Jag har kommit på hur vi ska bli av med de förfärliga elpriserna. Vi ska gå med i klubben.
Det finns två problem med svensk eldebatt: -Alldeles för många tror att de höga elpriserna beror på elbrist. Här. -Alldeles för få retar sig på att bygderna där strömmen produceras får så lite tillbaka.
Sverige har inte brist på elström. Tvärt om, tack vare oss har kontinenten mycket mindre elbrist än man annars skulle ha. Vi är Europas största exportör av el. Varje gång jag tittar på produktionssiffrorna så ser jag att vi skickar massor till andra länder. Vi gör mer ström än vi behöver själva.
Bra.
Vinterns problem har varit att i samma stund som vi exporterat vårt elöverskott – så har vi importerat kontinentens fantasipriser. De putinpriser som bristen på gas ställt till med där nere under Rysslands anfallskrig. Detta kallas marknadsekonomi och är en särskild sorts finurlighet, som i det här fallet gör att den som hjälper sina grannar får betala dyrt för nåden att ha hjälpt dem.
Gillar du inte marknadsekonomi?! frågar en och annan vän i sociala medier. Nja, inte den här speciella marknadseffekten.
Bengt var först Nu finns det en karl som heter Bengt Ekenstierna. Han vet en aning mer om elström än vad jag gör. Karln har 40 års erfarenhet från energibranschen, bland annat har han i mer än 15 år varit VD och dotterbolagschef för flera av Sydkrafts och därefter EON:s dotterbolag i Norden. I dag är han industriell rådgivare.
För mig har Bengt Ekenstierna en merit till. Det är han som står bakom den så kallade Beken-modellen. Förslaget innebär att den el vi förbrukar i Sverige ska prissättas efter vad den kostar att producera. Lågt pris, så som vi gjorde förr. Däremot ska den el som vi exporterar till utlandet få en annan prissättning.
Bengt var först. Sedan följde Vänsterpartiet efter och döpte det till Sverigepriser. Flera gånger har partiet föreslagit ungefär samma sak, det vill säga ett inhemskt pris på elströmmen och ett annat för den el vi exporterar.
Vare sig Bengt eller Nooshi har hittills fått som de vill. Synd tycker jag.
Då kommer jag på lösningen När ännu en trevlig karl påpekar att marknadsekonomi är marknadsekonomi slår det mig hur vi kan slippa de förfärliga överpriserna. Vi kan lösa frågan med hjälp av marknadens egen metod.
Det vet väl alla som handlat en adapter på Kjell & Company vilken fråga vi alltid får i kassan, när vi ska betala. Alla som köpt löparskor på Stadium eller bott på ett Clarion-hotell. Alla som inhandlat en bok på Akademibokhandeln, en eltandborste på Clas Ohlsson eller ett par solglasögon på Synoptik. – Är du medlem? Är vi det så får vi rabatt. Marknaden tycker om medlemmar.
Vi får bilda en kundklubb Här är alltså mitt förslag till ny prismodell för elström i fosterlandet. Modellen bygger på Bengt Ekenstiernas och Vänsterpartiets förslag men är en vidareutveckling, helt inom marknadsekonomins gränser.
Vi får bilda en kundklubb.
Kalla den Strömklubb Sverige och låt den vara öppen för var och en som bor intill ett elskåp i detta land. Varje gång vi får en elräkning för elström producerad i riket så står det två alternativa priser på den. Sedan är det bara att välja. – Är du medlem? Är du det, då betalar du det låga priset.
Är du inte medlem, så blir det tyvärr en aning dyrare. Åtminstone så länge Vladimir Putin, 70, bedriver anfallskrig i Ukraina och det därför råder gasbrist på kontinenten. Glöm inte skriva in din epostadress så klubben kan skicka dig nya billiga erbjudanden och fråga hur nöjd du är på en skala.
”Hade du en bra upplevelse med strömmen vi skickade dig? Vad tyckte du om det här meddelandet? Hur upplevde du att vi frågade dig om hur du upplevde det? Var det en bra upplevelse att vi frågade dig om hur du upplevde upplevandet? Nej, inte det första upplevandet, det andra upplevandet.”
Vi tar swish Så där, då var den frågan löst. Kundklubb med rabatt. Nu ska jag fundera på hur de bygder där strömmen produceras, som exempelvis Deje, Forshaga, Norrland och socknarna där omkring, ska få mycket mer än bara några ynka kronor i ersättning för att de släppt till sina forsar och vattenfall.
Jag kallar den Forsavgiften. Fors Maschör. Den blir hög.
Kraftbolagen har surfat färdigt. De betalar inte marknadsmässigt för den natur de förstört, de guldtackor de plockar ut ur våra forna forsar och fall.
Fram med pengarna, bolagsgubbar, en marknad är en marknad. Vi tar swish.
