Arbete – SVENSSONS SLÄNG

Mitt liv som kaffedrickare (5)

Tjejlatte?

Fortsättning på mitt manus från Gamla Kraftstationen i fredags:

6.
Några år jobbar jag på SOS-centralen. Den arbetsplatsen, precis som många redaktioner, drivs på kaffe. Särskilt när vi ska jobba natt.

Där larmar det ett visst klockslag varje natt. Då ska vi diska kaffemaskinen.

En särskilt stressig kväll glömmer en kollega stoppa mugg i plasthandtaget när han ska ta en snabbfika. Förvånat ser han hur kaffet rinner rakt igenom.

Snabbt tar han nästa 90 000-samtal.

7.
Nu – är det slutet på 1990-talet. Jag håller skrivarkurs för kommunalare i Karlstad och berättar att ordet ”kaffe” kommer från arabiskan. Ett annat ord som vi alla säger två gånger om dagen kommer från Malungskullorna. Eller möjligen från Söder i Stockholm. Dom vände bakochfram på ordet ”kaffi”, då blev det ”fika”. Det kallas backslang.

Tolv undersköterskor, vaktmästare och städerskor tittar skeptiskt på mig.
– Två gånger om dagen? Där har du fel.
– Har jag?
– Ja-a. Fika är det bara tjänstemän som säger. Vi andra säger kaffe.
– Gör ni? Vet du när ”fika” kom in i svenska språket då?
– Nej.
– 1910.
– Kul kul. Men klockan är mycket. Nu tar vi kaffe, magistern.

8.
Det händer sig att jag får jobb som informatör på vårt länstrafikbolag. Nu har det blivit inne med fokusgrupper. Alltså har vi skapat en sådan. Den här gången ett gäng 15-16-åringar eftersom det är en ungdomssatsning vi vill testa.

Ungdomarna är till bra hjälp. När sista mötet är klart ska jag bjuda på fika.
– Vart vill ni gå?
– Espresso House.
Vi går dit, alla får beställa och sist i kön står jag som ska betala. Framför mig står tre av tjejerna i fokusgruppen. De har beställt samma alla tre, så jag tänker försöka vara lite ungdomlig och beställa likadant.
– Jag vill också ha en tjejlatte, säger jag.

Då vänder sig en hel fokusgrupp bakåt mot informationschefen och inser att de behövs.
Det är chailatte de har beställt.

(Chailatte kommer från Indien. En varm, söt och kryddig dryck med mjölk, kardemumma, nejlika och kanel, tydligen populär bland unga damer i Karlstad just den här dagen.)

Här är en dikt från min blogg den 5 juli i år:

”Tjejlatte

Vad är det? säger den unga kvinnan
med lösögonfransar
när jag nämner fläskkotletten jag åt till lunch.

Vad är det?

Jag tycker om den frågan.
Sverige är större än vi tror.

Även språket lever och växer.
Inte visste jag vad chai var,
en annan gång för länge sedan.

Jag vill också ha tjejlatte sa jag
i ett manligt försök att hänga med.

Jag tycker om deras leenden då.”

9. Avslutning
När jag är 13 slutar jag med kaffet ett tag, mest för att verka märkvärdig. Tanterna får bjuda på saft när pappa och jag är ute i bygderna i grisaffärer.

Sen börjar jag i gymnasiet.

Där måste man dricka kaffe. I mitt gäng på Sundstagymnasiet dricker vi bryggkaffe på lokal när vi ska lösa världsproblemen.

Det gör vi flitigt.
Vi är inte färdiga än.

Men vi jobbar på’t.

Mitt liv som kaffedrickare (4)

Fortsättning på mitt manus från Gamla Kraftstationen i fredags:

5.
Vårat småjordbruk blir bortrationaliserat. När det är som värst i slutet på 1960-talet försvinner det 25 småbruk per dygn i Sverige. Själv är jag skoltrött och tar ett sabbatsår från Sundstagymnasiet.

