Den trion trivs jag i

Anita Stjernlöf-Lund som inte bara är en mästare på att formge böcker, hon skriver bra också.

Ann-Katrin Majbrittsdotter, den duktiga konstnären som skrev så fint om Amir, den afghanske flyktingpojken, och nu om afghanska kvinnor.

Det sällskapet fick jag vara med i när Helena Hagelin på vårt bibliotek skulle välja ut tre forshagaförfattare i Bibliotek Värmlands serie ”Värmländska röster”.

Jag blev så glad.

### Läs mer:
Veckans värmländska nedslag: Forshaga

Skärmdump från Facebook.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 472, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Den här texten är svår att skriva

Jag har svårt att skriva om Västanå Teaters publikskola
Det är för mycket som är bra och borde nämnas.

Vi har följt Västanå Teater i Rottneros ett antal decennier. Sett deras föreställningar, glatts åt deras framgångar.

Föreställningen Nils Holgersson vi såg tillsammans med 7-åringen och 4-åringen kom att betyda mer än vi begrep den gången.

Jag har huttrat under filtar med arbetskamrater i augusti. Svettats i värmebölja med den kära vännen, när föreställningen fått avbrytas för att skådespelarna skulle hinna gå runt i bänkraderna och dela ut vatten.

Jag har älskat dansen, dräkterna, musiken, maskerna, manusen, skådespelarprestationerna, scenografin och regin.

Älskat själva ladan och bilresan dit, full av förväntan, och hem, bredvid dimslöjorna längs Ämtan.

Det gör jag än.

Pirr dit, efterprat hem
Nu har vi lyckats anmäla oss till deras och Folkuniversitetets populära publikskola igen. Den, där vi får följa arbetet när årets sommarföreställning växer fram.

Dags igen för pirr i magen dit och småningom den där resan hem förbi Ämtan och Mårbacka. Den med efterpratet.

En av våra bästa romaner
Jag har länge tyckt att Kejsarn av Portugallien är en av de bästa svenska romaner jag läst. Stunden när den motvillige Jan i Skrolycka får sin nyfödda dotter i famnen rymmer så mycken kärlek. Stunden när han inser att hon måste få sitt namn av solen likaså.

Selma Lagerlöf har skrivit den vackraste skildring jag vet av när du för första gången tar emot ditt nyfödda barn i famnen.

Därför känns det fint att årets sommarföreställning ska handla just om Jan. Kejsarn.

Fattar varför
Vid träff nummer ett myllrar det av folk i loftet när klockan närmar sig 18. Är vi 100? Ännu fler väl? Nu börjar det.

Det är när jag hör Leif Stinnerbom i arbete på repetitionerna under publikskolan som jag får en djupare förståelse för varför jag tycker så mycket om Västanå Teaters föreställningar.

Det är när jag (vid nästa träff) ser Inger Hallström Stinnerbom visa hur oerhört genomtänkta hennes val av kläder till folket och överheten är som jag också inser vilken viktig del i gestaltningen hon och sömmerskorna har. Folk är folk, överhet är överhet, beige åt tjänstefolket, färg åt herrskapsflickorna. Förkläden, band och manschetter är lika genomtänkta de.

Selma skrev romanen på värmländska
Leif har som vanligt varit grundlig. Läst Selmas roman har många av oss gjort men han har dessutom gått till källan och läst originalmanus. Där har han kunnat se att Kejsarn av Portugallien från början är skriven på värmländska innan Valborg Olander renskrev den. Upptäckt att Selmas värmländska i texten inte är ren fryksdalska, sådan som folket runt omkring henne talte. Det verkar som om språket på herrgårdarna påminde mer om det som Leif Stinnerbom känner igen från västra Värmland, berättar han vid första träffen.

Sedan får vi se en repetition med några av skådespelarna. Långsamt arbetas uttrycket fram. Vem är du som herrskapsflicka gentemot den fattiga Kattrina? Vad tänker du, vilken är undertexten?

Spridda skratt från publiken varvas med nya allvarliga försök på scengolvet nedanför oss. Hela tiden slås jag av hur oerhört medveten regissören är om betydelsen av varje kroppsrörelse, varje min, varje röstläge i scen efter scen.

Med mild röst får han dem att förstå vilka de är i berättelsen. Ibland skådespelar han sin regi.

