 slutar jag med kaffet ett tag, mest för att verka märkvärdig. Tanterna får bjuda på saft när pappa och jag är ute i bygderna i grisaffärer.

Sen börjar jag i gymnasiet.

Där måste man dricka kaffe. I mitt gäng på Sundstagymnasiet dricker vi bryggkaffe på lokal när vi ska lösa världsproblemen.

Det gör vi flitigt.
Vi är inte färdiga än.

Men vi jobbar på’t.

Mitt liv som kaffedrickare (4)

Fortsättning på mitt manus från Gamla Kraftstationen i fredags:

5.
Vårat småjordbruk blir bortrationaliserat. När det är som värst i slutet på 1960-talet försvinner det 25 småbruk per dygn i Sverige. Själv är jag skoltrött och tar ett sabbatsår från Sundstagymnasiet.

En dag i maj följer jag med pappa till Molkoms bruk. Sågen i Molkom där han har fått jobb. Där kommer jag att jobba i sammanlagt tre år sedan. Först under alla friluftsdagar, sommarlov och andra lov, sedan några år efter lumpen.

Här är en händelse från såga som vi pratade länge om vid våra kafferaster. Var det dåligt väder satt vi i lunchrummet. Sken solen, då satt vi på en planka på brä’gårn.

Texten är från min bok i fjol:

”Mitt liv som keps
/…/
En morgon på sågen i Molkom kom det en ny förmåga till basens kontor. Det var inte ovanligt, företaget och basen var generösa med att ge folk arbete. De behövdes ju.

När Evert gett oss andra våra sysslor, vi som inte hade ordinarie arbetsställen att gå till, var det bara den nya förmågan som inte hade fått någon uppgift.

”Du får gå till sjösorteringen och hjälpa dom”, sa Evert. ”Båtshake har dom vid sjön.”

”Asch”, ropte den nye, och tog tag i en lång fyrskäring som låg och skräpade utanför kontoret. Kastade den fem meter upp i luften och gick hem. ”Då får det vara”, ropade han, med ryggen åt oss alla. ”Jag vill ha tongt arbete. Tongt!”

Kortare visstidsanställning har ingen människa haft på Molkoms Bruk. Vi älskade att berätta hans historia.
”Tongt arbete, i dag vill vi ha tongt arbete, Evert!”

Honom pratade vi om på många kafferaster på såga i Môlkôm, det kan jag säga.

Fortsättning följer.

Mitt liv som kaffedrickare (3)

Fortsättning på mitt manus från Gamla Kraftstationen i fredags:

4.
Det är inte ofta vår familj med farmor och farfar ser ut som en bonad, eller ja, som en sån där långsmal tryckt plansch med nationalromantiskt motiv. Folk håller mest till en och en eller två och två i lagårn eller ute i skogen eller vid vedspisen. Det är inte så bonadsmässigt.

Men när höet ska hässjas, då är vi utomhus allihop utom farmor. Då blir vi en bonad.

Först har pappa och jag slagit. Traktorn är ganska ny men slåttermaskinen är gammal. Jag får sitta i sitsen och hissa upp balken med knivarna varje gång vi ska vända. Sedan har pappa och vår arméhäst Pelle räfsat ihop det nyslagna höet i strängar.

Eter det tar pappa fram spettet och gör hål till hässjestörarna. Drar tråden som höet ska ligga på.

Nu blir vi många på gärdet. Solen skiner och höet måste upp på tråden. Man vet aldrig när det blir regn.

Ofta är några släktingar på besök då, särskilt om det är en helg. Kanske stockholmsfrämmande. För dom är vår vardag nostalgi.

– Vi hjälper gärna till och hässjar, säger de. Ni har så roligt här på landet.

Efter någon timme kommer farmor med kaffe. Hon har huckle på sig, det har alla kvinnorna. Tv-kannan och brödfatet bär hon i en korg med rutig duk ovanpå. Förningsduken. Den breder hon ut på marken och vi sätter oss intill.

Nu – dricker jag den första klunken. Mmmm, gôtt.

Här. Här på högärdet smakar kaffet bäst. Det smakar aldrig så gôtt som på ett högärde bredvid en nyhässjad hässja. Allihop är svettiga, mina småsyskon också, smörgåsarna är färska, osten varm och farmor berättar hur det var förr.

– Förr. Då var vi många när vi skulle hänga hö, säger farmor.

Fortsättning följer.

Fotot på höhässjningen är hämtat från Upplandsmuseet. Riktigt så länge sedan var det inte som vi hängde hö hemmavid.
Länk: https://digitaltmuseum.se/0210111636212/hobargning-uppsala

Mitt liv som kaffedrickare (2)

Fortsättning på mitt manus från Gamla Kraftstationen i fredags:

3.
1959 flyttar vi till östra Nyed. Ängebäckstorp. Där bor vi tre generationer på ett litet småjordbruk. Gården drivs av arbetslust, traktor, häst, seniga armar, långa arbetsdagar – och kokkaffe.

Själv har jag alltså börjat vid sju års ålder. I början häller mamma nyskummad grädde i koppen också och farmor lär mig dricka på bit. Ibland försöker jag balansera ett fyllt kaffefat på tre fingrar precis som hon.

En dag på sportlovet har mamma och pappa bestämt att jag ska åka till honom med förmiddagskaffet. Han håller på och hugger i skogen och jag låter mina skidor följa spåret där han har gått.

