Det är något särskilt med snö. Låt fem millimeter fjun landa på garageuppfarten och jag blir Fritjof Nansen på väg mot Nordpolen.
Låt det blåsa snöglop i mitt ansikte, några meter i sekunden, och jag blir Roald Amundsen på isen, fyra dagsmarscher kvar till Sydpolen.
Släng in några barnbarn i terränglådan och jag vill genast göra snöänglar och snökojor. Det bor en snöman i mina gener. Den kära vännen är likadan och snösinnet går i arv.
Ryssjäddrakyla Men. Detta är en geografiskt ojämnt fördelad gen har vi förstått. Så fort det kommer en decimeter snög bortåt huvudstaden till braskar rubrikerna. Snökaos, snösmocka, ryssjäddrakyla, chocksmocksnöplogningseländesvärstakrisen. Vi lider med vännerna österut men drar något lite på munnen samtidigt och förundras över den mellansvenska snöplogsgränsen.
Inga ekar och adelsmän norr om Dalälven, det är sen gammalt. Inga snöplogar öster om Enköping, det är det nya.
Stå på er vänner. Det kommer en vår. Då börjar vi sörja men er sörja slutar.
Mina vardagar när jag går hemifrån pendlar mellan gubbar och unga damer. De äldre håller framtidstron vid liv. De yngre håller mitt sinne levande.
Låter det en aning paradoxalt? Jag vet. Det där med framtidstro och ålder är dessutom en ny insikt för mig.
Tack för hjälpen Så här är det. Livet har sett till att jag regelbundet hamnat bland ungt folk, både när jag arbetade och nu i min pensionärsvardag. Unga pigga medmänniskor, ofta tjejer, som genom åren lärt mig nya ord som ”perfa”, ”flexa” och ”teams” liksom om vilka läsbara böcker som skrivits av författare födda efter 1980. Diamant Salihu, Suad Ali och dom.
Eller vad en hamburgare är på en webbplats.
Framför allt tvingar de mig att skaffa färskare referensramar än Per Oscarssons kalsongframträdande i Hylands hörna 1966, Ralf Edströms volleymål mot Västtyskland i VM 1974 eller tiden när Den Gamle var ungdomens hjälte.
Det var så roligt att arbeta tillsammans med de där kloka och vakna tjejerna på olika arbetsplatser. Det är så uppfriskande att möta andra lika pigga unga damer i vår bokcirkel och styrelse nuförtiden. Ni håller mitt sinne ungt och nyfikenheten kvar, det är inte det sämsta. Tack för hjälpen med det.
Orden går fortast Gubbarna sedan. Det föll sig så att min vän Mikael och jag började vandra raskt i skogen tillsammans. I dag är vi fler och hastigheten värdigare men orden dansar lika fort. Någon kan blommor, några kan fåglar, alla kan fika och varje gång läser en av oss i Gryningspatrullen en dikt.
Jag träffar förresten äldre damer med, i ännu en styrelse. Varenda en av dem är mer beläst än vad jag någonsin kommer att bli. Respekt!
Dock tror de att den här karln är expert på datateknik, särskilt då digitala möten. Snälla ni andra, säg ingenting till styrelsen i Föreningen Värmlandslitteratur om hur det verkligen ligger till med den saken. Det är en så vacker tro.
De förklarar min optimism Härom kvällen var det bokcirkel igen. Lokalen lånad av ABF, fem pers runt bordet, en hade fika med (saffranskakorna var ljuvliga!) och alla deltog friskt i diskussionen kring Nina Van Den Brinks biografi om Maja Ekelöf.
Jag minns ju uppståndelsen kring Maja 1970 och hur stark vänstervågen var de där åren. När jag berättar om den inser jag sakta varför jag kan vara den störste optimisten i rummet, så gôbbe jag är.
Det förklarar de nämligen för mig, ungdomarna.
