Utrustning – SVENSSONS SLÄNG

Min nya bok, boksläpp 21 maj

Texten nedan är från det färska pressmeddelandet. Det handlar om min nya bok Mopedisten som vägrade ljuga.
Boksläpp på Gamla Kraftstationen i Deje torsdag 21 maj klockan 18.00. Kom om du kan.

Han har skrivit krönikor sedan gymnasietiden på 1960-talet och blogginlägg sedan hösten 2011. Läsarna, lyssnarna och tittarna har mött honom i Värmlands Folkblad, Värmlandsbygden, P4 Värmland och TV4 Värmland, på bloggen Svenssons släng och många andra håll. Från dagspress till löpartidskrifter till kulturtidskrifter.

I början av 1980-talet uppfann han dagsverspoeten och sanningssägaren Viktor Root som ivrigt följt honom sedan dess. Ofta på olika uppläsningar där publiken krävt en och annan sanning för att lättare dra på munnen.

Nu samlar Sven-Ove Svensson de bästa texterna från alla de här hållen. Boksläpp: Gamla Kraftstationen i Deje, torsdag 21 maj.

Den nya boken heter Mopedisten som vägrade ljuga. Titeln beror på att pseudonymen Viktor Root envist fortsätter att hålla sig till sanningen, så som han känner den. Så här kan det låta:

SANNINGEN OM FORNGUDEN

Gammal fornnordisk gud
drabbad av urinläckage

Pinkoden.

Sven-Ove har gett ut 27 böcker och småskrifter och finns i 29 antologier. Han har skrivit drygt 1 100 krönikor i press, radio och tv, mer än 2 500 blogginlägg och uppträtt med egna texter nära 900 gånger. Målet från början var att var tredje krönika skulle vara rolig, var tredje kritisk och var tredje snäll.
– Snäll? Du?
– Ja varför inte? Kanske en naturbetraktelse eller barnhistoria.

I boken har han samlat några av krönikorna och blogginläggen, både nya och gamla texter. Dessutom en rejäl bunt med dikter av den förre ägaren till en numera exploderad hemgjord tryckkokare, Hr Viktor Root.

Efter en särskilt arg krönika i Värmlands Folkblad blev Sven-Ove till och med stoppad av läsare i orienterarskogen medan andra hann i kapp honom på den asfalterade banvallen i Forshaga när han åkte inlines:
– Det är du som skrev om landstinget i tidningen va’? Tack snälla du.

Provläs: klicka här.

För säkerhets skull avslutas texten på bokens baksida med ett tydligt besked så folk ska veta:
Läs denna bok.

BOKSLÄPP 21 maj
På torsdag 21 maj klockan 18 har Sven-Ove Svensson boksläpp på Gamla Kraftstationen i Deje. De tre som dyker upp med den finaste gamla mopedhjälmen får en bok gratis.

### Boken kan även beställas på webben via Bokus, Adlibris eller genom förlaget Books on Demand.
### Länk till boken på BoD (220 sidor, 120 kr plus frakt): klicka här så kan du även provläsa.

### Eller varför inte via mejl till sven-ove@telia.com? 120 kr plus frakt.

Han skrev den på tre sekunder

Detta är inte Anders Ingemansson. (Foto: Per Inge Bergh)

MIKRONOVELL. Läste du gårdagens mikronovell av Anders Ingemansson? Se den som ett inlägg i diskussionen om AI och det skönlitterära skrivandet.

Själv tycker jag att hans text är fullt tryckbar i all sin enkelhet. Problemet är bara att Anders Ingemansson inte finns. ”Hans” novell är skriven med hjälp av AI. Jag hastade ner följande prompt (beställning) i gratisversionen av programmet ChatGPT:

”Skriv en mikronovell på 145 ord. Huvudperson är en 75-årig gammal journalist som tycker det är spännande med ny teknik men kritisk mot dagens klickräknande i media och saknar forna tiders papperstidningar i Värmland med bred kulturbevakning och gott om bokrecensioner.”

Efter någon sekund dök novellen upp på skärmen. Jag har inte ändrat i den, mer än att jag lade till en rubrik, filade mycket lite på allra sista meningen och döpte den påhittade författaren till Anders Ingemansson.

Jag ser hans mikronovell som en illustration av vad ett enkelt gratisprogram i datorn kan skapa år 2026. På gott och ont.

Innan experimentet skrev jag en mikronovell själv. Den var sämre. Hur mycket har AI-Anders stulit av andra författare på nätet?

Sven-Ove Svensson
Krönikör och författare

LÄNK: ”Anders Ingemanssons” mikronovell från min blogg i går:
”Han älskade algoritmernas kraft men saknade redaktörens blick”

Mina arbetsrum

När livet är bäst är det arbete och kärlek.
Platsen är inte så viktig.
Men jag undrar hur många arbetsrum jag haft?

