Hällregn när jag sätter mig i bilen och kör mot Solberg. Vackert namn, jag tänker inte påstå att det känns ironiskt denna kväll.
Jag ska vara med på träningsorientering, min tredje i höst. Ett litet steg för mänskligheten men ett stort för mig.
Efter en kvarts bilfärd mot nordost ser jag två orangea orienteringsskärmar vid en infartsväg till höger. Jag svänger in och fortsätter upp på en gårdsplan. Hälsar på Åsa, arrangören, klappar hennes ivriga hund och börjar snegla på kartorna hon lagt fram på bordet inne på logen.
Regnet skvalar där ute, nu kommer fler som ska ut i Solbergsskogen. Vi småpratar en stund, sedan tar jag ett djupt andetag, fattar karta och kompass och ger mig ut i det blöta, okända.
Lycklig.
Cancermedicin och sköra ben Det har varit några år när jag inte vågat detta. Visst har jag sprungit, även på skogsstig, men cancermedicinen jag åt till och med januari hade den biverkningen att jag riskerade benskörhet. Trots kalktabletterna.
En del mornar räckte det att jag knäppte skjortknapparna så sprack naglarna. Alltså har jag undvikit löpning i vilda skogen bland lingonris, stock och sten. Klubben ska inte behöva leta reda på en 75-åring med brutet ben på obestämd plats i terränglådan.
Friskförklarad och hård Nu – är jag både friskförklarad och har hårda naglar igen. Glad som en sprallig fölunge genar jag genom Åsas hästhage och in i granskogen på väg mot första kontrollen. Stenen.
Ett öga på kartan, ett på marken, räkna på avståndet, räkna på avståndet. Sakta börjar orienteringslunken komma. Få se, nu måste jag väl ha sprungit mer än hundra meter mellan granarna?
Gustava Elisabet Pettersson (Foto 1935: Nils Heinervall)
Hon gick och drog på en barnvagn längs småvägarna utanför Skived. Men det fanns inget barn i den.
Vi är några gubbar som brukar vandra på torsdagsförmiddagarna. Vid fikat förväntas dagens ansvarige berätta någonting. Det har rappats i Forshagaskogarna. Det har sjungits solo, berättats om brittiska sjöslag, lästs dikter och hållits bokpremiär.
Här är mitt föredrag från förra gången jag var ansvarig för vandringen. Dessutom kunde jag visa vad doktor Wessmark skrev att hon dött av den 19 november 1938, Gustava Elisabet Pettersson.
Inte skörbjugg, som det sagts.
Mitt föredrag:
”Välkommen. Vi är egentligen här 100 år för sent. Hade vi kommit hit på 1920-talet. Då hade vi förmodligen träffat en dam helt klädd i svart.
Här låg torpet Milbråten. Cirka 10 tunnland, varav en del brukades av markägaren. Plats för tre bundna djur i ladugården. Loge, lada och ladugård av timmer med halmtak.
Kvar finns stengrund efter ladugård och lador, rester av en jordkällare i västra dalkanten, en källa i bäckdalen samt några vinbärsbuskar.
Den först kända som bodde på Milbråten hette Lars Jonsson. Han bodde här 1849.
Petter Svensson bodde här 1855-1865.
Den siste brukaren hette Andersson och hans hustru Maja. En Ester Sjöberg tjänte piga i Milbråten hos Andersson när hon var 15 år.
Men – så kom den sista som bodde här. Hon som blev den mest kända. Gustava Elisabet Pettersson, föddes 28 november 1855 i Simrishamn. När hon var tre år flyttade familjen till Karlshamn. Pappan var kopparslagmästare och ägde en fastighet i staden.
När hon var 22 flyttade Gustava till Göteborg och bodde där med sin farbror och hans dotter. Men dom dör. Hon måste hon flytta igen. Först till Växjö och sedan tillbaka till Göteborg 1890.
Det är nu utvecklingen börjar, som ska leda till att hon hamnar här med rykte som knepig gumma.
Gustava fick jobb som hushållerska hos en värdhusvärd, Anton Andersson, och hans tre barn. Det dröjde inte länge förrän hon var gravid.
Hon tvingades flytta.
Efter att ha fött sin dotter, Clara Elisabet, blev hon hänvisad till fattigvården på försörjningshuset Gibraltar i Göteborg.
