Fortsättning på mitt manus från Gamla Kraftstationen i fredags:
4.
Det är inte ofta vår familj med farmor och farfar ser ut som en bonad, eller ja, som en sån där långsmal tryckt plansch med nationalromantiskt motiv. Folk håller mest till en och en eller två och två i lagårn eller ute i skogen eller vid vedspisen. Det är inte så bonadsmässigt.
Men när höet ska hässjas, då är vi utomhus allihop utom farmor. Då blir vi en bonad.
Först har pappa och jag slagit. Traktorn är ganska ny men slåttermaskinen är gammal. Jag får sitta i sitsen och hissa upp balken med knivarna varje gång vi ska vända. Sedan har pappa och vår arméhäst Pelle räfsat ihop det nyslagna höet i strängar.
Eter det tar pappa fram spettet och gör hål till hässjestörarna. Drar tråden som höet ska ligga på.
Nu blir vi många på gärdet. Solen skiner och höet måste upp på tråden. Man vet aldrig när det blir regn.
Ofta är några släktingar på besök då, särskilt om det är en helg. Kanske stockholmsfrämmande. För dom är vår vardag nostalgi.
– Vi hjälper gärna till och hässjar, säger de. Ni har så roligt här på landet.
Efter någon timme kommer farmor med kaffe. Hon har huckle på sig, det har alla kvinnorna. Tv-kannan och brödfatet bär hon i en korg med rutig duk ovanpå. Förningsduken. Den breder hon ut på marken och vi sätter oss intill.
Nu – dricker jag den första klunken. Mmmm, gôtt.
Här. Här på högärdet smakar kaffet bäst. Det smakar aldrig så gôtt som på ett högärde bredvid en nyhässjad hässja. Allihop är svettiga, mina småsyskon också, smörgåsarna är färska, osten varm och farmor berättar hur det var förr.
– Förr. Då var vi många när vi skulle hänga hö, säger farmor.
Fortsättning följer.
Fotot på höhässjningen är hämtat från Upplandsmuseet. Riktigt så länge sedan var det inte som vi hängde hö hemmavid.
Länk: https://digitaltmuseum.se/0210111636212/hobargning-uppsala
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 418, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).