Arbete – SVENSSONS SLÄNG

Ett bra tag

Jaså är det val den 13:e september.

Bra. Jag har inte ändrat mig. Fortfarande är det de två K:na som är viktigare än allt annat:

Klimatet.

Klicka gärna på länkarna ovan. Framför allt: välj ett parti som bryr sig.
Det skulle vara så roligt om planeten bleve rättvisare och beboeligare ett tag.

Ett bra tag.

Helt fritt i skogen

Till er som undrat hur i allsin dar mitt usb-minne med drygt 990 filer kunde klara sig så bra efter elva månader i skogen.

Jag vet inte hur det gick till. När jag läser på får jag veta att usb-minnen är tåliga skapelser. Jo, vi vet det. Nu.

En sak till. Det låg inte i någon plastpåse när Christian hittade det. Det låg helt fritt i skogen där jag tappade det i augusti 2025.

Inga rörliga delar
PC-tidningen har testat, även om de inte testade lika länge som jag:

USB-minnen är förvånansvärt tåliga mot yttre påfrestningar som fukt, kyla och smuts. Själva minneskretsen saknar rörliga delar, vilket gör att den ofta överlever att ligga ute i naturen – förutsatt att den inte blir överkörd av tunga skogsmaskiner eller att kontakten rostar sönder.

Nu har jag kopierat filerna för säkerhets skull. Men det rostiga ”skogsminnet”, det bär jag i fickan igen.

Man ska vara vän med sina trotjänare.

LÄNK till första inlägget om usb-minnet i skogen

Min nästa uppläsning

Jag tänker läsa ur och berätta om min nya bok Mopedisten som vägrade ljuga.

Misstänker starkt att det blir ett avsnitt om min tid i Sunne. Silvertackorna, silvertackorna 😉

När vi tog semester så dä så

Senior? Pensionär? Kompledig?
Strunt i vilket, nu har vi i alla fall tagit semester i tre dagar. Nån rättvisa ska det vara.

Hem varje kväll, ny bilutflykt nästa dag.
Resmål: Karlstad, Munkfors-Brunskog, Bjurbäckens slussar.

Trivs.

Lena Cronqvist på Värmlands Museum, Karlstad.

Hans Westlund på Laxholmen, Munkfors.

Fröken Ruths Café, Munkfors.

Gammelvala, Brunskog.

Gammelvala, Brunskog.

Bjurbäckens slussar.

Kalla mig bokstavshamster

För ett år sedan gick jag mig ut i skogen. Det vill säga i början sprang jag.
Vi kallar det svamprunda så här års. Det är när man är löpklädd men för säkerhets skull har en plastpåse i magfickan på löpjackan. Två förresten.

Sedan ger man sig ut mot friluftsgården, fast besluten att bara springa, inte glutta efter kantareller.

Det brukar hålla 750 meter ungefär. Efter det börjar man småjogga mellan ställena i alla fall. Svampställena.

Blev lite dumt
Den där gången i fjol blev det lite dumt. Jag sprang runt och gluttade och plockade och sprang hem. Sedan stack jag ut igen direkt, cyklade en bit och gick. Och gick och gick. I flera timmar gick jag omkring mellan tall och gran och plockade. Inte mycket men länge. Han är bra kuperad min svampskog, sa jag det? Det var väldigt varmt, jag hade bara ätit frukost och inte fått med mig vattenflaskan, sa jag det?

Precis när jag skulle sätta mig på cykeln igen några kilometer hemifrån och åka hem upptäckte jag till min förskräckelse att plastpåse nummer två fattades i magfickan. Efter flera timmar i skogen.

Ständigt med mig
Jag hade ett usb-minne i den påsen. Ett som jag bar med mig jämt. Arkivet. Det innehöll gamla halvkass romanidéer som jag tänkte fila lite mer på, något foto, idéer till blogginlägg, brev, artiklar, artikeluppslag, protokoll, dagbok från cancerbehandlingen som räddade mitt liv – ja, allt det där som en sån som jag inte vill ska brinna upp och försvinna.

Kort sagt: jag fick lov att ge mig ut på samma runda igen direkt, leta och leta i mina egna spår, upp och ner kring Grossbolstorps höjder. När jag väl kom på cykeln hemåt igen och hade gett upp var jag så yr att Vårdcentralen några dagar senare beslöt ta bort min ena blodtrycksmedicin.

Då ringer Christian
I går ringde telefonen. En vänlig karl från Stackbråtarna (vår grannkulle) hade hittat usb-minnet i skogen intill hästhagen.
– Å tack, va’ snällt. Underbart! Men hur kunde du veta att det var mitt?
– För att det fungerar.

Efter ett år i skogen (en halv sommar, en hel höst, en kall och snöig vinter, en kylig vår och en halv sommar till) så fungerar usb-minnet fortfarande klockrent. Det är rostigt men haver icke givit tappt.

Det stod inte mitt namn utanpå men inuti hade jag skrivit det här och där under texterna.

Stort tack Christian!
Stort tack ni tekniker också, någonstans i världen, ni som uppfann usb-minnet. Nu ska vi aldrig skiljas mer, minnet och jag.

