En dag pratar jag om skrivande med en medmänniska. Snart kommer vi in på alla dessa vardagspoeter. Just då inser jag att det finns bildkonstnärer också i vår vardag. Det gäller bara att se.
Vardagspoeter? De stöter jag på lite varstans.
Larmpoet: – Minns du översvämninga i Årjäng? Å ja tog förste larmet. Traktorpoet: Han från kommunen som var så stolt över alla finesser på sin nya traktor, när han stannade på gångvägen utanför oss och förevisade.
Poeter i alla jobb De finns i alla yrken, poeterna. Fotografen som kom på att vi skulle göra reportage per uppblåsbar båt i Karlstads underjord. Sågverksarbetaren som gav sig katten på att lägga norra Europas jämnaste kant på virkespaketen. Mjölkbonden och hennes man som levererade prickfri mjölk i 50 år.
Gör livet vackrare När vi sitter vid köksbordet och pratar ord inser jag att det finns vardagskonstnärer också. Sådana som lägger tid, kraft och känsla på att göra livet lite vackrare att se på.
Den senaste tiden har den kära vännen och jag talat ofta om en av dem. Nämligen grävmaskinisten som lägger ner sin själ i att göra jämna dikeskanter vid vägbygget från Karlstad och upp genom vår kommun. Slänten ser ut som om man kärleksfullt brett den jämn med smörkniv.
Hur gör han? säger vi. Eller hon. Hur kan man? Med en grävskopa?
I går när jag åkte hem såg jag att det fanns många av dem. Tack för vackerheta, ni som sitter vid spakarna!
### En annan vägkonstnär noterade vi för några år sedan längs samma väg. ### Jag återkommer till den utsmyckningen.
TELEFONÖREN ringer. – Har du sett’et? säger han uppbragt, nästan ettrig. – Vadå? – Di ha tage bort dom? – Vilka då? – Luftledningera! Det finns inga luftledningar kvar. Detta ä bedrövlitt! Gör nôt!!!
– I fjol hade Ellevio 13 procent kvar av dom luftledningar som går till hushållen, några hundra mil bara, mässar jag. Har du inte upptäckt detta förrän nu? Till och med längs min barndoms grusväg långt borta i skogen har dom tagit bort stolparna. – Ja ja ja. Jag har haft lite skit på visire. Ja såg’et inte. – Du har väl inget visir på mopedhjälmen?
Det sista hör han inte. Inte vill han lyssna när jag försöker hävda att miljön blir säkrare för fåglarna heller. Ingen ledning att flyga på och skadas av, ingen att få stötar av. – Dä ska va ledningar i lufta, suckar han. Dä har det alltid vart. Å där ska dä sitta en fin rad med svalor. Eller en ormvråk på stôlpen.
En riksdagsledamot. Hon har ett kuvert. En älg. En riksdagsledamot. Han lämnar över ett kuvert.
En älg. Han äter. En riksdagsledamot. Han äter inte. En älg. Hon simmar. En riksdagsledamot. Han simmar inte. En älg.
En älg till. En hel kö av riksdagsledamöter från norra Västra Götaland. En älg från Härjedalen. Han lägger sig. En riksdagsledamot från Värmland. Hon tar ett kliv. En älg som tuggar. En riksdagsledamot.
En till.
Nu kan det sägas en gång för alla: Att titta på uppräkningen av namn och promenaden fram till urnan vid sluten votering i Sveriges Riksdag är verkligen som att se Den stora älgvandringen på tv.
Farfar har bytt ner sig, fast det fattar inte jag. Apertin var Värmlands största gård, säger farmor. Öman som ägde herrgårn ville att han skulle rida omkring i vit skjorta och bestämma över dom som hässjade höet. – Det ville inte din farfar. Jag är arbetande rättare sa han och tog på sig arbetskläder. – Bestämde han? – Jo du.
Apertin var på 729 hektar, säger farmor. Det är stort. Almar, där ni barn är födda, var på 196. – Nu då? – Nu är första gången vi äger en gård. – Men den här är mindre va? – 52 hektar. – En fjortondel av Apertin, säger mamma. Den här går du över fortare.
Eller rider, tänker jag.
Vi har en häst, Pelle, en militärhäst. Jag ser aldrig farfar rida på den heller, men farmor har ett kort när han gjorde lumpen på en häst.
Vit skjorta bär vi bara på kalas. Vi blir inte bjudna på så många kalas. Vi bor för långt bort och är inte släkt.
På lördag den 19 september klockan 12 är vi i Värmländska Författarsällskapet med och arrangerar ett möte med Sofie Axelsson Medin och Joakim Medin. Plats: kyrksalen, Tingvallakyrkan, Karlstad.
