Äntligen räckte jag från pumphandtag till vattenkran

Och det hände sig vid den tiden att jag lade ut en text om vårt julbad på 1950-talet. Jag brukar göra det ibland. Texten finns här nedanför om du inte har sett den.
Zinkbaljan. Jag skulle ha velat ha den kvar.

Skopan har jag kvar. Den som jag äntligen kunde använda när jag fyllt 12 år. Det var då jag började räcka mellan pumphandtaget och vattenkranen i köket, med hjälp av skopan. Jag var så glad när jag kunde pumpa upp mitt vatten själv i skopan. Kallt gott dricksvatten.

Varmvatten hade vi inget, det fick vi värma vi på spisen.

Tårar i ögonen i Ransäter
Den gången tyckte jag inte det var konstigt att vi badade vårt julbad i samma vatten, de flesta i familjen. Vi skrattade mest åt det. Däremot tyckte jag det var synd om mamma som fick slita med att värma allt vatten i grytor på vedspisen. Den smala varmvattenberedaren i kanten på spisen förslog inte långt.

Skopan hänger i vårt kök nu, det har den gjort länge. En gång när jag skulle tala på Erlandergården i Ransäter fick jag tårar i ögonen när jag tog fram vår skopa och visade för publiken. De där tårarna är en talang jag har.

Det var Tage Erlander som drev igenom två politiska åtgärder som gjorde att väldigt få 17-åringar i dag behöver bada i småsyskonens badvatten den 23 december, värmt på en vedspis.

Miljonprogrammet och jordbrukets strukturrationalisering.

Miljonprogram och strukturrationalisering
Miljonprogrammet tänkte jag inte mycket på när jag var barn. I dag förstår jag vilken glädje det måste ha varit för många svenskar i städer och tätorter när de kunde gå från utedass på gården till badrum inomhus när en miljon nya lägenheter byggdes.

Då var det värre med jordbrukets strukturrationalisering. Det begreppet var ett svärord för den här ungen. Det var det som fick grannarna att sälja sina små gårdar och hålla auktion på verktyg och maskiner. Precis som det blev för oss till sist.

Pappa fick det jättebra på sågen i Molkom. Han fick semester, ackordslön och fasta arbetstider. Mamma blev avlönad kommunanställd. Det visste vi inte hemma på gården, när vi gick omkring och svor över Tage.

Vår landsbygd är enmansbetjänad
Jag tycker fortfarande att det är vemodigt att åka omkring på svensk landsbygd i dag, i trakter som blivit avfolkade och enmansbetjänade. Hoppas hoppas att de barn som fortfarande växer upp där har kranar att vrida på, varmt vatten ur kranarna och badkar att bada i bakom stängda dörrar.

Nu ska jag ta mig lite kallt gott vatten ur en kran. Tack för det, kommunalarbetare!
Jag tror jag ska dricka det ur skopan.

Sitter i badkaret och tar mitt julbad, vare sig det behövs eller ej. Då kommer jag att tänka på min barndoms och ungdoms julbad. De första 17 åren skedde de i zinkbalja fylld med vatten som mamma värmt på vedspisen. En del värmde hon i den minimala varmvattenberedaren i kanten av spisen, en del i en gryta. Alla i familjen fick inte färskt vatten, vi hade ont om vatten i källan vissa vintrar, sa jag det? Mitt på golvet i köket satt vi och blev skrubbade på ryggen med mjuk rotborste. När vi blev gamla nog att bli generade inför farmor, farfar och andra som passerade förbi flyttades baljan till ett mörkare hörn av huset. Där har du berättelsen om småbrukarbarnets jul. 1960 kom ett nytt svartvitt program på den enda tv-kanalen: Kalle Ankas jul. Varenda människa tittade på det. En konstig sed, varenda en faktiskt. Så var det den gången.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 331, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Värsta bästa älskade jäkla förfärliga 23

Det var det bästa av år. Det var det sämsta av år.
Jag pratar om 2023.

