Jag tror på högläsning som ett bra sätt att lära sig skriva bättre. Det är alltid sanningens ögonblick när jag som författare möter en lyssnande publik.
Ofta räcker det att läsa högt för en anhörig, kanske till och med en som inte är särskilt intresserad just då. Du hör ändå vad som är bra och mindre bra. Själv har jag märkt att jag gärna rättar till texten mitt i högläsningen.
Därför brukar jag be mina skrivarelever att läsa sina texter högt. Det är dessutom personlighetsutvecklande, en del av oss är ju rädda för att ställa oss framför en grupp och tala. Många elever har varit rädda för att kliva fram men de flesta har gjort det och ofta har de tyckt mycket om det efteråt.
Här är en övning i att tala inför andra, en sorts skrivarkursens egen lilla röstfrigöring.
Så här går övningen till:
1. Röj rummet så att det blir en fri yta mitt i, så stor som möjligt.
2. Dela ut en varsin dikt till deltagarna. Den bör inte vara alltför lång och alla ska ha olika dikter.
3. Låt deltagarna samtidigt läsa sina dikter högt, medan de går runt i rummet, hit och dit utan att följa varandra.
4. Be dem läsa dikten med rösten:
– hos en predikande präst (visa hur, präs-ter ta-lar med bin-de-streck)
– hos en officer inför trupp (visa hur, peka med hela handen, HÖG röst!)
– hos Jarl Kulle (svensk skådespelare av det tydligt artikulerande slaget)
– hos en förskollärare som har samling på dagis
– hos sig själva
Du förklarar en röst i taget och låter dem sedan gå runt och läsa var och en sin dikt, samtidigt, med just präströsten, officersrösten osv. Så fort de har läst den en gång börjar de om från början, gång på gång. Allra sist ska de läsa den, så som de själva skulle vilja läsa dikten.
5. Avbryt promenerandet. Låt var och en gå fram och läsa sin dikt på sitt sätt, en i taget. Applådera.
Grannarna undrar
Det brukar väcka viss förundran hos de som finns i rummet intill, när mina skrivarelever börjar trava runt i lektionssalen och läsa dikter med hög röst. Ännu mer undrar de när övningen sedan övergår i applåder och glada tillrop.
Prova inte övningen utomhus, det gjorde jag en gång och det var inte lika bra. Röstfrigöringen funkar bäst med ekande väggar strax intill.
Här är några dikter jag brukar använda: Sardinen på tunnelbanan, Werner Aspenström, Förlorat barn, Elmer Diktonius, Tänk alla millioner år, Barbro Lindgren, Ett bloss, Charlotte Blay, Möte med en folkhop, Alf Henrikson, Tårer i öga, Gunnar Ehne, Privat, Gunde Johansson, Bakom centrum, Bodil Malmsten, I en japansk snickarverkstad, Jan Erik Vold och Varning! av Jenny Joseph.