Kärlek – SVENSSONS SLÄNG

Att fånga kärlek i burk

Onsdag 12.15
Ibland sitter man på fik och känner efter om den lätta huvudvärken börjar släppa när man fått höger hörapparat tillbaka efter drygt en vecka.

Gôtt fikabröd.
Hittills ingen värk.
Hör varenda frasande i hela huset.

Onsdag 12.21
Fortsätter läsa Jonathan Safran Foers ”Extremt högt och otroligt nära”. Hittar episoden på sidan 220.

Älskar den.

Onsdag 12.31
Hämtar påtår.

Pojken i berättelsen har gjort en telefon av två konservburkar och ett snöre. Han ber flickan i andra änden av snöret på andra sidan gatan att säga att hon älskar honom.

– Jag älskar dig, svarar hon. Snöret vibrerar mellan dem.

Då sätter pojken ett lock på sin burk, tar bort snöret och ställer upp hennes kärlek till honom på en hylla i sin garderob.

”Naturligtvis skulle han aldrig kunna öppna burken, för då skulle han förlora innehållet i den. Men det räckte för honom att bara veta att det fanns där.”

Onsdag 12.48
Jag köper bullar med hem.
Två saffranstosca.

När jag går ut till bilen intill tegelhusen vid Norra fältet knarrar mina steg i krispigheten. Snart sitter jag vid ratten på väg hem från stan och funderar på att göra oss en burktelefon.

Två burkar, en kärlek och ett snöre.

Fem favoriter i november

Bilden med det alkoholfria bubblet är från den 13:e maj.

Min favoritpublik är 80 pensionärer i Kulturhuset i Deje. De skrattar, ler och tänker allvarliga tankar med samma snälla inlevelse.

Mina favoritfåglar är 10 fina stjärtmesar på regelbunden snabbvisit vid matningen. Ivrigt hoppar de omkring och trivs, som pigga pingpongbollar med svans. Svish, så är de borta igen.

Mitt favoritprogram är när det står en rörd svenskamerikan med handen mot en 1800-talslada. Falu rödfärg på handen, nyss hörde vi honom läsa berättelsen om förfaderns fattigdom här i landet.

Min favoritsjuksköterska är C i Torsby. På vackert sjungande nordvärmländsk dialekt ringer hon och berättar att mitt PSA-värde är omätbart. Strax därpå blir hon glad när jag säger hur jag mår.

Mitt favoritinlägg på Facebook är när just hon har ringt det där samtalet och jag kan skriva samma fyra ord igen: ”I dag firar vi.”

Det är livet vi firar då, den kära vännen och jag.
Jag vill leva.

”Hälsa att dom får komma hit och plocka mer om dom vill”

-Min snälla farmor som tog emot Ilari, det finska krigsbarnet. ”Det kunde ha varit vi” sa hon. Henne lärde jag av.
-Min hästkarl till farfar som behöll Sessan, vår kloka gamla ardenner, långt efter att hon arbetat färdigt på gården. Hon fick ledigt sista åren.
-Min skrivglada faster som jag brevväxlade med i barndomen.

Nu ligger de här, i gravplats 397, område 5U, på Rudskyrkogården i Karlstad. I dag har vi tänt ett ljus för deras skull. Trevat oss fram i mörkret mellan alla gravlyktor, letat efter 397, borstat bort några löv från stenen och stått där och känt historien.

Äpplen till hyreshusens barn
Alla dessa anekdoter farmor berättade om gårdarna hon bott på. En gång skickade hon med mig en stor kasse med äpplen att dela ut till kamraterna i min förstaklass på Färjestadsskolan.

– Det kan dom behöva som bor i lägenhet och inte har några äppelträd. Hälsa att dom får komma hit och plocka mer om dom vill.

Samma eftermiddag kom det flera familjer från hyreshusen på Färjestad cyklande halvmilen hem till oss. Skivedsvägen hade nyss fått beläggning och var lättcyklad. När de plockat färdigt bjöd farmor Gerda på kaffe och saft.

Tack, ni gamle.
Tack för ”Det kunde ha varit vi”.

Stora norska akvarelltur’n

Tirsdag morgon
Uppe före alla tuppar på Grossbolstorps höjder. Kliver ombord på dubbeldäckare på väg mot Telemarks fylke. Vi ska inte köpa margarin och socker. Vi ska hälsa på i en norsk kuststad med 5 500 invånare. Kragerö. Lars och Junior Lerin har öppnat galleri där.

Utanför bussfönstren rullar snart Värmland förbi i morgonmörkret.
Jag tror det.

