Natur – SVENSSONS SLÄNG

En ledsen hälsning från 1980

Min döstädning 2.0 fortsätter. Lunta efter lunta penetreras, ibland är min tidskriftssamlar-arkeologi nere på 1970-talet.
Då, när vi var fler som drömde.

Jag slänger mycket och sparar mycket.

Här är en dikt, renskriven på maskin någon gång 1980 när vi nyss både förlorat och vunnit folkomröstningen om kärnkraft. Alla tre linjer ville ju avskaffa den livsfarliga atomkraften. Det var bara det att vi ville det mest.

1980 års besvikelse
Nå, vi förlorade. Efter Palmes svek med tre linjer och efter den mest intensiva kampanjen i mitt liv – förlorade vi. Jag har aldrig pluggat fakta och opinionsbildat så hårt som då.

Utmattad av allt arbete berättar min vän i miljögruppen hur just hon känner det. Ett ögonblick medan vi alla slickar såren i vår glesbygdskommun.

– Jag längtar efter våta gatstenar…

Det blev en dikt. Ingen lysande text men ett försök att gestalta 1980 års besvikelse. Framför mig på skrivbordet ligger en hälsning från mig själv som 29-åring.

Lika livsfarlig än
Jag har fortsatt bo nära en skog.
Kärnkraften är lika livsfarlig än.

### Lösningen? Den kräver fortfarande hårt opinionsarbete och faktaplugg.
### Det tog ett tag, men nu växer vinden och solen.

Klicka på dikten om du behöver förstora texten:

Strax bakom Gunder, strax före Paavo

Formen känns bra. Nu gäller det bara att inte gå ut för hårt i början. Jag lägger mig tätt bakom Gunder med Arne och Paavo steget efter.

I tredje kurvan ser jag hur Emil Z släppt ett tiotal meter men han kämpar vidare i sin karakteristiska stil med svängande huvud. Han springer inte snyggt, tjecken, men OS-guld har han. Gunder, som jag låter dra ett tag till fast han andas tungt, har 16 världsrekord. Det är inte illa det heller.

OS-final, ligger tvåa
Mina ben känns fortfarande pigga. Vartenda frånskjut går lätt. Lungorna trivs.

Vem gör inte det? OS-final på Stockholms stadion, 10 000 meter på fin svart kolstybb och jag ligger tvåa med bara tre varv kvar nu. Från innerplan hör jag Sven Jerrings referat i en radio och publiken börjar ana att nykomlingen från Värmland går mot något stort.

Det säger Sven Jerring också.
”Nykomling”?

Varvar Dan Waern
Strax bortom hundrastgården innan Sisugården varvar vi Dan Waern. Kul att den unge mannen gick till final. Han springer med hakan i vädret, var har jag sett den stilen förut?

Några hundra meter senare vaknar jag ur löpardagdrömmen. Det är inte OS-finalen, det är min årliga grusvägsrunda på Vasaloppssöndagen.

Zatopek hänger i
Vi ska ha ätit lååång tv-frukost och sett på Vasaloppet från start till mål. Det har vi.

Vårvintern ska ha smält isen på vägen bort mot Ängbråten. Det har den.

Löplusten ska kvillra i min kropp. Det gör den.

Nu gäller det bara att inte halka på isen som ligger kvar i spåret när jag svänger vänster in på milbanan ett tag. Vart tog Emil Zatopek vägen? Hänger han i än? Det gör han.

Jag får öka.

### Vilken söndag! Traditionell runda efter Vasaloppet när våren luktar grus.
### Alvar Myhlback vann Vasaloppet, Stina Nilsson med, och Ebba Andersson slog Therese Johaug på VM.
### Vet Sven Jerring om detta?

Mina framträdanden den närmaste tiden
~~-Tisdag 11 februari: Gröna mattan, stadsbiblioteket, Karlstad.~~
-Söndag 9 mars 11-13.00: Skrivsöndag, biblioteket Forshaga.
-Onsdag 26 mars 19.00: Sisu Forshagas årsmöte, Sisugården.

Bildekalerna, isgatan och min avskräckning

Det är dystra tider i världen. Trump 2.0 var värre än mina värsta farhågor, hans heilande vän med elbilen och raketen är ännu bedrövligare.

”Jag köpte den här innan E blev galen” står det på dekalerna som påpassliga entreprenörer snabbt börjat sälja. Så blev till och med galenskapen/välfärdsslakten/folkföraktet/fascismen en inkomstkälla för någon.

Det är något bättre tider på närmare håll, strax utanför min tröskel. Gott om fåglar vid matningen i paradisäppelträdet, rådjur på tomten och vid mina löpturer i skogen, fem dagar kvar tills jag ska få mina hörapparater.

Rekar inför dagens vandring
Glad i hågen ger jag mig ut bland gran och tall för en sista koll inför nästa vandring med mina vänner. Den vi ska gå i dag. Jag har sett ut en trevlig runda med en aning strapatser, en aning lugna gatan och med inspirerande skogsutsikt vid fikat. Den kära vännen och jag har provgått med broddar på.

– Tycker du det är för mycket is på körvägen mot slutet?
– Det smälter.