– Jo förstår ni, det fanns en framtidstro, säger jag. Sverige blev jämlikare och jämlikare, år 1980 var klyftorna som allra minst. – Då var inte vi födda…
Det är klart att det är lättare att tro på framtiden för den som sett att framsteg är möjliga, säger de. Lättare än för den som bara sett individualismen växa för varje år hon har levat. Trump & girighet & främlingsfientlighet & Putin & Ulf Kristersson och en socialdemokrati som glömt sin socialdemokrati.
Sådant lär jag av att träffa ungt folk. Det är en sån vemodig kunskap men ändå blir jag innerligt glad av de mötena.
Fotnot: med ungt folk menas här medmänniskor som är 30 år yngre än denne 71-åring. Med gubbar menas herrar med pension vilka utstöter ett särskilt sorts ljud när dessa herrar mödosamt kliver ut ur en bil. Gubbstönet.
Jag var lokalredaktör. Det är ett mångsidigt jobb. Du ska intervjua, skriva och fotografera. Eftersom vi inte hade någon kontorist på kontoret i Sunne skulle jag dessutom ta emot annonser.
En dag kom det en karl från Rottneros. Han ville sätta in en annons. – Kan du förmedla den till Göteborgs-Posten också? – Absolut.
Karln gav mig ett färdigskrivet manus om sina silvertackor. Jag tyckte att hans kostym var lite för prydlig för en fårfarmare och ung var han också men det var ju hans ensak. Jag tog betalt och faxade texten vidare. Överrubriken fyllde jag i själv. ”Levande djur, säljes”.
Missat hela ruschen Tidigt nästa morgon ringde han mig i bostaden och skällde. – Är du idiot du?! – Inte vad jag vet. – Du, det är mycket du inte vet. Det är silver jag säljer för faen. Silver!
Jag hade fullständigt missat att det pågick en silverrusch i landet. Jaså var det såna tackor du menade. Förlåt. Jag tyckte väl du hade fin kostym.
Ringer och skrattar På eftermiddagen ringde han igen. – Du är ett geni, Svensson. Jag har aldrig fått så många svar på en annons. Folk ringer och gapskrattar i luren. Alla har sett den. Sen köper dom mitt silver.
”Jag är bakom dig” säger de i trånga restaurangkök. Där gör de det av ren hänsyn.
När Jimmie Åkesson ropar till Ulf Kristersson är det av helt andra skäl. Han står bakom och skjuter på.
Mot nya usla mål.
### Mål är ett spännande ord. Det kan betyda talförmåga, dialekt, något du äter, rättegångssak, ett ålderdomligt ord för mått, en idrottsterm och ett syfte. ### I betydelsen måltid är det belagt sedan Westgöta-Lagen på slutet av 1200-talet. I betydelsen talförmåga är det ännu äldre och finns bevarat på runsten. ### Att höga herrar ibland använder sig av marionetter för att dölja sin makt är också sen gammalt.
Ja, jag demonstrerar på 1 maj i år också. Än sitter det en krigsherre i Kreml, än smälter våra glaciärer, än går det 71 undersköterskelöner på en svensk börs-vd:s inkomst. Fortfarande finns det krafter som vill locka in oss i NATO, införa marknadshyror och behålla en skola som ger miljarder i vinst.
En skola ska inte tjäna pengar, den ska tjäna folket.
Min morfar föddes på ett litet torp norr om Trossnäs som hette Kulan. Där härskar skogen nu, ser jag på Lantmäteriets flygfoto. Han hette Fritiof och blev snickare, facklig pionjär dessutom. Hans pappa Erik var dagkarl, Erik och hans fru Karolina var metodister och hade gått ur Svenska kyrkan. I kyrkboken har prästen samlat dem och deras meningsfränder på en egen sida för avvikare. Självtänkare.
Det är med stolthet jag skriver detta. Jag tänker på metodisterna som bildade eget och lärde sig tillämpa demokrati när församlingen skulle skötas. Sitta ordförande, sköta ekonomin, skriva protokoll. Där började ett nytt land byggas. Jag tänker på sonen deras, Fritiof med släktens snickartummar, min morfar som var med och startade fackförening för Karlstads byggnadsarbetare. Där föddes också något nytt.
