Det blev en makalös kväll på Brattforsheden i natt. Vi var tre ur Gryningspatrullen som länge låg i en tallbacke vid norra Kittelfältet och väntade. Och väntade.
Knotten mådde bra, natten var fortfarande ljus och kaffet svart. Och vi väntade. P I läste egna fina dikter som vi begrundade. Och väntade.
Då – kom först morkullan orpande över våra huvuden. Så, prick klockan elva, hör vi det första surret. Som en tallhedens egen cikada låter hon, nattskärran. Eller han om vi ska vara noga. Det är ju hanens sätt att hävda revir och locka på honor vi hör från tallen en bit bort. Ett magiskt läte.
Vi ligger i lingonriset och lyssnar. Hela nejden surrar. Vi går så småningom på den smala stigen, stannar och ser en av nattskärrorna sjunga från en tallgren 15 meter bort. Vi blir kringflugna av halvtokiga skärror i akrobatiska flygövningar, olikt det mesta vi brukar se en vanlig natt i juni.
Innan vi till sist kliver in i bilen igen har vi hört både varningsrop, spelsång och det speciella klatschet med vingarna över ryggen. Samt skådat, kollat, glott, betittat och förundrats på närmare håll än någonsin.
Stort tack, fôggler, för den fenomenala uppvisningen!
På tredje grenen nerifrån sitter en av kvällens nattskärror och sjunger. Film från norra Kittelfältet på Brattforsheden i natt. (Läser du detta i mobilen är filmen rättvänd, i min dator blir den lustigt nog uppochnervänd. Magi, säger jag ju.)
Anita Stjernlöf-Lund som inte bara är en mästare på att formge böcker, hon skriver bra också.
Ann-Katrin Majbrittsdotter, den duktiga konstnären som skrev så fint om Amir, den afghanske flyktingpojken, och nu om afghanska kvinnor.
Det sällskapet fick jag vara med i när Helena Hagelin på vårt bibliotek skulle välja ut tre forshagaförfattare i Bibliotek Värmlands serie ”Värmländska röster”.
Jag har svårt att skriva om Västanå Teaters publikskola Det är för mycket som är bra och borde nämnas.
Vi har följt Västanå Teater i Rottneros ett antal decennier. Sett deras föreställningar, glatts åt deras framgångar.
Föreställningen Nils Holgersson vi såg tillsammans med 7-åringen och 4-åringen kom att betyda mer än vi begrep den gången.
Jag har huttrat under filtar med arbetskamrater i augusti. Svettats i värmebölja med den kära vännen, när föreställningen fått avbrytas för att skådespelarna skulle hinna gå runt i bänkraderna och dela ut vatten.
Jag har älskat dansen, dräkterna, musiken, maskerna, manusen, skådespelarprestationerna, scenografin och regin.
Älskat själva ladan och bilresan dit, full av förväntan, och hem, bredvid dimslöjorna längs Ämtan.
Det gör jag än.
Pirr dit, efterprat hem Nu har vi lyckats anmäla oss till deras och Folkuniversitetets populära publikskola igen. Den, där vi får följa arbetet när årets sommarföreställning växer fram.
Dags igen för pirr i magen dit och småningom den där resan hem förbi Ämtan och Mårbacka. Den med efterpratet.
En av våra bästa romaner Jag har länge tyckt att Kejsarn av Portugallien är en av de bästa svenska romaner jag läst. Stunden när den motvillige Jan i Skrolycka får sin nyfödda dotter i famnen rymmer så mycken kärlek. Stunden när han inser att hon måste få sitt namn av solen likaså.
Selma Lagerlöf har skrivit den vackraste skildring jag vet av när du för första gången tar emot ditt nyfödda barn i famnen.
Därför känns det fint att årets sommarföreställning ska handla just om Jan. Kejsarn.
Fattar varför Vid träff nummer ett myllrar det av folk i loftet när klockan närmar sig 18. Är vi 100? Ännu fler väl? Nu börjar det.
Det är när jag hör Leif Stinnerbom i arbete på repetitionerna under publikskolan som jag får en djupare förståelse för varför jag tycker så mycket om Västanå Teaters föreställningar.