Lite senare, något ljusare
Håkan, vår trevlige reseledare, går runt på övre däck och tar upp beställningar inför kvällens måltid i Drammen. Vi väljer varsin Cesarsallad à 269 norska kronor.

07.57: tre älgar på hygget till vänster.
08.01: en ensam älg på hygget till höger.
08.45: ståfika under E18-bron i Örje, ett jämfotahopp från Haldenkanalen. Busschauffören vänder sitt fordon med ändan långt över kajkanten. Intressant.
10.24: åker in i 7,3 km lång tunnel under Oslo-fjorden.

Det är som om hela resan är en Lars Lerin-målning.

Hit vill vi tillbaka
13.15: framme i den fina kuststaden Kragerö. På både nära och något längre håll klättrar husen. Några nybyggda, andra K-märkta. Hit kommer 30 000 besökare på sommaren men den ruschen dör när skolorna ringer in på hösten.

Utställningen?
Den är fantastisk. Det visste vi från början. Lars är en mästare. Vi beslutar på stående fot att komma tillbaka en sommardag. Då ska vi gå och strosa längs kajer, båtar och vitmålade hus. Dessutom ska vi komma ihåg att räkna tunnlarna på vägen hit. Norskarna är ett borrande folk.

15.40: När bussen vänder hemåt igen har det vackra Norge bytt från Lerin-väder till färgglad höst längs vikar, berg och mjuka åkerfält.

Han visste var han la sitt nya galleri, den gode Lars.

Sista bilden är ett foto taget genom ett av galleriets fönster.

Ingen paussyssla, det jag gör

Passar oss.

Stressad, tycker frukosten tar tid. Klockan går och jag har inte sprungit än.
Då plötsligt slår det mig.

Det har varit en bra sommar. Vi har blivit passade av katter, badat i mellersta kommundelen och dessutom hittat tillbaka till en favoritbadsjö från miljökampens dagar, letat Hittautstolpar, badat i hav, sjungit allsång, varit SM-publik, tittat på gräshandboll, hälsat på nattskärran, hämtat svamp, fikat i skogen, fotograferat fyra generationer starka kvinnor, käkat tapas vid kanten av Klarälven och vandrat i fjäll. Umgåtts med älskade barn och barnbarn, lassat ved med några av dem, hittat Sveriges finaste gravsten, sett Västanå Teater ge liv åt Selma Lagerlöfs text ett år till.

Själv har jag fått uppträda både hemma och borta och dykt upp som kepsgubbe i två goda vänners färska roman. Samtidigt växer en ny pirrighet sakta fram i den egna datamaskinen och en julivecka sprang jag flera rundor med den unga handbollspelaren i släkten.

Lycka. Lycka allt det.

Precis tvärtom
Fast det var inte det som slog mig vid frukostbordet. Det var att min löpning inte är en enkel paussyssla i väntan på något viktigare. Det är precis tvärt om.

Hur som helst, nu är det höst och nya hyss kliar i löparbenen. Härmed förklarar jag sommaren 2025 för avslutad.

Tjohoo!

Viktig syssla Klicka och följ med!

### Jag skrev ett inlägg i gåg om Tidö-kanonernas kulturkanon.
### Och som sagt:
### Klippa häcken, trimma gräset på framsidan, tömma kompoströret… Vem farao har inte gjort trägårdhslistor?

När vi till sist stannade till

Det finns platser vi talar om varenda gång vi far förbi men ändå far vi förbi.

Nu har vi stannat.
Naturligtvis blev vi belönade.

Jag har suttit intill den okände soldatens grav vid Triumfbågen i Paris tillsammans med min liftarkompis Q. Jag har stått vid sångaren Jim Morrisons grav i Père-Lachaise, fotograferat en sten med hammaren och skäran på Södra Finnskoga kyrkogård, besökt Jan Nilsson i Skrolyckas enkla träkors och hoppat högt inför en sten med bara ett förnamn vid min konfirmationskyrka i Molkom.

Mitt förnamn.

Men stenen vi såg på kyrkogården i Billingsfors håller jag högst fast jag inte visste det innan.

Sista bruksägda kyrkan
– Tänk, det är precis som om kyrkan ligger mitt inne på bruket, brukar vi säga när vi passerar.

Just där järnvägen, väg 164, Dalslands kanal och Upperudsälven i dag möts, där byggde de ett järnbruk 1738 som nu är ett pappersbruk. Efter 25 år lät bruksägaren Leonard Magnus Uggla dessutom bygga en kyrka här.

När Steneby församling övertog henne 1981 var hon en av Sveriges sista bruksägda kyrkor. Det är som om industriområdet riktigt kramar om den vitmålade träkyrkan invid sjön.

