Kärlek – SVENSSONS SLÄNG

En dag bland oss lika och unika

Ida Johansson i utställningen ”Det kunde varit vi”.
(Fotot på väggen är taget av Magnus Laupa).

För mig handlar första maj om rättvisa. Om alla människors lika värde. I går fick jag se mycket av det på Gamla Kraftstationen i Deje.
Glada Hudikteaterns och fotografen Magnus Laupas utställning ”Det kunde varit vi” var ett av huvudnumret när årets säsong inleddes.

Fotoutställningen skildrar den mörka historien om hur personer med funktionsnedsättningar behandlades en gång i tiden i Sverige. Utställningen bygger på filmen med samma namn och tar upp rasbiologi och experimenten på Vipeholmsanstalten.

Börjar gråta
Så här skriver Magnus Laupa själv:

”Det är stilla i sovsalen. Ida vänder och vrider sig i sin säng. Hon drömmer. Plötsligt vaknar hon till, sätter sig upp. Tittar rakt in i min kamera. Två vårdare är snabbt framme, trycker ner henne igen.”

”Där sitter hon”, fortsätter han. ”Finaste Ida. Ljuset, blicken, så skör, så vacker. Jag börjar gråta och kan inte sluta.”

”Att få träffa Ida och kompisarna som agerar statister.
Att få visa att alla är lika och unika oavsett vem man är.
Det är det viktigaste projekt jag gjort. Jag har aldrig fått så många kramar som under inspelningen av DET KUNDE VARIT VI.”

Dagens varmaste applåd
Allra sist i programmet på Gamla Kraftstationen i går var det Ida Johanssons tur att själv hålla tal. Invigningstalet. Vi som hörde hennes sommarprogram i P1 i fjol kände igen den kloka, varma Ida från den gången.

Ida vet att arbetet hon och de andra gör i Glada Hudikteatern gör nytta. Vi är alla lika och unika.

Efter talet och efter att hon klippt det regnbågsfärgade bandet fick Ida ännu en applåd. Dagens varmaste.

En ny säsong på Gamla Kraftstationen har börjat.

ETT ANDRA HEM

Så här började mitt tal när jag inledde invigningsprogrammet:

Hej. Välkomna hem. Hit.
Det är så jag känner, när jag kommer till Gamla Kraftstation. Här är jag hemma. Mitt andra hem.
Det är så här jag vill att ett hem ska vara. Go frukôst. Trevlitt fôlk å stri mä när man har fått första koppen kaffe i sig och börjar känna sig pratbar.

Högt i tak. Mycke skratt å mycke allvar.
Historia i väggarna.
Go’ lunch.

Iblann får man till å mä en kram.
Iblann lyser sola. Då kan man sitta ute.
Fin trädgård.

Som ett hem.
Som en familj.

Men med en skillnad. Här finns det utrymme till väldigt mycket mer spännande och varierad konst och utställningar än vi har på väggarna där hemma. För mig är det en upplevelse, varje vår när jag kommer hit för första gången.

I år med kan jag säga.
Jag har tjuvtittat.

Jag presenterar och intervjuar dagens invigningstalare Ida Johansson.
(Foto: Anuki Sturua, Glada Hudikteatern).

(Foto: Sandra Bornstedt).

En av många verk av det andra huvudnumret i årets utställningar på Gamla Kraftstationen i Deje. Den anonyme konstnären bakom signaturen Hellstrom Street Art.

Mina framträdanden den närmaste tiden

Fredag 1 maj kl 11.00: konferencier när vårens utställningar vid Gamla Kraftstationen i Deje invigs.

Ida Johansson var fjolårets bästa sommarpratare tycker jag. Nu inviger hon vårsäsongen på Gamla Kraftstationen. Henne vill jag inte missa.

Söndag 3 maj kl 15.00, logen, Forshaga hembygdsgård: jag inleder vid berättarträff inför ett spännande teaterprojekt.

Kom gärna och berätta du med om ditt Forshaga.

Hur låter fôggeln?

