Natur – SVENSSONS SLÄNG

Ett bra tag

Jaså är det val den 13:e september.

Bra. Jag har inte ändrat mig. Fortfarande är det de två K:na som är viktigare än allt annat:

Klimatet.

Klicka gärna på länkarna ovan. Framför allt: välj ett parti som bryr sig.
Det skulle vara så roligt om planeten bleve rättvisare och beboeligare ett tag.

Ett bra tag.

Helt fritt i skogen

Till er som undrat hur i allsin dar mitt usb-minne med drygt 990 filer kunde klara sig så bra efter elva månader i skogen.

Jag vet inte hur det gick till. När jag läser på får jag veta att usb-minnen är tåliga skapelser. Jo, vi vet det. Nu.

En sak till. Det låg inte i någon plastpåse när Christian hittade det. Det låg helt fritt i skogen där jag tappade det i augusti 2025.

Inga rörliga delar
PC-tidningen har testat, även om de inte testade lika länge som jag:

USB-minnen är förvånansvärt tåliga mot yttre påfrestningar som fukt, kyla och smuts. Själva minneskretsen saknar rörliga delar, vilket gör att den ofta överlever att ligga ute i naturen – förutsatt att den inte blir överkörd av tunga skogsmaskiner eller att kontakten rostar sönder.

Nu har jag kopierat filerna för säkerhets skull. Men det rostiga ”skogsminnet”, det bär jag i fickan igen.

Man ska vara vän med sina trotjänare.

LÄNK till första inlägget om usb-minnet i skogen

Då har du icke levat

Nu har jag skickat min recension av Mårten Linds bok Granarnas tid till tidskriften Wermlandiana. Vad som inte kom med i texten är följande citat. Författaren minns sin barndoms vägatlas i föräldrarnas bil:

”Den som inte njutit av att med pekfingret åka bil från Ystad till Karesuando, har icke levat.”

Kalla mig bokstavshamster

För ett år sedan gick jag mig ut i skogen. Det vill säga i början sprang jag.
Vi kallar det svamprunda så här års. Det är när man är löpklädd men för säkerhets skull har en plastpåse i magfickan på löpjackan. Två förresten.

Sedan ger man sig ut mot friluftsgården, fast besluten att bara springa, inte glutta efter kantareller.

Det brukar hålla 750 meter ungefär. Efter det börjar man småjogga mellan ställena i alla fall. Svampställena.

Blev lite dumt
Den där gången i fjol blev det lite dumt. Jag sprang runt och gluttade och plockade och sprang hem. Sedan stack jag ut igen direkt, cyklade en bit och gick. Och gick och gick. I flera timmar gick jag omkring mellan tall och gran och plockade. Inte mycket men länge. Han är bra kuperad min svampskog, sa jag det? Det var väldigt varmt, jag hade bara ätit frukost och inte fått med mig vattenflaskan, sa jag det?

Precis när jag skulle sätta mig på cykeln igen några kilometer hemifrån och åka hem upptäckte jag till min förskräckelse att plastpåse nummer två fattades i magfickan. Efter flera timmar i skogen.

Ständigt med mig
Jag hade ett usb-minne i den påsen. Ett som jag bar med mig jämt. Arkivet. Det innehöll gamla halvkass romanidéer som jag tänkte fila lite mer på, något foto, idéer till blogginlägg, brev, artiklar, artikeluppslag, protokoll, dagbok från cancerbehandlingen som räddade mitt liv – ja, allt det där som en sån som jag inte vill ska brinna upp och försvinna.

Kort sagt: jag fick lov att ge mig ut på samma runda igen direkt, leta och leta i mina egna spår, upp och ner kring Grossbolstorps höjder. När jag väl kom på cykeln hemåt igen och hade gett upp var jag så yr att Vårdcentralen några dagar senare beslöt ta bort min ena blodtrycksmedicin.

Då ringer Christian
I går ringde telefonen. En vänlig karl från Stackbråtarna (vår grannkulle) hade hittat usb-minnet i skogen intill hästhagen.
– Å tack, va’ snällt. Underbart! Men hur kunde du veta att det var mitt?
– För att det fungerar.

Efter ett år i skogen (en halv sommar, en hel höst, en kall och snöig vinter, en kylig vår och en halv sommar till) så fungerar usb-minnet fortfarande klockrent. Det är rostigt men haver icke givit tappt.

Det stod inte mitt namn utanpå men inuti hade jag skrivit det här och där under texterna.

Stort tack Christian!
Stort tack ni tekniker också, någonstans i världen, ni som uppfann usb-minnet. Nu ska vi aldrig skiljas mer, minnet och jag.