Hur är det de säger i Deje? ”Dä ene ga’ dä andre.” Sådant kan drabba även en lagom tjock man i sina bästa år när snön faller.
Nej, jag har inte fallit med snön. Däremot fallit för bilden av Geijer som sin tids Ulf Lundell, men det är en annan sak. Lyssna på P1 här nedan, om du vill höra mer om den liknelsen. Författarna Per Svensson och Ola Larsmo samtalar intressant om Erik Gustaf Geijer.
Larsmo kommer till Ransäter i morgon, lördag, när Erik Gustafs 240-årsdag firas med en heldag fem dagar i förväg. Geijer var en betydelsefull tänkare, viktig både för den framväxande liberalismen och kommande arbetarrörelsen, men det har båda rörelserna glömt.
Torsdag och snön faller. Alltså smyger jag ut på vår veranda, tidigt i kolsvarta morgonmörkret. Jag ska bara sopa av bilen det värsta innan jag förvärmer den inför en tur ner till vårdcentralen. Men det ena ger det andra. Snön har yrt in överallt på verandan, jag får lov att sopa rent så ingen halkar.
Älskade snög.
Strax därpå hittar jag snöskyffeln. Skottar jag det, så skottar jag det … Nu blir det väg till förrådet och garaget. Nu bort till Eliza, vår bil. Nu ner till gatan.
Älskade mörka vintermorgon, så här ska det vara i januari på norra halvklotet. Blåst och snödrev, tjohoo!
Jag blir ertappad Det är då jag inser att jag står ute på gatan iklädd en vildmarksjacka och ett par stövlar som bara delvis döljer min morgonrock och pyjamas.
– Gôtt att en är pensionär, säger jag till grannen på andra sidan gatan. – Hur då? – Då behöver en inte tänke på sin värdighet.
***
Efter det fortsätter vi skotta våra ägor, som om båda vore klädda för stärkande friluftsliv. Inte bara han.
Torsdag. En karl jag känner väl får lust att reta nättrollen: ”Har ni hört att PK-fågelskådarna kräver att domherren ska döpas om till DOMPERSON?”
Jag ber honom avstå. De högernationella har ju elstödet att tänka på, stackarna, snart är det 1 november 😉
Plus 14-öringen, 14-öringen, glöm inte den! Nu måste hela högern tanka bilen jättemycket om den ska löna sig.
Berätta absolut inte detta: ”Brushanen ska döpas om till brusperson, DET är sant. Det vet jag absolut. Sedan blir det morkullans tur. Hon ska heta förälderperson.”
Det är något särskilt med snö. Låt fem millimeter fjun landa på garageuppfarten och jag blir Fritjof Nansen på väg mot Nordpolen.
Låt det blåsa snöglop i mitt ansikte, några meter i sekunden, och jag blir Roald Amundsen på isen, fyra dagsmarscher kvar till Sydpolen.
Släng in några barnbarn i terränglådan och jag vill genast göra snöänglar och snökojor. Det bor en snöman i mina gener. Den kära vännen är likadan och snösinnet går i arv.
Ryssjäddrakyla Men. Detta är en geografiskt ojämnt fördelad gen har vi förstått. Så fort det kommer en decimeter snög bortåt huvudstaden till braskar rubrikerna. Snökaos, snösmocka, ryssjäddrakyla, chocksmocksnöplogningseländesvärstakrisen. Vi lider med vännerna österut men drar något lite på munnen samtidigt och förundras över den mellansvenska snöplogsgränsen.
Inga ekar och adelsmän norr om Dalälven, det är sen gammalt. Inga snöplogar öster om Enköping, det är det nya.
Stå på er vänner. Det kommer en vår. Då börjar vi sörja men er sörja slutar.
Vardag och ännu ett gräv ur arkivet från de månader när bloggen låg stilla och teg. Det är alltså ordrutor som jag tidigare publicerat på Facebook. Mappen heter Djur och barn.
Hur var det vi sa på redaktionerna? Djur och barn är läsning. Trevlig måndag, var god!
När hösten kommer borde förlagen betala trängselavgift. Dels för trängseln på mitt nattduksbord och dels för trafikstockningen i mitt sinne. Det är inte jobbigt att läsa bra böcker. Det jobbiga är alla bra böcker man inte hinner läsa.
Höstens stora läsupplevelse hittills är Nina Van Den Brinks kloka och inlevelsefulla biografi om författaren Maja Ekelöf. Den återkommer jag till.
Just nu läser jag Bo Landins senaste bok Vatten – Landsom han skrivit tillsammans med biologen Lennart Henrikson. Den verkar lika lovande och jag anade från början att den var bra. Dessutom tänker vi lika, Landin och jag. När texten handlar om svenskens syn på torra respektive våta marker, vem annars skulle komma på idén att studera namnskicket hos vårt naturälskande folk?
