– Hurra!

Månaden maj och jag trivs fint ihop. Varje dag studsar nya gröna färger fram i min omgivning. Fågelsångsappen räknar snabbt till elva olika röster innan jag går för att ta ut cykeln ur garaget. När hjälmen kommit på hör jag strax den tolfte.

Göken.

I år var han tidigare än någonsin. Min vän M hörde honom redan 1 maj när jag själv mest hörde talkörer och ivriga appeller. Piggast vid mötet efter demonstrationen var en karl från främmande land som avslutade sin stund i talarstolen med ett muntert:

– Hurra!

Sakta rullar jag nerför gång- och cykelvägen medan vår vän fasantuppen ropar bortifrån friluftsgården. Envist hälsar jag på varje människa jag möter, de flesta hälsar tillbaka. Under den gamla järnvägsbron till Skived virvlar Klarälven energiskt, än en dag på väg mot havet. Själv fortsätter jag banvallen fram, ut ur Skived och uppför backen söderut.

Mitt för gården Smörhålan gömmer jag cykeln bakom ett buskage, tar av mig cykelhjälmen, sätter på löparkepsen, plockar fram kartan och fortsätter uppför backen till fots. Salt till, salt sill! ropar en gransångare medan jag passerar resterna av bäverdammen som fick rivas för ett tag sedan.

Kommunen vill gärna att vår banvall förblir banvall.

– Jag ser dig!
När jag kommer till en grusväg som går rakt över den gamla NKlJ-banan springer jag åt höger. Gruset knastrar för varje steg, en bit bort hör jag maskiner i skogen, runt vändplanen växer högarna av virke. Renewable står det på Stora Enso-pickupen som står parkerad i kanten av skogsbilvägen. Jag hinner inte läsa mer av det förnybara meddelandet för nu kraxar en korp ovanför grantopparna. Varför har korparna i kommunen blivit så intresserade av den här långsamme löparen?

Vid en av vältorna hoppar jag över diket och studsar in i skogen.
– Kom igen, stolpe 115, jag ser dig nog!
– På kartan ja, svarar stolpfan. Du ska hitta mig i verkligheten också. Det heter faktiskt Hittaut.

Rätt brant
Det tar ett tag. Grönt på orienteringskartan är väääldigt grönt och svårsprunget i verkligheten men till sist hittar jag den rätta lilla höjden med den rätta lilla branten långt borta bland björksly och pors.

– Hurra!

Ja nu ja, ropar korpen. Nu hurrar du.

Stolpe 115.

### Språk och fornminnen skriver på Twitter (X) att ortnamnen Smörhål, Smörhålet eller Smörhålan funnits i åtminstone 18 av våra landskap från norr till söder.

### ”De flesta uppteckningar vi har nämner bördig jord, bra gräsväxt och saftigt bete som orsak till namnet. På ett ställe bildar det par med motsatsnamnet Svältegnälla!”.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 359, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Alla dessa höjdpunkter i livet

Livet har sannerligen haft sina fina stunder hittills. Det här är några:

-När jag lärde mig cykla.
-När kusin Jörgen lärde mig stamklättra.
-När Pigge & Gnidde lärde mig läsa och sedan skriva.

-När jag fick mopeden.
-Midsommar 1967 när jag träffade henne som jag älskar.
-Liftarsommaren med Q i juli 1969. Paris, London, Amsterdam.

-Hösten 1973 när Gösta på sågen stolt satte upp den urklippta tidningsnotisen om att jag kommit in på Journalisthögskolan i Göteborg.
-När vi samlade 2000 folkhögskoleelever från hela landet på Sergels torg 1977, till kamp för vår hotade Jära folkhögskola.
-De lyckliga sommardagarna när barnen kom.

-Lyrikdebuten 1977, sågverksboken på Bonniers tre år senare.
-Kymmens Dag i trädgården på Kymsberg i Gräsmark. Var det 1981? Tänk vad vi kämpade för våra barns och kommande barnbarns miljö de åren.
-Mitt livs första Runner’s high på Brårudsmossen i Sunne 1981. Jag kunde ha blivit religiös för mindre.

-1980 när Bengt Berg fick mig att gå ut på en scen och uppträda inför publik första gången. Gästerna på Pustervikskällaren fattade ju och skrattade ju.
-När kusin Jörgen vann SM.
-Första maran, 1983.

-Ännu fler böcker, varav en med tecknaren Robert Nyberg 1997 och en med konstnären Stig Olson 2002.
-När jag fick börja skriva krönikor i Värmlands Folkblad (igen) samt i Radio Värmland och TV4 Värmland.
-När barnbarnen kom.