– Med eller utan tak?
– Både och.
– Har inte du jobbat på en väldig massa ställen?
– För all del.

I vedskjulet hemma på vårt småjordbruk. Farmors kamin behövde ved.

Ovanpå hölass efter hölass: ”Stå ôpp å trô ner!” sa pappa och sjöng. Stå upp och trampa ned. Höet måste in, snart kommer regnet.

I hytten på vår GMW-traktor med harven på släp. Första tre timmarna var det riktigt roligt.

I en glänta i skogen med röjyxa i näven. Sly skall med skoltrött ung man bekämpas.

Bredvid ett paket tvåtumfyra på brädgården på såga’ i Molkom. Allra oftast vid förstakapan i gamla justerverket. Någon gång på landgångarna vid sjösorteringen. Soligt ibland, iskallt ibland. Friskt.

Ensam på Värmlands Folkblads lokalredaktion. Sommarvikarie för en legend, lärde mig att i Munkfors heter det ”på centrum”.

Tätt intill ett gäng duktiga reportrar vid ett fullbelamrat skrivbord i Jönköping. Blev utskickad för att göra Vi tycker. ”Syter du för att deklarera?”.

I vår malakitgröna Saab, parkerad i en glänta mellan tallar. Nervevad ruta, koltrast 20 meter bort. Där satt jag vid ratten och skrev facklig lärobok för hand i ett rutat kollegieblock. ”Varje avslutad förhandling är början på en ny.”

Femtio centimeter från henne som var ansvarig för ambulansutlarmningen den natten. SOS-centralen i Karlstad, lamporna lyste i snörväxeln.

I receptionen på Räddningsverket. Log glatt emot alla som kom, utom åt en som alltid såg grinig ut. ”Se inte så sur ut” sa han en morgon och fick mig att inse att jag var som en spegel.

I katedern på universitetet, Skapande svenska. Skrattade mycket och grät någon gång tillsammans med studenterna när en av mina skrivövningar kommit nog nära.

Liggande på sängen med datorn på magen. Hoppat över frukosten, ville redigera årsberättelsen till vårt länstrafikbolag först. Vinröd- & blårandig morgonrock, gula yllesockor. Långt före pandemin hade jag fått lov att jobba hemma någon dag i veckan för att kunna skriva koncentrerat. Chefen trodde att jag satt upprätt vid ett bord men ibland är dator på mage effektivare. Det är resultatet som räknas, inte arbetsställningen.

På flotte på Klarälven, i kanot på sjön Bunn, i linbana ovan trädtopparna i Kolmården, i u-båt vid Berga örlogsbas, i militärtält nära havet vid Nynäshamn, på St Johns East Fire Station i Brooklyn. I Hamar, Oświęcim, Mariehamn, vid Ranke Strasse och Karl Johans gate. På scenen i Mårbackaladan med Monica Zetterlund väntande utanför. Hon hade ont i ryggen.

– Har du haft några udda arbetsrum?
– Hörde du inte det?

I lastrummet på ett Hercules-plan, skakad på väg hem från jordbävningsbyn i östra Turkiet.

I ett orange tvåmanstält intill Riksröse 86A mitt på gränsen till Norge. Utmattad efter tre lååånga löppass i rad.

På en solig terrass i grekiska Kavalla med utsikt över Egeiska havet medan klockorna i De heliga Anargyrois kyrka på andra sidan Emilianou-gatan ringde in morgonen. Ivrigt Moleskinblock i näven, lycklig.

– Duger det som lista över arbetsrum?
– Det duger. Har du jobbat hårt i ditt liv?
– I alla fall mycket. Jag har intervjuat en knarkhund också.
– Utomhus?
– Absolut. Du hör klicket bättre då, när han får sökhalsbandet på sig.
– Gick hunn’ igång när han hörde klicket?
– Så in i norden. Har jag sagt det?

BILDER:
# Intervjuar badande vid Trötviks badplats i sjön Rottnen, Gräsmark.
# Huggit ved.
# Flotten från reportageresan med familjen på Klarälven.
# ”Vill du ha en bit äpple?” frågar kvinnan i den jordbävningsdrabbade byn i Turkiet.
# Tidningen Sirenens utsände på St Johns East Fire station i Brooklyn, New York.

Sista bilden är från ett av mina boksläpp på Gamla Kraftstationen i Deje, här något beskuren. (Foto: Sandra Bornstedt).

”Smart, nyfiket och ansvarsfullt”

Dags att avsluta min miniserie om artificiell intelligens, AI. Varför inte låta huvudpersonen få sista ordet? Det är inte mer än rätt.

