Jag var 14 år och skulle rädda världen. I tidningen Land ritade tecknaren EWK talande bilder av en svältande jord och jag skämdes. Jag tog med mig en flaska apelsinjuice och en sovsäck. Juicen var så jag inte skulle få skörbjugg.
På tre dar.
Det blev inte längre. Inte kortare heller. I skogarna mellan Sutterhöjden och Ängebäckstorp öster om Molkom strövade jag omkring med mitt samvete. Hungrig, hungrigare –
På tredje dagen var hungern borta. Det var en ny upplevelse.
Mättade dåligt Första natten var jag jäkligt hungrig. 1960-talets apelsinjuice nyutspädd med bäckvatten mättade dåligt.
Ryggsäcken la jag i en lätt sluttning mellan täta granar, nära en bäck, klädde av mig och kröp ner.
Den natten sög en av myggorna på ett ställe där ingen sugit förut. Det hjälpte föga mot världssvälten.
I butiken slår mig tanken. 1951, 1952, 1953, 1954, 1955, 1956, 1957, 1958, 1959, 1960, 1961, 1962, 1963, 1964, 1965, 1966, 1967 och 1968 skulle jag ha varit väldigt glad om vi hade haft ett badkar att titta på. Hemma, där jag växte upp.
Per Inge, dagens färdledare, parkerar vid Coops parkering i Skived. Därifrån vandrar vi raskt förbi skolan och småningom förbi en hotfull skylt vid bommen långt borta på vår egen lokala Bergviksväg:
”Jakt pågår”.
Nåja, vi hör visserligen en rejäl sprängsalva då och då, men några löddriga älgjägare ser vi inte till en vecka för tidigt. Inga älgar heller. Däremot ser vi solen när vi strävar söderut. Solstrålar silar mellan granar och tallar, daggen blänker i lingonris och spindelväv, grusväg blir till gräsväg, småningom stig och slutligen svårgenomtränglig sly.
Men vi gåvo icke tappt!
Efter nära hälften av förmiddagens 15 000 steg bänkar vi oss på verandan till ett ensligt beläget torp. Ägaren har gett oss lov att slå oss ner en stund i denna idyll mitt i skogen.
Samtalet vid fikastunden pendlar mellan regeringsförhandlingar och de erikgustafgeijerska släktförhållandena. Det senare beror på att Per Inge förgyller stunden i solen vid det gamla torpet med att recitera härliga nonsensverser av Hugo Hamilton, både ur eget och ett mer maskinellt minne.
En berikad förmiddag att minnas.
Hur orkar jag? Ibland brukar mina vänner undra över hur jag kan skriva så ofta att jag trivs. När världen och Trump och glaciärerna och regeringsförhandlingarna och Putin och Musk och press-ofriheten i Turkiet är som de är.
Då brukar jag tänka på förmiddagar som den i Skivedsskogarna i torsdags. De finns, de med. Du får trivas – samtidigt som en annan del av din hjärna muttrar. Hon kan hålla två tankar vid liv samtidigt, den. Vete hundan hur hon gör.
En riksdagsledamot. Hon har ett kuvert. En älg. En riksdagsledamot. Han lämnar över ett kuvert.
En älg. Han äter. En riksdagsledamot. Han äter inte. En älg. Hon simmar. En riksdagsledamot. Han simmar inte. En älg.
En älg till. En hel kö av riksdagsledamöter från norra Västra Götaland. En älg från Härjedalen. Han lägger sig. En riksdagsledamot från Värmland. Hon tar ett kliv. En älg som tuggar. En riksdagsledamot.
En till.
Nu kan det sägas en gång för alla: Att titta på uppräkningen av namn och promenaden fram till urnan vid sluten votering i Sveriges Riksdag är verkligen som att se Den stora älgvandringen på tv.
Torsdag. Jag sitter och fikar högt på en höjd bland blåbär och fur. Vandringskompisen och jag har hittat en gammal trädstam att sitta på. Fri sikt åt alla håll, hällmarker, blåbärsris och en spännande barrstig som förde oss hit. Bakom oss har inlandsisen släppt ett stenblock, storlek XXL.
Vi sitter nära Solberg och Högberg. Två fina höjdarnamn.
Vänta. Glöm inte kamraterna. De kärvänliga vänner som så gärna vill vara nära mig och få mig att känna mig som en älg.