Sol på balkongen, morgonfika, ringduva i kvarteret. Det lätet hittade jag själv på ramsan till. ”För-lov-ning? Hur-ra!”.
Heter du ringduva är det inte krångligare än så.

En skata kraxar, hon bygger årets bo i höga tujabusken och behöver ingen kom-i-håg-ramsa.

Jag har alltså klent fågelminne. Utseendet brukar jag ofta klara efter många års vintermatande där ute i paradisäppelträdet – med kikare och fågelbok redo på insidan köksfönstret.

Men hur låter fôggeln? Då krävs en ramsa.
Varför minns jag den enes gula vingband men inte den andres pigga drill?

### Jo, även vi har plockat in fågelmatarna och slutat mata för i år. Blåmessjukan härjar i Sverige och vi tänker inte bidra till fågeldöden.
### Länk: Sluta mata fåglar

Känn hur orättvisan suger

Tidig morgon på Grossbolstorps höjder. I går kom jag hem från vår årliga syskonträff. Vi bor långt ifrån varandra men när vi ses kvillrar samtalet.

Göteborg visar sig ha spännande miljöer som vi aldrig såg när fler av oss bodde där och Mariaplan är fortfarande en bra plats för mat och prat.

Ännu en trivsam träff där vi blandar barndomshistoria och nutid.

Kunde vara så enkelt
När jag kommer hem ligger nutiden i högar och väntar. I datorn fortsätter krigshetsaren Donald Trumps galna bilder på sig själv som påve och Jesus att fladdra förbi. Hans vän Putin sprider fortsatt död över Ukraina och i Hormuzsundet koncentreras all möjlig hårdhänt mänsklig konflikt.

Livet kunde vara så enkelt… tänker jag tyst för mig själv. Som alltid när jag sett nyheterna.

Den svenska fattigdomen
När jag öppnar mobilen hittar jag ett pressmeddelande från Länsförsäkringar. I dag har var fjärde svensk mindre än 500 kronor kvar dagen före lön.

Var fjärde svensk.

Tänk på den siffran nu. Inte på något konto, inte i fickan, inte undanstoppade i skrotlådan eller bakom köksklockan har de 500 kronor i buffert. Den gruppen har dessutom ökat, från var femte svensk i fjol till var fjärde nu.

Sverige suger. Rika blir rikare, fattiga fattigare.
Det är orättvisan som suger.

***

På köksbordet ligger två nya böcker från förlaget Bakhåll. I den ena möter jag min favoritpoet från julaftonen 1967 Nils Ferlin:

”Ungdom och ålderdom – Hur oändligt mycket lättare /
är det inte att vandra uppför än nerför.”

### Spännande miljöer i Göteborg? Prova Gatenhielmska kulturreservatet.
### Eller Sjöbergen med alla kolonilotter som arbetarna i trakten började anlägga på 1950-talet, långt bortom alla kommunala översiktsplaner. De första kolonistugorna snickrade de ihop av sockerlådor från Carnegie bruk vid Klippan en bit bort.
### Länsförsäkringars pressmeddelande: Växande klyftor i hushållens ekonomi. De svenskar som säger att de har ”i stort sett ingenting” kvar innan lön har också blivit fler. 12 procent i mars 2025 har blivit 15 procent i mars 2026.

Vårtider i skröpelåldern

Livet rullar på. Vän efter vän når skröpelåldern, jag själv med.
– Var har du ont? säger vi när vi möts.

Och ändå. Glädjen när skatorna börjar bygga igen, tranor skriar, sångsvanar seglar förbi i fin formation. När krokusar lyser framför verandan och tussilagon börjar slå ut på Facebook.

Jordklotet är skröpligt det med. I det stora. Men i det lilla, här nära, strävar vi på. Snön har smält, det börjar klia i krattor och planterspadar. Den går nog, den här våren med. I går såg jag till och med en glada.
– Jaså har tussilagon slagit ut på Kolgårn på andra sidan älven?
– Ja, det läste jag i nån grupp.