Jag öppnar gratisversionen av ChatGPT och skriver in den här prompten:

Du är bloggare. Skriv ett kort inlägg om vad man bör tänka på när man använder AI.

Det tar några tiondelar av en sekund, högst, innan följande dyker upp på mobilskärmen. Jag har inte ändrat ett kommatecken i ”hans” blogginlägg:

AI är ett fantastiskt verktyg – men precis som med allt kraftfullt gäller det att använda det med eftertanke.

För det första: var källkritisk. AI kan låta självsäker även när den har fel, så dubbelkolla alltid fakta, särskilt när det gäller nyheter, hälsa eller juridik. För det andra: tänk på integriteten. Undvik att mata in känslig eller personlig information som du inte vill ska spridas eller lagras.

Det är också viktigt att komma ihåg att AI inte ersätter mänskligt omdöme eller kreativitet. Se det som en assistent, inte en facitmaskin. Använd AI för inspiration, effektivitet och stöd – men låt dina egna värderingar, erfarenheter och idéer styra slutresultatet.

Kort sagt: använd AI smart, nyfiket och ansvarsfullt.

Länkar till de tidigare inläggen i serien:
Trump och tanken med Grönland
Du är för sent ute min vän
Penna, långfinger eller maskinskrift?
”Förlåt, jag ska skärpa mig”

Du är för sent ute min vän

Lägg ner AI-tjafset skriver en karl i en Facebookdiskussion.

Jag har inte mage att blanda mig i samtalet och hälsa att han är för sent ute. I fjol var det 4 av 10 svenskar över 8 år som använde AI-verktyg.

AI betyder artificiell intelligens, en konstgjord förmåga till ”tänkande” och analys. Talar vi om generativ AI, då betyder det att programmet i min dator kan skapa. Själv har jag på lek använt det vanligaste AI-verktyget ChatGPT (gratisversionen) både till att skriva några texter och göra ett par bilder.

Bäst hittills blev talet till gubbarna när vi fikade i skogen med vår vandrargrupp.

Ändå är även jag sent ute. Redan har 3 av 10 svenskar skapat en textbearbetning med AI-verktyg. Nästan lika många använder AI-verktyg i jobbet.

”De vanligaste textbearbetningarna som svenskarna gör med AI-verktyg är att sammanfatta större texter som rapporter, artiklar eller att generera nya texter – allt från uppsatser och berättelser till CV och rim. Var sjätte svensk ägnar sig åt detta”.

Det skriver Internetstiftelsen som undersöker svenskarnas internetanvändande varje år.

Från prompt till hallucination
Här är fem ordförklaringar från samma stiftelse under adress internetkunskap.se:

Generativ AI: AI som kan skapa nytt innehåll: till exempel text, bild, ljud eller video baserat på stora mängde data den tränats på.  
Prompt: Den instruktion eller fråga du skriver till ett AI-verktyg.  
Iterera: Att jobba i flera steg: titta på svaret, justera, förtydliga och be AI:n försöka igen.
Persona: En roll du ber AI:n att anta, till exempel sträng lärare, kunnig cykelhandlare eller snäll farmor.
Hallucination: När AI:n fabulerar fritt och svarar osant.

Skada eller nytta?
Vad är jag mest rädd för med den här nya tekniken? Det är att den ska skada upphovsrätten och ta jobbet från duktiga skrivare, tecknare och fotografer. Att den ska hota den professionella bildens trovärdighet. Att den ska fortsätta sprida alla dessa killgissningar. Det finns ju folk som tror på dem.

Vad gillar jag? Framför allt hur förunderligt snabbt den kan sammanfatta en lång text eller skapa struktur åt ett projekt du håller på med. I sina lyckligare stunder kan den till och med författa litterär text.

D-e-t tvivlade jag på i det längsta.

Penna, långfinger eller maskinskrift?

Nu har jag läst lite mer i den kloka AI-boken jag fick i 75-årspresent.
Här är några noteringar.

För det första:
Jag skulle med glädje använda AI till att sammanfatta en text eller skapa struktur för en längre text.

Självklart arbetar jag noga igenom språk och fakta innan jag sedan släpper ifrån mig det som AI påbörjat.

För det andra:
Min dagbok, mina eftertankar, vill jag naturligtvis formulera själv. Ibland för hand till och med, trots att programmet Anteckningar i min mobil bara ligger ett klick bort hela tiden.

För det tredje:
Bloggtexter, mejl, skönlitterära utkast och facebookkommentarer formulerar jag förvånansvärt ofta just i Anteckningar. Fast jag älskar anteckningsböcker.
Jag älskar mobiltelefoner och datamaskiner också, har det visar sig.

Samt generativ AI.
Den jädra killgissaren.

