Arbete – SVENSSONS SLÄNG

När fötterna vill i väg

På fredag den 8 november är det dags. Då framträder jag på bokfestivalens Värmlandsscen i Karlstad.

Dessutom säljer jag värmlandsböcker i Föreningen Värmlandslitteraturs bokbord på fredag förmiddag och i Värmländska Författarsällskapets bokbord på lördag eftermiddag.

Så här står det på bokfestivalens webbplats:

”Efter ett liv som motionär har Sven-Ove Svensson skrivit en inspirerande tänkebok för nybörjare, endorfinjägare och gatuplockare – Mitt liv som Värmlands sämsta löpare.

I boken hittar du hans 163 löparlärdomar, Runner’s high på Brårudsmossen, löparfilosofins tre grundsatser, fyra tänkande löpargurus och hans uppfinning för dig som tröttnat på elljusspåret.

Läs om lyckan att hitta en fem kilometer lång nerförsbacke. Lär dig komma loss när du fastnat i nya vätskeryggsäcken och är ensam hemma.

Kondition är fötter som vill i väg och lungor som håller med.

Sven-Ove Svensson, Forshaga, har gett ut ett 25-tal böcker och småskrifter och medverkat i lika många antologier, skrivit 1 100 krönikor i diverse löpartidningar, P4 Värmland, TV4 Värmland och Värmlands Folkblad med mera samt uppträtt offentligt ungefär 750 gånger. ”

Mitt framträdande på bokfestivalen på Nöjesfabriken i Karlstad sker på Värmlandsscenen fredag 8 november kl 14.30. Kom gärna!

Mina uppläsningar i år
-Tisdag 6 februari: Môracafé, Munkfors församlingshem.
-Tisdag 20 februari: Frukostklubben, Forshaga församlingshem.
-Lördag 9 mars: Vänsterpartiet Grums årsmöte, Gruvan, Grums.
-Onsdag 13 mars: Karlstads Hembygdsförening, Karlstadrummet, Bibliotekshuset, Karlstad.
-Söndag 17 mars: Vänsterpartiets distriktsårskonferens, Hotell Årjäng.
-Lördag 13 april: Hagfors bokfestival, Älvstrandens bildningscentrum.
-Lördag 27 april: Världsbokdagen Karlstad, Gröna matten, bibliotekshuset
-Torsdag 16 maj: Boksläpp ”Mitt liv som Värmlands sämsta löpare”, Gamla Kraftstationen, Deje.
-Lördag 3 augusti: Poesi och berättarkväll, Vikingacentret, Nysäter.
-Måndag 5 augusti: Författarafton, Församlingshemmet Östra Ämtervik.
-Onsdag 14 augusti, berättarkväll, kvarteret Almen, Karlstad.
-Fredag 20 september: Kulturnatta, Gröna mattan, bibliotekshuset Karlstad.
-Lördag 5 oktober: Berättelser vid brasan, Nors hembygdsgård.
-Tisdag 22 oktober: långt eget program på Folkhögskolan, Stöllet. ”Med penna, keps och löparskor genom livet”.

Kommande program
-Fredag 8 november kl 14:30: ”När fötterna vill i väg”, Värmlandsscenen, bokfestivalen Karlstad.
-Tisdag 12 november kl 18:00: samtal med NWT:s kulturredaktör Lena Richardson och författarna om Mats Parners och Stefan Widqvists bok Brev, Karlstads Bokcafé, Gjuteriet, Karlstad.

Ännu mera arbetslivskunskap jag minns

Det är inte i de platta organisationerna som höga chefer säger att vi har en platt organisation.

Mera arbetslivskunskap jag minns

Jag hör vad du säger. Jag tar det med mig.

Vi ska sätta oss ner och titta på det där.
Ta höjd för.
Ta fram en paketlösning.
Vår kärnverksamhet.
Fokusera. Höja ribban. På agendan.

Vi tror att du är.

Men det var på den tiden.
Nu pratar de säkert inte alls så.

Arbetslivskunskap jag minns

Sådant som man lär sig på jobbet när äldre kollega är lite lätt irriterad då hon lägger på luren:

– Kyss mej där övverst plocker kröser.

När kaffet kom till Sverige

Linn från Gamla Kraftstationen har en fråga.
– Vill du skriva en text till vår kaffeutställning?

Det är klart jag vill. Vilken svensk har inte en relation till ordet kaffe och företeelsen fika? Ja tack, säger jag till Linn Sönstebö Mossberg, eldsjäl och verksamhetsledare för Gamla Kraftstationen – kultur och kafé i Deje.

Fast ordet fika var inte så allmänt som jag trodde i min skrivarkurs för kommunalare på 1990-talet.

I helgen var det vernissage på konstnärernas alster och min text. Barnsligt stolt skriver jag mitt namn på namnbrickan som husvärden Sandra Bornstedt räcker över innan vi går för att skåda.