Här dräller av namn som Lind, Ek, Lund, Skog och Äng och sammansättningar av dessa. Massor av familjer har en gång valt de namnen för att hedra en naturtyp, skriver Bo Landin. Men:
”… där finns idag bara 26 Kärr, 38 Myr, 80 Myrdal, 11 Träsk och 19 Träskman och 10 som har förnamnet Mosse. Vi har ännu inte lärt oss att älska våtmarkerna.”
Boken handlar om hur utdikningen av svenska våtmarker utarmat den biologiska mångfalden. Jag tänker återkomma till den med, när jag läst klart. Under tiden tänker jag på bajsande knott.
Det gjorde jag aldrig förr.
### Hur mycket knottbajs transporteras i Vindelälven? Det kom forskare vid Umeå universitet på att de ville ta reda på. ### Svar: 500 ton per dygn. ### Dessutom gör det bajset vattnet klarare.
Den här bloggen har levt i elva år. En kär lek som jag leker på stort allvar. De senaste månaderna har dock tekniken krånglat. Webbplatsen har varit så gruvligt lååååååångsam att jag till slut lät bli att lägga in några nya inlägg.
Nu har jag fått ordning på dataströmmarna igen. Jag är förvånad själv.
När förvåningen lagt sig samlade jag några äldre inlägg som jag tidigare lagt ut på Facebook under teknikpausen. Arkivarien i mig ville det. Dessutom finns det folk som jag bara når via just bloggen.
Välkommen tillbaka! Fotnot: 18 oktober, 3 oktober och 7 augusti är bäst. Och 17 juli. Eller 4 juni?
Valda inlägg utlagda på Facebook när bloggtekniken krånglat:
9 november SANNINGEN OM NÄR SVERIGE VILLE BLI NATO-SOLDAT
När Putin ska jaga in oss i NATO står Erdogan i vägen och hindrar all trafik genom porten Han har en annan port som han hellre öppnar Porten in till sina fängelser
Framför Erdogan ligger Sveriges statsminister och kryper i dammet
Ställ dig upp, Ulf Kristersson!
Mitt i alltihop står en norsk och pratar engelska så änglarna gråter Kåmm. Jåjn. Jåjn åss.
Det är en underlig värld när de svenska NATO-vännernas bästa draghjälp är en rysk diktator medan motståndarnas bästa är en turkisk
Jåjn åss. Kåmm. Jåjn.
***
Ställ dig upp, Ulf Kristersson.
VIKTOR ROOT (Dikt av min pseudonym Viktor Root. Hälsningar Sven-Ove Svensson).
8 november Det finns stora problem. Och så finns det små.
Just som jag skulle skriva att jag är drygt ett år äldre än Uppfinnar-Jockes medhjälpare hittar jag uppgifter som hävdar att Medhjälparen är född både 1952 och 1956.
Dä’ inga årning.
3 november Löparlärdom nr 153. Om du vid 71 års ålder skaffar ny, enkel men något modernare löparklocka. Kolla INTE funktionen VO2 Max.
Har du otur kommer den att påstå att din konditionsålder är 62. Då måste du börja jobba igen. I flera år.
Jag är så trött på den där Max.
1 november VEM HUNDAN ÄR JĀZEPS GROSVALDS?
En dimmig höstdag far vi till stan. Fikar på lokal, tittar på höstkappa, undersöker ögon och går bort till Värmlands Museum. Höstsalongen har pågått länge, nu får vi äntligen se den.
Jaha. Där är den. Precis som i en dikt av Göran Palm. Fast utan höjdpunkter.
Jo, årets stipendiater är höjdpunkter. Annika Eriksdotters fantastiska fotomontage, Staffan Jofjells inlevelsefulla foton och ödsliga video plus Sara Nilssons spännande skulptur Malva i 3D-print. Resten lämnar oss rätt oberörda. Vänta, Jennie Dahléns foton och måleri på akryl får vi inte glömma. När jag tar ett beslutsamt andetag och går ännu en långsam runda hittar jag några till. Bengtgöran Flood, Marie Hettwer, kanske någon mer. Ändå känns 2022 som ett mellanår.
Då minns jag vad tjejen i receptionen sa när vi löste inträde. ”Glöm inte Jāzeps Grosvalds utställning.” Vem hundan är Jāzeps Grosvalds? Medan gatlyktorna tänds ute i parken går jag bort till gamla delen av museet. Där hänger äntligen bilder som känns aktuella, fast konstnären dog för 102 år sedan.
Där hänger kriget.