Snart är det frukost.
Då blir det roligt.

Känn flåset, ni där framme!

Tre händelser förändrade mitt liv. Den första var när jag erövrade skriftspråket hemma på Almar 1957. Den andra var när jag träffade en fin flicka i Lindforsparken 1967. Den tredje var – löpningen.

Jag trivs så innerligt bra med den trion.

Varje gång jag får en penna eller ett digitalt tangentbord i näven blir jag glad inuti.

Varje gång jag träffar forna kommunalrådet i Karlstad, Håkan Holm, blir jag också munter. Jag brukar påminna honom om det bästa han har gjort. Nämligen när han åkte åtta kilometer till folkparken bakpå min moped och hade räknat ut en sak. Att jag borde bli ihop med den där blonda som var kompis med hans tjej.
– Hon kommer i kväll förresten.
– Jaså du vill ha skjuts fler gånger.

Den kvällen anade jag inte att det var min blivande livskamrat som satt och frös om händerna bredvid mig på första bänkraden framför Lindforsparkens scen. Jag fick lov att värma dom hela uppträdandet.

Damen i fråga har aldrig någonsin frusit om händerna sedan dess. Jag tror att hon också var med i sammansvärjningen. Tack och lov.

Lärde mig aldrig gå
Den tredje kärleken började på våren 1952 när jag var ett år gammal. Löpningen. Jag sprang direkt brukade mamma och pappa säga.
– Du lärde dig aldrig gå.

Sedan löpte jag i skog, längs grusvägar och stigar i många år innan livet kom emellan och jag fick ställa undan mina två tunna blå gympaskor. Vietnamkriget, miljöfrågorna och de första journalistjobben tog all tid under drygt ett decennium.

Som tur var kom lusten tillbaka 1980. Då drabbade lyckan mig i form av en joggingvåg från Amerika. Nils Lodin med löpartidningen Springtime, vår gamle lärare från Sundstagymnasiet författaren Erik Bengtson och många andra såg till att den rullade in över Sverige med. Samtidigt tyckte friidrottstränaren Ulf Karlsson i Karlstad att man borde ordna en löpartävling i stan.

Svaret blev Götajoggen. Snabbt en institution bland alla nyfrälsta joggare i Värmland. Det dröjde inte länge förrän vi var massor av motionärer som köpte moderna löparskor och knöt på oss dom ungefär när segraren gått i mål i Vasaloppet varje år.
– Få se nu, hur många veckor är det kvar till joggen? Bra. Jag hinner.

Numera springer jag året om, inte minst när det är 20 centimeter nysnö på ängen intill Sisu-gården hemma i Forshaga. Det har jag IF Göta, Erik Bengtson och Ulf Karlsson att tacka för.

Kräm i vaderna
Götajoggen. I många år vattnades det i munnen när jag tänkte på de 15 kilometrarna genom stan. Uppvärmningen bredvid Kärleksdungen. Den ivriga trängseln nerför Karl IX:s gata. De spontana vätskekontrollerna på Sommarro. Synen när man kom ut ur Mariebergsskogen och såg ett långt led av löpare runda Mariebergsviken med ett gäng svarta kamrater i täten.

Medaljen. Analysen på innerplan efteråt. Resultatlistan som kom i tidningen någon dag senare. Tiden som långsamt blev bättre, år efter år, i takt med att löparskorna började kräva att få komma ut åtminstone fyra dagar i veckan. Helst fler. Helst året om. 62 minuter, det får väl duga för en 43-åring utan löptalang?

Den 24 juni har jag tänkt återuppleva känslan. Musklerna har blivit äldre, lungorna med. Men vem har sagt att inte en karl ska få ha spring i bena, bara för att det står 75 år i startlistan? Nu när det är SM också.

Deje har förresten ett prima gym i källaren på Klarälvsbadet. Redan i december hade jag fått mer kräm i vaderna. Nu kör vi.

Känn flåset, ni där framme i elitstartfållan!

