Natur – SVENSSONS SLÄNG

Matdags i fosterlandet

Höst i vårt paradisäppelträd. Fågeltävlingen har börjat.
Första morgonen: åtta arter.

De är inte helt lika men allihop är fåglar. Ibland klarar de till och med att äta tillsammans.

En har fått igenom att bli matad på marken. En vill vara med på bild. En vill sitta högst. En är grön och längtar efter forna tiders hagmarker.

Den lilla griniga kajan sonderar i lönn.
Det går sådär.

Höst i min värld. Skogen står färgad, marken ligger lövad och på torsdag börjar fågeltävlingen då vi tävlar med några vänner. Vem noterar flest arter vid fågelmatningen från 15 oktober och tills startskottet går i Vasaloppet?

I fjol såg vi 24 arter här hemma.

I dag var det dags för en annan premiär. Klubbens tipspromenad. 08.45 cyklade jag runt för det allmänna bästa med ryggsäcken full av frågor och häftapparat. Stannade, satte upp, stannade, satte upp.

Efteråt var det som vanligt min uppgift att sitta och sälja kupongerna och pladdra med barn och vuxna.

Trivs.

”En fin rad med svalor”

TELEFONÖREN ringer.
– Har du sett’et? säger han uppbragt, nästan ettrig.
– Vadå?
– Di ha tage bort dom?
– Vilka då?
– Luftledningera! Det finns inga luftledningar kvar. Detta ä bedrövlitt! Gör nôt!!!

– I fjol hade Ellevio 13 procent kvar av dom luftledningar som går till hushållen, några hundra mil bara, mässar jag. Har du inte upptäckt detta förrän nu? Till och med längs min barndoms grusväg långt borta i skogen har dom tagit bort stolparna.
– Ja ja ja. Jag har haft lite skit på visire. Ja såg’et inte.
– Du har väl inget visir på mopedhjälmen?

Det sista hör han inte. Inte vill han lyssna när jag försöker hävda att miljön blir säkrare för fåglarna heller. Ingen ledning att flyga på och skadas av, ingen att få stötar av.
– Dä ska va ledningar i lufta, suckar han. Dä har det alltid vart. Å där ska dä sitta en fin rad med svalor. Eller en ormvråk på stôlpen.

Allt ändrer di på.

Mot världssvälten hjälpte det föga

Första natten minns jag.
Inte den andra.

Jag var 14 år och skulle rädda världen. I tidningen Land ritade tecknaren EWK talande bilder av en svältande jord och jag skämdes. Jag tog med mig en flaska apelsinjuice och en sovsäck. Juicen var så jag inte skulle få skörbjugg.

På tre dar.

Det blev inte längre. Inte kortare heller.
I skogarna mellan Sutterhöjden och Ängebäckstorp öster om Molkom strövade jag omkring med mitt samvete.
Hungrig, hungrigare –

På tredje dagen var hungern borta. Det var en ny upplevelse.

Mättade dåligt
Första natten var jag jäkligt hungrig. 1960-talets apelsinjuice nyutspädd med bäckvatten mättade dåligt.

Ryggsäcken la jag i en lätt sluttning mellan täta granar, nära en bäck, klädde av mig och kröp ner.

Den natten sög en av myggorna på ett ställe där ingen sugit förut.
Det hjälpte föga mot världssvälten.

Dock hade vi numenius arquata

Lördag. Åker till stan och tittar på badkar.

I butiken slår mig tanken. 1951, 1952, 1953, 1954, 1955, 1956, 1957, 1958, 1959, 1960, 1961, 1962, 1963, 1964, 1965, 1966, 1967 och 1968 skulle jag ha varit väldigt glad om vi hade haft ett badkar att titta på. Hemma, där jag växte upp.

Eller varmvatten.
Och wc.

Men vi hade storspov.

Man får trivas – också

Per Inge, dagens färdledare, parkerar vid Coops parkering i Skived. Därifrån vandrar vi raskt förbi skolan och småningom förbi en hotfull skylt vid bommen långt borta på vår egen lokala Bergviksväg:

”Jakt pågår”.

