Ibland smäller denna blogg till och blir en nyttoblogg. Som nu.
Saken var den att vi behövde hjälpa till och hitta en medicin åt en vän. Det var inte vilken medicin som helst, det var en viktig en – som var slut. Vi sökte på apotek efter apotek på nätet. Slut.
Gör en dumsökning Det är då livet har lärt mig att man ska göra dumsökningar. Spela inte klokare än du är, sök på det enklaste sätt du kommer på. Tänk på Astrid Lindgrens grådvärgar: ”Voffor gör di på detta vise’?”
Alltså skrev jag på Google: ”var kan jag hitta en medicin som verkar slut överallt”.
Svaret kom direkt från min datamaskin. Sök på Fass.
Inte bara biverkningar Vadå Fass? Det är väl där man letar efter spännande biverkningar? Nej då. Inte bara. Fass kan visa lagerstatus också.
Kort sagt: -Klicka fram fass.se -Skriv in namnet på medicinen du vill ha tag i och klicka på Sök. -Klicka sedan på knappen Sök på lagerstatus och därefter på den lika blå knappen Sök nära mig.
Ett fåtal kvar Upp kom en lista med apotek i min närhet. Tyvärr stod det Beställningsvara överallt. Pillren var slut.
Vänta, inte på en ort! Där fanns det ett fåtal kvar, berättade listan på skärmen.
### Nu är de slut där med. ### Kil ligger inte så långt bort.
Det är dystra tider i världen. Trump 2.0 var värre än mina värsta farhågor, hans heilande vän med elbilen och raketen är ännu bedrövligare.
”Jag köpte den här innan E blev galen” står det på dekalerna som påpassliga entreprenörer snabbt börjat sälja. Så blev till och med galenskapen/välfärdsslakten/folkföraktet/fascismen en inkomstkälla för någon.
Det är något bättre tider på närmare håll, strax utanför min tröskel. Gott om fåglar vid matningen i paradisäppelträdet, rådjur på tomten och vid mina löpturer i skogen, fem dagar kvar tills jag ska få mina hörapparater.
Rekar inför dagens vandring Glad i hågen ger jag mig ut bland gran och tall för en sista koll inför nästa vandring med mina vänner. Den vi ska gå i dag. Jag har sett ut en trevlig runda med en aning strapatser, en aning lugna gatan och med inspirerande skogsutsikt vid fikat. Den kära vännen och jag har provgått med broddar på.
– Tycker du det är för mycket is på körvägen mot slutet? – Det smälter.
Inte fasen har det smält. Det blir till att snabbt skaka fram en ny runda. En med sviktande skogsstig, porlande vårbäckar och bra bänk att fika vid.
### I dag får vi se om kamraterna tycker att jag har lyckats. ### Hoppas inte bilden ovan som jag skickade med inbjudan har avskräckt någon. Tihi.
Mina framträdanden den närmaste tiden -Tisdag 11 februari: Gröna mattan, stadsbiblioteket, Karlstad. -Söndag 9 mars 11-13.00: Skrivsöndag, biblioteket Forshaga. -Onsdag 26 mars 19.00: Sisu Forshagas årsmöte, Sisugården.
När jag var ung log vi åt käre far som bad oss lämna rummet då han skulle tala i telefon. Pappa fick svårt att höra om det var två ljud samtidigt.
40 år senare var jag där själv. 50 år senare började jag säga ”Vassaru” allt oftare. 55 år senare hade de flesta gräshoppor tystnat. 60 år senare upptäckte jag att vandrarkompisarna hör kungsfågel ibland när vi är ute och går i skogen. ”Vicken kungsfågel?”.
Remiss till Stockholm Då hade jag vetat länge att jag hör dåligt. Kanske är det ärftligt. Kanske har tre år på mitt älskade sågverk gjort sitt till.
I onsdags for jag till Stockholm med remiss från Region Värmland. Deras egen kö i Karlstad är för lång.
Ännu en fantastisk Hon gillar att springa, precis som jag. Hon bär en hörapparat jag inte såg. Hon begrep mig direkt.
Jag pratar om ännu en av dessa fantastiska människor jag mött i svensk sjukvård de senaste åren. En ung och klok audionom som intervjuade, undersökte och snart kunde konstatera att jag behöver hörapparat.
– Tur att du inte är 90, sa hon. – Jaså? – Nej för då är det inte säkert att hjärnan kan vänja sig.
Känns bättre redan Sedan lotsade hon mig inlevelsefullt till en miljövänlig modell vi tror ska passa mig. Och min hjärna.
