Natur – SVENSSONS SLÄNG

Mina arbetsrum

När livet är bäst är det arbete och kärlek.
Platsen är inte så viktig.
Men jag undrar hur många arbetsrum jag haft?

– Med eller utan tak?
– Både och.
– Har inte du jobbat på en väldig massa ställen?
– För all del.

I vedskjulet hemma på vårt småjordbruk. Farmors kamin behövde ved.

Ovanpå hölass efter hölass: ”Stå ôpp å trô ner!” sa pappa och sjöng. Stå upp och trampa ned. Höet måste in, snart kommer regnet.

I hytten på vår GMW-traktor med harven på släp. Första tre timmarna var det riktigt roligt.

I en glänta i skogen med röjyxa i näven. Sly skall med skoltrött ung man bekämpas.

Bredvid ett paket tvåtumfyra på brädgården på såga’ i Molkom. Allra oftast vid förstakapan i gamla justerverket. Någon gång på landgångarna vid sjösorteringen. Soligt ibland, iskallt ibland. Friskt.

Ensam på Värmlands Folkblads lokalredaktion. Sommarvikarie för en legend, lärde mig att i Munkfors heter det ”på centrum”.

Tätt intill ett gäng duktiga reportrar vid ett fullbelamrat skrivbord i Jönköping. Blev utskickad för att göra Vi tycker. ”Syter du för att deklarera?”.

I vår malakitgröna Saab, parkerad i en glänta mellan tallar. Nervevad ruta, koltrast 20 meter bort. Där satt jag vid ratten och skrev facklig lärobok för hand i ett rutat kollegieblock. ”Varje avslutad förhandling är början på en ny.”

Femtio centimeter från henne som var ansvarig för ambulansutlarmningen den natten. SOS-centralen i Karlstad, lamporna lyste i snörväxeln.

I receptionen på Räddningsverket. Log glatt emot alla som kom, utom åt en som alltid såg grinig ut. ”Se inte så sur ut” sa han en morgon och fick mig att inse att jag var som en spegel.

I katedern på universitetet, Skapande svenska. Skrattade mycket och grät någon gång tillsammans med studenterna när en av mina skrivövningar kommit nog nära.

Liggande på sängen med datorn på magen. Hoppat över frukosten, ville redigera årsberättelsen till vårt länstrafikbolag först. Vinröd- & blårandig morgonrock, gula yllesockor. Långt före pandemin hade jag fått lov att jobba hemma någon dag i veckan för att kunna skriva koncentrerat. Chefen trodde att jag satt upprätt vid ett bord men ibland är dator på mage effektivare. Det är resultatet som räknas, inte arbetsställningen.

På flotte på Klarälven, i kanot på sjön Bunn, i linbana ovan trädtopparna i Kolmården, i u-båt vid Berga örlogsbas, i militärtält nära havet vid Nynäshamn, på St Johns East Fire Station i Brooklyn. I Hamar, Oświęcim, Mariehamn, vid Ranke Strasse och Karl Johans gate. På scenen i Mårbackaladan med Monica Zetterlund väntande utanför. Hon hade ont i ryggen.

– Har du haft några udda arbetsrum?
– Hörde du inte det?

I lastrummet på ett Hercules-plan, skakad på väg hem från jordbävningsbyn i östra Turkiet.

I ett orange tvåmanstält intill Riksröse 86A mitt på gränsen till Norge. Utmattad efter tre lååånga löppass i rad.

På en solig terrass i grekiska Kavalla med utsikt över Egeiska havet medan klockorna i De heliga Anargyrois kyrka på andra sidan Emilianou-gatan ringde in morgonen. Ivrigt Moleskinblock i näven, lycklig.

– Duger det som lista över arbetsrum?
– Det duger. Har du jobbat hårt i ditt liv?
– I alla fall mycket. Jag har intervjuat en knarkhund också.
– Utomhus?
– Absolut. Du hör klicket bättre då, när han får sökhalsbandet på sig.
– Gick hunn’ igång när han hörde klicket?
– Så in i norden. Har jag sagt det?

BILDER:
# Intervjuar badande vid Trötviks badplats i sjön Rottnen, Gräsmark.
# Huggit ved.
# Flotten från reportageresan med familjen på Klarälven.
# ”Vill du ha en bit äpple?” frågar kvinnan i den jordbävningsdrabbade byn i Turkiet.
# Tidningen Sirenens utsände på St Johns East Fire station i Brooklyn, New York.

