Jag var så rädd för att ställa mig inför klassen och prata. När jag hade skickat in dikter till skolans poesitävling ville läraren att jag skulle läsa några av dem högt.
Jag vägrade. Ville men vågade inte.
Det var 1969. Dikten om tiggaren i Paris kunde jag väl ha läst för klasskamraterna? Nej. Livrädd.
Älskade Erik Nu är det 2026. 56 år och en vinter senare. Plötsligt en dag får jag mejl. Vill jag komma och medverka på ett idrottscafé om Litteratur och idrott? Värmlands Idrottshistoriska sällskap, VIS, arrangerar, platsen är Seniorernas hus i Karlstad, det som hette UG när det begav sig. Ungdomsgårn. – Vilka mer medverkar? – Erik. – Erik Bengtson? Vår älskade lärare, han som försökte få ut mig på Sundstagymnasiets scen också? – Jaså gjorde han?
Fick mig att fortsätta I onsdags satt jag så där på seniorscenen framför de 80 idrottshistorikerna. Sportjournalister, tre före detta förbundskaptener, gamla orienteringsvänner, allsköns veteraner, forna arbetskamrater. Samtalsledare var Olof Andersson och bredvid mig stod en av mina favoritförfattare och berättade om sitt skrivande och idrotten. Erik. Han som fick mig att fortsätta skriva och att börja springa igen.
Efter honom var det min tur. Numera älskar jag att stå där. Älskar när de skrattar där jag tänkt och ser allvarliga ut där jag tänkt.
Entertainer ”Vilken driven och skicklig entertainer du är” skriver Erik Bengtson några dagar senare.
Det mejlet får ingen ta ner från vår kylskåpsdörr. Någonsin.
Ty det har en historia att berätta.
### Efteråt bytte vi böcker. ### Just nu läser jag hans fina nya ”Alla lösa går om”. ### Han gillar min löparbok berättar han i mejlet. ”Vital, uppslagsrik, fyndig”.
Det kan hända att jag inte hinner blogga så mycket den närmaste tiden, ty de har ordnat en tävling i Italien ser jag i bladet. Fortast vinner och sådana övningar. Skjut på prick, träffa nät, kana kvickt, fint & sprint.
Därför lägger jag på egen begäran ut ett inlägg i repris. Det handlar om när min vän och forna kollega Margareta Holgersson utmanade mig.
Boktips. De närmaste veckorna vänder tipsen sig särskilt till dig som tycker det är roligare att se målarfärg torka än att studera damernas sista ståskytte i italienska Antholtz.
Varsågod, missa inte karln från Hultsätra. Eller lilla fina Ordbok. Eller Bebiresan. Eller östemtingen som råkade ut för den värsta olycka han kunde råkat ut för.
###Nu menar jag i och för sig inte att det är fel att se på när målarfärg torkar. ###Jag har vänner som gör det stup i kvarten. ### Underbara bilder gör de.
Dags igen för mitt årliga inlägg om det som norska Klassekampen en gång kallade ”Pampene på pengesekken”. Hur många industriarbetare behövs det för att slita ihop till en toppdirektörs inkomst? Hur många skolstäderskor som mamma?
Det är LO som varje år undersöker hur orättvist klassamhället Sverige år. De kallar undersökningen Makteliten och den kan få vem som helst att se rött.
1980 var klyftorna som minst under min levnad. Då gick det 9 industriarbetare på en av de 50 högst avlönade vd:arna inom börsbolagen. 2024: 77 industriarbetare.
Bedrövligt. Se rött!
### Här är undersökningen: Makteliten – lämnar resten bakom sig ### Det gick 102,8 städare på en toppdirektör. ### Se rött. Kräv rättvisa. Kräv jämlikhet!
Samtidigt kommer svenska banker med en egen undersökning. Svenskarna blir lyckligare med högre lön, säger den. Men – gränsen går vid 50 000 kronor, sen blir vi inte mycket lyckligare.
Det var de där spännande åren i slutet av 1960-talet. Då när allt var möjligt. Jag var aktiv i olika radikala föreningar och nu hade vi fått några medlemmar som var aningen äldre än oss gymnasister.
En av dem var Mats Parner, född 1943. Det var han med den östgötska accenten. Han som skulle bli mattelärare och så småningom landets skickligaste försäljare av tidskriften Folket i Bild/Kulturfront. En gång sålde han ett nummer av tidskriften till min käre far som råkat besöka Karlstad. Det var bra gjort, pappa var inte särskilt intresserad.
Två veckor senare sålde Mats ännu ett exemplar av samma nummer till pappa. Då kan man sälja.
Den så kallade parnerskan Nå, min vän Mats har inte bara gjort sig känd som en säljande profil i såväl Karlstads gatuliv som mellan bokborden vid Värmlands bokfestival. Han är minst lika flitig som skribent.
