Utrustning – SVENSSONS SLÄNG

Mina arbetsrum

När livet är bäst är det arbete och kärlek.
Platsen är inte så viktig.
Men jag undrar hur många arbetsrum jag haft?

– Med eller utan tak?
– Både och.
– Har inte du jobbat på en väldig massa ställen?
– För all del.

I vedskjulet hemma på vårt småjordbruk. Farmors kamin behövde ved.

Ovanpå hölass efter hölass: ”Stå ôpp å trô ner!” sa pappa och sjöng. Stå upp och trampa ned. Höet måste in, snart kommer regnet.

I hytten på vår GMW-traktor med harven på släp. Första tre timmarna var det riktigt roligt.

I en glänta i skogen med röjyxa i näven. Sly skall med skoltrött ung man bekämpas.

Bredvid ett paket tvåtumfyra på brädgården på såga’ i Molkom. Allra oftast vid förstakapan i gamla justerverket. Någon gång på landgångarna vid sjösorteringen. Soligt ibland, iskallt ibland. Friskt.

Ensam på Värmlands Folkblads lokalredaktion. Sommarvikarie för en legend, lärde mig att i Munkfors heter det ”på centrum”.

Tätt intill ett gäng duktiga reportrar vid ett fullbelamrat skrivbord i Jönköping. Blev utskickad för att göra Vi tycker. ”Syter du för att deklarera?”.

I vår malakitgröna Saab, parkerad i en glänta mellan tallar. Nervevad ruta, koltrast 20 meter bort. Där satt jag vid ratten och skrev facklig lärobok för hand i ett rutat kollegieblock. ”Varje avslutad förhandling är början på en ny.”

Femtio centimeter från henne som var ansvarig för ambulansutlarmningen den natten. SOS-centralen i Karlstad, lamporna lyste i snörväxeln.

I receptionen på Räddningsverket. Log glatt emot alla som kom, utom åt en som alltid såg grinig ut. ”Se inte så sur ut” sa han en morgon och fick mig att inse att jag var som en spegel.

I katedern på universitetet, Skapande svenska. Skrattade mycket och grät någon gång tillsammans med studenterna när en av mina skrivövningar kommit nog nära.

Liggande på sängen med datorn på magen. Hoppat över frukosten, ville redigera årsberättelsen till vårt länstrafikbolag först. Vinröd- & blårandig morgonrock, gula yllesockor. Långt före pandemin hade jag fått lov att jobba hemma någon dag i veckan för att kunna skriva koncentrerat. Chefen trodde att jag satt upprätt vid ett bord men ibland är dator på mage effektivare. Det är resultatet som räknas, inte arbetsställningen.

På flotte på Klarälven, i kanot på sjön Bunn, i linbana ovan trädtopparna i Kolmården, i u-båt vid Berga örlogsbas, i militärtält nära havet vid Nynäshamn, på St Johns East Fire Station i Brooklyn. I Hamar, Oświęcim, Mariehamn, vid Ranke Strasse och Karl Johans gate. På scenen i Mårbackaladan med Monica Zetterlund väntande utanför. Hon hade ont i ryggen.

– Har du haft några udda arbetsrum?
– Hörde du inte det?

I lastrummet på ett Hercules-plan, skakad på väg hem från jordbävningsbyn i östra Turkiet.

I ett orange tvåmanstält intill Riksröse 86A mitt på gränsen till Norge. Utmattad efter tre lååånga löppass i rad.

På en solig terrass i grekiska Kavalla med utsikt över Egeiska havet medan klockorna i De heliga Anargyrois kyrka på andra sidan Emilianou-gatan ringde in morgonen. Ivrigt Moleskinblock i näven, lycklig.

– Duger det som lista över arbetsrum?
– Det duger. Har du jobbat hårt i ditt liv?
– I alla fall mycket. Jag har intervjuat en knarkhund också.
– Utomhus?
– Absolut. Du hör klicket bättre då, när han får sökhalsbandet på sig.
– Gick hunn’ igång när han hörde klicket?
– Så in i norden. Har jag sagt det?

BILDER:
# Intervjuar badande vid Trötviks badplats i sjön Rottnen, Gräsmark.
# Huggit ved.
# Flotten från reportageresan med familjen på Klarälven.
# ”Vill du ha en bit äpple?” frågar kvinnan i den jordbävningsdrabbade byn i Turkiet.
# Tidningen Sirenens utsände på St Johns East Fire station i Brooklyn, New York.