– Sen tror jag att jag tar en Lustentårta.

LÄNK: Gamla Kraftstationen

Min kaffekrönika:

Det kunde vara enkelt

Jag kunde hålla föredrag om varför …

Under några lyckliga dagar träffar jag särskilt mycket folk. När vi samtalar kommer vi ibland in på konflikter. Varje gång hör jag mig själv säga:
– Livet kunde ju vara så enkelt.

På torsdagen går jag en fin runda med Gryningspatrullen i trakter där såväl vandrande gubbe som kantarell och nötkråka trivs. Vid fikat kommer vi in på krigen i världen.
– Livet kunde ju vara så enkelt.

Pjäsen har något att säga oss
Dagen därpå kommer älskade barn och barnbarn med respektive kärlekar hit. När vi varit och sett Västanå Teaters spännande föreställning av Herr Arnes penningar pratar vi om vad pjäsen och Selma Lagerlöfs roman har att säga oss i dag. Om girighet, om kriget i Gaza förstås och om gränsen för vad som går att förlåta.
– Livet kunde ju vara så enkelt, säger jag.

De minns mina föräldrar
På söndagen träffar jag nya och gamla bekanta på båda sidor om Värmländska Författarsällskapets bokbord vid hembygdsgården Träfotere i min barndomssocken Grava. Vi skrattar mycket, pratar böcker, säljer några och jag träffar folk som minns mina föräldrar på 1950-talet. Sedan pratar vi om en lokalare konflikt, det brukar finnas några att välja på. Än en gång hör jag mig själv säga:
– Livet kunde ju vara så enkelt.

Vi gillar varandra
Jag menar verkligen de där orden. När vi sitter med barn och barnbarn runt matbordet är vi förstås inte överens om allt. Varför skulle vi vara det. Men vi skrattar tillsammans, pratar som folk, försöker lyssna och respektera varandra.

När jag hamnar bredvid en annan författare vid bokbordet, något äldre än jag, upptäcker jag att vi gillar varandra och har massor gemensamt. Dock inte i politiken. Men det skrattar vi åt och respekterar varandra.

Livet på vår vackra planet kunde vara så enkelt. Likaväl som vi skrattar tillsammans vid ett matbord i Forshaga och ett bokbord i Grava, fast vi ibland är olika. Likaväl kunde människan göra det på andra håll.

Nog vet jag varför
Nej, jag är inte naiv. Inte bara naiv. Jag vet en del om varför folk bråkar här och i Ukraina och Gaza. Jag skulle kunna hålla föredrag när du vill om varför människan första gången började rita gränser. Om girighet, mobbing, klassamhällen, makteliter, kolonialism, rasism, folkförföljelser, folkfördrivningar och olika historiesyn. Allt det som gör att det inte är så enkelt.

Men det KUNDE vara enkelt.
Vi KUNDE vara medmänniskor som skrattar tillsammans och skickar mat till varandra runt ett bord.
Vänner som räddar vår planet tillsammans, när vi inte skrattar ännu mer och läser goda böcker om att vara människa och om hur krigen äntligen tog slut.

Å, en scen!

En gång i tiden var jag ivrigt livrädd för att framträda inför publik. Sitta långt bak i klassrummet och prata gick bra men stå framför alla och redovisa grupparbete, det var en pina.

I dag älskar jag det. Det finns inget bättre sätt att testa en text än att framföra den inför publik. Du får kvitto direkt.

Bu.
Eller bä.

Förbereder nu
Jag är så tacksam mot de som tvingade mig att börja våga. Lika glad är jag över de som ibland hör av sig och vill att jag ska ställa mig på deras scen och försöka vara rolig eller tala allvar. Eller bådadera.

Just nu håller jag på och förbereder två sådana framträdanden. Det kommer att handla om min nya bok Mitt liv som Värmlands sämsta löpare men också om annat.

Två datum
–Lördag 3 augusti kl 18.00, dikter, skrönor och lite annat, Värmlands Vikingacenter i Nysäter.

–Måndag 5 augusti kl 19.00, författarkväll i församlingshemmet Östra Ämtervik.

Hitta boken
Boken finns på nätet hos Akademibokhandeln, Bokus, Adlibris liksom i olika bokhandlar. Eller här:

Länk till beställning och provläsning:
MITT LIV SOM VÄRMLANDS SÄMSTA LÖPARE

Den finns både som bok och e-bok.

Jakob Hultcrantz briljerar i egna ladan

Det är någonting med teater i lador kring Fryken. Nu har vi hittat en ny. Tractor Teater i Västansjö.

Man svänger in vid gamla Folkets hus i Rottneros, följer vägen mot Gräsmark ett tag, svänger vänster mot Västansjö, följer en fin krokig grusväg intill sjön, parkerar vid en röd Massey Ferguson och vandrar uppför backen till teaterladan.