En dag i maj följer jag med pappa till Molkoms bruk. Sågen i Molkom där han har fått jobb. Där kommer jag att jobba i sammanlagt tre år sedan. Först under alla friluftsdagar, sommarlov och andra lov, sedan några år efter lumpen.

Här är en händelse från såga som vi pratade länge om vid våra kafferaster. Var det dåligt väder satt vi i lunchrummet. Sken solen, då satt vi på en planka på brä’gårn.

Texten är från min bok i fjol:

”Mitt liv som keps
/…/
En morgon på sågen i Molkom kom det en ny förmåga till basens kontor. Det var inte ovanligt, företaget och basen var generösa med att ge folk arbete. De behövdes ju.

När Evert gett oss andra våra sysslor, vi som inte hade ordinarie arbetsställen att gå till, var det bara den nya förmågan som inte hade fått någon uppgift.

”Du får gå till sjösorteringen och hjälpa dom”, sa Evert. ”Båtshake har dom vid sjön.”

”Asch”, ropte den nye, och tog tag i en lång fyrskäring som låg och skräpade utanför kontoret. Kastade den fem meter upp i luften och gick hem. ”Då får det vara”, ropade han, med ryggen åt oss alla. ”Jag vill ha tongt arbete. Tongt!”

Kortare visstidsanställning har ingen människa haft på Molkoms Bruk. Vi älskade att berätta hans historia.
”Tongt arbete, i dag vill vi ha tongt arbete, Evert!”

Honom pratade vi om på många kafferaster på såga i Môlkôm, det kan jag säga.

Fortsättning följer.

Mitt liv som kaffedrickare (3)

Fortsättning på mitt manus från Gamla Kraftstationen i fredags:

4.
Det är inte ofta vår familj med farmor och farfar ser ut som en bonad, eller ja, som en sån där långsmal tryckt plansch med nationalromantiskt motiv. Folk håller mest till en och en eller två och två i lagårn eller ute i skogen eller vid vedspisen. Det är inte så bonadsmässigt.

Men när höet ska hässjas, då är vi utomhus allihop utom farmor. Då blir vi en bonad.

Först har pappa och jag slagit. Traktorn är ganska ny men slåttermaskinen är gammal. Jag får sitta i sitsen och hissa upp balken med knivarna varje gång vi ska vända. Sedan har pappa och vår arméhäst Pelle räfsat ihop det nyslagna höet i strängar.

Eter det tar pappa fram spettet och gör hål till hässjestörarna. Drar tråden som höet ska ligga på.

Nu blir vi många på gärdet. Solen skiner och höet måste upp på tråden. Man vet aldrig när det blir regn.

Ofta är några släktingar på besök då, särskilt om det är en helg. Kanske stockholmsfrämmande. För dom är vår vardag nostalgi.

– Vi hjälper gärna till och hässjar, säger de. Ni har så roligt här på landet.

Efter någon timme kommer farmor med kaffe. Hon har huckle på sig, det har alla kvinnorna. Tv-kannan och brödfatet bär hon i en korg med rutig duk ovanpå. Förningsduken. Den breder hon ut på marken och vi sätter oss intill.

Nu – dricker jag den första klunken. Mmmm, gôtt.

Här. Här på högärdet smakar kaffet bäst. Det smakar aldrig så gôtt som på ett högärde bredvid en nyhässjad hässja. Allihop är svettiga, mina småsyskon också, smörgåsarna är färska, osten varm och farmor berättar hur det var förr.

– Förr. Då var vi många när vi skulle hänga hö, säger farmor.

Fortsättning följer.

Fotot på höhässjningen är hämtat från Upplandsmuseet. Riktigt så länge sedan var det inte som vi hängde hö hemmavid.
Länk: https://digitaltmuseum.se/0210111636212/hobargning-uppsala

Mitt liv som kaffedrickare (2)

Fortsättning på mitt manus från Gamla Kraftstationen i fredags:

3.
1959 flyttar vi till östra Nyed. Ängebäckstorp. Där bor vi tre generationer på ett litet småjordbruk. Gården drivs av arbetslust, traktor, häst, seniga armar, långa arbetsdagar – och kokkaffe.