Sista bilden är från ett av mina boksläpp på Gamla Kraftstationen i Deje, här något beskuren. (Foto: Sandra Bornstedt).

”Smart, nyfiket och ansvarsfullt”

Dags att avsluta min miniserie om artificiell intelligens, AI. Varför inte låta huvudpersonen få sista ordet? Det är inte mer än rätt.

Jag öppnar gratisversionen av ChatGPT och skriver in den här prompten:

Du är bloggare. Skriv ett kort inlägg om vad man bör tänka på när man använder AI.

Det tar några tiondelar av en sekund, högst, innan följande dyker upp på mobilskärmen. Jag har inte ändrat ett kommatecken i ”hans” blogginlägg:

AI är ett fantastiskt verktyg – men precis som med allt kraftfullt gäller det att använda det med eftertanke.

För det första: var källkritisk. AI kan låta självsäker även när den har fel, så dubbelkolla alltid fakta, särskilt när det gäller nyheter, hälsa eller juridik. För det andra: tänk på integriteten. Undvik att mata in känslig eller personlig information som du inte vill ska spridas eller lagras.

Det är också viktigt att komma ihåg att AI inte ersätter mänskligt omdöme eller kreativitet. Se det som en assistent, inte en facitmaskin. Använd AI för inspiration, effektivitet och stöd – men låt dina egna värderingar, erfarenheter och idéer styra slutresultatet.

Kort sagt: använd AI smart, nyfiket och ansvarsfullt.

Länkar till de tidigare inläggen i serien:
Trump och tanken med Grönland
Du är för sent ute min vän
Penna, långfinger eller maskinskrift?
”Förlåt, jag ska skärpa mig”

Du är för sent ute min vän

Lägg ner AI-tjafset skriver en karl i en Facebookdiskussion.

Jag har inte mage att blanda mig i samtalet och hälsa att han är för sent ute. I fjol var det 4 av 10 svenskar över 8 år som använde AI-verktyg.

AI betyder artificiell intelligens, en konstgjord förmåga till ”tänkande” och analys. Talar vi om generativ AI, då betyder det att programmet i min dator kan skapa. Själv har jag på lek använt det vanligaste AI-verktyget ChatGPT (gratisversionen) både till att skriva några texter och göra ett par bilder.

Bäst hittills blev talet till gubbarna när vi fikade i skogen med vår vandrargrupp.

Ändå är även jag sent ute. Redan har 3 av 10 svenskar skapat en textbearbetning med AI-verktyg. Nästan lika många använder AI-verktyg i jobbet.

”De vanligaste textbearbetningarna som svenskarna gör med AI-verktyg är att sammanfatta större texter som rapporter, artiklar eller att generera nya texter – allt från uppsatser och berättelser till CV och rim. Var sjätte svensk ägnar sig åt detta”.

Det skriver Internetstiftelsen som undersöker svenskarnas internetanvändande varje år.

Från prompt till hallucination
Här är fem ordförklaringar från samma stiftelse under adress internetkunskap.se:

Generativ AI: AI som kan skapa nytt innehåll: till exempel text, bild, ljud eller video baserat på stora mängde data den tränats på.  
Prompt: Den instruktion eller fråga du skriver till ett AI-verktyg.  
Iterera: Att jobba i flera steg: titta på svaret, justera, förtydliga och be AI:n försöka igen.
Persona: En roll du ber AI:n att anta, till exempel sträng lärare, kunnig cykelhandlare eller snäll farmor.
Hallucination: När AI:n fabulerar fritt och svarar osant.

Skada eller nytta?
Vad är jag mest rädd för med den här nya tekniken? Det är att den ska skada upphovsrätten och ta jobbet från duktiga skrivare, tecknare och fotografer. Att den ska hota den professionella bildens trovärdighet. Att den ska fortsätta sprida alla dessa killgissningar. Det finns ju folk som tror på dem.

Vad gillar jag? Framför allt hur förunderligt snabbt den kan sammanfatta en lång text eller skapa struktur åt ett projekt du håller på med. I sina lyckligare stunder kan den till och med författa litterär text.

D-e-t tvivlade jag på i det längsta.

Penna, långfinger eller maskinskrift?

Nu har jag läst lite mer i den kloka AI-boken jag fick i 75-årspresent.
Här är några noteringar.

För det första:
Jag skulle med glädje använda AI till att sammanfatta en text eller skapa struktur för en längre text.