Inte fasen har det smält. Det blir till att snabbt skaka fram en ny runda. En med sviktande skogsstig, porlande vårbäckar och bra bänk att fika vid.

### I dag får vi se om kamraterna tycker att jag har lyckats.
### Hoppas inte bilden ovan som jag skickade med inbjudan har avskräckt någon. Tihi.

Vassaru?

När jag var ung log vi åt käre far som bad oss lämna rummet då han skulle tala i telefon. Pappa fick svårt att höra om det var två ljud samtidigt.

40 år senare var jag där själv.
50 år senare började jag säga ”Vassaru” allt oftare.
55 år senare hade de flesta gräshoppor tystnat.
60 år senare upptäckte jag att vandrarkompisarna hör kungsfågel ibland när vi är ute och går i skogen. ”Vicken kungsfågel?”.

Remiss till Stockholm
Då hade jag vetat länge att jag hör dåligt. Kanske är det ärftligt. Kanske har tre år på mitt älskade sågverk gjort sitt till.

I onsdags for jag till Stockholm med remiss från Region Värmland. Deras egen kö i Karlstad är för lång.

Ännu en fantastisk
Hon gillar att springa, precis som jag. Hon bär en hörapparat jag inte såg. Hon begrep mig direkt.

Jag pratar om ännu en av dessa fantastiska människor jag mött i svensk sjukvård de senaste åren. En ung och klok audionom som intervjuade, undersökte och snart kunde konstatera att jag behöver hörapparat.

– Tur att du inte är 90, sa hon.
– Jaså?
– Nej för då är det inte säkert att hjärnan kan vänja sig.

Känns bättre redan
Sedan lotsade hon mig inlevelsefullt till en miljövänlig modell vi tror ska passa mig. Och min hjärna.

Om några veckor ska jag tillbaka och hämta grejorna. Just nu pluggar jag bruksanvisning mest hela tiden.

Det är som om jag hör bättre redan.

Check, check, check

-Försöker förgäves få min omgivning att kalla mig kompledig, inget annat. Check.
-Vandrar en förmiddag varje vecka med folk som jag tycker verkar vara daglediga. Check.
-Har en handfull unga medmänniskor som jag i hemlighet kallar Livets Efterrätt. Check.
-Har döstädat. Check.
-Haft prostatacancer. Check.
-Ska få hörapparater. Check.
-Behöver inte använda kam varje månad. Check.
-Kommer ihåg getingsommarn 1959 bättre än juli 2024. Check.
-Tränar på gubbstönet varje gång jag försöker ta mig ut ur en bil. Check.
-Äger en nätundertröja, minns doften av sulfat. Check. Check.

Kära dagbok. Jag håller väl inte på och blir pensionär?
Är det nån sorts rabatt?

Sommarbild på egendomen.

Här hittar jag tjäldjupet

Hur kan du se tjäldjupet i Filipstad? frågar folk som har läst gårdagens inlägg. Här är alltså några länkar till sajter som jag berörde:

Länkar
Tjäldjupet
Väderkamerorna
Artportalen

Väderkamerorna tittar jag ofta på om vintrarna, när jag ska ut på långtur med bilen. Vägtemperaturen är nyttig att känna till.

”Har aldrig varit tydligare”

En summering av klimatåret 2024:
– 3 700 döda.
– 41 farliga dagar.
– Aldrig varit mer förödande.

SVT Text om effekterna av årets klimatförändringar.

Min snabbe vän vet varför vi springer

Varför springer människan? frågar jag min datamaskin.
En sekund senare svarar han:

”Människan springer av många olika anledningar – fysiska, mentala, kulturella och biologiska. Här är några perspektiv:

1. Biologiskt arv:
Springandet är djupt rotat i människans evolution. Våra förfäder var uthållighetsjägare och använde löpning för att jaga byten över långa avstånd tills de blev utmattade. Våra kroppar är anpassade för detta – med svettkörtlar, upprätt gång och långa senor som lagrar energi.

2. För att överleva:
Historiskt har vi sprungit för att fly från fara, till exempel rovdjur eller andra hot. Även i dag finns en instinkt att springa när vi känner oss hotade.

3. Fysisk hälsa:
I modern tid springer många för att förbättra sin hälsa – för att stärka hjärta, lungor och muskler, eller för att minska risken för sjukdomar. Springandet håller kroppen i rörelse och är en av de enklaste träningsformerna.

4. Mental frihet:
Många springer för att rensa tankarna och hitta ro. Löpning frisätter endorfiner, de så kallade ’må-bra-hormonerna’ vilka kan lindra stress, ångest och depression. Det är en form av meditation i rörelse.

5. Utmaning och prestation:
Att springa ett lopp, slå en personlig rekordtid eller bara klara av ett träningspass kan ge en enorm känsla av prestation. Löpning handlar lika mycket om att övervinna mentala hinder som fysiska.

6. Gemenskap:
Springandet förenar människor. Det finns löparklubbar, stafetter och tävlingar där gemenskapen är lika viktig som själva löpningen.