Dokumentär och lektion
Första träffen känns som en bra dokumentär kring god regi. Den andra som en lektion i vad kläder kan gestalta. Även Inger Hallström Stinnerbom har jobbat i decennier med Västanå. Bakom henne på scenen hänger dräkterna på galgar. Efter hand börjar vi förstå vad varje plagg berättar.

Se?
Nej, vi känner det med magen.

På köpet får vi lära oss hur man kan köpa klässbolsdukar (av alla material!) billigare. Det är folket som ska ha det linnetyget i sina kläder. Herrskapet ska bära ylle. Dyrast per meter? Den fattiga Klara Gullas röda sidentyg.

Sminkar sig själva
Vid den andra träffen får vi också se fortsatta repetitioner. Hur ska husförhöret gå till, hur nervös är prästen inför nye husbonn på Falla, vad är det Jan i Skrolycka ser som ingen annan ser?

Nu får vi även vara med när den blivande kejsarn provar kejsarrocken och husbonden Erik i Falla sminkas. Den svarta rocken passar men ska den ha röda manschetter eller inte? Hur mycket behöver sminkningen förstärkas när ljussättningen ska hjälpa oss att se de agerande ända uppifrån de övre bänkraderna?

Innan premiären har varje vuxen skådespelare fått sitt sminkschema på bild och en egen sminklåda. De sminkar sig själva. Barnen får hjälp av teaterns barnansvariga.

Säljer bra
Snart är det dags för tredje mötet med publikskolan. Får vi möta musiken och dansen då? Vi längtar redan.
– Säg till era vänner att beställa biljetter nu om de vill kunna se föreställningen, säger Leif Stinnerbom.
Försäljningen har gått väldigt bra.

Jag tror jag vet varför.

### Förra gången Västanå Teater berättade Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien var år 2000.
### Det blev en av de första föreställningarna i Berättarladan i Rottneros.
### Även då en höjdpunkt i Västanås repertoar.

Läs mer om sommarens föreställning här: Kejsarn av Portugallien.

Text och foto:
Sven-Ove Svensson

Strax ska Leif Stinnerbom visa oss hur berättelsen om Kejsarn av Portugallien växer fram på scenen i Rottneros.

Hanna Kulle som den fattiga Kattrina och Ina Jonsved som Fru Liljecrona.

Beige linne för folket, mera färgdetaljer i herrskapets ylle. Långsamt får Inger Hallström Stinnerbom oss att förstå hur mycket skådespelarnas kläder betyder för gestaltningen.

Inger Hallström Stinnerbom ser på när Ulrika Lundgren arbetar med Kejsarns (Rolf Degerlund) kejsarrock. Den passar. Men ska den ha röda manschetter?

Eva-Lena Jönsson Lunde börjar anlägga sminket på Erik i Falla (Lasse Carlsson).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 469, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

En ledsen hälsning från 1980

Min döstädning 2.0 fortsätter. Lunta efter lunta penetreras, ibland är min tidskriftssamlar-arkeologi nere på 1970-talet.
Då, när vi var fler som drömde.

Jag slänger mycket och sparar mycket.

Här är en dikt, renskriven på maskin någon gång 1980 när vi nyss både förlorat och vunnit folkomröstningen om kärnkraft. Alla tre linjer ville ju avskaffa den livsfarliga atomkraften. Det var bara det att vi ville det mest.

1980 års besvikelse
Nå, vi förlorade. Efter Palmes svek med tre linjer och efter den mest intensiva kampanjen i mitt liv – förlorade vi. Jag har aldrig pluggat fakta och opinionsbildat så hårt som då.

Utmattad av allt arbete berättar min vän i miljögruppen hur just hon känner det. Ett ögonblick medan vi alla slickar såren i vår glesbygdskommun.

– Jag längtar efter våta gatstenar…

Det blev en dikt. Ingen lysande text men ett försök att gestalta 1980 års besvikelse. Framför mig på skrivbordet ligger en hälsning från mig själv som 29-åring.

Lika livsfarlig än
Jag har fortsatt bo nära en skog.
Kärnkraften är lika livsfarlig än.

### Lösningen? Den kräver fortfarande hårt opinionsarbete och faktaplugg.
### Det tog ett tag, men nu växer vinden och solen.

Klicka på dikten om du behöver förstora texten:

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 452, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Opublicerad Go’morron-krönika nr 1


Den blev inte publicerad i Smålands Folkblad den 8 september 1975 som jag hade tänkt. Nu kommer den här i stället:

ÄNTLIGEN en lång och sysslolös helg till ända. Vi kan gå till det trygga arbetet igen.