Sista bilden är från ett av mina boksläpp på Gamla Kraftstationen i Deje, här något beskuren. (Foto: Sandra Bornstedt).

Två vanor första söndagen i mars

Alla dagar ska inte se likadana ut.
Lagom många traditioner bygger en ryggrad åt året.

Alltså sätter vi iphonen på ringning så vi hinner duka upp årets Vasaloppsfrukost & fika i tid. Smör, bröd, kex, ost, marmelad, brieost, melon, tomat, gurka, lufttorkad skinka, filmjölk, yoghurt, müsli, kaffe och kaffebröd. Allt det där vi behöver för att heja fram Alvar över myrarna mellan Berga by och Mora.

Sedan sitter vi framför tv-apparaten och hejar på ett gäng listiga lagskidåkare, tuggar brieostsmörgås och sörplar kaffe. Kopp efter kopp.

Är det tradition så är det.

När segrarna gått i mål under portalen i Mora följer nästa inarbetade vana. Alla dagar ska inte vara lika men alla Vasaloppssöndagar ska vara det. Nu är det tid att ta på mig träningskläderna, starta Garmin-klockan och sakta jogga ut över ängen, in under 62:an och bort på vägen mot torpet Ängbråten. Denna dag ska jag alltid löpa just där, snön och isen på grusvägen ska alltid ha smält och varje steg ska spritta av vårkänslor.

Alltid.

Precis så blir det. Tre bäckar porlar kraftfullt, en tupp gal, en hönsgård väsnas, en jakthund ropar att han ser mig och ett ridande barn leds förbi på häst.

Efteråt plitar jag ner min rapport i mobilen, glad av den korta marsrundan ännu ett år.

Lycklig stund.
Gruset framme.
Vände vid Ängbråten.
Plogvallar kvar, snö på åkrarna.

Talgoxe, gulsparvar, skata.

### Tack liv för att jag fortfarande kan springa fast jag fyllde 75 nyss.
### Tack för fin vinter och nu pigga bäckar nerför Grossbolstorps höjder.

Lägerelden och klösmärkena

Vi-tidningen skriver om nedläggningen av ”en av Sveriges sista lägereldar”.

”Om man skulle bygga en mur runt Stockholm, på vilken sida tror ni klösmärkena skulle vara?”

Boktipsaren i SVT:s Go’kväll, Monica Lindgren, är besviken. Det hörs. Nu läggs programmet från Umeå ner och ersätts av ett nytt förkvällsprogram från Stockholm.

Själv går jag omkring på Grossbolstorps höjder och grunnar över vilken mur jag skulle klösa. Helt säkert en som stängde mig ute från en skog, ett kärt bibliotek i Forshaga, ett färskt gym med badhus ovanpå i Deje och vår älskade Gamla Kraftstationen med kultur och kafé, också i Deje.

Bygg inga murar.
Flytta inte allt som lever till Stockholm.
Fundera över var lugnet, den friska luften och kraften finns.

Det kan vara vid en älv en bit norrut.

Fem favoriter i november

Bilden med det alkoholfria bubblet är från den 13:e maj.

Min favoritpublik är 80 pensionärer i Kulturhuset i Deje. De skrattar, ler och tänker allvarliga tankar med samma snälla inlevelse.

Mina favoritfåglar är 10 fina stjärtmesar på regelbunden snabbvisit vid matningen. Ivrigt hoppar de omkring och trivs, som pigga pingpongbollar med svans. Svish, så är de borta igen.

Mitt favoritprogram är när det står en rörd svenskamerikan med handen mot en 1800-talslada. Falu rödfärg på handen, nyss hörde vi honom läsa berättelsen om förfaderns fattigdom här i landet.

Min favoritsjuksköterska är C i Torsby. På vackert sjungande nordvärmländsk dialekt ringer hon och berättar att mitt PSA-värde är omätbart. Strax därpå blir hon glad när jag säger hur jag mår.

Mitt favoritinlägg på Facebook är när just hon har ringt det där samtalet och jag kan skriva samma fyra ord igen: ”I dag firar vi.”