Oj oj oj
Jaså sparade jag den texten med? Jaså den med? Men inte den väl? Jo tydligen. Det här är ju pinsamt.
Och den.
Och den där knepiga.
Oj då.

Kalla mig bokstavshamster.

Två frågor lösta, tjohoo!

I går gjorde vår dagstidning mig bekymrad. Ingen ledarsida, har det någonsin hänt förut?

Nå, i dag är jag lugn och glad igen.

Dessutom har hembygdsföreningens ordförande Sara Nilsson löst frågan om Kasa/Kusabäckens namn. Intressant.

Ledarstick i Värmlands Folkblad i dag, 22 juli.

Först Kasabäcken, längre nedströms Kusabäcken
”Bäcken heter Kasabäcken, efter det kasverk som låg i närheten av gården Lövåsen eller Kasa, fram till den närmar sig Hjortmyren där den i folkmun byter namn till Kusabäcken efter Bolagshuset Kusa.”

Forshaga hembygdsförenings ordförande, Sara Nilsson, svarar om bäcken i Skived.

Berättelsen om Stor-Ful-Jäveln och min halsduk

Jag har en Stor-Ful-Jävel i mig. Djupt inombords.
Utanpå är jag snäll och beskedlig och går att ha i möblerade rum. Till och med tankarna mina är varma.
Men mitt i snällheten slår han till ibland, SFJ. Tyst så bara jag hör.

– Den där kulan som svedde Donald Trumps öra, kunde inte den ha …
– Infantino, FIFA-chefen. Kunde inte svensken som ser så beskedlig ut bakom honom på alla podierna på fotbolls-VM, kunde inte han råka snubbla och stöta till chefen sin så att …
– Anfallskrigare Putin, kunde inte han få en Kreml-krokan i huvet varvid …

Usch, säger jag sen. Fy. Tänk inte så. Du är humanist Svensson.

Fanns ingen skugga
Kunde jag inte åtminstone ha fått tänka några malliga tankar under stadsloppet i Karlstad? Den där kvällen när solstaden inte ägde ett enda moln, ingen vind heller, och varenda termometer i stan hade fastnat på 26 grader.
Plus.
I skuggan.
Om det hade funnits någon skugga vill säga.
Det fanns det inte på banan vi strax skulle springa.

”Löpbands-innespringar-mesar!”
Folket tittade underligt på mig innan starten.
– Jaså har du halsduk du? sa folket och skakade sina huvuden.
– Amatörer! tänkte den fule inom mig. Klåpare. Blindstyren. Bålnötter. Knölfötter. Apsvansade analfabeter, insjöbanditer, erbarmliga plattfötter, stendöva stallknektar, lekstugefasoner, rena snurren, rena vansinnet. Stugsittare. Dubbelklickare. Energibartuggare! Löpbands-innespringar-mesar!! Mellansulefetischister!!!

Ty där runt omkring mig såg jag den ene unge mannen efter den andre med blankpolerad hjässa utan keps. Den ena unga damen efter den andra med mörkt hår utan keps. Båda sorterna bar gärna mörk t-tröja.

Kul för solen, tråkigt för dom. När starten gått sprang de förbi varenda vätskekontroll för att vinna sekunder.

– Käre vänner, käre stackers stôller, tänkte den fule inuti mig. Ni vinner för höge farao inga sekunder när ni kutter förbi alle vätskekontroller när det är 30 grader varmt i sola. Minst. Ni förlorer minuter.

Nio till sjukhus
Blanka hjässor, svarta hårmanar, mörka tröjor, 30 grader i solen. Minst. 50 minuter efter startskottet var det kaos i målet. Löpare som ramlade, löpare som svimmade, löpare som stöp med skallen före i gatstenen.

När medierna summerade kvällen hade nio personer fått åka till sjukhus för att få dropp. Även polisen fick frakta torrkörda löpare.

Kanske några av dem hade fnyst åt den röda snusnäsduken runt min hals på Tingvallabron innan start?

Nästan oberörd
Ja, jag hade en blöt snusnäsduk nära halspulsådrorna, ty jag har löpt varma långlopp förr. Ja, jag vattnade den flera gånger innan starten och sedan vid varje vätskekontroll. Ja, jag drack själv och hällde dessutom vatten i min ljusa kepa flera gånger.

Fortast sprang jag inte men jag kom i mål praktiskt taget oberörd av solen och värmen. Tack våta kepa, tack dyngblöta snusnäsduk för det.

Fast det kan en ju inte skriva en självbelåten text om. En annan är väl ingen Stor-Ful-Jävel heller.

Bara lite.

Spring. Tänk.