-Den stora antirasistiska demonstrationen i Karlstad i december 2013. (Bilden ovan).
-Den fina gruppen informatörer på sista jobbet.
-När onkologdoktorn sa att jag var frisk.
-När folk efter 20 år fortfarande påminner mig om krönikor de läst i VF.
-Boksläppen i Gamla Kraftstationen i Deje i fjol och i år.

-Den här morgonen. Hurra!

Gamla Kraftstationen 16 maj 2024. (Foto: Sandra Bornstedt).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 358, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

”Run Svensson, run!”

Erik Segerpalms och Tommy Anderssons fina reportage i Värmlands Folkblad i går. Nu är boken ute. På torsdag 16 maj är det boksläpp i Gamla Kraftstationen i Deje och jag är tydligen utnämnd till Värmlands Forrest Gump.

Värre förebilder än den snälle Forrest kan man ha.
Boksläppet är klockan 18. Det blir tipspromenad först och möjlighet att fika efteråt.

Gamla Kraftstationen är ett värmländskt smultronställe med konst, fika, industrihistoria och människors möten.

Kom gärna, du som kan. Kan du inte har jag en lösning längre ner här på sidan. Tjohoo!

### Fotnot: 2014 sprang jag alla gator i kommunen. Det är två nya jag inte hunnit med. Men spring i naturen, det är livligare där.

Här kan du provläsa ur boken och köpa den om du inte har möjlighet att komma till boksläppet. Klicka på länken ”Provläs nu” – eller på den orange länken.

MITT LIV SOM VÄRMLANDS SÄMSTA LÖPARE
– tänkebok för nybörjare, endorfinjägare och gatuplockare

 


Vuxenvarning och konspirationer

Livet rullar på. Krig i vår närhet, vår i vår närhet, böcker att läsa, rundor att runda, texter att skriva, älgar på tv. Stundom en och annan vuxenvarning.

I helgen inföll en av dessa vuxenvarningar. En som får oss själva att känna oss vuxna vill säga. Någon gång ska väl även vi växa upp.

Då konfirmerades barnbarn nummer tre.

När ett trettiotal ungdomar frimodigt står framme på scenen i vita kåpor och redovisar texter de skrivit, tänker jag på min egen konfirmation. Den gången var det sannerligen inte vi själva som tänkt och skrivit orden. Verkligen ingen frimodighet när förhöret i kyrkbänkarna satte in.

Ett förbjudet fniss
Jag har alltså varit på tre konfirmationshögtider de senaste åren. Ingen gång har det varit något skrämt förhör, så som när vi blev förhörda av prästen. Däremot har det skrattats.

Kära nån, vi skrattade bara enda gång på vår tid. Det var när vi nervöst låg på knä framme vid koret med skosulorna mot församlingen och en i gruppen började fnissa av nervositet. Snart delade hela gruppen hans förbjudna fniss.

Då fick vi gå till parken
Vid festen efteråt i friluftsgården berättar jag för de unga hur det var 1966. Vi hade inga vita kåpor, killarna hade mörk kostym och tjejerna vita klänningar. När konfirmation och nattvard var avklarade fick jag lov att gå till folkparken första gången.

Första helgen i parken bar jag min bruna konfirmationskostym. Helgen därpå var det slut med det. Beatles och ungdomskulturen hade slagit till, nu var det rutiga byxor, vinröda mockaboots och vinröd polo som gällde.

Efter några helger var bootsen slitna ovanpå tårna av pedalerna på min Fram King Solifer. Det gör ingenting. Det var den mopeden som såg till att jag blev gift.

Konspiratorisk höjdpunkt
På måndagen är vi hemma i Forshaga igen. Då åker jag på möte i stan om det fria ordet. Inledningstalaren är ny för mig. Höjdpunkten på hennes konspiratoriska anförande är när hon triumferande visar den nya terroristlagens ordningsnummer år 2022.

Djävulens tal.
666.

Tyst tyst tänker jag på vad en vän brukar säga sådana gånger:
– Käre Gud Schläpp ätter…

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 352, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Molkoms-demokrati

Screenshot

Det finns en grupp på Facebook som heter Mera Molkom. En av de bästa fb-grupper jag vet. Här är tonen vänlig och du får hjälp, vare sig du hittat en förrymd kanin eller bor i villa och vill köpa ved. Trevligt tycker jag, som både bott några år och gått i skola i Molkom.

Crille Carlssons frågor:

För ett tag sedan skrev en Christian Crille Carlsson och ställde frågor i gruppen:

”Jag har precis börjat jobba (nåja, en månad) på Molkoms Fritidsgård. Har några planer och därmed två frågor:
Vilket år startade fritidsgården vid korsningen Utterstigen/Upperud?
Var den gården den första kommunala fritidsgården i Molkom eller fanns det någon annan före den?
Bonusfråga:
Vilka var personalen på ovan nämnda fritidsgård? Apotekhusets och nuvarande fritidsgård på Nyeds skola har jag tämligen bra koll på.”