Själv har jag alltså börjat vid sju års ålder. I början häller mamma nyskummad grädde i koppen också och farmor lär mig dricka på bit. Ibland försöker jag balansera ett fyllt kaffefat på tre fingrar precis som hon.

En dag på sportlovet har mamma och pappa bestämt att jag ska åka till honom med förmiddagskaffet. Han håller på och hugger i skogen och jag låter mina skidor följa spåret där han har gått.

När han ser mig mellan granarna lägger han ifrån sig motorsågen och tänder brasan som han har förberett. Där sitter vi sedan på varsin stubbe med färskt grönt granris på.

Han öppnar min ryggsäck och tar fram varsitt rågbröd med smör och ost. Termosen i sidofacket är liksom randig och korken är av kork.

Nu häller han upp rykande hett kokkaffe, först i min och sedan i sin kopp. Brasan luktar av törveden som han tände med. Rök och törved.

Här, hos pappa, dricker jag utan grädde och socker. Vi är ju i skogen.
– Hör du, säger pappa och tar en klunk till. Hör du va’ skogen suser?

Dom orden har jag hört ett helt liv sedan den dagen. Pappas ord – och skogen som susar. Ja. Jag hör.
– Tack för kaffet, säger pappa när jag tar på mig ryggsäcken och börjar glida hemåt igen.

Apropå skidfärd. 2018 fyllde min blogg Svenssons släng sju år. Då skrev jag en liten skrift om skogen som jag lade ut som pdf på bloggen. Jag ska läsa en av texterna i den. Den börjar på Värmlands Folkblad, där jag arbetade en gång i tiden:

”Det finns en skidfärd kvar
Bara en till, säger vår legendariske fotograf på tidningen där jag arbetar. En gång tar han bild när Jimi Hendrix ligger på golvet på Mariebergsskogens scen och spelar. May I take your picture, säger Nils Almgren och bilden kommer i bok i Amerika. Världens bäste gitarrist med gitarren på magen på ett litet scengolv i kanten av Karlstad, i bakgrunden skymtar Mitch Mitchells trumset. Sedan dör Jimi, kvävd av sina egna spyor.

Bara en till. Så säger alla barn och kreativa människor.

Det finns en barnbok av Elsa Beskow som heter Olles skidfärd. Lika spännande som jag tycker vintern i skogen ser ut i den boken, lika roligt tycker jag det är som sjuåring att själv åka skidor i en skog full av snö, där grenarna dignar och den ospårade snön frasar. Röda kinder, snö till vaderna, träskidor, nya vantar som farmor stickat.

Jag vill ha en till sådan förväntan, sådan vinter och sådan skidfärd på obanad snö med grangrenar som dignar, vita.
Bara en till och en till och en till. År efter år efter år.

Dessutom vill jag se Jimi Hendrix i Mariebergsskogen en gång till. Bara en. Nu när jag hör att han är bra.”

Fortsättning följer.

Lusten att skriva, leva – och töla

41 författare, 40 texter. Min novell om när jag var åtta år och nästan drunknade är ett av bidragen.

Värmländska Författarsällskapet ger ut en jubileumsantologi nu när sällskapet fyller 50 år. Den heter Ögonblicksbilder – Leva tillsammans.

Boken blir min 28:e antologi. Vi kämpar på, skrivklådan och jag.

Drunkningen? Jo tack, lusten att leva är en bra drivkraft när du sjunker gång på gång i det kalla vattnet mellan isflaken och inte kan simma.

### Här är förteckningen över mina antologier och annat skrivet.
### Människan har alltid haft ett behov av att uttrycka sig.
### Den här med. På fredag blir det töling.