Sedan 1977 finns en unik samling verk av Jāzeps Grosvalds på Värmlands Museum. 221 stycken, närmare bestämt. I utställningen visas för första gången ett större urval ur den samlingen. För att ge en fylligare bild har man lånat in ett tjugotal målningar från Lettlands nationella konstmuseum och från privata långivare i Sverige.
Han föddes i Lettland 1891 av rika föräldrar, drog till Paris som 18-åring för att studera konst, upptäcka Pablo Picasso och den radikala modernismen samt leva playboyliv. När första världskriget bröt ut for han hem, först för att skildra de lettiska flyktingar som tyskarna drivit mot Riga och sedan för att ta värvning som officer i ryska armén. Även här målar han.
Nu hänger hans målningar på väggarna i gamla museidelen på Sandgrundsudden i Karlstad. Än en gång får vi se kriget. Två soldater vilar med sina hästar. En annan kommer gående genom en skyttegrav med geväret i näven. Flyktingar far förbi på en handdragen vagn, ruiner i bakgrunden. Ännu mera flyktingar. Revolutionen kommer till Petrograd.
Konstnärens yngsta syster Margareta som hamnat i Sverige har alla sina släktingar kvar på andra sidan järnridån 1977 och har själv inga barn. Då bestämmer hon sig för att skänka bilderna till museet.
Där hänger de nu. I Karlstad hösten 2022 är kriget dubbelt nära.
28 oktober Löparlärdom nr 152. Jag har upptäckt att ett träningspass som man genomför med död klocka ändå är ett träningspass.
18 oktober DET VÅRAS FÖR 1600-TALET
Ordet vandel är belagt första gången i svenskan 1621. Fyra år senare började Axel Oxenstierna låta bygga Tidö slott. Jag börjar ana vad vår käcka och bakåtsträvande regering har tänkt ska ingå i sin kulturella kanon:
”Hoo Gurker rätt insylta will, Behöfwer meer än blåttan Dill”
”O du tyrann! Du blodhund! Du blodhund, som i verlden Haar aldrig haft din lijke!”
Två riktiga kanonbitar.
Ritningen till regalskeppet Vasa ska också med. Hon kanske inte flöt så länge men hon hade dock luckor, precis som Ebba Buschs litterära kunskapsluckor.
Riktiga kanonluckor.
11 oktober Tänk-om-inte-löven-räcker-till-att-täcka-alla-hallonbuskar-och-rabatter-ångest. Tänk-om-solrosfröna-till-fågelmatningen-tar-slut-i-affärerna-ångest. Tänk-om-det-blir-en-vinter-helt-utan-snö-ångest.
Trivs.
3 oktober Författaren David Lagercrantz har tackat ja till att skriva uppföljare till en av Göran Tunströms romaner. Titeln på den nya berättelsen blir Berömda män som frusit i Sunne. Sökandet efter en lämplig författare till folklustspelet Wermeledningarna fortsätter.
Jag har skrivit drygt 1 100 krönikor i olika medier, mer än 2 200 blogginlägg och ännu fler Facebookinlägg. En hel del av dem har varit kritiska mot olika företeelser och beslut i samhället, vissa i satirisk form. Helst vass sådan. Då har det förstås hänt att min hemkommun Forshaga fått en släng av sleven ibland. Med all rätt, hoppas jag.
Den kritiken tänker jag fortsätta med när det behövs.
Men. En dag insåg jag att det är mycket som är bra i mitt Forshaga också – som aldrig uppmärksammas. Medias bevakning är sällsynt och sociala medier blir ofta gnällspik-kanaler. Detta samtidigt som kommunen har massor av anställda som gör ett fint och viktigt jobb och när det även finns mycket annat som är positivt här på trakten.
Mitt svar blev att starta en anspråkslös Facebook-serie. ”Den lilla ortens fördel.” Just nu är serien uppe i drygt 50 korta inlägg, om jag räknar rätt.
Den tänker jag också fortsätta med. Man KAN ha två tankar i huvudet samtidigt.
13 september Telefonören ringer: ”Det är en viss tröst.” ”Vadå?” ”Att Kristersson har sånt besvär. En regering ska ju bli bildad, har jag hört.”
”Bildad?” ”Just det. Bildad.”
10 september Jag var med om vänstervågen på 1960- och 1970-talen. Till slut blev vi så starka att Svenska Arbetsgivareföreningen fick lov att starta en motoffensiv. ”Satsa på dig själv.” Den pågår än, känns det som.
SANNINGEN OM HUR VÅR EKONOMI ÄR TÄNKT (Dikt av Viktor Root)
Tanken med vårt nuvarande ekonomiska system ä’ att alle ska få det lite bättre.
Än alle andre.
8 september Höstsol, vandrar i skog jag aldrig sett. Kartan från 1800-talets slut minns backstugan där skogsarbetare Olof Larsson och hustrun Johanna bodde. Sonen Fritiof tog över torpet och bodde kvar till 1952.
