Utrustning – SVENSSONS SLÄNG

Krav: Du ska kunna läsa både termometer och forskarrapporter

Jo jag vet. Snart är det val.
För mig väger de två K:na tyngst när jag väljer.

KLIMATET. Den viktigaste frågan av dem alla får alldeles för lite uppmärksamhet även i denna valrörelse. Jag fattar inte varför.

Naturvårdsverket har fattat:
”Den klimatförändring som idag äger rum är mycket påtaglig:
Jordens medeltemperatur torde inte ha varit så hög som nu på cirka 125 000 år.
Koncentrationen av växthusgaser i atmosfären har stigit till nivåer utan motsvarighet under åtminstone de senaste 800 000 åren, vad gäller koldioxid är koncentrationen högre än på miljontals år. Koncentrationen av koldioxid är idag ungefär 50 procent högre jämfört med förindustriell tid, i första hand till följd av förbränning av fossila bränslen och i andra hand på grund av förändrad markanvändning.”

Alltså röstar jag på ett parti som kan läsa både termometer och forskarrapporter.

KLYFTORNA. Senaste undersökningen visar att det gick 102,8 städare på en av de 50 högst avlönade börsbolagsdirektörna, sett till inkomsten år 2024.

LO har undersökt:
Snittinkomst för storbolagsdirektörerna är 2,8 miljoner i månaden. Det motsvarar 77 industriarbetarlöner.
1980 tjänade den ekonomiska eliten motsvarande 9 industriarbetarlöner.

Alltså röstar jag på ett parti som vill minska klyftorna.

Tidö går bort
Nu vet du vad som avgör mitt val. Sedan är förstås kulturpolitik, välfärdsfrågor och solidaritet viktiga. I det Sverige jag längtar efter visar staten inte ut 78-åriga tanter som bott här en halv mansålder. Jag kräver av min förtroendevalde att hon eller han ska känna att alla människor är lika mycket värda. Känna sa jag.

Tidö går bort.
Mer säger jag inte, det är ditt val.
Men han heter Håkan och bor i Karlstad.

Foto: Inger Nilsson

Sitter i gräset och fixar

Någon gång men mera sällan överraskar jag den kära vännen.

Som när gräsklipparn vägrar starta och jag, den opraktiske av oss, vet varför.

Tändstiftet.

Ännu bättre blir det när det dessutom visar sig att jag vet vad som behöver göras och kan göra det. Själv. Fort och effektivt.

Jag sotar nämnda tändstift.

Efter det startar vår gräsklippare på första försöket. Vi får smyga oss på honom, så lättstartad blir han. Där vann jag kilovis med vuxenpoäng, bara för att jag fick en moped av mamma och pappa år 1966. Den du, den kunde göra sot på tändstift.

Stort tack för hjälpen, Fram King Solifer modell 1966. Just nu tror den kära vännen att jag är händig.

Det är din förtjänst.

Laddad?

-Är du laddad? frågar en vän.
Vid 75 års ålder tänker man inte på muskler sådana gånger. Inte på inspiration heller.
Man tänker på maskinparken.

Först bör man ha sett till att ”blåsapparaten” mot andningsuppehåll var inkopplad kvällen innan och dessutom tvättad och fått fuktvattnet bytt.

Därefter ska man då och då se till att filtren på hörapparaterna är bytta, att öroninsatserna är tvättade och att båda apparaterna är laddade.

Bilen får också gärna vara laddad, det underlättar.

Sedan ska mobilen vara laddad och bluetooth påslaget så man kan se i apparna att bil och hörapparater är laddade och att natten varit god utan alltför många andningsuppehåll.

Efter frukost ska glasögonen tvättas och träs utanpå hörapparaterna så att allt sitter rätt.

Innan dess ska rakapparaten vara laddad och näshårstrimmern ha pigga batterier. Samt får de gärna användas på morgonen, båda.

– Jo för katten, svarar jag. Här ser du en som är laddad. I dag känner jag mig alldeles …elektrisk.

Helt fritt i skogen

Till er som undrat hur i allsin dar mitt usb-minne med drygt 990 filer kunde klara sig så bra efter elva månader i skogen.

Jag vet inte hur det gick till. När jag läser på får jag veta att usb-minnen är tåliga skapelser. Jo, vi vet det. Nu.

En sak till. Det låg inte i någon plastpåse när Christian hittade det. Det låg helt fritt i skogen där jag tappade det i augusti 2025.

Inga rörliga delar
PC-tidningen har testat, även om de inte testade lika länge som jag:

USB-minnen är förvånansvärt tåliga mot yttre påfrestningar som fukt, kyla och smuts. Själva minneskretsen saknar rörliga delar, vilket gör att den ofta överlever att ligga ute i naturen – förutsatt att den inte blir överkörd av tunga skogsmaskiner eller att kontakten rostar sönder.

Nu har jag kopierat filerna för säkerhets skull. Men det rostiga ”skogsminnet”, det bär jag i fickan igen.

