Natur – SVENSSONS SLÄNG

En ljuvlig, skamlig tid

Det är ljuvlighetens tid i vår trädgård och en skammens tid ute i världen.

Våra skatungar flyger, på ängen tävlar prästkragar, förgätmigej och smörblommor om att slå ut, vid lekstugan trippar sädesärlor och i skogskanten gal göken på sjunde veckan. Det finns bara ett ord för den ljuvligheten:
Trivs.
Jag trivs.

Nya döda barn
Då piper det till i mobilen. Piper och piper, ständigt dessa skammens notiser.
-Nya döda barn i Ukraina.
-Ännu fler döda barn i Gaza.
-Militär på väg mot folket i Los Angeles.
-Massdeportationer från amerikanska arbetsplatser.

I fjol upplevde världen flest antal konflikter sedan 1946, skriver Institutt for fredsforskning i Oslo (Prio). Norrmännen räknar till 61 konflikter utspridda på 36 länder, från Sudan vid Sahara till Tigray i norra Etiopien, från västafrikanske Mali till Mindanao i Filippinerna.

129 000 döda.

Medan göken gal knappar jag på mobilen och försöker förstå hur många 129 000 medmänniskor är. Internet svarar att det är lika många som det bor folk i Karlstads och Arvika kommuner, men du får lägga till tätorterna Grums och Bäckhammar också.

Jag försöker föreställa mig alla dessa trakter helt utan människor.
Jag försöker föreställa mig en kyrkogård med 129 000 nygrävda gravar på grund av kolonialism, imperialism, egoism och vanligt ohederligt folkförtryck.

Det går inte.
Jag fattar varför men inte mängden.

Skamligt, skamligt, skamligt, skamligt, skamligt
Det doftar skam om allt det dödandet. Precis som det doftar skam om den israeliska regimens sätt att räkna proportionalitet, där en död i Israel motsvaras av 53 döda i det sönderbombade Gaza. Svarar de på en terrorattack? Visst. Men 53 för 1 är likafullt en skamlig matematik.

Skamligt av Sverige att sluta ge stöd till UNRWA som försöker frakta mat till de som fortfarande lever i Gaza.
Skamligt av Israel att hindra en värnlös båt med mat och volontärer från att försöka hjälpa de instängda i Gaza.
Skamligt av mäktiga herrar i Kreml att skicka våg efter våg med död över grannlandet Ukraina.

Nu gal göken igen.
Han gal söderifrån.

”… annars försvinner visslaren osedd in i hösten”

Kunnat känna igen fjärilar har han gjort sedan han var barn.
Kunnat fotografera dem har han gjort i 15 år.
Nu, med tredje boken, tar han ett språng som skribent med.

Onsdag. Jag sitter i bästa läsfåtöljen, det är mulet ute och uppehålls i ishockey-VM. Då hamnar Mikael Skalstads nya bok Folk och fjärilar i mitt knä. Ett praktverk på mer än ett sätt.

Boken vimlar av fina fjärilsfoton, imponerande kunskaper om feromoner, mimicry, honungsdagg, vingtecken, generationsdimorfism och annat fjärilskt. Hela tiden bjuder Mikael inlevelsefullt oss läsare med på sina vandringar vid Torsberget, Omberg och Ryrhalvön.

Eller i Loftahammar.

Detaljen skapar trovärdighet
På skrivarkurser brukar jag predika om hur detaljen skapar trovärdighet. Om att forska flitigt men sedan inte gödsla med resultatet av researchen. Om att låta läsaren bli medskapande.

Så här beskriver Mikael Skalstad ett av sina besök i Loftahammar, när han ska hälsa på hagtornsfjärilen där:

”Jag är på fjärilsresa i norra Smålands skärgård, i gränslandet mellan jord och hav. Loftahammar, en trevägskorsning med ICA-affär, ett vandrarhem inrymt i en före detta vägkrog, en grön golfbana som slingrar under ek och lind. En väldig marina med gästhamn och krog samt en märklig mordutredning där en brunstig älgtjur spelade en avgörande roll.”

Inte mer. Inte mindre.
Loftahammar.

Här är läckra fjärilsfoton, något annat hade jag inte väntat. Jag har stått där i närmsta hagmark hemmavid och sett denne fjärilsvän försiktigt lyfta upp ett strå med en nykläckt fjäril på och stuckit den under näsan på mig. Brun gräsfjäril. Då är det klart att han hade tålamod och kunskap nog att lära sig fotografera dem också, så snart tekniken satt.

Men här är språkliga vackerheter med, i lagom mängd.