Kom om du kan!
Deras nya bok heter Fängslad av Erdogan. Underrubrik: Journalistik och kärleksbrev bakom turkiskt galler.
Frihet för media borde stå på dagordningen varje dag som världen nu ser ut.
Tack, tidig arbetarrörelse. Tack liberaler (den gången). Tack Selma Lagerlöf, Elin Wägner, Else Kleen, Ellen Key, Kata Dahlström, Fredrik Theodor Borg, Karl Staaf, Hjalmar Branting, August Palm, Axel Danielsson, Verner von Heidenstam, August Strindberg, Gerda Hellberg, Mauritz Hellberg. Och morfar. Och alla ni andra.
Om drygt en vecka går vi och röstar. Vi får. Det är er förtjänst, fina rösträttskämpar.
Jag är en lojal typ skrev jag i ett tidigare inlägg. För så är det. Är jag med i en förening så är jag. Var jag anställd i en firma, så jobbade jag för dess bästa.
Men visst har det funnits intressekonflikter.
Vad ska man välja då, den egna åsikten eller firmans? Eller ledningsgruppens och chefens, för den delen.
Jag var informatör. Efter några år blev jag till och med informationschef, ty Vår Herre har humor. Visst dög jag till det, men ingen kan påstå att jag identifierade mig som en av herrarna där uppe.
Argumenterade ivrigt Nå, vi skulle byta biljettmaskiner på Värmlands bussar och tåg. Maskiner och samtidigt biljettsystem. – Detta blir alldeles för dyrt för våra resenärer. Vi borde inte… sa den ivrige infochefen, det vill säga jag, när ett dyrt förslag till biljettpriser lades fram.
Chefen höll inte med mig. Det var han som bestämde.
Klok politiker Så kom träffen på ett fjärran konferenshotell när vi i ledningsgruppen skulle lägga fram de olika förslagen till den politiskt valda styrelsen. Mitt jobb var att presentera prislistan. Den som jag tyckte slog för hårt. – Blir inte detta dyrt för resenärerna? sa en av politikerna i styrelsen.
I det ögonblicken kände jag blickarna från en hel bekymrad ledningsgrupp, från vd till ekonomichef och alla de andra. De visste ju vad jag hade sagt på mötet med ledningsgruppen. Då, när förslaget till ny prislista var uppe till diskussion.
Vad ska han svara nu, den gode Svensson?! tänkte de, bekymrat.
– Blir det inte dyrt, sa fryksdalingen.
Mitt uppgivna svar Jag tar ett djupt andetag, tittar först på vd och sedan på styrelseledamoten: – Firman behöver pengar, säger jag och ser uppgiven ut.
Då tar de beslutet.
### Det händer att jag funderar över lojalitetens gränser. ### Samtidigt som jag tycker att politiskt ägda organisationer ytterst ska styras av sina styrelser, inte av sina tjänstemän.
Fyra år med Tidö Här är några exempel, skriver Katalys:
”A-kassan försämrades. Jimmie Åkesson lovade att gå i opposition om Moderaterna försämrade a-kassan. Nu tvingas många arbetslösa klara sig på flera tusen kronor mindre varje månad.
Karensavdraget blev kvar. SD lovade att skydda dem som inte kan arbeta hemifrån. Men när möjligheten kom att avskaffa karensavdraget röstade de nej.
Arbetslösheten steg. Sedan Tidöpartierna tog makten har antalet arbetslösa ökat från 421 000 till 510 000. Vi har Europas fjärde högsta arbetslöshet. Samtidigt har arbetsmarknadspolitiken försvagats.
Välfärden halkade efter. Statsbidragen till kommuner och regioner är i år 29 miljarder kronor lägre än vad som hade krävts för att behålla 2022 års nivå.
Sjuka fick betala mer. Högkostnadstaket för läkemedel har höjts med 900 kronor om året.”
Högerparti, inte arbetarparti SD talar gärna om svenska arbetares intressen, menar Tony Johansson. Men bakom retoriken har partiet gjort upp med den traditionella högern om en politik som framför allt gynnar människor med höga inkomster.
I den här valrörelsen får Sverigedemokraterna inte komma undan med att låtsas vara ett arbetarparti, tycker det oberoende fackliga idéinstitutet Katalys. Det är hög tid att klä av deras retorik.
– Sanningen är att SD är ett ekonomiskt högerparti bland andra.
### TONY JOHANSSON är senior rådgivare till Katalys. ### Han är doktor i ekonomisk historia, utbildad vid Lunds universitet.