Mitt folk.
5 september TREDJE FÖRSÖKET
Jag vet. Det är inte miljövänligt att färdas i långa rader, en och en i varsin personbil. Inte två och två heller.
Alltså köpte vi miljöbil åtminstone, en som gick på etanol. ”Vänta, vet ni inte att etanolen är hitfraktad från Brasilien, dom skövlar Amazonas för att göra den.”
Då köpte vi nästa miljöbil, en diesel. Strax kom Volkswagen-skandalen: vår dieselmotor var schmutzig och bilen en fulbil.
I januari beställde vi elbil. Det är fortfarande inte miljövänligt att färdas en och en och två och två men denna ska väl inte släppa ut en massa fossilrök i alla fall, när vi väl får den.
– Dessutom blir det bara en tredjedel så dyrt bränsle, viskade vi tyst till varandra.
Då hörde vi hur en krigisk jävel började storskratta långt borta i Moskva. – ”En tredjedel”? Bara en tredjedel så dyrt? Moa-ha-ha-ha-ha!
***
Man ska inte färdas i långa rader. Man ska åka buss och tåg och det ska vara billigt.
3 september Bästa dagen varje sommar. Besöket i Berättarladan.
Trivs.
1 september PÅ VANDRING MED KROPP OCH SJÄL
Vi är ett gäng gubbar som torsdagsvandrar. Vi kallar oss Gryningspatrullen. Allra första gången, för några år sedan, blev temat torpruiner. Den gången läste jag högt från hembygdsföreningens inventering, för jag ville att namnen på de som hade bott i torpen vi besökte skulle höras igen.
Vi har gått vandringsleder. Kittelfältet, Kycklingleden och Samstorptjärnet runt heter några favoriter. Vi har badat, bestigit enklare berg, letat Hittaut-stolpar och geocachar. Vi har fikat en gång per tur och ibland två. Vi har studsat över tallmoar, pulsat i djup snö, kanat över isar och trängt fram genom täta gransnår.
I år har vi hittat på ett nytt obligatoriskt inslag. Den som arrangerar vandringen ska välja ut en text att läsa högt för oss andra.
I dag är det Tims tur. Han leder oss runt bland Hittaut-stolpar norrut i kommunen med kompassen i högsta hugg. Efter någon timme blir det fika i en solig glänta, mellan en kolbotten och en fornåker.
Där har aldrig någon människa rappat förut men nu gör vår vän Tim det. Taktfast fyller han gläntan med Grateful Deads låt New Speedway Boogie. ”I spent a little time on the mountain. I spent a little time on the hill”.
Kropp och själ hänger ihop, tänker jag tyst för mig själv, när han skickar runt papperet med texten efteråt.
Nu har vi bevisat det en gång till.
17 augusti En sak som man sällan gör är att torka orienteringsskärmar i torkskåpet medan man läser noveller av Raymond Carver och blir passad av en katt med tratt.
16 augusti Tisdag kväll. Håller tal i Deje hos vänner. Rädda kulturoasen Gamla Kraftstationen!
”Den goda kulturen har ett egenvärde. Den handlar om humanism, yttrandefrihet, mångfald, människovärde, empati, tankefrihet och eftertänksamhet.”
7 augusti PERSONLIGT REKORD PÅ MILEN VID FYLLDA 71
Plötsligt händer det. Vid 71 års ålder sätter jag personligt rekord i löpning. Två stycken. Kråkbären blänker, fjällbjörken bugar och inom mig bubblar det av glädje.
Pers! Tjohoo!
Allt började med att landshövdingen i Kopparbergs län, Nils Reuterholm, bad den 27-årige Carl Linnaeus att göra en resa i hans provins. ”Om Linnaeus inventerar vårt län på nyttigheter ska jag betala Linnaeus kostnader och drygt det.”
”Tackar tackar.”
Den blivande professorn tog sju studenter med sig och red norrut från Falun. Studenterna betalade sina kostnader själva och fick olika ansvar under resan. Näsman blev geographicus, Clewberg physicus och secretarius, Fahlstedt stallmästare. Andra blev ansvarig botanist och kvartersmästare, zoolog och jägmästare, etnolog eller oeconomus. Till hjälp skickade landshövdingen med två drängar.
Iväg for de och noterade gjorde de. Skrev upp allt från medicinalväxten fjällkvanne som växte vid alla bäckar och till sanden vid Grövelsjöns södra strand. Den kiselsanden skulle kunna smältas till ett bättre glas än någon sand Linnaeus sett någonstans. När expeditionsdeltagarna blev törstiga hittade de källor överallt i dälderna. ”Alla förde ett vatten, vars like man aldrig smakat, så för dess klarhet och köld som för dess smak. Det vatten smakar rätt, som intet smakar.”