Det är en gammal jobbarkompis på ett sågverk en gång som får oss att minnas. Han hette Gösta. Hade varit med på den tiden Det Begav Sig.

– Skönt att det är måndag, så man får göra nå’t nyttigt!

Det var hans första ord varje måndagsmorgon i två år. Han log ett maliciöst leende och ställde kaffekoppen ifrån sig med en smäll när han sa det. Alla i lunchrummet reste sig då och gick till sina jobb.

Efter två år orkade vi inte mer utan sa upp oss och tog en ABF-kurs i självbehärskning. Gubben menade allvar nämligen. Han kunde ses stå på sin balkong och kika ner mot sågen på lördagskvällarna. Så’na bygger man samhällen på.

Men det var inte lätt att vara vanlig dödlig när han höll i andra änden av plankorna. För jobba kunde han. Oftast odrägligt glad när vi svettades och fick flisor i vita nävar.

Alltid snabb i repliken.

Första dagen kom vi till sågen efter tolv år på skolbänken. Nu skulle vi ut i Livets Hårda Skola, som rektorn sagt på avslutningen.

– Följ med Gösta du Svensson, så lär han upp dig! sa förmannen.

Jaha, då gjorde vi det då. Gösta muttrade lite om skolungar. Men skrattade snart lika glatt igen.
– Ser du den stora sågspånshögen där borta?
Jodå. Den var stor som ett hus och gick inte att undgå att se. Hur så?
– Du ska sortera den. Skilj på fura och tall! Tall är dom med långa barr.

Ögonmåttet och den amerikanska synvinkeln hämtade vi dock aldrig.

Onsdagskvällens fröjder räddade han åt oss en gång i alla fall. Den gamle spjuvern. Klockan var kvart i fyra på eftermiddagen. Vi satt bakom en brädstapel och drack kaffe med Gösta. Klara med dagens beting.

Förmannen kom smattrande på sin moped. En gammal Victoria med drivrem och tanken under sadeln. Om vi minns rätt.

– J-ar, du ska se att jag får övertid ikväll. Spånbilen ska lastas… viskade vi till den store Gösta.
– Nej då. Det ordnar sig, menade Gösta. Och blinkade åt oss.

Förmannen försökte se myndig ut bakom styret:
– Vet du vad du ska göra ikväll, Svensson?

Gösta var sågverksräv på den tiden förmannen ännu bara var vedpojke. Nu kom svaret blixtsnabbt:
– Han ska hem och läsa paragraf 32!

Sant var det inte. Och någon arbetsrättsutredning var inte ens påtänkt då. Men vi slapp övertiden.

GO’MORRON!

### Här och var har jag tagit bort nytt stycke och ett antal onödiga tre punkter och kommatecken. Det är enda ändringen. Säg ingenting till den unge mannen som skrev krönikan en sommar för 50 år sedan. Han skrev som en hackelsemaskin ibland.

### Detta var innan jag hade tröttnat på att kalla mig själv som skribent för ”vi” och ”oss”.

### Paragraf 32 i Svenska Arbetsgivareföreningens stadgar förklarade att arbetsgivaren har rätt att fritt leda och fördela arbetet samt att fritt anställa och avskeda arbetstagare.

Länk till bakgrunden till krönikan:
Skriv riktiga artiklar i stället

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 451, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Skriv riktiga artiklar i stället”

Jag håller på med Döstädning 2.0. Det vill säga rotar bland gamla opublicerade manus. Sådana som ligger och samlar damm och bara bevisar en sak. Att skribenten saknade omdöme redan på den tiden.

Djupt ner i en sådan bunt ligger Vaggeryds-krönikorna.

Saken var den att jag hade fått mitt första fasta jobb som journalist. Sådant var viktigt om du kom från ett lågavlönat arbetarhem.

Efter en termins intensivt och roligt praktikarbete på Smålands Folkblad i Jönköping hade de erbjudit mig jobbet som lokalredaktör i Vaggeryd. Den gamle redaktörn hade blivit ovän med direktörn, låst redaktionen utifrån och gått.

Den ständiga lokalredaktörsångesten
Jag tackade ja.
Men Vaggeryd? Hur ska detta gå? En lätt ångest spred sig i kroppen och långt uppåt skrivarsjälen till.

Som tur var brukade de publicera krönikor på lokalredaktörernas ortssidor varje måndag. Bra. Det fyller åtminstone lite. Alltså satt jag hela sommaren och författade sådana så fort jag var ledig från sommarviket på Värmlands Folkblad i Munkfors.