Jag är förvånad själv.

LÄNK: Första inlägget om Karin Milles bok Skriva med AI

”Förlåt. Jag ska skärpa mig”

”Att skriva med hjälp av AI är som att ta bussen” skriver Karin Milles, professor i svenska och krönikör i Språktidningen.

Inte lika härligt som en solskenspromenad men bättre än att traska fram genom ett tjockt täcke slaskig snömodd, fortsätter hon.

”Chattbotten kan hjälpa den osäkra eller ovana skribenten, precis som den kan hjälpa den skickliga skribenten att bli ännu bättre.”

Passar inte alltid
Jag håller på och försöker lära mig hur AI-skrivande fungerar. Då är Karin Milles bok till god hjälp.

”Det är alltid du, inte AI-verktyget, som är ansvarig för texten.”
”Du ska skriva till chattbotten som om du kommunicerade med en människa.”
”AI passar inte för allt skrivande.”
”Tänk på AI som en genomsnittligt smart kompis med vissa problem med sanningen – någon du kan bolla idéer med och få inspel från, men vars påståenden du alltid tar med en nypa salt.”

”Nykter och pedagogisk”
När jag gjort den första genombläddringen, läst innehållsförteckningen och de inledande sidorna skriver jag följande prompt (som instruktionen kallas) till min gratisversion av ChatGPT: ”Skriv en kort anmälan av Karin Milles bok Skriva med AI.”

Inom någon sekund kommer svaret i min mobil:

Kittlande svar
Nu ska jag läsa vidare och se om han har rätt i sin beskrivning av boken, den där AI. Killgissaren, struktureraren och allmänna hjälpredan.

– Skärp dig! skrev jag en gång till AI när han skrivit dumheter.
– Förlåt. Jag ska skärpa mig, svarade han.

Då kittlade det i den här gamle skrivkarlen.
Maskinjäklarna har börjat be om ursäkt.

Snart ringer han mig väl också.

Jag är kär i en maskin i en källare i Deje

Vi har fått ett nytt smultronställe.

Att jag trivs med biblioteket det visste jag. Liksom i skogen, på nya badhuset, utmed löpspåret, framför datorn och på en viss gammal kraftstation en bit norrut.

Men på gym? Trivas på gym? Det som var så enformig träning när jag var remitterad för många år sedan efter en löpskada.

Ja faktiskt.

Vattnas i munnen
Nu för tiden är det inte bara när jag drar på mig löparskorna som det börjar vattnas i munnen. Det vattnas när jag checkar in i källaren på nya badhuset också. Gymmet. De har nya maskiner och mitt program är bra. Karin S som gjorde programmet tog klok hänsyn till mitt gamla diskbråck i nacken.

Så nu är jag kär i en maskin i Deje. Kamrat Bencurl. Den kärleken var jag inte beredd på.

Vi har dejt igen i morgon, han och jag.
3 x 10 reps.

Dreggel, slurp.

Fotograf på gymmet:
Den kära vännen, alias Träningskamraten.

Börjar AI få snuskig fantasi?

Nyss bad jag AI skapa en bild där jag klättrar i berg iförd badbyxor.
Svaret kommer snabbt. De vägrar. En sådan bild skulle bryta mot deras riktlinjer.

Nu undrar jag så hur mitt fula brott såg ut. Vad gjorde jag för fel? Vägrar AI rita en höjdrädd karl på en klippkant? Är mina badbyxor för läckra? Kan de skapa oro på landets gymnasier, köpcentra och ålderdomshem? Eller värst av allt: sysslar ChatGPT med åldersdiskriminering?

Detta funderar jag mycket på.

### I stället får du titta på bilden jag själv tog för några somrar sedan norr om sjön Mangen.
### Kolla skuggan i vattnet.
### Min bästa selfie genom tiderna.

En kommentar till om ambulansmordet

Jag har ingen detaljkunskap om dagens ambulansutlarmning i Värmland. Men jag vet hur det var på min tid, 1987-1991. Och – hur det blev efter den första omorganisationen sedan. Då, när SOS-operatörer i Karlstad började få svara om akutfall ända bort i Tornedalen i värsta fall. Då när jag själv en gång som inringare fick förklara för en stackars operatör någonstans i landet var Molkom ligger.

Lösningen?

1. Ändra lagen så polis, sjukvård och SOS får flagga folk som varit våldsamma mot ambulansen. Tekniskt är detta enkelt 2025.

2. Se till att SOS-centralerna i landet åter får ett begränsat geografiskt område att hjälpa. Exempelvis Värmland och Åmål.

Det är långt från Klarälvsdeltat till Tornedalen.

Länk: ”Då skulle inte ambulansmordet ha skett”