En språklektion för krigsherrar

Dikt för Ukraina

1.
Det hela är mycket enkelt
Det här är vårt land, det där är ditt land

Om du kommer farande från ditt land
in i vårt land med 150 000 soldater,
utan att vi bett dig komma,
för att skjuta och bomba våra barn 
Våra älskade barn
Varför skulle vi be dig om det?
Förstöra våra hem
Strö ut oss som lik i långa rader på våra gator
Långa ruttnande rader
av det som nyss var vänner och grannar
Mala ner våra städer,
våra vackra städer, 
till grus och blod och minnen

Då är du angriparen
och vi är de angripna
och ditt krig är 
ett krig

Ditt krig är ett krig

och vi, de angripna, kämpar 
för alla folks frihet,
för att alla älskade barn i världen
ska få gå på vackra gator
om de vill
och få tala fritt om kärleken 
men också om krig och förtryck
så att världen hör
Det är friheten som gör våra gator
särskilt vackra

– Minns ni krigsherren? kommer de att säga
Minns ni den fege
som var så rädd för språket 
att han försökte förbjuda
ordet krig

Men inte kriget krig

2.
Språket vann
Folket vann
Det brukar göra det

Du kan inte äga ett folk.

SVEN-OVE SVENSSON
Forshaga 17 mars 2023

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 248. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Tack för löpglädjen, Nils

För en tid sedan fick jag veta att Nils Lodin hade avlidit. Den legendariske grundaren av löpartidningen Springtime, numera Runners World Sverige. Det var ett ledsamt besked.
En gång i tiden inspirerade Nils mig både till att springa och skriva och nu gör han det igen. Jag går till snedgarderoben, rotar i kartongerna och hittar den till sist. Min gamla Springtime-keps, den som alla bar en gång i tiden.

Där står jag vemodig med en blågul knattekeps i näven och minns åren som krönikör i hans tidning. Just när jag tänker så kommer mejl från redaktionen. Får Runners World trycka mitt långa inlägg om Nils som löparguru som jag publicerade på bloggen för många år sedan?

I den stunden knyts mitt springande, mitt skrivande och mitt förhållande till Nils ihop till en cirkel. Stolt säger jag ja till deras snygga, effektiva layout av uppslaget och knyter på mig löparskorna än en gång tack vare Nils Lodin.

Förr sprang jag mest i mörker på vardagarna så här års. Medelsvenskt lönearbete har en tendens att stjäla dygnets ljusa timmar för en. Nöjen som motionslöpning får du ägna dig åt när solen gått ner.

När jag fick reflexväst
Nu måste jag berätta den igen, historien om reflexvästen. Det kan inte hjälpas. Saken är den att jag är rädd för bilar. Inte när jag sitter bakom ratten men när jag springer. Saken är dessutom den att förr sprang jag gärna rundan runt västra Forshaga via riksväg 62. Förbifarten.

Alltid var det mörkt och alltid höll jag mig halvt i diket varje gång jag mötte en bil på den dryga kilometern mellan tunneln och södra infarten. Värst var det bortåt Nordängen där det är ett långt räcke. Ska jag hoppa över räcket och springa i diket eller ska jag tro att bilföraren ser mig och har vett att styra mot mitten när vi möts?

Det har han inte alltid.

Till slut förbarmar sig min fru över mig. En regnig tisdag far hon in till OBS Bergvik i Karlstad och köper en reflexväst för 195 kronor. Den kvällen är jag så glad när jag ger mig ut på rundan. Det är mörkt ute, det är gott om trafik men jag är inte rädd. Hurra, här kommer en annan! Jag syns! Glatt springer jag två varv extra runt min halva av Forshaga. Jag möter bil efter bil i regndiset men nu är det slut med rädslan. Hurra! Jag syns! Visst är november är en härlig månad.

När jag kommer hem står hon på trappan och talar till mig med all sin kärlek i rösten.
– Min lille gubbe. Va’ bra att du har på dig reflexvästen som jag köpte åt dig på Bergvik för 195 kroner.
– Men varför har du vänt reflexerna inåt?

