Kärlek – SVENSSONS SLÄNG

En del dagar älskar jag särskilt mycket

Torsdag lunch. Kommer hem från skogen, sitter och läser tidningen, dricker dagens kaffekopp nummet 3,5, går upp och sätter mig med datorn i knät och börjar titta på orientering. Långdistans.

Jag råkar ha löparklockan på armen. När kroppen börjar kännas konstig ser jag att min vilopuls plötsligt är 136.

Jäspalt! Så spännande är inte herrloppet. Det måste vara återfall i hjärtflimret. Var det 20 år sen sist? Då, när de elkonverterade lilla hjärtat.

Efter någon timme ringer jag 1177 och får bra råd.
– Inga bröstsmärtor?
– Nej.
– Äter du blodförtunnande?
– Ja.

Fredag morgon. Inte lika hög puls men hög – ringer vårdcentralens svarare – knappar in personnumret – de ringer upp och intervjuar mig – jag får tid direkt till EKG och blodtryckskoll – trevlig sjuksköterska skickar mig vidare till trevlig läkare – ny intervju – hon skriver recept på betablockerare och remiss till kardiolog – när jag kommer till bilen plingar mobilen – jag har ett recept att hämta ut på apoteket – går dit – trevlig apotekare ger mig nya medicinen och påminner om att jag har 25 procents rabatt på flera av mina andra mediciner – köper – går hem och tar nya pillret – vilopulsen sjunker till normala 55.

Klapp klapp klapp.
En del dagar älskar jag svensk sjukvård nåt alldeles särskilt extra mycket.

Tack skattebetalare ❤️

Känslan av att vara älg

Torsdag. Jag sitter och fikar högt på en höjd bland blåbär och fur. Vandringskompisen och jag har hittat en gammal trädstam att sitta på. Fri sikt åt alla håll, hällmarker, blåbärsris och en spännande barrstig som förde oss hit. Bakom oss har inlandsisen släppt ett stenblock, storlek XXL.

Vi sitter nära Solberg och Högberg. Två fina höjdarnamn.

Vänta.
Glöm inte kamraterna.
De kärvänliga vänner som så gärna vill vara nära mig och få mig att känna mig som en älg.

Nu gör jag det.
Älg.
Eller kanske hjort?

Tjohoo!

### Vilka vänner är det vi finner på vår promenad i finaste furuskogen?
### Gissa.
### Jag tror de gillar min deodorant.

Mitt politiska förslag i lövfrågan

Lägesrapport: Tisdag träningsorientering. Onsdag svampplockarvandring. Torsdag gryningspatrull i granskogsbältet.

Det är den tid under mitt år med naturen då skogsbesöken kommer särskilt tätt. Granskogen må vara tyst i september men syner bjuder den på. Raka stammar, grön undervegetation, gula kantareller, brunsvarta vildsvinsrotningar.

För övrigt vill jag påminna om mitt förslag till de politiska partierna i landet:
Jag är beredd att skänka min riksdagsröst till första bästa parti som driver igenom ett strängt förbud mot gulorangea löv på marken i skogen så här års.

Varför det?
Ni som vet ni vet.

Lycklig comeback i regn

Hällregn när jag sätter mig i bilen och kör mot Solberg. Vackert namn, jag tänker inte påstå att det känns ironiskt denna kväll.

Jag ska vara med på träningsorientering, min tredje i höst. Ett litet steg för mänskligheten men ett stort för mig.

Efter en kvarts bilfärd mot nordost ser jag två orangea orienteringsskärmar vid en infartsväg till höger. Jag svänger in och fortsätter upp på en gårdsplan. Hälsar på Åsa, arrangören, klappar hennes ivriga hund och börjar snegla på kartorna hon lagt fram på bordet inne på logen.

Regnet skvalar där ute, nu kommer fler som ska ut i Solbergsskogen. Vi småpratar en stund, sedan tar jag ett djupt andetag, fattar karta och kompass och ger mig ut i det blöta, okända.

Lycklig.

Cancermedicin och sköra ben
Det har varit några år när jag inte vågat detta. Visst har jag sprungit, även på skogsstig, men cancermedicinen jag åt till och med januari hade den biverkningen att jag riskerade benskörhet. Trots kalktabletterna.

En del mornar räckte det att jag knäppte skjortknapparna så sprack naglarna. Alltså har jag undvikit löpning i vilda skogen bland lingonris, stock och sten. Klubben ska inte behöva leta reda på en 75-åring med brutet ben på obestämd plats i terränglådan.

