Det är krokusarna. Det är vitsipporna. Det är påskliljorna, kabbelekorna, kungsängsliljorna, backsipporna, tulpanerna, maskrosorna, förgätmigejen, körbärsblommorna, smörblommorna, ekorrbären, ärenprisen, humleblomstren, äppelblommorna, syrenblommorna, jordgubbsblommen, smultronblommen, vallörten, skogsstjärnorna, stensötorna, lummern, rosentryn och acklejorna. Det är bollbusken snart.
Och plymspirean, rödklövern, prästkragarna. Snart.
Boksläpp, studentjubileum, rekat kontroller jag ska sätta ut. Livet rullar på.
I mobilen envisas en app med att det är ärtsångaren jag hört i aspen en tid.
Det får vara hur det vill med den ärtlika sången. I vår höga tuja har skatorna byggt bo i år igen.
Nu hör jag ungarna pipa där uppe, när honan kommer med mat. Det pipet behöver jag ingen app för att förstå, just när tvååringen i Nyåker är hittad.
Livet.
### Den här morgonen har Sverige suckat av lättnad. ### När livet kräver det, då går vi man ur huse ur byarna för att leta. ### Tvååringar ska inte dö ensamma i skog.
Sol på balkongen, morgonfika, ringduva i kvarteret. Det lätet hittade jag själv på ramsan till. ”För-lov-ning? Hur-ra!”. Heter du ringduva är det inte krångligare än så.
En skata kraxar, hon bygger årets bo i höga tujabusken och behöver ingen kom-i-håg-ramsa.
Jag har alltså klent fågelminne. Utseendet brukar jag ofta klara efter många års vintermatande där ute i paradisäppelträdet – med kikare och fågelbok redo på insidan köksfönstret.
Men hur låter fôggeln? Då krävs en ramsa. Varför minns jag den enes gula vingband men inte den andres pigga drill?
### Jo, även vi har plockat in fågelmatarna och slutat mata för i år. Blåmessjukan härjar i Sverige och vi tänker inte bidra till fågeldöden. ### Länk: Sluta mata fåglar
Har man sagt A får man säga B. Varför heter en plats i Sverige Askfisen?
Ortnamn har fascinerat mig länge. Härom dagen frågade vi oss vid gubbcyklingen varför en plats vi passerade heter Tången. Svaret är att det finns många platser i landet som heter något på -tånge eller -tången. Ordet betyder ”framskjutande förhöjning i terrängen”, ”näs eller udde”.
Tittar noga på din karta över Österdeje. Då ser du till slut den spetsiga biten land där vi trampade förbi. Det är Tångälven som kröker sig skarpt och skapar spetsen.
De tre fisen-namnen I söndags skrev jag ett inlägg på det korthuggna sätt som krävs för att texten ska få plats i en av Facebooks färgrutor:
Käringfisen är en stenig kobbe vid infarten till Södertälje. Askfisen en långsmal holme utanför Norrtälje. Kolfisen en torpruin på skogen i Arvika kommun, norr om Gunnarskog, väster om sjön Kymmen.
Det är de tre fisen-namnen vi har i landet hävdar ortnamnssajten. Men hur fick de sina namn? Tog jag verkligen reda på det i söndags? Nja, jag börjar bli skeptisk.
Rota i aska eller vinna stor ära? Låt oss börja med askfisen. Så kallades ibland det yngsta barnet som mest ”satt hemma och grävde i askan”. Även en vuxen kunde retas för askefis. Han som inget gjorde, inget dög till och mest ville sitta hemma ”bakom ugnen”.
Folksagorna är trösterikare. Här är askefisen yngst av tre bröder. Först kallar de honom oduglig stackare. Då visar han sig både klok och fyndig, lämnar dem och vinner stor ära och rikedom.
I Dalarna kan du få heta askfis om du ligger och drar dig längst i sängen på askonsdagen, dvs onsdagen innan påsk.
Slutligen kan askfis också vara en kolarterm. Om stybbet som täcker kolmilan inte är ordentligt utrensat kan askan ta eld. En sådan aska kallas askefis.
Eller käringfis.
Jag går bet Käringfis kan dessutom vara en röksvamp. ”Svampar som damma och kallas på svenska käringa fiser” skriver ordboken. Samma namn fick en sorts smällare liksom ett primitivt fyrverkeri som du skapar genom att lägga blött krut på marken och tända på.
Gör inte det.
Men. Varför någon enda av dessa företeelser skulle gett namn åt en kobbe och en liten ö på Sveriges ostkust, det förstår jag inte riktigt, nu när jag tänker efter. Har de något eget fisord borta på ostkusten som jag missar?
### Torpruinen Kolfisen 305 meter över havet, en halv kilometer söder om Kroktjärnet i Treskog, den går jag helt bet på. ### Jag får väl åka dit. Hembygdsföreningen har satt upp en skylt.
Livet rullar på. Vän efter vän når skröpelåldern, jag själv med. – Var har du ont? säger vi när vi möts.
Och ändå. Glädjen när skatorna börjar bygga igen, tranor skriar, sångsvanar seglar förbi i fin formation. När krokusar lyser framför verandan och tussilagon börjar slå ut på Facebook.