”Parner skriver på sin variant av svenska, den så kallade parnerskan med dess lätt humoristiska överdrifter” som Jan Ollars skrev i en recension i Föreningen Värmlandslitteraturs tidskrift Wermlandiana.
Vi som läser Nya Wermlands-Tidningen och Värmlands Folkblad har igenom åren ofta kunnat ta del av hans debattlusta, analytiska förmåga, skrivglädje och humor där. Förutom det recenserar han böcker i Wermlandiana och har publicerat sig flitigt även på nätet och annat håll.
Matematik, Thomas Quick och världen 2011 kom boken Virtuoser med blick för talens magi. En samling längre essäer kring kultur, matematik, matematiker och matematikhistoria.
2012 gav han ut Den fräkniga näktergalen från Karlstad och andra essayer. ”…säkert är att han hela tiden är högst underhållande vare sig han skriver om Nils Dacke eller Sarah Leander. Därtill kommer att essäerna är mycket allmänbildande” skrev Bengt Åkerblom i sin recension i Wermlandiana.
2013 kom Fallet Quick/Bergwall – analys av en vård- och rättsskandal. Här gick Mats Parner grundligt igenom det uppmärksammade rättsfallet kring Thomas Quick/Sture Bergwall som engagerat många inom juridik och psykologi i Sverige. En av hans källor var Bergwall själv.
2024 gav han ut en bok tillsammans med en annan radikal Karlstadsskribent, Stefan S. Widqvist: Brev. Ord som växlades under hösten 2023 och vintern 2024. I den samtalsboken bytte de två tankar och reflektioner under en längre period. Sammanfattningsvis en bok som underhåller, ger insikter och påverkar skrev Jan Ollars i sin recension.
Utan påtagligt andmatartycke En afton hösten 2024 blir Mats så kontaktad av en annan legendar och karlstadsprofil. Den pensionerade VF-fotografen Lennart Fernqvist, numera aktiv i Karlstads Hembygdsförening. Kan Parner möjligen tänka sig att hålla föredrag där någon gång till våren? Valfritt ämne men helst med värmländsk anknytning.
Det kan Parner. Men vad ska han tala om?
”… till slut valde jag en smula våghalsigt ’Selma Lagerlöfs liv och författarskap’. ”.. dels för att sätta press på mig själv, dels också, och framför allt, för att jag ville bilda och utbilda mig inom ett område, där mina kunskaper var blygsamma.”
Vi som känner Mats vet vad som sedan följer. En intensiv period av inläsning.
”Något visste jag förstås om henne – det gör väl alla – men de kunskaper jag hade var obestridligen av det blygsammare slaget. Å andra sidan hade jag ett halvårs förberedelsetid. Jag såg det som en förmån att jag vid min ålder fick möjlighet att förkovra mig inom ett terrängavsnitt utan påtagligt andmatartycke och utan chans att slippa undan. Bundit upp mig hade jag i praktiken redan gjort.”
Slukar böcker av och om Selma Han läser Elin Wägners tvåbandsutgåva från 1942-1943. Han läser Anna-Karin Palms levnadsteckning från 2019 och Vivi Edströms från 2002. Han läser andra böcker som berör författarinnan. Han ser Selma Lagerlöf på film, hör henne tala i radio och läser förstås romaner och noveller som hon skrivit.
Vilka verk ger störst utbyte intellektuellt? Efteråt nämner han Herr Arnes penningar, Kejsarn av Portugallien, Körkarlen, Tösen från Stormyrtorpet, En herrgårdssägen, Charlotte Löwensköld och den kontroversiella antikrigsromanen Bannlyst från 1918.
Den 14 maj 2025 håller Mats Parner så sitt föredrag inför Karlstads Hembygdsförening. Då har han redan skrivit sju essäer under förberedelserna och tanken slår honom att han ska ge ut en bok om Selma Lagerlöfs liv och författarskap.
Inte för att han tror att han har något nytt att komma med. Inte för att Selma gått och blivit hans favoritförfattare. Men för att han haft stor och varaktig behållning, särskilt av verken ovan.
Det blir till slut en bok på 176 sidor. Berättelsens kraft – essäer om Selma Lagerlöfs liv och författarskap (Bernhards förlag, 2025).
Hjälpte judiska flyktingar ”Den Lagerlöf jag ser framför mig är en robust kvinna, seg, ihärdig och begåvad med häpnadsväckande arbetskapacitet, där en vilja av järn eller snarare härdat stål ingår bland komponenterna” skriver han i förordet.
Selma Lagerlöf som hon framstår i bokens till slut 16 essäer är en generös och hjälpsam människa, bra arbetsgivare åt 85 anställda på Mårbacka, flitig även med att hjälpa judiska flyktingar få en tillflyktsort i Sverige, liberal i god mening, besjälad av demokratiska ideal och med en bergfast tro på mänskliga fri- och rättigheter.