Nu gör jag det. Älg. Eller kanske hjort?
Tjohoo!
### Vilka vänner är det vi finner på vår promenad i finaste furuskogen? ### Gissa. ### Jag tror de gillar min deodorant.
Lägesrapport: Tisdag träningsorientering. Onsdag svampplockarvandring. Torsdag gryningspatrull i granskogsbältet.
Det är den tid under mitt år med naturen då skogsbesöken kommer särskilt tätt. Granskogen må vara tyst i september men syner bjuder den på. Raka stammar, grön undervegetation, gula kantareller, brunsvarta vildsvinsrotningar.
För övrigt vill jag påminna om mitt förslag till de politiska partierna i landet: Jag är beredd att skänka min riksdagsröst till första bästa parti som driver igenom ett strängt förbud mot gulorangea löv på marken i skogen så här års.
Hällregn när jag sätter mig i bilen och kör mot Solberg. Vackert namn, jag tänker inte påstå att det känns ironiskt denna kväll.
Jag ska vara med på träningsorientering, min tredje i höst. Ett litet steg för mänskligheten men ett stort för mig.
Efter en kvarts bilfärd mot nordost ser jag två orangea orienteringsskärmar vid en infartsväg till höger. Jag svänger in och fortsätter upp på en gårdsplan. Hälsar på Åsa, arrangören, klappar hennes ivriga hund och börjar snegla på kartorna hon lagt fram på bordet inne på logen.
Regnet skvalar där ute, nu kommer fler som ska ut i Solbergsskogen. Vi småpratar en stund, sedan tar jag ett djupt andetag, fattar karta och kompass och ger mig ut i det blöta, okända.
Lycklig.
Cancermedicin och sköra ben Det har varit några år när jag inte vågat detta. Visst har jag sprungit, även på skogsstig, men cancermedicinen jag åt till och med januari hade den biverkningen att jag riskerade benskörhet. Trots kalktabletterna.
En del mornar räckte det att jag knäppte skjortknapparna så sprack naglarna. Alltså har jag undvikit löpning i vilda skogen bland lingonris, stock och sten. Klubben ska inte behöva leta reda på en 75-åring med brutet ben på obestämd plats i terränglådan.
Friskförklarad och hård Nu – är jag både friskförklarad och har hårda naglar igen. Glad som en sprallig fölunge genar jag genom Åsas hästhage och in i granskogen på väg mot första kontrollen. Stenen.
Ett öga på kartan, ett på marken, räkna på avståndet, räkna på avståndet. Sakta börjar orienteringslunken komma. Få se, nu måste jag väl ha sprungit mer än hundra meter mellan granarna?
Gustava Elisabet Pettersson (Foto 1935: Nils Heinervall)
Hon gick och drog på en barnvagn längs småvägarna utanför Skived. Men det fanns inget barn i den.
Vi är några gubbar som brukar vandra på torsdagsförmiddagarna. Vid fikat förväntas dagens ansvarige berätta någonting. Det har rappats i Forshagaskogarna. Det har sjungits solo, berättats om brittiska sjöslag, lästs dikter och hållits bokpremiär.
Här är mitt föredrag från förra gången jag var ansvarig för vandringen. Dessutom kunde jag visa vad doktor Wessmark skrev att hon dött av den 19 november 1938, Gustava Elisabet Pettersson.
Inte skörbjugg, som det sagts.
Mitt föredrag:
”Välkommen. Vi är egentligen här 100 år för sent. Hade vi kommit hit på 1920-talet. Då hade vi förmodligen träffat en dam helt klädd i svart.
Här låg torpet Milbråten. Cirka 10 tunnland, varav en del brukades av markägaren. Plats för tre bundna djur i ladugården. Loge, lada och ladugård av timmer med halmtak.
Kvar finns stengrund efter ladugård och lador, rester av en jordkällare i västra dalkanten, en källa i bäckdalen samt några vinbärsbuskar.
Den först kända som bodde på Milbråten hette Lars Jonsson. Han bodde här 1849.
Petter Svensson bodde här 1855-1865.
Den siste brukaren hette Andersson och hans hustru Maja. En Ester Sjöberg tjänte piga i Milbråten hos Andersson när hon var 15 år.
Men – så kom den sista som bodde här. Hon som blev den mest kända. Gustava Elisabet Pettersson, föddes 28 november 1855 i Simrishamn. När hon var tre år flyttade familjen till Karlshamn. Pappan var kopparslagmästare och ägde en fastighet i staden.