”Hur länge minns man doften av en fjäril?”.
”Grönsnabbvingen är förlovad med april och gift med maj”.
”I Loftahammar möts tre vägar. En leder dit, en därifrån. I dag tar jag den tredje – den som kantas av fjärilsdrömmar.”
”Man måste veta vad ögat söker, annars försvinner visslaren osedd in i hösten.”

Självplågare?
Detta är ingen recension. Mikael och jag känner varandra för väl för det.
Men ändå: tag och läs!

Är du naturvän? Då är du självplågare om du låter bli.

Svavelgul höfjäril. (Foto: Mikael Skalstad).

Mikael Skalstad i sina favoritmarker.
(Foto: Sven-Ove Svensson).

### Mikael Skalstad: Folk och fjärilar, 207 sidor, Naturcentrum 2025.
### Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.
### Här kan du läsa mer om den: https://naturcentrum.se/2025/04/folk-fjarilar/

Gör det.

Nio besök i vackerheten

Dömleälven uppströms bron.

Den vackraste dagen i maj cyklar vi norrut. Stolpar! ropar banvallen.

Motvinden är brutal på gärdena vid Forshaga återvinningscentral men vi ger icke tappt. Vi har nio besök att utföra.

Den kära vännen trampar ett varv när jag trampar två, ty hon är elektrifierad. Innan vi är hemma igen, 36 kilometer senare, kommer hon att ha kört orken ur mig utan att ens ha försökt.

Elcykeln frustar
Vid järnvägskiosken i Deje får vi glass och strax bortom infarten till vår favoritbadplats måste vi ut på vanlig trafikerad väg. Solen skiner och dagen är ung men jag blir stressad av biltrafiken i alla fall.

Äntligen står det Dömle på vägskylten. I dag ska vi inte äta, fika eller bada spa på herrgården. Vi ska hitta nio kontrollstolpar i motionssatsningen Hittaut som finns här i omgivningarna. Kartan är full av vägval för en cyklist.

Det går bra. Vi hittar allihop. Då får vi äggsmörgås och mjölk vid kanten av Smårissjön. Sjön glittrar och elcykeln står och frustar där hon ställde honom.

Försöker dra ut på tiden
Herrgården har mejlat att vi måste anmäla i förväg om vi vill fika där. Då fikar vi på Gamla Kraftstationen i stället, när vi kommer tillbaka till Deje. Jag dricker påtår, babblar med folk och kollar på konst jag redan sett flera gånger.

Bra tavlor? Absolut. Men den kära vännen vet mycket väl varför jag försöker dra ut på tiden. De tio kilometrarna hem.

### Nu startar hon Eltramparn igen. Det är medvind och gransångarn sjunger.
### Hittills i mitt liv har jag sprungit en gång till Dömle och cyklat en gång.
### Borde det inte gå att paddla?

De nios gäng.

Paus intill Smårissjön.

Leonardo da Vincis självbärande bro, här i glas av Emil Andersson.

Den ruffa industrimiljön lämpar sig bra som utställningslokal.

Överst Anja Pärson i Caroline Roosmarks tolkning. När vi kommer hem får vi läsa att Meta Velander, nedtill på bilden, har avlidit, 100 år gammal.

Jättestora storebror Fortum tar hand om lillebror Gamla Kraftstationen genom att skapa en generös älvutsikt. Se pilen. (* Varning: kan innehålla spår av ironi).

”Vad ska du bli när du blir stor?”. ”Ett träd. Då ska jag räcka ända upp över kanten.”

Nu frustar Eltramparn igen. Banvallen lockar.

En lurning vid kanten av vår trolska skogstjärn

Vid stranden av en fin skogstjärn.
Där finner jag henne.

Ringduvor sjunger, en hackspett trummar och lätta skyar färgar himlen över tjärnet gråblå. Några tallar speglar sig i det blänkande vattnet, ungbjörkar målar en ridå av grönt. Lätt, ljust grönt.

Klockan är kvart i åtta på morgonen. Jag brukar inte gå här så tidigt, långt bort i skogen bland trolska tjärnar.

Undrar vem som lagt i ekan? Finns det mycket fisk?

Bara om jag skär
Då – får jag se asfalt framför mina fötter. Jag är inte långt bortanför tätbebyggt område. Det är en asfalterad gångväg jag går på.

Å ena sidan mystisk skogstjärn, men bara om jag beskär fotot rätt.
Å andra sidan ett förkrympt litet vatten, strax intill vår vårdcentral. De ska ta blodprov på mig där. Strax.

Mänskliga finurligheten
Än går jag asfalten fram och funderar över hur lätt man kan luras med foton.

Det har alltid gått. Långt före all artificiell AI-intelligens fanns den mänskliga finurligheten. Den som lägger stor eka i mycket litet vatten.