När han ser mig mellan granarna lägger han ifrån sig motorsågen och tänder brasan som han har förberett. Där sitter vi sedan på varsin stubbe med färskt grönt granris på.

Han öppnar min ryggsäck och tar fram varsitt rågbröd med smör och ost. Termosen i sidofacket är liksom randig och korken är av kork.

Nu häller han upp rykande hett kokkaffe, först i min och sedan i sin kopp. Brasan luktar av törveden som han tände med. Rök och törved.

Här, hos pappa, dricker jag utan grädde och socker. Vi är ju i skogen.
– Hör du, säger pappa och tar en klunk till. Hör du va’ skogen suser?

Dom orden har jag hört ett helt liv sedan den dagen. Pappas ord – och skogen som susar. Ja. Jag hör.
– Tack för kaffet, säger pappa när jag tar på mig ryggsäcken och börjar glida hemåt igen.

Apropå skidfärd. 2018 fyllde min blogg Svenssons släng sju år. Då skrev jag en liten skrift om skogen som jag lade ut som pdf på bloggen. Jag ska läsa en av texterna i den. Den börjar på Värmlands Folkblad, där jag arbetade en gång i tiden:

”Det finns en skidfärd kvar
Bara en till, säger vår legendariske fotograf på tidningen där jag arbetar. En gång tar han bild när Jimi Hendrix ligger på golvet på Mariebergsskogens scen och spelar. May I take your picture, säger Nils Almgren och bilden kommer i bok i Amerika. Världens bäste gitarrist med gitarren på magen på ett litet scengolv i kanten av Karlstad, i bakgrunden skymtar Mitch Mitchells trumset. Sedan dör Jimi, kvävd av sina egna spyor.

Bara en till. Så säger alla barn och kreativa människor.

Det finns en barnbok av Elsa Beskow som heter Olles skidfärd. Lika spännande som jag tycker vintern i skogen ser ut i den boken, lika roligt tycker jag det är som sjuåring att själv åka skidor i en skog full av snö, där grenarna dignar och den ospårade snön frasar. Röda kinder, snö till vaderna, träskidor, nya vantar som farmor stickat.

Jag vill ha en till sådan förväntan, sådan vinter och sådan skidfärd på obanad snö med grangrenar som dignar, vita.
Bara en till och en till och en till. År efter år efter år.

Dessutom vill jag se Jimi Hendrix i Mariebergsskogen en gång till. Bara en. Nu när jag hör att han är bra.”

Fortsättning följer.

Mitt liv som kaffedrickare (1)

– Tommy eller Elvis?!!!

Jag brukar ha ett grundmanus när jag ska uppträda. Det ska alltid vara skrivet i 15 punkters grad, vilket är stort. Då kan jag lägga papperet i från mig på ett bord ibland och ändå se att läsa.

Sedan spånar jag förstås utifrån texten men det utskrivna manuset är utgångspunkten.

Här, som en miniserie, kommer mitt kaffeprat vid Gamla Kraftstationen (konsthall, café mm) i Deje i går. Bara manuset, inte infallen.

Programmet var varvat. Kraftstationens verksamhetsledare Linn Sönstebö Mossberg berättade om höstens kaffekonst och om Dejeforsfötter och andra bakverk medan lokalhistorikerna Staffan Fridh & Lars Karlberg visade bilder på gamla konditorier och caféer i Deje.

Nu börjar mitt prat:

1.
Hej, jag tänkte ta er med på några fikastunder i mitt liv.

Kaffe är barndom för mig.

Det är doften av kaffe. Moster Märtas kaffekvarn i Bofasterud. Den doften kan jag känna än.

Det är ljudet av ett försiktigt sörpel i köket på Almar, när farmor Gerda drack kaffe på bit. Tre fingrar.

Det är smaken av en egen kopp med socker och mycket grädde. Jag var sju år när jag började. Man började tidigt med kaffet på svensk landsbygd i början av 1960-talet. Vi var inte riktigt vuxna, men vi var inte ungdomar heller. Den kulturen hade inte kommit än.

Mig når ungdomskulturen samtidigt som mitt livs första folkomröstning inträffar. Det är på skolgården i gamla Färjestadskolan. En av dom första dagarna på höstterminen 1958. Plötsligt står det en stor stark tredjeklassare och hugger tag i kragen på mig med båda händerna:
– Tommy eller Elvis?

Jag är sju år och har ingen aning om vem nån av dom är. Tommy Steel? Elvis Presley? Aldrig hört. Bor dom i Grava socken dom? I Skåre kanske, på andre sidan älva’?
– Tommy” säger jag blygt.
Det är fel, tycker gråskalingen på skolgården och det tycker jag med i dag. Tommy är en mes.

Frågan jag får – den frågan ställs på skolgårdar över hela Sverige hösten 58.
Det vet jag inte heller.
Men kaffe dricker jag.

2.
Tre år tidigare, i januari 1955 när jag är fyra år, kostar ett halvt kilo kokkaffe 7 kronor.

Vet ni hur mycket 7 kronor 1955 motsvarar i dagens penningvärde?
Svar: 128 kronor.

Vet ni vad ett halvt kilo kokkaffe kostade i november i år?
Svar: 66 kronor och 61 öre.

Fortsättning följer.