Självklart arbetar jag noga igenom språk och fakta innan jag sedan släpper ifrån mig det som AI påbörjat.

För det andra:
Min dagbok, mina eftertankar, vill jag naturligtvis formulera själv. Ibland för hand till och med, trots att programmet Anteckningar i min mobil bara ligger ett klick bort hela tiden.

För det tredje:
Bloggtexter, mejl, skönlitterära utkast och facebookkommentarer formulerar jag förvånansvärt ofta just i Anteckningar. Fast jag älskar anteckningsböcker.
Jag älskar mobiltelefoner och datamaskiner också, har det visar sig.

Samt generativ AI.
Den jädra killgissaren.

Jag är förvånad själv.

LÄNK: Första inlägget om Karin Milles bok Skriva med AI

”Förlåt. Jag ska skärpa mig”

”Att skriva med hjälp av AI är som att ta bussen” skriver Karin Milles, professor i svenska och krönikör i Språktidningen.

Inte lika härligt som en solskenspromenad men bättre än att traska fram genom ett tjockt täcke slaskig snömodd, fortsätter hon.

”Chattbotten kan hjälpa den osäkra eller ovana skribenten, precis som den kan hjälpa den skickliga skribenten att bli ännu bättre.”

Passar inte alltid
Jag håller på och försöker lära mig hur AI-skrivande fungerar. Då är Karin Milles bok till god hjälp.

”Det är alltid du, inte AI-verktyget, som är ansvarig för texten.”
”Du ska skriva till chattbotten som om du kommunicerade med en människa.”
”AI passar inte för allt skrivande.”
”Tänk på AI som en genomsnittligt smart kompis med vissa problem med sanningen – någon du kan bolla idéer med och få inspel från, men vars påståenden du alltid tar med en nypa salt.”

”Nykter och pedagogisk”
När jag gjort den första genombläddringen, läst innehållsförteckningen och de inledande sidorna skriver jag följande prompt (som instruktionen kallas) till min gratisversion av ChatGPT: ”Skriv en kort anmälan av Karin Milles bok Skriva med AI.”

Inom någon sekund kommer svaret i min mobil:

Kittlande svar
Nu ska jag läsa vidare och se om han har rätt i sin beskrivning av boken, den där AI. Killgissaren, struktureraren och allmänna hjälpredan.

– Skärp dig! skrev jag en gång till AI när han skrivit dumheter.
– Förlåt. Jag ska skärpa mig, svarade han.

Då kittlade det i den här gamle skrivkarlen.
Maskinjäklarna har börjat be om ursäkt.

Snart ringer han mig väl också.

Jag är kär i en maskin i en källare i Deje

Vi har fått ett nytt smultronställe.

Att jag trivs med biblioteket det visste jag. Liksom i skogen, på nya badhuset, utmed löpspåret, framför datorn och på en viss gammal kraftstation en bit norrut.

Men på gym? Trivas på gym? Det som var så enformig träning när jag var remitterad för många år sedan efter en löpskada.

Ja faktiskt.

Vattnas i munnen
Nu för tiden är det inte bara när jag drar på mig löparskorna som det börjar vattnas i munnen. Det vattnas när jag checkar in i källaren på nya badhuset också. Gymmet. De har nya maskiner och mitt program är bra. Karin S som gjorde programmet tog klok hänsyn till mitt gamla diskbråck i nacken.

Så nu är jag kär i en maskin i Deje. Kamrat Bencurl. Den kärleken var jag inte beredd på.

Vi har dejt igen i morgon, han och jag.
3 x 10 reps.

Dreggel, slurp.

Fotograf på gymmet:
Den kära vännen, alias Träningskamraten.

Börjar AI få snuskig fantasi?

Nyss bad jag AI skapa en bild där jag klättrar i berg iförd badbyxor.
Svaret kommer snabbt. De vägrar. En sådan bild skulle bryta mot deras riktlinjer.

Nu undrar jag så hur mitt fula brott såg ut. Vad gjorde jag för fel? Vägrar AI rita en höjdrädd karl på en klippkant? Är mina badbyxor för läckra? Kan de skapa oro på landets gymnasier, köpcentra och ålderdomshem? Eller värst av allt: sysslar ChatGPT med åldersdiskriminering?

Detta funderar jag mycket på.

### I stället får du titta på bilden jag själv tog för några somrar sedan norr om sjön Mangen.
### Kolla skuggan i vattnet.
### Min bästa selfie genom tiderna.