Det är när jag (vid nästa träff) ser Inger Hallström Stinnerbom visa hur oerhört genomtänkta hennes val av kläder till folket och överheten är som jag också inser vilken viktig del i gestaltningen hon och sömmerskorna har. Folk är folk, överhet är överhet, beige åt tjänstefolket, färg åt herrskapsflickorna. Förkläden, band och manschetter är lika genomtänkta de.
Selma skrev romanen på värmländska Leif har som vanligt varit grundlig. Läst Selmas roman har många av oss gjort men han har dessutom gått till källan och läst originalmanus. Där har han kunnat se att Kejsarn av Portugallien från början är skriven på värmländska innan Valborg Olander renskrev den. Upptäckt att Selmas värmländska i texten inte är ren fryksdalska, sådan som folket runt omkring henne talte. Det verkar som om språket på herrgårdarna påminde mer om det som Leif Stinnerbom känner igen från västra Värmland, berättar han vid första träffen.
Sedan får vi se en repetition med några av skådespelarna. Långsamt arbetas uttrycket fram. Vem är du som herrskapsflicka gentemot den fattiga Kattrina? Vad tänker du, vilken är undertexten?
Spridda skratt från publiken varvas med nya allvarliga försök på scengolvet nedanför oss. Hela tiden slås jag av hur oerhört medveten regissören är om betydelsen av varje kroppsrörelse, varje min, varje röstläge i scen efter scen.
Med mild röst får han dem att förstå vilka de är i berättelsen. Ibland skådespelar han sin regi.
Dokumentär och lektion Första träffen känns som en bra dokumentär kring god regi. Den andra som en lektion i vad kläder kan gestalta. Även Inger Hallström Stinnerbom har jobbat i decennier med Västanå. Bakom henne på scenen hänger dräkterna på galgar. Efter hand börjar vi förstå vad varje plagg berättar.
Se? Nej, vi känner det med magen.
På köpet får vi lära oss hur man kan köpa klässbolsdukar (av alla material!) billigare. Det är folket som ska ha det linnetyget i sina kläder. Herrskapet ska bära ylle. Dyrast per meter? Den fattiga Klara Gullas röda sidentyg.
Sminkar sig själva Vid den andra träffen får vi också se fortsatta repetitioner. Hur ska husförhöret gå till, hur nervös är prästen inför nye husbonn på Falla, vad är det Jan i Skrolycka ser som ingen annan ser?
Nu får vi även vara med när den blivande kejsarn provar kejsarrocken och husbonden Erik i Falla sminkas. Den svarta rocken passar men ska den ha röda manschetter eller inte? Hur mycket behöver sminkningen förstärkas när ljussättningen ska hjälpa oss att se de agerande ända uppifrån de övre bänkraderna?
Innan premiären har varje vuxen skådespelare fått sitt sminkschema på bild och en egen sminklåda. De sminkar sig själva. Barnen får hjälp av teaterns barnansvariga.
Säljer bra Snart är det dags för tredje mötet med publikskolan. Får vi möta musiken och dansen då? Vi längtar redan. – Säg till era vänner att beställa biljetter nu om de vill kunna se föreställningen, säger Leif Stinnerbom. Försäljningen har gått väldigt bra.
Jag tror jag vet varför.
### Förra gången Västanå Teater berättade Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien var år 2000. ### Det blev en av de första föreställningarna i Berättarladan i Rottneros. ### Även då en höjdpunkt i Västanås repertoar.
Strax ska Leif Stinnerbom visa oss hur berättelsen om Kejsarn av Portugallien växer fram på scenen i Rottneros.
Hanna Kulle som den fattiga Kattrina och Ina Jonsved som Fru Liljecrona.
Beige linne för folket, mera färgdetaljer i herrskapets ylle. Långsamt får Inger Hallström Stinnerbom oss att förstå hur mycket skådespelarnas kläder betyder för gestaltningen.
Inger Hallström Stinnerbom ser på när Ulrika Lundgren arbetar med Kejsarns (Rolf Degerlund) kejsarrock. Den passar. Men ska den ha röda manschetter?