Om detta handlar boken. Om Selmas väg in i författarskapet, om hur hon slår igenom, får Nobelpriset och väljs in i Svenska Akademien. Om resor och livskamrater. Om Agrippa Prestberg, Gustaf Fröding och Röpecka.
”Att den fula ankungen, som under uppväxten led av sin medfödda höftskada med ty åtföljande hälta, i tidens fullbordan utvecklades till en fullfjädrad svan berodde nog, till inte så liten del, på att både tyst läsning, hög läsning och muntligt berättande regelbundet tillämpades i löjtnant Erik Gustafs och hans äkta hälft Louises hem på Mårbacka. Selma blev tidigt presenterad för och bekant med storheter som Tegnér, Runeberg, Bellman, Topelius, Fredrika Bremer och Anna Maria Lenngren. Bibeln läste hon från perm till krita redan som tioåring.”
Från perm till krita – där har du parnerskan.
En annan umgängesform som höll intellektets små grå celler i trim var det flitiga brevskrivandet, menar han. På Kungliga biblioteket i Stockholm finns 42 000 brev till eller från Selma Lagerlöf.
Mats Parner har skrivit sin bästa bok, underhållande, full av kunskap och inlevelse. Jag tycker mycket om den. Tag och läs!
Talar kring boken På onsdag den 28:e januari klockan 18.30 talar Mats i Tingvallakyrkan i Karlstad, arrangör är Karlstads Humanistiska förening. Ämnet är Berättelsernas kraft – om kvinnorna i Selma Lagerlöfs liv och berättelser.
Han är intressant att lyssna till också, den intellektuelle finurlingen från Skänninge och Orrholmen.
Sa jag det?
### Vi trodde på framtiden. Klicka och läs mitt blogginlägg om den tidigare boken Brev. ### Mats Parner är uppväxt i östgötska Skänninge. Den enda ort i landet som upplevt ett äkta elefantuppror.
Granskningsinstitutet Klägget Så här presenterar granskarna sig själva: ”För att uppnå målet om en levande demokrati har folkrörelsen Skiftet instiftat granskningsinstitutet Klägget. Vi är partipolitiskt oberoende, och vi granskar och avslöjar klägget som undergräver vår demokrati.”
Ordet klägget Det var Håkan Juholt som en gång hittade på det numera bevingade ordet klägget om personer som vandrar mellan politik, näringsliv och lobbybyråer.
Lägg ner AI-tjafset skriver en karl i en Facebookdiskussion.
Jag har inte mage att blanda mig i samtalet och hälsa att han är för sent ute. I fjol var det 4 av 10 svenskar över 8 år som använde AI-verktyg.
AI betyder artificiell intelligens, en konstgjord förmåga till ”tänkande” och analys. Talar vi om generativ AI, då betyder det att programmet i min dator kan skapa. Själv har jag på lek använt det vanligaste AI-verktyget ChatGPT (gratisversionen) både till att skriva några texter och göra ett par bilder.
Bäst hittills blev talet till gubbarna när vi fikade i skogen med vår vandrargrupp.
Ändå är även jag sent ute. Redan har 3 av 10 svenskar skapat en textbearbetning med AI-verktyg. Nästan lika många använder AI-verktyg i jobbet.
”De vanligaste textbearbetningarna som svenskarna gör med AI-verktyg är att sammanfatta större texter som rapporter, artiklar eller att generera nya texter – allt från uppsatser och berättelser till CV och rim. Var sjätte svensk ägnar sig åt detta”.
Det skriver Internetstiftelsen som undersöker svenskarnas internetanvändande varje år.
Från prompt till hallucination Här är fem ordförklaringar från samma stiftelse under adress internetkunskap.se:
Generativ AI:AI som kan skapa nytt innehåll: till exempel text, bild, ljud eller video baserat på stora mängde data den tränats på. Prompt: Den instruktion eller fråga du skriver till ett AI-verktyg. Iterera: Att jobba i flera steg: titta på svaret, justera, förtydliga och be AI:n försöka igen. Persona: En roll du ber AI:n att anta, till exempel sträng lärare, kunnig cykelhandlare eller snäll farmor. Hallucination: När AI:n fabulerar fritt och svarar osant.
Skada eller nytta? Vad är jag mest rädd för med den här nya tekniken? Det är att den ska skada upphovsrätten och ta jobbet från duktiga skrivare, tecknare och fotografer. Att den ska hota den professionella bildens trovärdighet. Att den ska fortsätta sprida alla dessa killgissningar. Det finns ju folk som tror på dem.