Om några veckor ska jag tillbaka och hämta grejorna. Just nu pluggar jag bruksanvisning mest hela tiden.
Först informerade jag intresserade bloggbesökare på förmiddagen om att jag fortfarande äger en sådan brynja. Stolt kunde jag publicera bildbevis på detta.
Sedan var jag på teater på kvällen med ett av barnbarnen. Stadsteatern i Göteborg gav en bra och rolig föreställning av Kung Ubu på Lilla Scen. Rekommenderas! Redan scenografi och rekvisita är värda besöket. – Titta vad hon har på sig, sa mitt barnbarn om huvudrollsinnehavaren Mia Höglund-Melin i andra akten.
Den digitala tekniken är spännande. Med ett par knapptryck kan jag få fram tjäldjupet i Filipstad, marktemperaturen uppe vid stora vägen några hundra meter hemifrån eller var folk har sett den trivsamma fågeln tallbit i vår kommun nu senast.
Gör jag mig besvär med att skriva ner en beställning kan jag till och med få mobilen att spotta fram ett klämmigt tal till mina vänner vandrargubbarna i skogen.
Allt detta är roligt, bra att ha eller förunderligt, tänker jag.
Den gången visste vi bättre Men. Det är då jag inser vem jag är. Den har ju en baksida också, all spännande teknisk utveckling. Jag är inte bara en nyfiken användare. Jag är en fundersam 74-åring med backspegel också. En som minns när alla hushåll höll sig med en dagstidning som alla läste. Då, när det fanns en gemensam offentlighet i landet och våra morgontidningar hade journalister på plats i kommunerna som kunde bevaka och berätta, lokalt.
Så vi skulle veta.
Nu lägger två tidningar till ner sina pappersupplagor, läser jag. Bohusläningen och ST-tidningen. Aftonbladet står näst på tur, anar jag mellan raderna.
Demokratin blir allt enklare att manipulera.
### Tjälen är drygt 50 centimeter djup under en grusväg i Filipstad, om du undrar. ### Själv undrar jag hur de mäter’t. ### För övrigt läser jag min tidning digitalt, även jag, många dagar. Men jag vet varför den blivit så tunn och klen som demokratisk granskare och informatör. Den tjälen är värre.
Jag skriver och ber AI-programmet ChatGPT hjälpa mig: ”Skriv ett skämtsamt litet tal som jag kan hålla när jag och de andra äldre herrarna fikar i skogen.” Det är den enda instruktionen. Efter någon sekund kommer texten i mobilen:
”Tal för fikastunden i skogen Ja, grabbar – eller ska jag säga gubbar – vilken fin dag vi har fått! Solen skiner, fåglarna kvittrar, och här sitter vi med kaffetermosar och bullar. Det här är livets höjdpunkt – eller ja, åtminstone höjdpunkten för den här veckan.
Jag tänkte att vi skulle passa på att hylla oss själva lite. För här är vi, ett gäng äldre herrar som trotsar både knakande knän och envisa ryggar för att ta oss ut i skogen. Det är nästan som en sorts superkraft – men i stället för att flyga eller lyfta bilar, är vi mästare på att klaga lagom mycket och ändå ta oss fram.
Det är ju faktiskt imponerande. Vi har till och med en sorts rangordning här i gänget. Den med den mest slitna ryggsäcken leder, följt av den som har det mest välanvända sittunderlaget. Och så klart, den som kan ta sig upp från stubben utan att se ut som att de brottas med en björn – den får automatiskt respekt.
Men vet ni vad som gör det här riktigt speciellt? Det är att vi fortfarande tar oss tid för det viktiga: fika och en massa skratt. För om vi nu ändå ska bli äldre, så kan vi väl åtminstone göra det med stil – och med en extra smörgås i väskan.
Så, låt oss höja våra kaffemuggar och skåla för oss själva. Skogens hjältar, fikans kungar och de eviga optimisterna! Tack för att ni är de bästa sällskapet man kan ha på en stubbe i skogen!”
Fulla av förundran i gläntan På torsdagen läser jag upp talet medan solen går upp över Klarälvens is strax intill och kaffet i gläntan får smaklökarna att krulla sig.
Herrarna i Gryningspatrullen reagerar precis som jag. De förundras.
Fortsättning på mitt manus från Gamla Kraftstationen i fredags:
3. 1959 flyttar vi till östra Nyed. Ängebäckstorp. Där bor vi tre generationer på ett litet småjordbruk. Gården drivs av arbetslust, traktor, häst, seniga armar, långa arbetsdagar – och kokkaffe.