Eva-Lena Jönsson Lunde börjar anlägga sminket på Erik i Falla (Lasse Carlsson).
Den vackraste dagen i maj cyklar vi norrut. Stolpar! ropar banvallen.
Motvinden är brutal på gärdena vid Forshaga återvinningscentral men vi ger icke tappt. Vi har nio besök att utföra.
Den kära vännen trampar ett varv när jag trampar två, ty hon är elektrifierad. Innan vi är hemma igen, 36 kilometer senare, kommer hon att ha kört orken ur mig utan att ens ha försökt.
Elcykeln frustar Vid järnvägskiosken i Deje får vi glass och strax bortom infarten till vår favoritbadplats måste vi ut på vanlig trafikerad väg. Solen skiner och dagen är ung men jag blir stressad av biltrafiken i alla fall.
Äntligen står det Dömle på vägskylten. I dag ska vi inte äta, fika eller bada spa på herrgården. Vi ska hitta nio kontrollstolpar i motionssatsningen Hittaut som finns här i omgivningarna. Kartan är full av vägval för en cyklist.
Det går bra. Vi hittar allihop. Då får vi äggsmörgås och mjölk vid kanten av Smårissjön. Sjön glittrar och elcykeln står och frustar där hon ställde honom.
Försöker dra ut på tiden Herrgården har mejlat att vi måste anmäla i förväg om vi vill fika där. Då fikar vi på Gamla Kraftstationen i stället, när vi kommer tillbaka till Deje. Jag dricker påtår, babblar med folk och kollar på konst jag redan sett flera gånger.
Bra tavlor? Absolut. Men den kära vännen vet mycket väl varför jag försöker dra ut på tiden. De tio kilometrarna hem.
### Nu startar hon Eltramparn igen. Det är medvind och gransångarn sjunger. ### Hittills i mitt liv har jag sprungit en gång till Dömle och cyklat en gång. ### Borde det inte gå att paddla?
De nios gäng.
Paus intill Smårissjön.
Leonardo da Vincis självbärande bro, här i glas av Emil Andersson.
Den ruffa industrimiljön lämpar sig bra som utställningslokal.
Överst Anja Pärson i Caroline Roosmarks tolkning. När vi kommer hem får vi läsa att Meta Velander, nedtill på bilden, har avlidit, 100 år gammal.
Jättestora storebror Fortum tar hand om lillebror Gamla Kraftstationen genom att skapa en generös älvutsikt. Se pilen. (* Varning: kan innehålla spår av ironi).
”Vad ska du bli när du blir stor?”. ”Ett träd. Då ska jag räcka ända upp över kanten.”
Om inte mormor tagit tåget från Råda till Karlstad 1905, då när morfar redan sökt tillstånd att emigrera. Då hade jag inte suttit på en altan i Forshaga och skrivit detta.
Om inte bror min och jag stått precis mitt emot stentrappan i kanten av stalldammen när jag var åtta år och stöp i, då hade jag aldrig överlevt det skräckslagna doppet mellan isflaken.
Om denna sista tillfällighet handlar min novell i Värmländska Författarsällskapets senaste antologi Ögonblicksbilder. I lördags var jag en av författarna som läste ur boken. Fjorton skrivare medverkade, platsen var vår hembygdsgård och det var en lycka att få vara med och känna kreativiteten. Ena stunden tårar i ögonen, nästa ett gemensamt småskratt. Orden fick liv.
De får ju det när det är som bäst.
Trivs.
Några av de fjorton medverkande: Stefan Holm och Jessica Eriksson, Enar Jonasson, Kaj Branzell, Medard Mabwaka och jag.
Från idrottsrörelsen till frikyrkan. Från ensamkommande flyktingar till folk som tagit emot dem i sina hem. Det var stor bredd vid lördagens manifestation på Stora torget i Karlstad.
Gott om folk på torget, ett myller av talare och jag kommer att tänka på farmor. – Det kunde ha varit vi, sa hon och öppnade sitt hem för ett finskt krigsbarn.
