Änglarna och slaktmasken
– Vi måste våga slakta de heliga korna! blev ett politiskt modeuttryck, när folkhemmet skulle besparas oss.
Krönika från P4 Radio Värmland 5 december 1990. Då hade jag börjat våga tala värmländska i lokalradion. Ett lyckokast som visserligen fick halva publiken att stänga av. Men resten gjorde ibland samma upptäckt som jag själv.
Länk till krönikan Änglarna och slaktmasken
– Buller? Det går snart över!
Vi brukade säga att vi var beslutsfattare. En bra dag kunde det bli omkring 12 000 beslut per person, räknade vi ut.
– Ska jag lyfta brädan? Ja det gör jag. Ska jag lägga henne på bänken och välta henne mot sågklingan? Ja, det gör jag. Ska jag såga bort den där fula rötan? Ja, det gör jag.
Ständigt dessa beslut. Dessutom tvingades vi förstås till vissa mer personliga avgöranden, som ändå kom att betyda en del för produktionen i landet:
– Arne behöver röka, vi tar paus.
– Klockan är halv, dags för frukost.
– Vi måste ta det lite lugnt i eftermiddag, annars spräcker vi ackordet. Har du hört hur det gick, när Oskar skulle lägga ut långrev?
– Nej, berätta!
Den sortens beslut.
*
– Långreven? Jo, det var Oskar och David som hade fått för sig att det skulle smaka gott med ål. Eller vad de nu kunde tänkas få för fisk på långrev. Gärna gös.
Först fiskade de mört och abborre till agn. Det tog en hel lördag, för reven var lång med flera hundra krokar. Sedan satt de resten av lördagskvällen och agnade fiskbitar på krokarna. 250 krok var det visst, har jag hört.
– När det var klart rodde de ut. David vid årorna, Oskar där bak. Långsamt och försiktigt släppte han i reven, varv efter varv från botten på ekan.
Man får vara ganska diskret med alla fiskbitar, krokar och rev. Trasslar du det minsta, då är det kört.
– Problemet var att det satt en kvist på en av brädorna i aktern. En vass liten kvist som hade börjat sticka ut. Där fastnade reven. Prydligt varv efter varv.
Oskar fick aldrig reven i sjön. Han bara lindade upp den på kvisten, som vilken garnhärva som helst. Den hängde och släpade efter dem sedan. Det var ju mörkt ute. Han märkte ingenting förrän allt var klart. 250 fiskpinnar Åt helvete.
– Lyd ett gott råd, pojk. Såga alltid bort alla svarta kvistar på virket! Du vet aldrig när du sitter där själv med en hoptrasslad långrev i näven.
– Vad gjorde dom då’ra?
– Slängde härvan i sjön förstås. En del saker orkar man inte reda ut. Men vet du vad som hände då? Dan därpå hade dom fått en ål i alla fall. En liten ensam en. Han satt och såg förvånad ut på den enda krok som gick att komma åt.
– Förresten var det inte Oskar. Det var jag. Inte smakade ålen gott heller.
*
Vi var sågverksarbetare. Det var på 1970-talet och Sverige gick för högvarv. Nyss hade priserna på sågat virke skenat i höjden, nästan över en natt.
Arbetsmiljön var väl ungefär som den alltid hade varit på svenska sågverk, varken bättre eller sämre. Ibland sågade någon av sig en fingertopp och ibland kom Yrkesinspektionen på besök. Inspektörerna ringde alltid till kontoret i förväg och varskodde. Då fick vi städa och snygga till lite kring gamla och nya justerverket, så de inte skulle ramla och slå sig.
Hörselkåpor och vadd hade vi förstås. Det hände att min tjej hittade vadd i ena örat, ännu på söndagen. Hur nu det kunde gå till.
Vissa av gubbarna var rätt kvicka med att flytta på de skydd som var i vägen, när ackordet blev för dåligt. Inte vill gamla sågverksgubbar hålla på och flytta skyddskåpor hela tiden, när maskinerna ska ställas om.
– Problem med buller? brukade David svara, när sommarjobbarna frågade. Nej, det är inga problem. Det brukar gå över efter några år.
Det värsta var att han menade det.
*
Vi slet oss halvt fördärvade ibland, när vi öste hyvelspån i säckar på ackord eller tog emot entumfyror för brinnande livet i gamla verket. Ändå hann Oskar eller någon av de andra berätta dessa fiskehistorier varenda dag.
Varenda dag.
Eller den sanna berättelsen om han som skulle jaga sork i trädgården med hammare, stämjärn och tålamod.
Den jakten gick inte heller så bra.
Krönikan inleder studiehäftet Om miljö som ingick i LO:s medlemsutbildning. Första upplagan 1997, därefter ytterligare upplagor och nytryck.