13 stycken.
Skönt. Dom borde räcka hela hösten.

Elda eller inte elda?
Då kom dråpslaget. Under sommaren hade den pigge redaktionssekreteraren där uppe i Jönköping drivit igenom att ortssidornas krönikor skulle bort.
– Vi kan inte ha en tidning med bara flum. Skriv riktiga artiklar i stället.

Här står jag nu 50 år senare med de 13 opublicerade i näven. Vad göra? Elda upp eller inte elda upp?

All den mödan och ångesten.

### I morgon: första Vaggeryds-krönikan från 1975.
### Om sågen förstås.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 450, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Skamligt

Hur många städerskor behövs det för att tjäna lika mycket som en av Sveriges 50 högsta direktörer?

Svar:

Frågor på det?

### Klyftan växer.
### 1980 var jämlikaste året, sedan har orättvisan bara ökat.
### LO:s årliga undersökning Makteliten berättar mer: Länk till den färska rapporten.

Volvochefen tjänade 61,5 miljoner 2023.
168 000 kronor om dagen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 440, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Mitt liv som kaffedrickare (5)

Tjejlatte?

Fortsättning på mitt manus från Gamla Kraftstationen i fredags:

6.
Några år jobbar jag på SOS-centralen. Den arbetsplatsen, precis som många redaktioner, drivs på kaffe. Särskilt när vi ska jobba natt.

Där larmar det ett visst klockslag varje natt. Då ska vi diska kaffemaskinen.

En särskilt stressig kväll glömmer en kollega stoppa mugg i plasthandtaget när han ska ta en snabbfika. Förvånat ser han hur kaffet rinner rakt igenom.

Snabbt tar han nästa 90 000-samtal.

7.
Nu – är det slutet på 1990-talet. Jag håller skrivarkurs för kommunalare i Karlstad och berättar att ordet ”kaffe” kommer från arabiskan. Ett annat ord som vi alla säger två gånger om dagen kommer från Malungskullorna. Eller möjligen från Söder i Stockholm. Dom vände bakochfram på ordet ”kaffi”, då blev det ”fika”. Det kallas backslang.

Tolv undersköterskor, vaktmästare och städerskor tittar skeptiskt på mig.
– Två gånger om dagen? Där har du fel.
– Har jag?
– Ja-a. Fika är det bara tjänstemän som säger. Vi andra säger kaffe.
– Gör ni? Vet du när ”fika” kom in i svenska språket då?
– Nej.
– 1910.
– Kul kul. Men klockan är mycket. Nu tar vi kaffe, magistern.

8.
Det händer sig att jag får jobb som informatör på vårt länstrafikbolag. Nu har det blivit inne med fokusgrupper. Alltså har vi skapat en sådan. Den här gången ett gäng 15-16-åringar eftersom det är en ungdomssatsning vi vill testa.

Ungdomarna är till bra hjälp. När sista mötet är klart ska jag bjuda på fika.
– Vart vill ni gå?
– Espresso House.
Vi går dit, alla får beställa och sist i kön står jag som ska betala. Framför mig står tre av tjejerna i fokusgruppen. De har beställt samma alla tre, så jag tänker försöka vara lite ungdomlig och beställa likadant.
– Jag vill också ha en tjejlatte, säger jag.

Då vänder sig en hel fokusgrupp bakåt mot informationschefen och inser att de behövs.
Det är chailatte de har beställt.

(Chailatte kommer från Indien. En varm, söt och kryddig dryck med mjölk, kardemumma, nejlika och kanel, tydligen populär bland unga damer i Karlstad just den här dagen.)

Här är en dikt från min blogg den 5 juli i år:

”Tjejlatte

Vad är det? säger den unga kvinnan
med lösögonfransar
när jag nämner fläskkotletten jag åt till lunch.

Vad är det?

Jag tycker om den frågan.
Sverige är större än vi tror.

Även språket lever och växer.
Inte visste jag vad chai var,
en annan gång för länge sedan.

Jag vill också ha tjejlatte sa jag
i ett manligt försök att hänga med.

Jag tycker om deras leenden då.”

9. Avslutning
När jag är 13 slutar jag med kaffet ett tag, mest för att verka märkvärdig. Tanterna får bjuda på saft när pappa och jag är ute i bygderna i grisaffärer.

Sen börjar jag i gymnasiet.