Friskförklarad och hård
Nu – är jag både friskförklarad och har hårda naglar igen. Glad som en sprallig fölunge genar jag genom Åsas hästhage och in i granskogen på väg mot första kontrollen. Stenen.

Ett öga på kartan, ett på marken, räkna på avståndet, räkna på avståndet. Sakta börjar orienteringslunken komma. Få se, nu måste jag väl ha sprungit mer än hundra meter mellan granarna?

Titta, där är den!
Spring Svensson.

Du törs.

Glad och lite stolt

En del dagar blir den här skrivaren särskilt glad. Lite stolt också.
Som när senaste numret av Wermlandiana landar i lådan.

Först hittar jag ett fint och välskrivet reportage om mitt boksläpp på Gamla Kraftstationen i Deje. Sedan en inkännande och vänlig recension av boken jag släppte.

Stort och uppriktigt tack, Ulla Walldén som skrev och fotograferade från Deje och Peter Olausson som recenserade. Det sitter en lycklig man framför en braskamin i Forshaga och stuvar bokstäver just nu. Ni gav mig fortsatt skrivklåda ett bra tag till, vänner.

### Gå med i Föreningen Värmlandslitteratur. Då får du tidskriften Wermlandiana.
### Den enda som recenserar det mesta med värmlandsanknytning som ges ut.

Just det, jag har två recensioner med själv i senaste numret också. Jag har läst Peter Kadhammars spänningsroman Knäcka ägg och Mårten Linds Granarnas tid – drömmen om den otämjda skogen. Båda böckerna är läsvärda.

Gå med nu.

LÄNK:
Min bok Mopedisten som vägrade ljuga

Karlstad 19 september: Sofie och Joakim Medin – Fängslad av Erdogan

På lördag den 19 september klockan 12 är vi i Värmländska Författarsällskapet med och arrangerar ett möte med Sofie Axelsson Medin och Joakim Medin. Plats: kyrksalen, Tingvallakyrkan, Karlstad.

Kom om du kan!

Deras nya bok heter Fängslad av Erdogan. Underrubrik: Journalistik och kärleksbrev bakom turkiskt galler.

Frihet för media borde stå på dagordningen varje dag som världen nu ser ut.

Förlåt för det dumma smeknamnet

Vi hade våra duster i början.

Du var inte tyst på nätterna.
Det var ett ovant jobb att byta på dig.
Jag fick ett slingrigt sällskap i sängen som drog.

Jag fick skavsår under näsan också. Är det kärlek, det?

Ja, det är väl det. Numera går vattenbytet på kvällen på ren rutin. Ljudet har jag glömt, du får väl väsa om du vill. ”Sir Väs” var ett elakt smeknamn, förlåt.

Tack sängkompis!
Näsan har blivit garvad. Allt som behövdes var lite salva (ullfett!) och tålamod.

Och sömnen, sömnen! Varje morgon när jag tittar i mobilen så har jag bara slutat andas 0,8 gånger i timmen ungefär. Inte 32 som när sjukvården mätte, innan.

Tack lilla pigga maskin.
Jag har aldrig sovit så gott som nu.

Tack för hjälpen

Tack, tidig arbetarrörelse. Tack liberaler (den gången). Tack Selma Lagerlöf, Elin Wägner, Else Kleen, Ellen Key, Kata Dahlström, Fredrik Theodor Borg, Karl Staaf, Hjalmar Branting, August Palm, Axel Danielsson, Verner von Heidenstam, August Strindberg, Gerda Hellberg, Mauritz Hellberg.
Och morfar.
Och alla ni andra.

Om drygt en vecka går vi och röstar.
Vi får.
Det är er förtjänst, fina rösträttskämpar.

Respekt.

Bättre än boken

Jag måste erkänna att Liljecronas hem från 1911 inte är Selma Lagerlöfs bästa roman.
Jag tycker inte det.

Hon – är en av mina favoritförfattare.
Boken – är lite för spretig och osammanhängande för min smak. Särskilt när jag vet att författarinnan kunde så mycket bättre.
Men föreställningen – kära nån vad Västanå Teater förvaltar det bästa ur romanen. Succé igen i vårt åskådargäng.

Stort tack, Stinnerboms och alla ni andra i Berättarladan.
Trivs.

### Ja, jag skrattade. Mer än vanligt i Västanås föreställningar.
### Ja, jag fick tårar i ögonen tre gånger.
### Ja, musikens rytm sitter fortfarande i kroppen när jag skriver detta.

Sven Liljecrona (Lars Qvarnström) lyfter sin älskade Maja Lisa (Margit Myhr).
(Foto: Håkan Larsson)