Man ska vara vän med sina trotjänare.

LÄNK till första inlägget om usb-minnet i skogen

Kalla mig bokstavshamster

För ett år sedan gick jag mig ut i skogen. Det vill säga i början sprang jag.
Vi kallar det svamprunda så här års. Det är när man är löpklädd men för säkerhets skull har en plastpåse i magfickan på löpjackan. Två förresten.

Sedan ger man sig ut mot friluftsgården, fast besluten att bara springa, inte glutta efter kantareller.

Det brukar hålla 750 meter ungefär. Efter det börjar man småjogga mellan ställena i alla fall. Svampställena.

Blev lite dumt
Den där gången i fjol blev det lite dumt. Jag sprang runt och gluttade och plockade och sprang hem. Sedan stack jag ut igen direkt, cyklade en bit och gick. Och gick och gick. I flera timmar gick jag omkring mellan tall och gran och plockade. Inte mycket men länge. Han är bra kuperad min svampskog, sa jag det? Det var väldigt varmt, jag hade bara ätit frukost och inte fått med mig vattenflaskan, sa jag det?

Precis när jag skulle sätta mig på cykeln igen några kilometer hemifrån och åka hem upptäckte jag till min förskräckelse att plastpåse nummer två fattades i magfickan. Efter flera timmar i skogen.

Ständigt med mig
Jag hade ett usb-minne i den påsen. Ett som jag bar med mig jämt. Arkivet. Det innehöll gamla halvkass romanidéer som jag tänkte fila lite mer på, något foto, idéer till blogginlägg, brev, artiklar, artikeluppslag, protokoll, dagbok från cancerbehandlingen som räddade mitt liv – ja, allt det där som en sån som jag inte vill ska brinna upp och försvinna.

Kort sagt: jag fick lov att ge mig ut på samma runda igen direkt, leta och leta i mina egna spår, upp och ner kring Grossbolstorps höjder. När jag väl kom på cykeln hemåt igen och hade gett upp var jag så yr att Vårdcentralen några dagar senare beslöt ta bort min ena blodtrycksmedicin.

Då ringer Christian
I går ringde telefonen. En vänlig karl från Stackbråtarna (vår grannkulle) hade hittat usb-minnet i skogen intill hästhagen.
– Å tack, va’ snällt. Underbart! Men hur kunde du veta att det var mitt?
– För att det fungerar.

Efter ett år i skogen (en halv sommar, en hel höst, en kall och snöig vinter, en kylig vår och en halv sommar till) så fungerar usb-minnet fortfarande klockrent. Det är rostigt men haver icke givit tappt.

Det stod inte mitt namn utanpå men inuti hade jag skrivit det här och där under texterna.

Stort tack Christian!
Stort tack ni tekniker också, någonstans i världen, ni som uppfann usb-minnet. Nu ska vi aldrig skiljas mer, minnet och jag.

Oj oj oj
Jaså sparade jag den texten med? Jaså den med? Men inte den väl? Jo tydligen. Det här är ju pinsamt.
Och den.
Och den där knepiga.
Oj då.

Kalla mig bokstavshamster.

19 juli

Jag har varit borta så länge från arbetslivet att jag numera måste köpa mina kulspetspennor själv.

De är bra de med.

Härom dagen skrev en av dem en väldigt pigg inköpslista.

Berättelsen om Stor-Ful-Jäveln och min halsduk

Jag har en Stor-Ful-Jävel i mig. Djupt inombords.
Utanpå är jag snäll och beskedlig och går att ha i möblerade rum. Till och med tankarna mina är varma.
Men mitt i snällheten slår han till ibland, SFJ. Tyst så bara jag hör.

– Den där kulan som svedde Donald Trumps öra, kunde inte den ha …
– Infantino, FIFA-chefen. Kunde inte svensken som ser så beskedlig ut bakom honom på alla podierna på fotbolls-VM, kunde inte han råka snubbla och stöta till chefen sin så att …
– Anfallskrigare Putin, kunde inte han få en Kreml-krokan i huvet varvid …

Usch, säger jag sen. Fy. Tänk inte så. Du är humanist Svensson.

Fanns ingen skugga
Kunde jag inte åtminstone ha fått tänka några malliga tankar under stadsloppet i Karlstad? Den där kvällen när solstaden inte ägde ett enda moln, ingen vind heller, och varenda termometer i stan hade fastnat på 26 grader.
Plus.
I skuggan.
Om det hade funnits någon skugga vill säga.
Det fanns det inte på banan vi strax skulle springa.

”Löpbands-innespringar-mesar!”
Folket tittade underligt på mig innan starten.
– Jaså har du halsduk du? sa folket och skakade sina huvuden.
– Amatörer! tänkte den fule inom mig. Klåpare. Blindstyren. Bålnötter. Knölfötter. Apsvansade analfabeter, insjöbanditer, erbarmliga plattfötter, stendöva stallknektar, lekstugefasoner, rena snurren, rena vansinnet. Stugsittare. Dubbelklickare. Energibartuggare! Löpbands-innespringar-mesar!! Mellansulefetischister!!!