Globalt blev klimatkrisen värre. Fossilkapitalet spjärnade emot, värmen steg på vår planet och inget år som människan mätt har varit hetare.

Utrikes räcker det att skriva Ukraina, Israel och Palestina så känner du hur blodet rinner mellan raderna. Människors liv kunde vara så enkelt här i världen men titta hur många förtryckare det finns, hur många angripare, hur många oskyldiga som dödas i krig och terror.

Inrikes nådde vi en ny topp i antalet döda på jobbet. Bygghiss, träd och transformator föll, grävmaskin sjönk genom is, folk ramlade från byggnadsställning och scenbalkong, halkade på isfläck, klämdes under ensilagebal, åkgräsklippare och container… Döden på jobbet är lika uppfinningsrik som girigheten, det är däremot inte företagens arbetsmiljöarbete. Inte varje vecka.

I mitt Värmland måste regionen nu göra sig av med 750 anställda medmänniskor som hade behövts, särskilt i vården. Åratal av jobbskatteavdrag, hur många hundra miljoner har de kostat svensk välfärd? En bra bit över tusen miljarder läser jag. Varför berättar inte medier och politiker för folk att våra svenska offentliga ekonomier hänger ihop?

Blev inget bättre?
Har inget varit bra då i år? Jo, en del. Jag läser en skrift från FN:s utvecklingsprogram, UNDP. Blir världen bättre? I åttonde upplagan skriver man att många av oss lever längre, friskare och rikare liv.

Klicka och läs själv. Allt är inte nattsvart, ens efter att Putin och pandemin vänt på så många kurvor. Inte riktigt allt.

Mitt privata 2023
Hur var året för mig själv? För all del, jag hade cancer i början och covid nu i höst. Stora och lilla C. Det var det sämsta av år – och det bästa.

Svensk sjukvård hittade mina två tumörer men de strålade och medicinerade bort dem också. Jag blir trött ibland men jag både lever och springer.

Apotekets snabbtest hittade min covid men läkemedelsforskningen hade gett oss vaccin år efter år som lindrade sjukan. Hade vi inte köpt testet skulle jag ha trott att det var en vanlig förkylning.

Dessutom var det skönt att jag tog mig samman och gav ut boken om kepsarna. De som förklarar mitt liv och min värld. Bokpremiären i Gamla Kraftstationen i Deje i juni för Mitt liv som keps glömmer jag aldrig. Tack Linn och alla ni andra!

Efter ett tag blev boken positivt recenserad av recensenter jag respekterar, roligt det med. Kul när folk hör av sig och vill ge bort den i julklapp. Inspirerande att bli inbjuden till en rad uppläsningar. Fler sådana är bokade.

När man har något man vill ha sagt är det skönt att få säga det. Varje igenkännande glimt, varje applåd är en belöning.

Nu önskar jag bara att världen ska besegra den lille tsaren, nå ett varaktigt eldupphör i Mellersta Östern och tvinga fram kraftigt minskade utsläpp av koldioxid.

Jag vill se det bästa av år, ett 2024 när folken, freden och klimatet vinner. Ett folkvänligt tjusigt 24, tack.

Jag har förresten en bok till som vill ut.

### Apropå jobbskatteavdrag. Här är några synder jag skrev om för tio år sedan. Klicka och läs, den texten är jag nöjd med: Fem dödssynder – en åt dem var och en i minne

2023.

2023.

2023.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 328, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

– Du har väl kepsen på dig?

Det frågar folk som jag talar med i telefon. Kommer jag till ett möte med stickad luva på skallen pekar de undrande. Var är kepsen?

Vill du också beställa min bok? Klicka här nedan, där kan du provläsa och köpa den. MITT LIV SOM KEPS finns som bok och e-bok.

Vill du ha den snabbare? Skicka din beställning till min e-post sven-ove@telia.com. Då kostar den 120 kronor plus porto.