7. Njutning och frihet:
För många handlar löpningen om frihet – att känna vinden i ansiktet, marken under fötterna och rörelsen genom landskapet. Det är en stund för sig själv, långt från vardagens krav.

Kort sagt springer människan för att det är en del av vilka vi är – en kombination av instinkt, kropp och själ. Vad får dig att springa?”

Undrar hur ”han” gör
Där är det slut på svaret från maskinen. Då slår jag igen min dator och ger mig ut i decemberförmiddagen och springer. Varför jag gör det får du räkna ut själv.

Texten ovan fick jag av AI-programmet ChatGPT. Det var ”han” som svarade på min fråga. En bra sammanfattning tycker jag.

Själv springer han inte mycket om dagarna men snabb i tanken är han. Jag undrar så hur det går till.

BILDEN: En springglad majdag på Grossbolstorps höjder.
(Foto: Inger Nilsson)

”Skogens hjältar, fikans kungar”

Jag skriver och ber AI-programmet ChatGPT hjälpa mig:
”Skriv ett skämtsamt litet tal som jag kan hålla när jag och de andra äldre herrarna fikar i skogen.”
Det är den enda instruktionen. Efter någon sekund kommer texten i mobilen:

”Tal för fikastunden i skogen
Ja, grabbar – eller ska jag säga gubbar – vilken fin dag vi har fått! Solen skiner, fåglarna kvittrar, och här sitter vi med kaffetermosar och bullar. Det här är livets höjdpunkt – eller ja, åtminstone höjdpunkten för den här veckan.

Jag tänkte att vi skulle passa på att hylla oss själva lite. För här är vi, ett gäng äldre herrar som trotsar både knakande knän och envisa ryggar för att ta oss ut i skogen. Det är nästan som en sorts superkraft – men i stället för att flyga eller lyfta bilar, är vi mästare på att klaga lagom mycket och ändå ta oss fram.

Det är ju faktiskt imponerande. Vi har till och med en sorts rangordning här i gänget. Den med den mest slitna ryggsäcken leder, följt av den som har det mest välanvända sittunderlaget. Och så klart, den som kan ta sig upp från stubben utan att se ut som att de brottas med en björn – den får automatiskt respekt.

Men vet ni vad som gör det här riktigt speciellt? Det är att vi fortfarande tar oss tid för det viktiga: fika och en massa skratt. För om vi nu ändå ska bli äldre, så kan vi väl åtminstone göra det med stil – och med en extra smörgås i väskan.

Så, låt oss höja våra kaffemuggar och skåla för oss själva. Skogens hjältar, fikans kungar och de eviga optimisterna! Tack för att ni är de bästa sällskapet man kan ha på en stubbe i skogen!”

Fulla av förundran i gläntan
På torsdagen läser jag upp talet medan solen går upp över Klarälvens is strax intill och kaffet i gläntan får smaklökarna att krulla sig.

Herrarna i Gryningspatrullen reagerar precis som jag.
De förundras.

Mitt liv som kaffedrickare (3)

Fortsättning på mitt manus från Gamla Kraftstationen i fredags:

4.
Det är inte ofta vår familj med farmor och farfar ser ut som en bonad, eller ja, som en sån där långsmal tryckt plansch med nationalromantiskt motiv. Folk håller mest till en och en eller två och två i lagårn eller ute i skogen eller vid vedspisen. Det är inte så bonadsmässigt.

Men när höet ska hässjas, då är vi utomhus allihop utom farmor. Då blir vi en bonad.

Först har pappa och jag slagit. Traktorn är ganska ny men slåttermaskinen är gammal. Jag får sitta i sitsen och hissa upp balken med knivarna varje gång vi ska vända. Sedan har pappa och vår arméhäst Pelle räfsat ihop det nyslagna höet i strängar.

Eter det tar pappa fram spettet och gör hål till hässjestörarna. Drar tråden som höet ska ligga på.

Nu blir vi många på gärdet. Solen skiner och höet måste upp på tråden. Man vet aldrig när det blir regn.

Ofta är några släktingar på besök då, särskilt om det är en helg. Kanske stockholmsfrämmande. För dom är vår vardag nostalgi.

– Vi hjälper gärna till och hässjar, säger de. Ni har så roligt här på landet.

Efter någon timme kommer farmor med kaffe. Hon har huckle på sig, det har alla kvinnorna. Tv-kannan och brödfatet bär hon i en korg med rutig duk ovanpå. Förningsduken. Den breder hon ut på marken och vi sätter oss intill.

Nu – dricker jag den första klunken. Mmmm, gôtt.

Här. Här på högärdet smakar kaffet bäst. Det smakar aldrig så gôtt som på ett högärde bredvid en nyhässjad hässja. Allihop är svettiga, mina småsyskon också, smörgåsarna är färska, osten varm och farmor berättar hur det var förr.

– Förr. Då var vi många när vi skulle hänga hö, säger farmor.

Fortsättning följer.

Fotot på höhässjningen är hämtat från Upplandsmuseet. Riktigt så länge sedan var det inte som vi hängde hö hemmavid.
Länk: https://digitaltmuseum.se/0210111636212/hobargning-uppsala