Natur – SVENSSONS SLÄNG

Lägerelden och klösmärkena

Vi-tidningen skriver om nedläggningen av ”en av Sveriges sista lägereldar”.

”Om man skulle bygga en mur runt Stockholm, på vilken sida tror ni klösmärkena skulle vara?”

Boktipsaren i SVT:s Go’kväll, Monica Lindgren, är besviken. Det hörs. Nu läggs programmet från Umeå ner och ersätts av ett nytt förkvällsprogram från Stockholm.

Själv går jag omkring på Grossbolstorps höjder och grunnar över vilken mur jag skulle klösa. Helt säkert en som stängde mig ute från en skog, ett kärt bibliotek i Forshaga, ett färskt gym med badhus ovanpå i Deje och vår älskade Gamla Kraftstationen med kultur och kafé, också i Deje.

Bygg inga murar.
Flytta inte allt som lever till Stockholm.
Fundera över var lugnet, den friska luften och kraften finns.

Det kan vara vid en älv en bit norrut.

Fem favoriter i november

Bilden med det alkoholfria bubblet är från den 13:e maj.

Min favoritpublik är 80 pensionärer i Kulturhuset i Deje. De skrattar, ler och tänker allvarliga tankar med samma snälla inlevelse.

Mina favoritfåglar är 10 fina stjärtmesar på regelbunden snabbvisit vid matningen. Ivrigt hoppar de omkring och trivs, som pigga pingpongbollar med svans. Svish, så är de borta igen.

Mitt favoritprogram är när det står en rörd svenskamerikan med handen mot en 1800-talslada. Falu rödfärg på handen, nyss hörde vi honom läsa berättelsen om förfaderns fattigdom här i landet.

Min favoritsjuksköterska är C i Torsby. På vackert sjungande nordvärmländsk dialekt ringer hon och berättar att mitt PSA-värde är omätbart. Strax därpå blir hon glad när jag säger hur jag mår.

Mitt favoritinlägg på Facebook är när just hon har ringt det där samtalet och jag kan skriva samma fyra ord igen: ”I dag firar vi.”

Det är livet vi firar då, den kära vännen och jag.
Jag vill leva.

Det har alltid varit kärlekens tid

Jag går i bokcirklar. Två stycken närmare bestämt. I den ena ska vi strax diskutera Åsa Linderborgs bok Tjabo. I den andra Magnus Västerbros Kärlekens tid.

Både kungaboken och den som beskriver kärlekens dröm och verklighet under två tusen år är rejäla tegelstenar. När jag kämpar som bäst med Västerbros kärleksanekdoter får jag lust att lägga ut detta på Facebook:

Är det petigt att föreslå att de nästa två bokcirkelböckerna vi läser helst inte ska väga 888 och 1 140 gram? Frågar åt en vän.

Jag låter bli. Folk får väl skriva långt om de vill. Varför republikaner så ofta är så intresserade av monarkin är kanske inte särskilt svårt att förstå. Åsa Linderborg tycks ha läst varenda artikel som skrivits om Carl Gustaf Bernadotte sedan en lång stund innan han föddes.

Hjärtan har alltid bultat
Västerbro har gjort en liknande resa genom historiska texter om kärleken. Vad hans slutsats blir vet jag inte riktigt än, boken i mitt knä har 93 olästa sidor som väntar på mig i novembermorgonen.

Vad jag själv tror, som gammal romantiker, vet jag. Kärleken är lika gammal som människan. Minst. Oavsett vad samhället och kyrkan sagt om formerna har vi gått omkring och blivit kära, årtusende efter årtusende. Bultande hjärtan, stigande sav.

Jag känner till och med en hund som visar ivrig kärlek en gång i veckan.

Stora norska akvarelltur’n

Tirsdag morgon
Uppe före alla tuppar på Grossbolstorps höjder. Kliver ombord på dubbeldäckare på väg mot Telemarks fylke. Vi ska inte köpa margarin och socker. Vi ska hälsa på i en norsk kuststad med 5 500 invånare. Kragerö. Lars och Junior Lerin har öppnat galleri där.

Utanför bussfönstren rullar snart Värmland förbi i morgonmörkret.
Jag tror det.

Lite senare, något ljusare
Håkan, vår trevlige reseledare, går runt på övre däck och tar upp beställningar inför kvällens måltid i Drammen. Vi väljer varsin Cesarsallad à 269 norska kronor.

07.57: tre älgar på hygget till vänster.
08.01: en ensam älg på hygget till höger.
08.45: ståfika under E18-bron i Örje, ett jämfotahopp från Haldenkanalen. Busschauffören vänder sitt fordon med ändan långt över kajkanten. Intressant.
10.24: åker in i 7,3 km lång tunnel under Oslo-fjorden.

Det är som om hela resan är en Lars Lerin-målning.