Där måste man dricka kaffe. I mitt gäng på Sundstagymnasiet dricker vi bryggkaffe på lokal när vi ska lösa världsproblemen.

Det gör vi flitigt.
Vi är inte färdiga än.

Men vi jobbar på’t.

 

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 420, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Mitt liv som kaffedrickare (4)

Fortsättning på mitt manus från Gamla Kraftstationen i fredags:

5.
Vårat småjordbruk blir bortrationaliserat. När det är som värst i slutet på 1960-talet försvinner det 25 småbruk per dygn i Sverige. Själv är jag skoltrött och tar ett sabbatsår från Sundstagymnasiet.

En dag i maj följer jag med pappa till Molkoms bruk. Sågen i Molkom där han har fått jobb. Där kommer jag att jobba i sammanlagt tre år sedan. Först under alla friluftsdagar, sommarlov och andra lov, sedan några år efter lumpen.

Här är en händelse från såga som vi pratade länge om vid våra kafferaster. Var det dåligt väder satt vi i lunchrummet. Sken solen, då satt vi på en planka på brä’gårn.

Texten är från min bok i fjol:

Mitt liv som keps
/…/
En morgon på sågen i Molkom kom det en ny förmåga till basens kontor. Det var inte ovanligt, företaget och basen var generösa med att ge folk arbete. De behövdes ju.

När Evert gett oss andra våra sysslor, vi som inte hade ordinarie arbetsställen att gå till, var det bara den nya förmågan som inte hade fått någon uppgift.

”Du får gå till sjösorteringen och hjälpa dom”, sa Evert. ”Båtshake har dom vid sjön.”

”Asch”, ropte den nye, och tog tag i en lång fyrskäring som låg och skräpade utanför kontoret. Kastade den fem meter upp i luften och gick hem. ”Då får det vara”, ropade han, med ryggen åt oss alla. ”Jag vill ha tongt arbete. Tongt!”

Kortare visstidsanställning har ingen människa haft på Molkoms Bruk. Vi älskade att berätta hans historia.
”Tongt arbete, i dag vill vi ha tongt arbete, Evert!”

Honom pratade vi om på många kafferaster på såga i Môlkôm, det kan jag säga.

Fortsättning följer.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 419, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Mitt liv som kaffedrickare (3)

Fortsättning på mitt manus från Gamla Kraftstationen i fredags:

4.
Det är inte ofta vår familj med farmor och farfar ser ut som en bonad, eller ja, som en sån där långsmal tryckt plansch med nationalromantiskt motiv. Folk håller mest till en och en eller två och två i lagårn eller ute i skogen eller vid vedspisen. Det är inte så bonadsmässigt.

Men när höet ska hässjas, då är vi utomhus allihop utom farmor. Då blir vi en bonad.

Först har pappa och jag slagit. Traktorn är ganska ny men slåttermaskinen är gammal. Jag får sitta i sitsen och hissa upp balken med knivarna varje gång vi ska vända. Sedan har pappa och vår arméhäst Pelle räfsat ihop det nyslagna höet i strängar.

Eter det tar pappa fram spettet och gör hål till hässjestörarna. Drar tråden som höet ska ligga på.

Nu blir vi många på gärdet. Solen skiner och höet måste upp på tråden. Man vet aldrig när det blir regn.

Ofta är några släktingar på besök då, särskilt om det är en helg. Kanske stockholmsfrämmande. För dom är vår vardag nostalgi.

– Vi hjälper gärna till och hässjar, säger de. Ni har så roligt här på landet.

Efter någon timme kommer farmor med kaffe. Hon har huckle på sig, det har alla kvinnorna. Tv-kannan och brödfatet bär hon i en korg med rutig duk ovanpå. Förningsduken. Den breder hon ut på marken och vi sätter oss intill.

Nu – dricker jag den första klunken. Mmmm, gôtt.

Här. Här på högärdet smakar kaffet bäst. Det smakar aldrig så gôtt som på ett högärde bredvid en nyhässjad hässja. Allihop är svettiga, mina småsyskon också, smörgåsarna är färska, osten varm och farmor berättar hur det var förr.

– Förr. Då var vi många när vi skulle hänga hö, säger farmor.

Fortsättning följer.

Fotot på höhässjningen är hämtat från Upplandsmuseet. Riktigt så länge sedan var det inte som vi hängde hö hemmavid.
Länk:  https://digitaltmuseum.se/0210111636212/hobargning-uppsala

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 418, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).