Det bästa psykologtestet stod Evert för

Det dröjde länge innan jag förstod att det var ett psykologtest han genomförde den där morgonen på Molkoms Bruk i början av maj 1968, Evert.

Jodå, jag har gått igenom psykologiska tester i arbetslivet efter det. En gång tyckte vd:n på firman där jag jobbade att det behövdes en informatör i ledningsgruppen. Fast då måste vi göra chef av Svensson. Hmmm, duger han till det?

Konsult inkallades och jag fick fylla i formulär efter formulär. Det gick någorlunda, även om jag hade vissa brister. Dock dög jag som mellanchef, kom in i ledningsgruppen och där skrev jag sedan utförliga mötesanteckningar varje vecka. Samtidigt bidrog jag ivrigt med inlägg om allt möjligt sådant som jag begrep mig på – samt sådan jag inte begrep mig på – varvid mötena blev drygt en halvtimme längre än de brukat vara.

Den saken hade jag kunnat berätta om i förväg utan konsult och test.

Bluffen med de fyra färgerna
En annan gång var det de fyra färgernas påstådda personligheter vi fick testa i arbetsgruppen. Det var på ett personalmöte, mer för kännedom än som faktiskt anlagstest. Jag trodde inte ett ögonblick på metoden men bestämde mig för att svara sanningsenligt och se vart det ledde.

Testledaren blev störd när hon fick se resultatet. Min personlighet – enligt testet – bestod av lika delar röda, gröna, gula och blåa egenskaper. 25 procent av varje.

Det skulle inte gå.
Jag finns inte.

”Saknar vetenskaplig grund”
En tid senare var jag och lyssnade på ett föredrag med Humanisterna och Karlstads Bokcafé. ”Inte mer vetenskapligt än horoskop” förklarade talaren Dan Larhammar om metoden. Han var preses, det vill säga ordförande, i Kungliga Vetenskapsakademien och jag trodde honom. Det gör jag fortfarande.

Metoden saknar vetenskaplig grund, sa Larhammar.
– Den bygger på åsikter från 1920-talet som psykologer och andra övergett för länge sedan.

Sabbatsår på gården
Hur var det då med mitt allra första test? Det som brädgårdsbasen Evert Westlund genomförde en morgon i maj på Molkoms Bruk. Evert var träffsäkrare, trots att jag inte ens fattade först att det var ett test.

Saken var den att vårt småjordbruk var bortrationaliserat och pappa hade fått jobb på sågen i Molkom. Själv hade jag tagit ett sabbatsår från Sundstagymnasiet och jobbat hemma på gården. Röjt sly, huggit ved, mockat höns- och koskit och så småningom hjälpt till med avvecklingen av gården.

Everts stora test
I maj var vi klara med det och jag följde med pappa Sture till jobbet en morgon. Du ska gå och prata med Evert, sa pappa. Det samma gjorde alla som inte hade några fasta arbetsställen att gå till den morgonen. Jag följde med dem.

När alla hade fått sina uppgifter av basen tittade han på mig.
– Jaha, å vem ä du?
– Pôjken ôt Sture.
– Jaha. Va vill du?
– Arbete.
– Kan du arbete då?
– Ja’ tror det.
– Bra. Vi får väl se.

Han pekade på ett stort berg av sågspån en bit bort i kanten av brädgården.
– Ser du sågspåne där?
– Ja.
– Ser du skôttkärra å skôvla där?
Ja, jag såg skottkärran och skoveln också.
– Bra. Då tar du skôttkärra å skôvla åsså sôrterer du sågspåne i två lika store höger. Fura för sig. Å tall för sig.

När han sagt det sista tittade han försiktigt på mig. De andra gubbarna hade inte gått till sina sysslor än, de ville höra Everts utfrågning av mig. Nu tittade de desto mer ivrigt.

Jag skrattade.
Jag skrattade precis nog fort åt Everts vänliga skämt. Begrep direkt.
– Bra. Du kan följe med Gösta till gamle justerverket, sa han. Det fattas en där.