När hon var 22 flyttade Gustava till Göteborg och bodde där med sin farbror och hans dotter. Men dom dör. Hon måste hon flytta igen. Först till Växjö och sedan tillbaka till Göteborg 1890.
Det är nu utvecklingen börjar, som ska leda till att hon hamnar här med rykte som knepig gumma.
Gustava fick jobb som hushållerska hos en värdhusvärd, Anton Andersson, och hans tre barn. Det dröjde inte länge förrän hon var gravid.
Hon tvingades flytta.
Efter att ha fött sin dotter, Clara Elisabet, blev hon hänvisad till fattigvården på försörjningshuset Gibraltar i Göteborg.
I februari 1892 hände så det som kom att prägla Gustavas mentala hälsa under resten av livet. Dottern dör av akut luftrörsinflammation, inte ens ett år gammal.
Nu började en rotlös tid. Gustava flyttar omkring och lever stora delar av sin tid på luffen. 1904 kommer hon till Karlstad, med en flyttattest till Norge i handen.
Hon fortsätter aldrig till Norge.
I stället hamnar hon i ”Husvillan för kvinnor” på Herrhagen i Karlstad den 13 oktober 1904. 1909 skrivs hon som ”utan stadigvarande hemvist”. Hon förblir registrerad som Karlstadsbo ändå fram till sin död.
Men hon stannade inte i stan. 1915, snart 60 år gammal, dyker hon upp i Skived, och ber om fattigstöd.
De första två åren är hon rotlös. Men omkring 1918 flyttar hon in i torpstugan här på Milbråten. Emanuel Svensson som äger torpet sitter i fattigvårdsstyrelsen. Han låter henne bo här.
Gustava är inte helt utfattig. Varje månad fick hon pengar, varifrån vet man inte.
Gustava blir en udda person i Skived. Hon går omkring med en barnvagn trots att hon inte har något barn. Hon går gärna vid sidan av vägen. Hon bär alltid svart och som bälte har hon ett rep med ett hänglås och en bordskniv i.
Hon pratar väldigt korrekt och påstår att hon är sjuksyster, vilket inte är sant.
Snart säger folk att hon är trollkunnig. Hon är väldigt glad att bäcken här intill rinner norrut, berättar hon. Norrut, det är bra för en magiker.
Smeknamnet hon får är Kokla.
Kokla är lite burdus. Hon brukar gå rakt in när hon kommer på besök. Barnen är rädda för henne och gömmer sig. Man vet aldrig vilket humör hon är på.
Stöter hon ihop med någon hon ser som en ovän spottar hon tre gånger. I barnvagnen har hon en järnkäpp som hon hotar att använda om traktens barn blir för närgångna.
Ibland kommer hon över till granngården och ber om hjälp med sitt gråtande barn. Trots att hon inget barn har. När grannarna följer med hit till torpet och inte kan höra några snyftningar blir Kokla rasande.
Men hon har också andra sidor. Om någon i trakten blir sjuk dyker hon gärna upp med växter hon blandat ihop. Troligen är det därför hon får sitt smeknamn. Hon koklar ju ihop sin medicin.
I slutet av 1920-talet bor Kokla även vid Halla vid Åsen i Skived. Ungefär där vi parkerade bilen, nära förskolan Maskrosen.
I Skived kände man både respekt och viss rädsla för den gamla kvinnan i svart som drog omkring efter vägarna. Berättelserna om henne lever än.
Själv dog hon på Bergs vårdhem i Skived 1938, 83 år gammal.”
Där slutar föredraget.
Gick till graven Det var vid Milbråten jag berättade om Kokla. Där, bland kanadensiskt gullris och planterade granar söder om Skived, kunde jag visa bild på Gustava och på vad det stod om henne i Forshagas dödbok.
Hon dog inte av skörbjugg. Hon dog av marasmus senilis skriver doktor Wessmark. Det vill säga ålderdomssvaghet eller ”ålderdomsavtyning”. En vanlig dödsorsak den gången.
Efteråt gick vi till graven. Den finns kvar vid Forshaga kyrka.
Ur Forshagas dödbok 1938. ”Gustava Elisabet Pettersson, fd hushållerska, från Bok över obefintliga sid 74 i Karlstad.”