Jordklotet är skröpligt det med. I det stora. Men i det lilla, här nära, strävar vi på. Snön har smält, det börjar klia i krattor och planterspadar. Den går nog, den här våren med. I går såg jag till och med en glada. – Jaså har tussilagon slagit ut på Kolgårn på andra sidan älven? – Ja, det läste jag i nån grupp.
När livet är bäst är det arbete och kärlek. Platsen är inte så viktig. Men jag undrar hur många arbetsrum jag haft?
– Med eller utan tak? – Både och. – Har inte du jobbat på en väldig massa ställen? – För all del.
I vedskjulet hemma på vårt småjordbruk. Farmors kamin behövde ved.
Ovanpå hölass efter hölass: ”Stå ôpp å trô ner!” sa pappa och sjöng. Stå upp och trampa ned. Höet måste in, snart kommer regnet.
I hytten på vår GMW-traktor med harven på släp. Första tre timmarna var det riktigt roligt.
I en glänta i skogen med röjyxa i näven. Sly skall med skoltrött ung man bekämpas.
Bredvid ett paket tvåtumfyra på brädgården på såga’ i Molkom. Allra oftast vid förstakapan i gamla justerverket. Någon gång på landgångarna vid sjösorteringen. Soligt ibland, iskallt ibland. Friskt.
Ensam på Värmlands Folkblads lokalredaktion. Sommarvikarie för en legend, lärde mig att i Munkfors heter det ”på centrum”.
Tätt intill ett gäng duktiga reportrar vid ett fullbelamrat skrivbord i Jönköping. Blev utskickad för att göra Vi tycker. ”Syter du för att deklarera?”.
I vår malakitgröna Saab, parkerad i en glänta mellan tallar. Nervevad ruta, koltrast 20 meter bort. Där satt jag vid ratten och skrev facklig lärobok för hand i ett rutat kollegieblock. ”Varje avslutad förhandling är början på en ny.”
Femtio centimeter från henne som var ansvarig för ambulansutlarmningen den natten. SOS-centralen i Karlstad, lamporna lyste i snörväxeln.
I receptionen på Räddningsverket. Log glatt emot alla som kom, utom åt en som alltid såg grinig ut. ”Se inte så sur ut” sa han en morgon och fick mig att inse att jag var som en spegel.
I katedern på universitetet, Skapande svenska. Skrattade mycket och grät någon gång tillsammans med studenterna när en av mina skrivövningar kommit nog nära.
Liggande på sängen med datorn på magen. Hoppat över frukosten, ville redigera årsberättelsen till vårt länstrafikbolag först. Vinröd- & blårandig morgonrock, gula yllesockor. Långt före pandemin hade jag fått lov att jobba hemma någon dag i veckan för att kunna skriva koncentrerat. Chefen trodde att jag satt upprätt vid ett bord men ibland är dator på mage effektivare. Det är resultatet som räknas, inte arbetsställningen.
På flotte på Klarälven, i kanot på sjön Bunn, i linbana ovan trädtopparna i Kolmården, i u-båt vid Berga örlogsbas, i militärtält nära havet vid Nynäshamn, på St Johns East Fire Station i Brooklyn. I Hamar, Oświęcim, Mariehamn, vid Ranke Strasse och Karl Johans gate. På scenen i Mårbackaladan med Monica Zetterlund väntande utanför. Hon hade ont i ryggen.
– Har du haft några udda arbetsrum? – Hörde du inte det?
I lastrummet på ett Hercules-plan, skakad på väg hem från jordbävningsbyn i östra Turkiet.
I ett orange tvåmanstält intill Riksröse 86A mitt på gränsen till Norge. Utmattad efter tre lååånga löppass i rad.
På en solig terrass i grekiska Kavalla med utsikt över Egeiska havet medan klockorna i De heliga Anargyrois kyrka på andra sidan Emilianou-gatan ringde in morgonen. Ivrigt Moleskinblock i näven, lycklig.
– Duger det som lista över arbetsrum? – Det duger. Har du jobbat hårt i ditt liv? – I alla fall mycket. Jag har intervjuat en knarkhund också. – Utomhus? – Absolut. Du hör klicket bättre då, när han får sökhalsbandet på sig. – Gick hunn’ igång när han hörde klicket? – Så in i norden. Har jag sagt det?
BILDER: # Intervjuar badande vid Trötviks badplats i sjön Rottnen, Gräsmark. # Huggit ved. # Flotten från reportageresan med familjen på Klarälven. # ”Vill du ha en bit äpple?” frågar kvinnan i den jordbävningsdrabbade byn i Turkiet. # Tidningen Sirenens utsände på St Johns East Fire station i Brooklyn, New York.
Sista bilden är från ett av mina boksläpp på Gamla Kraftstationen i Deje, här något beskuren. (Foto: Sandra Bornstedt).
Alla dagar ska inte se likadana ut. Lagom många traditioner bygger en ryggrad åt året.