Mina arbetsrum

När livet är bäst är det arbete och kärlek.
Platsen är inte så viktig.
Men jag undrar hur många arbetsrum jag haft?

– Med eller utan tak?
– Både och.
– Har inte du jobbat på en väldig massa ställen?
– För all del.

I vedskjulet hemma på vårt småjordbruk. Farmors kamin behövde ved.

Ovanpå hölass efter hölass: ”Stå ôpp å trô ner!” sa pappa och sjöng. Stå upp och trampa ned. Höet måste in, snart kommer regnet.

I hytten på vår GMW-traktor med harven på släp. Första tre timmarna var det riktigt roligt.

I en glänta i skogen med röjyxa i näven. Sly skall med skoltrött ung man bekämpas.

Bredvid ett paket tvåtumfyra på brädgården på såga’ i Molkom. Allra oftast vid förstakapan i gamla justerverket. Någon gång på landgångarna vid sjösorteringen. Soligt ibland, iskallt ibland. Friskt.

Ensam på Värmlands Folkblads lokalredaktion. Sommarvikarie för en legend, lärde mig att i Munkfors heter det ”på centrum”.

Tätt intill ett gäng duktiga reportrar vid ett fullbelamrat skrivbord i Jönköping. Blev utskickad för att göra Vi tycker. ”Syter du för att deklarera?”.

I vår malakitgröna Saab, parkerad i en glänta mellan tallar. Nervevad ruta, koltrast 20 meter bort. Där satt jag vid ratten och skrev facklig lärobok för hand i ett rutat kollegieblock. ”Varje avslutad förhandling är början på en ny.”

Femtio centimeter från henne som var ansvarig för ambulansutlarmningen den natten. SOS-centralen i Karlstad, lamporna lyste i snörväxeln.

I receptionen på Räddningsverket. Log glatt emot alla som kom, utom åt en som alltid såg grinig ut. ”Se inte så sur ut” sa han en morgon och fick mig att inse att jag var som en spegel.

I katedern på universitetet, Skapande svenska. Skrattade mycket och grät någon gång tillsammans med studenterna när en av mina skrivövningar kommit nog nära.

Liggande på sängen med datorn på magen. Hoppat över frukosten, ville redigera årsberättelsen till vårt länstrafikbolag först. Vinröd- & blårandig morgonrock, gula yllesockor. Långt före pandemin hade jag fått lov att jobba hemma någon dag i veckan för att kunna skriva koncentrerat. Chefen trodde att jag satt upprätt vid ett bord men ibland är dator på mage effektivare. Det är resultatet som räknas, inte arbetsställningen.

På flotte på Klarälven, i kanot på sjön Bunn, i linbana ovan trädtopparna i Kolmården, i u-båt vid Berga örlogsbas, i militärtält nära havet vid Nynäshamn, på St Johns East Fire Station i Brooklyn. I Hamar, Oświęcim, Mariehamn, vid Ranke Strasse och Karl Johans gate. På scenen i Mårbackaladan med Monica Zetterlund väntande utanför. Hon hade ont i ryggen.

– Har du haft några udda arbetsrum?
– Hörde du inte det?

I lastrummet på ett Hercules-plan, skakad på väg hem från jordbävningsbyn i östra Turkiet.

I ett orange tvåmanstält intill Riksröse 86A mitt på gränsen till Norge. Utmattad efter tre lååånga löppass i rad.

På en solig terrass i grekiska Kavalla med utsikt över Egeiska havet medan klockorna i De heliga Anargyrois kyrka på andra sidan Emilianou-gatan ringde in morgonen. Ivrigt Moleskinblock i näven, lycklig.

– Duger det som lista över arbetsrum?
– Det duger. Har du jobbat hårt i ditt liv?
– I alla fall mycket. Jag har intervjuat en knarkhund också.
– Utomhus?
– Absolut. Du hör klicket bättre då, när han får sökhalsbandet på sig.
– Gick hunn’ igång när han hörde klicket?
– Så in i norden. Har jag sagt det?