Nåja, vi hör visserligen en rejäl sprängsalva då och då, men några löddriga älgjägare ser vi inte till en vecka för tidigt. Inga älgar heller. Däremot ser vi solen när vi strävar söderut. Solstrålar silar mellan granar och tallar, daggen blänker i lingonris och spindelväv, grusväg blir till gräsväg, småningom stig och slutligen svårgenomtränglig sly.

Men vi gåvo icke tappt!

Efter nära hälften av förmiddagens 15 000 steg bänkar vi oss på verandan till ett ensligt beläget torp. Ägaren har gett oss lov att slå oss ner en stund i denna idyll mitt i skogen.

Samtalet vid fikastunden pendlar mellan regeringsförhandlingar och de erikgustafgeijerska släktförhållandena. Det senare beror på att Per Inge förgyller stunden i solen vid det gamla torpet med att recitera härliga nonsensverser av Hugo Hamilton, både ur eget och ett mer maskinellt minne.

En berikad förmiddag att minnas.

Hur orkar jag?
Ibland brukar mina vänner undra över hur jag kan skriva så ofta att jag trivs. När världen och Trump och glaciärerna och regeringsförhandlingarna och Putin och Musk och press-ofriheten i Turkiet är som de är.

Då brukar jag tänka på förmiddagar som den i Skivedsskogarna i torsdags. De finns, de med. Du får trivas – samtidigt som en annan del av din hjärna muttrar. Hon kan hålla två tankar vid liv samtidigt, den. Vete hundan hur hon gör.

Trivs.

Den stora älgvandringen

En älg. Han tänker.
En riksdagsledamot.
En älg.

En riksdagsledamot. Hon har ett kuvert.
En älg.
En riksdagsledamot. Han lämnar över ett kuvert.

En älg. Han äter.
En riksdagsledamot. Han äter inte.
En älg. Hon simmar.
En riksdagsledamot. Han simmar inte.
En älg.

En älg till.
En hel kö av riksdagsledamöter från norra Västra Götaland.
En älg från Härjedalen. Han lägger sig.
En riksdagsledamot från Värmland. Hon tar ett kliv.
En älg som tuggar.
En riksdagsledamot.

En till.

Nu kan det sägas en gång för alla:
Att titta på uppräkningen av namn och promenaden fram till urnan vid sluten votering i Sveriges Riksdag är verkligen som att se Den stora älgvandringen på tv.

Slow tv regerar.

Välkommen lördagsgäst

Undrar hur vissa djur fick sina namn? Kopparödla, salamander och steglits till exempel.
Eller rådjur.

Rå-djur? Är dom övernaturliga dom?

Varför paradisäpple heter just paradisäpple är lättare att förstå, tycker den här unga finsmakaren på vår tomt i går.

Jag säger som jag brukar när vi får hjälp att städa tomten:
– Välkommen åter min fine vän!

(Foto: Frida Fridlund)

Känslan av att vara älg

Torsdag. Jag sitter och fikar högt på en höjd bland blåbär och fur. Vandringskompisen och jag har hittat en gammal trädstam att sitta på. Fri sikt åt alla håll, hällmarker, blåbärsris och en spännande barrstig som förde oss hit. Bakom oss har inlandsisen släppt ett stenblock, storlek XXL.

Vi sitter nära Solberg och Högberg. Två fina höjdarnamn.

Vänta.
Glöm inte kamraterna.
De kärvänliga vänner som så gärna vill vara nära mig och få mig att känna mig som en älg.

Nu gör jag det.
Älg.
Eller kanske hjort?

Tjohoo!

### Vilka vänner är det vi finner på vår promenad i finaste furuskogen?
### Gissa.
### Jag tror de gillar min deodorant.

Mitt politiska förslag i lövfrågan

Lägesrapport: Tisdag träningsorientering. Onsdag svampplockarvandring. Torsdag gryningspatrull i granskogsbältet.

Det är den tid under mitt år med naturen då skogsbesöken kommer särskilt tätt. Granskogen må vara tyst i september men syner bjuder den på. Raka stammar, grön undervegetation, gula kantareller, brunsvarta vildsvinsrotningar.

För övrigt vill jag påminna om mitt förslag till de politiska partierna i landet:
Jag är beredd att skänka min riksdagsröst till första bästa parti som driver igenom ett strängt förbud mot gulorangea löv på marken i skogen så här års.

Varför det?
Ni som vet ni vet.

Kategori: Natur