Finaste texten på en gravsten
Vi får en impuls när vi än en gång far genom Billingsfors – och svänger höger. Passerar infarten till bruket, rundar pappersarbetarnas parkering, fortsätter några meter mot en lite lugnare plan invid sjön. Kyrkans parkering.

Laxsjön glittrar och luften luktar lätt av sulfat när vi dricker kaffet vi hade med oss. Sedan tar vi stentrappan upp på den fina kyrkogården där forna bruksarbetare samsas om utrymmet med de betydligt rikare medmänniskorna av släkterna Waern och Uggla.

Efter några steg i gräset hittar vi den.
En finare text har jag aldrig sett på en gravsten:

”Holger
Elisabeth
= sant”

Laxsjön glittrar. Landskapet i Dalsland är en treenighet av berg, skog och vatten står det i en broschyr de delar ut gratis där borta i kyrkan.

Det är också sant.

Omkramad av pappersbruket ligger kyrkan.

### 1946/47 spelade Billingsfors sin enda säsong i fotbollsallsvenskan. Man vann inte en enda match och ligger därmed sist i allsvenskans maratontabell.
### När filmen Smala Sussie spelades in fick Värmlandstrafik rigga upp en bussomstigningsplats med värmländska hållplatsskyltar på en bruksort i Dalsland. Var inte den orten Billingsfors?
### Filmarna från Trollywood tyckte att Dalsland kunde vara värmländskt nog.

Uppleva, sleva & leva

Högsommar. Ännu en tid då vi har fullt sjå med att fortleva, uppleva, utleva, inleva, återuppleva, plocka, sleva och – bara leva.

Så här till exempel.

Fantastisk Kejsare i Berättarladan

Redan öppningsscenen är värd resan till Rottneros och vid genrepets slutscen har jag tårar i ögonen. Det är första gången i Berättarladan.

Västanå Teater har lyckats igen. Årets sommarteater Kejsarn av Portugallien är SÅ bra. För oss dessutom höjdpunkten på teaterns populära publikskola.

I år fick vi en ny favorit redan innan föreställningen. Paret Pär Furås och Marianne Skagerlind-Furås miniatyrer med scener ur berättelsen.

Åk i tid så ni hinner se den i foajén!

Finns det biljetter kvar till Kejsarn så köp!

LÄNK:
Den här texten är svår att skriva

Magisk natt med Brattforshedens egen cikada

Det blev en makalös kväll på Brattforsheden i natt. Vi var tre ur Gryningspatrullen som länge låg i en tallbacke vid norra Kittelfältet och väntade.
Och väntade.

Knotten mådde bra, natten var fortfarande ljus och kaffet svart. Och vi väntade. P I läste egna fina dikter som vi begrundade.
Och väntade.

Då – kom först morkullan orpande över våra huvuden. Så, prick klockan elva, hör vi det första surret. Som en tallhedens egen cikada låter hon, nattskärran. Eller han om vi ska vara noga. Det är ju hanens sätt att hävda revir och locka på honor vi hör från tallen en bit bort. Ett magiskt läte.

Vi ligger i lingonriset och lyssnar. Hela nejden surrar.
Vi går så småningom på den smala stigen, stannar och ser en av nattskärrorna sjunga från en tallgren 15 meter bort.
Vi blir kringflugna av halvtokiga skärror i akrobatiska flygövningar, olikt det mesta vi brukar se en vanlig natt i juni.

Innan vi till sist kliver in i bilen igen har vi hört både varningsrop, spelsång och det speciella klatschet med vingarna över ryggen. Samt skådat, kollat, glott, betittat och förundrats på närmare håll än någonsin.

Stort tack, fôggler, för den fenomenala uppvisningen!

På tredje grenen nerifrån sitter en av kvällens nattskärror och sjunger. Film från norra Kittelfältet på Brattforsheden i natt. (Läser du detta i mobilen är filmen rättvänd, i min dator blir den lustigt nog uppochnervänd. Magi, säger jag ju.)

Den trion trivs jag i

Anita Stjernlöf-Lund som inte bara är en mästare på att formge böcker, hon skriver bra också.

Ann-Katrin Majbrittsdotter, den duktiga konstnären som skrev så fint om Amir, den afghanske flyktingpojken, och nu om afghanska kvinnor.

Det sällskapet fick jag vara med i när Helena Hagelin på vårt bibliotek skulle välja ut tre forshagaförfattare i Bibliotek Värmlands serie ”Värmländska röster”.

Jag blev så glad.

### Läs mer:
Veckans värmländska nedslag: Forshaga