Hit vill vi tillbaka
13.15: framme i den fina kuststaden Kragerö. På både nära och något längre håll klättrar husen. Några nybyggda, andra K-märkta. Hit kommer 30 000 besökare på sommaren men den ruschen dör när skolorna ringer in på hösten.

Utställningen?
Den är fantastisk. Det visste vi från början. Lars är en mästare. Vi beslutar på stående fot att komma tillbaka en sommardag. Då ska vi gå och strosa längs kajer, båtar och vitmålade hus. Dessutom ska vi komma ihåg att räkna tunnlarna på vägen hit. Norskarna är ett borrande folk.

15.40: När bussen vänder hemåt igen har det vackra Norge bytt från Lerin-väder till färgglad höst längs vikar, berg och mjuka åkerfält.

Han visste var han la sitt nya galleri, den gode Lars.

Sista bilden är ett foto taget genom ett av galleriets fönster.

Ingen paussyssla, det jag gör

Passar oss.

Stressad, tycker frukosten tar tid. Klockan går och jag har inte sprungit än.
Då plötsligt slår det mig.

Det har varit en bra sommar. Vi har blivit passade av katter, badat i mellersta kommundelen och dessutom hittat tillbaka till en favoritbadsjö från miljökampens dagar, letat Hittautstolpar, badat i hav, sjungit allsång, varit SM-publik, tittat på gräshandboll, hälsat på nattskärran, hämtat svamp, fikat i skogen, fotograferat fyra generationer starka kvinnor, käkat tapas vid kanten av Klarälven och vandrat i fjäll. Umgåtts med älskade barn och barnbarn, lassat ved med några av dem, hittat Sveriges finaste gravsten, sett Västanå Teater ge liv åt Selma Lagerlöfs text ett år till.

Själv har jag fått uppträda både hemma och borta och dykt upp som kepsgubbe i två goda vänners färska roman. Samtidigt växer en ny pirrighet sakta fram i den egna datamaskinen och en julivecka sprang jag flera rundor med den unga handbollspelaren i släkten.

Lycka. Lycka allt det.

Precis tvärtom
Fast det var inte det som slog mig vid frukostbordet. Det var att min löpning inte är en enkel paussyssla i väntan på något viktigare. Det är precis tvärt om.

Hur som helst, nu är det höst och nya hyss kliar i löparbenen. Härmed förklarar jag sommaren 2025 för avslutad.

Tjohoo!

Viktig syssla Klicka och följ med!

### Jag skrev ett inlägg i gåg om Tidö-kanonernas kulturkanon.
### Och som sagt:
### Klippa häcken, trimma gräset på framsidan, tömma kompoströret… Vem farao har inte gjort trägårdhslistor?

När Palme och jag talte framtidsfrågor

Jag minns en tid när Olof Palme kunde röra sig fritt bland 3 000 pratglada SSU:are på sommarläger vid Norrfällsviken på Höga kusten.

Jag minns en tid när samme Olof Palme kunde ryta ifrån mot krigsherrar i både väst och öst. Hårt röt han, vred var han. Fritt talte han.

Fritt.

Det är bättre när ett land törs tala med egen röst. Allra bäst när till och med unga spolingar som jag sommaren 1976 kan gå fram och ställa sig en meter från en obevakad statsminister och förklara vad han borde göra.

Vi var inte överens men både han och jag hade framtidstro.

### Den tron har jag än.
### Dock är det svårare 2025.
### Gaza, Ukraina, nya svenska utvisningar och kärnkraftsplaner: Värst är de många människornas tystnad.

Vi behöver chartra ett tåg igen och åka till en tallbacke i norr.

”The bäst fårbiflajer evver”

”Å vi bar for förbi!” säger gästerna som plötsligt dyker upp i Gunnar Ehnes träffsäkra dikt Sammôrn dä ä.
Själv far jag mer bokstavligt förbi. Det är världshändelserna jag far förbi.
Mobilen orkar inte mer.

Den israeliska regimen begår folkmord på Gazaremsan. Den ryska skickar död och förintelse mot Ukraina varje natt. Galningen i Amerika gapar nya dumheter i min mobil så fort jag klickar på något klickbart. Nyss ville han minska amerikanernas medicinpriser med 1 000 procent. Den matematiken hade jag klarat bättre redan i 10-årsåldern.

Han for nog bara förbi lektionen i matematik, Donald Trump. Flera stycken lektioner missade han. Ingen missade så många lektioner som han. The bäst fårbiflajer evver.

Niclas Den Tredje
Här hemma är det en minister som glatt förlåter egna barn en vandel han vill utvisa andras ungar för. Skillnad på folk, det är moderater bra på att skapa.

Strax därpå visar sig regeringens nye nationelle säkerhetsrådgivare – ”Niclas Den Tredje” – inte heller vara någon klippa till statstjänsteman. Att radera känsliga UD-mejl är inte gôrsmart i den positionen har jag hört.