Själv har jag alltså börjat vid sju års ålder. I början häller mamma nyskummad grädde i koppen också och farmor lär mig dricka på bit. Ibland försöker jag balansera ett fyllt kaffefat på tre fingrar precis som hon.
En dag på sportlovet har mamma och pappa bestämt att jag ska åka till honom med förmiddagskaffet. Han håller på och hugger i skogen och jag låter mina skidor följa spåret där han har gått.
När han ser mig mellan granarna lägger han ifrån sig motorsågen och tänder brasan som han har förberett. Där sitter vi sedan på varsin stubbe med färskt grönt granris på.
Han öppnar min ryggsäck och tar fram varsitt rågbröd med smör och ost. Termosen i sidofacket är liksom randig och korken är av kork.
Nu häller han upp rykande hett kokkaffe, först i min och sedan i sin kopp. Brasan luktar av törveden som han tände med. Rök och törved.
Här, hos pappa, dricker jag utan grädde och socker. Vi är ju i skogen. – Hör du, säger pappa och tar en klunk till. Hör du va’ skogen suser?
Dom orden har jag hört ett helt liv sedan den dagen. Pappas ord – och skogen som susar. Ja. Jag hör. – Tack för kaffet, säger pappa när jag tar på mig ryggsäcken och börjar glida hemåt igen.
Apropå skidfärd. 2018 fyllde min blogg Svenssons släng sju år. Då skrev jag en liten skrift om skogen som jag lade ut som pdf på bloggen. Jag ska läsa en av texterna i den. Den börjar på Värmlands Folkblad, där jag arbetade en gång i tiden:
”Det finns en skidfärd kvar Bara en till, säger vår legendariske fotograf på tidningen där jag arbetar. En gång tar han bild när Jimi Hendrix ligger på golvet på Mariebergsskogens scen och spelar. May I take your picture, säger Nils Almgren och bilden kommer i bok i Amerika. Världens bäste gitarrist med gitarren på magen på ett litet scengolv i kanten av Karlstad, i bakgrunden skymtar Mitch Mitchells trumset. Sedan dör Jimi, kvävd av sina egna spyor.
Bara en till. Så säger alla barn och kreativa människor.
Det finns en barnbok av Elsa Beskow som heter Olles skidfärd. Lika spännande som jag tycker vintern i skogen ser ut i den boken, lika roligt tycker jag det är som sjuåring att själv åka skidor i en skog full av snö, där grenarna dignar och den ospårade snön frasar. Röda kinder, snö till vaderna, träskidor, nya vantar som farmor stickat.
Jag vill ha en till sådan förväntan, sådan vinter och sådan skidfärd på obanad snö med grangrenar som dignar, vita. Bara en till och en till och en till. År efter år efter år.
Dessutom vill jag se Jimi Hendrix i Mariebergsskogen en gång till. Bara en. Nu när jag hör att han är bra.”
En förmiddag ligger jag 30-procentig på min säng och försöker läsa Språktidningen.
Bara 30 procent – vid halv elva? Ja, det är löparklockan som hävdar att den vet hur det står till med mitt Body Battery, har jag upptäckt.
– Du ska inte hålla på och kolla det där, säger mina barn som tror att deras far har en hypokondriker i sig. – Det är inte bra för dig pappa. Du blir bara stressad.
Just det, hon läser av min stressnivå också, löparklockan. Kroppsbatteriet får hon tydligen fram bland annat genom att analysera signaler från mitt hjärta, exempelvis tidsvariationen mellan mina hjärtslag, samt sömnkvalitet, stress och aktivitet. Hur hon mäter stressen vet jag inte. Ändå är hon en vanlig nybörjarklocka.
Sätter präktigt pers Under två kvällar i oktober sätter jag pers. Lägsta bodybatterit någonsin. 8 poäng ena kvällen, 7 poäng den andra. Det brukar vara drygt 25 när jag sätter på Rapport.
Då, den andra kvällen, är hälsningen från klockan riktigt dramatisk. ”Body Battery tömdes nästan helt. Vila mer efter sådana här dagar och håll ett lagom tempo så att du inte tröttar ut dig.”
Helt slut ligger jag där och behöver egentligen inte alls titta på klockan för att veta. Det känns. Särskilt ena kvällen fattar jag dessutom inte varför. Det har varit en lugn dag.
De två mornarna efter personliga rekorden vaknar jag dåligt laddad fast jag sovit länge och borde varit fulladdad. 48 poäng ena morgonen, 52 den andra skriver löpklockan. Det ska helst vara 100 poäng.
