En riksdagsledamot. Hon har ett kuvert. En älg. En riksdagsledamot. Han lämnar över ett kuvert.
En älg. Han äter. En riksdagsledamot. Han äter inte. En älg. Hon simmar. En riksdagsledamot. Han simmar inte. En älg.
En älg till. En hel kö av riksdagsledamöter från norra Västra Götaland. En älg från Härjedalen. Han lägger sig. En riksdagsledamot från Värmland. Hon tar ett kliv. En älg som tuggar. En riksdagsledamot.
En till.
Nu kan det sägas en gång för alla: Att titta på uppräkningen av namn och promenaden fram till urnan vid sluten votering i Sveriges Riksdag är verkligen som att se Den stora älgvandringen på tv.
Farfar har bytt ner sig, fast det fattar inte jag. Apertin var Värmlands största gård, säger farmor. Öman som ägde herrgårn ville att han skulle rida omkring i vit skjorta och bestämma över dom som hässjade höet. – Det ville inte din farfar. Jag är arbetande rättare sa han och tog på sig arbetskläder. – Bestämde han? – Jo du.
Apertin var på 729 hektar, säger farmor. Det är stort. Almar, där ni barn är födda, var på 196. – Nu då? – Nu är första gången vi äger en gård. – Men den här är mindre va? – 52 hektar. – En fjortondel av Apertin, säger mamma. Den här går du över fortare.
Eller rider, tänker jag.
Vi har en häst, Pelle, en militärhäst. Jag ser aldrig farfar rida på den heller, men farmor har ett kort när han gjorde lumpen på en häst.
Vit skjorta bär vi bara på kalas. Vi blir inte bjudna på så många kalas. Vi bor för långt bort och är inte släkt.
På lördag den 19 september klockan 12 är vi i Värmländska Författarsällskapet med och arrangerar ett möte med Sofie Axelsson Medin och Joakim Medin. Plats: kyrksalen, Tingvallakyrkan, Karlstad.
Kom om du kan!
Deras nya bok heter Fängslad av Erdogan. Underrubrik: Journalistik och kärleksbrev bakom turkiskt galler.
Frihet för media borde stå på dagordningen varje dag som världen nu ser ut.
Tack, tidig arbetarrörelse. Tack liberaler (den gången). Tack Selma Lagerlöf, Elin Wägner, Else Kleen, Ellen Key, Kata Dahlström, Fredrik Theodor Borg, Karl Staaf, Hjalmar Branting, August Palm, Axel Danielsson, Verner von Heidenstam, August Strindberg, Gerda Hellberg, Mauritz Hellberg. Och morfar. Och alla ni andra.
Om drygt en vecka går vi och röstar. Vi får. Det är er förtjänst, fina rösträttskämpar.
Jag är en lojal typ skrev jag i ett tidigare inlägg. För så är det. Är jag med i en förening så är jag. Var jag anställd i en firma, så jobbade jag för dess bästa.
Men visst har det funnits intressekonflikter.
Vad ska man välja då, den egna åsikten eller firmans? Eller ledningsgruppens och chefens, för den delen.
Jag var informatör. Efter några år blev jag till och med informationschef, ty Vår Herre har humor. Visst dög jag till det, men ingen kan påstå att jag identifierade mig som en av herrarna där uppe.
Argumenterade ivrigt Nå, vi skulle byta biljettmaskiner på Värmlands bussar och tåg. Maskiner och samtidigt biljettsystem. – Detta blir alldeles för dyrt för våra resenärer. Vi borde inte… sa den ivrige infochefen, det vill säga jag, när ett dyrt förslag till biljettpriser lades fram.
Chefen höll inte med mig. Det var han som bestämde.
Klok politiker Så kom träffen på ett fjärran konferenshotell när vi i ledningsgruppen skulle lägga fram de olika förslagen till den politiskt valda styrelsen. Mitt jobb var att presentera prislistan. Den som jag tyckte slog för hårt. – Blir inte detta dyrt för resenärerna? sa en av politikerna i styrelsen.
I det ögonblicken kände jag blickarna från en hel bekymrad ledningsgrupp, från vd till ekonomichef och alla de andra. De visste ju vad jag hade sagt på mötet med ledningsgruppen. Då, när förslaget till ny prislista var uppe till diskussion.
Vad ska han svara nu, den gode Svensson?! tänkte de, bekymrat.
– Blir det inte dyrt, sa fryksdalingen.
Mitt uppgivna svar Jag tar ett djupt andetag, tittar först på vd och sedan på styrelseledamoten: – Firman behöver pengar, säger jag och ser uppgiven ut.
Då tar de beslutet.
### Det händer att jag funderar över lojalitetens gränser. ### Samtidigt som jag tycker att politiskt ägda organisationer ytterst ska styras av sina styrelser, inte av sina tjänstemän.