Bada, gubbjäkel
Sommaren smälter ihop väder och klimat, glaciärer dryper bort, sydeuropéer försmäktar och orkaner viner. Någonstans viner det.

Medan varje mellansvensk badsjö blir ljummen nog till och med för den här fryslorten bestämmer sig mobilen i min badkasse för att han har fått nog. Han orkar inte med fler världshändelser i slutet av juli 2025.

– Du har slut på surf… ropar han på en badstrand i Gräsmark, strax intill minnet av en bitter miljökamp i mitt liv. Nu orkar han inte bli klickad mer.
– Bada gubbjäkel. I morgon kan det vara för varmt, så som din värld ser ut.

Uppleva, sleva & leva

Högsommar. Ännu en tid då vi har fullt sjå med att fortleva, uppleva, utleva, inleva, återuppleva, plocka, sleva och – bara leva.

Så här till exempel.

Snopen stund vid Klarälvens strand

Klockan 09.52 sätter jag mig belåten på en bänk nedanför hyreshusen på Bruksgatan i Deje.
Jag har löpt en mil med karta i näven, hittat varenda nyutsatt kontroll och tänker att jag är först.
Tjohoo!

Förr brukade jag vara med och arrangera stolpjakten. Hittaut som den heter numera. Genom åren har jag funderat ut kontrollpunkter på kartan, rekat i terrängen så de fungerade i verkligheten, satt ut stolpar, varit jourgubbe när stolpar försvunnit, haft mejljour och svarat på frågor och rapporter, dragit vinster och farit runt och delat ut dessa vinster.

Inte ensam förstås, men tillsammans med andra.

Under tiden har vi sett hur fler och fler börjat vara med och leta stolpar. När kartan började läggas ut digitalt ökade det drastiskt, än mer under pandemin.

Stor motionssatsning
I år är det närmare 700 som deltagit hittills i vår kommun. Det är ett stort arrangemang, särskilt med tanke på att många är ute och letar mer än en gång. Det är trots allt 140 stolpar ute sedan de sista 20 sattes ut.

Jo, jag är med och letar själv numera. Har tagit paus som arrangör men inte som deltagare.

Lite snopet …
I går trodde jag att jag var den förste som hittade alla. Klockan 24.00 hade 20 nya stolpar släppts, klockan 09.52 registrerade jag den sista efter en lätt morgonjogg på sammanlagt en mil.

I hundan heller. Stolpletare är morgonpiggt folk. När nya listan publiceras på nätet ligger jag åtta bakom sju andra som redan hunnit hitta varenda kontroll.
– Hur tidigt var ni ute egentligen?

Nåja, det var det värt att få morgonjogga på fjädrande stigar vid Tjärnheden och norr om Älvkroken.

Trivs.

### I år arrangeras Hittaut på 95 platser i landet.
### När detta skrivs har 71 387 deltagare registrerat 2 775 637 stolpar.
### Hon som ligger i topp i Sverige har hittat 2 248 stycken.

LÄNK: https://koncept.orientering.se/provapaaktiviteter/hittaut/

Magisk natt med Brattforshedens egen cikada

Det blev en makalös kväll på Brattforsheden i natt. Vi var tre ur Gryningspatrullen som länge låg i en tallbacke vid norra Kittelfältet och väntade.
Och väntade.

Knotten mådde bra, natten var fortfarande ljus och kaffet svart. Och vi väntade. P I läste egna fina dikter som vi begrundade.
Och väntade.

Då – kom först morkullan orpande över våra huvuden. Så, prick klockan elva, hör vi det första surret. Som en tallhedens egen cikada låter hon, nattskärran. Eller han om vi ska vara noga. Det är ju hanens sätt att hävda revir och locka på honor vi hör från tallen en bit bort. Ett magiskt läte.

Vi ligger i lingonriset och lyssnar. Hela nejden surrar.
Vi går så småningom på den smala stigen, stannar och ser en av nattskärrorna sjunga från en tallgren 15 meter bort.
Vi blir kringflugna av halvtokiga skärror i akrobatiska flygövningar, olikt det mesta vi brukar se en vanlig natt i juni.

Innan vi till sist kliver in i bilen igen har vi hört både varningsrop, spelsång och det speciella klatschet med vingarna över ryggen. Samt skådat, kollat, glott, betittat och förundrats på närmare håll än någonsin.

Stort tack, fôggler, för den fenomenala uppvisningen!

På tredje grenen nerifrån sitter en av kvällens nattskärror och sjunger. Film från norra Kittelfältet på Brattforsheden i natt. (Läser du detta i mobilen är filmen rättvänd, i min dator blir den lustigt nog uppochnervänd. Magi, säger jag ju.)