Oj oj oj
Jaså sparade jag den texten med? Jaså den med? Men inte den väl? Jo tydligen. Det här är ju pinsamt.
Och den.
Och den där knepiga.
Oj då.

Kalla mig bokstavshamster.

19 juli

Jag har varit borta så länge från arbetslivet att jag numera måste köpa mina kulspetspennor själv.

De är bra de med.

Härom dagen skrev en av dem en väldigt pigg inköpslista.

”Har du en väska?”

Normalt tar jag inte in annonser på Svenssons släng. Inte ens gratisannonser. Du vet varför. Men den här var så viktig att jag var beredd att göra ett undantag. Vi måste alla försöka låta bli att
glömma bort Sveriges säkerhet.
Även den slarvigaste av oss.

/Sven-Ove

Här följer gratisannonsen:

När jag fick mitt utseende recenserat på torget

Mitt förhållande till oönskade försäljare är kluvet.

Jag gillar de tjänster som Telia säljer oss men jag var inte imponerad när dess kundtjänst skrev att de inte kan ringa.

Härom dagen var det en hurtig telefonförsäljare från ett annat företag som inte kunde mejla, sa han.
– Kan du inte mejla?!! Du var mig en omodern en, svarade jag (75) den unge mannen (ca 27) och lade på.

Kommer fort ikapp
En förmiddag på vår resa i västerled stötte jag på tre försäljare på ett torg. Den kära vännen och ett av våra barnbarn hade gett mig frigång när de själva skulle gå och shoppa kläder i dambutik.

Jag strosade runt och letade som bäst efter biblioteket på orten. Då kommer den mest drivande av de tre gatuförsäljarna fort ikapp mig, snett bakifrån.

Jag vänder mig om, ointresserad. Nu säger han glatt de sju orden som numera blivit bevingade i familjen.
– Hej! Du ser helt underbar ut idag!

***

Vi har aldrig setts varken förr eller senare.

Jag har ingen aning om vad den unge mannen försökte sälja till mig men hans ord på torget väcker många frågor. Här är två:
– Helt?
– Idag?

Detta är inte mössor, det är berättelser

Kepsar gestaltar mitt liv. De vet ju det, yngsta dottern och hennes man. När vi träffar dem efter att de varit på bilmässa i Karlstad har de köpt två nya kepsar i present. Båda fyller mig med känslor.

Kepsarna har genomskinlig plastskärm. Den ena är grön och med Lantmännen-grodden på. Den andra är grönvit med Puch-loggan framtill.

En av dem handlar om pappa.
Den andra om en ung man med drömmar.

Pappa i friska luften
Jo, jag får vibrationer av de här kepsarna, de vet ju det Frida och Mikael. Lantmännenkepsen är väldigt lik den min far bar de sista åren hemma på vårt småjordbruk och sedan när han i många år stod intill bron i Molkom och skötte barkmaskinen på bruket.

Att behöva sälja gården sörjde han och jag sörjde för hans skull. Vad vi inte visste då var att han skulle komma att trivas bra på sågen borta i Molkom. För att sköta barkmaskinen behövde du för det mesta stå utomhus vid den lilla älven mellan Borssjön och Norumsjön. Den som för många hundra år sedan var orsaken till att Molkoms Bruk kom till.

Pappa trivdes bra där i friska luften, snett under bron.
– Nu har jag sett strömstaren hela veckan, kunde han säga. Tänk vad han simmar bra under vattnet.
– Han simmar med vingarna. Jag tror han går på botten också.

Kanske sjöng pappa för sin arbetskamrat vid barkmaskinen ibland, jag vet inte. Hemma i lagårn eller när vi körde hö, då sjöng han i alla fall. Gärna gamla bondkomikervisor.

Drömmopeden
Puch var drömmopeden när jag var 15. Tuffast var Puch Dakota men Florida var frän den med. Självraggande, sa de tuffa pojkarna.

För en månad sedan hade jag bokpremiär i Gamla Kraftstationen i Deje. Då hade jag lånat en Puch Nevada som jag skulle braka in bland publiken på. Den är nyare men väldigt lik Dakotan.

Dagen innan stod den uppställd bland konstverken. Det klart mest beskådade objektet, berättade de som jobbade i entrén.

– Tänk när en blev erbjuden att åka med bakpå en sån där. Å dä va rätt kille som fråga… sa en dam i min ålder när jag kom för att hämta den inför föreställningen.

Det gick bra med både inbrakande och uppträdande i Deje. Men någon egen Puch fick jag inte 1966. Då, när det var livsviktigt för en 15-åring på svensk landsbygd att ha moped. Hur skulle vi annars ta oss till folkparken eller till jäntorna i tätorten 17 kilometer bort?

När tv- och cykelhandlarn kom och levererade min nya moped hade pappa köpt den betydligt billigare Fram King Solifer.

Den var inte självraggande.
Men jag gav icke tappt.

### I dag hade jag fått mycket pengar för min Fram om jag hade haft den kvar.
### När är rätt tillfälle att bära en Puch-kepa?

Arbete pågår

På begäran från våra omålade trädgårdsmöbler, räcken & en och annan sliten vägg samt vårt bôsiga garagetak gör jag nu ett uppehåll på min blogg. I flera dagar.

Gå ut och gå, stick å bada.