Det är livet vi firar då, den kära vännen och jag.
Jag vill leva.

Det har alltid varit kärlekens tid

Jag går i bokcirklar. Två stycken närmare bestämt. I den ena ska vi strax diskutera Åsa Linderborgs bok Tjabo. I den andra Magnus Västerbros Kärlekens tid.

Både kungaboken och den som beskriver kärlekens dröm och verklighet under två tusen år är rejäla tegelstenar. När jag kämpar som bäst med Västerbros kärleksanekdoter får jag lust att lägga ut detta på Facebook:

Är det petigt att föreslå att de nästa två bokcirkelböckerna vi läser helst inte ska väga 888 och 1 140 gram? Frågar åt en vän.

Jag låter bli. Folk får väl skriva långt om de vill. Varför republikaner så ofta är så intresserade av monarkin är kanske inte särskilt svårt att förstå. Åsa Linderborg tycks ha läst varenda artikel som skrivits om Carl Gustaf Bernadotte sedan en lång stund innan han föddes.

Hjärtan har alltid bultat
Västerbro har gjort en liknande resa genom historiska texter om kärleken. Vad hans slutsats blir vet jag inte riktigt än, boken i mitt knä har 93 olästa sidor som väntar på mig i novembermorgonen.

Vad jag själv tror, som gammal romantiker, vet jag. Kärleken är lika gammal som människan. Minst. Oavsett vad samhället och kyrkan sagt om formerna har vi gått omkring och blivit kära, årtusende efter årtusende. Bultande hjärtan, stigande sav.

Jag känner till och med en hund som visar ivrig kärlek en gång i veckan.

Stora norska akvarelltur’n

Tirsdag morgon
Uppe före alla tuppar på Grossbolstorps höjder. Kliver ombord på dubbeldäckare på väg mot Telemarks fylke. Vi ska inte köpa margarin och socker. Vi ska hälsa på i en norsk kuststad med 5 500 invånare. Kragerö. Lars och Junior Lerin har öppnat galleri där.

Utanför bussfönstren rullar snart Värmland förbi i morgonmörkret.
Jag tror det.

Lite senare, något ljusare
Håkan, vår trevlige reseledare, går runt på övre däck och tar upp beställningar inför kvällens måltid i Drammen. Vi väljer varsin Cesarsallad à 269 norska kronor.

07.57: tre älgar på hygget till vänster.
08.01: en ensam älg på hygget till höger.
08.45: ståfika under E18-bron i Örje, ett jämfotahopp från Haldenkanalen. Busschauffören vänder sitt fordon med ändan långt över kajkanten. Intressant.
10.24: åker in i 7,3 km lång tunnel under Oslo-fjorden.

Det är som om hela resan är en Lars Lerin-målning.

Hit vill vi tillbaka
13.15: framme i den fina kuststaden Kragerö. På både nära och något längre håll klättrar husen. Några nybyggda, andra K-märkta. Hit kommer 30 000 besökare på sommaren men den ruschen dör när skolorna ringer in på hösten.

Utställningen?
Den är fantastisk. Det visste vi från början. Lars är en mästare. Vi beslutar på stående fot att komma tillbaka en sommardag. Då ska vi gå och strosa längs kajer, båtar och vitmålade hus. Dessutom ska vi komma ihåg att räkna tunnlarna på vägen hit. Norskarna är ett borrande folk.

15.40: När bussen vänder hemåt igen har det vackra Norge bytt från Lerin-väder till färgglad höst längs vikar, berg och mjuka åkerfält.

Han visste var han la sitt nya galleri, den gode Lars.

Sista bilden är ett foto taget genom ett av galleriets fönster.

Ingen paussyssla, det jag gör

Passar oss.

Stressad, tycker frukosten tar tid. Klockan går och jag har inte sprungit än.
Då plötsligt slår det mig.

Det har varit en bra sommar. Vi har blivit passade av katter, badat i mellersta kommundelen och dessutom hittat tillbaka till en favoritbadsjö från miljökampens dagar, letat Hittautstolpar, badat i hav, sjungit allsång, varit SM-publik, tittat på gräshandboll, hälsat på nattskärran, hämtat svamp, fikat i skogen, fotograferat fyra generationer starka kvinnor, käkat tapas vid kanten av Klarälven och vandrat i fjäll. Umgåtts med älskade barn och barnbarn, lassat ved med några av dem, hittat Sveriges finaste gravsten, sett Västanå Teater ge liv åt Selma Lagerlöfs text ett år till.