Kepsarna berättar om mitt liv och om världen.

 



### Här är min tidigare utgivning: Skrivet

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 325, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

– Har du kepsen på dig?

Det frågar folk som jag talar med i telefon. Kommer jag till ett möte med stickad luva på skallen pekar de undrande. Var är kepsen?

Vill du också beställa min bok? Klicka här nedan, där kan du provläsa och köpa den. MITT LIV SOM KEPS finns som bok och e-bok.

Vill du ha den snabbare? Skicka din beställning till min e-post sven-ove@telia.com. Då kostar den 120 kronor plus porto.

Kepsarna berättar om mitt liv och om världen.

 



### Här är min tidigare utgivning: Skrivet

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 324, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Min förtvivlan på EPA i stan

Det var dagarna före jul. Vi var på sällsynt besök i stan, jag var nio eller tio år och hade mina samlade tillgångar i fickan.

Varuhuset hette EPA och var känt för sina låga och jämna priser. Allt kostade en krona, två kronor, tre kronor och så vidare. Förkortningen betydde Enhetsprisaktiebolaget, fast det visste jag inte då.

Jag fick gå runt själv och handla, det var stort. Affären kryllade av folk.

Efter ett tag hade jag köpt julklappar till min syster, min bror och min pappa. Artiga expediter slog in varenda present.

Mamma då?
Men så var det mamma. När jag kände efter i fickan fanns det bara en liten ynka slant kvar. En 25-öring. Det var inte mycket pengar på den tiden heller.

Har jag bara 25 öre kvar till mamma? Runt omkring mig trängdes folk som hade både mynt och sedlar i fickorna och jag började skämmas så över min dåliga planering. Jag måste ju ha en julklapp till mamma med. Vad får man för så lite?

Till slut hittade jag en halvliggande tomtenisse i porslin.
– Ska jag slå in den?
– Ja tack.

På julafton berättade jag om min usla planering. Då blev snälla mamma rörd.

En hälsning från 1961
I går hittade vi tomtenissen i en gammal plåtburk efter pappa. Först hade mamma sparat den, sedan pappa. Själva hade vi inte öppnat burken på tjugotvå år. Där låg den och hälsade från mig själv som tioåring.

Efter en stund slog jag upp på nätet hur mycket 25 öre då är värt i december 2023. Svaret är 3 kronor och 59 öre.

Som minne är den värd mer.

### Det är efter EPA-varuhusen som Epa-traktorerna och nu även Epa-dunket fått sina namn.
### Varuhuset hade dåligt rykte i vissa kretsar; dels bland snobbar, dels bland rasister.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 323, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

När jag fick stora och lilla C

Jag har haft tur. När cancern kom i höstas hände det i en tid när sjukvården lärt sig sikta ganska pricksäkert mot tumörer i gubbars prostata med hjälp av både piller och strålkanoner.

– Du är frisk, sa doktorn för drygt tre månader sedan. Men pillren får du äta i två år till. Blir du kraftlös av dom?

Odramatisk covid
När pandemin kom 2020 hade läkarvetenskapen redan forskat länge på den typen av virus och kunde få fram ett vaccin förhållandevis fort. Vi som sedan tog våra sprutor kunde hoppas på att bli lindrigare sjuka än vissa av de stackare som fick covid i början.

Så blev det. I torsdags kväll kände jag ett lätt halsont, på fredagen blev det värre och vid lunchtid visade Apotekets test att jag till slut hade fått covid, även jag.

Det hela var odramatiskt. Jag missade barnbarn L:s matcher i handbollsturneringen Hellton cup i Karlstad, det var värst.

Jag la mig i sängen på övervåningen, hostade, nös, mätte febern och snorade. Allmäntillståndet var som vid en rejäl förkylning, inte värre. Inte så vitt jag märkt hittills. Det enda speciella var att jag tycktes ha glömt hur det var att vara förkyld.