I februari 1892 hände så det som kom att prägla Gustavas mentala hälsa under resten av livet. Dottern dör av akut luftrörsinflammation, inte ens ett år gammal.
Nu började en rotlös tid. Gustava flyttar omkring och lever stora delar av sin tid på luffen. 1904 kommer hon till Karlstad, med en flyttattest till Norge i handen.
Hon fortsätter aldrig till Norge.
I stället hamnar hon i ”Husvillan för kvinnor” på Herrhagen i Karlstad den 13 oktober 1904. 1909 skrivs hon som ”utan stadigvarande hemvist”. Hon förblir registrerad som Karlstadsbo ändå fram till sin död.
Men hon stannade inte i stan. 1915, snart 60 år gammal, dyker hon upp i Skived, och ber om fattigstöd.
De första två åren är hon rotlös. Men omkring 1918 flyttar hon in i torpstugan här på Milbråten. Emanuel Svensson som äger torpet sitter i fattigvårdsstyrelsen. Han låter henne bo här.
Gustava är inte helt utfattig. Varje månad fick hon pengar, varifrån vet man inte.
Gustava blir en udda person i Skived. Hon går omkring med en barnvagn trots att hon inte har något barn. Hon går gärna vid sidan av vägen. Hon bär alltid svart och som bälte har hon ett rep med ett hänglås och en bordskniv i.
Hon pratar väldigt korrekt och påstår att hon är sjuksyster, vilket inte är sant.
Snart säger folk att hon är trollkunnig. Hon är väldigt glad att bäcken här intill rinner norrut, berättar hon. Norrut, det är bra för en magiker.
Smeknamnet hon får är Kokla.
Kokla är lite burdus. Hon brukar gå rakt in när hon kommer på besök. Barnen är rädda för henne och gömmer sig. Man vet aldrig vilket humör hon är på.
Stöter hon ihop med någon hon ser som en ovän spottar hon tre gånger. I barnvagnen har hon en järnkäpp som hon hotar att använda om traktens barn blir för närgångna.
Ibland kommer hon över till granngården och ber om hjälp med sitt gråtande barn. Trots att hon inget barn har. När grannarna följer med hit till torpet och inte kan höra några snyftningar blir Kokla rasande.
Men hon har också andra sidor. Om någon i trakten blir sjuk dyker hon gärna upp med växter hon blandat ihop. Troligen är det därför hon får sitt smeknamn. Hon koklar ju ihop sin medicin.
I slutet av 1920-talet bor Kokla även vid Halla vid Åsen i Skived. Ungefär där vi parkerade bilen, nära förskolan Maskrosen.
I Skived kände man både respekt och viss rädsla för den gamla kvinnan i svart som drog omkring efter vägarna. Berättelserna om henne lever än.
Själv dog hon på Bergs vårdhem i Skived 1938, 83 år gammal.”
Där slutar föredraget.
Gick till graven Det var vid Milbråten jag berättade om Kokla. Där, bland kanadensiskt gullris och planterade granar söder om Skived, kunde jag visa bild på Gustava och på vad det stod om henne i Forshagas dödbok.
Hon dog inte av skörbjugg. Hon dog av marasmus senilis skriver doktor Wessmark. Det vill säga ålderdomssvaghet eller ”ålderdomsavtyning”. En vanlig dödsorsak den gången.
Efteråt gick vi till graven. Den finns kvar vid Forshaga kyrka.
Ur Forshagas dödbok 1938. ”Gustava Elisabet Pettersson, fd hushållerska, från Bok över obefintliga sid 74 i Karlstad.”
Åren går. I mars var det 46 år sedan folkomröstningen. Den där alla tre linjer lovade avskaffa kärnkraften.
Dom håller inte vad dom lovar, segrarna.
### Den 23 mars 1980 hölls folkomröstningen om kärnkraft. ### Tre linjer. Alla tre ville avskaffa kärnkraften men i olika takt. Inga nya kärnkraftverk fick byggas. ### Riksdagens beslut att stänga alla reaktorer senast 2010 – har senare upphävts.
Vid varje större kärnkraftsolycka som de i Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima brukar oron sprida sig bland löftesbrytarnas väljare. Ty de olyckorna är så outhärdligt livsfarliga att de har den egenheten att de påminner folk om livsfarligheten.