En kommentar till om ambulansmordet

Jag har ingen detaljkunskap om dagens ambulansutlarmning i Värmland. Men jag vet hur det var på min tid, 1987-1991. Och – hur det blev efter den första omorganisationen sedan. Då, när SOS-operatörer i Karlstad började få svara om akutfall ända bort i Tornedalen i värsta fall. Då när jag själv en gång som inringare fick förklara för en stackars operatör någonstans i landet var Molkom ligger.

Lösningen?

1. Ändra lagen så polis, sjukvård och SOS får flagga folk som varit våldsamma mot ambulansen. Tekniskt är detta enkelt 2025.

2. Se till att SOS-centralerna i landet åter får ett begränsat geografiskt område att hjälpa. Exempelvis Värmland och Åmål.

Det är långt från Klarälvsdeltat till Tornedalen.

Länk: ”Då skulle inte ambulansmordet ha skett”

”Då skulle inte ambulansmordet ha skett”

Telefonören ringer. Den här gången vill han inte skoja. Ett ambulansmord är inget man skämtar om.

– På din tid, säger han efter en stund. Då hade det inte kunnat hända.
– Vadå?
– Att två ambulanssjukvårdare blivit skickade på larm till en känd psykiskt sjuk och våldsam person. En som nyligen angripit en av deras kollegor. Utan att de fått veta detta.
– Nåja. Vi var väl inga helgon. Allt visste vi inte vi larmoperatörer.
– SOS-operatörer.
– Ja, SOS-operatörer. Vi hade väl inte all information.
– Nej. Men visst hade ni ett begränsat område att sköta?
– Värmland och Åmål menar du.
– Ja.

Fick skriva varsin lista för hand
Då visste varenda operatör på SOS-centralen i Karlstad namnet på alla människor med till exempel svår astma i ert område, fortsätter han. När de bara orkade pressa fram sitt förnamn så hörde ni och kunde …

– Det är sant. Vi kunde inte se vilket nummer de ringde från, bara riktnumret. Och vi fick inte göra en lista över de 10 som brukade få svåra astmaanfall. Mitt på småtimmarna hörde vi bara en pressad röst väsa fram ”Hej dä. …” och så namnet. Då visste vi vad det gällde.

– Säg som det är. Ni fick inte göra en lista i över dem i datorn. Datainspektionen… Då skrev du och flera andra på centralen varsin privat lista för hand med namn och adresser på de där 10. Så ni skulle minnas på småtimmarna.

– Sant. Men någon lista över psykfall hade jag verkligen inte.

– Nej. Men ropade inte du själv på radion en gång till en ambulans. ”Kom på telefon, kom på telefon”. När de stannat och ringde så kunde du berätta att patienten de just lastat brukade vara våldsam.

– Det är sant.

– Sån information hade ni.
– Nåja, verkligen inte jämt.
– Men ni hade bara Värmland och Åmåls kommun. Där kunde ni inte bara geografin och dialekterna …
– … någorlunda.

Kunde vi ha berättat?
Telefonören menar att det var en fördel att vi bara hade vårt kända geografiska område att sköta. Inte hela landet. Den gången behövde ingen som svarat på larmnumret fråga uppringaren ”Var ligger Molkom?”.

– Det är sant.

– Då skulle ni också ha berättat för varenda kollega på SOS-centralen. Muntligt. ”I natt var det en patient på den och den adressen som angrep en ambulanssjukvårdare som…” Det hade ni vetat när ni fick nästa larm till samma adress.

Har han rätt? Är det troligt, det han påstår? Skulle chansen ha varit en liiiten liten aning större att vi hade kunnat varna?

Den frågan har jag funderat över hela denna höst sedan 20:e september.

### Länk: SVT: 26-åring döms till 18 års fängelse för mordet på Helena

Min älskade lelle snutte

Jag sitter med vänner och talar om fördelarna med ny teknik. Bilen som bländar av själv och bromsar in när jag kommer för nära omvärlden. Mobilen som talar om för min fru var jag sitter och pustar i skogen under förmiddagsrundan. Facebook som ger mig kontakt med forna skolkamrater och främmat fôlk.

Snart kommer vi in på AI. Även den tekniken har sina möjligheter. Vi talar om dem med. Särskilt jag. De andra tycker nog att jag låter nyfrälst är jag rädd.