Vi kommer 10 minuter innan föreställningen Jernbanan ska börja. Ladan är knökfull med publik.

Briljerar
Jakob Hultcrantz Hansson har vi sett många gånger på Västanå Teater och i vår tv-apparat. Nu briljerar han i Sara Lidmans berättelse om Didrik Mårtensson. Karln långt där uppe i norr som ordnade järnväg genom socknen fast riksdagen sagt nej.

Det är en bedrift av Dag Thelander att komprimera fem delar av Jernbane-eposet till en föreställning. Han skrev originalmanus.

Sedan är det minst lika skickligt av Jakob Hultcrantz Hansson att framföra föreställningen helt ensam på sin egen nya privata scen. Då står han dessutom för bearbetning, ljusdesign, ljud, film, teknik och grafisk design.

Spännande teknisk lösning
Hans Didrik är nämligen inte ensam på scenen fast han själv är det. Bredvid scenografins fångcell hänger två stora tv-skärmar. På skärmarna framträder då och då Amina Avdic som Didriks hustru Anna-Stava och Ellinor Lindgren som den mystiska barnflickan Hagar. Liksom ett myller av manliga karaktärer, alla spelade av teaterdirektör Hultcrantz själv.

Didrik får sin järnväg genom socknen. Han blir själv den förste som stiger på i Lillvattnet – men i bojor, på väg till Stockholm.

Gå och se, vi tyckte mycket om berättelsen och föreställningen. Konstnärligt skicklig och spännande, praktiskt modig, vacker och publiknära.

### Västanå Teater hör till våra favoriter, det kan inte ha undgått den som läser min blogg.
### Nu har vi hittat en till favorit. Tack Jakob Hultcrantz, tack Sara Lidman och tack du okände forne ladusnickare i sluttningen ovanför Västansjön för det.

Vägvisaren.

Innan föreställningen.

Inga arga konkurrenter.

LÄNK
Sunnenytt: Besjälad berättare berikar Sunne

Ljuvliga dagar men jag glömmer inte

Det är ljuvliga sommardagar. Vi vandrar vid Värmlands sydspets, fikar vid kanten av ett vatten österut där järnet en gång färdats mellan hammare och hamn, badar i långgrunda sjöar tillsammans med barnbarn som gör våra sinnen yngre.

Jag går med äldre herrar i min barndoms trakter, gården som nämns redan 1287 i skrifterna. Ser fjärilar fladdra och älven glittra. Hon, den hundrameterbreda.

Det är ljuvliga sommardagar och jag tänker på annat.
Ganska ofta tänker jag på annat.

Kriget.
Kriget.

Alla dessa höjdpunkter i livet

Livet har sannerligen haft sina fina stunder hittills. Det här är några:

-När jag lärde mig cykla.
-När kusin Jörgen lärde mig stamklättra.
-När Pigge & Gnidde lärde mig läsa och sedan skriva.

-När jag fick mopeden.
-Midsommar 1967 när jag träffade henne som jag älskar.
-Liftarsommaren med Q i juli 1969. Paris, London, Amsterdam.

-Hösten 1973 när Gösta på sågen stolt satte upp den urklippta tidningsnotisen om att jag kommit in på Journalisthögskolan i Göteborg.
-När vi samlade 2000 folkhögskoleelever från hela landet på Sergels torg 1977, till kamp för vår hotade Jära folkhögskola.
-De lyckliga sommardagarna när barnen kom.

-Lyrikdebuten 1977, sågverksboken på Bonniers tre år senare.
-Kymmens Dag i trädgården på Kymsberg i Gräsmark. Var det 1981? Tänk vad vi kämpade för våra barns och kommande barnbarns miljö de åren.
-Mitt livs första Runner’s high på Brårudsmossen i Sunne 1981. Jag kunde ha blivit religiös för mindre.

-1980 när Bengt Berg fick mig att gå ut på en scen och uppträda inför publik första gången. Gästerna på Pustervikskällaren fattade ju och skrattade ju.
-När kusin Jörgen vann SM.
-Första maran, 1983.

-Ännu fler böcker, varav en med tecknaren Robert Nyberg 1997 och en med konstnären Stig Olson 2002.
-När jag fick börja skriva krönikor i Värmlands Folkblad (igen) samt i Radio Värmland och TV4 Värmland.
-När barnbarnen kom.

-Den stora antirasistiska demonstrationen i Karlstad i december 2013. (Bilden ovan).
-Den fina gruppen informatörer på sista jobbet.
-När onkologdoktorn sa att jag var frisk.
-När folk efter 20 år fortfarande påminner mig om krönikor de läst i VF.
-Boksläppen i Gamla Kraftstationen i Deje i fjol och i år.

-Den här morgonen. Hurra!

Gamla Kraftstationen 16 maj 2024. (Foto: Sandra Bornstedt).