Hemsk kommer av hem Nu är det snart dags för elvakaffe efter ännu en låg gårdagskväll. Batteriet hävdar att jag redan ligger för lågt och jag har glömt vad jag skulle leta efter i Språktidningen. Vänta, det var varför ordet ”hemsk” kommer av ”hem”.
Jag ber att få återkomma om den saken.
Det borde finnas en snabbladdare. Fint ändå att humöret är bra när batteriet är en gåta.
Mitt Body Batteri en trött och stressig dag.
### Elbilar är lättare att förstå. ### Tur att jag inte indikerar räckvidd som bilen. ### Den sträckan skulle ha varit kort just nu.
En dag får jag en hälsning från mitt 1970-tal. Vännen och fotografen Staffan Jofjell skickar foto från ett av mina tidigaste scenframträdanden. Där står han mager och pirrig, den förhoppningsfulle unge herr Svensson.
”Minns du, Sven-Ove?” skriver Staffan. Om jag gör. Ute i Värmland pågick en förnedrande insamling till en sommarstuga åt hertigen av Värmland, prins Carl Philip. Jag undrar om inte barnet fortfarande var kronprins till och med.
Det var landshövding Bengt Norling som startat insamlingen. Den blev minst sagt kontroversiell.
”Skandalen drog igång” Så här minns Svensk Damtidning bråket i en artikel från 27 oktober 2020:
”Många har kanske glömt bort att början på hans bana som hertig kom med en stor kontrovers. Johan T Lindwall berättar om saken i boken ’Carl Philip – prinsen som aldrig fick bli kung’.”
”Skandalen drog igång när Carl Philip precis fötts och presenterna och lyckönskningarna strömmade in till kungahuset.”
165 617 kr på en postgiroblankett Gåvan från Värmland stack ut, skriver Johan T Lindwall i boken.
”Insamlingen till en sommarstuga hade gått så bra att landshövding Bengt Norling hade med sig en postgiroblankett på hela 165 617 kronor som invånarna i Värmland hade skänkt till prinsens stuga.”
Dessutom hade Norling fått företagare i Värmland att bidra med ytterligare 400 000 kr till det behövande barnet.
Startade protestinsamling ”Det skulle dock visa sig att alla i Värmland inte uppskattade den kungliga gåvan. Snart kom kritik som gick ut på att detta var ’fjäsk för de kungliga’ och att pengarna hellre kunde användas till en rad andra saker än till att bygga ett sommarhus åt landets tillfällige kronprins.”
Folkstormen växte till ett drev mot landshövdingen, skriver författaren. Ilskan bubblade och Unga Örnars protestinsamling fick in över 74 000 kr. De pengarna skänktes till de 16 kommunerna i Värmland att användas vid temadagar för invandrarkultur.
Lånade en fälla i Sunne Det var detta mitt framträdande handlade om, den där dagen i slutet på 1970-talet. Jag minns att jag hade varit till Skogsvårdsstyrelsen hemma i Sunne och fått en granbarkborrefälla av en förvånad karl.
– Men du får inte göra narr av oss. – Nej varför skulle jag göra det?
I Värmland pågick ett kraftigt barkborreangrepp på skogen. Den begåvade journalisten Leif Kihlström på Värmlands Folkblad räknade ut att om man lade alla granbarkborrar som samlats in på rad – då skulle de räcka från Stora torget i Karlstad och till Bangkok. I norra Värmland gjorde somliga skogsägare stora förluster.
Försöker låta bli att skaka Jag började mitt anförande med att tala om insamlingen. Den av granbarkborrar. Publiken måste ha anat att jag skulle komma in på Bengt Norlings insamling förr eller senare.
Under tiden var jag själv ivrigt sysselsatt med att inte skaka på barkborrefällan jag höll i vänsternäven. De fick inte höra för tidigt att jag hade fyllt den med enkronor i botten.
Till slut blev det dags för prinsinsamlingen. – Hör ni att det är Norling-takter i’na? sa jag och skakade så kronorna med kungen på skramlade.
Höra mer av Honom kommer vi att få höra mer av, skrev en recensent i en av de värmländska länstidningarna. Ty detta var på den tiden då länstidningar gick på arrangemang och skrev om dem.
Recensenten menade inte kronprinsen. Hon menade en annan.
### Granbarkborrefällan står kvar i vårt garage. Tror jag. ### Jag har inte haft mycket användning av den sedan den där kvällen i gamla bibliotekshuset i Karlstad. ### Carl Philip fick sin sommarstuga nära Sunne Ski Center. Han har inte betalat sophämtningsavgiften på 20 år, skrev Nya Wermlands-Tidningen i en artikel långt senare. Då blev många värmlänningar upprörda en gång till.