Alltså sätter vi iphonen på ringning så vi hinner duka upp årets Vasaloppsfrukost & fika i tid. Smör, bröd, kex, ost, marmelad, brieost, melon, tomat, gurka, lufttorkad skinka, filmjölk, yoghurt, müsli, kaffe och kaffebröd. Allt det där vi behöver för att heja fram Alvar över myrarna mellan Berga by och Mora.
Sedan sitter vi framför tv-apparaten och hejar på ett gäng listiga lagskidåkare, tuggar brieostsmörgås och sörplar kaffe. Kopp efter kopp.
Är det tradition så är det.
När segrarna gått i mål under portalen i Mora följer nästa inarbetade vana. Alla dagar ska inte vara lika men alla Vasaloppssöndagar ska vara det. Nu är det tid att ta på mig träningskläderna, starta Garmin-klockan och sakta jogga ut över ängen, in under 62:an och bort på vägen mot torpet Ängbråten. Denna dag ska jag alltid löpa just där, snön och isen på grusvägen ska alltid ha smält och varje steg ska spritta av vårkänslor.
Alltid.
Precis så blir det. Tre bäckar porlar kraftfullt, en tupp gal, en hönsgård väsnas, en jakthund ropar att han ser mig och ett ridande barn leds förbi på häst.
Efteråt plitar jag ner min rapport i mobilen, glad av den korta marsrundan ännu ett år.
Lycklig stund. Gruset framme. Vände vid Ängbråten. Plogvallar kvar, snö på åkrarna.
Talgoxe, gulsparvar, skata.
### Tack liv för att jag fortfarande kan springa fast jag fyllde 75 nyss. ### Tack för fin vinter och nu pigga bäckar nerför Grossbolstorps höjder.
Vi-tidningen skriver om nedläggningen av ”en av Sveriges sista lägereldar”.
”Om man skulle bygga en mur runt Stockholm, på vilken sida tror ni klösmärkena skulle vara?”
Boktipsaren i SVT:s Go’kväll, Monica Lindgren, är besviken. Det hörs. Nu läggs programmet från Umeå ner och ersätts av ett nytt förkvällsprogram från Stockholm.
Själv går jag omkring på Grossbolstorps höjder och grunnar över vilken mur jag skulle klösa. Helt säkert en som stängde mig ute från en skog, ett kärt bibliotek i Forshaga, ett färskt gym med badhus ovanpå i Deje och vår älskade Gamla Kraftstationen med kultur och kafé, också i Deje.
Bygg inga murar. Flytta inte allt som lever till Stockholm. Fundera över var lugnet, den friska luften och kraften finns.
Bilden med det alkoholfria bubblet är från den 13:e maj.
Min favoritpublik är 80 pensionärer i Kulturhuset i Deje. De skrattar, ler och tänker allvarliga tankar med samma snälla inlevelse.
Mina favoritfåglar är 10 fina stjärtmesar på regelbunden snabbvisit vid matningen. Ivrigt hoppar de omkring och trivs, som pigga pingpongbollar med svans. Svish, så är de borta igen.
Mitt favoritprogram är när det står en rörd svenskamerikan med handen mot en 1800-talslada. Falu rödfärg på handen, nyss hörde vi honom läsa berättelsen om förfaderns fattigdom här i landet.
Min favoritsjuksköterska är C i Torsby. På vackert sjungande nordvärmländsk dialekt ringer hon och berättar att mitt PSA-värde är omätbart. Strax därpå blir hon glad när jag säger hur jag mår.
Mitt favoritinlägg på Facebook är när just hon har ringt det där samtalet och jag kan skriva samma fyra ord igen: ”I dag firar vi.”
Det är livet vi firar då, den kära vännen och jag. Jag vill leva.
Jag går i bokcirklar. Två stycken närmare bestämt. I den ena ska vi strax diskutera Åsa Linderborgs bok Tjabo. I den andra Magnus Västerbros Kärlekens tid.
Både kungaboken och den som beskriver kärlekens dröm och verklighet under två tusen år är rejäla tegelstenar. När jag kämpar som bäst med Västerbros kärleksanekdoter får jag lust att lägga ut detta på Facebook:
Är det petigt att föreslå att de nästa två bokcirkelböckerna vi läser helst inte ska väga 888 och 1 140 gram?Frågar åt en vän.
Jag låter bli. Folk får väl skriva långt om de vill. Varför republikaner så ofta är så intresserade av monarkin är kanske inte särskilt svårt att förstå. Åsa Linderborg tycks ha läst varenda artikel som skrivits om Carl Gustaf Bernadotte sedan en lång stund innan han föddes.
Hjärtan har alltid bultat Västerbro har gjort en liknande resa genom historiska texter om kärleken. Vad hans slutsats blir vet jag inte riktigt än, boken i mitt knä har 93 olästa sidor som väntar på mig i novembermorgonen.
Vad jag själv tror, som gammal romantiker, vet jag. Kärleken är lika gammal som människan. Minst. Oavsett vad samhället och kyrkan sagt om formerna har vi gått omkring och blivit kära, årtusende efter årtusende. Bultande hjärtan, stigande sav.
Jag känner till och med en hund som visar ivrig kärlek en gång i veckan.