Bara för att den kan.

Intensiva dagar i pensionärslivet

Kära dagbok, det har varit intensiva dagar.

SÖNDAG invald i Värmländska författarsällskapets styrelse, MÅNDAG gästföreläst om krönikor vid skrivarcirkel i Deje, TISDAG letat stolpar i skogen samt skrivit i facebookgrupper och gjort affisch och affischerat om författarafton på hembygdsgården 10 maj, ONSDAG hållit vårtal i Edeby (ordet vår nämns första gången på 1200-talet, nämligen i Westgöta-Lagen), tittat på brandmän och brasa, TORSDAG demonstrerat i stan, lunchat på Gamla Kraftstationen i Deje, letat stolpar i skogarna norrut, majat hemma på altanen, hört göken, somnat.

I DAG: tränar på talet jag ska hålla vid den breda flyktingmanifestationen på Stora torget i Karlstad klockan 12 I MORGON, lördag.

Kom, du som kan.
”Vi bare skôja…” är inget mänskligt yttrande till den flyende medmänniska som Sverige nyss hälsat välkommen.

Vackerheta, kärleken och allt som fungerar

Det är vår i min värld.

Nyss satte jag ut kontroller till en närtävling som vår klubb arrangerade. Snok vid grävda gropen, 15 000 steg på måndagen, 14 000 på tisdagen, 17 000 på onsdagen. De skulle ju in också, skärmarna.

Så kommer påsken. I mobilen landar en färsk film från när barnbarn M gör chokladägg och praliner så snålvattnet rinner på oss ända här, 30 mil bort. På Facebook berättar äldsta dottern om hur hon sitter i bilen och ägnar sig åt vår gamla syssla från när hon och systrarna var små. Att räkna vårens alla gröna nyanser. På Instagram är yngsta dottern lycklig över lägenheten hon och hennes man ska flytta in i snart. De packar.

Nu – är påsken över, sista sillen uppäten och kortleken undanstoppad. Då gräver jag fram matjord ur komposten. Fin matjord som mina vänner maskarna och mikroorganismerna gjort åt den trädgård och det jordklot vi bebor tillsammans.

Älgar, skor och bokstävlar
Ibland är det skönt att bara tänka på vackerheta, kärleken och allt det som faktiskt fungerar.

Än simmar älgar över Ångermanälven.
Än står ett par löparskor i hallen och längtar ut.
Än ropar 29 bokstävlar i mobilen efter sällskap.

Trivs.

### Här är berättelsen om en av de första gångerna vi räknade gröna nyanser, barnen och vi. 1993.
### Den är en av de krönikor jag oftast läst högt efteråt.
### Länk till krönikan: Grönheter

Att göra en gammal medmänniska glad

Vitsippor med löpvana.

Antag att det är en sån där dag när du bestämt dig för att springa lite längre än du brukat i vinter.

Antag att dina nya hörapparater gör att du fått tillbaka en hel kör av vårfåglar. De övar ivrigt medan du löper längs Klarälven och in mellan villagatorna.

Nu har det gått 50 minuter och du börjar bli trött mitt i löplusten. Rejält seg i gammelmansmusklerna.

Antag att det då råkar stå två små töser i kanten av dungen bredvid skolan. De undrar om du vill ha en blomma.

En lätt börda
Allt detta hände mig i går och jag blev så lycklig. En blomma var räckte de den lufsande farbrorn i träningsoverallen, allt medan deras lärare nickade och log.
– Tack snälla, det är klart jag vill.

Försiktigt försiktigt bar jag två nyplockade vitsippor med mig i näven, de sista kilometrarna hem. Tung i löpsteget, lätt i sinnet.

Jag hoppas barnen märkte vad de gjorde denna medmänniska glad.
Det gjorde de nog.

En ledsen hälsning från 1980

Min döstädning 2.0 fortsätter. Lunta efter lunta penetreras, ibland är min tidskriftssamlar-arkeologi nere på 1970-talet.
Då, när vi var fler som drömde.

Jag slänger mycket och sparar mycket.

Här är en dikt, renskriven på maskin någon gång 1980 när vi nyss både förlorat och vunnit folkomröstningen om kärnkraft. Alla tre linjer ville ju avskaffa den livsfarliga atomkraften. Det var bara det att vi ville det mest.

1980 års besvikelse
Nå, vi förlorade. Efter Palmes svek med tre linjer och efter den mest intensiva kampanjen i mitt liv – förlorade vi. Jag har aldrig pluggat fakta och opinionsbildat så hårt som då.