Kroppen trivs, själen sjunger
Det har gått minst 20 år och ett diskbråck sedan Nils senast publicerade någon krönika av mig. Nu ska jag alltså se mina ord i hans tidning igen. Lite ledsen och lite glad lufsar jag ut över ängen mellan vår gata och friluftsgården. I fjol gick det fortfarande en stig här som jag var med och höll öppen. Nu har de byggt en gång- och cykelväg över gärdet. Där jag brukar köra härlig snöpulsning varv efter varv har kommunen anlagt hundrastgård och Trafikverket bygger avfart från vajervägen som är på gång.

Det gör ingenting. Medan en större hackspett ropar från skogen vid Sisugården tar jag höger, hittar stigen bakom busshållplatsen och springer mot den norra tunneln under 62:an.

Jag är så glad att jag kan springa. Efter många år läkte diskbråcket 2008 så att ryggen orkar löpa igen. Det gick inte fort förr och det går inte fort nu men det går framåt. Kroppen trivs, själen sjunger. I smyg brukar jag titta in i Garmin-appen ibland. ”Din VO2Max är i den övre 5% för din ålder” står det. ”Överlägset”.

Säg ingenting till någon, men de orden är den här lufsande 72-åringen stolt över. Tack Nils. Tack för löpglädjen på skogsstigen uppför backen mot Lindåsberget.

Numera springer jag i ljus.

### Länk till blogginlägget från 2011:
Mina löparguruer: Nils Lodin

Mitt uppslag i nästa nummer av Runners World Sverige.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 240. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

När jag far till ett uterum i Deje och skrattar allvar

Jag tycker så mycket om människors möten. När de är som bäst får de vardagen att skimra.

Elektriker M
Som när vi ringer elektriker M för att vi fått ett fasfel i huset. Strax står han i vår garderob, lyssnar på en babblande gubbe (jag) och en tydligt förklarande dam (den kära vännen) medan han glad och vänlig rotar bland proppar och jordfelsbrytare och får vår värld att fungera igen.

Gudskelov för händigt folk med mobiltelefon, skruvmejsel och rätt attityd. Gudskelov för effektiva medmänniskor i skåpbil som kommer farande och lagar vad som trasigt är.

– Detta går på garantin.

Politiker E
Som när vi har möte i vår partiförening och bjuder in henne som vi tycker om. Röda dukar på borden, röda tankar i rummet, stearinljus som glimmar och kloka ord om sjukvård, kollektivtrafik och kultur från hon som ska bli regionråd. Medan vi äter våra färska lussekatter byter vi tankar kring den organiserade medmänsklighet som kallas region.

– Personalen, säger hon som vi ringde och bjöd in. Vi vill satsa på personalen.

Jag har sett den personalen slita i höst och vet att hon har rätt. Gudskelov för den personalen.

Glöggmys hos T
Som när vi vandrargubbar  har traditionellt decembermöte i  Gryningspatrullen med extra allt. Lax- och tomatsnittar och annat gott till glöggfikat efter vandringen genom Dejes historia. (”Där ligger kanalen som inte blev färdig när pengarna tog slut”).

 Medan snittarna smälter i munnen i T:s inglasade uterum blir vi till den leende och samtidigt djupt seriösa mansgrupp vi innerst inne är. Snart bjuder vi lite till mans på våra skröpligheter, kroppsliga bekymmer och sjukvårdserfarenheter och stärks av det.

– Är du orolig? undrar en av oss, medan jag tänker på orden som en klok chef lärde mig i den stora statliga förvaltningsbyggnaden i Karlstad.
– Den jag inte kan skratta med kan jag heller inte prata allvar med.

Gudskelov för pigga gubbasinnen som törs skratta allvar. 

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 233. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

När vi två gled ifrån varandra

Vi kom ifrån varandra, det är bara så.

Jag vet, det kan gå slentrian i varje förhållande om man inte håller det levande. Till slut blev hennes lovande kurvor och fina kullar helt enkelt för invanda. Själv var jag väl inte heller så rolig.

Fast hon var så spänstig.

Jag höll mig undan en lång tid faktiskt. Det gick veckor och månader, vi träffades förstås men det var mer som att vi tangerade varandra. Som vänner. Något förhållande kunde man inte kalla det längre.