BILDER:
# Intervjuar badande vid Trötviks badplats i sjön Rottnen, Gräsmark.
# Huggit ved.
# Flotten från reportageresan med familjen på Klarälven.
# ”Vill du ha en bit äpple?” frågar kvinnan i den jordbävningsdrabbade byn i Turkiet.
# Tidningen Sirenens utsände på St Johns East Fire station i Brooklyn, New York.

Sista bilden är från ett av mina boksläpp på Gamla Kraftstationen i Deje, här något beskuren. (Foto: Sandra Bornstedt).

Två vanor första söndagen i mars

Alla dagar ska inte se likadana ut.
Lagom många traditioner bygger en ryggrad åt året.

Alltså sätter vi iphonen på ringning så vi hinner duka upp årets Vasaloppsfrukost & fika i tid. Smör, bröd, kex, ost, marmelad, brieost, melon, tomat, gurka, lufttorkad skinka, filmjölk, yoghurt, müsli, kaffe och kaffebröd. Allt det där vi behöver för att heja fram Alvar över myrarna mellan Berga by och Mora.

Sedan sitter vi framför tv-apparaten och hejar på ett gäng listiga lagskidåkare, tuggar brieostsmörgås och sörplar kaffe. Kopp efter kopp.

Är det tradition så är det.

När segrarna gått i mål under portalen i Mora följer nästa inarbetade vana. Alla dagar ska inte vara lika men alla Vasaloppssöndagar ska vara det. Nu är det tid att ta på mig träningskläderna, starta Garmin-klockan och sakta jogga ut över ängen, in under 62:an och bort på vägen mot torpet Ängbråten. Denna dag ska jag alltid löpa just där, snön och isen på grusvägen ska alltid ha smält och varje steg ska spritta av vårkänslor.

Alltid.

Precis så blir det. Tre bäckar porlar kraftfullt, en tupp gal, en hönsgård väsnas, en jakthund ropar att han ser mig och ett ridande barn leds förbi på häst.

Efteråt plitar jag ner min rapport i mobilen, glad av den korta marsrundan ännu ett år.

Lycklig stund.
Gruset framme.
Vände vid Ängbråten.
Plogvallar kvar, snö på åkrarna.

Talgoxe, gulsparvar, skata.

### Tack liv för att jag fortfarande kan springa fast jag fyllde 75 nyss.
### Tack för fin vinter och nu pigga bäckar nerför Grossbolstorps höjder.

När pennan tiger

Nej. Jag har inte haft februarilov.
Det är inte därför bloggen varit tyst.

Vintern har varit fin. Den kära vännen och jag har tränat på gymmet i källaren under Deje badhus. Vi har räknat fågelarter vid matningen utanför köksfönstret. Just nu är vi uppe i 23 arter, en glad och bra vintersiffra för oss. Vi har haft två fina katter på besök, Misa (den reserverade av dem) bestämde sig plötsligt för att adoptera mig. Känslan när en klok katt som inte går att lura tassar in i rummet där jag vilar middag, smyger upp på min mage och börjar kurra och snutta på min mjuka julklappsmorgonrock. Den känslan är underbar. Februaris bästa belöning, tätt följd av att jag fick förmånen att uppträda inför Värmlands idrottshistoriker tillsammans med Erik Bengtson, min inspiratör sedan gymnasieåren, och av att snön uppe på ängen intill oss var härligt pulsbar i veckor. Jag vet ingen bättre löpträning.

Vintern har varit förfärlig. Nu erkänner till och med staten Israel att över 70 000 människor har dött i kriget i Gaza. I Ukraina fortsätter Vladimir Putin att döda demokrater. Här hemma har en majoritet i riksdagen tagit det skamliga beslutet att det är klokt att låta barn växa upp i vårt land, lära dem svenska, ge dem omsorg på förskola och utbilda dem i grundskola och gymnasium – för att sedan på värsta sverigedemokratiska sätt kasta ut dem, ut ur vårt land.
– Hej då. Vi bare skôja. Du va’ inte välkommen.

Det har varit en vinter.