Utmattad av allt arbete berättar min vän i miljögruppen hur just hon känner det. Ett ögonblick medan vi alla slickar såren i vår glesbygdskommun.

– Jag längtar efter våta gatstenar…

Det blev en dikt. Ingen lysande text men ett försök att gestalta 1980 års besvikelse. Framför mig på skrivbordet ligger en hälsning från mig själv som 29-åring.

Lika livsfarlig än
Jag har fortsatt bo nära en skog.
Kärnkraften är lika livsfarlig än.

### Lösningen? Den kräver fortfarande hårt opinionsarbete och faktaplugg.
### Det tog ett tag, men nu växer vinden och solen.

Klicka på dikten om du behöver förstora texten:

Strax bakom Gunder, strax före Paavo

Formen känns bra. Nu gäller det bara att inte gå ut för hårt i början. Jag lägger mig tätt bakom Gunder med Arne och Paavo steget efter.

I tredje kurvan ser jag hur Emil Z släppt ett tiotal meter men han kämpar vidare i sin karakteristiska stil med svängande huvud. Han springer inte snyggt, tjecken, men OS-guld har han. Gunder, som jag låter dra ett tag till fast han andas tungt, har 16 världsrekord. Det är inte illa det heller.

OS-final, ligger tvåa
Mina ben känns fortfarande pigga. Vartenda frånskjut går lätt. Lungorna trivs.

Vem gör inte det? OS-final på Stockholms stadion, 10 000 meter på fin svart kolstybb och jag ligger tvåa med bara tre varv kvar nu. Från innerplan hör jag Sven Jerrings referat i en radio och publiken börjar ana att nykomlingen från Värmland går mot något stort.

Det säger Sven Jerring också.
”Nykomling”?

Varvar Dan Waern
Strax bortom hundrastgården innan Sisugården varvar vi Dan Waern. Kul att den unge mannen gick till final. Han springer med hakan i vädret, var har jag sett den stilen förut?

Några hundra meter senare vaknar jag ur löpardagdrömmen. Det är inte OS-finalen, det är min årliga grusvägsrunda på Vasaloppssöndagen.

Zatopek hänger i
Vi ska ha ätit lååång tv-frukost och sett på Vasaloppet från start till mål. Det har vi.

Vårvintern ska ha smält isen på vägen bort mot Ängbråten. Det har den.

Löplusten ska kvillra i min kropp. Det gör den.

Nu gäller det bara att inte halka på isen som ligger kvar i spåret när jag svänger vänster in på milbanan ett tag. Vart tog Emil Zatopek vägen? Hänger han i än? Det gör han.

Jag får öka.

### Vilken söndag! Traditionell runda efter Vasaloppet när våren luktar grus.
### Alvar Myhlback vann Vasaloppet, Stina Nilsson med, och Ebba Andersson slog Therese Johaug på VM.
### Vet Sven Jerring om detta?

Mina framträdanden den närmaste tiden
~~-Tisdag 11 februari: Gröna mattan, stadsbiblioteket, Karlstad.~~
-Söndag 9 mars 11-13.00: Skrivsöndag, biblioteket Forshaga.
-Onsdag 26 mars 19.00: Sisu Forshagas årsmöte, Sisugården.

Bildekalerna, isgatan och min avskräckning

Det är dystra tider i världen. Trump 2.0 var värre än mina värsta farhågor, hans heilande vän med elbilen och raketen är ännu bedrövligare.

”Jag köpte den här innan E blev galen” står det på dekalerna som påpassliga entreprenörer snabbt börjat sälja. Så blev till och med galenskapen/välfärdsslakten/folkföraktet/fascismen en inkomstkälla för någon.

Det är något bättre tider på närmare håll, strax utanför min tröskel. Gott om fåglar vid matningen i paradisäppelträdet, rådjur på tomten och vid mina löpturer i skogen, fem dagar kvar tills jag ska få mina hörapparater.

Rekar inför dagens vandring
Glad i hågen ger jag mig ut bland gran och tall för en sista koll inför nästa vandring med mina vänner. Den vi ska gå i dag. Jag har sett ut en trevlig runda med en aning strapatser, en aning lugna gatan och med inspirerande skogsutsikt vid fikat. Den kära vännen och jag har provgått med broddar på.

– Tycker du det är för mycket is på körvägen mot slutet?
– Det smälter.

Inte fasen har det smält. Det blir till att snabbt skaka fram en ny runda. En med sviktande skogsstig, porlande vårbäckar och bra bänk att fika vid.

### I dag får vi se om kamraterna tycker att jag har lyckats.
### Hoppas inte bilden ovan som jag skickade med inbjudan har avskräckt någon. Tihi.