Cristian fick svar från flera som jobbat på den första fritidsgården och även från andra som kände till historien. Ett av svaren kom från min fru.

Min frus svar till Crille:

”’Barnhemmet’

Det började nån gång runt -67 tror jag. Jag och min kompis Eva-Lena hade gått där i lågstadiet, min pappa Erland hade tillsynen av värmen i huset och ibland följde vi med honom. Det gamla huset lockade.

Liksom många andra i Molkom var vi med i URK (Ungdomens Röda Kors), åkte på läger och gick kurser i ’Första hjälpen’ mm. Vår ledare var Ulla Wigler som också hade många andra idéer. Då höll vi mest till i en källarlokal på Graningeskolan men ville ha något mysigare.

Ofta fick vi sällskap av Sven ’Mygga’ Jansson, Nyeds kommunordförande när vi var på väg till skolan och han till kommunkontoret.

– Kan vi inte få vara i ’Barnhemmet’ med URK, det är ju uppvärmt och står bara tomt? Vi kan måla och göra det fint själva. Efter några övertalningsförsök gav ’Mygga’ med sej och vi fick! Men fler föreningar skulle också få vara där, bl.a. skytteklubben. Vi fick färg och sånt av kommunen, grönt och gammalrosa minns jag och URK fixade till det nordöstra rummet på övervåningen. Vi fikade nere i gamla skolmatsalen, fler verksamheter flyttade in och när Nyeds kommun slogs samman med Karlstad blev det kommunal fritidsgård. Min mamma jobbade i fiket under några år.”

En underbar bild av demokratin förr på en liten ort. Alla kände kommunalordföranden. Hade ni som 14-åringar ändå sällskap med honom när ni gick till skolan, så var det ju lika bra att fråga.

Hans efterträdare rev ”Barnhemmet”. Ett beslut man kunde skriva en roman om.

Bilden på ”Barnhemmet” är från ett tidningsurklipp
om den lokala mc-klubben Rajders MC.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 351, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Årets eldsjälar

Det finns en myt att ingen vill jobba ideellt. Den är just en myt. I själva verket är det över 4 miljoner svenskar som jobbar ideellt. I går fick två av dem pris. Den kära vännen var en av dem. Jag är så stolt å hennes vägnar.

Så här var det. I fjol fick hon och klubbmedlemmen Ann Gustafsson Sjöö en fråga av ordföranden för vår förening SISU Forshaga SK. ”Vill ni vara med och hjälpa till med föreningens nya satsning ’Träna med SISU 60+’?”

Det ville de. Tanken var att de skulle sköta det administrativa, låsa upp friluftsgården, koka kaffe, sköta närvarolistan och sånt. De nyttiga övningarna och teorin skulle Friskvård Värmland sköta till en början.

Det gjorde de också. Men innan fjolårshösten var slut så var det Inger och Ann som höll ihop och ledde träningarna för de andra 60-plusarna. Det hade dom aldrig gjort förut. Totalt blev det tio träffar och i vår blir det fortsättning.

Jag bor med en kär vän som (nästan) ingenting är omöjligt för. Kul att vår förening har vett att uppmärksamma henne och Ann för det. I går på årsmötet fick de pris av ordförande Birgitta som Årets eldsjälar.

I slutet av april kör de igång med 60-plusgympan igen. Tjohoo!

(På bilden: Birgitta Dahlström överlämnar pris
till eldsjälarna Inger Nilsson och Ann Gustafsson Sjöö).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 349, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Den 66:e dagen

18 mars. Var det så här du hade tänkt dig den 66:e dagen av ditt 74:e år?

Morgon. Trött efter intensiv helg med kulturresor, politik och framträdande. Vaknar 06.30, somnar om till 09.30. Äter en sen frukost med den kära vännen, kaffet tar vi i solen på balkongen.

Läser i Bengt Bergs fina nya diktsamling ”Allt tar vägen”. Höften känns lite bättre än i helgen.

Letar fakta till vår sommarresa. Läser om världens äldsta oljeraffinaderi och om skogsbrandfältet strax intill socknarna där mina förfäder bodde. Skriver ut några sidor.

Hämtar hem foton från ett av mitt livs höjdpunkter. Bokpremiären i fjol i Gamla Kraftstationen i Deje. Jag fick dem på mejlen i dag, tack Sandra! Nu riktigt ryser jag av det fina minnet. Så mycket folk, så mycket kärlek.

Lägger fram löparkläder, vinterversionen men utan dubbar. I dag ska jag ta ännu en rehabrunda efter luftrörskatarren – om bara höften vill.

Dricker förmiddagskaffe på balkongen. Läser Bengts dikt om att han fyller 90 om 13 år.

”Undrar
hur många år
jag varit död
då?”