Den berättelsen lever i släkten. Efter tiden hos farmor Gerda och farfar Einar höll Ilari kontakt så länge de levde. Farmor skulle ha varit stolt över samlingen på torget.
Tre saker vill jag ha sagt Strax innan jag ska ut på scenen har jag 111 i puls. Sedan hälsar konferencieren Ingrid Ranke mig välkommen och jag tar klivet fram till scenkanten.
Det här är talet:
Tal vid flyktingmanifestation på Stora torget, Karlstad, 3 maj 2025
1. För 12 000 år sedan var det två kilometer tjock is här. Två kilometer. Det är som härifrån och bort till Rudsberget. Fast rakt uppåt.
Min släkt sprang inte omkring där uppe på isen den gången. Inte era släktingar heller.
Det är det första jag vill ha sagt. Vi är alla invandrare. Utan invandring hade ingen av oss stått här.
2. För en tid sedan la min vän Björn ut siffror på Facebook. Statistiska Centralbyråns siffror över hur många anställda inom svensk sjukvård 2022 som var födda utomlands. Han hade hämtat dem från Katalys rapport Vinsten med invandring som kom nyss. Läs den.
39 procent av specialistläkarna var födda utomlands 27 procent av ST-läkarna 17 procent av AT-läkarna 42 procent av övriga läkare 16 procent av dom grundutbildade sjuksköterskorna 37 procent av undersköterskorna i hemtjänst, hemsjukvård och på äldreboenden
Det är några exempel. Tillsammans är dom 170 000 personer. 170 000 proffs och medmänniskor från andra länder som ser till att svensk sjukvård fungerar.
Nu hotas många av dom av utvisning. Trots utbildning och fast anställning. Trots att många har familj här.
Utan dom vårdanställda skulle inte jag stå här i dag. Inte utan den grekiske urologen och sjuksköterskorna och undersköterskorna från flera andra länder. Du behöver inte göra många besök inom svensk sjukvård innan du träffar välfärdsarbetare som inte heter Andersson eller Johansson.
Det är det andra jag vill ha sagt. Folk som har invandrat räddade inte bara mitt liv för två år sedan. Dom räddar svensk sjukvård. Varje dag gör dom det. Tack för hjälpen, säger jag.
Jag vill leva.
3. För 1200 år sedan fick vi ett nytt ord i vårt språk. Ordet fly. Då dyker det upp första gången. Ristat i runor på en berghäll i Oklunda, Östra Huseby, Östergötland. Han hette Gunnar, han som flydde dit.
För så är det med ord. När vi behöver ett nytt så skapar vi det.
1710 fick vi ordet flykting. Tyvärr har vi behövt det ordet alldeles för länge som världen ser ut. Definitivt alldeles för mycket på senare tid.
I januari 1946 fick vi ännu ett nytt ord. Baltutlämningen. Det var inget stolt ord. Men skammen är inte mindre i dag. I Värmlands Folkblad kunde vi läsa för några veckor sedan om Klara och om flyktingen Ali från Afghanistan.
I sju år bodde han hos hennes familj i Karlstad. Pluggade, jobbade, rotade sig. Hela tiden med osäkerheten hängande över sig. Kommer jag att få stanna i Sverige?
Till slut tvingades han fly när lagen ändrades. Kvar lämnade han sin svenska familj i sorg och vrede. – Det känns som han har dött, fast han lever, säger Klara i tidningen.
Det är det tredje jag vill ha sagt. Vår tids behandling av unga flyktingar som Ali är förfärlig. Att först utbilda dom och ge dom jobb, vänner och hopp – för att sedan slita upp dom och visa ut dom. Till ett okänt öde.
Efter 7-8-9 år här hälsar Sverige sina flyktingar: – Vi bare skôja. Ni va’ inte välkomne faktist …
Den behandlingen är en skam. Det kapitlet i historieböckerna kommer att vara skamligare att läsa än om baltutlämningen. Och den var skamlig nog.
Skäms Sverige. Skäms svenska makthavare.