Klockan 08.45 i torsdags kände jag hur rätt Linné hade. Vatten från Grövelsjöns källa är friskt, klart och fortfarande kallt. Jag får ta en klunk ur flaskan var tionde minut har jag bestämt. Det är sen gammalt.
Långsamt men ivrigt joggar jag uppför fjället och leden som bär hans namn. Solen skiner och bakom mig skymtar Grövlan, STF:s fjällstation och Långfjället. Framför mig slingrar sig Linnéstigen, prydligt markerad och spårad. På svenska sidan har de fyllt i med grus och lagt spång där det behövs. Det är sämre med den saken uppåt Norge till, men det vet jag inte än.
”Kliv kliv överlev”, sa Mathias Fredriksson när han åkte skidor uppför slalombacken i Tour de Ski. Så är det inte för mig, än går benen lätt. Efter 640 meter står en gammal tall som måste ha sett Linné och karlarna rida förbi, efter 800 meter står en bänk och vid en kilometer ett snyggt rastplatsbord med fasta bänkar. Ha! Ni frestar inte mig med en hyvlad bänk. Till topps, till topps!
Pulsen är fin, benen trivs. Tyst citerar jag mig själv från en annan löprunda för länge sedan: ”Kondition är fötter som vill i väg och lungor som håller med.”
Någonstans kring 2 600 löpmeter uppför sluttningen söder om Sjøhøgda kommer jag till ett renstaket och en grind. När jag läste guideboken i går fick jag för mig att staketet är norska gränsen. Det stämmer inte. Jag stänger grinden, tittar på klockan och tar en försiktig klunk vatten igen. När varje steg går uppför och jag inte varit utomlands under hela pandemin, då får man.
400 meter längre uppför backen står en gul skylt. Riksgräns NORGE. Jaså är det här du är.
Heter bäcken bredvid mig Digerbäcken även på norska sidan? Jag vet inte men nu är Linnéstigen norsk och ganska knocklig. Här och där delar den sig i fyra-fem småstigar, när folk har försökt hitta bättre väg mellan stigarna. Strunt i det, solen skiner och lungorna håller med.
Strax innan fem kilometer ser jag första renen. Han betar fjäll.
Meningarna i min skalle börjar bli kortare. Ta kort. Spela in film. Drick, du får. Vatten finns.
När jag står där, en av få vätskepauser under den långa löpningen uppför fjället väster om Grövelsjön och upp i passet mellan Salsfjellet och Sjøhøgda, slår det mig. – Svensson, du har just satt personligt rekord. Du har sprungit en lång jädra uppförsbacke på fem kilometer!
Lyckan när jag sedan bubblande av glädje joggar, småstudsar och älgar nerför fjället tillbaka till bron över Grövlan tänker jag inte ens försöka beskriva. JUST NU SPRING-ER JAG MITT LIVS LÄNG-STA NER-FÖRS-BACKE FEM KILO-METER LÅNG HURRA!
– Detta kommer du aldrig mer att få uppleva, skrattar den självutnämnde löptränaren inom mig. Njut Svensson, njut! Fem kilometer nerför! Du är inte ens trött! – Vad tror du jag gör? Nerför blir också pers!
FOTNOT: På kvällen efter renköttet och potatisgratängen på restaurangen vid Grövelsjöns fjällstation tar jag fram kartan. Hmm, jag måste hit tillbaka. Tar jag den där smala stigen uppför Salsfjället, innan Linné svängde vänster, då går det att få ihop en kilometer till. I båda riktningarna. – Inger. Vi ska till Grövelsjön nästa sommar med. – Ska vi?
25 juli Ett av mina gamla inlägg dyker upp. Det handlar om åren 1965 – 1973, de som brukar kallas 1968. Inlägget är nio år gammalt, i texten har jag precis fått besök av en vän som var med:
”Jag begär inte att ni som är födda efter 1956 ska förstå, men spännande var det den gången. Nu minns vi igen, ännu en vän från den tiden och jag. I dag är vi alla goda demokrater men käre Marx vad vi förändrade er värld så ni kunde bli punkare, hårdrockare, facebookare, instagramnördar. Ser du en 60-plussare på gatan, kyss hennes fötter, 666-are. Den tanten kan ha vänt din värld.”
I dag är hon minst 65-plus men nu kysser du fötterna och hör sen!
18 juli Jag är part i målet, när det gäller SOS Alarm. För det första är jag medborgare i detta land och behöver ett tryggt larmnummer till en effektiv larmcentral om det händer något. För det andra har jag jobbat som SOS-operatör för 35 år sedan.
Gissningsvis har jag vänner som jobbar kvar. Det jag minns av centralen och granncentralerna är entusiasm, effektivitet, yrkesskicklighet – och snabbhet.