Hittade tillbaka
Så kom hösten 2022. Då hände något. Vi hittade tillbaka till varandra. Det var som om det alltid varit bara vi två. Vi två, häftig andhämtning, romantiska solnedgångar eller glittrande ljus.

Jag är så glad för det, älskade elljusspår.
Nu är det du och jag igen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 231. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Världsmästerskapet i badwill

FIFA har beordrat Belgien att ta bort ordet Love på sina bortaställ.
Innanför kragen.

Därmed står det klart. VM-finalen i badwill kommer att stå mellan de båda blytungt kvalificerade deltagarna Qatar och FIFA.

Helt säkert får vi se många nickmål, med så många nickedockor inblandade.

Delegaterna värmer upp
Den uppvärmningen inför finalen vill jag se:

”Håller ni med mig, Herrar Mutkolvar?”
”Absolut, Signore ÖverJävelDelegat.” Nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick nick.

Nick.

Vad heter headbanga på qatar-infantinska?

### Det är förfärligt att fotbolls-VM går i ett land som Qatar.
### Men tack, reportrar, för alla avslöjande kringreportage den senaste tiden. Quatarregimens kvinnosyn och FIFA-generalen Infantinos människosyn har väl ingen missat?
### Alla människor ska ha rätt att älska vem de vill.

Samt att älska Belgiens kragar.
Även insidan.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 228. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Den mellansvenska snöplogsgränsen

Det är något särskilt med snö. Låt fem millimeter fjun landa på garageuppfarten och jag blir Fritjof Nansen på väg mot Nordpolen.

Låt det blåsa snöglop i mitt ansikte, några meter i sekunden, och jag blir Roald Amundsen på isen, fyra dagsmarscher kvar till Sydpolen.

Släng in några barnbarn i terränglådan och jag vill genast göra snöänglar och snökojor. Det bor en snöman i mina gener. Den kära vännen är likadan och snösinnet går i arv.

Ryssjäddrakyla
Men. Detta är en geografiskt ojämnt fördelad gen har vi förstått. Så fort det kommer en decimeter snög bortåt huvudstaden till braskar rubrikerna. Snökaos, snösmocka, ryssjäddrakyla, chocksmocksnöplogningseländesvärstakrisen. Vi lider med vännerna österut men drar något lite på munnen samtidigt och förundras över den mellansvenska snöplogsgränsen.

Inga ekar och adelsmän norr om Dalälven, det är sen gammalt. Inga snöplogar öster om Enköping, det är det nya.

Stå på er vänner.
Det kommer en vår.
Då börjar vi sörja men er sörja slutar.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 227. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Djur och barn är läsning

Vardag och ännu ett gräv ur arkivet från de månader när bloggen låg stilla och teg. Det är alltså ordrutor som jag tidigare publicerat på Facebook. Mappen heter Djur och barn.

Hur var det vi sa på redaktionerna? Djur och barn är läsning.
Trevlig måndag, var god!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 226. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Om gubbars framtidstro och ungt folks livfullhet

Herre med pension. Foto: Inger Nilsson.

Mina vardagar när jag går hemifrån pendlar mellan gubbar och unga damer.
De äldre håller framtidstron vid liv.
De yngre håller mitt sinne levande.

Låter det en aning paradoxalt? Jag vet. Det där med framtidstro och ålder är dessutom en ny insikt för mig.

Tack för hjälpen
Så här är det. Livet har sett till att jag regelbundet hamnat bland ungt folk, både när jag arbetade och nu i min pensionärsvardag. Unga pigga medmänniskor, ofta tjejer, som genom åren lärt mig nya ord som ”perfa”, ”flexa” och ”teams” liksom om vilka läsbara böcker som skrivits av författare födda efter 1980. Diamant Salihu, Suad Ali och dom.

Eller vad en hamburgare är på en webbplats.

Framför allt tvingar de mig att skaffa färskare referensramar än Per Oscarssons kalsongframträdande i Hylands hörna 1966, Ralf Edströms volleymål mot Västtyskland i VM 1974 eller tiden när Den Gamle var ungdomens hjälte.

Det var så roligt att arbeta tillsammans med de där kloka och vakna tjejerna på olika arbetsplatser. Det är så uppfriskande att möta andra lika pigga unga damer i vår bokcirkel och styrelse nuförtiden. Ni håller mitt sinne ungt och nyfikenheten kvar, det är inte det sämsta. Tack för hjälpen med det.