Det finns ett gammalt fint ord som stavas soli-dari-tet. Lär er det ordet igen, makthavare. Soli-dari-tet.
SÖNDAG invald i Värmländska författarsällskapets styrelse, MÅNDAG gästföreläst om krönikor vid skrivarcirkel i Deje, TISDAG letat stolpar i skogen samt skrivit i facebookgrupper och gjort affisch och affischerat om författarafton på hembygdsgården 10 maj, ONSDAG hållit vårtal i Edeby (ordet vår nämns första gången på 1200-talet, nämligen i Westgöta-Lagen), tittat på brandmän och brasa, TORSDAG demonstrerat i stan, lunchat på Gamla Kraftstationen i Deje, letat stolpar i skogarna norrut, majat hemma på altanen, hört göken, somnat.
I DAG: tränar på talet jag ska hålla vid den breda flyktingmanifestationen på Stora torget i Karlstad klockan 12 I MORGON, lördag.
Kom, du som kan. ”Vi bare skôja…” är inget mänskligt yttrande till den flyende medmänniska som Sverige nyss hälsat välkommen.
Nyss satte jag ut kontroller till en närtävling som vår klubb arrangerade. Snok vid grävda gropen, 15 000 steg på måndagen, 14 000 på tisdagen, 17 000 på onsdagen. De skulle ju in också, skärmarna.
Så kommer påsken. I mobilen landar en färsk film från när barnbarn M gör chokladägg och praliner så snålvattnet rinner på oss ända här, 30 mil bort. På Facebook berättar äldsta dottern om hur hon sitter i bilen och ägnar sig åt vår gamla syssla från när hon och systrarna var små. Att räkna vårens alla gröna nyanser. På Instagram är yngsta dottern lycklig över lägenheten hon och hennes man ska flytta in i snart. De packar.
Nu – är påsken över, sista sillen uppäten och kortleken undanstoppad. Då gräver jag fram matjord ur komposten. Fin matjord som mina vänner maskarna och mikroorganismerna gjort åt den trädgård och det jordklot vi bebor tillsammans.
Älgar, skor och bokstävlar Ibland är det skönt att bara tänka på vackerheta, kärleken och allt det som faktiskt fungerar.
Än simmar älgar över Ångermanälven. Än står ett par löparskor i hallen och längtar ut. Än ropar 29 bokstävlar i mobilen efter sällskap.
Trivs.
### Här är berättelsen om en av de första gångerna vi räknade gröna nyanser, barnen och vi. 1993. ### Den är en av de krönikor jag oftast läst högt efteråt. ### Länk till krönikan: Grönheter
Tillvaron har humor. Plötsligt hör en efter en av sig och vill att den scenrädde ska komma och tala. Det vill säga jag.
Nåja, den värsta scenskräcken från ungdomen gick så småningom över och efterträddes av dagens kombination av ”å, jag älskar att stå där!” och ”hjääälp!”.
Så nu har vänliga människor ringt, mejlat och mezzat igen. Vill jag komma och föreläsa inför en skrivarcirkel? Vill jag hålla tal på en flyktingmanifestation? Vill jag vårtala?
Ja tack. Skamlig flyktingpolitik manifesterar jag gärna emot. ”Vi bare skôja. Ni ä’ faktist inte välkomne” – det är en feg och ynklig politik.
Ordförklaring: Skôja – skojade.
Här är några kommande framträdanden:
-28 april skrivarcirkel Deje. -30 april kl 19 vårtal, Övre Ulleruds hembygdsgård, Edeby. -3 maj kl 12 flyktingmanifestation, Stora torget, Karlstad. -10 maj kl 14 Forshaga hembygdsgård: medlemmar från Värmländska författarsällskapet presenterar nya antologin Ögonblicksbilder – Leva tillsammans.
### En gång i tiden levde jag bland annat på mina framträdanden. Det gör jag inte nu som pensionär. Därför tar jag sällan betalt av ideella arrangörer.Men jag blir rik på mänskliga möten, pirr och endorfin.
För övrigt anser jag att Turkiet måste släppa Joakim Medin omedelbart. Journalistik är inget brott.