I dag är det si och så med snabbheten, läser jag i media. Fattar jag rätt har man dessutom gått ifrån den gamla regionala indelningen, där vi i Karlstad kände till varenda astmapatient i länet. De behövde bara stöta fram förnamnet på småtimmarna, så kunde vi skicka brådskande ambulans.
Nu är det inte så, tycker jag mig förstå. Nu kan det vara första bästa operatör i landet som svarar. En förfärlig metod om det är sant. Tekniska hjälpmedel som gps, nummerpresentation och 112-app i all ära men det finns stunder då det är nödvändigt att kunna Ekshärsdialekt eller veta vilken ort den menar som hävdar att det brinner i ”Kalan”.
Jag hoppas innerligt att jag fattat fel, när jag fått för mig att första lediga central i landet svarar. Men jag undrar.
Sist jag behövde ringa 112 fick jag förklara för stackarn var Molkom ligger.
17 juli NY VÄRK I SYDVÄSTRA SVEALAND
Den som har sprungit sedan 1952, den har något att berätta. Om skador nämligen, ty löpningen är en medicinsk paradox. Du mår bättre – och sämre.
Det är alldeles underbart.
Ett tag när jag höll löpföredrag hade jag använda nummerlappar med mig och visade publiken. ”Göteborg Marathon 1983. Knäet, tre års löpuppehåll.” ”Berlin Marathon 1991. Spruckna blåsor under varje mellantå. Hela tårna.” ”Lidingöloppet 1993. Skrubbsår på magen efter handlöst fall i tredje nerförsbacken.”
Mest uppskattad brukade en av mina Säfflemaror vara: ”Tappad kroppsdel.”
En medicinsk paradox är det. För mig är motionslöpningen ett gift, en belöning och en meditation. Jodå, jag antecknar fortfarande turer och tider. Jodå, klockan tickar fortare med åren trots att sträckorna krymper. Jadå, löparskorna står med på varenda packningslista, om jag så bara ska iväg och se begåvade barnbarn spela familjeteater i Mölndal. Man vet aldrig.
Jag har haft skador och besvär hela vägen från skallen och neråt. ”Där sitter väl inga njurar!” sa en doktor på vårdcentralen, när jag klagade över att vätskebältet skavde mot dom. ”Det där är ingen blodpropp, sa en läkare på akuten halv fyra på morgonen och klämde mig på smalbenet. ”Det är benhinnan.”
Säg en löphindrande åkomma; har jag inte haft den så har jag trott att jag haft den. Min smärttröskel är lika låg som inlevelseförmågan är hög. ”Känna efter” är mitt mellannamn, ”Lyssna på kroppen” mitt efternamn.
Ändå finns det ett löpbesvär som jag trodde att jag för evigt skulle slippa. Ont i pupparna. Det fick jag i fredags.
Jag skulle ut på en lätt förmiddagsrunda förbi nya hundrastgården, vägbygget, friluftsgården, elljusspåret, nerför vattentornsvägen, ut på Grossbolsgatan, Storgatan och sedan bortåt samhället till – och hem. Kanske en sväng på vår asfalterade banvall också. Inga märkvärdigheter.
Efter tio meter gjorde det ont i brösten. Nej, jag är inte välutvecklad upptill men när en lagom tjock man hamnar i sina bästa år händer det en dag att han märker att han inte är ensam när han löper. Plötsligt är han tre. Så väldigt studsar väl inte hans två nya vänner under hakan men ett visst skumpande, det blir det.
Då har karln fått löp-bröst.
Det hände mig för elva år sedan. Så småningom gick det över, 5:2 är en bra metod. Nu plötsligt är pupparna tillbaka och de gör ont.
I första nerförsbacken bortanför friluftsgården inser jag vad bröstvärken beror på. Jag har legat på mage på garagetaket och skrapat vindskivan ovanför vedskjulet. Sträckt mig så långt jag räckt nedåt, skrapat, borstat och skr-a-p-a-t. Åhej, åhå, allt ska väck!
Nu värker revbenen som jag låg på uppe på taket. Ändå ringer jag inte en enda doktor, man får inte ge tappt. Men ändå: när jag kommer hem kan jag skriva upp ännu ett nytt löpbesvär.
Puppvärk.
3 juli NÄR JAG SVURIT LÄNGE NOG
Olof Palme krånglade till det med tre linjer i folkomröstningen om kärnkraft och efter ett tag hade hela partiet glömt att man lovat avskaffa kärnkraften till år 2010. Den som är livsfarlig i 100 000 år. Jag suckade men kallade mig fortfarande socialdemokrat.
Ingvar Carlsson ville införa strejkstopp mitt under Lillemor Arvidssons och kommunalarbetarnas konflikt. Han som var arbetarledare. Jag suckade men kallade mig fortfarande socialdemokrat.