Jag tänker på landet de byggde. Det är skog över Kulan i dag men demokratin har vi kvar och facket behövs mer än någonsin.
1 maj var en högtid för morfar. Då fick mamma och hennes syskon i Bofasterud rårört ägg. Platsen där de växte upp hette Torpet, enligt släkthistorien köpt under krisåret 1917 när det inte fanns mat att köpa i stan fast morfar hade lön.
Du häller en äggula och mycket socker i ett dricksglas och sedan rör du ivrigt för hand med tesked tills alltihop är ljusgult, luftigt och gôrgôtt. Morfar kallade det äggröra, det gör även vi för seden lever kvar. Vi syskon fick också äggröra när vi var små. Det fick mina barn med.
Jag tågar för morfar i år. För demokratins och solidaritetens pionjärer, för mångfald, jämställdhet och jämlikhet. Än är demokratin inte färdig, än finns det dretstövlar som tar sig rätten att bli krigsherrar.
Numera går jag med Vänsterpartiet och känner fortsatt solidaritet både med de forna protokollskrivarna i Nor och pionjären i Bofasterud med snickartummarna.
Efteråt går vi ut i skogen och majar. Ska vi inte ta och leta reda på Kulan?
Än en gång är Gamla Kraftstationen i Deje hotad. Det kombinerade industriminnet, konsthallen, kafét och restaurangen som blivit ett av kulturvärmlands populäraste utflyktsmål. Fortum har sagt upp avtalet.
Om detta har jag skrivit debattartiklar i Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen. De har delats flitigt, för vi är många som är oroliga just nu.
”Har ni bara viljan så räcker överskottet sannerligen till att rädda både ryttarkakor, konst och fortsatt kraftproduktion. Den styrkan har ni.”
I början när jag talade offentligt hade jag handskrivna manus. Det var inte så ofta. Jag har skrivit på maskin sedan jag var 16 men de bokstäverna var för små.
Nu för tiden står jag där med 15 punkters Times New Roman i näven eller på bordet framför mig. Stor stil. Då kan jag koncentrera mig på publiken, inte på papperet.
Rampfebern behöver jag inte koncentrera mig på. Den klarar sig fint ändå.
Teg i många år Historien om mitt offentliga talande har jag skrivit om förr. Jag teg i många år. Nej, inte i bänken i skolan, inte på skolgården heller. Det var när fröknar och andra ville ställa mig framför de andras blickar jag tackade nej.
Visst, det blev några korta verser i diverse luciatablåer och några skolpjäser i låg- och mellanstadiet. Då hade jag ju åtminstone en roll att gömma mig bakom. Krokrot eller nämndemannen i Examen i Ruskaby skola, se där några av världsdramatikens giganter som jag gestaltat på darriga ben.
Texten kunde jag. Det var att framstöta den som var problemet. ”Ja, mina barn och även åhörare…”.
Varför darrade knän och röst när alla tittade på mig? Varför reagerar vi så? Jag pratade ju ivrigt annars, när jag såg folk på ryggen. Varför vågade jag nästan aldrig ställa mig framför dem i gymnasiet?
Livsfarlig för mig själv Den verkliga träningen kom på Jära folkhögskola några år senare. Den skolformen har hjälpt mången pirrig ung dam och man. Själv hamnade jag i elevkårsstyrelsen just när skolan höll på att gå i konkurs. Då pratade vi. Stormöte efter stormöte med elevkåren mejslade fram linjen som skulle rädda läsåret för oss, innan nedläggningen. En av utmejslarna var jag själv.
Då var inte tid att tänka på rampfeber.
När mina första egna böcker blivit tryckta lyckades vännen i Rallarros-redaktionen, Bengt Berg, få mig att läsa högt på både stadsbibliotek och proggkrog i Göteborg. På Pustervikskällaren älskade jag det men när Rallarros lite senare uppträdde i Storfors och Kristinehamn visste jag knappt vad jag sa i det paralyserade mellanpratet. Livsfarlig för mig själv när jag gick ifrån manus.