Orden går fortast
Gubbarna sedan. Det föll sig så att min vän Mikael och jag började vandra raskt i skogen tillsammans. I dag är vi fler och hastigheten värdigare men orden dansar lika fort. Någon kan blommor, några kan fåglar, alla kan fika och varje gång läser en av oss i Gryningspatrullen en dikt.

Jag träffar förresten äldre damer med, i ännu en styrelse. Varenda en av dem är mer beläst än vad jag någonsin kommer att bli. Respekt!

Dock tror de att den här karln är expert på datateknik, särskilt då digitala möten. Snälla ni andra, säg ingenting till styrelsen i Föreningen Värmlandslitteratur om hur det verkligen ligger till med den saken. Det är en så vacker tro.

De förklarar min optimism
Härom kvällen var det bokcirkel igen. Lokalen lånad av ABF, fem pers runt bordet, en hade fika med (saffranskakorna var ljuvliga!) och alla deltog friskt i diskussionen kring Nina Van Den Brinks biografi om Maja Ekelöf.

Jag minns ju uppståndelsen kring Maja 1970 och hur stark vänstervågen var de där åren. När jag berättar om den inser jag sakta varför jag kan vara den störste optimisten i rummet, så gôbbe jag är.

Det förklarar de nämligen för mig, ungdomarna.

– Jo förstår ni, det fanns en framtidstro, säger jag. Sverige blev jämlikare och jämlikare, år 1980 var klyftorna som allra minst.
– Då var inte vi födda…

Det är klart att det är lättare att tro på framtiden för den som sett att framsteg är möjliga, säger de. Lättare än för den som bara sett individualismen växa för varje år hon har levat. Trump & girighet & främlingsfientlighet & Putin & Ulf Kristersson och en socialdemokrati som glömt sin socialdemokrati.

Sådant lär jag av att träffa ungt folk. Det är en sån vemodig kunskap men ändå blir jag innerligt glad av de mötena.

Fotnot: med ungt folk menas här medmänniskor som är 30 år yngre än denne 71-åring. Med gubbar menas herrar med pension vilka utstöter ett särskilt sorts ljud när dessa herrar mödosamt kliver ut ur en bil. Gubbstönet.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 225. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Knott Is Da Shit!

När hösten kommer borde förlagen betala trängselavgift. Dels för trängseln på mitt nattduksbord och dels för trafikstockningen i mitt sinne.
Det är inte jobbigt att läsa bra böcker.
Det jobbiga är alla bra böcker man inte hinner läsa.

Höstens stora läsupplevelse hittills är Nina Van Den Brinks kloka och inlevelsefulla biografi om författaren Maja Ekelöf. Den återkommer jag till.

Just nu läser jag Bo Landins senaste bok Vatten – Land som han skrivit tillsammans med biologen Lennart Henrikson. Den verkar lika lovande och jag anade från början att den var bra. Dessutom tänker vi lika, Landin och jag. När texten handlar om svenskens syn på torra respektive våta marker, vem annars skulle komma på idén att studera namnskicket hos vårt naturälskande folk?

Här dräller av namn som Lind, Ek, Lund, Skog och Äng och sammansättningar av dessa. Massor av familjer har en gång valt de namnen för att hedra en naturtyp, skriver Bo Landin. Men:

”… där finns idag bara 26 Kärr, 38 Myr, 80 Myrdal, 11 Träsk och 19 Träskman och 10 som har förnamnet Mosse.
Vi har ännu inte lärt oss att älska våtmarkerna.”

Boken handlar om hur utdikningen av svenska våtmarker utarmat den biologiska mångfalden. Jag tänker återkomma till den med, när jag läst klart. Under tiden tänker jag på bajsande knott.

Det gjorde jag aldrig förr.

### Hur mycket knottbajs transporteras i Vindelälven? Det kom forskare vid Umeå universitet på att de ville ta reda på.
### Svar: 500 ton per dygn.
### Dessutom gör det bajset vattnet klarare. 

Knott is da shit! som vi säger på Grossbolstorp.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 225. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).