Då slår Makterna till. När vi skiljs åt får jag av misstag fel tygkasse med mig hem. Inte den med min mobil i.

– Vänta bara, du!
Det är söndag kväll, klockan är snart sex och jag tänker att va’ hundan. Lite mobilfasta ska väl en gammal murvel tåla. Vi som var så emot både elektriska skrivmaskiner, datamaskiner och sån där desktop publishing di kallar. Vi ska väl klara en skvätt abstinens från en bärbar liten sketen maskin som tror att han är smart.

– Smart. Du ska få för smart … viskar mobilen långt där borta, 18 kilometer hemifrån, fågelvägen.
Jag tror åtminstone att det är det han viskar.
– Vänta får du se, människobarn, fortsätter han. Detta blir inte så lätt som du tror.

He he he.

Ingen barnlek för en missbrukare
Min enkla bärbara lilla manick med multipla färdigheter har förstås rätt. 18 timmars mobilfasta är ingen barnlek för en inbiten exmurvel med skrivklåda, långvarigt googelmissbruk, Sudoku-sinne, SMS- & messenger-faiblesse, elbilsappanvändarvana, klockkollartics, OneNote-beroende, extremt kartnörderi, nyhetsmani, surfmani, lustigfilmpånätetkollar-mani, SMHI-mani, Facebook-mani, SVT-play-mani, allmän klickmani samt – mani.

Först ska jag kolla tv-programmet på TV.nu. Nej visst nej.
Sen ska jag kolla vädret. Aj då.
Sedan mejlen. Hmmm…

Dagens blogginlägg på sven-ove.nu, var inte det ganska piggt? Lång men pigg text. Fick den många besök tro? Nej visst ja, det kan jag inte se, nej.
– Vi ska ju till stan i morrn. Jag ställer mobilen på ringning så vi kommer upp i tid.
– Gör du?
Så där fortsätter den sedan, min långa vandring i mobilskuggans dal. Sista nyhetskollen innan jag släcker ljuset: spricker. Klockkollen när jag vaknar på småtimmarna: spricker. Temperaturtitten när jag vaknar och har försovit mig: inställd.

Allt möjligt är inställt.

Detta är mycket nyttigt för den här kroppen. Men jädrar vad det rycker i högra handens fingrar, stup i kvarten.
Dom vill peta och perka och picka.

Kamrat B:s förutsägelse
En gång för många år sedan hade min arbetskamrat B på Räddningsverket varit i Amerika och besökt en större datormässa där. Han kom hem med en handdator i näven. En klok sak som fungerade både som personsökare och skrivenhet. Tangentbord ingick och du kunde även mejla och surfa med denna behändiga lilla device. Blackberry, hette den inte Blackberry?

– En sån här kommer vi alla att bära, sa B och höll upp sin nyköpta magiska tingest från norra Amerika. Den kan så mycket så vi kommer snart att bli beroende, varenda en.

Strax därpå kom den smarta mobilen som kunde ännu mer. Men i princip hade B rätt i sin profetia. Det skulle komma ett hjälpmedel som skulle förändra vårt sätt att leva. Inte minst gamla före detta teknikfientliga exmurvlars sätt att leva.

Får lust att krama den lille
Efter 18 timmars mobilfasta tar jag med darrande händer emot min älskade ”snuttefilt” igen. Jag kan ju inte stå och krama och pussa en telefon klockan tio i tolv mitt på dagen, mitt på Drottninggatan nere i stan. Folk kan ju tro att en inte är klok. Fast gudarna ska veta att jag har god lust att göra det.

– Din stackare. Du har väl inte slut på ladd nu bara? Ska vi ta och klicka på nåt, bara du och jag? Vad tror du om att kolla senaste löprundan? Vad hade vi för tid? Eller vill du hellre ta ett parti Sudoku? Näst värsta svårighetsgraden.

Sa jag att han går att ringa med också? Eller att han kan se hur många som tränar just nu på gymmet nere i källarn på Deje badhus? Eller vad det är för temperatur på vägbanan på stora vägen uppe vid Sisu-gården? Eller om nån har ringt i natt mitt i tystnaden.

Min älskade lelle snutte.
Ska vi gå och fika?

### Bilden ovan är ett försök att återskapa den känsla av digital utsvultenhet som uppstår efter 17-18 timmars akut mobilfasta.
### Ett särskilt tack till min älskade mobil som förstod mig, tog bilden samt redigerade den. Nu efteråt.
### Stort tack, kamrat.