Den bästa belöningen Vilket år det vände vet jag inte. Det tog tid. Snälla människor ringde och engagerade mig som underhållare ibland, huvudtalare ibland och kursledare ibland. Som mest var jag ute tre gånger i veckan, tack vare att folk sett och hört mina krönikor i lokala P4, TV4 och Värmlands Folkblad. Jag hade kraftfull rampfeber varje gång men nu hade ångesten börjat gå över efter 15 sekunder eller så.
Knepet var att få folk att skratta i början. Det gav självförtroende.
Jag har stolpar eller manus i näven eller på bordet framför mig än i dag, men numera känner jag mig trygg även när jag går ifrån manus. Anteckningarna innehållet ofta en och annan ordlek och exakt, noga uttänkt formulering. Då behöver jag papperet som grund. Särskilt eftersom varje framträdande brukar vara nytt, det är sällan samma program två gånger i rad.
En sak har varit lika i alla år. Om framträdandet varit någorlunda långt och om det har gått någorlunda bra – då är jag hög på endorfiner i flera timmar efteråt.
Tänk att det kan väcka så stort intresse från kommentariatet att du har som jobb att publicera tidtabeller på regionala trafikbolagets webbplats.
Eller bibliotekets öppettider på kommunens facebooksida. Eller att markera stensättningar på Fornsöks karta. Eller vandringsleder på lantmäteriets karta. Eller nya ord på Svenska Akademiens söksida. Eller öppettider för covidtester. Eller nya rätta Lottoraden. Eller kartan över Svenska rallyts specialsträckor. Eller nya biljettpriserna i tätortstrafiken. Eller telefonnumret till vårdcentralen. Eller nya pandemirestriktionerna på Krisinformation. Eller tv-programmet. Eller nya gamla böcker i fulltext på Litteraturbanken. Eller fakta om sotning hos MSB. Eller nya lagar från årsskiftet. Eller kartan över parkeringsplatser i stan. Eller lokala ordningsstadgan. Eller datumen för kommunfullmäktiges möten år 2022. Eller barn- och utbildningsnämndens möten. Eller tips på aktiviteter på sportlovet. Eller simhallens öppettider. Eller statistik över antalet covidsmittade vecka 2. Eller vecka 3. Eller reglerna om vinterdäck. Eller telefonnumret till landshövdingen. Eller e-posten till hans chefssekreterare. Eller linjekartan för linje 600. Eller 602. Eller 601. Eller Munkfors kommuns organisation. Eller namnen på politikerna i Forshagas kommunstyrelse. Eller listan över elljusspår i Sunne kommun. Eller datumen för sophämtning för den som har fritidshusabonnemang i Kil. Eller listan över Trafikverkets webbkameror för väglaget i Mellansverige. Eller svaret på frågan om hur många i Sverige som heter Karin. Eller Lars. Eller priset på Jan Guillous nya bok. Eller listan över dagens post till Länsstyrelsen. Eller adressen till Folkets hus på Hammarö. Eller till kungen, Zlatan och Sportspegeln. Eller snödjupet i Karlstad 1951. Eller nu.
Tänk att detta är så intressant. En tidtabell och ett snödjup.
### Det var förresten 81 centimeter i stan 1951. ### Som mest.
TV-programmen går att se i förväg. Folk som har jobb i stan jobbar på landet. I fickan har alla en filmkamera som det går att skriva med. Chatten har blivit direktsänd film. Är du inte värd en prick i himlen kan du ändå spara tiotusentals foton i ett moln. Tjugofyra satelliter följer din klocka, vart du än går med henne. De följer andra klockor också. Romaner läses upp av inhyrda skådespelare i små pluggar i öronen. Du kan pausa dem. Eller tvinga dem att läsa dubbelt så fort.
Solen går upp klockan 08.51. Hon går inte att pausa.