Varför är det så roligt att springa? Det funderar jag mer och mer på, ju äldre mina ben blir.

Visst, en gång i tiden räddade löpningen förmodligen livet på oss. Den och sammanhållningen. Sprang ifrån lejon och tigrar gjorde vi ju inte men däremot kom vi i kapp en och annan hjort om de uthålligaste av oss hade fri sikt länge nog.

Jag tror vi är skapta för att röra på oss. Gå långt, gå snabbt och ibland springa. Allra helst såpass intensivt att kroppen börjar producera trivsel, endorfiner och eftertänksamhet.

Bra eftertänkarställen
Jag tänker så bra när jag kommer till nedförsbacken bortanför skidåkarbron vid vår friluftsgård, ungefär. Tänker ännu bättre när jag når krönet på backarna ovanför Haget.

I dag tänker jag på hur jag fått se röd glada för första gången i Sverige i år. Vid tre olika lokaler dessutom.

Jag tänker på två djupingar jag pratade med härom dagen.

Jag tänker på en lång text som en vän funderar på att be mig skriva. Få se nu, om jag börjar essän med en fråga. Sedan svarar jag länge på frågan. Sida upp och sida ner, fakta, personliga noteringar och historier.

Nu. Nu är det uppförsbacke igen. Spring kropp, klockan går. Du blir inte yngre.

Spring.
Tänk.

Söndag 11 juli 2026. Backen innan högsta punkten på femman vid Sisugården, Forshaga. Sol och 25 grader varmt i skuggan.

Ett särskilt sött minne

Det var stort. 18 och 20 år och ute på vår första semester tillsammans. Fem år innan Ulf Lundells Jack kom ut vimlade redan vägarna mellan Visby och Fårö av folk på cykel med full packning.

Den kära vännen och jag hade varsin resväska bakpå, sovsäckar och ett tungt fyrmanstält. Pigga ben, nyfikna sinnen.

Vid Gotlands största rauk, Jungfrun, slog vi upp tältet första natten. Jag klättrade ner till stranden och hämtade tvättvatten i vår nya vikbara tornister.

När vi lagt oss smakade vi salt.

Två nätter senare hade vi bytt smak. Det kanske inte var så smart att förvara bitsocker i en burk med nygjorda hål i locket. Inte när vi skulle dra våra cyklar längs tre kilometer klappersten bland Fårös raukar och när burken låg mitt i resväskan och skallrade. Hela bagaget blev sockrat av nygjort nyskakat strösocker.

Sötare har hon aldrig smakat.

Fylls av vemod
Nu är vi tillbaka med elbil och lika nyfikna sinnen 55 år senare. Efter fyra dagar på Gotland styr vi norrut och kommer så småningom fram till Lickershamn för andra gången i våra liv. Där köper vi varsin tallrik med rökt lax, gravad rökt lax, rökt makrill och rökta räkor med potatissallad från fiskboden i en av sjöbodarna vid hamnen.

Efter maten vandrar vi längs havet. Högt uppe på höjden står rauken kvar. Jungfrun. Titta, där bodde vi. Där klättrade jag ner efter vatten.

Blåelden blommar, vågor slår försiktigt mot klapperstenar och hela jag fylls av lyckligt vemod.
– Vad unga vi var.
– Mmm. I alla fall du.

### Socker i sovsäck?
### Det har vi slutat med.
### Kaffe är godast utan.

Från blåsvä’r till solglitter

Utsikt från stuga 211 i Visby Strandby.
Sex fina dagar, från lugn till blåsvä’r, från moln till solglitter.

Havet mullrar, någon gång fräser och spottar det, ibland hörs bara ett stilla kluck kluck kluck när jag springer efter stranden.

Det ser på oss.
Alla är vi havets barnbarnsbarn.

### Nyss lärde jag mig ett nytt ord på gotländska. Kränku. En liten rund trebent mjölkpall. Alltid bra att ha.
### Sårk och pinnsvin kunde vi förut.

När ögon fröjdas

Det är krokusarna. Det är vitsipporna. Det är påskliljorna, kabbelekorna, kungsängsliljorna, backsipporna, tulpanerna, maskrosorna, förgätmigejen, körbärsblommorna, smörblommorna, ekorrbären, ärenprisen, humleblomstren, äppelblommorna, syrenblommorna, jordgubbsblommen, smultronblommen, vallörten, skogsstjärnorna, stensötorna, lummern, rosentryn och acklejorna. Det är bollbusken snart.

Och plymspirean, rödklövern, prästkragarna.
Snart.

Det är mycket nu.
Det lever.

Lägg dig i gräset och hör.