Båda klarade testet
Jag hade klarat testet.
Det hade samhället också, ty detta var en tid då du som 17-åring kunde traska bort till närmaste större arbetsgivare och få sommarjobb direkt.

Hos Evert krävdes det bara att du begrep ett furuskämt.

### Här är mitt blogginlägg om Dan Larhammar och hans betyg på bluffmetoden: Inte mer vetenskapligt än horoskop. Tyvärr är länkarna i inlägget döda, men min text finns kvar.

När fötterna vill i väg

På fredag den 8 november är det dags. Då framträder jag på bokfestivalens Värmlandsscen i Karlstad.

Dessutom säljer jag värmlandsböcker i Föreningen Värmlandslitteraturs bokbord på fredag förmiddag och i Värmländska Författarsällskapets bokbord på lördag eftermiddag.

Så här står det på bokfestivalens webbplats:

”Efter ett liv som motionär har Sven-Ove Svensson skrivit en inspirerande tänkebok för nybörjare, endorfinjägare och gatuplockare – Mitt liv som Värmlands sämsta löpare.

I boken hittar du hans 163 löparlärdomar, Runner’s high på Brårudsmossen, löparfilosofins tre grundsatser, fyra tänkande löpargurus och hans uppfinning för dig som tröttnat på elljusspåret.

Läs om lyckan att hitta en fem kilometer lång nerförsbacke. Lär dig komma loss när du fastnat i nya vätskeryggsäcken och är ensam hemma.

Kondition är fötter som vill i väg och lungor som håller med.

Sven-Ove Svensson, Forshaga, har gett ut ett 25-tal böcker och småskrifter och medverkat i lika många antologier, skrivit 1 100 krönikor i diverse löpartidningar, P4 Värmland, TV4 Värmland och Värmlands Folkblad med mera samt uppträtt offentligt ungefär 750 gånger. ”

Mitt framträdande på bokfestivalen på Nöjesfabriken i Karlstad sker på Värmlandsscenen fredag 8 november kl 14.30. Kom gärna!

Mina uppläsningar i år
-Tisdag 6 februari: Môracafé, Munkfors församlingshem.
-Tisdag 20 februari: Frukostklubben, Forshaga församlingshem.
-Lördag 9 mars: Vänsterpartiet Grums årsmöte, Gruvan, Grums.
-Onsdag 13 mars: Karlstads Hembygdsförening, Karlstadrummet, Bibliotekshuset, Karlstad.
-Söndag 17 mars: Vänsterpartiets distriktsårskonferens, Hotell Årjäng.
-Lördag 13 april: Hagfors bokfestival, Älvstrandens bildningscentrum.
-Lördag 27 april: Världsbokdagen Karlstad, Gröna matten, bibliotekshuset
-Torsdag 16 maj: Boksläpp ”Mitt liv som Värmlands sämsta löpare”, Gamla Kraftstationen, Deje.
-Lördag 3 augusti: Poesi och berättarkväll, Vikingacentret, Nysäter.
-Måndag 5 augusti: Författarafton, Församlingshemmet Östra Ämtervik.
-Onsdag 14 augusti, berättarkväll, kvarteret Almen, Karlstad.
-Fredag 20 september: Kulturnatta, Gröna mattan, bibliotekshuset Karlstad.
-Lördag 5 oktober: Berättelser vid brasan, Nors hembygdsgård.
-Tisdag 22 oktober: långt eget program på Folkhögskolan, Stöllet. ”Med penna, keps och löparskor genom livet”.

Kommande program
-Fredag 8 november kl 14:30: ”När fötterna vill i väg”, Värmlandsscenen, bokfestivalen Karlstad.
-Tisdag 12 november kl 18:00: samtal med NWT:s kulturredaktör Lena Richardson och författarna om Mats Parners och Stefan Widqvists bok Brev, Karlstads Bokcafé, Gjuteriet, Karlstad.