Ty där runt omkring mig såg jag den ene unge mannen efter den andre med blankpolerad hjässa utan keps. Den ena unga damen efter den andra med mörkt hår utan keps. Båda sorterna bar gärna mörk t-tröja.

Kul för solen, tråkigt för dom. När starten gått sprang de förbi varenda vätskekontroll för att vinna sekunder.

– Käre vänner, käre stackers stôller, tänkte den fule inuti mig. Ni vinner för höge farao inga sekunder när ni kutter förbi alle vätskekontroller när det är 30 grader varmt i sola. Minst. Ni förlorer minuter.

Nio till sjukhus
Blanka hjässor, svarta hårmanar, mörka tröjor, 30 grader i solen. Minst. 50 minuter efter startskottet var det kaos i målet. Löpare som ramlade, löpare som svimmade, löpare som stöp med skallen före i gatstenen.

När medierna summerade kvällen hade nio personer fått åka till sjukhus för att få dropp. Även polisen fick frakta torrkörda löpare.

Kanske några av dem hade fnyst åt den röda snusnäsduken runt min hals på Tingvallabron innan start?

Nästan oberörd
Ja, jag hade en blöt snusnäsduk nära halspulsådrorna, ty jag har löpt varma långlopp förr. Ja, jag vattnade den flera gånger innan starten och sedan vid varje vätskekontroll. Ja, jag drack själv och hällde dessutom vatten i min ljusa kepa flera gånger.

Fortast sprang jag inte men jag kom i mål praktiskt taget oberörd av solen och värmen. Tack våta kepa, tack dyngblöta snusnäsduk för det.

Fast det kan en ju inte skriva en självbelåten text om. En annan är väl ingen Stor-Ful-Jävel heller.

Bara lite.

”Har du en väska?”

Normalt tar jag inte in annonser på Svenssons släng. Inte ens gratisannonser. Du vet varför. Men den här var så viktig att jag var beredd att göra ett undantag. Vi måste alla försöka låta bli att
glömma bort Sveriges säkerhet.
Även den slarvigaste av oss.

/Sven-Ove

Här följer gratisannonsen:

Ett särskilt sött minne

Det var stort. 18 och 20 år och ute på vår första semester tillsammans. Fem år innan Ulf Lundells Jack kom ut vimlade redan vägarna mellan Visby och Fårö av folk på cykel med full packning.

Den kära vännen och jag hade varsin resväska bakpå, sovsäckar och ett tungt fyrmanstält. Pigga ben, nyfikna sinnen.

Vid Gotlands största rauk, Jungfrun, slog vi upp tältet första natten. Jag klättrade ner till stranden och hämtade tvättvatten i vår nya vikbara tornister.

När vi lagt oss smakade vi salt.

Två nätter senare hade vi bytt smak. Det kanske inte var så smart att förvara bitsocker i en burk med nygjorda hål i locket. Inte när vi skulle dra våra cyklar längs tre kilometer klappersten bland Fårös raukar och när burken låg mitt i resväskan och skallrade. Hela bagaget blev sockrat av nygjort nyskakat strösocker.

Sötare har hon aldrig smakat.

Fylls av vemod
Nu är vi tillbaka med elbil och lika nyfikna sinnen 55 år senare. Efter fyra dagar på Gotland styr vi norrut och kommer så småningom fram till Lickershamn för andra gången i våra liv. Där köper vi varsin tallrik med rökt lax, gravad rökt lax, rökt makrill och rökta räkor med potatissallad från fiskboden i en av sjöbodarna vid hamnen.

Efter maten vandrar vi längs havet. Högt uppe på höjden står rauken kvar. Jungfrun. Titta, där bodde vi. Där klättrade jag ner efter vatten.

Blåelden blommar, vågor slår försiktigt mot klapperstenar och hela jag fylls av lyckligt vemod.
– Vad unga vi var.
– Mmm. I alla fall du.

### Socker i sovsäck?
### Det har vi slutat med.
### Kaffe är godast utan.

Slutar andas 32 gånger i timmen

Apparaten jag ska få hyra.

Trevligt samtal med en sjuksköterska på Sömnapnéavdelningen. Jag är så imponerad över hur bra sjukvården här på trakten är på att informera. Till exempel om vad man tänker göra åt en gubbe med 27 andningsuppehåll i timmen på natten.
– Sa du 27 stycken? Hade jag det?!
– 32 när du låg på rygg.

Kan styras från stan
Apparaten jag ska prova? Den anpassar sig efter mig ungefär som farthållaren på vår bil anpassar sig efter trafiken. Dessutom går den att fjärrstyra från Centralsjukhuset i stan om jag vill att de ändrar på inställningen.

– Detta blir vårt genombrott! sa jag och andades djupt.
Då log hon i lurn.