Ibland blir till och med några av segrarna rädda en stund. En väldigt liten stund.
Mitt i valrörelsen får jag lust att citera mig själv:
”Frihet. Jämlikhet. Broderskap. Systerskap. Rättvisa. Demokrati. Solidaritet. Humor. Kärlek. Hållbar omsorg om natur och kultur. … och då och då ett roat småskratt underifrån åt överheten.
Eller varför inte storskratt? De är så söta, de små näringsliven, när de kivas om grindslantarna i livet.”
Så skrev jag när jag startade bloggen för tio år sedan. Lite senare länkade jag till min serie om klyftorna i Sverige. De har ökat, kan jag meddela.
Ty det är fler än Åkesson som har pinkat in i det egna tältet.
Jo jag vet. Snart är det val. För mig väger de två K:na tyngst när jag väljer.
KLIMATET. Den viktigaste frågan av dem alla får alldeles för lite uppmärksamhet även i denna valrörelse. Jag fattar inte varför.
Naturvårdsverket har fattat: ”Den klimatförändring som idag äger rum är mycket påtaglig: Jordens medeltemperatur torde inte ha varit så hög som nu på cirka 125 000 år. Koncentrationen av växthusgaser i atmosfären har stigit till nivåer utan motsvarighet under åtminstone de senaste 800 000 åren, vad gäller koldioxid är koncentrationen högre än på miljontals år. Koncentrationen av koldioxid är idag ungefär 50 procent högre jämfört med förindustriell tid, i första hand till följd av förbränning av fossila bränslen och i andra hand på grund av förändrad markanvändning.”
Alltså röstar jag på ett parti som kan läsa både termometer och forskarrapporter.
KLYFTORNA. Senaste undersökningen visar att det gick 102,8 städare på en av de 50 högst avlönade börsbolagsdirektörna, sett till inkomsten år 2024.
LO har undersökt: Snittinkomst för storbolagsdirektörerna är 2,8 miljoner i månaden. Det motsvarar 77 industriarbetarlöner. 1980 tjänade den ekonomiska eliten motsvarande 9 industriarbetarlöner.
Alltså röstar jag på ett parti som vill minska klyftorna.
Tidö går bort Nu vet du vad som avgör mitt val. Sedan är förstås kulturpolitik, välfärdsfrågor och solidaritet viktiga. I det Sverige jag längtar efter visar staten inte ut 78-åriga tanter som bott här en halv mansålder. Jag kräver av min förtroendevalde att hon eller han ska känna att alla människor är lika mycket värda. Känna sa jag.
Tidö går bort. Mer säger jag inte, det är ditt val. Men han heter Håkan och bor i Karlstad.
Klicka gärna på länkarna ovan. Framför allt: välj ett parti som bryr sig. Det skulle vara så roligt om planeten bleve rättvisare och beboeligare ett tag.
Till er som undrat hur i allsin dar mitt usb-minne med drygt 990 filer kunde klara sig så bra efter elva månader i skogen.
Jag vet inte hur det gick till. När jag läser på får jag veta att usb-minnen är tåliga skapelser. Jo, vi vet det. Nu.
En sak till. Det låg inte i någon plastpåse när Christian hittade det. Det låg helt fritt i skogen där jag tappade det i augusti 2025.
Inga rörliga delar PC-tidningen har testat, även om de inte testade lika länge som jag:
USB-minnen är förvånansvärt tåliga mot yttre påfrestningar som fukt, kyla och smuts. Själva minneskretsen saknar rörliga delar, vilket gör att den ofta överlever att ligga ute i naturen – förutsatt att den inte blir överkörd av tunga skogsmaskiner eller att kontakten rostar sönder.
Nu har jag kopierat filerna för säkerhets skull. Men det rostiga ”skogsminnet”, det bär jag i fickan igen.
Nu har jag skickat min recension av Mårten Linds bok Granarnas tid till tidskriften Wermlandiana. Vad som inte kom med i texten är följande citat. Författaren minns sin barndoms vägatlas i föräldrarnas bil:
”Den som inte njutit av att med pekfingret åka bil från Ystad till Karesuando, har icke levat.”