Fyra år med Tidö Här är några exempel, skriver Katalys:
”A-kassan försämrades. Jimmie Åkesson lovade att gå i opposition om Moderaterna försämrade a-kassan. Nu tvingas många arbetslösa klara sig på flera tusen kronor mindre varje månad.
Karensavdraget blev kvar. SD lovade att skydda dem som inte kan arbeta hemifrån. Men när möjligheten kom att avskaffa karensavdraget röstade de nej.
Arbetslösheten steg. Sedan Tidöpartierna tog makten har antalet arbetslösa ökat från 421 000 till 510 000. Vi har Europas fjärde högsta arbetslöshet. Samtidigt har arbetsmarknadspolitiken försvagats.
Välfärden halkade efter. Statsbidragen till kommuner och regioner är i år 29 miljarder kronor lägre än vad som hade krävts för att behålla 2022 års nivå.
Sjuka fick betala mer. Högkostnadstaket för läkemedel har höjts med 900 kronor om året.”
Högerparti, inte arbetarparti SD talar gärna om svenska arbetares intressen, menar Tony Johansson. Men bakom retoriken har partiet gjort upp med den traditionella högern om en politik som framför allt gynnar människor med höga inkomster.
I den här valrörelsen får Sverigedemokraterna inte komma undan med att låtsas vara ett arbetarparti, tycker det oberoende fackliga idéinstitutet Katalys. Det är hög tid att klä av deras retorik.
– Sanningen är att SD är ett ekonomiskt högerparti bland andra.
### TONY JOHANSSON är senior rådgivare till Katalys. ### Han är doktor i ekonomisk historia, utbildad vid Lunds universitet.
Mitt i valrörelsen får jag lust att citera mig själv:
”Frihet. Jämlikhet. Broderskap. Systerskap. Rättvisa. Demokrati. Solidaritet. Humor. Kärlek. Hållbar omsorg om natur och kultur. … och då och då ett roat småskratt underifrån åt överheten.
Eller varför inte storskratt? De är så söta, de små näringsliven, när de kivas om grindslantarna i livet.”
Så skrev jag när jag startade bloggen för tio år sedan. Lite senare länkade jag till min serie om klyftorna i Sverige. De har ökat, kan jag meddela.
Ty det är fler än Åkesson som har pinkat in i det egna tältet.
Jag är en lojal typ. Är jag anställd så försöker jag jobba för firmans bästa så gott jag kan. Fast visst har det kliat i fingrarna ibland.
1980-tal, centerstämma i Värmland och jag är utsänd för att bevaka mötet. Tidningen heter Värmlands-Bygden, kommer ut en dag i veckan och det är människorna i salen nedanför mig som äger den.
Lokalen heter Hyttan i Folkets hus, Karlstad, på scenen sitter mötesordföranden och sekreteraren och lika högt utefter ena långsidan sitter journalisterna. Det vill säga jag.
– Det ä’ fel färg på kommunist-tininga’! ropar en upprörd centerpartist på fjärde raden när tidningen hamnat på dagordningen och då sneglar alla på mig. Ett instämmande mummel hörs mellan raderna.
Jag tittar ner i mina anteckningar och tiger. Tror de jag tänker begära ordet? Nej du, jag är utsänd journalist och ingen politiker.
Vevar vilt Till saken hör att tidningen nyss har fått ny chefredaktör. En vilt vevande skribent och chef som inlett sin bana på det gröna bladet med att byta färg på tidningsnamnet på förstasidan. Från svart till rött. För säkerhets skull har han sedan publicerat en utförlig och positiv artikelserie om det kommunistiska Kuba.
Av alla ämnen att skriva positivt om.
Lojal, sa jag. Inte farao begär jag ordet och säger som det är till de arga i salen. Att jag visserligen har ett radikalt förflutet men aldrig varit någon vän av Kuba. Att jag ivrigt försökt få nye chefen att låta bli att trycka de ömsinta draporna om Fidel Castros rike. Att vi har viktigare saker att skriva om i kärnkraftens Sverige och avfolkningens Värmland. – Det är fel färg på kommunist-tininga’! skrek den arge.
Befängd idé Jag får lust att ställa mig i talarstolen och ropa tillbaka att det väl är helt rätt färg i så fall …
Men jag tiger. Lojal mot yrkesrollen. Lojal mot tidningen jag jobbar på.
Den finns inte längre förresten. Suck.
Foto till ett reportage jag gjorde i Värmlands-Bygden om fredsvännen och konstnären Robert Jäppinen i Ransäter.
### 40 år senare tycker jag fortfarande att det var en befängd idé att skriva och skryta över Fidel Castro inför mina vänner bönderna i Värmland. ### Hur länge vägrade Centern kalla sig borgerligt parti? ### Jag har glömt vilket år de ändrade sig.