Dammsuger trappan. Plockar gammalt blött bôs som tinat fram ute  i trädgården. Springer. Höften vill.

Ja-a, så här hade jag tänkt mig den 66:e dagen. Precis så.

Foto från boksläppet i Gamla Kraftstationen
14 juni 2023: Sandra Bornstedt.

### Helgen innan? Se nedan. ”Detta blir vårat genombrott”

Kultur, natur och konferens. Sådan var helgen innan, jag har fortfarande lycklig puls.

Fredag. Västanå Sessions i Rottneros med de gladaste fem folkmusiker jag sett: Magnus och Sophia Stinnerbom & Sébastien Dubé tillsammans med de inbjudna amerikanska vännerna Bruce Molsky och Darol Anger.

Lördag. Boksläpp och tårtkalas på Torsby bibliotek där Bengt Berg firar 50 år som poet med att ge ut sin nya diktsamling ”Allt tar vägen”. Fina dikter och herr Berg i högform i mellanpratet på insidan snöyran.

Söndag. Reser med kamrater till distriktskonferens i Årjäng för att staka ut EU-valåret 2024. På hemvägen möter vi tranor, tofsvipor och hundra och åter hundra sångsvanar.

För att citera mig själv:
Detta blir vårat genombrott.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 347, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Värsta bästa älskade jäkla förfärliga 23

Det var det bästa av år. Det var det sämsta av år.
Jag pratar om 2023.

Globalt blev klimatkrisen värre. Fossilkapitalet spjärnade emot, värmen steg på vår planet och inget år som människan mätt har varit hetare.

Utrikes räcker det att skriva Ukraina, Israel och Palestina så känner du hur blodet rinner mellan raderna. Människors liv kunde vara så enkelt här i världen men titta hur många förtryckare det finns, hur många angripare, hur många oskyldiga som dödas i krig och terror.

Inrikes nådde vi en ny topp i antalet döda på jobbet. Bygghiss, träd och transformator föll, grävmaskin sjönk genom is, folk ramlade från byggnadsställning och scenbalkong, halkade på isfläck, klämdes under ensilagebal, åkgräsklippare och container… Döden på jobbet är lika uppfinningsrik som girigheten, det är däremot inte företagens arbetsmiljöarbete. Inte varje vecka.

I mitt Värmland måste regionen nu göra sig av med 750 anställda medmänniskor som hade behövts, särskilt i vården. Åratal av jobbskatteavdrag, hur många hundra miljoner har de kostat svensk välfärd? En bra bit över tusen miljarder läser jag. Varför berättar inte medier och politiker för folk att våra svenska offentliga ekonomier hänger ihop?

Blev inget bättre?
Har inget varit bra då i år? Jo, en del. Jag läser en skrift från FN:s utvecklingsprogram, UNDP. Blir världen bättre? I åttonde upplagan skriver man att många av oss lever längre, friskare och rikare liv.

Klicka och läs själv. Allt är inte nattsvart, ens efter att Putin och pandemin vänt på så många kurvor. Inte riktigt allt.

Mitt privata 2023
Hur var året för mig själv? För all del, jag hade cancer i början och covid nu i höst. Stora och lilla C. Det var det sämsta av år – och det bästa.

Svensk sjukvård hittade mina två tumörer men de strålade och medicinerade bort dem också. Jag blir trött ibland men jag både lever och springer.

Apotekets snabbtest hittade min covid men läkemedelsforskningen hade gett oss vaccin år efter år som lindrade sjukan. Hade vi inte köpt testet skulle jag ha trott att det var en vanlig förkylning.

Dessutom var det skönt att jag tog mig samman och gav ut boken om kepsarna. De som förklarar mitt liv och min värld. Bokpremiären i Gamla Kraftstationen i Deje i juni för Mitt liv som keps glömmer jag aldrig. Tack Linn och alla ni andra!

Efter ett tag blev boken positivt recenserad av recensenter jag respekterar, roligt det med. Kul när folk hör av sig och vill ge bort den i julklapp. Inspirerande att bli inbjuden till en rad uppläsningar. Fler sådana är bokade.

När man har något man vill ha sagt är det skönt att få säga det. Varje igenkännande glimt, varje applåd är en belöning.

Nu önskar jag bara att världen ska besegra den lille tsaren, nå ett varaktigt eldupphör i Mellersta Östern och tvinga fram kraftigt minskade utsläpp av koldioxid.

Jag vill se det bästa av år, ett 2024 när folken, freden och klimatet vinner. Ett folkvänligt tjusigt 24, tack.

Jag har förresten en bok till som vill ut.

### Apropå jobbskatteavdrag. Här är några synder jag skrev om för tio år sedan. Klicka och läs, den texten är jag nöjd med: Fem dödssynder – en åt dem var och en i minne

2023.

2023.

2023.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 328, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).