Själv har jag fått uppträda både hemma och borta och dykt upp som kepsgubbe i två goda vänners färska roman. Samtidigt växer en ny pirrighet sakta fram i den egna datamaskinen och en julivecka sprang jag flera rundor med den unga handbollspelaren i släkten.

Lycka. Lycka allt det.

Precis tvärtom
Fast det var inte det som slog mig vid frukostbordet. Det var att min löpning inte är en enkel paussyssla i väntan på något viktigare. Det är precis tvärt om.

Hur som helst, nu är det höst och nya hyss kliar i löparbenen. Härmed förklarar jag sommaren 2025 för avslutad.

Tjohoo!

Viktig syssla Klicka och följ med!

### Jag skrev ett inlägg i gåg om Tidö-kanonernas kulturkanon.
### Och som sagt:
### Klippa häcken, trimma gräset på framsidan, tömma kompoströret… Vem farao har inte gjort trägårdhslistor?

När Palme och jag talte framtidsfrågor

Jag minns en tid när Olof Palme kunde röra sig fritt bland 3 000 pratglada SSU:are på sommarläger vid Norrfällsviken på Höga kusten.

Jag minns en tid när samme Olof Palme kunde ryta ifrån mot krigsherrar i både väst och öst. Hårt röt han, vred var han. Fritt talte han.

Fritt.

Det är bättre när ett land törs tala med egen röst. Allra bäst när till och med unga spolingar som jag sommaren 1976 kan gå fram och ställa sig en meter från en obevakad statsminister och förklara vad han borde göra.

Vi var inte överens men både han och jag hade framtidstro.

### Den tron har jag än.
### Dock är det svårare 2025.
### Gaza, Ukraina, nya svenska utvisningar och kärnkraftsplaner: Värst är de många människornas tystnad.

Vi behöver chartra ett tåg igen och åka till en tallbacke i norr.

”The bäst fårbiflajer evver”

”Å vi bar for förbi!” säger gästerna som plötsligt dyker upp i Gunnar Ehnes träffsäkra dikt Sammôrn dä ä.
Själv far jag mer bokstavligt förbi. Det är världshändelserna jag far förbi.
Mobilen orkar inte mer.

Den israeliska regimen begår folkmord på Gazaremsan. Den ryska skickar död och förintelse mot Ukraina varje natt. Galningen i Amerika gapar nya dumheter i min mobil så fort jag klickar på något klickbart. Nyss ville han minska amerikanernas medicinpriser med 1 000 procent. Den matematiken hade jag klarat bättre redan i 10-årsåldern.

Han for nog bara förbi lektionen i matematik, Donald Trump. Flera stycken lektioner missade han. Ingen missade så många lektioner som han. The bäst fårbiflajer evver.

Niclas Den Tredje
Här hemma är det en minister som glatt förlåter egna barn en vandel han vill utvisa andras ungar för. Skillnad på folk, det är moderater bra på att skapa.

Strax därpå visar sig regeringens nye nationelle säkerhetsrådgivare – ”Niclas Den Tredje” – inte heller vara någon klippa till statstjänsteman. Att radera känsliga UD-mejl är inte gôrsmart i den positionen har jag hört.

Bada, gubbjäkel
Sommaren smälter ihop väder och klimat, glaciärer dryper bort, sydeuropéer försmäktar och orkaner viner. Någonstans viner det.

Medan varje mellansvensk badsjö blir ljummen nog till och med för den här fryslorten bestämmer sig mobilen i min badkasse för att han har fått nog. Han orkar inte med fler världshändelser i slutet av juli 2025.

– Du har slut på surf… ropar han på en badstrand i Gräsmark, strax intill minnet av en bitter miljökamp i mitt liv. Nu orkar han inte bli klickad mer.
– Bada gubbjäkel. I morgon kan det vara för varmt, så som din värld ser ut.

Uppleva, sleva & leva

Högsommar. Ännu en tid då vi har fullt sjå med att fortleva, uppleva, utleva, inleva, återuppleva, plocka, sleva och – bara leva.

Så här till exempel.