I början slötittade jag på vintersportsändningar mellan nysningarna men det blev bättre med koncentrationen. Nu är febern borta och nys-attackerna med.

Tack, liv
Jag har haft tur.
Tack vetenskap och offentlig sektor.
Det är så roligt att leva.

### Handbollen följde jag via turneringens pigga resultatservice på nätet i stället.
### Heja Härryda HK F13, en jämn semifinal är inte illa!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 322, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Kamporgan för pensionärer

Kamporgan för pensionärer, tänker jag och tar bild på den senaste katalogen från Engelsons.
Hur var det de gamle sa förr? En priskurant.

Lönar det sig verkligen att skicka ut så många kataloger varje år?

Jag vet inte varifrån jag fått den där genen att jag ser humor mitt i vardagen. Jo, det vet jag förresten. Ibland när världen är dyster får man lov att hitta något att småle åt. Mitt ansikte måste det, mitt sinne med. Sedan orkar jag med värsta allvaret ett tag till. Ukraina, Palestina, Utvisningsregeringen, de antydda priserna på vårt nya fina badhus som öppnar snart.

Suck.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 321, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Det anade de inte på verkstan

Fredagen på bokfestivalen blev en dag att minnas. Först gestaltade Sonja Bogren från Molkoms folkhögskola en av texterna i min bok Mitt liv som keps. Fint! Då var det redan trångt nedanför scenen tills jag skulle berätta om boken (och om hur den skrevs under hot).

Jag tycker om när vi kan skratta tillsammans ena stunden och bli allvarsamma nästa. Eller rörda. Så blev det.

Av en före detta arbetskamrat fick jag ett reflexhjärta efteråt. Tack Sofie, ja jag ska titta upp på jobbet.

Av en man i min ålder fick jag ett tack för att jag delade med mig av cancerberättelsen. Den som inte finns i boken men ändå inte är privat. (Gör era PSA-prov, gubbar. Jo, man kan överleva stora C).

Vänta, jag stod ju i Föreningen Värmlandslitteraturs bokbord och sålde böcker hela eftermiddagen också. Det är så roligt att prata med så många läsande människor. Med mig hem i tygkassen fick jag boken om Karlstads Mekaniska Werkstad. Tänk om arbetarna där hade vetat att det en dag skulle stå en karl på en scen på deras gamla verkstad och läsa högt ur en bok om kepsar som förklarar världen.

Tack för i går, alla. Nu ska jag gå ut i världen med min nya reflex.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 319, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Ukrainas kamp är vår

Tal vid Måndagsrörelsens möte för Ukraina
på Stora torget i Karlstad 6 november:

(Ukraina är nära)
I dag för 80 år sedan blev Kiev befriat. Just i dag. Därför ser jag 6 november som ett datum för oss som tror på framtiden. Men jag vill inte börja där, jag vill börja med en ledsnare stund.

En dag säger det pling i min mobil. Det är en av mina döttrar som skickar sms. Hon har en fråga till pappsen. Nu är det så att jag har gjort lumpen. Och jag har jobbat både på SOS-centralen och Räddningsverket. Men frågan hon skickar från sin kafferast på jobbet trodde jag aldrig att jag skulle få från ett av mina barn.

Pappa. Kan du hjälpa till med att få tag i en skottsäker väst åt en 18-åring i Ukraina?

Klockan är kvart över 11 den 7 mars 2022. I den stunden kommer Ukraina nära. Det har alltid varit nära, vi svenskar har bara inte varit riktigt medvetna om det.

Jag klickar fram kartan över Europa i datorn. Mäter mellan tummen och pekfingret från mitt Forshaga och dit. Sedan lite grovt med mätverktyget i kartan. Svar: till ukrainska gränsen är det ungefär 109 mil från min gata i Forshaga. Till Treriksröset i norra Sverige är det 110 mil.

Vietnam är nära, sjöng vi i vietnamrörelsen en gång. Ukraina är ännu närmare. Det är närmare än bortersta Sverige.