Vad gillar jag? Framför allt hur förunderligt snabbt den kan sammanfatta en lång text eller skapa struktur åt ett projekt du håller på med. I sina lyckligare stunder kan den till och med författa litterär text.
Att jag trivs med biblioteket det visste jag. Liksom i skogen, på nya badhuset, utmed löpspåret, framför datorn och på en viss gammal kraftstation en bit norrut.
Men på gym? Trivas på gym? Det som var så enformig träning när jag var remitterad för många år sedan efter en löpskada.
Ja faktiskt.
Vattnas i munnen Nu för tiden är det inte bara när jag drar på mig löparskorna som det börjar vattnas i munnen. Det vattnas när jag checkar in i källaren på nya badhuset också. Gymmet. De har nya maskiner och mitt program är bra. Karin S som gjorde programmet tog klok hänsyn till mitt gamla diskbråck i nacken.
Så nu är jag kär i en maskin i Deje. Kamrat Bencurl. Den kärleken var jag inte beredd på.
Vi har dejt igen i morgon, han och jag. 3 x 10 reps.
Dreggel, slurp.
Fotograf på gymmet: Den kära vännen, alias Träningskamraten.
Då blir det roligt När det blir alltför illa härsknar även jag till på härskarna. Därav denna dikt.
Men håll ut. Året är inte slut än. Det kan rinna till igen.
### Vill du absolut läsa en favorit till i repris? ### Trevligt. Då rekommenderar jag att du väljer bland de här båda inläggen (en glad löpskildring samt ett flyktingtal på torget): ### Att göra en gammal medmänniska glad och Det kunde ha varit vi.
God Jul, medmänniskor. Det har vänt nu, har jag sagt det?
Har alla sagt det?!
Bildenovan: En tidigare version av mig. Snabbt nedtecknad 1982 av den fine poeten Gunnar Ehne. Millmarkôrn.
Telefonören ringer. Den här gången vill han inte skoja. Ett ambulansmord är inget man skämtar om.
– På din tid, säger han efter en stund. Då hade det inte kunnat hända. – Vadå? – Att två ambulanssjukvårdare blivit skickade på larm till en känd psykiskt sjuk och våldsam person. En som nyligen angripit en av deras kollegor. Utan att de fått veta detta. – Nåja. Vi var väl inga helgon. Allt visste vi inte vi larmoperatörer. – SOS-operatörer. – Ja, SOS-operatörer. Vi hade väl inte all information. – Nej. Men visst hade ni ett begränsat område att sköta? – Värmland och Åmål menar du. – Ja.
Fick skriva varsin lista för hand Då visste varenda operatör på SOS-centralen i Karlstad namnet på alla människor med till exempel svår astma i ert område, fortsätter han. När de bara orkade pressa fram sitt förnamn så hörde ni och kunde …
– Det är sant. Vi kunde inte se vilket nummer de ringde från, bara riktnumret. Och vi fick inte göra en lista över de 10 som brukade få svåra astmaanfall. Mitt på småtimmarna hörde vi bara en pressad röst väsa fram ”Hej dä. …” och så namnet. Då visste vi vad det gällde.
– Säg som det är. Ni fick inte göra en lista i över dem i datorn. Datainspektionen… Då skrev du och flera andra på centralen varsin privat lista för hand med namn och adresser på de där 10. Så ni skulle minnas på småtimmarna.
– Sant. Men någon lista över psykfall hade jag verkligen inte.
– Nej. Men ropade inte du själv på radion en gång till en ambulans. ”Kom på telefon, kom på telefon”. När de stannat och ringde så kunde du berätta att patienten de just lastat brukade vara våldsam.
– Det är sant.
– Sån information hade ni. – Nåja, verkligen inte jämt. – Men ni hade bara Värmland och Åmåls kommun. Där kunde ni inte bara geografin och dialekterna … – … någorlunda.
Kunde vi ha berättat? Telefonören menar att det var en fördel att vi bara hade vårt kända geografiska område att sköta. Inte hela landet. Den gången behövde ingen som svarat på larmnumret fråga uppringaren ”Var ligger Molkom?”.
– Det är sant.
– Då skulle ni också ha berättat för varenda kollega på SOS-centralen. Muntligt. ”I natt var det en patient på den och den adressen som angrep en ambulanssjukvårdare som…” Det hade ni vetat när ni fick nästa larm till samma adress.
Har han rätt? Är det troligt, det han påstår? Skulle chansen ha varit en liiiten liten aning större att vi hade kunnat varna?
Den frågan har jag funderat över hela denna höst sedan 20:e september.
Tidig morgon ute i världen. Träffar en person jag haft som student på Skapande svenska på universitetet för 20 år sedan. ”Du är den bästa lärare jag haft” säger han.
Bara sådär.
Den stunden när en människa säger så. Den stunden.