Göran Persson och Kjell-Olof Feldt blev nyliberaler och började öka klyftorna brett i Sverige. Jag muttrade men kallade mig socialdemokrat.
Ingvar Carlsson lämnade Tage Erlanders gamla nejlinje och gick med i den överstatliga Europeiska Unionen. Jag svor men kallade mig socialdemokrat.
Stefan Löfven förklarade högtidligt att hans Europa bygger inga murar. Några veckor senare gjorde han det. Då hade jag redan svurit färdigt.
Nyss kom Magdalena Andersson överens med Turkiet om våra kurder. Nyss bytte Sveriges försvarsminister åsikt om svensk alliansfrihet. Nyss började Sveriges utrikesminister bilda allians med en diktator som kallar sina landsmän terrorister bara för att de kritiserar honom.
Nu svär jag inte längre. Jag har gått vidare. Glädjen och värmen fanns på annat håll.
Den som vi kallar solidaritet.
31 juni Det är ett falskt rykte att skator knycker silver, läser jag i min fågelbok. Bra. Men att de hjälper människan att h-i-t-t-a silver står det inget om.
Såhär är det. Vi har ett favoritställe en mil hemifrån som heter Gamla Kraftstationen. Där köpte jag ett par örhängen åt den kära vännen för några år sedan. ”Björk” av Eva Deivert. De är fina, tycker vi.
För en månad sedan råkade hon tappa ett av örhängena. Hon märkte aldrig var det skedde. Ledsamt, men det är sånt som händer.
Nyss låg jag i vår hammock och ägnade mig åt viktiga sysslor som att läsa bok och lyssna på humlorna och bina i vår plymspirea. Då ser jag i ögonvrån en skata borta vid vinbärsbuskarna. Hon går omkring på gräsmattan och leker med något vitt i munnen. Vitt? Vad kan en skata ha hittat för något vitt som är så intressant?
Jag går dit. Först märker jag att någon varit och knyckt av våra vita jordgubbar, men de är inte vita nog. Det måste ha varit något annat hon busade med. Då ser jag vad det är. Hon har bitit av själva blomman på en prästkrage och farit runt med. Nu ligger den tilltufsad i gräset.
Varför skatan gjorde så har jag ingen aning om. Det är inte mycket mat på en prästkrage och traktens skator är inte kända som några pollinatörer. Fast en sak vet jag. Det som händelsevis råkar ligga och blänka i gräset strax intill den kastade blomman – är ett fint örhänge i silver av Eva Deivert.
Det måste ha legat där en månad och blänkt. Minst tre gånger har jag kört över det med gräsklipparen.
Tack skata. Tack för att du ledde mig rätt. Vill du ha en jordgubbe?
12 juni Söndag. Träffar en medmänniska i kaffekön på kulturoasen Gamla Kraftstationen i Deje. – Är det inte du som skrev krönikor i Värmlands Folkblad? säger hon och ler snällt. – Till 2004 ja. – De var så bra. Jag läste allt du skrev.
Hela söndagen går jag omkring och känner själen göra hoppsasteg. Tjohoo! Allt slit. Det betydde något för någon.
8 juni Onsdag i ottan. Jag tar ännu en klunk kaffe i försomrigheten och lyssnar. Från min balkong hörs regnvattnet som hittar gatubrunnen där nere, borta vid vägarbetet på andra sidan ängen piper backande lastbilar, då och då hälsar västergöken.
1749 skrev en av Linnés lärjungar ner vad folktron ansåg om södergöken, östergöken, norrgöken och västergöken. Johan Otto Hagström reste i Jämtland när någon lärde honom ramsan:
”Östergiök är tröste-giök. Väster-giök är bäste giök. Nårr-giök är Sårg-giök. Sör-giök (d. ä. Söeder-giök) är smörgiök.”
Medan morgonen sakta närmar sig frukostdags pendlar jag mellan Elin Cullheds roman om Sylvia Plath och gökisk folktrogoogling i mobilen.
VARFÖR trodde man detta om årets första gök? undrar en medmänniska på Facebook.
Då gal han igen västerifrån, medan jag övergår till dagens första nyhetsartikel om ryska kriget. Glad att det bara är ett vägbygge som larmar på Grossbolstorps höjder.
Jag vet inte varför ramsorna kom till. Varför blev A-brunnar farliga? Fantasi och längtan efter sammanhang?
Jaså smörgök. Det hade jag inte hört förut.
4 juni Trolig fråga den dag jag kommer till Pärleporten: – Vad har du varit bra för, Svensson? – Jag har cyklat utan att hålla i styret fem kilometer krokig grusväg från lanthandeln i Bäckelid och hem. Sista kilometerna gjorde jag tricks med tom glasspinne från mungipa till mungipa.