(De gav oss språket)
Därifrån, där Vladimir Putins förfärliga anfallskrig pågår just nu, kom det människor invandrande hit till Norden en gång. De kom från de stäpper österut som nu heter Ukraina och Ryssland.

Indoeuropeerna. Det var de som gav oss grunden till det språk vi talar här på trakten nu för tiden. Indoeuropeerna var herdar. De hade lätt att röra på sig, eftersom dom lämpligt nog hade uppfunnit hjulet och börjat använda vagnar. Det är tack vare dem vi har ord som ko, fä, axel, väva och sy. Eller syster. Och broder.

På samma slätter slåss folk för sin frihet i dag. För sin frihet – och för vår frihet. Vi måste se till att Vladimir Putin inte får bestämma Europas och världens gränser. Inte han och inte andra förtryckare. Ukrainas frihet måste försvaras om vi alla ska få fortsätta att vara fria. Om vi vill kunna fortsätta att stå på våra torg och hålla fria möten.

Världen behöver mer demokrati. Inte en ny tsar.
Ukrainas kamp är vår.

Jag ska sluta med en dikt som jag skrev i våras.
Den är skriven utifrån ukrainskt perspektiv, som ni märker:

En språklektion för krigsherrar
– dikt för Ukraina

1.
Det hela är mycket enkelt
Det här är vårt land, det där är ditt land

Om du kommer farande från ditt land
in i vårt land med 150 000 soldater,
utan att vi bett dig komma,
för att skjuta och bomba våra barn 
Våra älskade barn
Varför skulle vi be dig om det?
Förstöra våra hem
Strö ut oss som lik i långa rader på våra gator
Långa ruttnande rader
av det som nyss var vänner och grannar
Mala ner våra städer,
våra vackra städer, 
till grus och blod och minnen

Då är du angriparen
och vi är de angripna
och ditt krig är 
ett krig

Ditt krig är ett krig

och vi, de angripna, kämpar 
för alla folks frihet,
för att alla älskade barn i världen
ska få gå på vackra gator
om de vill
och få tala fritt om kärleken 
men också om krig och förtryck
så att världen hör
Det är friheten som gör våra gator
särskilt vackra

– Minns ni krigsherren? kommer de att säga
Minns ni den fege
som var så rädd för språket 
att han försökte förbjuda
ordet krig

Men inte kriget krig

2.
Språket vann
Folket vann
Det brukar göra det

Du kan inte äga ett folk.

Sven-Ove Svensson
Forshaga
https://sven-ove.nu

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 317, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Ett Grossbolstorps-bonsai blir till

Det började med ett skrapljud från trädgården. Snö som fortsätter rasa från taket, trodde en av oss. Braskaminen sprakade hungrigt i kvällningen och den andre av oss var skeptisk.

Ute var det mörkt och tung snö föll. Först när vi gick upp i sovrummet och tittade ut såg vi. Vårt trötta gamla paradisäppleträd nummer två verkade ha fallit under trycket från snön. Trädet som en av oss länge gett upp hoppet om, innan bladen till slut slagit ut varje år. I vår kom vi till och med överens om att fälla det och plantera något nytt.

Vid tillfälle.
Nå’t tillfälle.

Möe ved
På tisdagsmorgonen pulsar jag ut och ser vad som hänt. Vårt trötta träd har bestämt sig för att bli Grossbolstorps-bonsai. Allt har inte fallit men en del. När den kära vännen klär sig för att gå till Sisugården letar jag fram såg, yxa och gamla bonddrängstakter från 1960-talet.
– Nu får du mindre löv att ta hand om, ropar en granne borta på gångvägen.
– Mmm. Men ved. Möe ved!

Tilll våren
Sakta kommer muskelminnet och yxan överens om tagen och börjar kvista. Vi kvistar och sågar bort den fallna delen bara. Resten får stå kvar till våren.
– Överens?
– Överens.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 315, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).